Jag brottas med jobbiga känslor. Bakgrunden är att jag träffade min mamma i helgen. Vi firade min morfar som fyllde åttiofem och nästan alla var där. Mormor och morfar, mammas syskon och syskonbarn, släktingar från hennes barndom.
Det blev för mycket för henne, förstås. Slutade i en panikångestattack där det blev uppenbart hur nära vi är ett nytt självmordsförsök. Vi har pratat och pratat och pratat sedan dess. Jag vill få henne inlagd, men hon vägrar. Nu har vi nått en kompromiss där hon har accepterat att träffa en psykolog. Hittills har hon nekat all annan hjälp än att återuppta sin medicin.
Och jag fattar, jag fattar att det här inte handlar om mig och att jag inte borde få känna så, men jag kan inte låta bli. Jag är så trött, så dränerad, orkar nästan inte stötta längre. Jag vet att man inte får säga så - och förstå mig rätt, jag har inte sagt det här till henne - men hur ska man orka hjälpa någon som inte vill bli hjälpt?
Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill bara vara här, hemma hos mig själv, med min familj. Jag vill promenera på mina egna gator, jag vill göra mina egna dagar. Jag vill ha vårat liv, bara vårat. Och jag känner mig hemsk som känner så.
Kära du, så väldigt mänskligt att känna så❤
SvaraRaderaCarina
Att leva med en nära som lider av psykisk ohälsa är oerhört svårt och tär enormt mycket på krafterna. Oron, sorgen, längtan, ilskan, tröttheten. Ingenting du känner är fel, det är bara svårt. Jag hoppas att det blir bättre för er och att din mamma kan få den hjälp hon behöver ❤️
SvaraRaderaVäldigt begriplig känsla. Så svår situation, men ha inte dåligt samvete för att du vill må bra.
SvaraRaderaAtt vara anhörig till någon med den problematiken kan vara (eller skulle snarare säga ÄR) fruktansvärt energidränerande, så det är fullt förståeligt att du känner som du gör. <3
SvaraRaderaMan måste inte alltid orka allt.
SvaraRaderaKan bara instämma. Vilken otroligt svår situation, men klart att du måste få försöka ta hand om dig själv också. kram
SvaraRaderaJag har varit i din situation med en mamma som gjorde upprepade självmordsförsök under många år, och det är otroligt dränerande, såklart eftersom man är konstant orolig och vill hjälpa men inte kan. Frustrerande. Jag kraschade totalt och fick ta hjälp själv för att hantera det. Fick gå till en terapeut som sa att jag måste distansera mig från det (inte ta avstånd från henne helt men känslomässigt försöka att distansera mig för att inte bli 'medberoende'). Så jag tycker att det du känner för att göra är det du ska göra. Du kan inte sätta ditt liv på paus och bara tänka på henne - då kommer du inte orka. Det är ok att må bra själv även om en nära anhörig inte gör det. Inte sluta bry sig och engagera sig såklart, men ha en viss distans till det. Det tar tid och kräver jobb att lyckas men varje gång hon mår dåligt nu så tänker jag på terapeutens ord.
SvaraRaderaDu har rätt till dina känslor!
SvaraRaderaStor kram från LoHe
Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Man kan försöka, men bara till en viss gräns. Man måste ta hand om sig själv i första hand, för att ens orka finnas till hands för någon annan. Jag som definierar mig starkt med ordet medberoende tänker att du är medberoende och att det är något som är för jävligt att befinna sig i. En gång när jag var anhörigträff på min sons hvb-hem fick jag med mig lärdomen: Jag är den viktigaste personen i mitt liv. Så är det verkligen. Jag är viktigast. För att kunna finnas där för de mina.
SvaraRaderaDet du känner är fullt naturligt. Ingen annan tycker något annat, ingen tycker du är hemsk. Jag förstår att det är enormt svårt när liv står på spel, men slå inte på dig själv för att du känner som du gör.
Kram.