Bortskämd klagosång.

Den här våren, den har varit så intensiv. Alltid har jag planerat någonting. Middagar och överraskningar, firande och födelsedagar. Hela tiden är någonting framför oss. Jag landade efter min svärmors sjuttioårsfirande i Prag och började planera inför min pappas sextioårsdag och en påskmiddag och tusen andra saker som jag inte minns. 

Det är inte över riktigt än heller, för om ett par helger fyller barnet år och ett par veckor efter det fyller min man år. Det är kalas och fester och herregud. Men jag tycker ju att det är roligt och det är människor som jag bryr mig om och plötsligt är jag chefsplanerare.

Samtidigt jobbar jag heltid och går en utbildning som tar lite mer tid än vad som egentligen finns. Igår, efter att min familj åkt hem, skulle jag jobba klart veckan och läsa på inför dagens föreläsning, men det var som att all ork bara hade försvunnit. Struntade i allt och satte alarmet ett par timmar tidigare och startade måndagen extra tidigt istället. 

Men nu är klockan nio och hjärnan har arbetat nonstop med jobbsaker, ett projektarbete och en föreläsning i fjorton timmar. Jag är så väldigt, väldigt trött. Ändå maler hjärnan vidare, det är som att den inte kan slappna av. Som att den har glömt hur den varvar ner.

Lycklig men trött.

De kommer strax efter halv fyra, mina fastrar. Vi häller upp champagne i våra glas och sätter oss i soffan. En liten stund senare plingar det på dörren och utanför står min familj. Jag har nog aldrig sett min pappa så förvånad som när han såg sina systrar i mitt vardagsrum.

Ett par timmar senare vandrar vi en knapp kilometer, till restaurangen där jag har bokat bord. Servitörerna är familjära och underbara, maten är fantastisk och min pappa så glad. Vi avslutar kvällen med en drink i deras hotellbar, kramas hej då och säger god natt, vi ses imorgon och är i säng bara lite efter midnatt.

Vaknar vid åttatrettio, dricker kaffe och kliver i en klänning och drar en borste genom håret. En timme senare äter vi hotellfrukost tillsammans. Promenerar genom stan, sitter i solen på trappan till dramaten, dricker kaffe och äter kanelbulle på café. Sen kramas vi hej då igen. Några åker till flygplatsen, andra tillbaka till den lilla staden och vi går hem.

Och så gick helgen när min pappa fyllde sextio år. För att vara någon som allra helst bara vill vara hemma i sin trädgård så verkar han tycka att det var ett väldigt fint dygn.

Så ivrig inför kvällen.

För någon timme sedan kidnappades min far. Fast det var en snäll kidnappning förstås. En där han fick veta att han skulle packa ner finbyxorna och skjortan och vara redo att sätta sig i en bil tjugo minuter senare. Ungefär samtidigt flög hans systrar in, landade i Stockholm och begav sig till hotellet där de och mina föräldrar, mina bröder och svägerskor ska bo inatt.

Jag har bett mina fastrar smyga ut från hotellet och vara hos oss en kvart innan de andra, för fastrarna är en överraskning till alla. Vid fyra kommer de alla vara här. Då ska vi stå redo med champagnen för att fira min pappa som fyllde sextio tidigare i veckan.

Jag har bokat bord hos vår mysigaste lilla italienare och komponerat ihop en festmeny tillsammans med kocken. Vi ska få charkuterier på en lång bricka, massa pasta efter det och till sist en tiramisutårta. Något kraftfullt rödvin till och massor med livfulla samtal, sen tänker jag att det är allt som kvällen nånsin kommer behöva.

Kanske mest om att romantisera det man inte har.

Jag sitter i soffan på hans kontor. Han sätter sig i det andra soffhörnet. Egentligen har vi ett möte om hur vi ska hantera en kund, men jag frågar hur han mår och vi fastnar i samtalet. Vi har en annorlunda relation. Jag vet inte riktigt vad vi är. Vi är inte vänner men det känns inte heller som att vi bara är kollegor.

Ni vet hur man kan känna att det skulle kunna vara på ett visst sätt om saker var annorlunda? Jag tror att det kanske är det som känns. Att vi skulle ha en annan relation till varandra om vi levde i en annan verklighet, om våra liv inte såg ut så som de gör.

Jag kan tänka på det ibland, undra hur många olika alternativa verkligheter som vi missar. Förstå mig rätt, jag är nöjd med mitt liv och jag älskar min man och vill inte ha något annat, men det är en svindlande tanke att tänka ibland.

Rapport från en dag.

Plötsligt blev det torsdag. Jag tar ett möte på skype, tänker att det inte är någon mening med att åka in till kontoret för bara några timmar. Jobbar från köksbordet, bryter för en tidig lunchpromenad. Köper en sallad på vägen hem.

Sen promenerar jag till skolan, tredje dagen på rad. Vi sitter i projektgruppen och jobbar bort hela eftermiddagen. När klockan närmar sig sex bryter vi upp. Jag går förbi restaurangen där vi ska fira min pappas sextioårsdag på lördag, bestämmer de sista detaljerna med kocken.

Lagar kyckling, ris och sås till middag. Jag tror inte att vi har ätit kyckling, ris och sås på flera år. Det smakar barndom. Hjälper barnet med en läxa och känner hur halsen gör lite ont. Dricker en kopp te och tänker att jag vägrar bli sjuk.

Väck mig imorgon.

Så har vi den andra simuleringsdagen i utbildningen. Den slutar mycket tidigare än den första, redan vid fyra. Då hoppar vi in i en bil och åker till slakthusområdet och tittar på en lokal som vi gör vårt projektarbete om.

Efteråt är det meningen att vi ska jobba med projektet, men alla är så trötta att vi hamnar på en uteservering och dricker öl och pratar om livet och relationer och barn och kärlek istället. Fyra timmar senare kliver jag av bussen vid Odenplan, köper en pizza och går hem.

Möter barnet i hallen, frågar om han är hungrig. Jag åt ju med pappa för en timme sen, men visst, säger han. Vi står vid köksbänken och skär pizzan i bitar och äter direkt från kartongen. Barnet går och duschar och jag hamnar i soffan. Närsomhelst borde min man vara hemma från gymmet. Eventuellt kommer jag ha somnat inom tidsramen för närsomhelst.

Pang boom in i veckan.

Klockan är halv åtta när jag kliver ut på trottoaren efter min föreläsning. Fast föreläsning är inte rätt, vi har två dagar simulering där vi arbetar i grupper, men jag orkar inte sudda och skriva om. Solen rundar de höga hustopparna lite längre bort på Kungsholmen, lämnar kvar ett stråk av vårkvällsvärme. Jag kommer på att jag inte har druckit kaffe på flera timmar. Köper en kopp från seven eleven och promenerar hem.

Stannar på hörnet och beställer en banh mi med sidfläsk. Sitter skräddare i soffan och äter, dricker fyra stora glas vatten eftersom det är så starkt. Vattnar blommorna på balkongen och pratar med männen i mitt liv. Klockan är tjugoetttrettio och jag ska gå och lägga mig, låta allt börja om i en ny dag igen.

Om en söndagsmåndag och en balkong.

Han sneglar på mig genom en smal springa i ögonlocket när jag kryper ner i sängen igen. Han ler lite och vänder sig mot mig, lägger sin hand mot min kind och somnar om. Jag har satt på kaffe och känner hur jag börjar vakna, men så ligger jag där med hans hand under min kind och tänker att jag skulle kunna sova så i hundra år.

Några timmar senare skrubbar vi balkongen och bär upp och ställer ut våra balkongmöbler. De är skruttiga och fula. Vi köpte dem på blocket förra året, något snabbt som skulle fylla sin funktion innan vi visste vad vi ville ha. Nu vet vi att vi vill ha en liten teaksoffa och två stolar från grythyttan. Fast det kommer bli dyrt och nu har vi precis betalat för sommarens resor, så kanske får vi leva med skruttigt och fult en sommar till.

Han dukar upp en buffé med rester från påsken. Under tiden planterar jag blommor i balkonglådor som vi köpt tidigare under dagen. Vi äter ägg och sill och potatis, kavring med skagenröra och löjrom, kyckling och klyftpotatis. Dricker påskmust till och de äter memma till efterrätt. På balkongen bor numera blommor i gult och vitt och grönt.

Känns som att påsken varar för alltid.

Så fortsätter påsken att gå, fortsätter att vara alldeles perfekt. Vi lägger flera mil bakom oss, samlar fräknar på hög på våra näsor och känner inga måsten i hela världen. Vi bjuder på en påskmiddag och pratar till sent och sover länge. Dricker morgonkaffe i ett par timmar och har balkongdörren på glänt hela dagarna.

När påskdagen kommer åker vi till den lilla staden och hänger med hans mamma. Fåglarna kvittrar i hennes trädgård, krokusarna tittar upp ur gräsmattan och mitt hår doftar av vind. Innan eftermiddagen blir för sen säger vi att vi ska hitta hemåt igen, men så kommer vi på nya saker som vi måste göra, någon att säger hej till, något att titta på.

Till sist går solen ner över de sörmländska vägarna och vi kommer på att vi är vrålhungriga. Jag står på en parkering utanför Max i Nyköping, tänker att det känns exakt som en kylig sommarkväll och måste fnissa åt det underbara i det när jag kurrar ihop mig i min tunna skjorta och collagetröja och med solglasögonen i håret.

När vi kommer hem sitter barnet i sin säng. Han kom hem från sin pappa en timme innan oss och har hittat påskägget som jag gömt på hans rum. Jag duschar bort dagen och kliver i nattlinne och den tunna morgonrocken, det som jag alltid har på sommaren. Sätter mig i soffan, skriver det här. Dricker det halva glaset som är kvar i vinflaskan från igår och äter de sista chokladbitarna som ingen orkade då.

Om en långfredag.

Jag vaknade halv sju av att solen spillde in i gliporna mellan rullgardinen och fönsterkarmen. Somnade om och vaknade ett par timmar senare. Kaffe och frukost och så ut, sexton grader och ingen jacka. Handlar till lördagens påskmiddag. Köper fler champagneglas så att gästerna kan få fördrinkar. En bukett med franska tulpaner, björkkvistar och fjädrar.

Tar bussen till söder och promenerar längs med vattnet. Det är varmt, plötsligt så mycket vår. En mil senare är vi hem igen, trillar ner i en hög i soffan. Jag ska gå och duscha bort dagen, försöka göra något åt håret som varit fångat i en snodd hela dagen. Kliva i en klänning och ta min man i handen, hitta till en liten asiatisk restaurang och äta en avsmakningsmeny.

Det är verkligen en väldigt lång fredag.

Rapport från en skärtorsdag.

Så jag satt en timme mot en husvägg igår, med ansiktet mot solen. Och brände pannan, näsan och hakan. Just de partierna i mitt ansikte är knallröda, övriga delar är bleka. Det ser verkligen jättedumt ut. Det gör ont också, spänner i huden fast jag återfuktar hundra gånger om dagen. Hädanefter blir det spf varje morgon.

Jag tog påsk redan vid tre idag. Sa hej då till ingen på kontoret eftersom det redan var tomt, pulade ner trenchcoaten i väskan och lät dörren gå igen bakom mig. Promenerade över soldränkta trottoarer och förbi fulla uteserveringar. I frysen ligger en flaska prosecco och blir kall, väntar på att vi ska bli redo att göra oss en vårkväll. Jag tror att vi ska grilla sparris. Säkert något mer, men det känns inte lika viktigt som sparrisen.

Såna äventyr.

Jag har varit på vårt huvudkontor idag. Kontoret ligger i min hemstad så efter lunch åkte jag hem till mina föräldrar och jobbade klart dagen hemma hos dem. Satt med datorn i knäet i deras soffa med hunden tätt intill. Satt även en timme i en stol mot en husvägg med näsan vänd mot solen och ögonen slutna. Det är så man vet att man är vuxen förresten.

Det var fint att andas skogsluft en eftermiddag. Att promenera på de smala vägarna som saknar trottoarer med hunden, att inte trängas med kollegor vid kaffemaskinen eller känna den kollektiva stressen. Även om jag har jobbat och haft ganska mycket att göra så blir det under ett annat lugn när man är hemma hos mamma.

Det var ett fint miljöombyte. Frisk luft och skog och fågelkvitter. En öppen ytterdörr och tystnaden och stillheten. Vi lagade mat tillsammans och åt och pratade ikapp och sen körde hon mig till tåget. Och nu sitter jag här, en kvart eller så från att vara hemma igen.

Tre snabba bara.

Det är påsklovsvecka och vi är överhopade med arbete. Barnet ringde sin far och frågade om han också jobbade hela tiden, men det visade sig att han var ledig så barnet packade sin väska och drog dit istället. Jag förstår honom.

För några veckor sedan landade vi i att ta in städhjälp. En gång i månaden ska de storstäda vår lägenhet och igår var första gången. Det är så fint här och det luktar så gott. Jag bäddade rent i sängen efteråt och det är kanske min bästa känsla någonsin, att tassa barfota över rena trägolv och krypa ner bland krispiga lakan.

Jag var förresten på föreläsning igår. Vi gör våra projektarbeten parallellt med utbildningen och vid halv sju hade vi varit igång i tio timmar och alla var så himla trötta. Då säger någon en felsägning som blir så löjligt rolig att hela klassen börjar skratta och ingen kan sluta. Så maffig känsla med kollektiva fnissattacker ju.

Ett stilla svar på en stilla undran.

Så jag fick en kommentar. Jag läste den imorse och sen dess har den legat och skavt i mig. Den handlade om att jag borde analysera mina alkoholvanor, eftersom jag skriver om hur jag dricker rödvin och bubbel i tid och otid. Jag är inte arg, så läs inte det här med en upprörd röst utan tänk snarare att jag är en kompis som sitter vid ditt köksbord, lutar sig fram och säger spännande, utveckla hur du tänker och tar en klunk rödvin till (hehe).

För jag har läst tillbaka och de senaste två veckorna har jag skrivit om vin vid fyra tillfällen. Ingen gång har jag skrivit att jag blivit berusad. Jag tycker inte om att vara berusad. Två glas vin och sedan lägger jag handen över glaset. Och det är sällan som det ens blir ett andra glas. Däremot skulle jag kunna dricka ett halvt glas rödvin varje kväll i veckan utan att tycka att det är ett problem. Jag har helt enkelt inte den inställningen till alkohol.

Jag har inte heller små barn, jag kör aldrig bil när jag druckit och jag blir inte arg eller ledsen av vinet, så jag ser inte problemet. Däremot tänker jag att om man ställer frågan som skribenten gjorde så finns det kanske en annan relation till alkohol och det får man ha respekt för. Alkohol har förstört liv. Därför svarar jag på frågan och tackar för omtanken, men jag har inga alkoholproblem.

Dock finns det en annan aspekt i det här och det är den som har skavt i mig. Som gjorde mig ledsen. Det var att frågan flikades in i samband med att jag blev deppig av att behöva hörapparat. Att det föreslogs att jag behövde analysera mina alkoholvanor eftersom jag blev så ledsen av att få veta att jag har en hörselnedsättning som kräver hörapparat. Det spelar ingen roll hur stilla den frågan ställs, det är fortfarande att förminska mina känslor.

Så. Om du känner att det finns någon som behöver tänka till kring sina alkoholvanor, ställ frågan. Borde du fundera på vid vilket tillfälle du ställer frågan? Ja, det borde du.

Allt känns lite bättre nu.

Lördag. Vaknar vid åtta, dricker kaffe i sängen tills resten av familjen vaknar. Mörkt bröd, avokado och kokt ägg, kaffe och apelsinklyftor. Så promenerar vi en mil, genom kungliga tekniska högskolan och över grönområden och in på Östermalm.

Handlar till lunch och middag och vänder hem. Tunnbröd med rostbiff, sen kaffe och filt i soffan. Där sitter jag ännu, fast ett par timmar passerat sen dess. Googlar hotell i Amsterdam i juli och restauranger i Stockholm lördagen efter påsk när min pappa fyller sextio.

Snart har vi en lördagskväll och vi ska ingenstans. Istället ska vi göra hamburgare och dricka rödpang och kanske spela något sällskapsspel. Det är verkligen fint som snus.

Tack och hej.

Så blev det fredag och jag är hemma i Stockholm igen. Det är första dagen som jag inte har någonstans jag måste vara, bara på kontoret. I kalendern finns två möten och de är interna. Jag genomför det första och ställer in det andra, inser att timmarna inte räcker annars.

Handlar pasta och räkor och grönsaker, nya tulpaner och en flaska rött. När jag kommer hem är klockan halv sex och min man sitter vid matbordet med datorn framför sig och har något slags krisande skypemöte. Han sitter där fortfarande, fast klockan nästan är tre timmar senare. Det verkar fortfarande vara en kris.

Jag har lagat mat och ätit tillsammans med barnet, pratat om hans dag och frågat om vännerna och sagt att han får slänga sig framför netflix. Nu sitter jag i sängen. Jag tror att jag ska hänga här så länge, tillsammans med vinglaset som står på nattduksbordet och någon serie som sällskap. Eventuellt stannar jag här resten av helgen.

Om Umeå och en identitetskris.

Jag är i Umeå. Ligger i min hotellsäng och tittar ut på älven. Det är fint här. Sängen är placerad framför ett stort fönster och där utanför drar vattnet förbi. Jag önskar att jag hade kunnat ligga här resten av dagen, men jag har en middag att gå på.

Den där hörapparatsgrejen stör mig. Skaver något så fruktansvärt. Jag skäms lite över det, att jag är så jävla ytlig. Men också tror jag att jag sörjer att hörseln är så dålig. Jag var inställd på att de skulle ta bort lite vätska och så skulle allt bli bra. Jag behöver tänka om, hitta ett sätt att identifiera mig som någon med hörapparat.

Om saker som känns.

För en tid sedan sökte jag läkarvård. Jag har ofta ont i öronen och hör inte särskilt bra. Vätska bakom trumhinnorna, sa doktorn och skrev ut en nässpray. En månad senare var jag tillbaka för uppföljning. Hör du bättre nu? frågade doktorn. Nej, sade jag.

Så han skickade mig till en specialist. Jag var där idag. Audionomen konstaterade att det inte fanns vätska, ingen ärrbildning, inga tumörer. Men hörselprovet visade att min känsla var riktig, jag hör inte särskilt bra. De säger att jag nog bör ha en hörapparat.

Jag är halvvägs till döv. Jag blev så ledsen. Så himla ledsen. Jag vet inte om det handlar om hörseln eller hörapparaten. Att jag är ytlig och fåfäng och inte vill vara trettiotvå år och ha hörapparat. Jag vet inte. Jag vet bara att jag verkligen blev uppriktigt ledsen.

Måndagsbloggen.

Så blir det måndag. Ett möte, en deadline, en våg av inkommande mail. Så föreläsning i sex timmar, hinner hem och slänga in väskan och kliva ur klackarna. Klänning, strumpbyxor och tofflor upp till grannen. Ett styrelsemöte och så är klockan åtta.

Värmer min mat, häller upp ett litet glas rödvin. Dricker tre, fyra klunkar till middagen och kommer på att jag vill ha te istället. Kokar mitt te och sätter mig i soffan och här sitter jag nu. Har just analyserat Ronja och Birks relation tillsammans med min son och ska nog ringa min mamma nu. Och så är ännu en vecka startad.

Nu är jag i färg igen.

Jag lyder under vädret. April kommer och solen rör sig långsammare över himlen. Jag har redan fått fräknar på kindbenen. Så många mil i benen. Det blev vår och jag blev tiotusen kilo lättare. Märker att jag skrattar hela dagarna, har oceaner av energi.

Jag undrar hur det skulle vara om jag bodde i ett land där temperaturen aldrig gick under femton grader. Eller det handlar inte om temperaturen, det handlar om gråheten. Det är så grått under så många månader här. Det färgar av sig på mig.

Så kom helgen och det är okej.

Vi fortsätter bråka på torsdagen, barnet och jag. Det är som att vi inte pratar samma språk, som att vi inte kan nå fram till varandra. När fredagen kommer går jag upp före alla andra, de sover fortfarande när jag kvart över sex smyger ut genom dörren.

Min chef plockar upp mig och tillsammans åker vi till Linköping. Håller en presentation, äter en sen lunch på vägen tillbaka och spenderar eftermiddagen med att analysera livets alla svåra frågor i en bil på E4:an. Vi kommer inte på något revolutionerande.

Jag är hemma nu. Ska följa barnet till bussen och gå hem igen, hälla upp ett glas rödvin och duscha bort dagen, skapa någon slags romantik med min man.

Tänk om man kunde gå bort allt.

När klockan blir fyra har jag gjort nästan alla uppgifter som behövde göras för dagen. Jag slänger ner datorn i väskan och lämnar kontoret. Känner hur jag behöver frisk luft att vädra tankarna med och asfalt under mina skor för att hjälpa dem bena sin väg ut.

En timme senare har jag promenerat hem. Ännu en timme senare har jag kokat ägg och havregrynsgröt. En timme efter det har jag bråkat med barnet som skulle äta hemma hos en kompis men gjort något helt annat.

Ibland önskar jag att han var tre år igen. Ni vet hur man brukar säga att ju större barn, desto större problem? Jag har alltid tyckt att det är en konstig sak att säga, men jag förstår det nu.

Effekten av asfalten under mina fötter och den friska luften i tankarna är borta, men jag har fortfarande en arbetsuppgift som måste göras innan dagen kan vara över. Ett dokument som måste få sitt innehåll. Men det handlar åtminstone om enklare saker än barnuppfostran.

Livet är så konstigt.

Det kommer ett mail på morgonen. Det står att en kollega hastigt har gått bort. På något sätt skiner solen ändå utanför våra fönster. Fåglar kvittrar och på träden kommer nya knoppar och minuterna fortsätter att gå. Min mamma ringer och berättar att de har upptäckt något på mammografin och att hon kan känna en knöl. Ändå fortsätter jorden att snurra.

Jag går genom en tunnel. Bakom mig hör jag snabba fotsteg. Jag hörde den sortens fotsteg för många år sedan också. Då kände jag händer om mina axlar, hur de försökte tvinga in mig på en sidogata. Jag slet mig loss den gången. Nu fortsätter fotstegen förbi mig. Jag har inte klarat av snabba fotsteg bakom min rygg på många år.

Kämpar lite här.

Jag saknar motivation. Spenderar en lördagseftermiddag med att promenera i fjorton grader och solsken, låter ord bilda meningar i mina tankar och tänker att jag ska placera dem här. Lagar en lasagne på lördagskvällen och mina föräldrar sitter vid vårt matbord. I mitt huvud formulerar sig meningarna som berättar om vad vi säger. På söndagen går vi genom vind och sol och snö. Jag vet precis hur det kommer se ut när orden hittar ut ur mig.

Men det blir inte så, för när bokstäverna ska trilla genom mina fingrar, ta form i svart mot vitt på min skärm, då blir det aldrig särskilt bra. Det känns som att jag saknar motivation. Som att jag inte riktigt orkar formulera ord av bokstäverna, meningar av orden. Som att det litegrann ändå kan kvitta. Säkert är det bara en svacka, säkert kommer känslan nog snart försvinna.