Det allra sista av 2023.

Nyårsafton. Jag kunde inte vara mer redo att lägga 2023 bakom mig. Vill ingenting hellre än att blicka framåt. Men först ska vi göra oss en nyårsafton. Jag kommer fira att ett nytt år är här, inte så mycket året som varit. Nytt år, nya tider, ett nytt jag och så vidare.

I hallen står våra weekendväskor, min mans kostympåse och presenten till värdparet. Om ett par timmar går tåget till Norrköping, till en nyårsafton tillsammans med mina bröder och deras fruar. 

Men först väntar några timmar på hotellrummet, bara min man och jag. Vi ska korka upp en liten flaska bubbel, bada badkar och långsamt göra oss redo för en nyårsafton innan taxin hämtar oss för att ta oss hem till min bror.

Gott nytt år, fina ni. Hoppas att 2024 kommer med allt som ni någonsin önskat er.

Nyårslöftet.

Jag hade inte tänkt ha något nyårslöfte för 2024, men så läste jag hos Elsa Billgren om hennes nyårslöften och fastnade särskilt för ett: Att vara snäll. Jag ska vara snäll under 2024 (och förhoppningsvis alla år därefter). Inte för att jag har varit särskilt elak alla mina övriga år, men jag tror att alla kan vara snällare.

En ny studie visar att snälla människor är lyckligare människor. I studien fick 70 000 personer under en vecka visa konkreta prov på vänlighet. Innan och efter studien fick de svara på frågor om sitt mående och det fanns en markant ökning i resultatet efter studien.

Jag tror att det är sant, jag tror att vänlighet leder till lycka i båda ändarna. Jag tror att man blir en gladare, mer harmonisk och avslappnad människa genom att aktivt välja att vara snäll.

Jag ska vara snäll 2024.

Att göra ingenting.

Det mest spännande som hänt de senaste dagarna är att jag har flyttat min bena i håret, från sidan till mitten. Förstår ni hur mycket tid jag har till övers om jag berättar att jag spenderade en halvtimme framför spegeln med att millimeter för millimeter flytta benan.

Nu låter det som att jag är uttråkad eller som att jag skulle behöva sysselsätta mig med något vettigt, men så är det inte. Jag njuter av att göra ingenting. Jag borde göra mer av ingenting.

Den präktiga storasystern.

Jag löste klänningssituationen till nyårsafton. Det blev den präktiga storasystern till min slampiga miniklänning i silvrigt silke: en vadlång slipklänning i chokladbrunt silke. Jag kommer matcha den med tunna strumpbyxor och en stickad tröja som delvis är bar i ryggen samt har en aning ballongformade ärmar. 

Till det smycken i guld och en ganska rejäl makeup. Jag vet ännu inte vad jag ska göra med håret och inte heller vad jag ska ha på fötterna men herregud, något måste man ju ha kvar att bestämma i sista minuten.

Chokladpraliner och små silkiga silverklänningar.

Höll stenhårt i mitt mellandagslöfte och spenderade halva dagen i soffan. Läste ut Verity av Colleen Hoover i soffan, med fötterna i min mans knä och med julens sista chokladpraliner mellan oss.

Spenderade andra halvan av dagen på gymmet samt på stan. Min man köpte en ny kostym att inviga på nyårsafton, vilket påminner mig om att jag måste bläddra bland mina klänningar för att se hur jag bäst matchar hans nya mörkgröna yllekostym. 

Min ursprungsplan för nyårsafton var en silkigt silvrig miniklänning ovanpå en tunn långärmad svart tröja och svarta strumpbyxor, men det kommer se ut som att han lämnade frun hemma och tog med sig sin slampiga flickvän på hotell och så kan vi ju inte ha det. Så nu ska jag gå och hitta något vuxet och propert att ha på mig istället. Hej!

Om en god jul och en ännu godare fortsättning.

Vi fick en fin jul. Den blev precis som jag hoppades på: långsam och sävlig men aldrig tråkig. Maten var god och julklapparna de rätta. Nu är det annandagen och barnet har precis åkt till sin pappa för en veckas jullov.

Vi som är kvar här hemma har inga andra planer än att spendera halva julledigheten i sängen/soffan. Vi köpte hotellkuddar på rean igår och nu vill jag aldrig mer lämna sängen. Upptäckte dessutom precis Colleen Hoover och vill sluka alla hennes böcker.

Vill dock även alltid kunna fastna med blicken på julgranen samt ha: 1) rödvinsglaset och 2) min man, inom räckhåll och kommer därför spendera halva tiden i soffan eftersom det på torsdag levereras en ny ugn, så min man kan ta sitt brödbakande till nästa nivå.

Julledigheten sträcker sig till den andra veckan i januari, så jag räknar med att hinna äta väldigt mycket bröd. Men först: göra slut på de sista julmatsresterna och den hemmagjorda romrussinglass som finns kvar i frysen sedan gårdagens juldagsmiddag.

Nu är det jul.

Hej från kvällen den tjugotredje. Jag har precis utfört dagens sista punkt: lagt julaftonens champagne på kylning. Det är dags att ta kväll, att sjunka ner i soffan och bara vara, betrakta julgranen och fladdret från de levande ljusen, känna att det är jul.

Alla julklappar är inslagna i gamla fina papper och sidenband och väntar under granen. Julskinkan är griljerad, köttbullar, prinskorv och Janssons väntar i kylen, intill ostar och lax och sill från saluhallen. Russin är blötlagda i rom och imorgon ska jag göra livets första brödpudding. Det blir vår julaftons dessert.

Jag längtar efter grötfrukost, efter en lång promenad i knarrande snö, att komma hem till skinksmörgåsar med vår hemgjorda senap, efter äggtoddy och Kalle Anka, att poppa champagnen och duka fram ett julbord, öppna julklappar, äta choklad och spela spel.

Men hur mycket jag än längtar efter det, tycker jag att den tjugotredje är precis lika fin med sitt stök. Julmusik i bakgrunden, en lista som bockas av, varsitt vinglas i röran på matbordet på kvällen, mjöl på min mans kind efter att jag lagt handen där när han kysste mig.

Och med det, fina ni, önskar jag er en riktigt god jul. ❤️

Ensam jul och delad börda.

Vi ska fira jul hemma, bara vi tre. Min bror bjöd in till julfirande hemma hos dem, men vi tackade nej. Svarade att vi skulle vara kvar i stan över jul. I lördags sa jag sanningen, att det känns hemskt men att jag inte har energin som krävs för att hantera vår mamma.

Och min bror tittade mig i ögonen och sa att det var lugnt. Lutade sig fram över bordet, låste fast min blick och sa att han förstod till hundra procent. Att jag ska göra min egen jul, att jag är värd den. 

Att höra det från honom, den som delar den här bördan med mig, tog bort allt mitt dåliga samvete. Jag kommer låta honom vara min storebror i det här en liten stund, sedan kliver jag in, drar lasset och låter honom vila. Men för nu låter jag honom vara min storebror.

Dan före dan före dopparedan.

Barnet och jag är på mitt kontor. Han har gått på jullov och frågade om vi skulle äta lunch tillsammans. Ett erbjudande som man inte vill tacka nej till men som i kombination med en stressig dag slutade med att vi åt upp kontorets sista vörtbröd och julkorven som var kvar efter julbordet förra fredagen. Inte alls en omysig lunch.

Nu sitter han bredvid mig här i kontorslandskapet och snickrar på en presentation som ska vara färdig dagen efter jullovet och jag har precis svarat på inkorgens sista mail. Jag ska skriva ett autosvar och logga ut och sedan beger vi oss härifrån, möter upp mannen för att göra julens alla inköp och så raka vägen hem och griljera julskinka och läsa recept på brödpudding och göra oss en jul.

Gulligast i byn.

Jag tror att jag har berättat att barnet vill bli arkitekt? I sommar tar han studenten från en teknisk linje med inrikting samhällsbyggande och arkitektur och nästan varje dag nuförtiden pratar vi om olika skolor och arkitektutbildningar som han vill söka till våren.

Så det var inte helt oväntat att han skulle ta det på största allvar när vi började prata om pepparkakshus. Han sa att han skulle skissa lite i skolan och jag tänkte att han väl kommer hem med ett utrivet ark från ett block men nej, barnet gjorde en jäkla CAD-ritning. Dock över en pepparkaksstuga, för han hävdar att ett hus är över vår nivå.

I tisdags bakade jag delarna, eftersom barnet absolut ville träna och lovade att vi skulle sätta ihop det och dekorera tillsammans, men slarvade lite när jag läste ritningen. Fick således panikbaka nya gavlar på lunchen igår.

Hursomhelst. Igårkväll monterade vi ihop det hela och vindskuporna och skorstenen överlevde visserligen inte bygget men fan om det inte blev det gulligaste pepparkakshuset i stan ändå. Förlåt, pepparkaksstugan.

Trots att åren går.

Fyra julklappar flyttade från sina gömmor till under granen häromdagen när den stod färdig och klädd. Barnet flög ner på golvet och läste på varje klapp när han såg det. Igår hamnade ännu en julklapp i högen. Han såg det direkt, barnet.

Alldeles precis slog jag in två julklappar till och lade till högen och barnet var där på två sekunder, ivrigt nyfiken trots att det inte ens stod hans namn på klapparna. Det kanske är en liten sak att glädjas över, men tänk att vissa saker aldrig förändras trots att åren går.

Om en julgran och att låta julen fortsätta vara fin.

Jag lever efter mina egna råd till min mamma: hitta de små guldkornen i dagarna. Varje dag kan inte vara fin, men varje dag kan innehålla något fint. Hitta de stunderna, skapa dem, stanna upp och ta in.

(Sedan vet jag inte om hon som djupt deprimerad kan se de fina stunderna och inte heller vet jag om hon verkligen försöker eller om hon håller skenet uppe, men jag känner ett starkt behov av att säga något.)

Iallafall. Igår gick vi och köpte julgran, barnet och jag. Han prioriterade gymmet före att klä granen, men det gjorde ingenting. Det var en mysig stund för mig själv. Mjuk julmusik från högtalarna, en slatt rödvin i ett glas och chokladasken jag fick i julklapp från min VD, och så allt julgranspynt väntandes i soffan medan granen långsamt kläddes.

Det var en fin stund i en jul som inte riktigt känns. Jag har en rädsla för att julen inte längre kommer vara fin om min mamma väljer att sluta finnas, men jag tänker att jag inte får låta det förstöra julen. För min egen skull och för barnet och kanske även för henne.

Om det sista samtalet.

Min mamma är suicidal igen. Psykakuten är inkopplad men hon vägrar bli inlagd, trots att de har frågat flera gånger. Vi har gjort en plan för julen, mina bröder och jag. Vem som bjuder dem på middag på julafton, juldagen och annandagen.

Min man berättade igår att han ofta tänker på hur tacksam han är för sitt sista samtal med sin pappa. Att de pratade om allt och ingenting, båda var glada och avslappnade, det fanns ingen irritation eller stress. 

Just det har fastnat hos honom, att det var ett fint sista samtal. Jag tar det med mig. Tänker på det i alla mina samtal med mamma, att det kan vara det sista vi har. Jag vill kunna tänka tillbaka på det med värme.

Nötknäpparen.

Det var en lördag som jag sett fram emot länge igår. Jag var lite bakis efter julfesten men det gjorde inget, det var den sortens bakis som sitter i rörelserna, när de är lite långsammare, lite sävligare, men huvudet och magen är med. 

Plus att min man var mjuk och fin. Klappade snällt på mig fram till fjorton när min bror och hans fru ringde på dörren. Vi promenerade till Östermalm, med ett kort stopp på NK, och åt en sen lunch i saluhallen. 

Fortsatte till Kungliga Operan och drack bubbel i baren tills de slog upp dörrarna till Nötknäpparen. Det är fint att det har blivit vår grej, att vi i april såg en opera, nu en balett och att vår nästa upplevelse tillsammans blir en musikal. Fint som snus, faktiskt.

En mörkbrun satinklänning och sockor med glitterkant.

Så vi har julfest ikväll. På en galge i bokhyllan hänger en mörkbrun satinklänning med tunna axelband. Jag kommer bära den ovanpå en tunn långärmad tröja och svarta strumpbyxor. Ett par svarta sockor med glitterkant och så platåloafers till.

Klockan är elva och jag har exakt två timmar innan nästa möte drar igång. Jag ska kliva in i duschen, föna ut håret och lägga en makeup. Äta något snabbt till lunch så att inte bubblorna stiger direkt till huvudet. Välja smycken och kliva i strumpbyxor och tröja och sedan göra det där mötet och förhoppningsvis inte glömma att inte resa mig under tiden.

Och så till sist, när klockan slår femton, kliva i klänning och skor och kyssa min man adjö och promenera till kontoret för att göra oss en julfest.

En torsdag i december.

På skrivbordet ligger ett sånghäfte med snapsvisor. I min kalender ligger ett nyss avslutat möte med festkommittén. Vi har gjort en tipspromenad, ett musikquiz och lagt sista handen vid sånghäftet. Fnittrat en hel massa över visorna, raderat de värsta men lämnat de halvsnälla kvar. Hoppas att vi får fortsätta vara kontorets festkommitté ändå.

Imorgon har vi julfest och alldeles snart ska jag gå hem och bläddra bland mina klänningar. Paniktvätta ett par sockor som jag tror att jag kommer vilja ha. Antagligen testa olika högklackade skor och svära över isen på trottoarerna. Och måla naglarna, jag får inte glömma att måla naglarna.

Dagen i fyra stycken.

Jag vaknade en timme innan alarmet imorse. Hämtade en kopp kaffe och kröp tillbaka ner under täcket, läste internet och dröjde mig kvar i det varma och mjuka. Duschade, smorde in mig och klev i en klänning, fönade ut håret och sminkade mig.

Mötte barnet i köket och bestämde att vi ska baka pepparkakshus nästa vecka, ett pepparkakshus som han ritar och vi bygger. Tittade på klockan och insåg att det var en timme kvar till kontorets luciatåg. Torkade av badrum, dammade och dammsög.

Prick åtta stod jag i foajén och kände halsen snörpas ihop av en lucia som trädde fram i mörkret. Det var en musikklass som sjöng och nog det vackraste luciatåget jag nånsin sett. Grät absolut ner i glöggen.

Och nu är vi på arbetsdagens sista stund. Jag har precis avslutat ett möte och ska lämna mötesrummet, lämna kontoret, köpa en flaska rödpang och gå hem och göra oss varsin reuben till middag.

Om att orka lite till.

Tack för era fina ord på gårdagens blogg. För att ni sa att det är okej att inte alltid orka. Ni är fantastiska ❤. Det känns bättre idag. Dels för att mamma har fått tid hos en psykolog, dels för att jag tar er på orden och värnar om det som är mitt egna.

Imorse när jag gick till jobbet stängde jag dörren bakom en man som precis satt en deg. Löpande under dagen kom rapporter om degens jäsning och gräddning. När jag kom hem låg ett gyllene bröd på köksbänken.

Och nu alldeles precis har jag mixat ihop en egen senap med honung och brynt smör. Alla ljusen är tända och från högtalarna strömmar sävlig amerikansk folkmusik. Jag funderar på att köpa julgran imorgon, en hel vecka tidigare än vad jag hade tänkt, bara för att man kan, bara för att jag vill.  

Om att nästan inte orka.

Jag brottas med jobbiga känslor. Bakgrunden är att jag träffade min mamma i helgen. Vi firade min morfar som fyllde åttiofem och nästan alla var där. Mormor och morfar, mammas syskon och syskonbarn, släktingar från hennes barndom.

Det blev för mycket för henne, förstås. Slutade i en panikångestattack där det blev uppenbart hur nära vi är ett nytt självmordsförsök. Vi har pratat och pratat och pratat sedan dess. Jag vill få henne inlagd, men hon vägrar. Nu har vi nått en kompromiss där hon har accepterat att träffa en psykolog. Hittills har hon nekat all annan hjälp än att återuppta sin medicin.

Och jag fattar, jag fattar att det här inte handlar om mig och att jag inte borde få känna så, men jag kan inte låta bli. Jag är så trött, så dränerad, orkar nästan inte stötta längre. Jag vet att man inte får säga så - och förstå mig rätt, jag har inte sagt det här till henne - men hur ska man orka hjälpa någon som inte vill bli hjälpt?

Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill bara vara här, hemma hos mig själv, med min familj. Jag vill promenera på mina egna gator, jag vill göra mina egna dagar. Jag vill ha vårat liv, bara vårat. Och jag känner mig hemsk som känner så.

Puderrosa tofflor och julmarknad i gamla stan.

Jag arbetar hemifrån idag. Har det mycket mysigt vid matbordet, med tända ljus och hyacinter och mina puderrosa flufftofflor på fötterna. De är särskilt fina till svarta strumpbyxor, stickad klänning och läppstift.

Det var meningen att jag skulle vara ledig från tresnåret, att jag skulle möta upp mina föräldrar på Skansens julmarknad, men de behövde ställa in. Det gör ingenting, vi träffar dem imorgon på min morfars åttiofemårsfest. Det blir fint.

Jag funderar på att vara ledig dagens sista timmar ändå. Att ge mig ut i det mjuka snöfallet med en bok i öronen och en kaffe i handen. Ge mig själv ett par timmars ensam promenad. Kanske gå förbi gamla stans julmarknad, kanske sjunka ner någonstans varmt och bara vara en liten stund.

Ännu inte genomskådad.

Apropå gårdagens möte med vår svenska ledningsgrupp. Åtta personer runt ett bord som nickar åt saker som jag säger, ställer frågor och hummar instämmande åt mina svar. Lyssnar och håller med. Låter mig ansvara för saker.

Det gör mig lika förundrad varje gång. Förstår de inte att jag bara leker vuxen?

Dagarna som går, livet som pågår.

Det har varit en fullproppad mötesdag. Mitt sista möte för dagen var en presentation för våra regionchefer om något som är på gång, något vars strategi jag arbetat med under november och kommer börja verkställa nu i december för att i januari börja rekrytera till.

Jag har lämnat över nästan alla administrativa arbetsuppgifter till mitt team, arbetar nästan bara med strategier och beslut. Det är väldigt roligt, oerhört stimulerande och utvecklande. Också fint att efter så många år i samma bolag (nummer tolv runt hörnet) känna att man fortfarande kan leva upp.

Rapport från en måndag.

Mina lugna dagar är över. Nåja, jag tänker fortsätta sova till sju på morgnarna och träna på luncherna, men det innebär också att datorn behöver vara framme en timme på kvällen. Men det gör ingenting, det stör inte.

Igår var jag hemma från jobbet vid halv sex, lagade mat tillsammans med min man, åt middag med mannen och barnet och pratade om dagen och sedan gick de till gymmet och jag sjönk ner i soffan med datorn i knät och arbetade färdig dagen.

Hann för övrigt, förutom att jobba en timme, att städa köket, vika in en tvätt, putsa upp två par skor, hämta ett paket och sedan promenera tillbaka med det (ena klänningen var stickig och den andra var för grön) och plantera om en blomma. Alltsammans innan klockan slagit nio. Mycket oklart var den energin kom från.

Brödnörderi.

Vi har utvecklat en grej för att baka bröd. Jag gör filmjölkslimpor som kräver noll och ingenting, bara röra ihop en smet och skjuta in i ugnen. Testar att stoppa i olika saker i smeten: julmust, ljus sirap, mörk sirap, vörtkryddor, brödkryddor, pomerans. Bara det allra renaste av vetemjöl eller tusen olika sorter. Nötter, mandlar, torkade frukter.

Min man gör ljusa limpor som inte ska knådas, istället är det någon vikteknik där degen ska vikas, vila och vikas ungefär åtta gånger innan den till sist gräddas i en gjutjärnsgryta. Han testar sig fram för att hitta rätt förhållanden för ingredienser, vikningar och gräddtider. I helgen har han bakat tre limpor. Igårkväll kom han väldigt nära perfektion.

Första december.

November är över, december är här. Jag har låtit november vara en månad av vila, att vara hemma och pyssla och stöka, gå och lägga mig tidigt och gå upp sent, läsa böcker varje dag, bara för att sen leva upp i december.

Men nu vet jag inte om jag vill leva upp. Jag längtar till julfesten på kontoret och till nyårsafton hos min bror, men jag längtar inte efter särskilt mycket mer än så. Vill fortsätta sova länge, läsa böcker, dricka varm choklad i min soffa, ligga nerbäddad tätt intill min man under fluffiga täcken redan vid tjugotre fast det är lördag.

Sista november.

Så blir det den sista november. När klockan slår sexton kommer glöggen fram. Glögg, mandlar och russin. Dumlekolor och skumtomtar, pepparkakor och clementiner. Adventsljusstakar ska upp i kontorets fönster, julgranen ska kläs.

Folk har klätt sig i fina kläder, röda klänningar och någon har till och med en rosett i håret. Julmusik har spelats på låg volym sedan i morse. Utanför seglar snöflingor ner från himlen, lägger sig ovanpå de redan flera decimeter snö som vi har. Inomhus är en varm stämning, en viskning om att december snart är här, december och julens alla fester.

Livet är en film.

Vi tittar på första säsongen av Fargo. Gatorna är täckta av ett tjockt lager snö, precis som utanför våra fönster. Jag tänker på det då, det där om att låtsas att livet är en film. Var det hos Flora jag läste det? Jag minns inte.

Det är ett fungerande koncept, gör livet lite finare, gör det inte? Jag låtsas när jag spenderar mina dagar i möten, när jag möter min brorsdotter på ett café, när vi lagar mat tillsammans på kvällen, öppnar en flaska vin en tisdag i november.

Sista dagarna i november.

De sista dagarna i november pågår. De är tjocka skivor vörtbröd som jag äter framför köksfönstret, tittar ut på en vit innergård. De knotiga träden har tappat alla sina löv. Grenarna täcks av ett gnistrande lager snö.

Dagarna är clementiner som är sötare än nånsin, man kan äta hur många som helst utan uppehåll. Jag köper nya clementiner varannan dag. Och russin, barnet äter russin hela tiden, fyller stora nävar åt gången.

De sista dagarna i november är snö som yr fram längs gatorna. Rejäla boots med sockor i, mattsvarta strumpbyxor och långa stickade klänningar. Hus som glittrar på andra sidan gatan från kontoret. Höga och nybyggda med stjärnor och julstakar i varje fönster.

De sista dagarna av november är värme, lojhet, en stilla lycka i allt det lilla.

Planen och utfallet.

Helgen kom och gick och jag gjorde ingenting av det planerade. Paketet med pyjamasen och tofflorna blev försenat, ny beräknad leveransdag: torsdag, och någon gin kom jag aldrig ihåg att köpa.

Men jag har levt i fleecefodrade strumpbyxor och långa stickade klänningar på dagarna och i min mans träningsbyxor och raggsockor på kvällarna. Druckit bubbel och rödvin, lagat mat och bakat vörtbröd, hängt upp julstjärnor och bytt ut alla honungsgula stearinljus mot isiga blå, krispigt vita och varmt mossgröna. 

Promenerat på vintervita trottoarer med händerna runt muggar med take away-kaffe, ätit en dubbel cheese i farten, tittat färdigt på Yellowstone och påbörjat Fargo, spenderat tio timmar under fluffiga täcken varje natt.

Sista fredagen i november.

Så går veckan äntligen mot sitt slut. Det har varit en vecka utan luckor i kalendern, möten dikt an nio till sexton. Jag har använt lunchtimmen till att träna varje dag. Nåja, nästan varje dag. Men nu är äntligen veckan över och förbi. 

Arbetsdelen av den iallafall, helgen är fortfarande kvar. Jag har inga planer, åtminstone inga andra än att sova länge, inviga min nya sidenpyjamas (mörkröd!) och mina nya fluffiga tofflor (puderrosa!) samt att dricka en dry martini.

Varva ner och växla upp.

Min hjärna håller på att varva ner. Varva ner och växla upp samtidigt. Jag jobbar nästan inga kvällar längre, försöker hålla datorn avstängd efter arton, och det gör underverk för min hjärna. Gör den klarare, skarpare, de timmar som jag är aktiv.

Jag tror också att det gör mig till en bättre chef. Jag orkar vara närvarande, tar mig tid att vara närvarande. Jag hade inte reflekterat kring det innan, hur mycket mer energi det tar att arbeta med människor än med produkter. 

Det går inte att arbeta trehundra procent när man leder människor, hjärnan behöver vila för att orka. Människor lever, är mjuka, medan produkter är döda och hårda. Det kommer ett ansvar med det.

Medan världen brinner.

Jag har ofta dåligt samvete för att jag inte skriver om de viktiga sakerna som pågår i världen, att jag låter den brinna upp i miljöförstöring och krig, utan att nämna ett ord om det. Men jag vet inte vad jag ska skriva, har aldrig kunna uttrycka mig bra om det som är viktigt på riktigt. Det finns så många andra som gör det bättre, men det betyder inte att jag inte bryr mig. 

Jag hoppas att ni vet det.

Ett hav av fluff.

Jag var i säng innan tjugoett igår. Inte för att jag var särskilt trött, utan för att vi köpte nya duntäcken. Upptäckte att Illums Bolighus hade sanslösa rabatter och vi har jagat täcken i månader men avskräckts av de otroligt många tusenlapparna.

Men så föll priset från åttatusen till tre för två fluffiga täcken och vi hade inte råd att låta bli. Köpte våra täcken, gick hem och bäddade om, duschade och kröp ner. Låg där i ett hav av fluff och läste högt för varandra och sov sen som om vi befann oss inuti ett moln.

Fina insikter.

Måndag morgon och jag står framför badrumsspegeln med mascaraborsten i handen när det slår mig att jobbtankarna har krupit tillbaka in i hjärnan. Det är ingen aktiv handling att börja tänka på jobbet, det bara sker, som om kroppen och hjärnan vet att det är måndag igen och dags att starta upp.

Det finaste i insikten var den insikt som följde: att jag inte har tänkt på arbete på hela helgen. Inte heller det ett aktivt beslut, återigen något som bara blev.

Det har varit en lugn helg, en fin helg. Jag har haft pyjamasen på vid sexton både lördag och söndag. Har kommit hem efter evighetspromenader, såna med lunch och vin någonstans och sen en kaffe i handen, och längtat efter en varm dusch och sidenpyjamas, tända ljus och någonting mjukt från högtalarna.

Vi har druckit varm choklad spetsad med nötlikör och toppad med grädde, lagat mat tillsammans i hundra år och druckit rödvin under tiden, tittat på en hel säsong av Yellowstone, bakat frallor som vi ätit fortfarande varma sent på söndagskvällen. Varit nära, nära, nära. Och uppenbarligen inte tänkt på jobb en endaste sekund. 

Fyra saker för november.

Jag ska inte tjata om den där extra sömntimmen som jag har gett mig själv, men helvete vad fin den är. Imorse vaknade jag fem minuter över sju, vilket är tio minuter innan alarmet. Vaknade till ljudet av barnet som stökade i köket, vilket var väldigt mysigt.

Det andra som jag har gett mig själv under november är att inte stressa på morgonen. Går upp vid kvart över sju, halv åtta. Dricker kaffe, sminkar mig, äter frukost bredvid min man (framför köksbänken, medan vi tittar ut) och småpratar med barnet.

Det tredje som jag har gett mig själv är D-vitamin. Kanske mitt allra smartaste drag.

Det fjärde som jag har gett mig är boken Daisy Darker. Också ett klokt drag, kanske inte för att det är den bästa boken som jag nånsin har läst, utan för att den är mysigt och lite långsam och väldigt kompatibel med november.

Att göra den perfekta morgonen.

Jag hade den mysigaste morgonen. Vaknade halv åtta av en puss på pannan och en kaffekopp på sängbordet, kroppen loj av rödvin och älskog. Duschade, klev i en mjukt stickad klänning, sminkade mig och åt en rostmacka med ost och marmelad lutad mot köksbänken. Lät det hela ta en och en halv timme.

Vinkade adjö till man och barn som gick till jobb och skola, slog upp datorn på matbordet för möte med Dana vid nio. Hade henne på länk medan jag tände ljus, fluffade soffkuddar och diskade vinglas. 

Promenerade till kontoret med en latte i handen vid tio, utvilad och lycklig. Kommer definitivt satsa på en favorit i repris imorgon.

De dagliga bloggarna och gymtränarna.

Så jag unnar mig en timmes längre sömn nu under november. Det har lett till att jag inte längre tränar innan jobbet utan springer ner till gymmet på lunchen eller direkt efter jobbet. Det i sin tur har gjort att jag har lärt mig folks träningsrutiner. 

Låt mig vandra er genom dem:

Först har vi de som tränar innan jobbet. De är snabba och effektiva, inte de som lyfter tyngst men definitivt de som gör flest reps per övning. 

Sedan har vi de som tränar efter jobbet, mellan sexton och arton, och som mest får skiten gjord. De som är halvstarka och halvsnabba. (No offense till efter jobbet-tränarna, naturligtvis finns det undantag och självklart är du ett sådant.)

Efter klockan nitton har vi de som är starka som fan. De som använder hela dagen till att äta upp sig inför att dra tvåhundra kilo i marklyft ett par gånger. De som gör få reps men som gör de jävligt tunga istället.

Och så har vi till sist mitt nya segment: lunchtränarna. Det är då pensionärerna tränar. Idag var medelåldern på gymmet cirka åttio. Två av dem hade kaffetermos och kanelbullar, tog sig en fikapaus under träningen. Jag trivs med lunchtränarna, det måste jag säga.

Varsågoda för klart vetenskapligt baserad tes kring det här med träning.

Som en bonus får ni även en parallell tanke: det beskrivs ofta i bloggsammanhang att man önskar dagligt bloggande men då mina vänner, då kan jag meddela att detta är nersidan av att vara en varje dag-bloggare. Att ni får läsa om vilken tid på dygnet olika människor tränar.

Kuddar i soffan.

Jag shoppade i mina egna skåp. Kom på att jag har en hel massa kuddar och kuddfodral sparade från genom åren. Visserligen ingenting i mönster, men sex nygamla kuddar i färgskalan från champagne till mörkgrått och från dimblått till mörkblått.

Det blev fint. Hittade även en pläd - en mönstrad sådan - längst in i skåpet. Den kommer bli pricken över i:t när den har gått ett varv i tvättmaskinen för nu luktade den gammalt skåp, en doft som inte gör mycket för hemtrevligheten.

Kuddar på hjärnan.

Jag är i ett skov av att vilja vara hemma hela tiden. Vill inte vara någon annanstans. Vill bara plocka, rensa och göra fint och sen krypa upp i mitt bästa hörn i soffan framför en serie eller ner i sängen med en bok.

Just nu kan jag inte sluta tänka på soffkuddar. Vill kasta bort de fyra som vi har idag (två stora mossgröna och två mindre dimmigt mintgröna) och ersätta med större, fluffigare och finare. Allra helst fem eller sex, kanske till och med sju, kuddar i olika färger och mönster. Två enfärgade (kanske en mörkblå och en senapsgul?) och resten i mer eller mindre fantasifulla mönster.

Hade jag varit en annan sorts bloggare hade jag gjort ett kollage, men nu får ni använda er fantasi istället. Det är bra för hjärnan, så varsågoda för det.

Novembers fina.

Det har varit en perfekt novemberhelg. Långsamma promenader genom höstlöv och favoritbutiker, fylla på med stearinljus och goda viner, städa vitrinskåpet och putsa alla glas, hänga upp små smycken i mässing på dörrknopparna, laga mat tillsammans i hundra år, bubbel i glasen och en liten skål med chips på bordet.

Jag tänker att det här ska få vara november. Hemma, lugn och stilla. Kramas mycket, ställa fram alarmet en timme varje morgon, dricka äppelglögg, äta något gott varje dag, lätta upp mörkret med tusen levande ljus. En enda lång vila inför decembers mingel och fest.

Fredagsrapporten.

Jag har precis avslutat veckans sista möte. Sitter kvar i fokusrummet och skriver det här. Om en stund ska jag sjunka ner intill Rachel och Kat ute i kontorslandskapet, svara på några mail och sedan slå ihop datorn. 

Kat och jag behöver båda gå absolut senast klockan fem, men vi konstaterade precis att vi hinner dricka ett glas bubbel innan klockan slår sjutton. Sedan ska hon vidare till nästa aw och jag ska köpa en flaska vin och ingredienser till hamburgare och sötpotatispommes och promenera hem, gör mig en fredagskväll med männen i mitt liv.

Mycket mjukt och snällt.

Jag jobbar oavsiktligt hemifrån idag. Inte hela dagen, halv två har jag ett möte på kontoret så jag behöver promenera dit, men tills dess är det soffan, datorn och jag. Det hela kom sig av att jag fick såna perfekta myskänslor igårkväll.

Råkade få syn på min spegelreflektion på väg hem från tåget. En maska hade gått i strumpbyxorna, ena sockan envisades med att glida ner i kängan, ansiktet var novembergrått och läppstiftet vägrade låta sig hittas i väskan. 

Kom hem och klev raka vägen in i en evighetsdusch, mjuka krämer och sidenpyjamas. Kom ut till middag och rödvin. Efteråt satt barnet kvar vid matbordet och pluggade arkitektur medan vi tittade på Yellowstone. Startade ännu ett avsnitt och drack upp flaskan, för serien var spännande och min man var nära.

Sköt upp alarmet en timme när det ringde klockan sex imorse. Slog upp datorn en minut innan dagens första möte vid åtta, lockade håret inför tiomötet, bestämde mig prick just nu för att låta svarta strumpbyxor och en stickad klänning vara dagens kläder. Och nu ska jag äta lunch med min man och sedan ta den där promenaden till kontoret.

Om kladdkakor och en bok.

Onsdag. Jag är på centralen tillräckligt tidigt för att hinna sjunka ner i ett hörn på Bröd & Salt, beställer en latte och en fralla, bläddrar bland de nya titlarna hos Storytel, väljer Bortbytingen av Anders de la Motte.

Köper fem små kladdkakor på vägen ut, får händerna fulla med kakpåsar och presentpåsar, paraply och handväska. Kliver på tåget till den lilla staden. Fikar med mitt team, träffar den allra minsta lilla medlemmen, bara en månad gammal, kramar hennes mamma.

Och så går dagen, med fika och möten, och här sitter jag nu: på tåget på väg tillbaka till den stora staden, på väg hem. Alldeles snart ska jag luta huvudet bakåt, blunda och låta boken rinna in i öronen.

Kalla det vad du vill.

För första gången någonsin gör jag novent. Det innebär visserligen ingenting mer än att jag har köpt små mässingshängen att fästa med fina band på dörrhandtagen. Nästa vecka ska jag smyga fram dem, veckan därpå får stjärnorna hitta upp i fönsterna och ännu en vecka senare får adventsljusstaken komma fram. 

Är vi förresten ens framme vid advent då eller behöver jag ge mig till tåls ännu en vecka? Kikade nu och jo, planen håller. Jag förvarnade min man om mina upptåg - eftersom jag lever med en mycket inredningsintresserad man - och fick ett okej på att smygstarta pyntet bara jag aldrig mer kallar det för novent.

Rimligt ändå.

Måndag i vecka fyrtiofem.

Så blev det måndag i vecka fyrtiofem och livet behöver bli vad det ska vara. Förra veckan var ett undantag, vi var sjuka och kärlekskranka efter vårt enorma gräl, spenderade kvällarna i soffan, hela tiden nära varandra, bara vi två hemma.

Nu är barnet tillbaka, vi är friska och arbetet låter sig inte längre skjutas upp. Vi pratade mycket om det förra veckan, hur vi ska få dagarna att gå ihop. Jag har en plan om att blocka mig själv i kalendern efter 15:30, låta dagens sista arbetstimmar vara administrativa. På det viset alltid vara i fas med admin och mail utan att behöva ta av kvällens timmar.

Jag ska fortsätta träna mellan sju och åtta och sedan vara tillgänglig för hela världen mellan halv nio och halv fyra och resten av tiden ska vara min. Eller ja, min familjs och ibland mina vänners också, men ni förstår konceptet. Jag tror att jag är något på spåret här.

Från morgon till kväll.

Bara skrivbordslampan är tänd. Det regnar från en grå himmel på andra sidan av rullgardinen, det är morgon men himlens gråhet gör rummet mörkt. Vi ligger under samma täcke, dricker dagens första kopp kaffe. Hans hand ritar ett osynligt mönster över min kropp.

Vi äter frukost i hundra år. Det honungsgula ljuset på matbordet fladdrar, värmeljuset i den lilla glaskoppen intill flämtar. Mjuk jazz från högtalarna. Rostmackor med ost och marmelad, te och apelsinjuice. Han läser tidningen. När han tror att något ska fånga mitt intresse läser han högt. Jag sitter mittemot, tittar på honom, lyssnar på honom, är i nuet.

Promenerar på regnblöta trottoarer. Går i alla våra bästa butiker, äter fisksoppa och dricker bubbel, jag lutar mig mot honom i rulltrappan, han vilar hakan mot mitt huvud. Kommer hem med påsar fyllda med stearinljus, adventsstjärnor och lakrits.

Och här är vi nu, vid en lördagskväll. Han och jag i soffan, ett pinot noir, den där lakritsen, någonting på teven som vi kan glömma bort att titta på, fastna i varandra istället.

Fredagsrapporten.

Om en minut slår klockan 16:30 och arbetsveckan är officiellt klar. Jag sitter i soffan med datorn i knät, har precis avslutat ett videosamtal med två tjejer i mitt team, ett sånt samtal som började i arbete och slutade med pojkarna som passerar genom deras liv.

Min man värmer glögg, för han säger att helgen är här och att vi behöver något värmande innan vi går och handlar till middagen. Jag har tänt alla stearinljus i lägenheten. Tidigare idag hånglade vi på soffan och kallade det för ett trefika.

På samma sida.

Vi vaknar till en torsdag när förkylningen till sist har tagit oss. Vi har varit hängiga och trötta hela veckan, men också varma och mjuka mot varandra, som om novembers mörker och sjukdom slipat ner våra kanter. 

Vi arbetar nio till sexton varje dag, spenderar all annan tid tillsammans. Promenerar i kvällsmörkret under glittrande gatulampor, väljer länge bland vinflaskorna på systembolaget, lagar mat, ligger nära i soffan och tittar på serier, låter händerna vandra efter hud, ligger vakna i sängen och pratar.

Så kommer torsdagen och jag stannar hemma. Han sitter i sovrummet i sina möten, jag sitter skräddare med datorn i knät i vardagsrummet. Vi turas om att komma med kaffe, stannar upp för att kramas i köket, säger att fredagen får bli likadan.

Vi pratar också om att det är en undantagsvecka, att vi inte kan arbeta nio till sexton, att båda ligger efter med jobb men att det viktigaste just nu är vi. Att vi behöver hitta vägar i vardagen där alla ryms, där vi inte glömmer varandra men inte heller försakar oss själva. Jag tror att det kommer gå, jag tror att vi äntligen är på samma sida i boken som är vi.

Känslorna och botgöringen.

Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva känslorna som bor i mig. Jag vet inte om fredagskvällen var en käftsmäll eller ett uppvaknande. För något år sedan läste jag en bok om en kvinna som vaknade upp ur en minnesförlust och inte mindes de senaste tio åren. Den kvinna som hon hade blivit var inte längre kvinnan som hon trodde sig vara.

Det är så det känns nu, bara att jag minns varenda jävla steg i hur det blev så här. Jag skäms över vem jag har varit. Jag är inte van vid de här känslorna, vet inte hur jag ska hantera känslor av skuld och dåligt samvete.

Jag antar att det är käftsmällen. Uppvaknandet är den del där det funnits en osäkerhet som gjort att jag avskärmat mig från min man och vår relation det senaste året och att jag nu ligger vaken på nätterna och går sönder av tanken på att han inte längre vill vara med mig. (Det har han inte sagt, men ni vet, tankar vandrar.)

Så jag gör det enda som jag vet hur man gör: skriver listor över saker som jag behöver göra. Små saker, som att varje dag säga att jag älskar honom. Stora saker, som att varje dag faktiskt visa att jag älskar honom, få honom att känna det. Saker som jag har glömt, men sånt som jag verkligen, innerligt menar.

Gör allt för den blicken.

Han skriver vid fyra, frågar om jag inte borde komma hem, krypa ner i soffan med honom istället för att arbeta. Jag tänker att det verkligen inte finns något som jag hellre vill, så jag skriver till Dana att vi hörs imorgon och sedan slår jag ihop datorn.

Häromdagen skämtade han om att han är fyrtiofem år gammal men aldrig har testat kombinationen rödvin och ostbågar, så jag går till Hemköp och sedan Systembolaget. Han lyser upp när han ser mig i hallen, skrattar när han ser vinet och ostbågarna. Hans ögon är varma när han drar in mig i sin famn. 

Snälla universum, kom i fas igen.

På fredagen åker barnet till sin pappa för höstlov, lämnar oss ensamma för att ta med torsdagsgrälet in i fredagen. Det blir ett smärtsamt bråk. Det är samma som vi hade för ett år sedan, men med mig som boven.

Han säger att jag jobbar hela tiden och när jag inte jobbar dricker jag vin med kollegor, äter middag med vänner, är på vift någonstans. Att jag bara verkar bry mig om mig själv.

Det gör ont att höra. Fruktansvärt ont, för det är sant. Jag gick in i en fas för ett år sen, bestämde att jag skulle komma i främsta rummet. Att jag var viktigare än honom, viktigare än oss. Jag insåg inte hur själviskt det var. Förstod inte hur fel jag hade.

Vi vaknade till en lördag där han sa att det var vinet som talade, att han sa saker som han inte menade, men jag vet inte. Jag tror att han menade det. Jag känner det ju själv, det gör ont i magen när jag tänker tillbaka på hur jag har varit det senaste året.

Han tar på mig hela tiden resten av helgen, visar att han älskar mig med sin kropp men när han säger orden är det nästan trotsigt, som om han inte vill älska mig. Jag tror att det är det värsta, att det är det som gör mest ont. Jag vill vara en person som han vill älska.

Universum är ur fas.

Bråkar med min man på torsdagskvällen. Ett stort bråk, ett sånt där vi skriker på varandra. Barnet är på gymmet, märker ingenting mer än att han kommer hem till en tyst lägenhet där jag har gått och lagt mig tidigt, är inte medveten om den obekväma tystnaden som sänkt sig över hans föräldrar.

Och så kommer fredagsmorgonen och flera av mina vänner på jobbet krashar, två av dem gråter i olika forum, den tredje är likblek av utmattning. Jag får en uppgift av min chef som behöver vara löst till måndag efter lunch, men jag vet inte hur jag ska lösa den för igårkväll skrek min man att jag jobbar hela tiden, att jag inte bryr mig om något annat än mitt jobb.

Så jag rensar bort alla möten på fredagseftermiddagen, förutom två som verkligen inte kan flytta på sig, och stänger in mig i ett rum. Jobbar, jobbar, jobbar. Sätter stör ej på teams men säger att de tre som kämpar, de får ringa genom.

Kan det vara något med solen, stjärnorna och planeterna? Står de fel, är de ur linje, helt jävla i oordning? Eller varför mår varenda kotte dåligt?

Igår, idag, imorgon.

Vaknar till oktobers sista torsdag. Det är dagen efter vår halloweenfest och veckans fjärde dag med alldeles för lite sömn. Har första mötet klockan åtta, nästa dikt an klockan tio. Snurrar upp håret i en knut, lägger makeup, drar på en finstickad tröja och pyjamasbyxor. Gör förmiddagens möten vid matbordet, har en ständigt full kaffemugg intill.

Byter pyjamasbyxorna mot jeans och klackar. Promenerar till kontoret och gör tre fysiska möten på rad. Glider in i ett fokusrum när mötesdagen är över. Skriver det här istället för att göra sånt som jag borde göra. Drömmer om en fredag i lugnare tempo, att bara vara hemma, laga mat i hundra år och somna i soffan med huvudet mot min mans axel.

Dödens brud.

Hej och god morgon. Klockan närmar sig sju och jag ligger fortfarande i sängen. Egentligen borde jag redan vara uppe, men min vanliga morgonträning fick lämna plats för att duscha och fixa håret inför kvällens Halloweenfest på kontoret.

Jag borde gå upp, måste gå upp, men täcket är så mjukt och sängen så varm. Jag ska kliva i en vadlång svart klänning och locka håret i mjuka vågor så att det kan fästas i en knut och täckas av en svart slöja. Lite oklart exakt vad jag ska vara, men någon slags dödens brud, tror jag. Slöjan får dock vänta till kvällen, får inte följa med genom dagens alla möten.

Dagen efter kvällen före.

Jag tittar på lokalen där vår vintergala ska gå av stapeln och Kat träffar cheferna på vårt Malmökontor. När vi är klara möts vi på hotellet, dricker ett glas vin och berättar om timmarna som passerat.

Dricker upp och promenerar hem till Dana. Sjunker ner i hennes soffa, dricker ännu ett glas vin, går ner till torget och hittar ett bord för tre, köper godis och hittar tillbaka upp igen, till ännu en vinare och fler timmar i soffan. Klockan är alldeles för sen när vi till sist promenerar tillbaka till hotellet.

Vi får bara tre timmars sömn men när vi sammanstrålar vid lunchen - en pizzabuffé som vi smet ut till, bara vi tre - är vi enade om att det var hundra procent värt det. Nu är jag tillbaka vid att skriva tio ord och sedan stirra in i den hastigt föränderliga horisonten som tåget dundrar förbi. Kat sitter bredvid, fast i ett teamsmöte. Jag skriver det här/stirrar ut på landskapet och äter sura godisar.

Malmö nästa.

Jag sitter på ett tåg, ser landskapen svepa förbi. Snart rullar vi in i Malmö. Vi åker tillsammans, jag och Kat, bor på samma hotell men har olika möten med olika människor på olika kontor. Fast kvällen, frukosten och hemresan har vi tillsammans. Ett mycket mysigt upplägg.

Det har tagit mig femton minuter att skriva de här sex meningarna. Behöver titta upp och fästa blicken långt borta var tionde ord eller så, annars hotar illamåendet att rör sig längs strupen.

Så vi säger så för nu, puss och hej, vi hörs imorgon.

Fredag, lördag, söndag.

Ännu en helg kommer och går. Den startar med smashed burgers och rödpang, whisky och bok i soffan, min man alldeles precis i närheten, alltid en hand på min kropp, mitt huvud mot hans axel. Han får en idé och lägger lamm i sous vide, ställer in den på tjugo timmar. 

På lördagen serverar han lammet tillsammans med potatiskaka, rödvinssky och baconinlindade haricots verts. Det smakar fantastiskt. Jag gör affogato till efterrätt. Mina fötter i hans knä i soffan när barnet somnat. Hans tummar som formar mjuka cirklar mot min hud, börjar med fötterna och rör sig långsamt längs min kropp.

Så kommer söndagen och barnet skriver högskoleprovet. Vi möter honom utanför KTH på lunchrasten och lämnar över en wrap och en cola. Han går in igen och skriver vidare, vi fortsätter vår promenad. Tvättar, städar, skriver det här. Bubbel i glasen nu, coq au vin på spisen, ett glas rött till maten, ett barn som är helt slut efter dagen.

Tack och lov för fredag eftermiddag.

Jag kommer inte upp i mer än åttatusen steg om dagen, inte en enda gång på hela veckan har jag lyckats. Men jag tränar varje morgon. Femton minuter yoga, trettio minuter styrka, femton minuter löpband.

Igår hade jag fyrtiofem mötesfria minuter på hela dagen. Idag en timme. Det har varit en tuff vecka att kliva in för min chef, men samtidigt givande. Kan man utvecklas på bara en vecka? Jag tror att jag har utvecklats.

Men nu är det helg och den är välkommen.

I det lilla sammanhanget.

Jag ska ut och äta med Harvey och Mike ikväll. Sista mötet är över vid sjutton, då går vi raka spåret ner till vårt favoritställe. Det är en mysig liten italienare runt hörnet, där timmarna alltid verkar försvinna.

Det är bara vi, gänget från när allting startade. Vi har valt att hålla det så, för det är en tid när det är kaos i världen och kaos i vår vardag. Vi behöver klämma in oss i ett tryggt hörn och få prata öppet, vara i det lilla sammanhanget ett slag.

Alla små saker.

De står i fikarummet när jag kommer ut från mitt sista möte. Jag rullar med axlarna, lutar huvudet åt sidorna för att stretcha musklerna. De tittar på mig. Du ser ut att behöva ett glas vin, säger en av dem och jag svarar att jag har svårt att säga emot. Vi tittar på varandra. Ska vi inte ta det då? säger hon och vi svarar ja med enad röst.

En timme senare lämnar vi våra tomma vinglas på restaurangens bord och säger hej då, fäller upp våra paraplyn och promenerar åt varsitt håll. Kommer hem till en mörk lägenhet. Tänder lamporna och plockar fram det som är tänkt att bli kvällens middag.

Min chefsbästis - låt oss kalla henne Dana - ringer när jag drar loss grönkålen från sin stam. Vi pratar de femtio minuter som det tar för maten att hamna på bordet. Under tiden har mannen och barnet kommit hem. En dukar bordet och den andra tänder stearinljusen.

Och jag tänker under tiden, genom de olika stunderna, att det är ett fint liv. Det är ett fint liv, det här. Det är så enkelt att glömma det ibland.

Värt mödan.

Jag är min chef den här veckan. Ett dödsfall i familjen håller honom hemma. Både igår och idag kom jag aldrig så långt att hitta ett skrivbord i något av de öppna kontorslandskapen. Har spenderat dagarna i ett litet fokusrum, i möte efter möte, samtal efter samtal.

Det har något visst ändå, att stänga in sig i sitt egna lilla warriorrom. Att ställa handväskan på skrivbordet, vattenglaset, kaffekoppen och läppstiftet intill. Bara kliva ut för att fylla på med kaffe och vatten och en minut på damernas innan nästa möte tar vid. 

Att se klockan runda sjutton, stänga ner och promenera hem. Kliva ur skorna och låta väskan stanna kvar i hallen, mötas av barnet och mannen, ett glas vin och en middag som är minuter från att vara färdig.

Måndag vecka 42.

Måndagsmorgon igen. Jag sitter skräddare i soffan, en filt över benen, datorn i knät. Bara levande ljus tända, det är ännu för tidigt för lampor. Jag ska beta genom fredagens mail, äta frukost med min familj och sedan ta treans buss till SÖS. 

Barnet ska skrivas ut från Sachsska Barnsjukhusets neurologiavdelning och skrivas in på en epilepsimottagning för vuxna. Han bad mig följa med på läkarbesöket och jag är glad att han bad mig innan jag hann fråga om jag fick följa med. Mer rätt ordning så.

Nej, de där mailen ligger fortfarande och skvalpar sedan fredagen. Det krävdes en viljeansträngning att inte öppna datorn igår, att ge mig själv en hel helg av vila, men nu går det inte att skjuta upp längre. Nu gör vi oss en måndag.

Fredagens klockslag.

06:00. Alarmet har precis ringt för andra gången, nio minuter har passerat i en slummer. Klockan sex vaknar jag alltid (nåja) enkelt. Kisar med ett öga, sedan nästa och så är jag vaken. Hämtar en kopp kaffe, läser nyheter och sociala medier. Känner en längtan efter att träna. Jag har känt det hela veckan. Har också tagit tillvara på känslan hela veckan.

08:00. Brödrosten höjer långsamt upp mina två rostade brödskivor. På kontoret är brödrosten ny, där hoppar skivorna upp och landar på köksbänken, men hemma är brödrosten gammal och ingenting hoppar. Smör, ost och marmelad på rostisarna, en kopp te intill, svarar på dagens första mail.

09:00. Drar av träningskläderna med armar som är ömma efter morgonens pass. Slänger kläderna i tvättkorgen och kliver in i duschen. Tunna svarta strumpbyxor, kort rutig kjol i svartvitt, svart stickad tröja. Svarta strumpor, loafers och blazer. En halsduk runt halsen, för det är vad hösten kräver av oss nu.

10:30. Kliver på tåget till den lilla staden. Inte för något krismöte den här gången, bara ett gammalt hederligt avdelningsmöte. Varannan gång åker jag till dem, varannan gång kommer de till mig. När jag kliver av tåget står mina föräldrar på perrongen.

11:30. Pappa envisas med att betala för min lunch. Mamma har äntligen börjat intressera sig för sin närhet igen. Förra gången hon var deprimerad tog det flera år inom hon började bry sig om andra. Nu är hon tillbaka på sina mediciner, tillbaka till sig själv. När vi kramas hej då väger mitt hjärta ingenting.

16:00. Vårt möte avslutas, inget drama den här gången. Det är bra, för jag har inte särskilt mycket energi för drama i mig. Läser ett sms från min man på väg ut från kontoret. Han undrar om jag har något emot att stanna inne ikväll, kanske ta den där middagen någonstans imorgon. En flaska vin och ett par pizzor, han och jag i soffan. Jag svarar att det låter fint.

19:00. Det är där vi är nu, vid nitton, i soffan. Är bara minuter från vinet och pizzorna, sidenpyjamas och filt, hans händer som vandrar efter hud.

Onsdagskvällen och torsdagsmorgonen.

Middag hela gänget, åtta personer runt ett bord, svamprisotto och rödvin. Två enorma soffor i hotellobbyn, vi utbredda i dem, ett stort glasbord i mitten, vinglas och telefoner med nedvända skärmar ovanpå. 

Och så bara hon och jag på rummet. Det är något mysigt med att sminka av sig bredvid varandra, jämföra hudvårdsrutiner, prata genom tandborstningen. Vi pratar, pratar och pratar. Somnar och vaknar sex timmar senare, tar upp tråden med detsamma, pratar genom sminkning, genom frukosten, hela vägen upp till konferensens andra dag. 

Dagens känslor: lyxigt och mysigt.

Så blir det onsdag och det har blivit dags för ännu en konferens, från dagens lunch till morgondagens. Men den här konferensen, den är det inte jag som anordnar. Idag behöver jag bara dyka upp och luta mig tillbaka. Mycket lyxig känsla.

Vi ska vara ute på Arlanda eftersom det är många som flyger in på förmiddagen. Det är fri lek på kvällen och jag och min bästa chefskollega har bokat rum tillsammans efter att fasats över att hotellet ville ha 3700 kr för ett enkelrum.

Vi hörs hela dagarna och har kommit varandra nära, så det var inget stort steg. Ikväll är det hon och jag som hänger i varsin säng men på samma hotellrum. Det ska bli mycket mysigt.

Varje dag hädanefter.

Jag hade min bästa sorts start på dagen idag: en kopp kaffe fortfarande i sängen i sällskap av dagens bloggar från tipslistan här till höger samt Sandra Beijer, Flora Wiström och Elsa Billgren. Sedan instagram, omni och så en snabb check i dagens kalender.

Och så upp, kliva i dagens kläder, en borste genom håret, en lätt makeup och så ut genom dörren. Står på gymmet klockan sju, kliver ut ur duschen en timme senare. Fönar håret, bättrar på sminket, en lätt puff parfym mellan brösten, mot handlederna och bakom öronen.

Tar hissen sju våningar upp till kontoret. Hinner precis vandra från rum till rum och plocka och fixa, fylla på med antibakteriella servetter i glasburkarna i kontorslandskapen och kakor i glasburkarna i matsalen, innan det börjar hojtas om att det är dags för frukost och hela gänget samlas runt köksön.  

Barnet som slutade vara ett barn.

Den där situationen som jag nämnde häromdagen, den som tvingade mig till den lilla staden, jag berättade om den för mannen och barnet vid matbordet på kvällen och det slutade i ett långt samtal om hur det hela bäst hanteras.

Det var inte förrän efteråt som det slog mig hur delaktig barnet var i konversationen. Hur han lyssnade, ställde frågor och resonerade, drog paralleller till sig själv och sin klass, gav förslag på saker att säga och aktiviteter att testa.

Någonstans längs med vägen slutade barnet vara ett barn. Han blev vuxen. Växte upp och blev inte bara smart utan även klok. Blev till någon som jag lyssnar på råd från. Här kommer han alltid vara barnet, men han är inget barn, herregud vad han inte är ett barn. 

Helgrapporten.

Hej, hallå. Jag målade naglarna för några minuter sedan och tänkte att det blir ett bra tillfälle att rapportera från helgen medan nagellacket torkar, men nu kan jag inte slita blicken från naglarna. I flaskan såg färgen ut som en dimmig stormhimmel, men på naglarna ser den ut som himlen en disig morgon vid medelhavet. 

Jag tror att det får vara helgrapportens första punkt. Verkligen stark inledning.

1. Jag har blåa naglar. Tror inte att jag tycker om det.

2. Vi har precis bokat hotellrum i Norrköping på nyårsafton. Vi ska fira med mina bröder och deras fruar hemma hos mellanbrodern. Innan middagen och firandet ska min man och jag bada badkar och dricka bubbel på hotellrummet. Kan inte tänka mig ett finare avslut på 2023 och inte heller en bättre inledning på 2024 än hotellfrukost.

3. Jag hann inte springa och köpa blommor i fredags. Det gjorde ingenting, för min svärmor och svägerska hade med sig ett fång när de kom. Vita rosor, min favorit.

4. Vårt stora skåp i hallen är påfyllt med stearinljus och tvålar. Ingenting får mig att må lika bra som när skåpen är fyllda med vardagslyx. Förlåt för töntig, men det är sant. Skäms inte ens.

5. Jag har sovit åtta timmar varje natt, samt även slumrat på tåget både till och från lördagens kalas i den lilla staden. Skulle inte dra det så långt som att påstå att mina depåer är fyllda, men de har inte tömts mer heller.

6. Vi tränade tillsammans alla tre i lördags. Evigheter sen sist. Det var skitroligt. Bäst från hela helgen, hundra procent.

7. Barnet är på Bröd & Salt och köper varsin kanelbulle åt oss as we speak. Jag ska tända ljusen på matbordet, göra te och duka med våra bästa assietter bara för att man kan.

Det var helgrapporten. Snart kommer min man hem från gymmet och då ska vi korka upp söndagsbubblet och börja med tvätt, städ och mat. Mycket starkt avslut på både helg och rapport.

Nej men trevlig helg då.

Det har varit en lång vecka. Jag kom precis hem från den lilla staden efter ett krismöte i min grupp. En situation som uppenbarade sig under konferensen och som inte kunde vänta. Dagens planerade möten fick vika hädan och jag fick kliva på ett tåg.

Nu är jag hemma igen. Sitter skräddare i soffan och orkar ingenting. Om ett par timmar kommer min svärmor och svägerska på middag, så det är inte ett alternativ att orka ingenting. Imorgon ska jag tillbaka till den lilla staden för att fira tre av mina brorsbarn, så jag får inte orka ingenting då heller.

Kanske ska jag gå och köpa blommor, tända de honungsgula ljusen i mässingsljusstakarna, låta något mjukt strömma från högtalarna. Kanske hinner jag vila tio minuter eller så först.

Så blev det torsdag.

Jag sitter uppflugen i vår hänghörna på kontoret. Gänget gör en workshop om hur vi ska hitta miljonerna som slår vår prognos med trettio procent och placerar nästa konferens på Island. Jag har gått runt och lyssnat i grupperna men gav mig själv precis en kvart att bara vara. 

Vi lagade mat igår, som en gemensam kvällsaktivitet. En italiensk trerätters där en grupp gjorde bruschetta, en annan grupp gjorde pasta och den tredje gruppen gjorde gelato. Jag var i pastagruppen. Det var mycket fint att avsluta första konferensdagen i förkläden och ett glas vin i händerna.

Tack och godnatt.

Spenderar hela tisdagen i olika konferensrum, ständigt tillsammans med samma människor. Regnet smattrar mot fönstret. Energin rinner bort vid arton, vi säger att vi nog måste gå hem, vi får höras på teams efter middagen.

Vid tjugo är vi tillbaka framför datorerna igen. Äntligen faller saker på plats inför morgondagens konferens. Jag kommer hinna skriva ut manuskort och öva snabbt på min presentation imorgonbitti. 

På något sätt lyckades vi sy samman en tvådagarskonferens på två korta dagar. Otroligt. Kanske är det nu man får titulera sig som proffs i CV:et.

Över och ut, vi hörs på torsdag.

Oktoberdrömmarna.

Så blir det oktober. Jag kände det igår, höstmyset. Städade lägenheten medan min man lagade en gryta och vi delade en flaska bubbel och sen öppnade en flaska rödvin. Drömde om evighetsbad i badkar, mjuka sidenpyjamasar och tunga böcker.

Varje år i oktober drömmer jag om att köpa en ny lägenhet. En som rymmer badkar och har en vacker gammal kakelugn. Kanske ett litet bibliotek. Ett hörn i köket där jag kan sitta med ett vinglas medan min man lagar mat.

Hemma igen.

Vi är hemma igen. Kom hem sent på torsdagen, ännu lite kärare i Frankrike. Bordeaux var underbart, Paris precis lika fantastiskt som i augusti. Det var ett fint sätt att resa, att ta tåget genom landet. Nästa år vill vi göra samma sak fast i Spanien, se Madrid och Barcelona.

Jag sitter i soffan. Klockan närmar sig kväll och jag har tagit mig genom alla mail samt förberett måndagens möten. Det är ännu en vecka med en konferens som väntar. Inte särskilt mycket tid för någonting annat. Det gör inget, det är fint det också.

À bientôt!

Han frågade efter mammas andra tur till sjukhuset, efter att vi fått veta att hon skulle överleva för andra gången under loppet av ett par veckor. Du behöver något att längta till, något som tar tankarna från allt, sa han och jag sa inte emot. Vill du åka tillbaka till Frankrike?

Tidigt imorgonbitti åker vi till Bordeaux. Vi har en dröm om att köpa oss ett litet hus där om femton år, men ingen av oss har varit där så vi vet inte vad vi bygger drömmen på. Imorgon vet vi. På onsdag kliver vi på tåget från Bordeaux till Paris och spenderar ett dygn i staden som jag föll så hårt för i somras.

Jag kommer lämna datorn hemma, ska tänka noll och ingenting på jobbet och vägra känna ord i fingrarna. De närmsta dagarna framåt hittar man mig i Frankrike och på Instagram.

Lyckliga igen.

Jag ligger på hans arm. Det är sent på kvällen och vi andas tungt, matta av tillfredsställelse. Jag tänker ofta på hur nära det var att vi inte klarade oss hit. För ett år sedan hade jag precis nått den tysta acceptansen i att vi kanske inte skulle överleva.

Det var i tystheten som vi hittade tillbaka. Varje gång vi försökte prata blev allting värre. Vi skadade varandra genom att sätta ord på känslor, fick den andra att känna sig otillräcklig. Det var i tystnaden som vi fann varandra igen. 

En blick, ett leende, en smekning, en kram, en puss, en kyss. Borde vi prata? som en viskning och en huvudskakning som svar. Kan vi inte bara acceptera varandra precis som vi är? och en insikt i att vi kan det. 

Och vi kunde det. Vi kunde bli lyckliga igen.

Min fredag.

Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Klockan är halv sju och jag har mindre än sex timmars sömn i kroppen. Gick över från öl (!) till vatten tidigt igår eftersom det var veckans tredje dag med varierande mängder alkohol.

Mitt första möte är om exakt tre timmar. Tills dess behöver sovtröja och leggings vara ersatta av riktiga kläder och knuten på huvudet vara kammad och gärna tvättad. Däremellan ska jag hinna allt som jag inte hann igår.

Ikväll kommer mina föräldrar. Vi gör ett nytt försök med besöket som ställdes in förra helgen. Min man började med maten till ikväll redan igår. Någon gång under dagen ska jag gå ett varv med dammsugaren, snitta om blommorna på matbordet och torka av handfaten.

Och det, mina vänner, blir min fredag.

På det hela taget.

Det är som om min kropp känner av att jag inte hunnit hälften av allt som jag borde ha gjort i veckan, för jag vaknade innan alarmet imorse med en checklista på näthinnan. Var på kontoret klockan sju för att börja bocka av.

Nu är klockan snart lunch och en av tio är utförda. Egentligen borde fem av tio vara utförda, men istället har jag lagt tid på saker som inte fanns med på listan. Det är det här chefandet. Saker som kommer från höger och vänster och ingenstans men som behöver gå före allt annat. Som det ska vara, såklart och förstås.

Jag ska inte klaga. Jag har inte mer än någon annan. Också ironiskt att jag skriver det här på arbetstid (fast jag jobbade ju på fritiden klockan sju). Hursomhelst. Om fem minuter är det fika i matsalen eftersom någon föreslog att vi skulle äta kakor istället för lunch och ja, det är ingen dum idé. Och sedan har vi oktoberfest direkt när arbetsdagen är slut och förbi.

Så på det hela taget: kan inte klaga.

En lång dag.

Jag har en riktigt whiskyröst idag. Försöker vara tydlig mot min omgivning att jag håller på att tappa rösten och att det inte har någonting med gårdagen att göra. Fast det var en bra kväll igår. Det var festkommittén som hade kick-off för årets festplanerande och det är tydligt att vi är inom rätt område, för varken fest eller planering är någon issue.

---

Det där ovanför skrev jag imorse, precis efter att jag kommit in på kontoret, när jag kände att jag inte hade arbetet i mig riktigt än. Sedan startade dagen och jag brann av så ordentligt på en kollega redan under dagens första möte. 

Min chefs chef blev vittne och backade mig till hundra procent och bjöd sen ut mig på tjejlunch för att ventilera. Jag kan klara av att arbeta bland gubbfasoner om jag har kvinnor runt mig som sluter upp.

Dagen rätade upp sig ju mer den gick. Min chef hanterade situationen, gubben bad om ursäkt och min kollega från Malmö kom med ett tidigare tåg, vilket gjorde att vår planerade middag kunde genomföras. Tog med henne till samma restaurang som jag var på igår eftersom någon annans middag såg för jäkla god ut. Den stora skillnaden mot gårdagen var att det bara blev ett glas vin till maten och så hemma vid tjugo. Fint en onsdag ändå.

Gör vad som krävs.

Den imaginära revan i halsen är bättre, om än inte bra. Det känns som att den har blivit sydd med stora stygn, fast med en tråd som kliar och irriterar, som något från en Tim Burton-film. Jag drack så mycket te igår att jag har kissat två gånger i natt. Det fina med hösten: alla goda teer. Det fula med hösten: gå på toa hela tiden.

Men jag har huvudet med mig idag. Lämnade kvar känslan av att det var vadderat i gårdagen. Jag kommer ta mig genom dagens kick off finfint, bara jag dricker mina tusen tekoppar samt lyckas tjata till mig glass någon gång under dagen.

Om en reva i halsen och ett hektiskt liv.

Sitter uppkrupen i soffan. Datorn i knät och en kopp te på soffbordet. Det känns som att jag har en reva i halsen och ett huvud som väger dubbelt upp mot det normala. Köpte ColdZyme på lunchen, för jag vägrar att bli sjuk. 

Bytte jeansen mot leggings det första jag gjorde när jag kom hem, krånglade bort behån som nummer två. Nummer tre var att snitta om alla blommor som numera pryder mitt kök och vardagsrum. Fem vaser totalt. Det är efter födelsedag och jobbgrej. Promenerade hem från kontoret med en bokstavligt full famn.

Min onsdagsgrej blev inställd. Om ni minns min veckoplan? Tisdag: kick off, onsdag: middag med vän, torsdag: oktoberfest. Men så behövde hon ställa in och jag kände mest tack gode gud. Hon kommer på oktoberfest, så det är inte så att jag missar henne. Får bara en dag att vila i mitt åh så fartfyllda sociala liv.

Helgen som var och veckan som kommer.

Halvvägs genom september. Jag längtar aldrig efter smoothie längre, bara rostmackor med ost och marmelad. Ersätter kaffe med te och klär mig i allt tjockare tröjor. Jag har fyllt på mitt lager med stearinljus. Längtar hela tiden ut i den höga septemberluften.

Min födelsedagshelg blev perfekt. Nästan perfekt, iallafall. Vi skulle ha bjudit mina föräldrar på middag igår men mamma orkade inte. Det gjorde ingenting, det kommer fler tillfällen. Istället tittade vi på när kungen firade sina femtio år på tronen.

På dörrknoppen in till sovrummet hänger fem plagg: tre blusar, en topp med ballongärmar och en mjuk skjorta. I bokhyllan hänger tre par byxor. Jag har en vecka som aldrig saktar ner. En kickoff, en middag med en vän och så oktoberfest med kontoret. Planerar att vara fruktansvärt trött på fredag.

Om att vara trettiosju.

Idag fyller jag trettiosju. Jag tjuvstartade firandet redan efter jobbet igår med att först dricka ett glas vin med min kollega - hon som har blivit en vän och som snart behöver ett namn här på bloggen - och sedan ha kroppsvård i hundra år i sällskap av ännu ett glas vin.

Har således startat mitt trettiosjunde år fräsch som en nyponros. Som en present till mig själv har jag bara planerat in roliga möten idag, som en festkommitté och ett planeringsmöte. Efter lunchen ska jag få min present från barnet: Nordiska muséet och ett glas bubbel.

Vid sjutton drar barnet till sin pappa och jag lämnas över till min man. Eftersom vi ska bli fransmän har jag önskat att äta födelsedagsmiddag på Crêperie & Logi. Mycket rimligt ändå att fylla trettiosju och vilja ha pannkakor.

Bra dag, mycket bra dag.

Det var en fin dag igår. Egentligen tror jag att det hade varit bra för gruppen om vi alla satt under samma tak. Inte för att de behöver ha en chef närvarande i allt de gör, utan för att det var bra för mig att få en tydligare inblick i deras dagar. 

Igår satt vi alla fyra i samma i hörn, med ryggarna en meter från varandra. Jobbade bort förmiddagen, åt lunch, hade avdelningsmöte, gick fem trappor ner till restaurangen i huset och beställde in en flaska bubbel. Promenerade in till city, gjorde ett par shoppingärenden och avslutade allting med rödvin och french fries innan de tog tåget tillbaka till den lilla staden vid tjugotvå.

Investering i framtiden.

Apropå franskan igår. I nästan en månad har vi gjort tio minuter franska om dagen. Det har blivit höjdpunkten om dagarna. Kommer hem, sjunker ner i soffan och öppnar Duolingo. Ibland gör vi övningarna tillsammans, då ligger vi nära varandra i soffan och turas om att svara. Det är fruktansvärt roligt att lära sig ett nytt språk i vuxen ålder.

Planen är att vi ska få användning för franskan om femton år. Att min man går i förtidspension och jag hittar ett jobb som jag kan göra några timmar om dagen utan att det spelar roll var jag är. Då köper vi oss ett litet skruttigt hus utanför Bordeaux och pratar franska hela dagarna.

Känns som höstens startskott.

Klockan slog just tjugo. Middagen är uppäten och köket är städat. Barnet har gått till gymmet och min man svarar på dagens sista mail. Jag sitter med datorn i knät och skriver det här. Jag har precis gjort dagens tio minuter franska, dag tjugoåtta i ordningen.

Imorgon kommer mina tjejer, de som jobbar i min grupp men från kontoret i den lilla staden. Vi ska ha möte och sedan ska vi dricka vin. Det var deras förslag, vindrickandet. Mötet är mitt påhitt. Vi har dem varannan vecka. Numera ska vi ha vartannat möte i Stockholm och vartannat möte i den lilla staden.

Nehej, nu ska jag gå och stryka morgondagens kläder. Det blir jeans för första gången på evigheter. Mörka jeans, svart topp och svarta höga klackar. Kanske aningen mer makeup, någonting som markerar att hösten är här.

De små fina.

Jag skrev någonting och publicerade, men så gick det en minut och jag ångrade mig. Ironiskt eftersom inlägget började så här:

Jag har börjat skriva det här så många gånger nu. Skriver, suddar ut och börjar om igen. Det är inte ens något viktigt, ingenting stort, jag har inget att berätta. Det finns inga formuleringar som väntar i fingrarna. 

...

Jag ångrade mig för det handlade om hur någons negativa energi åt upp mig. Jag vill inte vara en person som äts upp av andras negativa energi, så jag raderade. Gjorde den något töntiga men effektiva övningen att rada upp dagens fina stunder tyst för mig själv. 

Here it goes:

- En festkommitté för nya kontoret har fötts.

- Ett viktigt möte har genomförts med gott resultat.

- Har varit både smart och rolig i olika sammanhang under dagen.

- Spenderade tio minuter på Partykungens hemsida med en kollega - som nog snarare är en vän - inför kontorets första AW nästa vecka.

- Det faktum att jag har en kollega som blivit en vän.

- Fick till ett träningspass i slutet av arbetsdagen.

- Har precis ätit middag med mannen och barnet. De var glada, maten var god och barnet var bjussig med information från sin dag.

- Årets kanske sista sommarkväll pågår där utanför och jag är tio minuter från en promenad med min nya favoritförfattare (Kristin Harmel) i öronen.

- Ikväll är kvällen då jag öppnar mitt eget manus för första gången på evigheter. Tänk om det blir en bok av det en vacker dag.

Det sista av vecka trettiosex.

Så kom och gick en helg. Min man gjorde sig en ledig fredag, åkte till den lilla staden och tog med sin mamma ut i svampskogen. När barnet och jag kom hem efter varsin arbetsdag/skoldag och en gemensam AW möttes vi av en köksbänk fylld med nyplockade kantareller, blåbär och äpplen.

Det gjorde vår helg. Fyllde den med små pizzor med kantareller, blåbär till en pannkaksfrukost och sedan strösslade över en grötfrukost och så till sist en äpplepaj som kommer avsluta vår söndagsmiddag. Helgen har varit långa promenader, timmar på vår bästa solbänk, rödpang och sovmorgnar.

En timmes arbete och veckans sista mail, ett par maskiner tvätt och nytt nagellack, allting ackompanjerat av en flaska Pet Nat delat på tre, och sedan är jag redo för vecka trettiosju.

På andra sidan.

Chefskonferens över och klar. Det gick strålande. Allting klaffade, programmet höll, kvällsaktiviteten - Måla & Skåla - var en succé och minglet på vårt nya huvudkontor blev den perfekta timmen innan middagen.

Att det sen blev en jävla pangfest och jag var i säng efter klockan två är en annan femma. Tog mig genom konferensens andra dag med en aningen mer omsorgsfull makeup och ett stående leende. Tack gode gud och mig själv för att det var ett luftigare program.

Slocknade som ett ljus strax efter nitton igår och vaknade av alarmet tolv timmar senare. Jag har skrotat runt här hemma hela förmiddagen. Duschat, klivit i en klänning, druckit kaffe i soffan. Nu slår klockan snart halv tio och det är dags för dagens första möte.

Showtime.

Klockan är åtta minuter över fem. Det är onsdagsmorgon och om några timmar startar konferensen. Den sträcker sig över två dagar. Mitt körschema är två A4 långt.

Jag vaknade innan fyra, men så slocknade jag också vid tjugoett igårkväll, efter tretton timmars arbetsdag. Jag är nervös, väldigt nervös, men jag vet egentligen inte varför. Jag gör ju sånt här hela tiden. Kanske är det för att det är på engelska. Inget gör mig så självmedveten som att prata engelska.

Tre djupa andetag och sedan bara kör.

Så går en helg och den blir allt det som jag behövde. Långa sovmorgnar, promenader i septemberluft, rödvin på kvällarna. En ny vecka har dragit in och med den en chefskonferens som går av stapeln på onsdag.

Mina dagar fram till konferensen handlar bara om att bocka av punkter min checklista, tills onsdagen kommer och det istället bara handlar om att få saker att hända, och sedan kommer fredagen och en evighetsmötesdag.

Den här veckan handlar om att hålla näsan över ytan. Jag vet inte om jag kommer hinna vara här inne något. Jag tror inte det, tror att jag behöver fokusera på att ta mig genom veckan.

Första september.

Det känns mycket bättre idag. Som om jag behövde bryta ihop och komma tillbaka. Att mammas medicin kickade in och verkar fungera gör sitt också, förstås. Det är nästan ingen på kontoret, antar att regnet håller dem hemma, så jag har fått tusen saker ur världen.

Barnet har åkt till sin pappa så det är bara jag och min man i helgen. Jag hoppas att regnet drar vidare, ger oss en lördag med en himmel som är så där hög som den bara kan vara i september. Att vi kan promenera länge, stanna för en cappucino, välja det perfekta rödvinet och laga mat i hundra år. 

Förberedd för det värsta.

Jag gråter hela kvällen, gråter på morgonen. Det tar en timme att sminka mig eftersom jag måste börja om hela tiden. Min man lägger händerna om mitt ansikte. En fot framför den andra, en sak i taget, säger han och jag nickar, jag som alltid har tusen bollar i luften. 

Det första jag gör är ett körschema över chefskonferensen nästa vecka, sedan ber jag om fem minuter med min chef. Jag berättar som det är, säger att jag kanske bryter ihop nu. Ger honom schemat och säger att någon annan kan utföra punkterna om jag inte klarar det, om jag inte kommer upp ur sängen, om jag inte kan sluta gråta, om min mamma dör.

Kanske bara lägger mig ner och ger upp.

Spenderar dagen i den lilla staden. Har möten med min grupp och inser att något litet blivit stort, att det har skapats en konflikt som jag behöver hantera. Gör en plan i huvudet men känner ett motstånd i kroppen. 

Tårarna kommer när jag promenerar hem från tåget. Det är inte konflikten som utlöser dem. Inte heller är det för att en kollega bad mig täcka upp för någon annan när jag redan arbetar alldeles för mycket, lämnade mig med en känsla av att vara oviktig. Det är inte konferensen för sextio personer nästa vecka som jag planerar dygnets alla timmar. Det är inte ens för att klockan snart rundat tjugo och jag fortfarande har hundra mail kvar att svara på.

Det är för att pappa ringde igårkväll. Berättade att mamma var tillbaka på sjukhuset. Andningssvårigheterna som de först trodde var sviterna efter respiratorn misstänkte man nu istället var blodproppar. De hade rätt. Hon har två stora proppar, en i varje lunga. Hennes hjärta arbetar febrilt, alldeles för intensivt, med att pumpa runt blodet.

Det är för stora risker att operera så de medicinerar, även om njurarna fortfarande är skadade efter överdosen, men de kan inte lova att det kommer fungera. De är så noggranna med att inte lova någonting. Hennes kropp håller på att ge upp och jag jobbar, jobbar, jobbar. Eller gömmer mig, skulle man också kunna säga. 

De säger ju att man ska klä sig för jobbet man vill ha.

Jag har en ny kavaj. Trillade över den på en rea i somras och kunde inte låta bli, fast den egentligen är mycket modigare än jag. Det är en blandning mellan kavaj och cape. (Här är en liknande fast vit, min är svart men också försvunnen från www).

Idag bar jag den för andra gången. Fick lika många komplimanger båda gångerna. Jag har inte vågat bära den på kontoret ännu, bara fram och tillbaka. Känner mig absolut som en superhjälte, men en rätt snygg sådan om jag ska vara ärlig.

Kapitulerar för hösten.

Barnet är hemma igen, på riktigt nu. Skolan har börjat, alarmet ringer klockan sex på morgonen och espressomaskinen står laddad. Vi dräller alla in samtidigt vid arton, lagar mat tillsammans och pratar om arbetsdagarna som precis passerat.

Jag spenderar niotusen kronor på gymkort till oss båda. Googlar höstjacka till barnet och jeans till mig. Jag vill ha vida, högmidjade med fyrkantiga fickor framtill. Han vill ha något tajt. Tittar ut genom fönstret när klockan precis slagit tjugoett och där utanför är det alldeles mörkt, bara grannens balkongbelysning som glittrar.  

Försöker blicka framåt men det är svårt.

Så går helgen. Besöket hos mina föräldrar gick bra. Det visar sig att de inte har ätit lagad mat på hela veckan så jag åker och handlar och stuvar sen makaroner, steker falukorv och klyftar tomater i hundra olika färger.

När jag åker därifrån är det med en känsla av att inte vara klokare. Jag vet fortfarande inte om hon vill leva. Hon säger att hon vill det, men jag vet inte om jag tror henne. En vecka tidigare ville hon dö, så varför skulle det plötsligt vara annorlunda när ingenting egentligen har förändrats?

När pappa skjutsar mig till tåget berättar han att han har läst mammas journal. Säger att hon var kliniskt död två gånger. Att hon först återupplivades i ambulansen och sedan igen på IVA. Jag kliver direkt in i min mans famn när jag kommer hem. Han frågar vad jag behöver och jag mumlar det här mot hans hals. 

Konsekvenserna.

Jag sitter på tåget på väg till den lilla staden. Jag har en nervositet i kroppen, en nervositet över att träffa min mamma, över vad som väntar. Jag lyckas inte lista ut hur hon känner, kan inte bestämma mig för om jag tror att hon vill leva eller dö. Vet inte om det hon säger är genuint eller bara vad vi vill höra.

Men det ska bli skönt att träffa pappa och min äldsta bror. Min andra bror undviker oss just nu. Jag vet inte hur vi ska hantera det. Vet inte hur jag ska prata med mamma om det. Det är en omöjlig situation.

Låt oss bli ytliga en kortis.

Jag startar torsdagen med att åka till mitt gamla kontor för att lämna över kontorsansvaret och allas nycklar. Alla kvinnor på tunnelbanan är vardagssnygga och jag samlar potentiella outfits på hög i minnet.

Ljusa jeans, vit instoppad tisha och smaragdgrön kavaj, klackar och handväska i exakt samma mörkblå nyans. Svarta vida byxor, så långa att de täcker klackarna, finstickad tröja i skimrande brunt och svart kavaj. Smala byxor och linne, vadlång kofta och skyhöga klackar, allting i sotigt svart.

Om att må lite bättre.

Det känns lite bättre idag. Dels för att klockan är kvart över sex och jag sitter i soffan med fötterna i ett fotbad. Jag har inget mer jobb som behöver göras och planen för kvällen är kroppsvård. Och kroppsvård är själavård, det vet alla.

Imorgon kommer barnet hem efter två månader borta, för på fredag börjar skolan. Visserligen åker han tillbaka till sin pappa direkt efter skolan för att jobba sin sista helg i Furuviksparken, men ändå. Han kommer vara hemma ett helt dygn.

Och jag åker också på fredag, fast bara över dagen. Jag har tagit eftermiddagen ledig för att åka till den lilla staden. Jag ska krama min mamma, sen ska jag krama min pappa och mina bröder. Men först ska jag göra mig en onsdagskväll utan måsten eller katastrofer.

Om allt jag inte vet och frustrationen i det.

Så kommer tisdagskvällen och jag vet inte var dagen försvann. Jag spenderar dagen med att varva möten och att prata med min mamma, prata med min pappa, prata med min bror. Sitter i soffan när klockan slår tjugo och försöker sammanfatta mina möten och skriva actions på det som behöver göras.

Ger mig själv en minut att känna efter hur jag mår. Kommer fram till att jag vet inte vet. Känner innerligt att jag önskar att jag inte redan var tillbaka på att arbeta på söndagar, att arbeta på kvällar, att arbeta hela jävla tiden. Känner även mycket starkt att jag önskar att jag inte hade en mamma som återigen är självmordsbenägen. Men kanske är det bättre än att inte ha en mamma alls.

Jag ska inte få det här att handla om mig själv. Jag orkar, jag klarar det, jag kan ta det. Jag klarar de långa dagarna, de sena timmarna, den ständiga oron som inte viker undan. Men orkar min bror, håller han på att bryta ihop, kommer min pappas hjärta klara oron, tänk om han får en hjärtinfarkt, tänk om han bara segnar ner och dör. Tänk om, tänk om, tänk om.

Om att ta tankarna från det värsta.

Min man har varit fantastisk de här dagarna. Lyssnat, pratat, dragit sin hand över min rygg i lugnande cirklar när paniken krupit på. Placerat tallrikar med mat framför mig när jag har gått för många timmar utan att äta.

En dag berättade han att han laddat ner en app för att lära sig franska och frågade om jag ville vara med. Efter det har vi spenderat timmar med att lära oss franska. Jag förstår ju att han gjorde det för att distrahera mig och som jag älskar honom för det. Plus att jag har lärt mig femtio nya franska ord.

Ljusningen.

Så vaknar hon äntligen. Först är hon bara vaken en minut, sedan ännu några fler. På lördagskvällen är hon tillräckligt klar för att kunna ha ett samtal med överläkaren på psykiatrin. 

Det visar sig att hon verkligen har mått bättre än på evigheter, så pass bra att hon på egen hand bestämt sig för att sluta med sina mediciner. Sedan kom en dipp, som hon kände var för fånig för att prata om, och så kom en natt när allting kändes becksvart och pillren fanns där, blev till en utväg.

Hon har lämnat IVA nu, kommer spendera några dagar på psyk för att få en behandlingsplan, sedan får hon komma hem. Hon får aldrig mer sluta med antidepp. Hon säger att hon förstår det och jag hoppas, som jag hoppas, att hon talar sanning.

Goda nyheter.

Äntligen sker små förbättringar. Hennes kropp andas på egen hand när respiratorn tas bort för tredje gången. Pupillerna drar ihop sig när de lyser i hennes ögon, hjärtat har slutat flimra och hjärnan visar inga tecken på skador.

Hon är fortfarande inte kontaktbar, men hon reagerar på smärta, grimaserar när de drar ut slangen ur halsen. Det betyder att hon rört sig från koma till djup sömn. Det betyder att hon finns kvar där inne. Det betyder att det finns hopp. 

Varför?

Tårarna kom när vi åt middag igår. Från ingenstans rann de plötsligt ner i spaghettin. Andetagen fastnade i halsen när insikten gled in. De har gjort två försök att ta bort henne från respiratorn men det går inte, hon kan inte andas själv.

Hon ligger fortfarande i koma. De två väckningsförsöken lyckades inte. De vet inte om hon sover på de åttio piller som hon har svalt eller om det är skadorna efter överdosen som gör att hon inte vaknar.

Min bror och jag håller på att utforma en krisplan. Hittills består den av två punkter: 1) hur tar vi hand om vår pappa som kommer krascha om mamma dör, och 2) vad gör vi för vår bror som är så arg att han aldrig mer tänker prata med henne. Han kräver svar som han inte förstår att vi kanske aldrig kommer få.

Det är nog det värsta. Att hon kanske dör utan att jag kan fråga varför.

Mer av döden.

Min mamma ligger i en respirator på intensiven. Vi vet inte om hon kommer vakna. Om hon vaknar vet vi inte om hon kommer ha bestående skador efter syrebristen. Vi vet inte varför hon gjorde det. Förstår inte varför hon försökte ta sitt liv.

Hon har ju mått bättre än på länge, nästan evigheter. Jag har inte gråtit än. Varje gång tårarna hotar med att bryta sig ut är det som att ilskan tränger fram istället. Jag är avdomnad och har tusen känslor samtidigt.

Döden, döden, döden.

Tack för omtanken igår. Det var fruktansvärt att behöva berätta för barnet att hans kusin inte längre finns. Det var ännu värre för hans pappa, som var den vars röst brast, den som har de sörjande på sin sida. 

Barnet och jag gick ett långsamt varv i Furuviksparken efteråt. Pratade om livet och döden och hur konstigt det är att livet stannar upp för någon men fortsätter för oss andra. Att man kan finnas en dag och vara borta nästa.

Det allra hemskaste.

Jag sitter på tåget på väg till min sons pappas stad, för att berätta för barnet att hans nittonåriga kusin har dött i en fruktansvärd bilolycka. Hur ska jag klara det här, hur ska jag någonsin kunna få ur mig orden?

Jag går sönder.

Om att äntligen vara klar.

Min man sover redan djupt. Jag lägger mig tätt intill bakom hans rygg, andas in hans doft, känner hans trygghet. Slappnar äntligen av. Det är måndag och klockan är tjugotrefyrtiosju. Sexton timmar tidigare klippte vår VD bandet och slog upp dörrarna till kontoret.

Hela dagen passerade utan tid för att stanna upp och reflektera, med rundvandring och mingelfrukost, fotografering, restauranglunch och bubbel, macarons och tryffelchips. Vi stannade kvar tills mörkret var kompakt utanför fönsterna, tills natten blivit ljummen. Lät chipsen och vinet bli vår middag, för upprymda för att gå hem.

Nu är det tisdag och jag har precis avslutat ett teamsmöte. Dröjer mig kvar i fokusrummet, är ensam för första gången sedan i söndags, ger mig själv tiden att bara sitta här, att andas ut.

Ett snabbt hej.

Lördagskväll och jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät och ett vinglas på en armlängds avstånd. Min man snickrar kantarelltoast och jag letar hotell och restaurang till när vi ska fira min brors fyrtioårsdag i september. Eller ja, först ska jag bara skriva det här.

Det har varit en bra dag. Jag väcktes imorse av en puss på pannan och en kaffekopp på sängbordet innan min man gick till tåget för att åka till den lilla staden. Ett helt gäng timmar senare kom han hem igen, fullastad med kantareller.

Under tiden hann jag äta frukost på café, strosa på Åhléns och låta fingrarna glida över vackra kläder, utföra hundra ärenden och till sist spendera tre timmar på kontoret. Allt är klart nu, redo inför måndagens invigning.

Nej, det var bra ett snabbt hej, nu ska jag googla saker.

Nästan färdig.

Det är fredag och klockan slog just sexton. Städfirman har precis lämnat och det finns inget mer som jag behöver göra idag. Kontoret är städat från topp till tå och nu är det bara det absoluta slutpiffet kvar, som att plocka fram koppar och glas intill kaffestationerna och rada upp handtvål och kräm på handfaten, men jag ska spara det till imorgon.

Jag har gått med tumstock från skrivbord till skrivbord, placerat skärmar på millimeterprecist avstånd, flyttat krukorna i loungen tjugo centimeter fram och tillbaka i en god halvtimme, satt sticklingar av murgröna i femton små vaser.

Nu ska jag gå hem, ta kväll, göra mig en helg. Visserligen ska jag tillbaka till kontoret imorgon för det där sista, men det gör inget. Min man åker till den lilla staden och plockar svamp med sin mamma, så jag har all tid i världen, kan fixa hur mycket jag vill.

Men först fredagskväll.

Veckans mat och vin.

Jaha, är det någon som är sugen på en rapport kring hur det går för min man att bli en rödvindrickare? Det går bara bra, tackar som frågar. Vet inte varför jag skrev så, ingen frågade. Hursomhelst.

Han har fortfarande semester och lägger en ansenlig mängd tid på att leta recept att laga och att hitta det rätta vinet att dricka till. (Mängden pengar han lägger på kött och rödvin är även mycket orimlig, men vi låter det vara en parantes.)

Den här veckan har jag kommit hem till mat på bordet och perfekt tempererat vin varje dag. Bortsett från alldeles för mycket kött har det varit en mycket bra matvecka. Det kommer inte vara för alltid, snart jobbar båda och då är vi tillbaka till haloumi och fryst falafel.

Hursomhelst, igen. Här kommer veckans middagar och viner. 

Måndag
Ragu som puttrat halva dagen, serverades med spaghetti och ett Amarone. 

Tisdag
Kalvstek som gått tio timmar i sous vide och sedan bränts på med gasbrännare. Till det honungsglaserade morötter, ugnsrostad potatis, pressgurka, rödvinssky och ett Pinot Noir.

Onsdag
Biff Rydberg och Côtes du Rhône.

Torsdag
Oxfilé, ugnsrostad potatis och en grönsallad, till det Arzuaga.

Fredag
Har vi inte sett ännu men jag önskade lobster roll och champagne för att se exakt hur mycket jag kan stretcha lyxen. Fick bara en blick till svar så vi får väl se.

Om att vara lite ytlig.

Ännu en dag på kontoret. Idag har jag inte dragit fötterna efter mig. Istället gjorde jag en lista med allt som är kvar inför måndagens kontorsinvigning och listan blev inte direkt kort. Men jag har kontroll och jag kommer hinna klart, bara jag slutar såsa.

Som jag längtar efter att kontoret blir klart. En annan sak jag längtar efter är höga klackar. Jag har spenderat sommaren i sneakers och birkenstock, prioriterat praktiska kläder framför fina. Betraktade min spegelbild i hissen förut och kom på att orsaken till att jag ser så trist ut är för att jag glömt läppstift. Kan inte ens minnas en arbetsdag då jag bar läppstift senast.

Okej, jag är dramatisk, det var typ juni.

Igår såg jag en kvinna med en satinkjol som böljade runt benen och en mjukt stickad tröja till. Gick raka vägen hem och letade fram mina två satinkjolar, men lade tillbaka dem igen. De får vänta till nästa vecka, på läppstiftet och de höga klackarna och ett kontor som flödar av liv.

Apropå träningstightsen.

De är svarta, heltäckande, inget rumpformande och inga partier i mesh. Bara helt vanliga svarta tights, kombinerade med svart linne och en stor skjorta. Sportstrumpor och gummistövlar på vägen hit visserligen, men nu vita sneakers och bara anklar.

Det kändes viktigt att säga det.

Morgondagens problem.

Jag har, för första och förhoppningsvis sista gången någonsin, träningstights på mig på kontoret. Regnet öser ner utanför fönsterna och jag behövde något som torkar snabbt. Plus att det ändå inte är någon här. Bara IT-supporten och de är nittonåringar i hoodies och baggy jeans, de dömer mig inte.

Jag har inte någon fart i mig idag heller, jag kan känna det trots att klockan ännu inte slagit nio. Det har kommit tre nya mail sedan jag stängde igen datorn igår och det är ingen panik att hinna det som ska hinnas med nya kontoret den här veckan. 

Så jag latar mig, drar fötterna efter mig, skyndar inte med något. Kommer antagligen upptäcka på torsdag eller fredag hur mycket det faktiskt är att göra och lär väl behöva jobba som en dåre.

En fin liten dröm.

Jag är tillbaka på kontoret, men det är ingen vidare fart i mig. Min man gör sin sista semestervecka och han verkar mest vilja spendera den med att skicka bilder på små söta hus i Bordeaux som han tycker att vi ska köpa.

Nu kom det precis en länk till ett slott där vi skulle kunna bo medan vi gör oss en vecka med hyrbil för att hitta det rätta lilla huset. Det är en fin dröm inför när vi blir gamla. Om femton år eller så, om han går i förtidspension och om jag kan arbeta mina sista år från ett gammalt skrivbord med utsikt över en trädgård i Bordeaux.

Augustis nystart.

Jag hämtade ett paket igår, ett som landade hos postombudet medan vi var i Paris. Det innehöll två väskor, en stor som rymmer dator, träningskläder och skor, och en lite mindre att hänga över axeln och som rymmer livets bös. Det är få saker som andas ny termin så mycket som en ny väska. 

Ett annat tecken på att sensommaren är här är att vi är en vecka från att låta kontoret fyllas med folk och det är därmed dags att börja använda behå igen. Tog därför vägen förbi Lindex idag och köpte två nya behåar och trosor i spets på rean. Alltsammans hade kostat en bra bit över tusenlappen men landade nu på den nätta summan tvåhundranittio. Klart rimlig summa att välkomna sensommaren med.

Om att vara hemma igen.

Det bästa med att resa är kanske att komma hem igen. När man kliver in genom dörren till sitt hem och känner fladdret i hjärtat. Att kliva ut på sin trottoar dagen efter, att gå sin gata ner för att köpa frukost, att ha lojheten efter fyra dagar i Paris i kroppen.

Det var fantastiskt, underbart, ljuvligt, himmelskt. Både Paris och vi. Långsamma promenader, magnifik arkitektur, fenomenal mat. Att dela en flaska vin till alla middagar, att klä av sig och lägga sig tätt intill under täcket efter frukosten, att vara hudnära, att vara tysta tillsammans, att prata, prata, prata.

Och nu är vi hemma. Min man läser om vilka rödvin vi ska dricka till kvällens entrecôte och till morgondagens ragu. Det verkar bli ett Amarone till det första och ett Chianti till det andra. Jag ska skriva det här och svara på några mail och sedan återgå till känslan av semester.

Ett hörn av Paris.

Söndag eftermiddag och utanför fönstret rasar ett oväder. Regnet störtar ner från himlen, har kapplöpning med blixtar och dånande åskknallar som studsar över hustaken. Vi hann precis hem innan himlen öppnade sig, med varsin nyinköpt bok till flygresan.

Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Den första av två ansiktsmasker är på, denna djuprengörande, nästa återfuktande. De klänningar som ska få följa med till Paris hänger på garderoben, väntar på att försiktigt packas ner i kabinväskan.

Naglar ska målas, smycken ska väljas, håret ska tvättas. En flaska champagne ska öppnas, som en tjuvstart inför det som väntar, som ett löfte om det som komma skall. Tidigt imorgon åker vi. Här inne kommer det vara tyst, men jag finns på instagram för den som vill vara med på ett hörn i Paris.

Rapport från väderprognosen och dagen.

Så blåser regnet bort ur väderprognosen, ligger bara kvar på nätterna och då får det gärna rasa ner utanför. Så typiskt mig att romantisera allting, att se framför mig hur vi ligger under frasiga hotelltäcken och tittar på en himmel som stormar ovanför Paris.

För övrigt har jag äntligen lyckats göra min man till en rödvindrickare. Han har en naturlig fallenhet för nörderi så jag förstår inte varför han inte har fastnat för rödvin innan, för är det något som uppmuntrar till entusiasm så är det vin.

Det krävdes en vecka bara vi och någon slags halvsemester för honom, samt ett uttalande (från honom) om att det är dags att bli vuxen och att dricka vin är sista klivet över, för att han skulle falla dit på riktigt. Nu provar vi oss fram mellan länder, regioner och druvor för att hitta hans rödvin. Vi har ännu inte fördjupat oss i Frankrike, vi sparar det till nästa vecka.

Nej, nu behöver jag ta tag i livet och arbetet. Jag har saker som verkligen behöver göras idag innan min lediga vecka, ändå har jag precis ägnat tjugo minuter åt att flytta runt en kudde. Ska örfila in mig själv i ledet och börja göra nytta. Tack och hej. 

Om fyra regniga dagar i Paris.

På måndag åker vi till Paris. Jag uppdaterar väderprognosen femtioelva gånger om dagen, men den visar ändå bara regn. Min man säger att det inte gör någonting, att vi kan sitta under tak på uteserveringar och titta på Paris i regnet, och det låter ju faktiskt ganska mysigt.

Jag kan fortfarande ha mina klänningar, men med en tröja över vilket ju inte gör dem sämre. Jag kan köpa ett par låga gummistövlar och fina strumpor som får kika fram över kanten. Vi kan promenera under varsitt paraply och ofta hitta tillbaka till hotellet för att bara vara nära, bara vara lediga, bara vara tillsammans.

Om en bonusdag, tavlor och rödpang.

Det blev ännu en ledig dag. Sköt sånt som jag hade tänkt göra idag till torsdagen och fredagen. Imorgon kommer de sista leveranserna till kontoret, så det hade ändå inte gått att skolka då. Det är de sista konferensborden och lamporna, sedan är allt klart.

Förutom att jag inte har beställt tavlor än. Det är en sån sak som står på veckans lista. Eventuellt. Jag är osäker på tavlor. Det är så mycket glasväggar, textilier och växter att det kan bli stressande att fylla de få resterande väggarna med tavlor, så jag vet inte. Har velat fram och tillbaka i veckor nu. Skitsamma, jag orkar inte tänka på det nu, det är morgondagens problem.

Idag skulle det handla om min lediga dag. Fast det är inte särskilt mycket att orda om där heller. Sov till nio, promenerade, gjorde ärenden, tränade och nu är klockan arton. En vinare och en oxfilépasta med resterna av min mans skogsutflykt står på schemat för det som är kvar av dagen.

Bästa dagen på evigheter.

Vaknade första gången vid sju. Hörde regnet mot fönsterrutan. Gick genom veckan i huvudet och skrollade mailen i telefonen och insåg att jag egentligen inte behövdes på kontoret. Lade tillbaka telefonen på sängbordet och somnade om.

Vaknade klockan nio, fick en puss av min man när han gick till tåget för att åka till den lilla staden och plocka svamp med sin mamma och syster. Läste färdigt Paris försvunna döttrar av Pam Jenoff. Svarade på den lilla högen mail som samlats i min inbox sedan igår.

Vandrade genom lägenheten, tyst och tom, funderade över när jag var ensam hemma sist, undrade vad dagen skulle innebära. Insåg att det var precis det jag behövde: att inte behöva prata med någon, inte vara någon behjälplig, att få spendera dagen i total tystnad.

Pluggade in musik i öronen, gick till gymmet, sprang på löpbandet, tränade biceps och mage. Handlade till kantarellmackor på vägen hem, fast inte kantareller för räknade med min man där, och en flaska rött till kvällen. Plockade en sallad till lunch.

Duschade, klev i en böljande ankellång klänning och stickad tröja och promenerade ut i regnet igen. Sjönk ner i en biostol och spenderade två timmar med att fnissa åt Barbie och Ken. När jag kom ut från biografen sken solen, tvingade av den tjocka tröjan. En kaffe i handen och en omväg hem.

Nu närmar sig klockan nitton och jag sitter skräddare i soffan. Vinet är på luftning och på köksbänken tronar en liten hög kantareller, precis tillräcklig för varsin kantarellmacka till middag. Min man är precis intill, tillbaka där han brukar vara.

Så kom vecka trettio.

Ja men hej igen. Ännu en helg har kommit och gått och en ny arbetsvecka har startats. Helgen var fin: en bror som fyllde fyrtio, en kväll med regn som smattrade mot taket, oändligt med vinflaskor som öppnades en efter en, tusen skålar med saker att äta, människor som jag tycker om runt ett långt bord.

Och så en svärmor och en svägerska i ett tyst och svalt hus. Dörren öppen ut mot det gröna, blekta spetsgardiner som långsamt fladdrar i vinden, en ständigt brummande kaffebryggare. Min man som klättrar i körsbärsträdet, jag på tå under med en skål i famnen.

Sedan kom måndagen och jag är så trött, känner hur jag behöver ensamhet, lugn och ro, att få göra ingenting. Jag har visat arbetsledaren för städet runt i lokalerna, packat upp ett fruktfat, tagit emot en lampleverans och skickat ett dussin mail. 

Klockan är snart tolv och jag tror att det får räcka för idag. Det kan nog få bli en sån vecka, en med halva dagar, kanske till och med en onsdag helt ledig. Gud vad jag hoppas det.

Om att längta, herregud vad man kan längta.

Imorgon firar vi min bror som fyller fyrtio år. Ikväll ska jag gnugga bort resterna av mitt nagellack, göra mig ett fotbad och måla alla tjugo naglar i samma röda nyans. Fila, putsa och smörja hela mig, från topp till tå.

Imorgon ska jag bläddra bland klänningarna, lägga håret på spolar och sminka mig i hundra år. Dricka ett glas bubbel med min man under tiden, fast det är mitt på blanka dagen. Och sen ska jag krama min son för första gången på tre veckor.

Som jag längtar. Herregud vad jag längtar! Efter att göra mig fin, efter att göra oss en kväll, efter att träffa mitt barn, efter mina bröder och deras fruar, efter mina kusiner och alla vännerna från den lilla staden. Gudarna ska veta att jag behöver det. 

Violette Toussaint.

Jag lyssnar på Valérie Perrins "Färskt vatten till blommorna" medan jag arbetar. Följer sävligt med genom kurvorna i Violettes liv, skapar bilder inuti huvudet, bygger fantasier som inte ryms bland bokens sidor. Det är de bästa böckerna, de som får en att drömma.

Jag duschar på kvällen, tvättar håret och tvålar in kroppen. Det är bara onsdag men det står ett glas rödvin på handfatskanten medan jag rullar upp håret på spolar för att testa lördagens frisyr. Kliver i nattlinne och morgonrock, båda i silke, fortfarande rödvin i glaset, håret ännu på spolar. Vi letar restauranger i Paris och jag fortsätter höra Violette i mina tankar.