Utbränd och solbränd.

Det var inte meningen att raljera över sjukskrivningar och utbrändhet förut. Den är inte ens nära, utbrändheten, även om jag jobbar väldigt mycket just nu. Allt jag gör ger mer energi än vad det tar och jag har verkligen roligt varje dag.

Och jag kommer kunna ha semester i sommar, någon vecka här och där och sedan ännu en vecka under hösten. Föreslog för min man att vi skulle åka någonstans varmt i oktober och ligga vid en pool och dricka paraplydrinkar en hel vecka och han var verkligen inte svårövertalad.

Kontor i stan.

Efter en långdragen förhandling landar vi till sist i ett hyreskontrakt. Det är en jäkla tur, för parallellt med förhandlingarna har jag låtit en inredningsarkitekt ta fram en idékarta. Det finns ingen tid att spilla. Ändå lyckades de utdragna förhandlingarna trolla bort min sommarsemester.

Lokalen kommer stå färdig den första juli och våra ägare vill att vi ska flytta in direkt efter semestern. Det innebär att kontoret ska inredas i juli. Att lås och larm och kaffemaskin och herregud jag vet inte ens vad mer som behöver göras, men vad det nu än är så behöver det ske under juli. Lycka till, till mig.

Det är okej att jag inte vet vad som behöver göras, för jag har fått en extern resurs som ska berätta allt jag behöver veta om att etablera ett nytt kontor. Ta all hjälp du behöver för man vet aldrig vad mer som landar på ditt bord, skrev min VD och avslutade med en blinkande emoji. Sån osis att jag efter alla år av att längta efter ett kontor i stan kommer vara utbränd och sjukskriven när vi väl har ett.

Tid är allt vi har här på jorden.

Vaknar till en onsdag. Barnet går till skolan och min man till kontoret. Innan klockan har slagit åtta har jag bäddat sängen och dammsugit golven. Innan klockan slagit nio har jag klivit i byxor och en tunn blus, lagt en makeup och dragit en borste genom håret, ätit två rostisar och svarat på morgonens mail.

Möter en kollega (den som sa att jag såg ut som en fransyska igår) och gör ett gemensamt kundmöte. Promenerar hem från söder efteråt. Har fyrtiotre nya mail när jag stoppar nyckeln i dörren. Gör en omelett och jobbar bort lunchen.

Och nu är klockan sjutton och jag ska lägga bort dator och telefon, för barnet och jag har en ny grej där vi lagar mat tillsammans en dag i veckan och då får inte jobbet vara med.

Merci beaucoup.

Tisdag. Svarta kostymbyxor med hög midja och vida ben. De är så långa att de nästan nuddar marken trots tio centimeter klack. En tunn långärmad tröja, randig i svart och vitt, så kort att den precis möter byxorna i midjan. Röda läppar, röda naglar.

Och så på det livets bästa komplimang från en kollega: Gud vad du ser fransk ut idag.

Kommer leva på det hela dagen.

Tillfreds.

Jag har en ovanligt luftig kalender när jag kliver in i vecka tolv. Stressar inget alls under dagen. Tar mig tid att småprata med kollegor, äter lunch i lugn och ro, skämtar bort första minuterna i mina möten. När jag går hem har nästan hela veckan fyllts.

Jag hade en känsla av att det skulle bli så, för stora saker ligger i startgroparna. Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät på kvällen. Arbetar ikapp sånt som samlats på hög medan jag lullade genom min lugna måndag. Tänker att jag trivs väldigt bra här, i soffan med datorn i knät, efter en dag utan stress.

Det här är min målbild för om fyra månader när vi är inflyttade i det nya kontoret. Jag ska träna innan jobbet varje dag. Kliva in på kontoret klockan nio, nytränad och nyduschad och fräsch som en nyponros, redo för ännu en arbetsdag. Låta den vara precis så länge som jag vill. Inte känna press eller stress inuti. Istället använda de tidiga kvällstimmarna när lägenheten är tyst och tom till att känna exakt som jag gör just nu.

Till söndagsbubblet.

Vi delar en flaska bubbel på söndagskvällen, som vi alltid gör. Han lagar mat - falafel, som varje söndag nuförtiden eftersom han jagar den perfekta falafeln. På fredagar lagar han alltid entrecote med pommes, bearnaisesås och tomatsallad.

Förlåt, han lagar inte, han förfinar.

Och jag, jag dricker mina bubblor och handtvättar alla mina behåar. Det är något i kombinationen med genomskinlig spets och bubbel i höga glas som gör att det känns lyxigt, även om jag har ett osminkat ansikte, håret i knut och mjukisbyxor.

Mitt eget liv.

Så blir det söndag. Jag har haft en konstig känsla hela helgen. Något skaver men jag kan inte sätta fingret på vad. Jag vet inte om det är för att rättegången börjar imorgon. Jag vet inte ens om jag bryr mig om det. 

Fast det gör jag ju, det är bara det att hela situationen är så bisarr att jag inte orkar tänka på den. Orkar inte tänka på vem han egentligen är eller vad han har gjort och hur det gick till. Jag vill bara vara i nuet. Vill inte tänka på något annat än mitt eget liv.

Drinkrelaterat.

Vaknar med ett tungt huvud. Känner av vinet och drinkarna men kanske allra mest de alldeles för få sömntimmarna. Min VD ringer redan innan halv åtta. Han vill göra ett motdrag i hyresförhandlingen men vill ha mig med på tåget. 

Jag kan inte låta bli att le över hur rart det är. Han brukar säga att hans motto är "work hard, be kind" och jag har börjat tänka att det är mitt motto också.

Men det var inte det som det här skulle handla om idag. Det skulle handla om min huvudvärk. Jag jobbar från köksbordet idag. Har spridda möten på förmiddagen samt ett arbetsmöte på tre timmar med koncernledningen i eftermiddag. Det är fel dag att ha en drinkrelaterad huvudvärk.

Jobbar även klart den där mässan, utvärderar och följer upp mellan mina möten, för jag vägrar låta mässan följa med in i nästa vecka. Den ska vara över och förbi och aldrig mer när vi lämnar vecka elva.

Mässa och partytanter.

Torsdag eftermiddag och klockan närmar sig mässans stängning. Jag sitter i ett konferensrum och möts i mina möten och jobbar mitt jobb. Går bara upp för att fylla på med goodiebags när monterpojkarna skriver att det börjar ta slut, samt för att hämta kaffe/kanelbulle/mässgodis.

Om en timme ska jag ta mitt pick och pack och åka hem. I bokhyllan hänger en svart klänning och väntar, fast just nu säger känslan att jag bara vill byta den vita skjortan mot en svart stickad tröja och fortsätta kvällen i de vida kostymbyxorna.

Jag ska äta middag med tre tjejer från kontoret. Vi har börjat luncha tillsammans den senaste tiden och nu ska vi flytta ätandet till en tid som tillåter vin. Vi har en chatt där vi avhandlar diverse saker om dagarna och idag bytte chatten namn till Partytanterna, vilket säger en del om känslan inför kvällen som väntar.

Om en blå kostym.

Jag pratar med min chef sent på tisdagskvällen. Skämtar om att han måste ha en blå kostym på sig på mässan, för inget säger säljare så mycket som en blå kostym. Imorse kom han gåendes i mässgången i en blå kostym.

Du har en blå kostym, säger jag och flinar. Ja, du sa ju åt mig att ha en blå kostym? säger han. Jag var nere i förrådet och hämtade den eftersom du sa att jag skulle ha en blå kostym, säger han och jag skrattar. 

Vi sitter mittemot varandra i det lilla konferensrummet och jobbar medan mässan pågår en våning upp. Det ringer i hans dator och han svarar. Åh åh, blå kostym och Stockholms bästa backslick, säger vår kollega och jag skrattar rakt ut. Men för i helvete, säger min chef.

Två mässdagar och en aw.

Jag sitter i arbetsmöte med två kollegor hela förmiddagen. Vi skriver klart manus för presentationen på mässans scen. De läser och jag lyssnar och ändrar. Äter lunch framför datorn vid halv två. Korrekturläser under tiden årsredovisningen en sista gång innan den släpps till koncernledningen för den första av tre korrektursvändor.

Ett uppdaterat hyresavtal kommer på mailen. Skummar det på mobilskärmen på pendeln mot Kistamässan. Skickar till min VD. Tittar på montern, tänker att den är okej men verkligen mitt största dåliga samvete just nu. Kommer hem och har lovat barnet att vi ska laga mat tillsammans. Lägger bort telefonen en timme.

Går och tränar, bara ett kort pass för det är allt som ryms. Svarar på dagens mail, läser in mig på saker som jag behöver ha i huvudet när jag kliver in på mässan imorgon. Stryker två vita skjortor, ett par svarta kostymbyxor och en klänning. Är redo för två mässdagar och en aw.

En måndag i livet.

Vi kommer hem alla tre nästan samtidigt. Jag hoppar mellan vattenpölar och slask, balanserar en pappersmugg med kaffe ovanpå telefonen. Väskan över armen, telefonen och kaffet i ena handen, årsredovisningen utskriven i A3 och försiktigt inpackad för att skydda mot regnet i den andra.

Städerskan har varit hos oss medan vi spenderade dagen på skola och kontor. Det doftar såpa och rena golv. Barnet gör pizza, min man sjunker ner framför sin dator och jag sprider ut årsredovisningen över köksbordet. Tänder alla ljus och häller upp ett glas vin.

Barnet stökar i köket, min man sitter bakom min rygg och gör sitt, jag läser och stryker och skriver kommentarer i marginalerna. Det är en måndag i livet.

Och så söndagen.

Så blir det söndagskväll. Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Har precis arbetat färdigt veckan och bläddrat genom kalendern för nästa. Barnet sitter bredvid och söker sommarjobb. Min man står några meter bort och rullar falafel.

Jag har en mässa som går av stapeln på onsdag och torsdag. Efter det är en av arbetsuppgifterna som jag har ärvt av vår sjukskrivna marknadskommunikatör avbockad och klar. Efter det har jag ännu en stor deadline i början av april och sedan har jag bara att etablera det nya kontoret kvar utöver mina vanliga arbetsuppgifter.

Höll på att skriva att jag ser ljuset i tunneln, men jag kommer inte ha passerat genom den där tunnel förrän i juli så jag är tyst en stund till.

Denna lördag.

Vaknar klockan nio. Lägenheten är fortfarande tyst. Mjuka solstrålar letar sig in runt rullgardinen. Min man ligger bredvid mig. Han ler försiktigt. Hej, säger han. Hej, säger jag. Jag ler tillbaka.

Smoothie med proteinpulver (citron) och bär (blåa), två rostisar med jordnötssmör. Ska precis öppna datorn när min mamma ringer. Pratar bort en timme, tänker att jobbet inte går någonstans.

Varsin öppen omelett med skinka och soltorkade tomater i våra nya små gjutjärnsformar. Går till gymmet alla tre. Handlar till hamburgare efteråt. Håller hårt i vår nya efterrättstradition: bananer flamberade i rom med hasselnötsglass och nougatsås denna lördag. 

Fredag 23:09.

Jag tjafsar med min man om någonting som inte är värt att tjafsa om. Han går och lägger sig innan klockan är tjugotvå. Jag sitter kvar i soffan med mitt rödvinsglas och bryr mig inte. Gråter ner i en bok, fast det egentligen inte är boken som jag gråter över.

Tidigare idag skrollade jag Linkedin. Hans ex har besökt min profil. Han, som i han som fortfarande sitter häktad. Hans tidigare sambo har sökt på mitt namn på Linkedin. Hon har vetat mitt namn.

Jag tänker på mannen som frågade hur jag mådde, som lyssnade när jag pratade, som alltid sa att jag måste göra det jag mår bra av. Samtidigt gör jag allt för att inte tänka på det, tills det inte går att låta bli.

Långa dagar, många dagar.

Torsdagen är nio möten utan paus. Stänger ner datorn efter det sista, låter den glida ner i väskan och sträcker mig efter kappan. Kommer hem en timme senare. Äter middag och säger sen att jag behöver kvällen för att avsluta arbetsdagen. De går till gymmet och jag sjunker ner framför skärmen.

Vid midnatt passerar vi deadline för att korrekturläsa alla texter till årsredovisningen och jag har inte börjat än. Läser och läser och läser. Ögonen blir grus och jag stänger ner outlook för att slippa se mail staplas på hög.

Men jag ser på telefonen när mailet från min VD kommer. Det är bara de två första raderna som syns på skärmen. Vet att du har mycket att göra men skulle det vara möjligt för dig att... är det enda som jag ser och jag börjar nästan gråta.

Sedan läser jag hela mailet. Han ber mig undersöka möjligheten att tillfälligt sitta på kontorshotell i city tills det nya kontoret är klart. Jag inser att det visserligen är några timmars jobb men att det skulle kunna spara mig nära nog två timmars resa om dagen.

Svarar att jag undersöker och återkommer. Nu har jag något att göra imorgon också.

Saker jag gör i snöstormar.

Förra gången det var snöstorm vandrade jag från lokal till lokal, från visning till visning. Idag vaknade jag till en ny snöstorm och ännu en visningsdag. Fast idag stod bara en visning på agendan och det av samma lokal som jag fastnade för då.

Jag har varit där flera gånger efteråt. Visat för VD en gång, sedan även för IT-chef och finansdirektör, därefter med en konsult som ska hjälpa oss landa i ett avtal. Idag var jag där med en inredningsarkitekt och en extern projektledare som ska berätta allt jag behöver veta om att etablera ett nytt kontor.

Jag gick direkt från lokalen in i avtalsförhandlingar. Vi har inte landat än men det är nära. Den externa projektledaren sa vid vårt första möte att jag kommer behöva lägga närmare en heltidstjänst på det här under de kommande fyra månaderna. Då undrade jag vad jag ska göra med all den tiden. Du kommer förstå, sa hon då. Jag börjar förstå nu.

Första tankarna.

Klockan är nollsextjugofem och jag ligger under täcket. Håller mobilen i båda händerna, kaffekoppen står på bröstkorgen, lutad mot samma lillfinger som telefonen vilar mot. Alla sover fortfarande.

Jag drömde om någon. En domare tittade på mig och sa: det är uppenbart för alla att han lurade dig. Jag vaknar, går upp, tittar ut på de knotiga träden på innergården. Flera decimeter gnistrande snö balanserar på grenarna. Det finns ingenting kvar av gången som min son skottade igår.

Drömmen om våren.

Andra veckan i mars och där ute finns ingen vår i sikte. Mina fingrar snuddar de skira blusarna i garderoben men landar tills sist på ännu en stickad tröja. I skohyllan står ett par nya stövletter. Klackarna mäter nio centimeter, men vägen mellan kontoret och tunnelbanan är en isbana och jag skulle dö.

Jag googlar kostymer i färg. Vill så gärna ha en klassisk kostym i blått eller grönt när våren kommer. Hittar inte rätt kostym men hittar istället en djupröd kavaj i kimonomodell. Parar i huvudet ihop den med höga svarta kostymbyxor och ett enkelt linne.

En liten till.

Vi sitter i soffan och han buffar sin axel mot min. Vill du ha en liten till? säger han och tittar förväntansfullt på mig. Jag reagerar innan jag hinner tänka. Nej för fan, säger jag. Han ser förvånad ut. Barnet fyller ju arton, han är vuxen, vi ute på andra sidan. Vi klarade det älskling, vi kan inte börja om, säger jag.

Han tittar på mig, sedan lutar han huvudet bakåt och skrattar högt. Jag menade en liten whisky till men skönt att veta var du står på den fronten, säger han. 

Söndagsrutinen.

Söndagsbubblet är upphällt, en tvätt snurrar i maskinen, golven har precis blivit dammsugna och min man förbereder veckans middagar. En chili con carne och en fläskfilégryta puttrar på spisen. Just nu blötlägger han kikärtor inför morgondagens falafel.

Vi har handlat och tränat och nu är bara det bästa kvar: söndagsbubblet, det långsamma matlagandet och det sista av den stillsamma städningen. Om en stund kommer barnet hem och då blir det ännu bättre.

Lördag 21:22.

Livebloggen slutar här. Min man är hemma och extra mysig. Han har saknat mig, det kan han inte ljuga sig undan. Det är fint. Vi ska krypa ner under en filt i soffan och titta på något, men antagligen kommer jag somna med huvudet mot hans axel.

Det har varit en fin dag, det har det. Synd för er bara att jag valde att liveblogga från den tråkigaste lördagen nånsin. Men fint för mig att ha er som sällskap.

Tack och god natt. ❤️

Lördag 19:08.

Prick i den här minuten rullar min mans tåg in på stationen. Har har varit hos sin mamma, hjälpt henne med husfix som hon inte klarar av längre. Han har även varit i antikaffärer, det vet jag eftersom han har skickat bilder hela dagen. Vid ett tillfälle svarade jag ja! så han kommer hem med två vägglampor i mässing. De ska sitta på varsin sida om vår säng.

Det har varit fint med ett dygn för mig själv, men han är välkommen hem, det är han.

Jag ska visa exakt hur välkommen genom att svänga ihop en tomatsås, koka spagetti och rota i frysen efter köttbullar som han gjorde förra helgen. Vilken tur han har som får komma hem till en sån kulinarisk upplevelse.

Lördag 17:02.

Igår tänkte jag för mig själv att jag inte ska prata med en enda människa på tjugofyra timmar. Kände hur jag verkligen behövde egentiden. Jag har visserligen fortfarande inte sagt ett ord högt men jag har bloggat cirka sjutton gånger, skickat hundra mail, haft en evighetslång konversation med en vän på instagram, messat med barnet och mannen och mamman.

Nu ska jag ligga här på soffan en stund och öva på att vara tyst även i huvudet. 

Lördag 16:07.

Tjugo minuters yoga, sen en timmes styrka för rygg, biceps och mage. Kommer hem och går raka vägen till datorn. Jag har två arbetsuppgifter kvar och sedan är jag färdigjobbad för veckan. Jag tror att jag klarar dem på under en timme.

Jag har fortfarande träningskläderna på. Sparar duschen, sidenpyjamasen och vinet till efter att jobbet är klart. Det är en klapp som sitter fint på axeln.

Lördag 14:14.

Crémant inköpt, mascara likaså samt även en kaffekopp av samma modell som jag redan har fem efter att den sjätte gått i kras. Två arbetsuppgifter kvar, men min ländrygg värker och jag borde verkligen gå till gymmet. Ja, så gör vi. En jobbpaus till och en snabb vända på gymmet.

PS. Kul att ni gillar realtidsblogg. Det gör jag med. Obviously.

Lördag 11:21.

Mailinkorgen är tom. Möten som behöver bokas enligt en tidsplan är bokade. Listan över aktiviteter påbörjad. Två avbockade, sju kvar. Har även hunnit få i mig tre koppar kaffe, den där yoghurten och en clementin. Samt en Loka päron. Herregud vad jag kan äta när jag tänker efter.

Hursomhelst. Nu blir det jobbpaus så länge som behövs för att jag ska hinna förbi Åhléns för att köpa en mascara samt Systembolaget för att köpa vårt obligatoriska söndagsbubbel.

Lördag 09:23.

Ett nybakat surdegsbröd med valnötter. Färskost, krispsallad och ost, rökt skinka och tomat. Ett par knyck med pepparkvarnen. Nespressos pumpkin spice latte. Det är en knäpptyst lördag. Solen formar mönster på huset på andra sidan gården.

Sätter mig skräddare i soffan med datorn i knät. Frukosten på soffbordet. En finyoghurt i kylen som jag köpte igår men inte orkar. En drös arbetsuppgifter kvar från veckan. Jag ska ta tag i dem nu.

Det känns inte särskilt jobbigt att arbeta bort en lördagsförmiddag. Jag funderar över varför. Jag tycker att det är ganska roligt, jag antar att det är det som gör det. Vi hörs på andra sidan arbetet, hej så länge.

Lördag 08:58.

Ska vi köra en realtidsblogg här idag? Som instagram fast med texter, en liveuppdatering från dagen som den går. Jag kommer dock bakdatera det här för klockan är två minuter över nio och jag har redan varit sjukt effektivt. Så, here it goes:

Lördag 06:42. Vaknar av att solen trillar in över sängen. Jag har inte dragit ner rullgardinen, för jag har sovit ensam och får bestämma själv. Somnade innan tjugotvå. La mig tidigt för att läsa och minns att jag läste med ett öga i en minut och sedan minns jag inte mer.

Läser bloggarna jag följer, bläddrar instagram, skrollar nyheter. Messar min man, tänker att det är fint att han var den första jag tänkte på när jag vaknade. Går upp, kliver i kläder, sminkar mig. Startar en tvätt och går ut. 

Promenerar en halvtimme, hänger tvätten, diskar glasburkarna som vi har kaffekapslar i, gör rent kaffemaskinen, snickrar ihop min frukost och sjunker ner i soffan. Kommer på att jag borde realtidsblogga.

Mmm.

Så har ännu en dag vid mitt matbord passerat. Dagen bjöd många och långa möten, men inte förrän nio. Hann dra ett snabbt varv med dammtrasa och dammsugare innan dagen officiellt startade. Vid lunch tog jag min man i handen och hittade ut.

Vi åt lunch och sedan kysste jag honom adjö. Han gick till tåget för ett dygn i den lilla staden och jag gick till Ica och fyllde en korg med allt som är gott. En prinsessbakelse i en konditors skyltfönster och en flaska bubbel på kylning.

Och nu har klockan tickat förbi sexton och jag tror att jag ska kalla det för en fredag. Min man kommer inte hem förrän sent imorgon och barnet är hos sin pappa. Lägenheten är städad, datorn snart avstängd, tystnaden total.

Ett litet glas crémant och prinsessbakelse, sedan en promenad till Svenskt tenn tror jag. En våffla med räkor, gräddfil, rödlök och dill till middag. En bok i öronen från och med nu och tjugofyra timmar framåt. 

Jobba, äta, ligga.

Så blir det torsdag och jag har möten från åtta till arton. Lämnar inte hemmet, tar min dator och sätter mig vid matbordet. Vandrar några varv runt bordet på lunchen, sjunker sen ner på stolen igen och fastnar där.

Solen trillar in och lägger sig på vardagsrumsgolvet. Jag tänker att det här är våren då jag inte har dåligt samvete för att jag inte är utomhus. Tittar på min egen spegelbild i möte efter möte, noterar hur håret har blivit så långt att det alltid ligger i en våg över ena axeln.

Vi lagar mat tillsammans och efteråt tänker jag att jag borde gå och träna, men plötsligt är klockan åtta och jag har inte förberett morgondagens alla möten ännu. Den enda tomma timmen som finns i min kalender imorgon är lunchen.

Så jag hamnar här istället för ännu någon timmes jobb. Det är ännu en dag då jag inte tränade, fast jag lovade mig själv. Jag har inte varit utomhus idag. Min app säger att jag har gått fyrtiotre steg. Kanske borde jag ligga ikväll, det räknas också.

Första dagen av mars.

Det kommer ett meddelande under dagen. Vad vill du ha till middag? frågar min man och jag funderar ett slag. Schnitzel? skriver jag sedan. Fixar! svarar han. Det är en ny liten rutin som han har, att fråga vad jag vill ha till middag och sedan laga det.

Jag kliver in genom dörren vid sex, med en kaffe i handen och huvudet fyllt med arbete. Sjunker ner vid ett dukat bord. Han frågar om jag vill ha ett glas vin och jag tänker att jag borde träna, men jag känner också tröttheten. Känner att jag vill ha ett glas vin.

Barnet åkte till sin pappa idag, så det är bara jag och min man. Vi ligger i soffan efter maten. Tvingar till sist ut oss själva på en promenad men det är kallt och vi fryser. Går hem och ställer oss i en varm dusch istället.

Och nu sitter jag i sängen, ryggen mot sänggaveln och datorn balanserandes mot benen. Svarar på dagens sista skörd mail, skriver det här, tänker att jag borde kunna sova inatt.

Välkommen, mars.

Idag börjar mars. I mars känner man livet i sig. I mars slutar islager täcka marken, i mars kan man ha höga klackar utan att kana fram. I mars sopas trottoarerna. I mars kan man börja fundera på att ersätta balaklava med scarf i halsen.

I mars lyser himlen blå även fast klockan närmar sig arton. I mars känns våren plötsligt inte evigheter borta. I mars kommer hoppet. I mars blir allting bra.

Apropå träningen och sömnen.

Barnet frågade om vi skulle spela bänkpress igår. Sedan ett år tillbaka tränar han på ett annat gym än vi, ett som har en något yngre målgrupp. Jag har ju sett att han har fått mer muskler så jag visste att träningen gett resultat, men helvete vad stark han har blivit.

Igår tvingade han mig att köra bröst, axlar och triceps enligt hans upplägg och helvete - HELVETE - vad trött jag var efteråt. Har idag ont ungefär överallt, även i muskelgrupper som jag inte borde ha ont i.

Sent igårkväll tittade vi på det sjunde avsnittet av The last of us. Satt bakom en kudde med pulsen i halsgropen hela timmen det varade. Efteråt var jag tvungen att ligga i sängen och titta på gulliga djur på instagram innan jag kunde somna. Förlorade sisådär två timmars sömn på det lilla tilltaget.

Om att lyssna inåt.

Jag skrev igår att det var en helg av återhämtning. Det var det verkligen och det känns idag. När veckorna av alldeles för mycket jobb drog igång bestämde jag att det var okej att fritiden försvann men att träning och sömn inte fick ruckas på.

Jag kommer behöva orka hålla det här tempot juni ut och då kommer det krävas regelbunden motion, en bra kost och ostörd sömn. Men så kom torsdagen förra veckan och jag fick avbryta träningspasset halvvägs in, för jag hade det inte i mig. Bestämde där och då att helgen skulle vara helt utan fysisk ansträngning. 

Och så blev det. Jag har sovit länge på morgnarna, blundat i soffan en stund på dagarna, promenerat i solskenet. Jag har ätit god mat, någonting sött fredag, lördag och söndag, druckit goda viner men bara något glas för att inte störa kroppen.

Idag startade vecka nio och jag har orken i mig igen. Jag är tillbaka.

En helg som går.

Ännu en helg passerar och även om den är fylld med måsten är den också långsam. Det finns tid för både arbete och återhämtning. Barnet och jag spenderar lördagseftermiddagen i soffan med varsin dator i knät. 

Han skriver ansökningar till sommarjobb och jag gör arbetsuppgifter som blivit kvar från veckan. Min man lagar mat till oss under tiden, rör sig makligt i köket. Vi pratar om allt mellan himmel och jord, lyssnar när barnet läser högt från sina ansökningar, sitter på rad bredvid varann när han gör något arbetstest.

Så kommer söndagen och min mans syster kommer över. Hon läser upp sina betyg och tar samma mattekurs som barnet. De sitter mittemot varandra vid matbordet och räknar tillsammans. Min man lagar veckans mat och jag sitter i soffan bakom dem med datorn i knät och arbetar färdigt veckan.

Och alltid finns det en varm kanna kaffe, något gott att äta i närheten, mjuk musik i bakgrunden. Solen som trillar in på trägolvet, tända ljus när solen försvunnit bortom hustaken. Kaffe som blir vin, långa pauser när vi fastnar i något att prata om.

Kärleken och hoppet.

Vi har sakta börjat hitta tillbaka till varandra. Jag vet egentligen inte hur, för vi har inte pratat om våra problem sedan det där hemska grälet på min födelsedag. Det var som att vi gick sönder ju mer vi pratade om det. 

Men så började saker långsamt förändras. Hans arbetsdagar blev kortare, telefonen slutade följa med till middagsbordet, han började ansvara för all matlagning. Jag slutade ha krav och förväntningar, började ta mer hänsyn till mitt mående än hans vilja och jag tror att det var det största. Att det var det som han till sist märkte och förstod.

Så utan att vi egentligen har pratat om det har vi börjat hittat tillbaka. Det är fortfarande skört och det finns fortfarande känslor inom mig som jag inte orkar sätta ord på, men för första gången på länge vågar jag hoppas.

Känslorna, känslorna.

Jag sitter vid köksbordet och jobbar när min VD ringer. Är du också i stan? Ska vi ta en lunch? frågar han. Jag är nervös hela tiden, aldrig tidigare har han frågat om vi ska äta lunch och jag undrar om han vet något, men han känns inte luskande alls. Bara pratar glatt om jobbet och livet och sedan går vi åt varsitt håll.

Jag tittar på en lokal för hundrade gången. Förra veckan var det i sällskap med ledningen, den här gången med en konsult som ska hjälpa oss i förhandlingen. När vi går därifrån har vi bestämt att ingå avtalsförhandlingar och jag vågar äntligen tro att lokalen ska bli vår.

Efteråt möter jag min man för att hämta ett nytt soffbord. Vi har haft ett litet brickbord från Svenskt tenn som tillfälligt soffbord sedan vi flyttade in, inte kunnat enas om vilken färg vi ska ha på Swedese Flower-bordet som vi vill ha. Det blir ett svart till sist.

Kommer hem, svarar på mail, bokar ett par möten. Skriver till barnet och frågar om vi ska ta en fika. Vi möts utanför Fabrique. Han beställer en semla och jag en mandelbulle, varsin kopp kaffe. Stannar längs vägen när vi promenerar hem, köper snittblommor till vaserna, en ljuslykta till soffbordet, en flaska rött till kvällen.

Och jag går där och tänker att jag måste gå vidare. Att jag måste glömma honom nu. Om han är skyldig till det som han är anklagad för är han en hemsk människa, men alldeles oavsett har han ljugit för mig. Han är inte värd att jag mår så här. Han är inte värd mina känslor. Jag vill må bra, jag väljer att må bra.

Kommer inte kännas för alltid.

Jag tänkte skriva att det blev vinter igen, men det är inte helt sant. Sanningen är ju att det har varit vinter hela tiden. Ännu är det en vecka kvar av februari. Jag fryser varje gång jag går ut. Svär över att små snöflingor tar sig in överallt.

Om en vecka är det mars och saker som känns, de kommer inte kännas för alltid.

Just nu.

Jag lever, jag är här. Jag vet bara inte vad jag ska skriva. Tack och lov för att jobbet kräver allt och lite till. Jag sitter i möten från nio till fem, har bara korta enstaka mötesfria stunder. Fokuset måste vara totalt om dagarna och det hjälper.

Kommer hem från jobbet, äter middag, tar pulsen på barnet, på mitt förhållande. Tränar mitt allra hårdaste för att matta ur kroppen. Svarar på mail, jobbar undan någon uppgift. Går och lägger mig, drömmer oroligt, börjar om igen.

Saker som sker.

Jag är på fötterna hela helgen. Städar, tvättar, tränar. Lyssnar på bok för att hålla tankarna i schack, men det fungerar bara för att jag väljer en bok som heter "Dömd till fängelse". I boken är huvudpersonen oskyldig, men det ska vi inte lägga vikt vid.

Jobbar klart veckan och startar nästa. Målar naglarna. Anstränger mig för att vara kärleksfull mot min man, fast jag egentligen är någon annanstans i tankarna. Sjunker ner i soffan på kvällen och det enda som hjärnan verkar kunna slappna av till är dokumentärer om djur.

Det mest absurda nånsin.

Jag googlar livet i fängelset. Läser om stegen från förvar till häkte. Försöker förstå hur hans dagar ser ut. Jag vet inte riktigt varför, vet inte varför jag bryr mig. Jag kan inte förklara den här känslan inuti.

Vi är inte vänner längre. Jag bröt vår vänskap när det blev uppenbart att det var mer än så, att vi inte skulle kunna vara bara vänner. För jag har en man som jag älskar och som älskar mig, även om vi har haft våra problem och även om han jobbar alldeles för mycket. Jag valde honom. Jag valde oss.

Ändå har jag haft svårt att tänka bort honom. Sedan hände det här och jag förstår ingenting. Jag förstår verkligen ingenting. Det är den sista spiken i den berömda kistan och jag måste sluta tänka på honom, måste sluta undra hur hans dagar ser ut. Han sitter häktad. Han sitter för fan häktad.

Tankarna tar aldrig paus.

Jag springer mitt allra snabbaste. Det tar stopp helt plötsligt när orken rinner ur mig. Jag stannar och lutar mig fram, händerna mot knäna, andetagen fast i strupen. Tankar som aldrig tystnar, ett trassel i hjärnan.

Jag skriver med den som är målsägande. Hon säger att det är sant, att han anhölls i måndags och häktades igår. Hon vet inte om honom och mig. Det behöver hon inte veta. Om jag pratar med henne en vacker dag ska jag berätta. Jag tror att hon förtjänar att veta.

Hon har varit sjukskriven sedan det hände för ett år sedan. Han har fortsatt med sitt liv, ett gott liv. Det finns en sanslös orättvisa i det. Samtidigt tänker jag på hans son, på hans dotter, hur klarar de sig nu?

Skvallret sprider sig som en löpeld genom alla våra kontor. Mitt namn har nämnts några gånger. Var de inte lite konstigt nära? Bara vänner säger hon? Jag kan fortfarande inte förstå att han har gjort det, jag kan inte tro det. Och samtidigt: hon säger att han har gjort det och jag tror henne.

Om att vara sämsta människokännaren.

Det har varit en helvetesvecka. Den startade med ett telefonsamtal i måndags och sedan dess har jag inte kunnat äta, inte sova, knappt fungerat alls. Det finns någon som haft en värre vecka. Han vars dörr polisen knackade på i måndags.

Någon som jag trodde att jag kände sitter häktad nu, anklagad för ett allvarligt brott. Någon som var fantastisk mot mig men ett monster mot någon annan. Jag förstår inte hur jag inte kunde se det. Kan man vara två olika personer samtidigt eller är jag så blind?

Jag känner mig så naiv. Jag hade en magkänsla den där första kvällen och jag borde ha lyssnat på den. Aldrig mer kommer jag tysta magkänslan.

Krig och pandemi.

Jag kan inte vänja mig vid vilken konstig tid vi lever i. Jag undrar ofta vad jag hade tänkt om jag hade hört mig själv idag för fem år sen, om jag hade hört ett av samtalen som jag för på daglig basis nuförtiden. Jag tror att jag hade blivit rädd för framtiden.

Om jag hade hört mig själv referera till pandemi och krig så som jag gör idag, som jag precis gjorde när vi pratade om när en lokal skulle kunna stå färdig och hur det hade varit mycket tidigare om det inte hade varit för kriget, då tror jag att jag hade blivit rädd. 

Världen har blivit en sån bisarr plats.

Om en alla hjärtans dag-middag.

Det hela startar med ett kaviarjärn. En vodkashot och rysk kaviar på ett rosa kex, det är ju ändå alla hjärtans dag. Sedan fortsätter det med ostron gånger två, för de vid bordet intill vill inte ha sina så plötsligt står det ännu ett fat på vårt bord.

Någon slags skaldjursgrej på brioche, en delad pizza och så en citronmarängpaj. Öl till honom, krusigt naturvin till mig. Musiken är hög, vi sitter med huvudena tätt över bordet för att höra varandra. Jag smeker hans kind och han kysser mig över maten.

Romantik för hela slanten.

Det är alla hjärtans dag och min man har planerat en date. Jag tycker om alla hjärtans dag, men så är jag ju också en sån som tycker om att fira saker. Alla hjärtans dag-bojkottarna kan säga vad de vill men det går inte att förneka att livet blir finare av en tisdagsdate.

Hursomhelst. Jag kom hem till röda rosor och en flaska bubbel. Hade en ask geléhjärtan under armen som alla hjärtans-dag present till min familj. Sammantaget ett fint litet mellanmål innan kvällen fortsätter.

Jag vet inte vad kvällen innehåller, men riktlinjerna från min man är avslappnat uppklätt. Så i bokhyllan hänger en enkel svart klänning. Naglarna är målade i rött, en mycket passande slump, och makeupen är försiktigt påbättrad. Är överlag väldigt redo för romantik.

Ful i februari.

Herregud vad februari är lång. Inte för att det är någon större fara, jag mår fortfarande bra, februari 2022 är långt borta. Men februari är lång, kall och tråkig och jag har aldrig varit fulare än nu, jag lovar.

Huden är så torr att den fnasar och kräver feta krämer, men de feta krämerna gav mig två enorma finnar mitt i ansiktet och sen fick jag plötsligt ögoninflammation. Hade en dryg vecka där jag skämdes över att gå ut.

Okej, förlåt, jag överdriver, fåfängan är inte så total. Men nästan.

Och så gick en helg.

Det har varit en helg av måsten, fast aldrig särskilt jobbig för allt har skett långsamt. Jobbade färdigt veckan på lördagen och smygstartade nästa på söndagen. Har tränat alla dagar, lyft mitt allra tyngsta på fredagen och söndagen och sprungit mitt snabbaste på lördagen.

Vi har spenderat kvällarna i soffan, mina fötter i hans knä och ett glas vin i närheten. Lagat mat tillsammans, ätit en semla med hans syster, tvättat tomt i tvättkorgen, städat lägenheten.

Och nu är det söndagskväll och kroppen och hjärnan är äntligen lika trötta. Trötta på ett behagligt sätt. Som att de har arbetat hårt, gjort väl ifrån sig. Sist ut av helgen är åtta timmars sömn innan vecka sju är här.

Först ut bland efterrätterna.

Bad barnet komma med idéer till kvällens efterrätt, gärna något rimligt i svårighetsgrad. Han föreslog att jag skulle göra chokladbollar pga: det borde till och med du klara av. Önskar att jag kunde skälla på honom för att han är uppkäftig, men han har inte fel.

Det blir dock snäppet mer avancerat än så, för min man ska göra glasnudelsallad med teriyakilax och jag tänker att en liten citronmarängpaj kommer sitta fint efteråt. Har definitivt köpt färdig lemoncurd, men pajskalet och marängen kommer yours truly göra helt själv.

Fem stunder från en fredag.

Kl. 06:35. Jag vaknar med en lätt huvudvärk. Tror att jag har druckit för mycket kaffe och för lite vatten. Kliver i svarta kostymbyxor, drar med fingrarna över skira blusar men väljer till sist en polotröja i kashmir.

Kl. 07:02. Står framför badrumsspegeln och sminkar mig. Barnet står bakom och drar med långsamma drag borsten genom håret. Han berättar om klassens presentationer i powerpoint under svenskalektionen igår. Han fnissar och skakar på huvudet åt animationer som använts och jag ler medan jag lyssnar.

Kl. 11:30. Jag har precis avslutat dagens andra möte som jag håller utan att fullt begripa vad jag gör. Jag börjar förstå saker som jag för två veckor sedan aldrig hade arbetat med, som att producera prislistor och årsredovisningar. Loggar in i dagens tredje möte, ett med min chef för den vanliga redovisningen av hur jobbet går. Det vanliga jobbet alltså, det som jag inte hinner med.

Kl. 17:05. Min man lägger tre köttbitar på köksbänken samtidigt som jag kliver innanför dörren. Han ger mig en puss, frågar om jag vill ha ett glas vin och soffläge eller om jag vill hinna träna innan maten. Jag säger att det låter skönt med ett kort träningspass. Ut ur mitt kök då, säger han. Gå och träna, rensa huvudet. Middagen är klar vid nitton. Jag pussar honom igen. Du är bäst, säger jag.

Kl. 20:32. Jag har duschat bort träningspasset, tvättat ansiktet rent, klivit i min sidenpyjamas. Ätit middagen som min man lagat till oss, druckit ett glas rödvin och sjunkit ner i soffan, och här är vi nu, framme vid en fredagskväll.

Ett dygn senare.

De inställda planerna igår gjorde inget. Det blev den bästa dagen på länge. Att umgås med sig själv, det är nyttigt emellanåt. Åt en tryffelpasta i hotellets restaurang, drack ett glas rödvin och läste en bok som inte klarade sig middagen ut. 

Beställde ännu ett glas rödvin, slog mig ner i en mjuk soffa och skiftade till en deckare i mobilen. Vid nio ångrade jag bristen på dessert - som jag tackat nej till - hämtade jackan och gick till seven eleven på hörnet och köpte choklad.

Spenderade resten av kvällen lutad mot stora fluffiga hotellkuddar, med en bok och choklad och njöt av tystnaden, lugnet, livet och sov sen åtta timmar och avslutade ensamheten med en hotellfrukost.

Nu är jag tillbaka i en hotellobby, har en timmes admin innan nästa möte startar och sedan är det raka vägen till tåget och hemåt. Det blir fint, fint som snus. 

Solo.

Jag sitter vid en bardisk på mitt bästa hotell i Göteborg. Har en mailinkorg som svämmar över, för så går det när den inte får kärlek på några timmar. Kvällens planer försvann, den där vännen fick inte ihop sin vardag.

Jag har ingen lust att jobba bort kvällen, men jag har ingen lust att äta middag ensam heller. Har ingen lust att skriva, ingen lust att titta på något. Kanske borde jag gå och köpa en bok. En riktig bok. Låta den vara mitt sällskap ikväll. En bok, ett glas vin och kanske en pasta, när jag tänker efter.

Se hit, Göteborgare!

Imorgon åker jag till Göteborg. Det var meningen att det skulle vara en snabb in och ut-grej, men så hörde en vän att jag skulle vara där och en middag bokades för onsdagskvällen och sen fylldes torsdagseftermiddagen, som jag hade tänkt spendera på ett tåg på väg hem, med möten där jag måste ha bra internet.

Så om vi har någon Göteborgare här som sitter på tips om ett bra café där man kan ta ett teamsmöte så håll för all del inte tillbaka. Med bra menas att kaffet är gott, wifi finns och ljudnivån inte är trettontusen decibel.

För att göra kravlistan ännu längre så kommer jag vara intill Gamla Ullevi på förmiddagen och jag kommer antagligen ha höga klackar så tvinga mig inte att korsa stan, tack så mycket.

Kunde visst bli ännu bättre.

Ännu ett apropå om helgluncherna och min mans matlagning: Det är nästan alltid han som lagar maten. Ibland lagar vi tillsammans, men oftast placerar han mig i närheten med ett glas vin i handen.

Men inte längre, för jag har kommit på att jag ska bli en efterrättsmänniska. Eller ja, det är jag väl redan eftersom jag älskar efterrätter, men det är sällan vi äter det eftersom min man inte tycker om sötsaker. I helgen var min efterrätt till exempel pistageglass och hans var en charkbricka. 

Hursomhelst. Medan han lagar middag till oss ska jag göra efterrätt. Från och med nu ska lördagarna bestå av något sött efter maten. Känner starkt att jag behöver dessertskålar i metall, ni vet såna höga på fot, och en gasbrännare så att jag kan bränna maräng över diverse goda saker man kan äta.

Heliga söndagar.

Apropå de perfekta lördagarna - de följs av heliga söndagar. Medan lördagarna aldrig får bestå av tråkiga saker, inga sysslor eller måsten får tynga ner lördagarna, är det vad våra söndagar är vigda åt.

På söndagarna handlar vi inför veckan, blommor ställs i duschen, sängarna bäddas rent, lägenheten städas, tvättkorgen töms. Jag är en sån klassisk jungfru att man skulle kunna basera stjärntecknets egenskaper bara på mig, så jag älskar våra söndagar. Älskar när jag får planera, organisera, styra och ställa.

För att verkligen göra det till veckans näst bästa dag delar vi alltid en flaska bubbel på söndagskvällen, medan min man lagar veckans mat och jag städar och tvättar. Bättre avslut på helgen finns inte, jag lovar.

Perfekta lördagar.

Vi har en ny grej för lördagsluncher. Vi har alltid ätit ute mycket, men varit fokuserade på middagar. Nu har min mans slumrande kärlek till matlagning vaknat och han vill gärna spendera sina lördagskvällar i köket, så våra restaurangbesök har flyttat till lunchtid.

Det är nästan snäppet bättre. Oftast är vi ute och går, promenerar mellan våra bästa butiker eller stadsdelar, och så stannar vi någonstans lagom tjusigt. Dricker ett glas vin till maten, sitter kvar för en cappuccino och en delad efterrätt.

Kommer hem och har hela lördagskvällen fri. Lagar mat i en halv evighet, mjuk musik i bakgrunden och tända ljus, stunder av vila i soffan medan något långsamt puttrar på spisen, en fördrink i väntan på maten.

Dagens topp tre.

Herrejävlar vilken fredag det har varit. Bara spännande möten, lösningar har funnits, himlen har varit blå och solen har känts mot huden. Visserligen är kylan en käftsmäll när man går ut, men skitsamma.

Tre saker har varit särskilt bra och då räknar jag inte ens problemet som jag löste i sömnen inatt. Iallafall. Här kommer dagens tre bästa utan inbördes ordning:

1. Jag kollar aldrig Blocket dagtid. Dels för att jag inte hinner men även för att det är en mysig del av kvällsrutinen när jag går och lägger mig. Men idag fick jag en impuls att snabbt kika mellan två möten och längst upp fanns en drinkvagn i dansk design som vi tittat på i butik men tyckt var i dyraste laget. 

Tusen kronor vid snabb affär, stod det i annonsen. Skickade ett meddelande och inte bara blev den min, den fanns även att hämta hundra meter upp på vår gata. Nu står den intill soffan och gifter sig perfekt med våra andra möbler.

2. Min brors fru skickade ett meddelande där hon frågade om vi inte borde vara människor som går på opera. Hon var visserligen hög som ett hus på morfin efter en operation men jag agerade snabbt som tusan och köpte fyra biljetter till Sweeney Todd, för är det något som jag verkligen vill vara så är det en människa som går på opera.

3. Jag lagade mat idag. Åh wow, tänker ni, det gör man ju varje dag. Men där har ni fel, för matlagning är inte min starkaste gren men det är okej, jag har andra kvalitéer. Idag fick jag dock verkligen till det, antagligen för att jag var berusad på operabiljetter, en drinkvagn samt ett bättre bubbel.

Hursomhelst. Jag snabbsyrade rödkål och gjorde en sallad på något slags salladshuvud, körsbärstomater, finhackad rödlök och granatäpplekärnor. Vispade ihop en smet på ägg, majo, senap och curry som jag doppade kycklinglårfiléer i. Vände därefter kycklingen i panko och skickade sen in dem en kvart i airfryern. Toppade alltsammans med chilimajo. Och det mina vänner, det smakade som om det tillagts av någon som vet vad hen gör.

Det var allt från mig idag. Nu ska jag gå och hälla upp en drink från min drinkvagn, hej!

Effektiv eller dum i huvudet.

Min kollega som hjälper mig med admin hörde av sig i slutet av arbetsdagen igår. Hon hade stött på ett problem och behövde hjälp för att komma vidare. Jag orkade verkligen inte tänka på problemet igår så bokade en avstämning på fredagsmorgonen istället. 

Tänkte lite ironiskt för mig själv att det kommer lösa sig under natten eftersom hjärnan kommer attackera problemet i sömnen. Vaknade mycket riktigt imorse och hade drömt fram en lösning på problemet. 

Så nu ska jag hoppa in i det där mötet och presentera en lösning utan att ha lagt mer än två vakna minuter på att tänka på problemet. Vet ej om det är att vara jäkligt tidseffektiv eller dum i huvudet.

Varma nattlinnen och långa möten.

Varje morgon hänger jag nattlinnet över elementet i sovrummet. Plockar det därifrån sexton timmar senare, alldeles varmt och mjukt. Somnar på exakt en minut. Jag vet inte om det är för att nattlinnet är varmt eller dagarna långa.

I måndags blev vår marknadskommunikatör sjukskriven och jag kastades in för att ta över hennes projekt. Någon annan kastades in för att göra stora delar av min admin, vilket sparar mig väldigt mycket tid. Nittio procent av min arbetsvecka har varit möten. Det är väldigt roligt, men oh boy vad jag sover gott på nätterna.

Februari 2023.

Jag minns med fasa februari 2022. Jag tror att det är min värsta februari nånsin. Kanske var det allas sämsta februari nånsin. Det var så många par runt omkring mig som krisade. Så många förhållanden, inklusive mitt eget, som var på väg utför.

Nu kliver vi in i ännu en februari, men den här gången känns det inte lika farligt. Jag tror inte att februari 2023 kommer att bli vad februari 2022 var. Jag vet inte varför, om det är för att vi är längre bort från pandemin, att tid har passerat, att känslor har lagt sig.

Jag vet bara att det känns okej att kliva in i en ny februari.

Tisdagsdate.

Sista dagen av januari. Luften är kall och klar, ljuset alldeles blått. Jobbar intensivt till sexton, sedan smiter jag. Kliver på tunnelbanan och här sitter jag nu. Jag ska åka hem, dra på mina springkläder och sedan bege mig ut igen.

Barnet har öppet hus i skolan och efteråt ska han äta med sina kompisar, så jag passade på att skriva upp mig på väntelistan för ett bord hos Lilla Ego. Igår stod jag med telefonen i handen när meddelandet om ett ledigt bord kom. Norpade det snabbt som tusan.

Så nu har jag smitit från jobbet, ska springa en liten sväng och sedan kliva in i duschen. Lägga en ny makeup, blåsa ut håret och bläddra bland klänningarna i garderoben och sedan har jag en date med min man, en helt vanlig tisdag i januari.

Januari och februari.

Det är något med ljuset. Det är som att det bär våren med sig. Jag läste någonstans att februari är det nya mars och det gjorde mig så lycklig, för det betyder att trottoarerna snart kommer att sopas, att uteserveringarna öppnar, att jackorna blir tunnare. 

Snart kommer Pressbyrån ha sin glassrea, som de har varje år, och människor överallt kommer äta glass och då vet man att våren är nära, att den är precis runt hörnet.

Till dess tar vi oss genom de sista dagarna i januari med årets första semla, en irish coffee innan middagen, musslor och krispigt vitt vin på en ny restaurang, snirkliga franska tulpaner och höga vita ljus.

Om att ha legat hela veckan.

Fredag eftermiddag och det är bara vi kvar. Jag stänger av datorn och låter den glida ner i väskan, sträcker mig efter kappan och säger att jag ska gå och träna.
- Det ska bli så jäkla skönt efter allt liggande den här veckan, säger jag.
Min chef höjer ögonbrynen och jag hör vad jag precis sa.
- Eller alltså efter att ha legat så mycket menar jag.
Han ler.
- Legat ner, alltså. Efter att ha varit liggandes, sängliggandes.
Nu flinar han.
- Äh vad fan, hej då, säger jag.
Hans skratt följer mig hela vägen ut.

Livet i mig.

Och så äntligen vaknar jag till en fredag. Ett dussin tulpaner i olika färger i en vas på matbordet, naglarna målade i ett svagt rosa lack. Vadlång satinkjol och stickad tröja, nytvättat hår och höga klackar.

Inget illamående, inget magknip. Äntligen sugen på kaffe. Går till kontoret och seglar genom dagen. Går till gymmet och tränar lätt och försiktigt. Och så hem, sidenpyjamas och ett glas rödvin och jag känner livet i mig, som jag känner livet i mig.

Ordning och reda.

Jag längtar efter att inte låta dagarna flyta ihop. De har gjort det länge nu, dagarna innan galan och hela veckan efteråt. På ett sätt tycker jag om när livet går ihop, när man jobbar lite här och där. Jag hade dött om jag inte hade jobbat nu under sjukdagarna. Om jag bara hade legat på soffan och gjort ingenting.

Men nu längtar jag efter tydlighet och struktur. Efter att jobba mellan åtta och sjutton, laga mat och umgås med familjen, gå och träna, träffa människor, dricka vin, vara ledig.

Tillbaka till livet.

Jag är dödssjuk i fyra dagar, min man kräks två gånger och sedan är det över för hans del. Barnet, som aldrig varit magsjuk, seglar oberört genom det hela. Fortsätter vräka i sig mat. Inget gym för er två slashasar idag heller? frågar han och jag grymtar.

På onsdagskvällen försvinner illamåendet lika plötsligt som det kom. Det är en Big Mac som gör jobbet. Efter att knappt ha ätit på fyra dagar kan jag inte tänka på något annat än McDonalds. Trycker i mig en hamburgare och några strips och sedan mår jag bra.

Min man, the dramaqueen.

Min man kommer ut i vardagsrummet där jag sitter i soffan med datorn i knät. Han tar stöd mot väggen när han går.
- Jag har så himla hög feber, säger han.
- Oj, hur hög?
- Trettioåtta grader, säger han.
Jag skrattar, fast jag vet att man inte får. Han blänger på mig.
- Du är en kall kvinna, säger han.
- Förlåt, säger jag.

Plus och minus.

Dagens plus: jag har fått behålla det lilla jag har lyckats äta det senaste dygnet och har sovit tolv timmar inatt, från åtta till åtta. Jag skulle kanske inte säga att jag är som en ny person, men jag är inte sämre heller.

Dagens minus: magsjukan tog min man inatt. 

Sjukdomsbloggen.

Kliver in i det tredje dygnet av att inte kunna äta och det börjar kännas. Kan bara ligga ner, reser jag mig upp snurrar världen. Spenderar dagarna på soffan. Jobbar en timme, sover en timme, jobbar en timme, sover en timme och så fortsätter dagarna.

Nu ska jag försöka stoppa i mig en rostad macka och lite te till lunch, wish me luck.

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Måndag morgon och jag ligger på soffan med datorn i knät. Har bokat av alla möten, ska bara göra den admin som jag orkar med och vila mellan varven. Galan var fantastisk, magsjukan som följde var mindre glamorös.

Den var verkligen fantastisk, galan. Kostymerna, klänningarna, skorna. Åh herregud alla fantastiska skor. Röda mattan, fotoväggen, middagen. Efteråt när alla dansade på scenen och det kändes som att den skulle ge vika under oss men ingen gick av, bara log större och dansade högre.

Natten till söndagen kom magsjukan och sedan dess har jag inte fått behålla något av det lilla jag lyckas äta. Jag är en aning svajig nu. Men det kunde ha varit värre, det kunde ha börjat ett dygn tidigare eller på tåget på väg hem. Det hade varit tusen procent värre.

Och dessutom är väl det här livet i ett jäkla nötskal.

Om att vara redo för en gala.

Väskan står packad i hallen. Naglarna är målade i en färg som heter black cherry, galaklänningen är försiktigt nedpackad intill de glittrande skorna och den lilla svarta väskan med guldspänne.

Nu åker jag till Malmö, till en konferens och en gala. Här inne kommer det eka tomt, men jag finns i stories på instagram. Klicka på min bild här intill om ni vill hänga på, alla får vara med. Puss hej!

Rapport från livet.

Jag jobbar hemifrån på tisdagen och onsdagen. Har några möten på språng och några vid datorn framför matbordet. Jag låter datorn stå på den fjärde platsen vid bordet, den som ingen har paxat, med skärmen uppe och alltid redo. 

Varvar jobb med pyssel oavsett tid på dygnet. Handtvättar alla mina spetsbehåar klockan tio på tisdagen, jobbar färdigt en uppgift vid tjugoett. Lägger en ansiktsmask under tiden som jag svarar på mail, har datorn i knät under fotbadet, filar naglarna och klurar på en formulering.

Imorgon åker jag till Malmö.

Det största.

Jag vet att man brukar säga att åldern ens barn befinner sig i alltid är den bästa åldern, men just nu är det mer sant än nånsin. Han är sjutton, nästan arton, och läser andra året på arkitekturlinjen.

Kommer hem och har gjort något nytt i skolan nästan varje dag, visar sina skisser och designer. Häromdagen hade han designat vinglas, en annan dag ett utkikstorn, en tredje dag hade de börjat med planlösningar.

Att se sitt barn växa upp och vara precis i det där klivet mellan barn och vuxen, att se honom ta små steg mot vuxenvärlden varje dag, det är min bästa upplevelse nånsin. Det största som jag har varit med om.

Bloggen och jag.

Min chef frågar om bloggen, undrar vad jag skriver om och vilka som läser. Jag försöker förklara och Rachel fyller i, men det är svårt att berätta. Jag kan inte sammanfatta bloggen med några enkla meningar.

Det är som att bloggen är en del av mig och som att den samtidigt tar plats helt separerat från mitt riktiga liv. Vissa dagar tänker jag i blogginlägg, formulerar orden i huvudet medan dagen sker. En stor del av mig finns här men nästan ingen av människorna i mitt liv läser.

De flesta vet att bloggen finns, men det är ingen som har adressen, bara Rachel. Jag vet att det finns kollegor som har försökt hitta den, som har erkänt att de har sökt på internet. Kanske är det bara en tidsfråga innan någon hittar hit och då får det väl vara så. Kanske är det oundvikligt.

Min chef undrar om jag inte vill att bloggen ska växa, om jag inte vill flytta ut ur anonymiteten och en del av mig skulle kanske vilja det, vilja bli bättre på instagram och lära mig koppla ihop de båda plattformarna, men en annan del av mig är livrädd för att synas.

Börjar kännas som ett helt äventyr.

Dagarna runt den där galan börjar falla på plats. Hotell är bokat torsdag till lördag, klänning och skor är köpta, hemma och provade. En annan handväska, en som inte glittrar fullt lika mycket, är köpt och på väg.

Jag bokar tåg fram och tillbaka till Malmö för mig, Harvey och Rachel. Skämtar om att jag är allas mamma, för jag har biljetterna och får väl fixa matsäck. Sedan tänker jag på fyra och en halv timme på ett tåg, kalla pannkakor med socker och citron, kaffe i pappersmuggar, kanelgifflar. Tänker ja, matsäck.

Liten blir stor.

Barnet frågar om han får bjuda oss på bio, säger att han fick biobiljetter i julklapp och jag frågar varför han vill bjuda oss. Har han inga vänner kvar, blir han mobbad? Han suckar och frågar om man inte bara kan få vilja göra något för sina föräldrar och jag svarar att jag inte vet, att jag aldrig har varit med om det innan.

Fortsätter du med den där tonen blir det inga popcorn för dig, säger han och jag flinar. Han bokar tre biljetter till Avatar och bara så där har barnet för första gången bjudit oss på bio.

Om en övertalningskampanj.

Min man köpte en sous vide i mellandagarna. Han har tjatat länge, men jag har tyckt att det är onödigt eftersom vi har gasspis och det kan aldrig bli godare än så. Men så kom mellandagsrean och enligt min man var det så billigt att vi inte hade råd att låta bli.

Så han köpte sin sous vide och kom sen på att vi också behövde köpa en vakuummaskin och sedan hade vi plötsligt inte en gryta som är tillräckligt stor, så vi skulle kunna prata om hur billigt det verkligen inte blev, eller så struntar vi i det.

Hursomhelst. Jag tycker inte ens att det är särskilt gott. Det blir för mört. Att säga det här till min man var som att förolämpa honom personligen. Just nu pågår någon slags övertalningskampanj där han ska få mig att förstå hur bra sous vide är.

Idag innebar det att vi ska gå ut och ta en drink innan maten för att sedan kunna komma hem till nästintill färdig ryggbiff. Tänker att jag ska hålla kvar mitt motstånd om det alltid innebär en drink innan maten. 

Ännu en dag i livet.

Jag vet inte vad jag ska skriva om det inte är "...och sen gick jag upp, gick till jobbet och så kom jag hem igen och sen..." även om det är dagarna i mitt liv. Eller det är det väl inte, herregud jag är sån dramaqueen ibland.

Idag har jag varit på två lokalvisningar, en tillsammans med VD och finansdirektör och en annan som jag tog ensam. Vi var så nära en drömlokal innan jul, men alltid är det något som ska kasta om planerna. Så jag fortsätter att gå på visningar. Sonderar terrängen och vallar sedan runt på beslutsfattarna.

Har således varvat visningar med teamsmöten och admin vid matbordet. Nu är jag här igen, tillbaka vid matbordet och framför datorn. Jag har snittat om tulpanerna och gett dem nytt vatten, tänt ljusen på bordet och gjort en kopp kaffe. Klockan närmar sig slutet på arbetsdagen, men jag ska sitta kvar här och jobba undan tråksaker medan barnet lagar en lövbiffgryta till middag. 

Och se där, det blev ändå bara ett rabblande av vad jag har gjort idag. Förlåt för det.

Om en artonårsdag i Aten.

Vi pratar om Grekland nästan hela tiden just nu. Det hela startade några dagar innan julafton när jag beklagade mig för barnet om hur svårt det är att köpa presenter till någon som är sjutton och har det mesta.

Jag berättade att jag redan har ångest inför hans artonde födelsedag i maj. Kan inte min present bli att vi firar min artonårsdag i Aten? frågade han då och det är ju den bästa presenten han kunde önska sig.

Igår bokade vi flyg och hotell. Vi kommer att bo i en tvårumssvit med balkong och utsikt över Akropolis. Just det är det finaste med det hela, för anledningen till att barnet vill åka till Aten är för att han vill se Akropolis och annat från den grekiska mytologin.

Just vad "annat" är för spännande är lite oklart just nu, men jag längtar nästan lika mycket efter att låta barnet lära mig allt om den grekiska mytologin som till att få fira hans artonårsdag i Aten.

Oxveckorna.

Så lämnar vi jul och nyår, kliver in i oxveckorna. I väderprognosen ligger bara regn och rusk, i kalendern finns inte längre någon spilltid. Jag nyper mig i kinderna för att få färg. Köper en fixeringsspray för det känns som att sminket aldrig vill stanna kvar.

Tänker ännu ett varv när jag klär mig för att inte märka januaris tristess. Ställer vita tulpaner i vasen på matbordet. Lägger en kvart extra på att laga mat som är särskilt god. Stannar uppe en timme längre och läser en bok i soffan, går och lägger mig tidigt för att njuta av värmen under täcket.

Badkar, vin och sidenpyjamas.

Jag får idén på måndagsmorgonen. Januari gör att jag fryser om fötterna när jag står och sminkar mig. Tänker att jag hade gjort nästan vad som helst för ett badkar, att det är värt att boka en hotellnatt i sin egen stad.

Sedan tänker jag att det inte var någon dum idé alls. En ensam natt. En flaska vin, datorn och sidenpyjamasen. Ett hotellrum med badkar och lyxiga produkter. En dag mitt i veckan, att gå från kontoret till hotellet och ha en ocean av tid för sig själv, texterna och det där badkaret.

En söndagsnatt halv tre.

Vaknar innan söndagen ännu blivit en dag. Vaknar av att jag fryser. Vi ligger tvärs över sängen och jag minns anledningen till att vi ligger så, har fortfarande känslan av tillfredsställelse i kroppen.

Går upp och borstar tänderna och tvättar ansiktet men struntar i de fem stegen med rengöring, serum och kräm. Puttar på min man tills han ligger med huvudet på kudden. Drar täcket över oss båda och somnar om.

Och om att rota sig ännu djupare.

Apropå det som jag skrev tidigare: min man har gått runt med en tumstock i handen hela dagen. Stått framför garderoberna i sovrummet och hummat, gått vidare till skåpen i hallen och kliat sig i huvudet över hur de skulle kunna byggas om så att det ser ut som en serveringsgång från sent artonhundra.

Alldeles precis köpte han en lampa på blocket, en Karlskrona från för länge sedan. Sen skapade han ett konto på en auktionssajt för att kunna bevaka drinkvagnar och vägglampor.

Det är saker som vi har pratat om länge. Tydligen var en kväll i ett särskilt fint hem allt som behövdes för att vi skulle få ändan ur. Eller mest han, om vi ska vara ärliga. Jag har gjort ingenting idag, bara kommit med glada tillrop och tummar upp.

Om att vara rotad.

Fem par runt ett långt bord. Bubbel i höga, gröna glas från femtiotalet. Bouillabaisse och ett fylligt vitt vin. Äppelkaka med mandelmassa och en mandellikör. Vi har inte träffats alla i samma sällskap sedan innan pandemin.

Våra vänner flyttade in i huset under tiden som covid rasade, återställde det varsamt till sitt ursprung från tidigt femtiotal. I ett rum finns en Josef Frank-tapet kvar i original. Allt i huset är fyndat på loppis och auktion, men bara de allra bästa guldklimparna. En soffa från Svenskt tenn i vardagsrummet, mjuka skärmar över lamporna.

När fredagen slagit över till lördag kommer vi hem. Min man tittar sig runt i vår lägenhet. Borde vi sälja och köpa ett femtiotalshus? säger han och jag tittar på det som han ser. Våra nästan fyra meter i takhöjd, de snirkliga listerna, det gamla trägolvet. Möblerna med sina enkla och rena linjer för att möta det förra sekelskiftet. Aldrig i livet, säger jag.

Det är en fin känsla, att kunna vara i någon annans hus och vara överväldigad över hur fint det är men att sedan komma hem och känna att det egna hemmet är rätt, att det speglar en själv. Kanske är det att vara rotad.

Fint som snus.

Vaknar till en trettondag. Det brukar vara då jag städar bort julen, men det gjorde jag redan den första dagen i januari. Istället blir det en dag utan måsten. Tvättar, plockar, ligger under en filt i soffan och googlar Grekland.

Springer en halvmil. Gör tre ansiktsmasker på raken: två rengörande och en återfuktande. Byter nagellack från isigt vitt till gnistrande brons. En stickad klänning som räcker ner till vaden, tjocka strumpbyxor och sockor i bootsen.

Om en liten stund ska vi möta min mans syster och hennes pojkvän på en bar i närheten, ta ett glas tillsammans innan vi fortsätter till gemensamma vänner för middag och vin.

Fint som snus med lediga fredagar.

En vit stad och guldglittrande skor.

Den första veckan i januari går och Stockholm blir vitt igen. Jag jobbar hemifrån. Sover till sju, ligger kvar i sängen och dricker kaffe, arbetar förmiddagarna från matbordet till ljudet av barnets frukoststök.

Promenerar en timme varje lunch. Sjunker ner framför datorn igen och jobbar vidare tills någon börjar med middagsbestyren och klockan plötsligt har blivit sjutton.

Idag kom skorna som jag ska ha på galan. Klev i dem direkt och ville aldrig ta av dem. Jobbade således färdigt veckan i jeans och guldglittrande höga klackar. Mycket rimligt en torsdag i januari.

Om en galaklänning.

Så kommer den till sist, galaklänningen. I flera dagar har jag haft ångest över att den är så snäv, tänkt att den aldrig kommer passa. Att det kommer se ut som att jag har hällt ner mig själv i den. Men så kommer klänningen och jag hämtar den med ett pickande hjärta.

Lägger paketet på sängen och vecklar upp det tunna pappret som skyddar klänningen. Kan inte hindra leendet när fingrarna nuddar det glansiga tyget. Lyfter försiktigt upp klänningen och placerar den på sängen.

Drar av jeansen och tröjan. Kliver i klänningen och låter den forma sig runt min kropp. Stiger i ett par höga svarta pumps, för de glittrande skorna har inte kommit ännu, och klänningen är perfekt. Fantastisk. Den smiter om min kropp, kramar mina mjukaste delar, gör det allra bästa av mina former.

Vem räknar ens.

Första januari. Kommer hem från den lilla staden och dräller ner i soffan. Äter den obligatoriska pizzan, som man gör på nyårsdagen. Det gör ingenting att jag bara kommer upp i sextusen steg den dagen, för det är ju nyårsdagen.

Andra januari. Det är mörkt, kallt och regnigt. Går från lägenheten till tunnelbanan till kontoret. Åtta timmar senare går jag från kontoret till tunnelbanan till lägenheten. Egentligen är det dags för ett benpass på gymmet, men eftersom jag har en regel om att jag inte får gå och lägga mig om jag inte är uppe i tiotusen steg tänker jag att en springtur är bättre.

Men så fastnar jag vid matbordet i ett samtal med barnet och min man frågar om jag vill ha en whisky och det vill jag ju, för klockan är redan åtta och skitsamma att jag bara är uppe i tretusen steg.

Tredje januari. Springskorna står redo i hallen, löpkläderna hänger över en stolsrygg och alarmet står på sex. Men så ringer klockan och jag är så trött. Tänker att jag fortfarande hinner springa en kortare runda om jag går upp klockan sju. När klockan blir sju tänker jag att det är onödigt att springa.

Och nu är klockan snart sexton och det är fortfarande den tredje januari. Vi ska gå och handla och sedan tror jag att det blir det där benpasset och kanske, kanske kommer jag upp i tiotusen steg, men vem räknar.

Ett oskrivet blad, eller nåt.

Vi började prata om nyårslöften under middagen på nyårsafton. Jag brukar inte arbeta med nyårslöften, jag tenderar bara att bryta dem. Men det kändes som att det skulle vara en fin sak, att sätta upp små mål för sig själv. Så här kommer mina nyårslöften för 2023:

👸🏼 Fortsätta sätta mig själv främst.

Det var någon som lärde mig det under året som gick, någon som fick mig att se hur mycket jag gör för att andra ska må bra på bekostnad av min egen vilja. Det här året ska jag följa hjärtat. Jag har övat under 2022, men 2023 ska bli året då det kommer naturligt.

✍️ Skriva mer, skriva oftare och skriva rätt.

Jag skriver mycket, nästan hela dagarna. Rapporter, instruktioner, mail, bloggen. Men jag skriver inte på berättelsen som vilar i bakhuvudet, texten som heter Manus i min dator och som jag tänker på varje dag. I år ska jag skriva mer, skriva oftare och skriva rätt.

🥂 Lära mitt barn dricka alkohol.
Ja, det här är ett konstigt nyårslöfte, jag vet. Men det här är också året då min son fyller arton. Han har aldrig varit särskilt intresserad av fester, aldrig varit nyfiken på alkohol, nöjd med att umgås med sina kompisar i och efter skolan. Och eftersom han har epilepsi och behöver vara extremt försiktig med alkohol så har jag aldrig uppmuntrat honom att träffa sina vänner på kvällarna.

Men nu har han börjar prata om det, frågat om han får smaka från mitt vinglas, sagt att han och några vänner pratade om att laga mat och dricka lite vin. En del av mig blir livrädd, men en annan del vill att han ska få upplevelsen. Det är klart att han ska få upplevelsen, men under ordnade former.

Jag är inte helt säker på exakt hur de där ordnade formerna ser ut, men det blir mitt tredje nyårslöfte för 2023, att vi ska lösa det tillsammans, barnet och jag.

Har ni några nyårslöften? Berätta!

En nyårsafton och en nyårsdag.

Facklor flammar intill grindarna, en eld brinner i ett eldfat, champagnekupor står redo på en silverbricka. Bordet är dukat i vitt, guld och grönt. Chablis och hummertortellini, zinfandel och oxfilé, baileys över krossad is till desserten, champagne på tolvslaget.

Telefonen lyser upp av ett sms och klockan visar 23:59. Vi missar tolvslaget, ropar jag och alla rusar upp. Champagneglas langas ut i hallen där halsdukar snurras runt nackar, någon balanserar på ett ben med en stövel i händerna, en annan hittar inte sina handskar.

Gott nytt år, ropar någon när tiden trillar in i ett nytt år och det skålas och kramas och vi dräller ut på gräsmattan, tittar på himlen som exploderar i kaskader av glitter och färger. 

Vaknar till ett nytt år hemma hos min svärmor. Kylan har kommit till den lilla staden och jag drar på strumpbyxorna under byxorna. En evighetsfrukost, en långsam promenad och så tar vi tåget hem, tillbaka till den stora staden.

Pizzorna levereras några minuter efter att vi kommer hem. Strumpbyxor och tunn långärmad tröja, delar filt med min man i soffan. Vi tittar på fyra avsnitt av Tom Clancy's Jack Ryan medan mörkret faller. Inte för att vi är särskilt bakis, utan för att det är nyårsdagen och det är en dag av vila, så säger världsordningen.