Ni bestämmer: En perfekt sommardag i ett folktomt Stockholm.

Någon av er vill höra hur den perfekta sommardagen ser ut i ett semestertomt Stockholm och det var ju en rolig tanke att leka med. Inser dock att jag har ungefär hundra olika svar på den frågan, men här kommer en dag som är fin för att den består av just ingenting, som nog är mina bästa dagar.

Jag vaknar av mig själv innan klockan slagit åtta. Nakna fötter mot ett trägolv svalt av morgonluft från den öppna balkongdörren. En kopp kaffe i handen och en stilla tystnad. Kanske ännu en halvtimme i sängen, kanske sitter jag uppflugen i ett hörn av soffan, kanske tar jag tidningen och sätter mig på balkongen. Det finns ingen stress att vakna.

Drar en tunn klänning över huvudet. Snurrar upp håret i en knut, lägger bara en gnutta makeup för att forma ögonbryn och fylla i kindben. Solglasögon på näsan och tygskor på fötterna. Vi promenerar kors och tvärs på ödsliga gator. Pratar om hur tomt det är, så som vi gör varje sommar.

Slår oss ner i skuggan på en uteservering, skjuter upp solglasögonen i håret och beställer bubbelvatten och rosévin och kanske något att äta. Vi stressar inte, för det är varmt och vi har ingenstans som vi måste vara.

Promenerar vidare och stannar för en glass eller en islatte, fast antagligen båda. Kommer hem och dräller ner i en hög i soffan. Läser, lyssnar, pratar. Textar med barnet som hänger med kompisar. Min man lagar mat och jag sitter med ett glas vin på balkongen och skriver. Ibland kommer han ut och pussar mig lätt på huvudet.

Vi äter middag på balkongen och solen går ner bortom hustaken. Jag hämtar en tröja och tänder ljusen. Vi fyller diskmaskinen i mörker och fnissar åt oss själva, för vi är lite berusade efter vinflaskan som vi delade till maten. Barnet kommer hem och himlar med ögonen åt oss.

Vad vill du göra imorgon? frågar min man. Det här, säger jag.

Ni bestämmer: Om skrivande.

Det fanns visst en fråga till från Carina, nämligen om min syn på skrivande överlag. Jag vet inte exakt vad som ryms i frågan, men jag kan säga så mycket som att jag älskar att skriva. Älskar den här lilla bloggen. Jag lever den, tänker den, är den. 

Kommer ofta på mig själv med att sätta ord på något som jag gör, tänker eller känner i huvudet tyst för mig själv och alltid, alltid när det sker så ser jag orden på pränt här inne, fast i min hjärna. Jag utformar texterna i tankarna under tiden som dagarna sker.

Jag tror inte att jag skulle må bra utan att skriva varje dag. Det är ju någon slags dagbok, det här. Kanske lite mer offentlig än vad som är nyttigt, men samtidigt ger det ju något tillbaka eftersom ni finns här. 

Ni bestämmer: Om boken.

Carina undrar hur det går med min bok och det undrar jag med. Sanningen är att det inte går alls just nu, men det är ett medvetet val. Jag bestämde mig för att pausa boken under tiden som jag jobbar tusen procent, eftersom jag inte vill leva med det ständiga dåliga samvetet över att inte hinna skriva.

Jag har en plan - dock ännu inte uttalad högt, bara att skriva det känns läskigt - om att ta en längre semester i höst eller kanske jobba halvtid en månad och åka bort. Spendera mina dagar ensam i Frankrike eller Italien och skriva, skriva, skriva. Samt eventuellt jobba, jobba, jobba, men bara halva dagar. Resten ska jag skriva. Kanske. Vi får se.

Färdig ska boken dock bli, någon gång.

Tre bloggar att läsa.

Det pågår en bloggkärlek i bloggvärlden. Länkar delas kors och tvärs och kärleken flödar. Det är fint, och det har gjort att jag har fått massa nya favoriter och att fler har hittat hit. Är så kär i att läsa och skriva blogg.

Här kommer en lista på de som har blivit nya favoriter och som jag läser varje dag:

https://sardellen.wordpress.com/

https://rebeccahemming.wordpress.com/

https://jagborhar.wordpress.com/

Så är det bara.

Så kommer domen. Han fälls för våldtäkt och döms till två års fängelse. Någon sa att han såg sliten ut i rättssalen. Att håret blivit längre och nästan helt grått. Jag försöker att inte föreställa mig hur han ser ut.

Jag brukar tänka att man inte är sina handlingar, men har man våldtagit någon så är man en våldtäktsman och så är det bara.

Ni bestämmer: Böcker och desserter.

Bra önskerubriker i det förra inlägget, hörni. Mycket bra! Älskar när jag själv inte behöver tänka, antagligen för att jag tänker alldeles för mycket varje dag. Först ut är Carin som undrar vad jag läser eller lyssnar på just nu samt vilka desserter som varit månadens bästa.

Det är en enkel fråga och en svår fråga. Den svåra frågan är vad jag läser just nu, eftersom jag är i en period där jag inte fastnar. Börjar läsa och slutar sen. Den senaste boken som jag läste ut var Äkta kärlekar av Taylor Jenkins Reid och den var okej, men inte mer.

Månadens bästa dessert är lite otippad. Vi har ätit mycket gott, till exempel var lördagens våffla med skivad banan, salt karamellglass och nougatsås verkligen inte dum, men allra bäst har nog varit de små efterrätterna som vi ätit på kontoret.

Någon på jobbet sålde kakor till sitt barns klassresa och min chef köpte en ask dammsugare. Han har den på sitt skrivbord och varje dag efter lunchen gläntar han på locket, och så sjunker vi ner i fåtöljerna och sippar på en kopp skummigt kaffe och äter de där små mjuka dammsugarna och det är lika jäkla gott varje gång.

Ge mig orden.

Jag vet inte vad jag ska skriva om. Börjar skriva om hur en främling gav mig en komplimang för min stil på tunnelbanan imorse, men orden ser bara skrytsamma ut. Så istället skriver jag om saker jag gjort på jobbet, men herregud det är ju det enda jag skriver om. 

Börjar skriva om att rättegången är klar och att domen ska komma den här veckan, men nej. Jag vill aldrig mer tänka på det. Så jag antar att jag faktiskt har slut på ord.

Nu riskerar det ju att bli jäkligt pinsamt om kommentarsfältet ekar tomt, men är det någon som vill önska en rubrik? Något som ni vill att jag ska skriva om? Berätta för mig.

Och om barnet som blev med barn.

En fortsättning på min tio sekunder gamla post: varje gång jag tänker på hur litet barnet (inte) är så tänker jag även att han bara är någon månad från att vara lika gammal som jag var när jag blev gravid med honom. En mycket galen samt nyttig tanke.

Och det betyder att jag har varit hans mamma i halva mitt liv. Den bästa halvan, helt klart. Undrar hur nästa halva av vårt liv ser ut. Ännu bättre, gissar jag.

Om barnet som inte är ett barn.

Barnet packar och fixar inför Köpenhamn. Jag hovrar ovanför, påminner om saker som han måste göra och saker som han absolut inte får göra. Mamma, säger han. Jag är cool, säger jag och håller upp händerna i luften. Hundra procent, säger han.

Det är hans första resa utomlands med kompisar. Jag måste påminna mig själv om att han är en månad från att fylla arton och att han är vuxen. Dessutom kommer det finnas lärare där men det är ju inte som att de bevakar kidsen, för de är ju inte kids.

Herregud vad min hjärna har svårt att acceptera det.

En sista söndag i mars.

Barnet spenderar sin helg på biblioteket, pluggandes tillsammans med en klasskompis. Imorgon skriver de fysikprov, sedan åker de till Köpenhamn. De ska vara där till fredag, hela klassen, och titta på arkitektur.

Jag sover tio timmar natten till lördagen och sedan igen natten till söndagen. Springer, styrketränar och yogar. Ligger på soffan och tittar på dokumentärer om arkitekter för barnets livspassion smittar av sig.

Köper ranunkler i gult och orange och stearinljus i dimmiga nyanser av gult och grönt. Planerar påskens mat och sällskap. Äter våfflor och dricker mimosa. Städar lägenheten, tvättar tomt i tvättkorgen och arbetar färdigt veckan.

Mars, mars, mars.

Vår gata mynnar ut i Norra Bantorget. Där har de i veckan byggt ett litet berg med all grus som de har sopat upp från trottoarerna. Vi har haft solsken och tio grader varmt och mina handskar har legat kvar i väskan.

Jag har tre tunna blusar som alla är tonade i olika färger: en vit, en ljusblå och en smörgul. Jag har använt alla tre den här veckan, inte kunnat låta bli. Inte startat elementet i vårt kontorsrum en enda gång. Vänt upp ansiktet mot solen när jag klivit ut från kontoret.

Nu pratas det om en helg med snö och minusgrader, men jag vägrar tro det.

Utbränd och solbränd.

Det var inte meningen att raljera över sjukskrivningar och utbrändhet förut. Den är inte ens nära, utbrändheten, även om jag jobbar väldigt mycket just nu. Allt jag gör ger mer energi än vad det tar och jag har verkligen roligt varje dag.

Och jag kommer kunna ha semester i sommar, någon vecka här och där och sedan ännu en vecka under hösten. Föreslog för min man att vi skulle åka någonstans varmt i oktober och ligga vid en pool och dricka paraplydrinkar en hel vecka och han var verkligen inte svårövertalad.

Kontor i stan.

Efter en långdragen förhandling landar vi till sist i ett hyreskontrakt. Det är en jäkla tur, för parallellt med förhandlingarna har jag låtit en inredningsarkitekt ta fram en idékarta. Det finns ingen tid att spilla. Ändå lyckades de utdragna förhandlingarna trolla bort min sommarsemester.

Lokalen kommer stå färdig den första juli och våra ägare vill att vi ska flytta in direkt efter semestern. Det innebär att kontoret ska inredas i juli. Att lås och larm och kaffemaskin och herregud jag vet inte ens vad mer som behöver göras, men vad det nu än är så behöver det ske under juli. Lycka till, till mig.

Det är okej att jag inte vet vad som behöver göras, för jag har fått en extern resurs som ska berätta allt jag behöver veta om att etablera ett nytt kontor. Ta all hjälp du behöver för man vet aldrig vad mer som landar på ditt bord, skrev min VD och avslutade med en blinkande emoji. Sån osis att jag efter alla år av att längta efter ett kontor i stan kommer vara utbränd och sjukskriven när vi väl har ett.

Tid är allt vi har här på jorden.

Vaknar till en onsdag. Barnet går till skolan och min man till kontoret. Innan klockan har slagit åtta har jag bäddat sängen och dammsugit golven. Innan klockan slagit nio har jag klivit i byxor och en tunn blus, lagt en makeup och dragit en borste genom håret, ätit två rostisar och svarat på morgonens mail.

Möter en kollega (den som sa att jag såg ut som en fransyska igår) och gör ett gemensamt kundmöte. Promenerar hem från söder efteråt. Har fyrtiotre nya mail när jag stoppar nyckeln i dörren. Gör en omelett och jobbar bort lunchen.

Och nu är klockan sjutton och jag ska lägga bort dator och telefon, för barnet och jag har en ny grej där vi lagar mat tillsammans en dag i veckan och då får inte jobbet vara med.

Merci beaucoup.

Tisdag. Svarta kostymbyxor med hög midja och vida ben. De är så långa att de nästan nuddar marken trots tio centimeter klack. En tunn långärmad tröja, randig i svart och vitt, så kort att den precis möter byxorna i midjan. Röda läppar, röda naglar.

Och så på det livets bästa komplimang från en kollega: Gud vad du ser fransk ut idag.

Kommer leva på det hela dagen.

Tillfreds.

Jag har en ovanligt luftig kalender när jag kliver in i vecka tolv. Stressar inget alls under dagen. Tar mig tid att småprata med kollegor, äter lunch i lugn och ro, skämtar bort första minuterna i mina möten. När jag går hem har nästan hela veckan fyllts.

Jag hade en känsla av att det skulle bli så, för stora saker ligger i startgroparna. Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät på kvällen. Arbetar ikapp sånt som samlats på hög medan jag lullade genom min lugna måndag. Tänker att jag trivs väldigt bra här, i soffan med datorn i knät, efter en dag utan stress.

Det här är min målbild för om fyra månader när vi är inflyttade i det nya kontoret. Jag ska träna innan jobbet varje dag. Kliva in på kontoret klockan nio, nytränad och nyduschad och fräsch som en nyponros, redo för ännu en arbetsdag. Låta den vara precis så länge som jag vill. Inte känna press eller stress inuti. Istället använda de tidiga kvällstimmarna när lägenheten är tyst och tom till att känna exakt som jag gör just nu.

Till söndagsbubblet.

Vi delar en flaska bubbel på söndagskvällen, som vi alltid gör. Han lagar mat - falafel, som varje söndag nuförtiden eftersom han jagar den perfekta falafeln. På fredagar lagar han alltid entrecote med pommes, bearnaisesås och tomatsallad.

Förlåt, han lagar inte, han förfinar.

Och jag, jag dricker mina bubblor och handtvättar alla mina behåar. Det är något i kombinationen med genomskinlig spets och bubbel i höga glas som gör att det känns lyxigt, även om jag har ett osminkat ansikte, håret i knut och mjukisbyxor.

Mitt eget liv.

Så blir det söndag. Jag har haft en konstig känsla hela helgen. Något skaver men jag kan inte sätta fingret på vad. Jag vet inte om det är för att rättegången börjar imorgon. Jag vet inte ens om jag bryr mig om det. 

Fast det gör jag ju, det är bara det att hela situationen är så bisarr att jag inte orkar tänka på den. Orkar inte tänka på vem han egentligen är eller vad han har gjort och hur det gick till. Jag vill bara vara i nuet. Vill inte tänka på något annat än mitt eget liv.

Drinkrelaterat.

Vaknar med ett tungt huvud. Känner av vinet och drinkarna men kanske allra mest de alldeles för få sömntimmarna. Min VD ringer redan innan halv åtta. Han vill göra ett motdrag i hyresförhandlingen men vill ha mig med på tåget. 

Jag kan inte låta bli att le över hur rart det är. Han brukar säga att hans motto är "work hard, be kind" och jag har börjat tänka att det är mitt motto också.

Men det var inte det som det här skulle handla om idag. Det skulle handla om min huvudvärk. Jag jobbar från köksbordet idag. Har spridda möten på förmiddagen samt ett arbetsmöte på tre timmar med koncernledningen i eftermiddag. Det är fel dag att ha en drinkrelaterad huvudvärk.

Jobbar även klart den där mässan, utvärderar och följer upp mellan mina möten, för jag vägrar låta mässan följa med in i nästa vecka. Den ska vara över och förbi och aldrig mer när vi lämnar vecka elva.

Mässa och partytanter.

Torsdag eftermiddag och klockan närmar sig mässans stängning. Jag sitter i ett konferensrum och möts i mina möten och jobbar mitt jobb. Går bara upp för att fylla på med goodiebags när monterpojkarna skriver att det börjar ta slut, samt för att hämta kaffe/kanelbulle/mässgodis.

Om en timme ska jag ta mitt pick och pack och åka hem. I bokhyllan hänger en svart klänning och väntar, fast just nu säger känslan att jag bara vill byta den vita skjortan mot en svart stickad tröja och fortsätta kvällen i de vida kostymbyxorna.

Jag ska äta middag med tre tjejer från kontoret. Vi har börjat luncha tillsammans den senaste tiden och nu ska vi flytta ätandet till en tid som tillåter vin. Vi har en chatt där vi avhandlar diverse saker om dagarna och idag bytte chatten namn till Partytanterna, vilket säger en del om känslan inför kvällen som väntar.

Om en blå kostym.

Jag pratar med min chef sent på tisdagskvällen. Skämtar om att han måste ha en blå kostym på sig på mässan, för inget säger säljare så mycket som en blå kostym. Imorse kom han gåendes i mässgången i en blå kostym.

Du har en blå kostym, säger jag och flinar. Ja, du sa ju åt mig att ha en blå kostym? säger han. Jag var nere i förrådet och hämtade den eftersom du sa att jag skulle ha en blå kostym, säger han och jag skrattar. 

Vi sitter mittemot varandra i det lilla konferensrummet och jobbar medan mässan pågår en våning upp. Det ringer i hans dator och han svarar. Åh åh, blå kostym och Stockholms bästa backslick, säger vår kollega och jag skrattar rakt ut. Men för i helvete, säger min chef.

Två mässdagar och en aw.

Jag sitter i arbetsmöte med två kollegor hela förmiddagen. Vi skriver klart manus för presentationen på mässans scen. De läser och jag lyssnar och ändrar. Äter lunch framför datorn vid halv två. Korrekturläser under tiden årsredovisningen en sista gång innan den släpps till koncernledningen för den första av tre korrektursvändor.

Ett uppdaterat hyresavtal kommer på mailen. Skummar det på mobilskärmen på pendeln mot Kistamässan. Skickar till min VD. Tittar på montern, tänker att den är okej men verkligen mitt största dåliga samvete just nu. Kommer hem och har lovat barnet att vi ska laga mat tillsammans. Lägger bort telefonen en timme.

Går och tränar, bara ett kort pass för det är allt som ryms. Svarar på dagens mail, läser in mig på saker som jag behöver ha i huvudet när jag kliver in på mässan imorgon. Stryker två vita skjortor, ett par svarta kostymbyxor och en klänning. Är redo för två mässdagar och en aw.

En måndag i livet.

Vi kommer hem alla tre nästan samtidigt. Jag hoppar mellan vattenpölar och slask, balanserar en pappersmugg med kaffe ovanpå telefonen. Väskan över armen, telefonen och kaffet i ena handen, årsredovisningen utskriven i A3 och försiktigt inpackad för att skydda mot regnet i den andra.

Städerskan har varit hos oss medan vi spenderade dagen på skola och kontor. Det doftar såpa och rena golv. Barnet gör pizza, min man sjunker ner framför sin dator och jag sprider ut årsredovisningen över köksbordet. Tänder alla ljus och häller upp ett glas vin.

Barnet stökar i köket, min man sitter bakom min rygg och gör sitt, jag läser och stryker och skriver kommentarer i marginalerna. Det är en måndag i livet.

Och så söndagen.

Så blir det söndagskväll. Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Har precis arbetat färdigt veckan och bläddrat genom kalendern för nästa. Barnet sitter bredvid och söker sommarjobb. Min man står några meter bort och rullar falafel.

Jag har en mässa som går av stapeln på onsdag och torsdag. Efter det är en av arbetsuppgifterna som jag har ärvt av vår sjukskrivna marknadskommunikatör avbockad och klar. Efter det har jag ännu en stor deadline i början av april och sedan har jag bara att etablera det nya kontoret kvar utöver mina vanliga arbetsuppgifter.

Höll på att skriva att jag ser ljuset i tunneln, men jag kommer inte ha passerat genom den där tunnel förrän i juli så jag är tyst en stund till.

Denna lördag.

Vaknar klockan nio. Lägenheten är fortfarande tyst. Mjuka solstrålar letar sig in runt rullgardinen. Min man ligger bredvid mig. Han ler försiktigt. Hej, säger han. Hej, säger jag. Jag ler tillbaka.

Smoothie med proteinpulver (citron) och bär (blåa), två rostisar med jordnötssmör. Ska precis öppna datorn när min mamma ringer. Pratar bort en timme, tänker att jobbet inte går någonstans.

Varsin öppen omelett med skinka och soltorkade tomater i våra nya små gjutjärnsformar. Går till gymmet alla tre. Handlar till hamburgare efteråt. Håller hårt i vår nya efterrättstradition: bananer flamberade i rom med hasselnötsglass och nougatsås denna lördag. 

Fredag 23:09.

Jag tjafsar med min man om någonting som inte är värt att tjafsa om. Han går och lägger sig innan klockan är tjugotvå. Jag sitter kvar i soffan med mitt rödvinsglas och bryr mig inte. Gråter ner i en bok, fast det egentligen inte är boken som jag gråter över.

Tidigare idag skrollade jag Linkedin. Hans ex har besökt min profil. Han, som i han som fortfarande sitter häktad. Hans tidigare sambo har sökt på mitt namn på Linkedin. Hon har vetat mitt namn.

Jag tänker på mannen som frågade hur jag mådde, som lyssnade när jag pratade, som alltid sa att jag måste göra det jag mår bra av. Samtidigt gör jag allt för att inte tänka på det, tills det inte går att låta bli.

Långa dagar, många dagar.

Torsdagen är nio möten utan paus. Stänger ner datorn efter det sista, låter den glida ner i väskan och sträcker mig efter kappan. Kommer hem en timme senare. Äter middag och säger sen att jag behöver kvällen för att avsluta arbetsdagen. De går till gymmet och jag sjunker ner framför skärmen.

Vid midnatt passerar vi deadline för att korrekturläsa alla texter till årsredovisningen och jag har inte börjat än. Läser och läser och läser. Ögonen blir grus och jag stänger ner outlook för att slippa se mail staplas på hög.

Men jag ser på telefonen när mailet från min VD kommer. Det är bara de två första raderna som syns på skärmen. Vet att du har mycket att göra men skulle det vara möjligt för dig att... är det enda som jag ser och jag börjar nästan gråta.

Sedan läser jag hela mailet. Han ber mig undersöka möjligheten att tillfälligt sitta på kontorshotell i city tills det nya kontoret är klart. Jag inser att det visserligen är några timmars jobb men att det skulle kunna spara mig nära nog två timmars resa om dagen.

Svarar att jag undersöker och återkommer. Nu har jag något att göra imorgon också.

Saker jag gör i snöstormar.

Förra gången det var snöstorm vandrade jag från lokal till lokal, från visning till visning. Idag vaknade jag till en ny snöstorm och ännu en visningsdag. Fast idag stod bara en visning på agendan och det av samma lokal som jag fastnade för då.

Jag har varit där flera gånger efteråt. Visat för VD en gång, sedan även för IT-chef och finansdirektör, därefter med en konsult som ska hjälpa oss landa i ett avtal. Idag var jag där med en inredningsarkitekt och en extern projektledare som ska berätta allt jag behöver veta om att etablera ett nytt kontor.

Jag gick direkt från lokalen in i avtalsförhandlingar. Vi har inte landat än men det är nära. Den externa projektledaren sa vid vårt första möte att jag kommer behöva lägga närmare en heltidstjänst på det här under de kommande fyra månaderna. Då undrade jag vad jag ska göra med all den tiden. Du kommer förstå, sa hon då. Jag börjar förstå nu.

Första tankarna.

Klockan är nollsextjugofem och jag ligger under täcket. Håller mobilen i båda händerna, kaffekoppen står på bröstkorgen, lutad mot samma lillfinger som telefonen vilar mot. Alla sover fortfarande.

Jag drömde om någon. En domare tittade på mig och sa: det är uppenbart för alla att han lurade dig. Jag vaknar, går upp, tittar ut på de knotiga träden på innergården. Flera decimeter gnistrande snö balanserar på grenarna. Det finns ingenting kvar av gången som min son skottade igår.

Drömmen om våren.

Andra veckan i mars och där ute finns ingen vår i sikte. Mina fingrar snuddar de skira blusarna i garderoben men landar tills sist på ännu en stickad tröja. I skohyllan står ett par nya stövletter. Klackarna mäter nio centimeter, men vägen mellan kontoret och tunnelbanan är en isbana och jag skulle dö.

Jag googlar kostymer i färg. Vill så gärna ha en klassisk kostym i blått eller grönt när våren kommer. Hittar inte rätt kostym men hittar istället en djupröd kavaj i kimonomodell. Parar i huvudet ihop den med höga svarta kostymbyxor och ett enkelt linne.

En liten till.

Vi sitter i soffan och han buffar sin axel mot min. Vill du ha en liten till? säger han och tittar förväntansfullt på mig. Jag reagerar innan jag hinner tänka. Nej för fan, säger jag. Han ser förvånad ut. Barnet fyller ju arton, han är vuxen, vi ute på andra sidan. Vi klarade det älskling, vi kan inte börja om, säger jag.

Han tittar på mig, sedan lutar han huvudet bakåt och skrattar högt. Jag menade en liten whisky till men skönt att veta var du står på den fronten, säger han. 

Söndagsrutinen.

Söndagsbubblet är upphällt, en tvätt snurrar i maskinen, golven har precis blivit dammsugna och min man förbereder veckans middagar. En chili con carne och en fläskfilégryta puttrar på spisen. Just nu blötlägger han kikärtor inför morgondagens falafel.

Vi har handlat och tränat och nu är bara det bästa kvar: söndagsbubblet, det långsamma matlagandet och det sista av den stillsamma städningen. Om en stund kommer barnet hem och då blir det ännu bättre.

Lördag 21:22.

Livebloggen slutar här. Min man är hemma och extra mysig. Han har saknat mig, det kan han inte ljuga sig undan. Det är fint. Vi ska krypa ner under en filt i soffan och titta på något, men antagligen kommer jag somna med huvudet mot hans axel.

Det har varit en fin dag, det har det. Synd för er bara att jag valde att liveblogga från den tråkigaste lördagen nånsin. Men fint för mig att ha er som sällskap.

Tack och god natt. ❤️

Lördag 19:08.

Prick i den här minuten rullar min mans tåg in på stationen. Har har varit hos sin mamma, hjälpt henne med husfix som hon inte klarar av längre. Han har även varit i antikaffärer, det vet jag eftersom han har skickat bilder hela dagen. Vid ett tillfälle svarade jag ja! så han kommer hem med två vägglampor i mässing. De ska sitta på varsin sida om vår säng.

Det har varit fint med ett dygn för mig själv, men han är välkommen hem, det är han.

Jag ska visa exakt hur välkommen genom att svänga ihop en tomatsås, koka spagetti och rota i frysen efter köttbullar som han gjorde förra helgen. Vilken tur han har som får komma hem till en sån kulinarisk upplevelse.

Lördag 17:02.

Igår tänkte jag för mig själv att jag inte ska prata med en enda människa på tjugofyra timmar. Kände hur jag verkligen behövde egentiden. Jag har visserligen fortfarande inte sagt ett ord högt men jag har bloggat cirka sjutton gånger, skickat hundra mail, haft en evighetslång konversation med en vän på instagram, messat med barnet och mannen och mamman.

Nu ska jag ligga här på soffan en stund och öva på att vara tyst även i huvudet. 

Lördag 16:07.

Tjugo minuters yoga, sen en timmes styrka för rygg, biceps och mage. Kommer hem och går raka vägen till datorn. Jag har två arbetsuppgifter kvar och sedan är jag färdigjobbad för veckan. Jag tror att jag klarar dem på under en timme.

Jag har fortfarande träningskläderna på. Sparar duschen, sidenpyjamasen och vinet till efter att jobbet är klart. Det är en klapp som sitter fint på axeln.

Lördag 14:14.

Crémant inköpt, mascara likaså samt även en kaffekopp av samma modell som jag redan har fem efter att den sjätte gått i kras. Två arbetsuppgifter kvar, men min ländrygg värker och jag borde verkligen gå till gymmet. Ja, så gör vi. En jobbpaus till och en snabb vända på gymmet.

PS. Kul att ni gillar realtidsblogg. Det gör jag med. Obviously.

Lördag 11:21.

Mailinkorgen är tom. Möten som behöver bokas enligt en tidsplan är bokade. Listan över aktiviteter påbörjad. Två avbockade, sju kvar. Har även hunnit få i mig tre koppar kaffe, den där yoghurten och en clementin. Samt en Loka päron. Herregud vad jag kan äta när jag tänker efter.

Hursomhelst. Nu blir det jobbpaus så länge som behövs för att jag ska hinna förbi Åhléns för att köpa en mascara samt Systembolaget för att köpa vårt obligatoriska söndagsbubbel.

Lördag 09:23.

Ett nybakat surdegsbröd med valnötter. Färskost, krispsallad och ost, rökt skinka och tomat. Ett par knyck med pepparkvarnen. Nespressos pumpkin spice latte. Det är en knäpptyst lördag. Solen formar mönster på huset på andra sidan gården.

Sätter mig skräddare i soffan med datorn i knät. Frukosten på soffbordet. En finyoghurt i kylen som jag köpte igår men inte orkar. En drös arbetsuppgifter kvar från veckan. Jag ska ta tag i dem nu.

Det känns inte särskilt jobbigt att arbeta bort en lördagsförmiddag. Jag funderar över varför. Jag tycker att det är ganska roligt, jag antar att det är det som gör det. Vi hörs på andra sidan arbetet, hej så länge.

Lördag 08:58.

Ska vi köra en realtidsblogg här idag? Som instagram fast med texter, en liveuppdatering från dagen som den går. Jag kommer dock bakdatera det här för klockan är två minuter över nio och jag har redan varit sjukt effektivt. Så, here it goes:

Lördag 06:42. Vaknar av att solen trillar in över sängen. Jag har inte dragit ner rullgardinen, för jag har sovit ensam och får bestämma själv. Somnade innan tjugotvå. La mig tidigt för att läsa och minns att jag läste med ett öga i en minut och sedan minns jag inte mer.

Läser bloggarna jag följer, bläddrar instagram, skrollar nyheter. Messar min man, tänker att det är fint att han var den första jag tänkte på när jag vaknade. Går upp, kliver i kläder, sminkar mig. Startar en tvätt och går ut. 

Promenerar en halvtimme, hänger tvätten, diskar glasburkarna som vi har kaffekapslar i, gör rent kaffemaskinen, snickrar ihop min frukost och sjunker ner i soffan. Kommer på att jag borde realtidsblogga.

Mmm.

Så har ännu en dag vid mitt matbord passerat. Dagen bjöd många och långa möten, men inte förrän nio. Hann dra ett snabbt varv med dammtrasa och dammsugare innan dagen officiellt startade. Vid lunch tog jag min man i handen och hittade ut.

Vi åt lunch och sedan kysste jag honom adjö. Han gick till tåget för ett dygn i den lilla staden och jag gick till Ica och fyllde en korg med allt som är gott. En prinsessbakelse i en konditors skyltfönster och en flaska bubbel på kylning.

Och nu har klockan tickat förbi sexton och jag tror att jag ska kalla det för en fredag. Min man kommer inte hem förrän sent imorgon och barnet är hos sin pappa. Lägenheten är städad, datorn snart avstängd, tystnaden total.

Ett litet glas crémant och prinsessbakelse, sedan en promenad till Svenskt tenn tror jag. En våffla med räkor, gräddfil, rödlök och dill till middag. En bok i öronen från och med nu och tjugofyra timmar framåt. 

Jobba, äta, ligga.

Så blir det torsdag och jag har möten från åtta till arton. Lämnar inte hemmet, tar min dator och sätter mig vid matbordet. Vandrar några varv runt bordet på lunchen, sjunker sen ner på stolen igen och fastnar där.

Solen trillar in och lägger sig på vardagsrumsgolvet. Jag tänker att det här är våren då jag inte har dåligt samvete för att jag inte är utomhus. Tittar på min egen spegelbild i möte efter möte, noterar hur håret har blivit så långt att det alltid ligger i en våg över ena axeln.

Vi lagar mat tillsammans och efteråt tänker jag att jag borde gå och träna, men plötsligt är klockan åtta och jag har inte förberett morgondagens alla möten ännu. Den enda tomma timmen som finns i min kalender imorgon är lunchen.

Så jag hamnar här istället för ännu någon timmes jobb. Det är ännu en dag då jag inte tränade, fast jag lovade mig själv. Jag har inte varit utomhus idag. Min app säger att jag har gått fyrtiotre steg. Kanske borde jag ligga ikväll, det räknas också.

Första dagen av mars.

Det kommer ett meddelande under dagen. Vad vill du ha till middag? frågar min man och jag funderar ett slag. Schnitzel? skriver jag sedan. Fixar! svarar han. Det är en ny liten rutin som han har, att fråga vad jag vill ha till middag och sedan laga det.

Jag kliver in genom dörren vid sex, med en kaffe i handen och huvudet fyllt med arbete. Sjunker ner vid ett dukat bord. Han frågar om jag vill ha ett glas vin och jag tänker att jag borde träna, men jag känner också tröttheten. Känner att jag vill ha ett glas vin.

Barnet åkte till sin pappa idag, så det är bara jag och min man. Vi ligger i soffan efter maten. Tvingar till sist ut oss själva på en promenad men det är kallt och vi fryser. Går hem och ställer oss i en varm dusch istället.

Och nu sitter jag i sängen, ryggen mot sänggaveln och datorn balanserandes mot benen. Svarar på dagens sista skörd mail, skriver det här, tänker att jag borde kunna sova inatt.

Välkommen, mars.

Idag börjar mars. I mars känner man livet i sig. I mars slutar islager täcka marken, i mars kan man ha höga klackar utan att kana fram. I mars sopas trottoarerna. I mars kan man börja fundera på att ersätta balaklava med scarf i halsen.

I mars lyser himlen blå även fast klockan närmar sig arton. I mars känns våren plötsligt inte evigheter borta. I mars kommer hoppet. I mars blir allting bra.