På det hela taget.

Det är som om min kropp känner av att jag inte hunnit hälften av allt som jag borde ha gjort i veckan, för jag vaknade innan alarmet imorse med en checklista på näthinnan. Var på kontoret klockan sju för att börja bocka av.

Nu är klockan snart lunch och en av tio är utförda. Egentligen borde fem av tio vara utförda, men istället har jag lagt tid på saker som inte fanns med på listan. Det är det här chefandet. Saker som kommer från höger och vänster och ingenstans men som behöver gå före allt annat. Som det ska vara, såklart och förstås.

Jag ska inte klaga. Jag har inte mer än någon annan. Också ironiskt att jag skriver det här på arbetstid (fast jag jobbade ju på fritiden klockan sju). Hursomhelst. Om fem minuter är det fika i matsalen eftersom någon föreslog att vi skulle äta kakor istället för lunch och ja, det är ingen dum idé. Och sedan har vi oktoberfest direkt när arbetsdagen är slut och förbi.

Så på det hela taget: kan inte klaga.

En lång dag.

Jag har en riktigt whiskyröst idag. Försöker vara tydlig mot min omgivning att jag håller på att tappa rösten och att det inte har någonting med gårdagen att göra. Fast det var en bra kväll igår. Det var festkommittén som hade kick-off för årets festplanerande och det är tydligt att vi är inom rätt område, för varken fest eller planering är någon issue.

---

Det där ovanför skrev jag imorse, precis efter att jag kommit in på kontoret, när jag kände att jag inte hade arbetet i mig riktigt än. Sedan startade dagen och jag brann av så ordentligt på en kollega redan under dagens första möte. 

Min chefs chef blev vittne och backade mig till hundra procent och bjöd sen ut mig på tjejlunch för att ventilera. Jag kan klara av att arbeta bland gubbfasoner om jag har kvinnor runt mig som sluter upp.

Dagen rätade upp sig ju mer den gick. Min chef hanterade situationen, gubben bad om ursäkt och min kollega från Malmö kom med ett tidigare tåg, vilket gjorde att vår planerade middag kunde genomföras. Tog med henne till samma restaurang som jag var på igår eftersom någon annans middag såg för jäkla god ut. Den stora skillnaden mot gårdagen var att det bara blev ett glas vin till maten och så hemma vid tjugo. Fint en onsdag ändå.

Gör vad som krävs.

Den imaginära revan i halsen är bättre, om än inte bra. Det känns som att den har blivit sydd med stora stygn, fast med en tråd som kliar och irriterar, som något från en Tim Burton-film. Jag drack så mycket te igår att jag har kissat två gånger i natt. Det fina med hösten: alla goda teer. Det fula med hösten: gå på toa hela tiden.

Men jag har huvudet med mig idag. Lämnade kvar känslan av att det var vadderat i gårdagen. Jag kommer ta mig genom dagens kick off finfint, bara jag dricker mina tusen tekoppar samt lyckas tjata till mig glass någon gång under dagen.

Om en reva i halsen och ett hektiskt liv.

Sitter uppkrupen i soffan. Datorn i knät och en kopp te på soffbordet. Det känns som att jag har en reva i halsen och ett huvud som väger dubbelt upp mot det normala. Köpte ColdZyme på lunchen, för jag vägrar att bli sjuk. 

Bytte jeansen mot leggings det första jag gjorde när jag kom hem, krånglade bort behån som nummer två. Nummer tre var att snitta om alla blommor som numera pryder mitt kök och vardagsrum. Fem vaser totalt. Det är efter födelsedag och jobbgrej. Promenerade hem från kontoret med en bokstavligt full famn.

Min onsdagsgrej blev inställd. Om ni minns min veckoplan? Tisdag: kick off, onsdag: middag med vän, torsdag: oktoberfest. Men så behövde hon ställa in och jag kände mest tack gode gud. Hon kommer på oktoberfest, så det är inte så att jag missar henne. Får bara en dag att vila i mitt åh så fartfyllda sociala liv.

Helgen som var och veckan som kommer.

Halvvägs genom september. Jag längtar aldrig efter smoothie längre, bara rostmackor med ost och marmelad. Ersätter kaffe med te och klär mig i allt tjockare tröjor. Jag har fyllt på mitt lager med stearinljus. Längtar hela tiden ut i den höga septemberluften.

Min födelsedagshelg blev perfekt. Nästan perfekt, iallafall. Vi skulle ha bjudit mina föräldrar på middag igår men mamma orkade inte. Det gjorde ingenting, det kommer fler tillfällen. Istället tittade vi på när kungen firade sina femtio år på tronen.

På dörrknoppen in till sovrummet hänger fem plagg: tre blusar, en topp med ballongärmar och en mjuk skjorta. I bokhyllan hänger tre par byxor. Jag har en vecka som aldrig saktar ner. En kickoff, en middag med en vän och så oktoberfest med kontoret. Planerar att vara fruktansvärt trött på fredag.

Om att vara trettiosju.

Idag fyller jag trettiosju. Jag tjuvstartade firandet redan efter jobbet igår med att först dricka ett glas vin med min kollega - hon som har blivit en vän och som snart behöver ett namn här på bloggen - och sedan ha kroppsvård i hundra år i sällskap av ännu ett glas vin.

Har således startat mitt trettiosjunde år fräsch som en nyponros. Som en present till mig själv har jag bara planerat in roliga möten idag, som en festkommitté och ett planeringsmöte. Efter lunchen ska jag få min present från barnet: Nordiska muséet och ett glas bubbel.

Vid sjutton drar barnet till sin pappa och jag lämnas över till min man. Eftersom vi ska bli fransmän har jag önskat att äta födelsedagsmiddag på Crêperie & Logi. Mycket rimligt ändå att fylla trettiosju och vilja ha pannkakor.

Bra dag, mycket bra dag.

Det var en fin dag igår. Egentligen tror jag att det hade varit bra för gruppen om vi alla satt under samma tak. Inte för att de behöver ha en chef närvarande i allt de gör, utan för att det var bra för mig att få en tydligare inblick i deras dagar. 

Igår satt vi alla fyra i samma i hörn, med ryggarna en meter från varandra. Jobbade bort förmiddagen, åt lunch, hade avdelningsmöte, gick fem trappor ner till restaurangen i huset och beställde in en flaska bubbel. Promenerade in till city, gjorde ett par shoppingärenden och avslutade allting med rödvin och french fries innan de tog tåget tillbaka till den lilla staden vid tjugotvå.

Investering i framtiden.

Apropå franskan igår. I nästan en månad har vi gjort tio minuter franska om dagen. Det har blivit höjdpunkten om dagarna. Kommer hem, sjunker ner i soffan och öppnar Duolingo. Ibland gör vi övningarna tillsammans, då ligger vi nära varandra i soffan och turas om att svara. Det är fruktansvärt roligt att lära sig ett nytt språk i vuxen ålder.

Planen är att vi ska få användning för franskan om femton år. Att min man går i förtidspension och jag hittar ett jobb som jag kan göra några timmar om dagen utan att det spelar roll var jag är. Då köper vi oss ett litet skruttigt hus utanför Bordeaux och pratar franska hela dagarna.

Känns som höstens startskott.

Klockan slog just tjugo. Middagen är uppäten och köket är städat. Barnet har gått till gymmet och min man svarar på dagens sista mail. Jag sitter med datorn i knät och skriver det här. Jag har precis gjort dagens tio minuter franska, dag tjugoåtta i ordningen.

Imorgon kommer mina tjejer, de som jobbar i min grupp men från kontoret i den lilla staden. Vi ska ha möte och sedan ska vi dricka vin. Det var deras förslag, vindrickandet. Mötet är mitt påhitt. Vi har dem varannan vecka. Numera ska vi ha vartannat möte i Stockholm och vartannat möte i den lilla staden.

Nehej, nu ska jag gå och stryka morgondagens kläder. Det blir jeans för första gången på evigheter. Mörka jeans, svart topp och svarta höga klackar. Kanske aningen mer makeup, någonting som markerar att hösten är här.

De små fina.

Jag skrev någonting och publicerade, men så gick det en minut och jag ångrade mig. Ironiskt eftersom inlägget började så här:

Jag har börjat skriva det här så många gånger nu. Skriver, suddar ut och börjar om igen. Det är inte ens något viktigt, ingenting stort, jag har inget att berätta. Det finns inga formuleringar som väntar i fingrarna. 

...

Jag ångrade mig för det handlade om hur någons negativa energi åt upp mig. Jag vill inte vara en person som äts upp av andras negativa energi, så jag raderade. Gjorde den något töntiga men effektiva övningen att rada upp dagens fina stunder tyst för mig själv. 

Here it goes:

- En festkommitté för nya kontoret har fötts.

- Ett viktigt möte har genomförts med gott resultat.

- Har varit både smart och rolig i olika sammanhang under dagen.

- Spenderade tio minuter på Partykungens hemsida med en kollega - som nog snarare är en vän - inför kontorets första AW nästa vecka.

- Det faktum att jag har en kollega som blivit en vän.

- Fick till ett träningspass i slutet av arbetsdagen.

- Har precis ätit middag med mannen och barnet. De var glada, maten var god och barnet var bjussig med information från sin dag.

- Årets kanske sista sommarkväll pågår där utanför och jag är tio minuter från en promenad med min nya favoritförfattare (Kristin Harmel) i öronen.

- Ikväll är kvällen då jag öppnar mitt eget manus för första gången på evigheter. Tänk om det blir en bok av det en vacker dag.

Det sista av vecka trettiosex.

Så kom och gick en helg. Min man gjorde sig en ledig fredag, åkte till den lilla staden och tog med sin mamma ut i svampskogen. När barnet och jag kom hem efter varsin arbetsdag/skoldag och en gemensam AW möttes vi av en köksbänk fylld med nyplockade kantareller, blåbär och äpplen.

Det gjorde vår helg. Fyllde den med små pizzor med kantareller, blåbär till en pannkaksfrukost och sedan strösslade över en grötfrukost och så till sist en äpplepaj som kommer avsluta vår söndagsmiddag. Helgen har varit långa promenader, timmar på vår bästa solbänk, rödpang och sovmorgnar.

En timmes arbete och veckans sista mail, ett par maskiner tvätt och nytt nagellack, allting ackompanjerat av en flaska Pet Nat delat på tre, och sedan är jag redo för vecka trettiosju.

På andra sidan.

Chefskonferens över och klar. Det gick strålande. Allting klaffade, programmet höll, kvällsaktiviteten - Måla & Skåla - var en succé och minglet på vårt nya huvudkontor blev den perfekta timmen innan middagen.

Att det sen blev en jävla pangfest och jag var i säng efter klockan två är en annan femma. Tog mig genom konferensens andra dag med en aningen mer omsorgsfull makeup och ett stående leende. Tack gode gud och mig själv för att det var ett luftigare program.

Slocknade som ett ljus strax efter nitton igår och vaknade av alarmet tolv timmar senare. Jag har skrotat runt här hemma hela förmiddagen. Duschat, klivit i en klänning, druckit kaffe i soffan. Nu slår klockan snart halv tio och det är dags för dagens första möte.

Showtime.

Klockan är åtta minuter över fem. Det är onsdagsmorgon och om några timmar startar konferensen. Den sträcker sig över två dagar. Mitt körschema är två A4 långt.

Jag vaknade innan fyra, men så slocknade jag också vid tjugoett igårkväll, efter tretton timmars arbetsdag. Jag är nervös, väldigt nervös, men jag vet egentligen inte varför. Jag gör ju sånt här hela tiden. Kanske är det för att det är på engelska. Inget gör mig så självmedveten som att prata engelska.

Tre djupa andetag och sedan bara kör.

Så går en helg och den blir allt det som jag behövde. Långa sovmorgnar, promenader i septemberluft, rödvin på kvällarna. En ny vecka har dragit in och med den en chefskonferens som går av stapeln på onsdag.

Mina dagar fram till konferensen handlar bara om att bocka av punkter min checklista, tills onsdagen kommer och det istället bara handlar om att få saker att hända, och sedan kommer fredagen och en evighetsmötesdag.

Den här veckan handlar om att hålla näsan över ytan. Jag vet inte om jag kommer hinna vara här inne något. Jag tror inte det, tror att jag behöver fokusera på att ta mig genom veckan.

Första september.

Det känns mycket bättre idag. Som om jag behövde bryta ihop och komma tillbaka. Att mammas medicin kickade in och verkar fungera gör sitt också, förstås. Det är nästan ingen på kontoret, antar att regnet håller dem hemma, så jag har fått tusen saker ur världen.

Barnet har åkt till sin pappa så det är bara jag och min man i helgen. Jag hoppas att regnet drar vidare, ger oss en lördag med en himmel som är så där hög som den bara kan vara i september. Att vi kan promenera länge, stanna för en cappucino, välja det perfekta rödvinet och laga mat i hundra år. 

Förberedd för det värsta.

Jag gråter hela kvällen, gråter på morgonen. Det tar en timme att sminka mig eftersom jag måste börja om hela tiden. Min man lägger händerna om mitt ansikte. En fot framför den andra, en sak i taget, säger han och jag nickar, jag som alltid har tusen bollar i luften. 

Det första jag gör är ett körschema över chefskonferensen nästa vecka, sedan ber jag om fem minuter med min chef. Jag berättar som det är, säger att jag kanske bryter ihop nu. Ger honom schemat och säger att någon annan kan utföra punkterna om jag inte klarar det, om jag inte kommer upp ur sängen, om jag inte kan sluta gråta, om min mamma dör.

Kanske bara lägger mig ner och ger upp.

Spenderar dagen i den lilla staden. Har möten med min grupp och inser att något litet blivit stort, att det har skapats en konflikt som jag behöver hantera. Gör en plan i huvudet men känner ett motstånd i kroppen. 

Tårarna kommer när jag promenerar hem från tåget. Det är inte konflikten som utlöser dem. Inte heller är det för att en kollega bad mig täcka upp för någon annan när jag redan arbetar alldeles för mycket, lämnade mig med en känsla av att vara oviktig. Det är inte konferensen för sextio personer nästa vecka som jag planerar dygnets alla timmar. Det är inte ens för att klockan snart rundat tjugo och jag fortfarande har hundra mail kvar att svara på.

Det är för att pappa ringde igårkväll. Berättade att mamma var tillbaka på sjukhuset. Andningssvårigheterna som de först trodde var sviterna efter respiratorn misstänkte man nu istället var blodproppar. De hade rätt. Hon har två stora proppar, en i varje lunga. Hennes hjärta arbetar febrilt, alldeles för intensivt, med att pumpa runt blodet.

Det är för stora risker att operera så de medicinerar, även om njurarna fortfarande är skadade efter överdosen, men de kan inte lova att det kommer fungera. De är så noggranna med att inte lova någonting. Hennes kropp håller på att ge upp och jag jobbar, jobbar, jobbar. Eller gömmer mig, skulle man också kunna säga. 

De säger ju att man ska klä sig för jobbet man vill ha.

Jag har en ny kavaj. Trillade över den på en rea i somras och kunde inte låta bli, fast den egentligen är mycket modigare än jag. Det är en blandning mellan kavaj och cape. (Här är en liknande fast vit, min är svart men också försvunnen från www).

Idag bar jag den för andra gången. Fick lika många komplimanger båda gångerna. Jag har inte vågat bära den på kontoret ännu, bara fram och tillbaka. Känner mig absolut som en superhjälte, men en rätt snygg sådan om jag ska vara ärlig.

Kapitulerar för hösten.

Barnet är hemma igen, på riktigt nu. Skolan har börjat, alarmet ringer klockan sex på morgonen och espressomaskinen står laddad. Vi dräller alla in samtidigt vid arton, lagar mat tillsammans och pratar om arbetsdagarna som precis passerat.

Jag spenderar niotusen kronor på gymkort till oss båda. Googlar höstjacka till barnet och jeans till mig. Jag vill ha vida, högmidjade med fyrkantiga fickor framtill. Han vill ha något tajt. Tittar ut genom fönstret när klockan precis slagit tjugoett och där utanför är det alldeles mörkt, bara grannens balkongbelysning som glittrar.  

Försöker blicka framåt men det är svårt.

Så går helgen. Besöket hos mina föräldrar gick bra. Det visar sig att de inte har ätit lagad mat på hela veckan så jag åker och handlar och stuvar sen makaroner, steker falukorv och klyftar tomater i hundra olika färger.

När jag åker därifrån är det med en känsla av att inte vara klokare. Jag vet fortfarande inte om hon vill leva. Hon säger att hon vill det, men jag vet inte om jag tror henne. En vecka tidigare ville hon dö, så varför skulle det plötsligt vara annorlunda när ingenting egentligen har förändrats?

När pappa skjutsar mig till tåget berättar han att han har läst mammas journal. Säger att hon var kliniskt död två gånger. Att hon först återupplivades i ambulansen och sedan igen på IVA. Jag kliver direkt in i min mans famn när jag kommer hem. Han frågar vad jag behöver och jag mumlar det här mot hans hals. 

Konsekvenserna.

Jag sitter på tåget på väg till den lilla staden. Jag har en nervositet i kroppen, en nervositet över att träffa min mamma, över vad som väntar. Jag lyckas inte lista ut hur hon känner, kan inte bestämma mig för om jag tror att hon vill leva eller dö. Vet inte om det hon säger är genuint eller bara vad vi vill höra.

Men det ska bli skönt att träffa pappa och min äldsta bror. Min andra bror undviker oss just nu. Jag vet inte hur vi ska hantera det. Vet inte hur jag ska prata med mamma om det. Det är en omöjlig situation.

Låt oss bli ytliga en kortis.

Jag startar torsdagen med att åka till mitt gamla kontor för att lämna över kontorsansvaret och allas nycklar. Alla kvinnor på tunnelbanan är vardagssnygga och jag samlar potentiella outfits på hög i minnet.

Ljusa jeans, vit instoppad tisha och smaragdgrön kavaj, klackar och handväska i exakt samma mörkblå nyans. Svarta vida byxor, så långa att de täcker klackarna, finstickad tröja i skimrande brunt och svart kavaj. Smala byxor och linne, vadlång kofta och skyhöga klackar, allting i sotigt svart.

Om att må lite bättre.

Det känns lite bättre idag. Dels för att klockan är kvart över sex och jag sitter i soffan med fötterna i ett fotbad. Jag har inget mer jobb som behöver göras och planen för kvällen är kroppsvård. Och kroppsvård är själavård, det vet alla.

Imorgon kommer barnet hem efter två månader borta, för på fredag börjar skolan. Visserligen åker han tillbaka till sin pappa direkt efter skolan för att jobba sin sista helg i Furuviksparken, men ändå. Han kommer vara hemma ett helt dygn.

Och jag åker också på fredag, fast bara över dagen. Jag har tagit eftermiddagen ledig för att åka till den lilla staden. Jag ska krama min mamma, sen ska jag krama min pappa och mina bröder. Men först ska jag göra mig en onsdagskväll utan måsten eller katastrofer.

Om allt jag inte vet och frustrationen i det.

Så kommer tisdagskvällen och jag vet inte var dagen försvann. Jag spenderar dagen med att varva möten och att prata med min mamma, prata med min pappa, prata med min bror. Sitter i soffan när klockan slår tjugo och försöker sammanfatta mina möten och skriva actions på det som behöver göras.

Ger mig själv en minut att känna efter hur jag mår. Kommer fram till att jag vet inte vet. Känner innerligt att jag önskar att jag inte redan var tillbaka på att arbeta på söndagar, att arbeta på kvällar, att arbeta hela jävla tiden. Känner även mycket starkt att jag önskar att jag inte hade en mamma som återigen är självmordsbenägen. Men kanske är det bättre än att inte ha en mamma alls.

Jag ska inte få det här att handla om mig själv. Jag orkar, jag klarar det, jag kan ta det. Jag klarar de långa dagarna, de sena timmarna, den ständiga oron som inte viker undan. Men orkar min bror, håller han på att bryta ihop, kommer min pappas hjärta klara oron, tänk om han får en hjärtinfarkt, tänk om han bara segnar ner och dör. Tänk om, tänk om, tänk om.

Om att ta tankarna från det värsta.

Min man har varit fantastisk de här dagarna. Lyssnat, pratat, dragit sin hand över min rygg i lugnande cirklar när paniken krupit på. Placerat tallrikar med mat framför mig när jag har gått för många timmar utan att äta.

En dag berättade han att han laddat ner en app för att lära sig franska och frågade om jag ville vara med. Efter det har vi spenderat timmar med att lära oss franska. Jag förstår ju att han gjorde det för att distrahera mig och som jag älskar honom för det. Plus att jag har lärt mig femtio nya franska ord.

Ljusningen.

Så vaknar hon äntligen. Först är hon bara vaken en minut, sedan ännu några fler. På lördagskvällen är hon tillräckligt klar för att kunna ha ett samtal med överläkaren på psykiatrin. 

Det visar sig att hon verkligen har mått bättre än på evigheter, så pass bra att hon på egen hand bestämt sig för att sluta med sina mediciner. Sedan kom en dipp, som hon kände var för fånig för att prata om, och så kom en natt när allting kändes becksvart och pillren fanns där, blev till en utväg.

Hon har lämnat IVA nu, kommer spendera några dagar på psyk för att få en behandlingsplan, sedan får hon komma hem. Hon får aldrig mer sluta med antidepp. Hon säger att hon förstår det och jag hoppas, som jag hoppas, att hon talar sanning.

Goda nyheter.

Äntligen sker små förbättringar. Hennes kropp andas på egen hand när respiratorn tas bort för tredje gången. Pupillerna drar ihop sig när de lyser i hennes ögon, hjärtat har slutat flimra och hjärnan visar inga tecken på skador.

Hon är fortfarande inte kontaktbar, men hon reagerar på smärta, grimaserar när de drar ut slangen ur halsen. Det betyder att hon rört sig från koma till djup sömn. Det betyder att hon finns kvar där inne. Det betyder att det finns hopp. 

Varför?

Tårarna kom när vi åt middag igår. Från ingenstans rann de plötsligt ner i spaghettin. Andetagen fastnade i halsen när insikten gled in. De har gjort två försök att ta bort henne från respiratorn men det går inte, hon kan inte andas själv.

Hon ligger fortfarande i koma. De två väckningsförsöken lyckades inte. De vet inte om hon sover på de åttio piller som hon har svalt eller om det är skadorna efter överdosen som gör att hon inte vaknar.

Min bror och jag håller på att utforma en krisplan. Hittills består den av två punkter: 1) hur tar vi hand om vår pappa som kommer krascha om mamma dör, och 2) vad gör vi för vår bror som är så arg att han aldrig mer tänker prata med henne. Han kräver svar som han inte förstår att vi kanske aldrig kommer få.

Det är nog det värsta. Att hon kanske dör utan att jag kan fråga varför.

Mer av döden.

Min mamma ligger i en respirator på intensiven. Vi vet inte om hon kommer vakna. Om hon vaknar vet vi inte om hon kommer ha bestående skador efter syrebristen. Vi vet inte varför hon gjorde det. Förstår inte varför hon försökte ta sitt liv.

Hon har ju mått bättre än på länge, nästan evigheter. Jag har inte gråtit än. Varje gång tårarna hotar med att bryta sig ut är det som att ilskan tränger fram istället. Jag är avdomnad och har tusen känslor samtidigt.

Döden, döden, döden.

Tack för omtanken igår. Det var fruktansvärt att behöva berätta för barnet att hans kusin inte längre finns. Det var ännu värre för hans pappa, som var den vars röst brast, den som har de sörjande på sin sida. 

Barnet och jag gick ett långsamt varv i Furuviksparken efteråt. Pratade om livet och döden och hur konstigt det är att livet stannar upp för någon men fortsätter för oss andra. Att man kan finnas en dag och vara borta nästa.

Det allra hemskaste.

Jag sitter på tåget på väg till min sons pappas stad, för att berätta för barnet att hans nittonåriga kusin har dött i en fruktansvärd bilolycka. Hur ska jag klara det här, hur ska jag någonsin kunna få ur mig orden?

Jag går sönder.

Om att äntligen vara klar.

Min man sover redan djupt. Jag lägger mig tätt intill bakom hans rygg, andas in hans doft, känner hans trygghet. Slappnar äntligen av. Det är måndag och klockan är tjugotrefyrtiosju. Sexton timmar tidigare klippte vår VD bandet och slog upp dörrarna till kontoret.

Hela dagen passerade utan tid för att stanna upp och reflektera, med rundvandring och mingelfrukost, fotografering, restauranglunch och bubbel, macarons och tryffelchips. Vi stannade kvar tills mörkret var kompakt utanför fönsterna, tills natten blivit ljummen. Lät chipsen och vinet bli vår middag, för upprymda för att gå hem.

Nu är det tisdag och jag har precis avslutat ett teamsmöte. Dröjer mig kvar i fokusrummet, är ensam för första gången sedan i söndags, ger mig själv tiden att bara sitta här, att andas ut.

Ett snabbt hej.

Lördagskväll och jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät och ett vinglas på en armlängds avstånd. Min man snickrar kantarelltoast och jag letar hotell och restaurang till när vi ska fira min brors fyrtioårsdag i september. Eller ja, först ska jag bara skriva det här.

Det har varit en bra dag. Jag väcktes imorse av en puss på pannan och en kaffekopp på sängbordet innan min man gick till tåget för att åka till den lilla staden. Ett helt gäng timmar senare kom han hem igen, fullastad med kantareller.

Under tiden hann jag äta frukost på café, strosa på Åhléns och låta fingrarna glida över vackra kläder, utföra hundra ärenden och till sist spendera tre timmar på kontoret. Allt är klart nu, redo inför måndagens invigning.

Nej, det var bra ett snabbt hej, nu ska jag googla saker.

Nästan färdig.

Det är fredag och klockan slog just sexton. Städfirman har precis lämnat och det finns inget mer som jag behöver göra idag. Kontoret är städat från topp till tå och nu är det bara det absoluta slutpiffet kvar, som att plocka fram koppar och glas intill kaffestationerna och rada upp handtvål och kräm på handfaten, men jag ska spara det till imorgon.

Jag har gått med tumstock från skrivbord till skrivbord, placerat skärmar på millimeterprecist avstånd, flyttat krukorna i loungen tjugo centimeter fram och tillbaka i en god halvtimme, satt sticklingar av murgröna i femton små vaser.

Nu ska jag gå hem, ta kväll, göra mig en helg. Visserligen ska jag tillbaka till kontoret imorgon för det där sista, men det gör inget. Min man åker till den lilla staden och plockar svamp med sin mamma, så jag har all tid i världen, kan fixa hur mycket jag vill.

Men först fredagskväll.

Veckans mat och vin.

Jaha, är det någon som är sugen på en rapport kring hur det går för min man att bli en rödvindrickare? Det går bara bra, tackar som frågar. Vet inte varför jag skrev så, ingen frågade. Hursomhelst.

Han har fortfarande semester och lägger en ansenlig mängd tid på att leta recept att laga och att hitta det rätta vinet att dricka till. (Mängden pengar han lägger på kött och rödvin är även mycket orimlig, men vi låter det vara en parantes.)

Den här veckan har jag kommit hem till mat på bordet och perfekt tempererat vin varje dag. Bortsett från alldeles för mycket kött har det varit en mycket bra matvecka. Det kommer inte vara för alltid, snart jobbar båda och då är vi tillbaka till haloumi och fryst falafel.

Hursomhelst, igen. Här kommer veckans middagar och viner. 

Måndag
Ragu som puttrat halva dagen, serverades med spaghetti och ett Amarone. 

Tisdag
Kalvstek som gått tio timmar i sous vide och sedan bränts på med gasbrännare. Till det honungsglaserade morötter, ugnsrostad potatis, pressgurka, rödvinssky och ett Pinot Noir.

Onsdag
Biff Rydberg och Côtes du Rhône.

Torsdag
Oxfilé, ugnsrostad potatis och en grönsallad, till det Arzuaga.

Fredag
Har vi inte sett ännu men jag önskade lobster roll och champagne för att se exakt hur mycket jag kan stretcha lyxen. Fick bara en blick till svar så vi får väl se.

Om att vara lite ytlig.

Ännu en dag på kontoret. Idag har jag inte dragit fötterna efter mig. Istället gjorde jag en lista med allt som är kvar inför måndagens kontorsinvigning och listan blev inte direkt kort. Men jag har kontroll och jag kommer hinna klart, bara jag slutar såsa.

Som jag längtar efter att kontoret blir klart. En annan sak jag längtar efter är höga klackar. Jag har spenderat sommaren i sneakers och birkenstock, prioriterat praktiska kläder framför fina. Betraktade min spegelbild i hissen förut och kom på att orsaken till att jag ser så trist ut är för att jag glömt läppstift. Kan inte ens minnas en arbetsdag då jag bar läppstift senast.

Okej, jag är dramatisk, det var typ juni.

Igår såg jag en kvinna med en satinkjol som böljade runt benen och en mjukt stickad tröja till. Gick raka vägen hem och letade fram mina två satinkjolar, men lade tillbaka dem igen. De får vänta till nästa vecka, på läppstiftet och de höga klackarna och ett kontor som flödar av liv.

Apropå träningstightsen.

De är svarta, heltäckande, inget rumpformande och inga partier i mesh. Bara helt vanliga svarta tights, kombinerade med svart linne och en stor skjorta. Sportstrumpor och gummistövlar på vägen hit visserligen, men nu vita sneakers och bara anklar.

Det kändes viktigt att säga det.

Morgondagens problem.

Jag har, för första och förhoppningsvis sista gången någonsin, träningstights på mig på kontoret. Regnet öser ner utanför fönsterna och jag behövde något som torkar snabbt. Plus att det ändå inte är någon här. Bara IT-supporten och de är nittonåringar i hoodies och baggy jeans, de dömer mig inte.

Jag har inte någon fart i mig idag heller, jag kan känna det trots att klockan ännu inte slagit nio. Det har kommit tre nya mail sedan jag stängde igen datorn igår och det är ingen panik att hinna det som ska hinnas med nya kontoret den här veckan. 

Så jag latar mig, drar fötterna efter mig, skyndar inte med något. Kommer antagligen upptäcka på torsdag eller fredag hur mycket det faktiskt är att göra och lär väl behöva jobba som en dåre.

En fin liten dröm.

Jag är tillbaka på kontoret, men det är ingen vidare fart i mig. Min man gör sin sista semestervecka och han verkar mest vilja spendera den med att skicka bilder på små söta hus i Bordeaux som han tycker att vi ska köpa.

Nu kom det precis en länk till ett slott där vi skulle kunna bo medan vi gör oss en vecka med hyrbil för att hitta det rätta lilla huset. Det är en fin dröm inför när vi blir gamla. Om femton år eller så, om han går i förtidspension och om jag kan arbeta mina sista år från ett gammalt skrivbord med utsikt över en trädgård i Bordeaux.

Augustis nystart.

Jag hämtade ett paket igår, ett som landade hos postombudet medan vi var i Paris. Det innehöll två väskor, en stor som rymmer dator, träningskläder och skor, och en lite mindre att hänga över axeln och som rymmer livets bös. Det är få saker som andas ny termin så mycket som en ny väska. 

Ett annat tecken på att sensommaren är här är att vi är en vecka från att låta kontoret fyllas med folk och det är därmed dags att börja använda behå igen. Tog därför vägen förbi Lindex idag och köpte två nya behåar och trosor i spets på rean. Alltsammans hade kostat en bra bit över tusenlappen men landade nu på den nätta summan tvåhundranittio. Klart rimlig summa att välkomna sensommaren med.

Om att vara hemma igen.

Det bästa med att resa är kanske att komma hem igen. När man kliver in genom dörren till sitt hem och känner fladdret i hjärtat. Att kliva ut på sin trottoar dagen efter, att gå sin gata ner för att köpa frukost, att ha lojheten efter fyra dagar i Paris i kroppen.

Det var fantastiskt, underbart, ljuvligt, himmelskt. Både Paris och vi. Långsamma promenader, magnifik arkitektur, fenomenal mat. Att dela en flaska vin till alla middagar, att klä av sig och lägga sig tätt intill under täcket efter frukosten, att vara hudnära, att vara tysta tillsammans, att prata, prata, prata.

Och nu är vi hemma. Min man läser om vilka rödvin vi ska dricka till kvällens entrecôte och till morgondagens ragu. Det verkar bli ett Amarone till det första och ett Chianti till det andra. Jag ska skriva det här och svara på några mail och sedan återgå till känslan av semester.

Ett hörn av Paris.

Söndag eftermiddag och utanför fönstret rasar ett oväder. Regnet störtar ner från himlen, har kapplöpning med blixtar och dånande åskknallar som studsar över hustaken. Vi hann precis hem innan himlen öppnade sig, med varsin nyinköpt bok till flygresan.

Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Den första av två ansiktsmasker är på, denna djuprengörande, nästa återfuktande. De klänningar som ska få följa med till Paris hänger på garderoben, väntar på att försiktigt packas ner i kabinväskan.

Naglar ska målas, smycken ska väljas, håret ska tvättas. En flaska champagne ska öppnas, som en tjuvstart inför det som väntar, som ett löfte om det som komma skall. Tidigt imorgon åker vi. Här inne kommer det vara tyst, men jag finns på instagram för den som vill vara med på ett hörn i Paris.

Rapport från väderprognosen och dagen.

Så blåser regnet bort ur väderprognosen, ligger bara kvar på nätterna och då får det gärna rasa ner utanför. Så typiskt mig att romantisera allting, att se framför mig hur vi ligger under frasiga hotelltäcken och tittar på en himmel som stormar ovanför Paris.

För övrigt har jag äntligen lyckats göra min man till en rödvindrickare. Han har en naturlig fallenhet för nörderi så jag förstår inte varför han inte har fastnat för rödvin innan, för är det något som uppmuntrar till entusiasm så är det vin.

Det krävdes en vecka bara vi och någon slags halvsemester för honom, samt ett uttalande (från honom) om att det är dags att bli vuxen och att dricka vin är sista klivet över, för att han skulle falla dit på riktigt. Nu provar vi oss fram mellan länder, regioner och druvor för att hitta hans rödvin. Vi har ännu inte fördjupat oss i Frankrike, vi sparar det till nästa vecka.

Nej, nu behöver jag ta tag i livet och arbetet. Jag har saker som verkligen behöver göras idag innan min lediga vecka, ändå har jag precis ägnat tjugo minuter åt att flytta runt en kudde. Ska örfila in mig själv i ledet och börja göra nytta. Tack och hej. 

Om fyra regniga dagar i Paris.

På måndag åker vi till Paris. Jag uppdaterar väderprognosen femtioelva gånger om dagen, men den visar ändå bara regn. Min man säger att det inte gör någonting, att vi kan sitta under tak på uteserveringar och titta på Paris i regnet, och det låter ju faktiskt ganska mysigt.

Jag kan fortfarande ha mina klänningar, men med en tröja över vilket ju inte gör dem sämre. Jag kan köpa ett par låga gummistövlar och fina strumpor som får kika fram över kanten. Vi kan promenera under varsitt paraply och ofta hitta tillbaka till hotellet för att bara vara nära, bara vara lediga, bara vara tillsammans.

Om en bonusdag, tavlor och rödpang.

Det blev ännu en ledig dag. Sköt sånt som jag hade tänkt göra idag till torsdagen och fredagen. Imorgon kommer de sista leveranserna till kontoret, så det hade ändå inte gått att skolka då. Det är de sista konferensborden och lamporna, sedan är allt klart.

Förutom att jag inte har beställt tavlor än. Det är en sån sak som står på veckans lista. Eventuellt. Jag är osäker på tavlor. Det är så mycket glasväggar, textilier och växter att det kan bli stressande att fylla de få resterande väggarna med tavlor, så jag vet inte. Har velat fram och tillbaka i veckor nu. Skitsamma, jag orkar inte tänka på det nu, det är morgondagens problem.

Idag skulle det handla om min lediga dag. Fast det är inte särskilt mycket att orda om där heller. Sov till nio, promenerade, gjorde ärenden, tränade och nu är klockan arton. En vinare och en oxfilépasta med resterna av min mans skogsutflykt står på schemat för det som är kvar av dagen.

Bästa dagen på evigheter.

Vaknade första gången vid sju. Hörde regnet mot fönsterrutan. Gick genom veckan i huvudet och skrollade mailen i telefonen och insåg att jag egentligen inte behövdes på kontoret. Lade tillbaka telefonen på sängbordet och somnade om.

Vaknade klockan nio, fick en puss av min man när han gick till tåget för att åka till den lilla staden och plocka svamp med sin mamma och syster. Läste färdigt Paris försvunna döttrar av Pam Jenoff. Svarade på den lilla högen mail som samlats i min inbox sedan igår.

Vandrade genom lägenheten, tyst och tom, funderade över när jag var ensam hemma sist, undrade vad dagen skulle innebära. Insåg att det var precis det jag behövde: att inte behöva prata med någon, inte vara någon behjälplig, att få spendera dagen i total tystnad.

Pluggade in musik i öronen, gick till gymmet, sprang på löpbandet, tränade biceps och mage. Handlade till kantarellmackor på vägen hem, fast inte kantareller för räknade med min man där, och en flaska rött till kvällen. Plockade en sallad till lunch.

Duschade, klev i en böljande ankellång klänning och stickad tröja och promenerade ut i regnet igen. Sjönk ner i en biostol och spenderade två timmar med att fnissa åt Barbie och Ken. När jag kom ut från biografen sken solen, tvingade av den tjocka tröjan. En kaffe i handen och en omväg hem.

Nu närmar sig klockan nitton och jag sitter skräddare i soffan. Vinet är på luftning och på köksbänken tronar en liten hög kantareller, precis tillräcklig för varsin kantarellmacka till middag. Min man är precis intill, tillbaka där han brukar vara.

Så kom vecka trettio.

Ja men hej igen. Ännu en helg har kommit och gått och en ny arbetsvecka har startats. Helgen var fin: en bror som fyllde fyrtio, en kväll med regn som smattrade mot taket, oändligt med vinflaskor som öppnades en efter en, tusen skålar med saker att äta, människor som jag tycker om runt ett långt bord.

Och så en svärmor och en svägerska i ett tyst och svalt hus. Dörren öppen ut mot det gröna, blekta spetsgardiner som långsamt fladdrar i vinden, en ständigt brummande kaffebryggare. Min man som klättrar i körsbärsträdet, jag på tå under med en skål i famnen.

Sedan kom måndagen och jag är så trött, känner hur jag behöver ensamhet, lugn och ro, att få göra ingenting. Jag har visat arbetsledaren för städet runt i lokalerna, packat upp ett fruktfat, tagit emot en lampleverans och skickat ett dussin mail. 

Klockan är snart tolv och jag tror att det får räcka för idag. Det kan nog få bli en sån vecka, en med halva dagar, kanske till och med en onsdag helt ledig. Gud vad jag hoppas det.

Om att längta, herregud vad man kan längta.

Imorgon firar vi min bror som fyller fyrtio år. Ikväll ska jag gnugga bort resterna av mitt nagellack, göra mig ett fotbad och måla alla tjugo naglar i samma röda nyans. Fila, putsa och smörja hela mig, från topp till tå.

Imorgon ska jag bläddra bland klänningarna, lägga håret på spolar och sminka mig i hundra år. Dricka ett glas bubbel med min man under tiden, fast det är mitt på blanka dagen. Och sen ska jag krama min son för första gången på tre veckor.

Som jag längtar. Herregud vad jag längtar! Efter att göra mig fin, efter att göra oss en kväll, efter att träffa mitt barn, efter mina bröder och deras fruar, efter mina kusiner och alla vännerna från den lilla staden. Gudarna ska veta att jag behöver det. 

Violette Toussaint.

Jag lyssnar på Valérie Perrins "Färskt vatten till blommorna" medan jag arbetar. Följer sävligt med genom kurvorna i Violettes liv, skapar bilder inuti huvudet, bygger fantasier som inte ryms bland bokens sidor. Det är de bästa böckerna, de som får en att drömma.

Jag duschar på kvällen, tvättar håret och tvålar in kroppen. Det är bara onsdag men det står ett glas rödvin på handfatskanten medan jag rullar upp håret på spolar för att testa lördagens frisyr. Kliver i nattlinne och morgonrock, båda i silke, fortfarande rödvin i glaset, håret ännu på spolar. Vi letar restauranger i Paris och jag fortsätter höra Violette i mina tankar.

Om hjärtan som slutar slå.

När vi gick runt Årstaviken i lördags sa min man att han nu är lika gammal som hans pappa var när han fick sin första hjärtinfarkt och femton år yngre än när han fick den infarkt som tog hans liv. Jag frågade om det bekymrar honom och han svarade att det gör det, litegrann.

Vi äter nyttigt men kanske skulle vi kunna dricka någon drink mindre och han borde träna mer än bara styrka, även om han kör sina fem pass i veckan, för nog har genetiken ett finger med i spelet. Jag sa att vi kan skärpa oss ännu mer, träna kondition tillsammans istället för att dricka den där drinken men han skakade på huvudet, sa att livet måste vara fint också.

Det som ingen av oss visste var att samtidigt som vi gick där, kanske medan vi pratade om det, fick hans kollega en massiv hjärtinfarkt, bara fyrtiosju år gammal. Han klarade sig inte. 

Om tiotusen steg och en serie.

Att mina arbetsdagar sällan är stillasittande dessa dagar betyder att jag är uppe i mina tiotusen steg när jag lämnar kontoret. Varje dag följer träningsväskan med till kontoret och jag varierar att träna innan, under och efter arbetsdagen. Har inte bestämt mig för vilket jag gillar bäst ännu. Kanske fortsätter jag variera.

Igår kom jag hem före min man. Vi möttes på gymmet, han startade sin träning när jag avslutade min. Gick hem, duschade, knöt på en kimonoklänning och snurrade upp håret i en knut. Hällde upp ett glas rödvin och lät fransk jazz strömma från högtalarna medan jag lagade mat.

Efter middagen låg jag på soffan och snabbspolade mig genom de fem första avsnitten på andra säsongen av "And just like that". Vill se serien samtidigt som jag uppenbarligen inte riktigt vill se den.

Hur det blev.

Det blev inte en dag av ingenting igår. Tog mig upp ur sängen och kände livet i mig. Började bädda rent men fortsatte med att plocka i vardagsrummet innan jag hunnit klart, duschade plötsligt alla gröna växter och städade badrummen.

Avbröt alltsammans för att gå och handla till veckan, tvätta tomt i tvättkorgen och laga middag både för söndagen och måndagen. Tvingade till sist mig själv att avsluta allt som jag påbörjat rum för rum. Gick och lade mig strax efter tjugotvå med en lägenhet i tipptopp, ett välfyllt kylskåp och garderober fyllda med rena kläder. 

Om den långsammaste av söndagar.

Söndagsmorgon. Fast det är fel, klockan har precis slagit elva. Förmiddagen är här. Jag ligger fortfarande i sängen. Har ingen lust att göra något annat. Vaknade, klev i trosor och min mans t-shirt. Den slutar mitt på låren, ärmarna når ner till armbågarna.

Det regnar utanför sovrumsfönstret. Fönstret står på glänt och jag känner doften av regn, hör strilandet. Fast nu startade min man mjuk jazzmusik i vardagsrummet. Jag vill inte lämna sängen, vill inte lämna lägenheten, vill vara här hela dagen. Undrar om det går.

Känslan av frihet, känslan av helg.

Jag slutade tidigt igår. Stängde av datorn innan klockan ens slagit femton, tog min träningsväska och passerade gymmet på hemvägen. Duschade bort träningspasset och arbetsdagen. Klev i trosor och drog en t-shirtklänning över huvudet. Böjde ögonfransarna och borstade ögonbrynen, läppglans och rouge men inget mer. Handdukstorkade håret och lät vinden forma det i mjuka vågor över skuldrorna. 

En islatte i handen, en ljudbok i öronen och så en promenad till Ikea. Köpte fyrtiotvå vinglas till invigningen av kontoret, så kanske kan man inte säga att arbetsdagen tog slut redan vid femton. 

Och nu är det lördag och jag ligger fortfarande i sängen. Fötterna över min mans ben, hans hand mot min höft. Idag längtar jag efter långa promenader, såna som tar flera timmar och innehåller pauser med mat, vin och kaffe. Jag föreslog precis Årstaviken runt och han nickade och hummade, lät tummen forma cirklar runt toppen på mitt höftben.

Det bästa av sällskap.

Den andra veckan av att packa upp och ställa iordning avrundas nu och det kanske allra bästa från de här veckorna har varit sällskapet. Aldrig förr har jag lyssnat på så mycket böcker. Många har det blivit och ännu fler hinner det bli innan kontoret är klart. 

Här är böckerna som jag har lyssnat på och tyckt om:
Alla somrar med dig, Carley Fortune
Hjälten, Dean Koontz
Svärsonen, TM Logan
Min lyckliga plats, Emily Henry
Skärvor av minnen, Laurie Halse Anderson
Crimson Lake, Candice Fox
En ärlig lögn, Tarryn Fischer
En gnista i mörkret, Stacey Willingham
Phantoms, Dean Koontz
Spelet, Elle Kennedy

Och dessa ligger och väntar i min bokapp:
Dit floden för dig, Shelley Read
Vansinne, Dean Koontz
Lita på mig, Willow Rose
Husbåten vid kajens slut, Sarah Jio
Färskt vatten till blommorna, Valérie Perrin
De bortglömda namnens bok, Kristin Harmel
Kvinnan med stjärnan, Pam Jenoff

Det var veckans boktips, nu ska jag träffa Rachel över en lunch. Också ett förtjusande sällskap! Puss, hej.

Nästan som vanligt.

Jag har en arbetsdag fylld med mitt vanliga arbete. Har skjutit nästan allt som har trillat in under veckan till idag. Fint ändå att det är så pass lite att allt kan göras på en och samma dag. Har längtat hela veckan efter att bara vara min dator och jag.

Just nu längtar jag dock mest efter att klockan ska slå 10:13 så att jag kan beställa en ny latte på Bröd & Salt. Kaffemaskinen har inte installerats ännu så jag lever för och tack vare mitt kaffeabonnemang.  

På golvet bredvid mig står träningsväskan. Mitt gym ligger i botten av huset där jag numera jobbar och jag ska testa ett lunchpass för första gången. Insåg imorse att jag behöver köpa en ny väska som rymmer dator, träningskläder och handduk.

Nu när jag tänker efter måste väskan även rymma en väska i väskan. Den stora väskan kommer jag ställa i mitt skåp (som en finsnickare håller på att bygga in as we speak) men jag behöver ju något att ha hörlurar och läppstift och sånt i. Något litet nätt som kan placeras på skrivbordet och alltid vara på en armlängds avstånd.

Tusan, nu kommer jag behöva googla väskor innan jag kan ta tag i de där arbetsuppgifterna. Ska bara hämta en latte först.

Om att det börjar kännas.

Jag har små sår på fingertopparna efter att ha packat upp hundra och åter hundra kartonger. Vi har ett nästintill komplett kök och så gott som ett färdigt kontorsförråd. Listan med saker som jag glömt/inte tänkt på fortsätter växa och min mage har börjat svida.

Jag är en aning ensam, har ingen att bolla med, ingen som kan kliva in och ta över, och det känns. Jag känner mig ensam och stressad. Inte stressad över att inte hinna inreda klart till den fjortonde augusti, utan stressad över att jag inte kommer hinna vara ledig, att hösten plötsligt kommer vara här utan att jag har fått någon vila alls.

Att spendera en natt och en dag.

Jag drömmer om färger på kuddfodralen till kontoret. Vaknar innan alarmet och tar upp googlandet där jag lämnade det sex timmar tidigare. Lägger till sist en order när jag inte orkar vela längre. Går upp, kliver i en klänning, sminkar mig. Hämtar min latte och promenerar till kontoret. Är där tre kvartar efter att jag lämnat sängen.

En enorm leverans med vattenglas, kaffemuggar, tallrikar och bestick kommer. Det tar hela förmiddagen att packa upp, pilla bort klistermärken, lasta in i diskmaskinen och sedan in i skåpen. Möblerar om under tiden som saker hittar sin plats. Behöver avbryta hela tiden för att öppna dörren och kvittera ut paket med tvålar, diskmedel, kontorsmaterial och gud vet vad jag egentligen har köpt.

Välkommen vecka tjugoåtta.

Måndag igen. Utanför fönstret sträcker himlen ut sig. Den har samma färg som min klänning, den allra klaraste blå. Helgen var långa promenader och hårda träningspass, en glass, en hamburgare, moules frites, en charkbricka och sherry för första gången i livet. 

Det var hud mot hud med min man, sävliga mornar med att följa täckets sovmönster över naken hud med fingertopparna, en lust som aldrig riktigt sinar, kroppar i ständig kontakt.

Nu är jag tillbaka på kontoret. Alla arbetsplatser är på plats och jag flyttar runt, från skrivbord till skrivbord. Kan inte låta bli att fastna med blicken på himlen och de höga nybyggda huset på andra sidan gatan. Allting känns så ljust, så rent, så bländande.

Rödvin nästa.

Så blir det fredag. Äntligen blir det fredag. Klockan är sexton minuter över sexton och jag har prick en arbetsuppgift kvar och exakt noll nya mail i min inkorg. Den där arbetsuppgiften består av att spara ner alla bilder som jag tagit på kontoret i en mapp, zippa och skicka till vår grafiska formgivare. Tydligen ska det bli en film för intranätet.

När bildsparandet är färdigt ska jag stänga ner datorn och släcka, låsa och larma kontoret och gå hem. Min man har bestämt att han vill ha Flygande Jacob till middag. Tydligen är det jag som ska laga maten och han som ska dricka rödvin och titta på.

Tusan, nu kom det ett mail. Flygande Jacob får visst vänta en stund till. 

Hjärnan och kroppen.

Det är inte meningen att jobba hela nätterna. Det är inte heller så att det inte hinns med om jag inte gör det, det är bara det att jag ligger där i sängen och kan inte somna när saker ploppar upp i hjärnan. Det blir så enkelt att ta tag i dem direkt.

Jag har börjat göra de där avslappningsövningarna som man gjorde på skolidrotten. Ni vet när hela klassen låg på golvet i gymnastiksalen och läraren släckte ner och sen långsamt guidade kropparna till att slappna av. Känn hur fötterna blir tyngre, hur de pressas mot marken, känn hur tunga de är, nu sprider sig tyngden upp genom vaderna, låt de bli tunga, känn hur vaderna slappnar av.

Jag brukar ta till det där lilla knepet när jag inte kan somna och oftast sover jag innan jag arbetat mig upp över knäskålarna men nu är det som att hjärna ba: nä, de känns inte tunga alls faktiskt? Ska vi inte, jag vet inte, göra något?

Håller fortfarande budget.

Ledsen för att det enda jag skriver om just nu är jobbet. Det är för att den här flytten äter upp all min hjärnaktivitet. Går och lägger mig på kvällen och kan inte somna, tänker att vi kan skippa natten och gå direkt till morgonen. Skrev igår att jag skulle göra mig en kväll med noll och nada jobb, men så blev det då rakt inte.

Lade istället timmar och åter timmar på att googla och beställa coffee table books till loungen, tvål, handsprit och handkräm i fina förpackningar till samtliga toaletter samt brädspel och pussel att stapla i en hög på ett av de mindre borden i matsalen. 

Beställde även boxar med mensskydd från Menssäkra i färgen lakrits och därmed tror jag att jag har shoppat klart till kontoret. Om jag inte har glömt något, vilket jag antagligen har. 

Statusuppdatering.

Jag sitter i matsalen på jobbet och skriver. Klockan har precis slagit fyra och det är bara jag och IT-avdelningen kvar. Jag har precis lagt två enorma ordrar: en för det sista piffet som kommer göra kontoret mjukare och för allt som behövs i ett kök, samt en order för sånt som man bara behöver på ett kontor, som linjaler, pennor och plastmappar.

IT-människorna har placerat alla skrivbord på millimeterprecist avstånd från varandra och kryper nu under skrivborden för att koppla in och sedan gömma alla kablar. Regnet dundrar ner utanför fönstret men det gör inget, gör det bara mysigt. 

När det har slutat regna ska jag hämta en latte på Bröd & Salt sju våningar ner och promenera hem, göra mig en kväll som innehåller noll och inget jobb. 

Och utanför har det regnat hela dagen.

Så gick måndagen i vecka tjugosju. Öppnade upp kontoret för leveranser klockan sju och spenderade sedan de kommande tolv timmarna på fötter. Har tagit emot leveranser, pekat i rätt riktningar, skrubbat skrivbord, skiftat möbler i två rum, bestämt att den stora soffan som ska löpa längs med ena väggen i matsalen är alldeles för stor och således kapat en modul samt två små bord i den.

Nu sitter jag skräddare i min egen soffa. Min man har precis serverat mig en skål nudlar och kycklingbollar, dränkta i asiatisk sås och koriander. Svarar samtidigt på dagens mail och står i Mathems chattkö. Har varit nummer ett i tjugosju minuter nu. Planerar att chatta/lösa mina problem, äta upp middagen, skriva klart det här och sen är det tusan bums i säng.

Imorgon klockan sju börjar allt om igen.

Veckan som var och veckan som kommer.

Helgen vecka tjugosex kommer och går. Insåg igår att även juni har kommit och gått. Jag sitter skräddare i soffan med ett glas rosébubbel och en rostmacka med jordnötssmör. Barnet har precis åkt tillbaka till sin pappas stad och sommarjobbet. Jag har duschat bort benpasset och klivit i ett par trosor och en kimonoklänning.

Jag ska svara på de sista mailen från veckan som gick och stuva om i kalendern inför veckan som kommer, sedan ska jag ta kväll. Njuta av att ha en helg med barnet i ryggen och en vecka framför mig som slutar i ett nästan färdiginrett kontor.

Sista fredagen i juni.

Jag startar min dag på andra sidan stan. Väljer ut fyrtiofyra skrivbordsstolar som ska skickas till kontoret på måndag. Tittar på kaffekoppar, tallrikar och vattenglas. Skriver en inköpslista i huvudet men måste stanna till i ett hörn och skriva ner den i min anteckningsapp.

Promenerar till kontoret. Träffar de som ska montera mötesrumstekniken. Får en nyckel till det mekaniska låset i handen när vår cylinder äntligen kommer på plats. Går och köper saker som jag kommer behöva nästa vecka när (nästan) hela kontorets möbler kommer, som diskmedel och trasor och en hink.

Textar med barnet när han kliver på tåget hem. Går från kontoret till Hemköp. Handlar allt som han tycker om. Slår upp köksfönstret när jag kommer hem. Lyssnar på regnet som strilar ner genom trädens löv, hör det blandas med mjuka franska jazztoner. Ett glas rosévin intill och så hacka, skära, röra.

Om en halvtimme är han hemma, barnet. För en helg bara visserligen, men det ska jag inte tänka på. Nu ska jag bara tänka på att han är hemma, snart är han hemma.

Små, små bekymmer.

Varje dag står jag framför garderoben och bläddrar bland mina klänningar. Leker med ett nytt tyg mellan fingrarna nästan varje dag. Väljer ut en och låter den falla över kroppen, tänker att den ska få följa med till Paris.

Vi ska bara vara där tre dagar men om alla klänningar ska få följa med kommer det krävas en mycket stor resväska och väldigt många ombyten. Mer än vad som är rimligt. Så jag ger mig själv sju klänningar: tre för dagarna, tre för kvällarna och en för resan hem. 

Och varje dag fram till sista juli kommer det utspela sig en klänningarnas kamp i mina tankar.

En ärlig lögn.

Jag tar upp min telefon på lunchen och ser att jag har en notis i bokappen om att Tarryn Fisher släppt en ny bok. Minns att jag älskade hennes ”Fruarna”. Jag är ensam hemma, ska bara kasta i mig en kycklingsallad till lunch, så jag pluggar i hörlurarna och startar boken.

Fortsätter lyssna när jag går till slutbesiktningen av vårt nya kontor. Skiftar till att läsa på pendeln till Uppsala och barnet. Läser på vägen hem. Klockan är halv tio när jag kliver in genom dörren, ger min man en puss, sköljer bort dagen från huden, borstar tänderna och säger att jag lägger mig i sängen och läser en stund. 

Min man kommer och lägger sig bredvid mig, skrollar på surfplattan, släcker lampan och frågar om vi inte ska sova. Mmm, alldeles strax, säger jag. Ska bara läsa ut kapitlet. Men när kapitlet är över sover han redan och jag tänker att jag kan läsa nästa kapitel också, och sen läser jag nästa och nästa. Halv två är boken slut och jag är för uppjagad för att kunna sova.

Det var dock värt fem timmars sömn.

Rapport från igår, del 2.

Barnet ringde mig i söndags. Jag har inte rakat mig på en vecka, sa han. Han var ivrig över det, ville visa mig sitt skägg. Det var det första jag såg när vi möttes på Uppsalas torg igår. Det röda skägget som försiktigt bredde ut sig över hakan och kinderna. Du ser så vuxen ut, sa jag och kramade honom hårt.

Barnet var sugen på pizza och glass och vem var jag att neka honom det. Hittade en mysig uteservering och beställde varsin drink medan vi skummade menyn. Vad tänker du dig? frågade jag och han svarade med namnet på samma pizza som jag hade ögonen på.

Senare visade det sig att vi åt samma sak till lunch, femton mil isär. Vi pratar bort nästan tre timmar över maten. Promenerar långsamt ner till ån som rinner genom Uppsala. Sätter oss med fötterna dinglandes från en brygga och med varsin glass i näven. Pratar bort ännu en timme. Jag tror inte att jag riktigt har tänkt på hur mycket jag saknat honom. Känner det så starkt när vi sitter där bredvid varandra.

Vi går tillbaka till tågstationen. Han ska till Furuvik och jag till Stockholm. På fredag jobbar han bara ett kort pass och sedan väntar hans första lediga helg på flera veckor. Vi ses på fredag, säger han och kramar mig hårt innan vi kliver på varsitt tåg.

Rapport från igår, del 1.

Vi klarade slutbesiktningen. Jag var inte särskilt orolig, jag var där i torsdags och då var allt klart, bara städningen kvar. Det blir så fint, vårt kontor. På torsdag har vi överlämning och på fredag sätter vi vår låscylinder i dörren.

På måndag börjar möblerna strömma in. De kommer från fyra olika leverantörer: tre av leveranserna är med begagnade designmöbler som olika företag köpt precis innan inflationen slog till och tvingade dem att downsiza och som jag fick för en bråkdel av kostnaden. 

Den fjärde leveransen, den absolut minsta, är de få möbler som jag inte lyckades hitta second hand, som trettio likadana matstolar. Jag hade en klar bild av vilka stolar de enorma runda matborden krävde och att hitta såna, utan slitage, var en omöjlig uppgift. 

Likaså dagbädden till vilorummet och förvaringsskåpen i de öppna landskapen som absolut inte får andas myndighet. I övrigt är allt begagnat men i fint skick. Jag tror att det kommer kännas som en bra mix. Som ett kontor med personlighet, inte bara en inredning vald från en hemsida. Fast jag är lite nervös, det ska erkännas.

En midsommarhelg och en måndag.

Det har gått tre dagar sedan jag hade datorn uppe sist. Jag har haft en långsam midsommarhelg. Ätit sill och jordgubbstårta, druckit islatte på dagarna och rosévin på kvällarna. Promenerat långt, tränat på svettiga gym och lyssnat på böcker på en filt i Hagaparken. Nästan inte tänkt på jobbet alls.

Min mail har varit helt tyst. Ingen har jagat mig på tre dagar. Jag behövde det, för jag har rört mig på en gräns till vad som är för mycket under en lång tid nu. Jag behövde tre dagar utan en dator, tre dagar av långsam midsommarhelg.

Men nu är det måndag och datorn är framme. Idag väntar två fantastiska saker: 1) slutbesiktning av bygget för vårt nya kontor, och 2) jag ska träffa barnet efter nästan två veckor isär. Vi ska mötas halvvägs i Uppsala, äta pizza och glass, strosa långsamt och prata, prata, prata. Och så ska jag bara titta på honom, bara vara i hans närhet.

Sommaren hittills.

Jag funderar över mina lyckligaste stunder den här sommaren. Tänker att det är när barnet promenerar hem från sitt arbetspass där borta i sin pappas stad, när han ringer mig och berättar om sin dag. 

Sen tänker jag att det kanske är när jag går naken genom lägenheten på kvällen. Kryper ner mellan svala lakan utan en tråd på kroppen. Att vi inte behöver tänka på om vi hörs utanför sovrumsväggarna. Att vi inte ens behöver vara inom sovrumsväggarna.

Kanske är det när jag sitter på en uteservering och har en vän, en kollega eller min man mittemot. Ett glas rosévin och en känsla av att inte vilja vara någon annanstans.

Veckans tredje dag.

Så kommer veckans tredje dag och nu är det min mans tur att göra sig en AW med sina kollegor. Jag spenderar dagen i den lilla staden. Bjuder ut mitt gäng på sommarlunch innan semestrarna tar vid.

Tar tåget hem vid sjutton. Promenerar förbi Östermalmshallen på vägen hem, köper midsommaraftonens sill och tar med en sushi hem. Sjunker ner på balkongen med ett glas rosé. Min man kommer hem och gör mig sällskap.

Och nu sitter jag här i soffan. Balkongdörrarna står på vid gavel, himlen är fortfarande ljus fast klockan snart har rundat tjugoett och ett varmt sommarregn hänger bland molnen, gör luften lättare att andas. 

Fjorton år.

Ny dag, ny middag, nytt sällskap. Igår var vi bara tjejer, idag är det min man och jag. Igår var klänningen svart, idag är den blå. Igår var det bara en helt vanlig after work, idag är det fjorton år tillsammans.

Duschar bort arbetsdagen innan jag byter om till klänningen. Smörjer in kroppen, bättrar på sminket, drar en borste genom lockarna. Samma platta sandaler och kuvertväska som igår och jag är redo.

Inte illa för en måndag.

Måndag igen. Jag startade dagen med ett frukostmöte på Elite Hotel Carolina Tower. Promenerade förbi vårt nya kontor på vägen hem och kunde inte hålla mig. Textade byggledaren och frågade om jag fick kika. Ja, kom in! svarade han.

Klev in genom dörren och kände en stark känsla av lycka. Vandrade genom kontoret, först ett varv och sedan ett varv till, bara för att jag behövde se det igen. Stannade framför ett öppet fönster och tittade ut på de höga husen på andra sidan gatan.

Promenerade hem igen, tog ett par möten, åt lunch framför datorn, knyckte en arbetstimme för att träna. Och nu har jag precis duschat, lagt en ny makeup och blåst ut håret, klivit i en klänning (men ingen behå) och ska möta kontorets alla kvinnor för sangria och tapas på en restaurang i närheten.

Behåns varande.

Så jag köpte den där klänningen som man inte kan ha behå under och upptäckte att alla verkar ha slutat med behå. Det är verkligen lösa bröst överallt. Jag tycker om det. Tycker om känslan, men också att se konturen av den kvinnliga kroppen under kläderna. Har aldrig reflekterat över hur fint det är innan.

Det var som att jag slutade med behå från en dag till en annan, om inte klänningen uppenbart kräver sin behå. På tisdag ska jag till kontoret. Jag undrar om jag kommer gå utan behå. Vet knappt om det ens är socialt accepterat? Men så har jag ju uppenbart inte varit uppdaterad på ämnet heller.

Från en lördag i mitten av juni.

Jag sitter på balkongen med ett glas rosévin intill. Klockan är bara fem, men känns som mycket mer. Jag vaknade med en känsla av rastlöshet tidigt imorse. Vi var på gymmet redan vid nio. Trettio minuters yoga, en timmes styrka.

Bytte från träningskläder till bikini och en luftig klänning. Köpte varsin sallad, en ask jordgubbar och några flaskor bubbelvatten och gick till Hagaparken. Låg på en filt, lyssnade på bok och njöt av min mans hand tung och varm över min mage.

Promenerade och handlade till en caesarsallad med räkor och till en drink med rom och ananas till efterrätt. Jag ska skriva klart det här, dricka mitt rosévin och njuta av tystnaden på balkongen, sedan ska jag skölja bort dagen från kroppen, kliva i trosor och en tunn klänning och göra oss en kväll här hemma, bara vi två.

Borta bra men hemma bäst.

Jag kom hem till sist, efter en timmes tågstrul och försening. Det var tusen grader varmt på tåget och lukten av tågkupé satt fast på min hud. Välkomnades i dörren av min man och en drink. Ordagrant. Jag klev in genom dörren och han kysste mig och räckte över en drink.

Barnet har tagit sommarlov och åkt till sin pappas stad. Han ska jobba i Furuviksparken hela sommaren, kommer bara hem spridda dagar då och då. Så lägenheten var tyst och lugn. Duschade bort doften av tåg, tvättade håret och tassade naken genom den mörka lägenheten och kröp ner bredvid min man under luftiga lakan. Äntligen hemma.

Kvinnan i Göteborg och dottern i Paris.

Det är tjugosju grader varmt och luften vibrerar mellan husfasaderna. Jag promenerar tillbaka till hotellet efter mitt evighetsmöte. Dricker två stora glas citronvatten. Sitter i hotellobbyn och arbetar i väntan på att tåget ska ta mig hem.

Fast jag har ingen lust att jobba. Skjuter upp tråkiga saker, väljer vilka mail jag ska svara på, duckar ett möte med (den sanna) ursäkten att det spelas hög musik i bakgrunden. Skriver det här istället för att skriva en sammanfattning av dagens möte. Längtar efter att få stänga ner, kliva på tåget och starta de två sista timmarna av Dottern i Paris av Kristin Harmel.

Rapport från Göteborg.

Del ett av dag två är avklarad. Den bestod av ett par snabba möten på vårt Göteborgskontor,  en lunch i solskenet på en golfklubb och så en workshop inför mötet som väntar imorgon. Jag är tillbaka i min hotellsvit, har tränat och svarat på dagens sista mail.

Om en halvtimme börjar del två: middag med min chef. Jag borde antagligen sluta skriva och börja duscha. Ja, så måste det bli.

Om Göteborg, rabarber spritz och kontorsbibeln.

Jag är i Göteborg. Checkade in på Pigalle och blev uppgraderad till en svit. Har en soffgrupp och allt. Den är blommig och enorm. Allting är blommigt och enormt, även den rabarber spritz som står framför mig. Hoppas även frukosten imorgon.

Jag har haft mina möten, promenerat en timme längs vattnet och lyssnat på bok, ätit en mjukglass med karamellströssel. Köpte med mig tolv kycklingnuggets med sötsur dipp från McDonalds och åt i svitens enorma blommiga soffa med datorn intill. Drack cola zero och skrev inledningen till kontorsboken som jag behöver få ut mig den här veckan. 

Nu är jag på kapitel två, det som handlar om saker som att man inte får äta vid skrivbordet i det öppna kontorslandskapet, och har flyttat upp till restaurangen och ersatt läsken med en drink. När kapitlet är slut ska jag flytta ner till baren i entréplan och beställa ett glas vin och skriva det tredje kapitlet. 

Den kommer bli så nykter, den här kontorsbibeln (som jag precis döpte den till).

Helgen vecka 23 och vardagarna vecka 24.

Jag öppnade inte datorn på hela helgen. Spenderade lördagen på min brors enorma altan, firade hans dotter som tog studenten. Hade en dag av egentid igår. Det var en bra helg. Snudd på fantastisk, faktiskt. 

Jag har lyssnat på en bok från början till slut. Promenerat över Norra Djurgården. Ätit glass och druckit iskaffe. Inte kunnat motstå den där blå klänningen som jag lämnade kvar i butiken i fredags, den som jag inte kunde sluta tänka på. I mitt huvud var den redan min. Såg mig själv i den på vår årsdag nästa vecka, på min brors fyrtioårsfest i juli, i Paris i augusti.

Nu är det måndag, helgen är förbi och datorn är igång. Det kommer vara den och jag hela veckan. Imorgon åker vi till Göteborg, datorn och jag. Vi har möten dagarna i ända men på kvällarna är det bara vi, ett glas vin och en kontorsbibel att skriva.

En av mina laster.

Jag kunde inte sova inatt. Låg och vände och vred, lyssnade på tankar om allting som borde göras. Det slutade med att jag gick upp och jobbade ett par timmar tills tankarna tystnade. Det gjorde också att jag vaknade imorse med en känsla av att vara i fas.

Gav mig ut på lunchen för att hitta en klänning till min brorsdotters studentmottagning imorgon. Jag har tusen klänningar men ingen som är ljus. Hängde fem klänningar över ena armen och gick till provrummet. Insåg inte förrän jag radat upp dem att fyra var svartvita och bara en i vad som var målet: färg.

Den var himmelsk visserligen, koboltblå och öppen i ryggen och med vidd i kjolen, men den slog ihjäl alla möjligheter att bära behå och det funkar på en date eller en middag men inte på en släktträff, så jag lämnade kvar den i butiken. Köpte en annan klänning, också fantastisk, men nu kan jag inte sluta tänka på den där blåa klänningen.

Omvända roller.

Jag snoozade en timme imorse. Det kändes som att jag hade grus i ögonen under de två första mötena. Ställde mig i duschen på lunchen, lät varmt vatten rinna över ryggen. Klev i en lång och vid klänning, snurrade upp håret i en snodd, lade knappt någon makeup alls.

Promenerade till nya kontoret och inspekterade byggarbetsplatsen. Bokade två nätter i Göteborg. Ringde min chef och sa att jag norpat det sista rummet. Var ska jag bo då? sa han. Inte vet jag, svarade jag.

Dricker fem, sex, sju koppar kaffe. Är sugen på den åttonde nu men jag borde inte. Min man tömmer diskmaskinen under en spänd tystnad, för det är omvända roller och nu är det jag som är boven, för jag jobbar jämt, nästan hela tiden.

Allting som ryms i dagarna.

Jag sitter på tåget. Lyssnar på bok och skriver det här. Jag kan bara skriva en mening i taget, sedan behöver jag titta upp, fästa blicken någonstans utanför fönstret. Att skriva på tåg har aldrig varit för mig.

Jag har varit i den lilla staden. Jag ska tillbaka på lördag, fast då för min brorsdotters student. Idag har jag haft lönesamtal med några ur mitt gäng, avdelningsmöte samt en andra intervju med en kandidat till en tjänst som jag har utannonserad.

Om en halvtimme är jag framme i Stockholm. Jag hinner bara hem, dra en borste genom håret och bättra på läppstiftet, för på Wasahof väntar ett bord och sex vänner.

Rapport från en nationaldag.

Nationaldagen. Vaknar vid nio. Slår upp balkongdörrarna och släpper in ljummen luft. Tunn klänning och uppknäppt mjuk skjorta. Promenerar runt Kungsholmen. Går hem, hämtar träningsväskorna och en filt, plockar varsin sallad och går till Hagaparken. 

Äter lunch och tittar på människor. Lyssnar på bok och blundar. Går och tränar. Knäböj, bulgarians och good mornings. Måste gå snigellångsamt på vägen hem. En dusch och så klänningen och skjortan igen. 

Går och hämtar dagens andra islatte. Sätter mig på balkongen och här sitter jag nu. Det är meningen att jag ska förbereda en presentation som ska hållas imorgon, men det lockar mycket mer att titta på klänningar på internet.

Ännu en måndag.

Jag sitter skräddare i min svägerskas soffa. Det är klämdag, men vi jobbar. Min man och jag från hennes soffa och hon från sin skönhetsklinik. På golvet framför mig ligger hennes hund och sover. Vi håller oss ur vägen för städerskan hemma hos oss.

Om en timme eller så kommer vi korsa kvarteret och kliva in i vår egen hall. Det kommer dofta såpa och rena trägolv. Jag ska slå upp balkongdörrarna på vid gavel, hälla upp ett glas iste från tillbringaren i kylen och jobba färdigt det sista från mitt eget köksbord.

Litet, intimt och vackert.

Vi var på bröllop igår. Det var litet, intimt och vackert. Några dagar före vigseln frågade min svägerska om jag ville göra hennes brudbukett. Den står i en vas på vårt matbord nu, för de åkte direkt från bröllopsmiddagen till bröllopsresan.

Den långa satinklänningen som jag bar igårkväll hänger på en galge i sovrummet, intill min mans kostym. Jag är inte redo att tvätta och vika undan den. Jag vill påminnas om känsla av tyget mot kroppen, av blommornas doft mot näsan, min mans hand runt min.

Stockholm nu och Paris snart.

Värmen försvinner från Stockholm samtidigt som jag läser ut Malibu brinner. Jag råkar krympa min mans tröja i tvätten och den blir perfekt över mina skjortor på promenaden till kontoret. Lyssnar sönder Taylor Swifts nya låtar, dricker islatte och fryser om fingrarna.

Sandra Beijer har varit i Paris. Jag suger åt mig alla små tips, antecknar i mobilen och tittar länge på bilderna. Sitter tätt intill min man på kvällarna och bläddrar bland Paris alla hotell och restauranger, planerar och drömmer, vi två tillsammans.

En bättre plan b.

Hela våren har jag kämpat med mitt träningsupplägg. Jag har en varannan dag rutin: varannan dag styrketräning, varannan dag springa. Vila då och då när det behövs. Men den här våren har jag vilat för mycket och sprungit för lite. Ersatt löpning med gym bara för att det är roligare.

Igår kom jag på att jag kan promenera istället. Gå så snabbt att jag får puls men inte så fort att det blir en tyngd i bröstkorgen. Att jag kan lyssna på bok istället för musik. Ha en mjuk sweatshirt till träningstightsen och solglasögon i håret. Jag kan promenera över Djurgården, genom Hagaparken, korsa Stockholms alla broar. Jag kan gå hur långt som helst.

Trevligt men dyrt.

För snart ett år sedan berättade min mamma hur hon vid trettiofem plötsligt fått bröst. Att hon gått från nästan ingenting till att faktiskt ha någonting. Jag tittade ner på min blygsamma b-kupa och sa att det hade varit trevligt.

Ett år senare byter jag ut alla mina behåar för andra gången under loppet av de månader som gått sedan min mamma sa sådär. Det var som att det var startskottet för mina bröst att börja växa. Det är mycket underligt, för jag har inte gått upp i vikt. Jag har bara fått bröst, trettiosex år gammal.

Absolut ett trevligt, men dyrt, problem. Har dock sparat alla mina gamla behåar för jag väntar på dagen då luften ska gå ur. Det är för konstigt för att stämma.

Vid horisonten.

Jag får en dipp, har arbetat så många timmar varje dag sedan i vintras och ser inte slutet på det. Så fort ett projekt tar slut tar nästa vid. Just nu är det etablerandet av det nya kontoret, det som blir vårt huvudkontor och behöver vara det lilla extra, som tar all min tid.

Det och chefandet. Jag vill vara en bra chef. Knäcker nästan ryggen på mig själv för att vara en bra chef. Min man tittar på mig en kväll, säger att jag nog måste vila lite snart. Jag säger att jag inte vet hur eller när. 

Han frågar när jag kan ta ett par dagar ledigt. Jag säger första veckan i augusti och han bokar tre dagar i Paris. Tänk på dig och mig i Paris när det känns tufft, säger han och det fungerar så bra, det fungerar så väldigt bra.

Fyrtiofem.

Min man fyller år idag. Han har köpt en present till sig själv. Den kom i förmiddags och tar upp stora delar av vårt vardagsrum. Den kommer inte kännas lika stor när den sitter på väggen, sa han när jag blängde på kartongen med den nya teven.

Barnet är arton nu, som han påtalade när han kom hem med en förpackning cigarrer att ge sin bonusfar i födelsedagspresent. Vilken milstolpe att köpa tobak, svarade jag. Själv ska jag bjuda ut min man på middag på Lennart & Bror. Det blir bara han och jag. Vi ska ha en dejt, en riktig dejt. Fint som snus ju.

En bra fas.

Han frågar om vi ska se en film på lördagskvällen och jag skrattar högt. Han håller upp händerna i luften, säger att han verkligen menade att vi skulle titta på en film. Jag kan inte minnas när vi såg en hel film senast. 

Vi är i en bra fas, kan inte hålla händerna borta från varandra när vi sitter nära i soffan. Det slutar alltid med att vi inte längre tittar på filmen. 

Visst älskling, säger jag. Vi tittar på en film. Han startar en gammal James Bond och jag häller upp varsin whisky åt oss. Vi ser inte slutet.

Allt gott just nu.

Jag köper en stor planta med mynta och en keramikkruka på fat. Planterar växten i krukan och placerar den på köksbänken under köksfönstret. Sköljer ett kilo små jordgubbar och låter dem droppa färdigt i durkslaget innan jag snoppar och lägger i frysen. Fyller fruktfatet med citroner och lime, nektariner och persikor.

Det är samma sak varje år när sommaren kommer. Jag vill bara äta grillade grönsaker och söta frukter och dricka läskande drycker med jordgubbar, lime, citron och mynta. Fantiserar om glass varje dag. När sommaren kommer på riktigt ska jag tillåta det.

Planen och utfallet.

Fredag eftermiddag och klockan slog just över till halv fyra. Jag hade en plan för dagen, en plan om att hinna allt som måste göras innan veckan är över, för jag vill ha en helg utan arbete. Jag behöver en helg utan arbete.

Men nu slog klockan halv fyra och jag har grus i ögonen och sockervadd i hjärnan. Jag orkar inte tänka mer. Mailen trillar in och läggs på hög. Aktivitetslistan har nästan inte krympt alls, för statusrapporten som någon bad om till slutet av dagen tog alla mina timmar.

Barnet har åkt till den lilla staden och min man sa just att han vill ligga på soffan hela helgen. Det låter bra. Jag kan sitta bredvid med datorn i knät och drömma om den där första veckan i augusti när jag troligtvis, förhoppningsvis, kan ha semester. 

Malibu brinner.

Värmen dallrar mellan Stockholms husfasader. Jag lyssnar på Malibu brinner när jag promenerar mellan mina möten, när jag springer sent på kvällarna efter att solen trillat ner från himlen, när jag går och handlar. 

Det doftar av hav och stad, vindar och solsken, varm asfalt och syren. Min man sippar på en GT medan han grillar grönsaker och kött. På matbordet står ett enormt fång liljor och nejlikor. På köksbänken ligger en hög rabarber från grannens lantställe.

Om att bara vara två.

Barnet har fått sommarjobb. Han kommer jobba hela sommaren i Furuviksparken, bo hos sin pappa och bara komma hem de få dagar som hans schema tillåter det. Det känns bra på ett sätt, för det är dags att låta honom flyga fritt, men konstigt att inte alltid ha honom hemma.

Jag undrar hur det kommer vara i sommar när det bara är jag och min man. Vi har det bättre än på länge, så jag tror att det här kan vara bra för oss. Att bara vara vi, inte behöva ta hänsyn till en tonåring, att få leva ut lite. Jag tror att det är helt rätt i tiden.

Tjugo minuter och en miljon gamla minnen.

Jag har blivit så van vid att hålla ett högt arbetstempo att jag inte vet vad jag ska göra med timmarna när det kommer en kväll som inte kräver att jag öppnar datorn för att komma ikapp. Går och tränar med min man. Är helt slut efteråt. Behagligt trött och lycklig inuti.

Imorgon åker jag till den lilla staden. Jag har tre medarbetare som arbetar från kontoret i min gamla hemstad, kontoret som jag började på, och det känns alltid lika fint när jag kommer dit. Det känns att det en gång var hemma. Både kontoret och staden känns så.

Jag brukar köpa en kaffe vid tågstationen och promenera till kontoret. Det är tjugo minuters promenad och en miljon gamla minnen.

Nu är den här.

Jag tror att sommaren kom igår. Öppnade balkongdörrarna på morgonen och luften som strömmade in hade bara stråk av kyla. Bara ben under klänningen, ingen jacka över tröjan. Köpte murgröna och pelargoner till balkongens blomlådor och krukor.

Barnet och mannen skrubbade och oljade in våra utemöbler och jag planterade blommorna. Vi lämnade balkongdörrarna på vid gavel hela dagen, stängde inte förrän när vi gick och la oss vid tjugotre, frös inte om fötterna en enda gång.

Om dagen före.

Det är de sista timmarna av söndagen och jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Jag borde svara på veckans sista mail, men jag orkar inte. Skrev precis ett tal till bröllopet som vi ska på om ett par helger.

Vi firade det nalkande bröllopet igår. Träffades i en park och hade picknick, sedan gick vi åt varsitt håll. Svensexan spelade minigolf och shuffleboard och drack bärs, och möhippan gick till Måla & Skåla. Drack bubbel, målade abstrakt konst och drömde om att säga upp oss från våra jobb för att ständigt ha färgfläckade fingrar.

Efter några timmar isår möttes vi upp igen på en italiensk restaurang. Två stora charkbrickor följdes av enorma fat med olika pastor och sedan en tiramisutårta. Åt i en halv evighet men var ändå hemma till tjugotvå, en sängfösare och sedan i säng vid tjugotre.

Det finns en första gång för allt.

Barnet kom hem igårkväll. Han klev in genom dörren och ropade: Imorgon ska vi festa tillsammans! Det är sant. Om två veckor ska vi på bröllop. Det är bara vuxna bjudna och barnet räknades som det, vuxen. Det betyder att han har en plats på svensexan också. 

Vi kommer vara de tråkiga föräldrarna och hålla koll på hur mycket han dricker, dels på grund av epilepsin men också eftersom jag inte vill leda honom hem vid tjugoett och missa det roliga.

Jag är dock inte särskilt orolig. Ska jag vara helt ärlig ser jag fram emot kvällen med en spänd förväntan, både för att fira det kommande bröllopet men också för att vi ska festa tillsammans med barnet. Festa under ordnade former visserligen, men fortfarande, det är en fest, tillsammans, med barnet.

Från ingenstans.

Det är som att sommaren slår till från ingenstans. Vida byxor och mjuk skjorta. Jobbar mina möten men sparar mailen till söndagen. Hittar ut på gatorna vid sexton, gör sällskap med min man, går de ärenden som är kvar.

Så kommer fredagskvällen och vi spenderar den i köket, lagar mat till lördagens picknick. Jag är barfota, balkongdörren står öppen, mjuk jazz strömmar från högtalarna. Min man gör små tacos till middag. Vi äter dem lutandes mot köksbänken. Ett glas rött står på matbordet. Och det är som att kvällen aldrig mörknar, som att sommaren slog till från ingenstans.

Om att glömma.

Jag glömde blogga igår. Första gången bloggen rullade in i tankarna var sent på kvällen när jag stod med tandborsten i handen. Det har nog bara hänt några få gånger att jag glömmer, att jag inte ens tänker på bloggen.

Det är en vanlig arbetsdag för mig idag. Möten från halv nio till halv fem, en timmes lunch däremellan. Barnet drog till sin pappa i onsdags men kommer hem ikväll, för imorgon ska vi ha möhippa och svensexa för min mans syster och fästman.

Min man är ledig och ska hänga med sin andra syster för att förbereda. Vi kommer starta och avsluta svensexan och möhippan tillsammans, och timmarna mellan ska vi spendera isär. Det är fortfarande tusen saker kvar att ordna, men det blir deras problem för nu startar min arbetsdag. Hej!

Livet på riktigt.

Jag sitter i en hotellobby och arbetar. Jag har ett möte kvar för dagen, det börjar om några minuter men jag hann inte hem mellan visningen av hotellet som jag sitter på och mötet som snart ska börja. Hotellet ligger vägg i vägg med vårt nya kontor och går allt vägen signar vi ett avtal för våra framtida konferenser.

Imorgon är det en röd dag men vi ska arbeta, alla tre. Barnet har ett kommande kursprov i matte och jag och min man har arbetsuppgifter staplade på varandra efter våra dagar i Aten. Det gör ingenting, jag ser fram emot att sitta bredvid min man i soffan med varsin dator i knät och barnet framför matbordet med näsan i sin mattebok. Det är fint, det är livet på riktigt.

Livets resa.

Vi är hemma igen. Trötta, lyckliga och med en lätt benhinneinflammation i benen. Eller det är bara jag som har ont i benen, de andra är bara trötta och lyckliga. Aten var fantastiskt. Magnifikt. Vi vill tillbaka, längtar redan dit igen.

Vi har gått sju mil på två dagar och en kväll. Nya fräknar har strösslats över mina kindben. Barnet har arbetat sig genom rött, vitt och rosa vin. Han fick ett glas varje kväll och blev inte det minsta fnittrig. En lunch delade vi även en liten flaska vitt.  

Vi har promenerat sida vid sida genom Aten och över Akropolis. Vid ett tillfälle kom jag på oss med att ha fört ett timslångt samtal om Greklands ekonomiska kris, där barnets frågor förde samtalet vidare. Någon gång under åren slutade vi prata om Pokémon och började prata världsekonomi. Jag vet inte exakt när det skedde.

Men jag vet att det nog var livets resa, det här.

Hej, tack, puss.

Tack för era grattishälsningar till barnet för hans första arton år i livet, och till mig för mina första arton år med honom. ❤️ Aten är fantastiskt, barnet är lyckligt, föräldrarna är blödiga.

Vi hörs när vi är hemma, eller om ni vill hänga med på instagram. Det är bara att klicka på bilden intill så är ni där.

Puss hej!

Akropolis och champagne.

I hallen står tre väskor packade och klara. Nästan klara, iallafall. Det är bara necessärerna som fattas, men imorgonbitti blir väskorna kompletta. Imorgon fyller mitt barn arton år. Vi hinner starta födelsedagen som vi har gjort varje år, med en pannkaksfrukost.

Sedan rullar vi ut våra väskor till taxin och åker till arlanda, för i födelsedagspresent önskade sig barnet att få fira sin artonårsdag i Aten. Han vill se Akropolis. Han vet det inte än, men vi har bokat en hotellsvit med utsikt över Akropolis.

Han fick välja restaurang till kvällen och valde en italiensk restaurang med takterass mot Akropolis. Han säger att det som han ser fram emot mest är att sitta på takterassen med Akropolis framför sig och beställa sitt allra första glas vin. Jag tror att vi siktar på bubbel va, mamma? frågade han häromdagen och jag log mot honom. Du är verkligen min största stolthet i livet, svarade jag.

Det är inte långt från att jag börjar gråta när jag skriver det här, när jag tänker på hur jag om ett dygn sitter i ljumma sommarvindar och blickar ut över Akropolis och skålar i champagne med min son, gratulerar honom på födelsedagen för tusende gången.

Nedräkning startad.

Dagarna kommer och går. Åker till kontoret bara ibland, för dagarna är på språng i möten hos kunder och leverantörer, och möten som är digitala. Jag spenderar en hel del av dem vid matbordet, i möte efter möte.

Jag var hos frisören igår. Sjönk ner i schamponeringen och tänkte att det var skönt att sitta ner, sedan insåg jag att jag har suttit ner hela dagen. Jag antar att det jag menade var att det var skönt att sitta ner med sina egna tankar. Vi började prata sen, men just de där minuterna med masserande fingrar mot hårbotten, de blir aldrig bättre än under tystnad.

Och resväskor hämtas ner från vinden, kläder tvättas och stryks och paras ihop i kombinationer på sängen. Presenter landar i brevlådan, vackra snören och papper köps, planer smids i huvuden och mobilanteckningar. Snart åker vi.

Lite renare nu.

Jag har fört en hemlig dagbok det senaste året. Skrivit saker som inte ämnats för någon annan att läsa, sparat som utkast aldrig tänkta att publicerats. Det hjälpte där och då. Nystade ut trasslet i min bröstkorg.

Idag råkade jag klicka mig in bland utkasten. Såg dem ligga på rad. Femtiosju inlägg döpta till datumen som de skrevs. Jag såg dem och kände ingenting. Tänkte att de lika gärna kan raderas. Så jag började klicka på papperskorgen, lät utkasten försvinna, ett efter ett.

Det kändes ingenting. Kanske att det bara känns lite renare nu.

Kirke, Akilles och Patroklos.

Jag har två väderappar i min telefon. Den ena är inställd på Stockholm, Vasastan och den andra är inställd på Aten. Den sistnämnda säger tjugofyra grader och solsken de tre dagar som vi ska vara där.

Jag har börjat läsa Sagan om Akilles av Madeline Miller. Lyssnar när tiden finns på dagarna och läser innan jag somnar på kvällarna. Jag hoppas att jag hinner fortsätta med hennes bok om Kirke innan vi åker, även hon en av grekernas gudar och gudinnor.

På kvällarna fastnar vi vid matbordet. Ber barnet berätta något från den grekiska mytologin och plötsligt googlar vi och läser högt för varandra. Ibland blir sagorna så levande att jag glömmer att de är just det, sagor. Jag kommer på mig själv med att tänka på människorna som om de faktiskt har funnits och levt.

För övrigt känns det fel att skriva att jag läser sagan om Akilles, för den som har läst boken vet ju att det är sagan om Akilles och Patroklos, vilket är det som gör boken så fantastisk.

Skarven vecka arton/nitton.

Det är söndag, i skarven där eftermiddag blir kväll. Jag sitter skräddare i sängen. Har ryggen mot de tjocka dunkuddarna och datorn över de korslagda benen. För en stund sedan gick jag förbi den stora spegeln i hallen och såg min mamma. Det är kläderna, tror jag. Svarta tights och herrskjorta. Jag ser ut som jag minns henne i barndomen.

Min man sitter framför sin dator här i sovrummet. Vi behövde båda arbeta färdigt vecka arton och förbereda vecka nitton. Jag brukar inte arbeta från sängen, men jag kom på mig själv med att vilja vara i samma rum.

Vi har haft en fin helg. Promenerat med varsin glass i handen, tränat ihop, lagat mat tillsammans, druckit whisky och somnat hud mot hud. Den är inte slut än helgen, vi har ännu en kväll, ännu en natt.

Om livet som går och sakerna som jag äter.

Vaknar till en torsdag. Svarta vida byxor med hög midja, croppad långärmad topp som precis möter tyget i byxlinningen. Morgonens kaffe från Bröd & Salt i handen när jag promenerar Vasagatan ner för ett frukostmöte med vår kommunikationsbyrå. Fyra datorer runt ett bord, smörgåsar från Vetekatten, en timme som seglar förbi.

Hinner inte hem innan nästa möte, slår upp datorn i kontorshotellets lobby. Ännu ett möte och så ännu ett. Min man skickar ett textmeddelande. Lunch på Pressklubben? står det. Kan vara där om tio, skriver jag tillbaka.

Vi promenerar hem efteråt, jobbar färdigt dagen från matbordet. En borste genom håret, ett nytt lager läppstift när klockan slår sjutton. Möter Rachel och promenerar till Rum Club Society. En efter en trillar kontorets alla tjejer in och bordet fylls med drinkar och vinglas.

Så kommer fredagen. Morgonens kaffe i handen, promenerar Vasagatan ner till centralen. Kliver på tunnelbanan till kontoret. Möte, möte och möte. Ska vi dra iväg och äta lunch? frågar min chef och jag, Rachel och Harvey klämmer in oss i hans bil.

Eftermiddagen försvinner och plötsligt är klockan fredag eftermiddag och bara några få är kvar på kontoret. Min man skickar ett sms. Foodora? Jag tänker att jag borde laga mat, för en gångs skull borde jag laga mat. Låter fint, svarar jag.

Ni bestämmer: Mina dagar.

Sista frågan! Den handlar om vad jag egentligen gör om dagarna. Nu är ju det lite i ett skifte, fast grunden är densamma. Jag kommer att fortsätta arbeta med att leda interna projekt. Det är projekt som nästan alltid rör sig om att ordna stora event, producera årsredovisningar eller lansera saker. Den stora skillnaden i min nya roll är att jag bara kommer driva projekt för koncernledningen, mindre projekt kommer inte rymmas i mina dagar.

Mitt andra fokus kommer vara att leda avdelningen som implementerar, administrerar, koordinerar och förvaltar våra centrala avtal. Det är en grupp om fyra personer som är otroligt kunniga och självgående så jag tror inte att just ledandet kommer ta särskilt mycket tid, men precis som i alla stora organisationer finns det frågetecken som behöver rätas ut och arbetssätt som behöver förankras.

Så mitt dubbla fokus kommer fortsätta och jag tror att det är en absolut nödvändighet för mig, för båda delarna i mitt arbete är sånt som jag älskar och jag tror att just kombinationen i det är vad som gör mig bra på det jag gör. Jag är väldigt glad att min arbetsgivare förstår och tar tillvara på det.

Ni bestämmer: Om att ha balans.

Jag har två frågor kvar att svara på, båda på samma tema: mitt arbete. Först ut är en fråga om hur jag hittar balans mellan arbete och fritid och det, mina vänner, är tiotusenkronorsfrågan i det här hemmet. 

Jag tror att vi har hittat en balans, men den är skör. Våra kvällar består ofta av tre personer framför varsin dator. Barnet gör något skolarbete och jag och min man arbetar färdigt våra dagar. Men vi har också hittat ett sätt att umgås i det. 

Vi sitter nästan alltid i vardagsrummet alla tre, har någon mjuk musik i bakgrunden, sävliga samtal under tiden, ibland något gott att äta eller dricka. Vi har gjort det till ett sätt att hänga och så länge vi har den där lättsamheten i det så tycker jag att det funkar fint. 

När det gick snett i höstas tappade min man balansen. Blev för fokuserad på arbetet. Hans blick släppte aldrig skärmen, han tog möten vid middagsbordet och de få träningspass han tog sig iväg till avbröt han för att gå hem och jobba istället. Det var ett tydligt tecken på att tappa balansen. Där ska vi inte hamna.

Kaffeblommor och körsbärsträd, hägg och syren.

Tisdag. Jag jobbar förmiddagen från matbordet. Efter lunchen snörar jag på mina sneakers, promenerar genom Hagaparken och kommer ut på andra sidan. Kliver in hos ett företag där vi ska prata om att samla små avtal i en helhetsleverans till vårt nya kontor. Det hela avslutas med en kaffeprovning.

Det visar sig att killen som leder kaffeprovningen har titeln smakexpert. Två timmar senare tänker jag att det är en titel som han förtjänar. Jag har smuttat på ett dussin olika koppar, muggar och glas. Lärt mig om bönornas väg från Colombia och Brasilien, om länderna som kaffeblommorna växer i och om kvinnorna som plockar dem.

Jag promenerar samma väg hem igen. Stannar till under de rosa blommorna i körsbärsträden. Tar en bild, står still och bara tittar. Det doftar skolavslutning och det tar en sekund innan jag förstår att det är doften av syren, eller om det är hägg, jag lär mig aldrig.

Dagen efter kvällen före.

Söndag, valborgsmässoafton. Vi har ingen brasa att se, inte ens ett barn hemma. Vi promenerar genom vår lilla Hemköp och lägger allt som är gott i kundkorgen. Min man stannar framför hyllan med tonic. Ska vi testa olika sorter gin och tonic ikväll? frågar han och jag svarar att det är en suverän idé. 

Vi hamnar i soffan, musik i bakgrund, samtal som aldrig tystnar. Han kysser mig och det är en sån kväll när kläderna bara försvinner. När jag vaknar den första maj är jag lite bakis, men det var det värt.

Bara nonsens, skrolla vidare.

Söndag kväll och jag sitter skräddare i soffan. En lördag och nästan en söndag hann gå innan datorn öppnades. Min man lagar mat och det är meningen att jag ska arbeta ikapp veckan och förbereda nästa, men jag har inte lust. Två lediga dagar verkar göra mig bekväm. Jag undrar vad tre lediga dagar gör. 

Hursomhelst. Vi var på Arctic Monkeys igår. De var bra, sanslöst bra, men bandet interagerade ingenting alls med varandra och sångaren refererade till en låt som hans nya låt, inte bandets, och det är sånt som kan ge mig ett skav inombords.

Hursomhelst, igen. Jag borde jobba lite, en stund iallafall. Ville bara säga... ja, vad ville jag säga egentligen? Jag har verkligen ingen aning. Förlåt för att jag upptog er tid, önskar att jag kunde ge tillbaka den minut eller två som det tog att läsa detta nonsens.

Ni bestämmer: Om vänner och vänskap.

Är det något som jag märker allt tydligare i takt med att åren går så är det att relationer flyter in i varandra. Kollegor blir bekanta blir vänner. Det är fint. Jag fick en fråga om just det, vänner och vänskap. 

Mina vänner här i Stockholm har jag lärt känna genom jobbet. Vissa av dem är nära, som Rachel och Harvey, och andra är ytligare men inte mindre viktiga. De är dagliga chattar, ett glas vin efter jobbet ibland, bra dialoger men sällan på djupet. Jag tycker om att spara det djupa, intima, till några få nära.

Mina barndomsvänner är både kvar i den lilla staden och spridda över världen. Vi hörs på instagram ibland, följer varandras liv utan att göra alltför mycket väsen. För några veckor sen skrev en av dem att hon flyttar till Stockholm och att vi måste börja umgås. En del av mig blev glad och en annan del vill leva på minnet av den hon brukade vara, de vi brukade vara.

En annan viktig del för mig när det gäller vänskap är bloggen och sociala medier. I en tid där dagarna fylls med arbete, träning och familj skulle jag inte träffa någon alls om inte instagram fanns. Sociala medier håller mig förankrad i världen, relationerna och verkligheten. Det är inte att förringa eller förminska. För mig har sociala medier och bloggen ett riktigt värde.

Kvällens status.

Så går dagen och jag genomför mitt allra första möte med min grupp och det är en så positiv stämning genom hela mötet. Alla är glada och förväntansfulla och när vi säger hej då känns det varmt och mjukt inuti.

Jag avslutar mötesdagen tillsammans med inredningsarkitekten. Hon har gjort en skiss med de möbler som vi bestämt, parat ihop med mattor och lampor mot en bakgrund av våra färgval. Det blir så fint att jag inte kan sluta le.

Vi bokar restaurang för första kvällen i Aten och börjar bläddra bland sommarkläderna i garderoberna. Barnet testar sina skjortor och jag beställer nya vita tygskor. Så kommer kvällen och foten är i princip bra. Svullnaden är borta och smärtan är på sin höjd en ömhet.

Dagens status.

Jag gick inte och lade mig klockan nio igår. På ett sätt gjorde jag det redan vid nitton, på ett annat sätt någon gång efter tjugotvå. När middagen var uppäten och köket städat gick männen i mitt liv till gymmet. Själv lade jag mig i sängen, ovanpå täcket, med en bok i handen och ett glas rosévin på sängbordet. 

Låg kvar så tills boken var utläst vid tjugotvå och upptäckte sen att det dröjde en hel kvart innan foten svullnade i stående läge. Det är en klar förbättring. Jag tror inte att jag behöver söka vård igen, det blir långsamt bättre och jag vet inte om jag är så rädd egentligen, jag måste bara sluta känna efter så mycket. 

Här var det en dramaqueen.

Idag ska jag gå och lägga mig klockan nio. Senast. Det har varit bestämt sedan kvart över sex imorse, när jag stod i duschen med pannan mot kaklet och vattnet strilandes över huvudet och ville gråta av trötthet.

Jag tittar på möbler hela dagarna. Drömmer om möbler på nätterna. Jobbar ikapp mitt vanliga jobb på kvällarna och drömmer lite om det också. Jag fortsätter linka runt på blodproppen, enligt doktorns ordination. Smörjer med blodförtunnande, på doktorns ordination.

Det tar emot att promenera runt på foten. Den svullnar upp så snabbt, ådernätet blir hårt och ömt. Sedan sätter jag mig ner och foten går tillbaka till sin vanliga storlek och färg på någon minut. Ska jag verkligen gå på den? frågar jag min man, som om han vet. 

Det har börjat påverka mig. Någon slags rädsla över att foten inte blivit ett stort blåmärke än, som handen blev båda gångerna. Betyder det att propparna är kvar i blodomloppet, är de på väg till hjärnan, ska de göra mig till en grönsak?

Ni bestämmer: Min träningsrutin.

Någon av er ville höra mer om min träningsfilosofi och den är ganska enkel: alla träningspass är bra pass, även de som bara varar tjugo minuter. Jag har som rutin att träna något varje dag tills jag inte orkar/hinner/har lust och då kastar jag in en vilodag. Det brukar resultera i ungefär fem pass i veckan.

Varannan dag springer jag men nästan aldrig mer än fem kilometer och då är det den långa rundan. Om jag inte byter sida på trottoaren vid ett särskilt ställe viker jag nästan alltid av efter tre kilometer, bara för att genmöjligheten dyker upp. 

Jag brukade tänka att det var grundproblemet i min träning, att jag blir uttråkad tjugo minuter in, men nu ser jag det som en grundförutsättning istället. Träningen måste gå fort och får inte kännas som ett hinder. Så varannan dag springer jag tre till fem kilometer och varannan dag går jag till gymmet och kör yoga och styrka.

Jag delar in styrketräningen i tre roterande pass: push, pull och legs. Push är övningar där man pressar bort från kroppen och då aktiverar bröst, axlar och triceps. Pull är övningar där drar mot sig och tränar rygg, biceps och mage. Legs är legs, alltså ben. 

Jag kör både maskiner och fria vikter, men föredrar att träna med stänger och hantlar. Varje styrkepass inleds med en kvarts yoga, både för att mjuka upp kroppen inför styrketräningen men också för att det oftast är första gången under dagen som jag sitter ner och inte har någon i mitt öra.

I styrketräningen väljer jag nästan aldrig genvägar. Jag tror att det är för att jag gillar känslan av att bli stark. Det är en så tydlig progression att välja tyngre hantlar eller klara fler reps. Det tilltalar mig, håller mig alert. Om jag måste stryka ett träningspass är det löpningen som försvinner alla dagar i veckan, men styrketräningen kan jag planera runt för att få till. Tveksamt om jag skulle göra det för en löprunda, med handen på hjärtat.

Vårregnet.

Det föll ett fint regn igår när jag haltade hem från närakuten. Dagens värme låg fortfarande kvar i luften och från asfalten kom den där doften, den som doftar av sommarregn. Och jag har haft rosévinspremiär, trottoarerna har sopats och vinterkapporna är undanhängda, men ingenting har känts så mycket vår som regnet som föll igår.

Och nu väntar en vecka av regn och knappt tio grader, men förändringen har redan skett. Tio grader idag känns inte som tio grader i mars och regnet, regnet doftar annorlunda.

Bra och dåligt.

Tack för er fina respons på det förra inlägget. Ni är ❤️. Det känns så himla rätt och bra i magen. Jag har aldrig haft några chefsambitioner, men i samma stund som jag fick frågan kände jag direkt att det är ett steg som jag verkligen vill ta. Särskilt tillsammans med gruppen som jag kommer leda. Vi kommer bli ett dream team, jag bara vet det.

Mindre bra är dock timmarna som jag precis har spenderat på akuten. För ungefär ett halvår sen, när jag torkade av matbordet, var det som att det smällde till i handleden. En propp stor som en ärta täppte igen venen. Min man masserade försiktigt och efter några minuter var den borta. Förra veckan hände det igen, fast på ovansidan av handen.

I eftermiddags fick jag två proppar i foten, men som inte lät sig masseras bort. Ringde 1177 som startade videosamtal och tittade mycket ingående på mina fötter och sedan skickade mig raka vägen till en akutmottagning.

Läkaren där blev dock inte särskilt oroad utan berättade bara vilka symtom jag behöver hålla koll på om propparna sätter sig djupt och så var det inte mer med det. Vilket nästan känns värre. Blir hellre av med benet än lämnar akuten med känslan av att ha sökt vård i onödan. Nästan iallafall.