Vi vaknar till en torsdag när förkylningen till sist har tagit oss. Vi har varit hängiga och trötta hela veckan, men också varma och mjuka mot varandra, som om novembers mörker och sjukdom slipat ner våra kanter.
Vi arbetar nio till sexton varje dag, spenderar all annan tid tillsammans. Promenerar i kvällsmörkret under glittrande gatulampor, väljer länge bland vinflaskorna på systembolaget, lagar mat, ligger nära i soffan och tittar på serier, låter händerna vandra efter hud, ligger vakna i sängen och pratar.
Så kommer torsdagen och jag stannar hemma. Han sitter i sovrummet i sina möten, jag sitter skräddare med datorn i knät i vardagsrummet. Vi turas om att komma med kaffe, stannar upp för att kramas i köket, säger att fredagen får bli likadan.
Vi pratar också om att det är en undantagsvecka, att vi inte kan arbeta nio till sexton, att båda ligger efter med jobb men att det viktigaste just nu är vi. Att vi behöver hitta vägar i vardagen där alla ryms, där vi inte glömmer varandra men inte heller försakar oss själva. Jag tror att det kommer gå, jag tror att vi äntligen är på samma sida i boken som är vi.
Det låter mycket hoppfullt. Jag tror helt klart att man behöver skilja tydligt på arbetstid och fritid. Delegera mera jobb till andra om man inte hinner med, om det går. Jobba 8-17, hade det funkat? Eller endast jobba en gång i veckan sent, inte alla dagar? Jag hoppas ni hittar en bra balans!
SvaraRaderaHan jobbar ju mot hela världen så det fungerar inte att begränsa med arbetstider, men det finns fortfarande saker som vi kan göra. För min egen del tänker jag att jag ska blocka mig i kalendern från 15:30 och låta sista timmarna varje dag vara admin och svara på mail. Tror att det kommer göra att jag är fri efter 17:30 ish varje dag och det som inte ryms inom tio timmars arbetsdag ska kanske inte heller rymmas, tänker jag.
Radera