Tjugotvå grader och regn, rödvin och kaklade fasader.

Det kommer ett textmeddelande från min man. Tusan, nu ligger det massa regn i prognosen, skriver han och jag svarar att det inte gör någonting. Att vi promenerar under våra paraplyer om vi måste och tills vi känner att vi är blöta nog, och då stannar vi någonstans och beställer varsin cappuccino eller ett glas rödvin och sitter under ett tak och tittar på Lissabon, på människorna, på husen, på fasaderna.

Resväskorna är packade, morgondagens kläder är strukna och vilar över en stolsrygg. Kvar är bara att duscha och måla naglarna tomatröda. Hälla upp ett glas rödvin och sjunka ner i soffan, låta honom stryka med tummarna mot mina hålfötter. Njuta av att nästan vara där. Om ett dygn sitter vi mittemot varandra på en restaurang i en annan stad, i ett annat land.

Det blir nog inga fler ord här förrän veckan är slut, men om man vill så finns jag på instagram. Klicka på bilden intill så hittar ni mig. Até mais!

Om det som vi verkligen behöver nu.

Det blir söndag och barnen drar. Brorsdottern hem till den lilla staden och barnet till sin far. Han ska spendera höstlovet där. Vi som är kvar här hemma arbetar med att checka av punkter från en lista. Tvättar, putsar skor, vattnar blommor, köper en bok.

Vi behöver inte äta riktig mat till middag idag, säger min man och tvingar med mig ut för att köpa prosciutto och salami, olika ostar, kex och marmelad. Tvättmaskinen snurrar och på sängen ligger kläder i olika konstellationer. Jag ska snart öppna arbetsdatorn och jobba ett par timmar, men det känns inte särskilt hemskt.

Jag tror att det är för att det ligger en semesterkänsla över oss. En längtan och en iver. Jag vill bara jobba bort måndagens alla måsten. Vill komma hem från jobbet imorgon och hälla upp ett glas vin, långsamt packa resväskan och ställa den att vänta i hallen. Duscha, måla naglarna, plocka fram reskläderna. Vara sådär resivrig tillsammans med min man.

Sista lördagen i oktober.

Det är fortfarande mörkt när jag vaknar, och jag vet inte om det är morgon eller natt. Tittar på klockan på mobilen och ser att den är halv nio. Lägenheten är tyst, det är ingen som är vaken ännu. Himlen är blygrå, gryningsljust kommer inte förrän långt in på förmiddagen. Då har min man hunnit gå till kontoret och barnen åkt till Mall of Scandinavia.

Jag städar undan efter allas morgonbestyr, tar min tekopp och går tillbaka till sängen. Ligger där och läser i två timmar, går inte upp förrän barnen kommer hem igen. Nu står en saffransdoftande fisksoppa och puttrar på spisen och utanför trillar regnet ner. Barnen tittar Sabrina på netflix och jag skriver lite och långsamt.

Om någon timme ska barnen åka till gröna lund. Om jag orkar ska jag öppna dörrarna till min garderob och börja fundera på vad som ska följa med till Lissabon på tisdag. Temperaturen ska bli tjugonågonting varje dag och jag ska ha bara ben.

Men det är något annat den här sista regniga lördagen i oktober. Idag kommer jag inte gå ut förrän barnen ska mötas utanför grönan vid tjugoett, och de bara benen kommer nog vara klädda i tjocka strumpbyxor och någon mjukt stickad klänning till. Om bara den här jäkla hostan släpper så tänker jag att det kan bli ganska mysigt, det också.

Halloween och sånt.

Jag har längtat efter fredag hela veckan. Åkte in till kontoret för två möten, höll på att hosta upp lungorna under det andra så avslutade det och åkte hem. Lade mig i sängen och blundade i en timme, och jag tror att det hjälpte litegrann. Det som inte jobbades idag får väl jobbas på söndag istället, tänker jag.

Och nu sitter jag här i soffan och äter lakrits och väntar på att barnet och hans kusin ska komma hem. Han är och möter henne på t-centralen och de borde vara hemma vilken minut som helst. Jag ska föreslå att vi inte gör någonting alls idag, bara ligger på soffan och äter godis och tittar på netflix. Imorgon ska de gå på gröna lund och skrämma livet ur varandra, men det är en annan dag. Den tar vi imorgon.

Fredagsstämningen.

Jag överlevde dagen. Hade så mycket pepp inför projektuppstarten som jag skulle hålla i att jag kunde brinna på den lågan hela dagen. Fast vid kvart i fyra sinade energin, rann ut och bort. Så jag lämnade kontoret och promenerade långsamt i höstkylan, såg en fin klänning i skyltfönstret på Åhléns och gick in, provade och köpte. Kom hem till en man och ett barn som lagade chicken tikka masala tillsammans.

Satt vid matbordet en timme, förhörde inför ett NO-prov, jobbade en supersnabb stund och duschade sen. Nu sitter jag i nattlinne och morgonrock i soffan och väntar på att citron- och vallmokakan som står i ugnen ska bli färdig. Det är min tur att bjuda på fredagsfika på jobbet imorgon. Jag kommer även bjuda på earl grey med honung och citronskiva och någon spellista för regniga dagar i bakgrunden.

Lägesrapport.

Klockan är snart tjugoett och jag ska sova nu. Jag hoppas på en natt utan hosta och snörvel. Imorgon ska jag hålla i ett möte från nio till fyra. Jag vet verkligen inte hur det ska gå till, men det är inte så mycket att fundera över för det går inte att ställa in. Vi har redan förlorat två månader på grund av dåligt ledarskap och usel planering, så det är bara att snyta sig och kavla upp ärmarna.

Jag ska drömma om Lissabon inatt, för på tisdag åker jag och min man dit och jag behöver det att längta till. I fyra dagar ska vi vara där och vi ska inte göra annat än att promenera upp och ner för kullarna och pausa på olika uteserveringar och dricka rödvin och äta ost. Mmm.

Nej, god natt nu.

Hur jag går runt.

Det blir tisdag och jag fortsätter att hosta. Jag sitter i sängen och jobbar den första halvan av dagen, sedan sätter jag mig skräddare i soffan med datorn i knäet. Man får väldigt mycket gjort när man jobbar i ensamhet och tystnad.

Men jag måste bege mig upp och ut om en stund. Klä på mig riktiga kläder, borsta håret och försöka se presentabel ut, för ett utvecklingssamtal med barnet och hans mentor väntar. Och imorgon måste jag åka till kontoret, för på torsdag håller jag i ett projektuppstartsmöte och jag måste komma åt papper som ligger på mitt skrivbord innan dess.

Men jag tror att det kommer gå bra, för jag mår alltid som värst de där timmarna när jag sitter i sängen. Som om jag blir extra sjuk av att vara i vilomiljö. Så lite mascara, läppglans och en hårborste får bli det som botar mig. Samt fjorton koppar te som lugnar ner hostan och halsen.

Oktobersjukan.

Jag har hostat och snörvlat sedan i fredags, men låtsas som ingenting för det har funnits så mycket som jag har velat göra. Men så vaknar jag till en måndag och går upp när klockan ringer, trots att jag hostat fram till halv två. Min man kommer in i badrummet när jag står och kallsvettas framför spegeln med mascaraborsten i handen. Ska du verkligen gå till jobbet? säger han. Kanske inte, säger jag.

Det står disk på köksbänken, en övergiven galge dinglar från en stol, en tidning ligger kvarglömd på matbordet och ljusstakarna står i oordning. Jag orkar inte titta på det men inte heller göra något åt det, så jag kryper tillbaka ner i sängen igen. Lämnar balkongdörren med en millimetersglipa, byter blus och kostymbyxor till urtvättad tisha och pyjamasbyxor.

Huvudet fungerar, det är bara kroppen som inte riktigt orkar med, så jag sitter där under täcket och jobbar på. Äter klementiner och dricker te. Till sist går jag upp. Bestämmer att jag ska plocka i tjugo minuter och att det inte behöver gå särskilt snabbt. Tjugotre minuter senare är lägenheten fin igen, och det gör lite mindre ont att jobba från soffan.

Om en söndag, kanelbullar och nyår.

Vi kliver ut genom porten redan vid tio. Det är bara barnet och jag, min man behöver jobba och jag tänker att det är ett fint tillfälle att hälsa på i staden som vi inte längre kallar hemma. Vi åker på slingriga vägar genom skogen. Solen står högt på himlen, lyser ner på träden som sprider sina gula, röda och orangea löv över oss.

Hemma hos mina föräldrar är båda mina bröder, deras fruar och alla barnen. Mamma har bakat kanelbullar och vi sitter runt deras köksbord i timmar. Några barn leker under bordet, andra bygger en koja och vissa ligger i soffan och spelar på sina mobiler. Vi bestämmer att barnen firar nyår med våra föräldrar och att mina bröder och svägerskor kommer och firar med oss. Löjrom, hummer och champagne och hela meningar.

Solen är allra längst bort på himlen när vi sätter oss i bilen igen. Vi lyssnar på en dokumentär och pratar om det som vi hör. Mörkret faller snabbt men det gör ingenting, för att sitta där i bilen med honom är bland det bästa jag vet. Så kommer vi hem till en man som fortfarande sitter med sin dator. Lägenheten lyser med sitt mjuka sken och det känns verkligen som höst, men det känns också verkligen som att komma hem.

Bara några timmar till.

Min kropp är trött, halsen kittlas och alla tankar sölar sig fram. Igår tänkte jag att det nog var för att jag inte är van vid att festa sådär, men nu tänker jag att det kanske inte bara handlar om hur högt jag sjöng på dansgolvet eller om alla de där vinglasen som dracks.

Så jag river ingefära och pressar citroner, värmer honungsvatten och köper något som sägs häva förkylningar men som säkert bara fungerar om man verkligen tror på det. Och jag är ju en skeptiker. Men jag vill inte bli sjuk, så jag faller för lurendrejerier och dricker mycket vatten och sover tio timmar när fredagen blir lördag.

Och idag ska barnet spela poker med några kompisar här hemma och han har mycket artigt bett oss om att dra. Så jag har köpt hem coca cola och chips och sagt att vi kan hålla oss borta i några timmar. Jag tror inte att vi ska göra något svårare än att ta en långpromenad och stanna till för mat någonstans. Sen ska jag somna på soffan igen.

Tack för helgen.

Jag vet nästan inte vad jag ska skriva om onsdagens fest. Den blev allt det där som vi har pratat om, fantiserat om. Ett runt middagsbord och bara tjejer runt det, sen ett pulserande dansgolv och ett glas i handen och musik som strömmar genom varenda cell i kroppen.

Jag dansar i timmar och min klänning blir fuktig av värme. Sover bara under nattens sista tre timmar. Och nu är veckan över, festen är slut. Det känns i kroppen, det märks i halsen som fortfarande är hes, det känns i huvudet som ännu är tungt. Men det gör ingenting.

Om att vara väldigt redo.

På en galge i bokhyllan hänger en ny klänning. Om en timme ska jag kliva i den, ta min väska och möta en kollega. I väskan ligger två klänningar, en av dem ska jag byta om till när dörrarna till middagen slår upp vid nitton, men jag kan inte bestämma mig för vilken.

Vi kommer vara femhundranågonting när vi firar sextio år idag. Det är hela vårt företag, varenda kotte som jobbar hos oss. Vi har aldrig samlats alla förut, det är ju egentligen ett omöjligt projekt. En verksamhet som helt stannar upp, det måste ju kosta ofantligt.

Men det ska bli roligt, särskilt som den lilla truppen som är min har pratat om det här länge nu. Om vad vi ska ha på oss, vilka som ska dela rum med varandra (eftersom vi fullbelägger hotellet), hur vi ska festa hela natten. Nu händer det äntligen.

Om imorgon.

Imorgon fyller företaget som jag jobbar för sextio år. Det kommer firas med konferens i två dagar och en fest i mitten. Jag har tusen saker att göra, klänningar att stryka och skor att putsa och en väska att packa, men i mitt huvud har det hela dagen rullat runt en fortsättning på kapitlet som jag lämnade ofärdigt i söndags.

Så jag kommer hem från jobbet, kokar en kopp kaffe och sätter mig skräddare i soffan med datorn i knäet. Tänker att vi skiter i middagen, det får bli mackor, och skriver istället. Nu har det gått timmar sedan dess och mina fingrar är lite stela. Och jag har fortfarande inte strukit någon klänning eller putsat några skor eller packat min väska.

Så mycket söndag.

Så blir det söndag. Jag drar på mig tröjan som blev min för några veckor sedan. Den är i mossgrön ull och var min mans tills den råkade följa med en fin trettio in i tvättmaskinen och blev alldeles för liten. Nu bor jag i den nästan jämt. Bär den till jeans och kostymbyxor och kjol. Just idag har jag den över en tunn klänning.

Alla våra söndagar ser likadana ut. Långsam morgon, frukost i soffan i sällskap av en bok att läsa eller en bok att skriva, kaffe flera gånger om och sävliga samtalsämnen. Musik i bakgrunden, okammat hår och ljus som brinner ut på matbordet.

Vid lunch står vi på trottoaren utanför vår port, som alla söndagar. Går till Metropol och tittar på gamla saker, som varje söndag. Jag kommer på att en lampa med målad porslinsfot borde pryda vårt vardagsrumsfönster, men min man förstår inte storheten i det. Inte än, men han kommer snart att göra det.

Vi promenerar in i Östermalm. Går vi tre på rad längs de gamla husen. Köper korv i baguette någonstans där folk flockas runt den lilla kiosken och korven dröjer i tjugo minuter. Kaffe i handen och på väg till det sista stoppet. Handlar till en gryta med kyckling, kantareller och potatis. Han står framför skärbrädorna och kastrullerna, jag dammar och barnet dammsuger.

Och nu är vi tillbaka där vi startade dagen och avslutar den lika långsamt. Barnet som läser, jag som skriver, mannen som googlar glesbygdskavajer eftersom jag sa att jag tycker att det är fint. Jag vet inte när jag någonsin skulle använda en sån, men det är verkligen fint.

Lördag.

Jag vaknar klockan åtta. Då har jag sovit i tio timmar, och jag letar i huvudet efter värk men det finns ingen där. Jag sväljer ett par gånger, inte heller det gör ont. Jag fortsätter blunda och lägger mig nära intill honom, ligger så och bara blundar och känner honom vakna.

Vi går runt hela förmiddagen, han i mjukiskläder och jag i morgonrock. Barnet klär på sig och drar till en kompis. Vi skrotar hemma. Jag läser ut en bok och han tittar på någon som springer ett marathon. Jag känner mig inte sjuk längre, kanske bara lite extra trött i kroppen.

Men jag ska gå och duscha nu, blåsa ut håret och sminka mig och kliva i en klänning. Vi ska gå på eftermiddagsbio, bara han och jag, och sen ska vi möta barnet för middag på en libanesisk restaurang när eftermiddagen går in i kvällen.

Nej men trevlig helg då.

Det börjar efter lunch på torsdagen. Gör plötsligt ont i halsen när jag sväljer, en timme senare bultar huvudet. På kvällen kommer sjukdomskänslan. Jag går upp på fredagsmorgonen och följer barnet till stygnborttagningen på vårdcentralen. Det är meningen att jag ska åka till kontoret efteråt, men benen darrar och världen snurrar bortom det bultande huvudet.

Så jag går hem och lägger mig. Svarar på de akutaste mailen, sätter datorn i vila och somnar. Vaknar två timmar senare, svarar på ännu ett par mail, ringer tillbaka på ett missat samtal, somnar om. Vaknar och ser att jag sovit förbi lunch. Textar barnet och frågar om han kan köpa glass när han går hem från skolan. Vaknar när glassen ställs på sängbordet.

Och nu är vi alla hemma. Jag har kommit upp ur sängen, flyttat mig till soffan och scrollat genom det som skett i min mail när jag sovit. Tänker att jag jobbar ikapp det på söndag. Min man frågar om vi foodorar idag och jag nickar. Halsen gör inte ont längre, men det är tungt i huvudet och jag är så fruktansvärt trött i benen. Det är som om musklerna har förtvinat i dem.

Jag hoppas att det är en tjugofyratimmarsgrej, att jag vaknar imorgon och har sovit bort eländet. Eller botar det med en pizza ikväll. Pizza och te och glass och klementiner.

Om texter och stolthet.

Barnet kommer hem sent på onsdagseftermiddagen. Kliver ur jacka och skor, lämnar ryggsäcken i hallen och sjunker ner på en köksstol. Jag ställer en tallrik soppa framför honom. Vi fick en sjukt rolig uppgift på svenskan idag, säger han och jag letar efter ironi i hans röst, men det finns ingen där.

Han berättar att de ska skriva en deckarnovell. Den ska vara max tre sidor lång och han vet redan vad den ska handla om. Jag säger att jag tänkte gå och sätta mig någonstans för att skriva efter middagen, frågar om han vill följa med. Ja! säger han och han drar ut på a:et så att det varar i flera sekunder.

Han lägger ner sin dator i ryggsäcken och jag låter min sjunka ner i väskan. Vi promenerar längst ner på Sankt Eriksgatan och in i det som har blivit min favoritbar när det kommer till att sitta ensam vid ett bord och skriva. Beställer ett glas rött till mig och en coca cola till honom.

Han frågar om han får läsa det som jag skriver och vid ett slitet mahognybord blir min son den första att läsa de fyra inledande kapitlen i min bok. Det känns rätt att det är han, för det känns så ofta som att jag skriver för honom, även om boken inte handlar om honom.

Han skrattar där jag hoppades att man skulle skratta, drar ihop ögonbrynen när han skjuter tillbaka datorn mot mig och frågar vad som ska hända härnäst. Och jag tror att det är ett sånt ögonblick som kommer stanna i mig för alltid. Sen öppnar han sin dator och skriver på sin egen novell och jag lovar att inte smygtitta.

Fortfarande en dag.

Kommer hem igen vid halv fyra. Det är en timme innan barnet kommer hem, kanske två innan min man. Låser upp och hänger av mig kappan. Tänder lampor och ljus, sätter på en kopp kaffe och radar upp mina små inköp, den lilla flaskan Chablis som jag ska basera en fisksoppa på sen, och en brownie från Fabrique.

Brownien är insnurrad i brunt smörpapper och får mig att känna mig som Elsa Billgren. Det är inte en helt oangenäm känsla. Sätter mig vid matbordet med kaffet och kakan och datorn. Sammanfattar anteckningarna från mötet tidigare och jobbar färdigt dagen.

Och det var det. Det är dags för den där fisksoppan nu, och kanske ett halvt glas av det där vita vinet som smakar lycka. En middag och så en promenad någon annanstans, någonstans där det bara är jag och texterna och ett rödpang.

Också en dag.

Jag vaknar till ännu en morgon där jag inte behöver skynda upp och ut. Veckans andra kundmöte väntar, även det tvärs över stan från vårt kontor. Att åka kors och tvärs är bara att spilla tid, så jag startar hemma, långsamt och vackert.

Tar med datorn och en kopp kaffe till sängen. Går upp när man och barn lämnat lägenheten, tänder ljusen på köksbordet, viker in lakanen som torkat i vardagsrummet över natten. Det doftar sköljmedel och kaffe. Blandar upp det med doften från en clementin. Morgonrock, nattlinne och mjuka tofflor som jag knyckt från ett hotell.

Sätter mig i soffan med datorn och en tidning. Planerar dagen, promenaden hem från kunden som jag ska ta när det fortfarande är ljust. Vinet som jag ska köpa till fisksoppan som jag vill laga ikväll. Skrivandet som jag ska ägna mig åt när inga måsten finns kvar.

En tisdagseftermiddag.

När klockan blir fyra sitter vi håglösa mittemot varandra. Dagen har försvunnit så snabbt, bådas energi har runnit bort. Vi börjar prata om vår kollega som köpt en lägenhet några gator från mig. Han frågar om jag har varit där än och jag skakar på huvudet. Vi drar dit, säger han.

Det är vi tre som brukar turas om att laga mat till varandra. Vi går runt i lägenheten och A visar väggar som tidigare funnits, kök som ska byggas och badrum som snart kommer ta form. Det är dammigt och stökigt nu, men det kommer bli fint en dag.

En timme senare går jag därifrån och vid övergångsstället tittar jag på ryggen på en ung kille och jag tänker att det är så som min son kommer se ut om något år. Sedan börjar han gå och jag inser att det är min son. Det är som om jag plötsligt såg honom ur någon annans ögon, som någon som inte sett honom varje dag och som missat hur vuxen han börjar bli.

Jag sicksackar fram till honom och knackar på hans axel samtidigt som jag faller in i hans tempo. Hej mamma, säger han och sänker ner hörlurarna på axlarna. Så går vi där bredvid varandra en tisdagseftermiddag, på väg hem från varsin vän efter skola och jobb, och jag tänker att livet är bra fint ibland.

Om måndagar och prao.

Vi tar en halvtimmeslång promenad. Det är bara barnet och jag, mörkret har fallit och middagen ligger i våra magar och på andra sidan fönsterna som vi passerar sitter paren på rad framför sina levande ljus och tjusiga tallrikar. Det är som om de inte har måndag.

Barnet pekar på olika ställen som han vill praktisera på i höst. Han skriver ner dem i en lista när vi kommer hem, det blir tjugotre rader. Det är mest caféer, blomaffärer och teatrar. Han skriver brev till de alla. Anpassar och förändrar, skriver om och skriver nytt. Han har redan sökt ett tiotal praktikplatser, men det är svårt för det är aldrig någon som har tid.

Vi har väldigt mycket måndag idag. Mest barnet, tror jag. En riktig måndag, med ett religionsprov som skrivits under dagen och ett matteprov imorgon, engelska som ska redovisas på onsdag och en franskaläxa på fredag. Och så alla de här praktikplatserna som han söker och söker och söker, och företagen som aldrig har tid att säga ja.

Oktoberkänslan.

Klockan är halv sex på lördagseftermiddagen och jag har precis sjunkit ner i soffan. Jag har en filt över axlarna och en kopp te som fortfarande är för varm. Och jag tror, jag tror att oktober är allt det där som jag saknade i september.

Vi har varit ute hela dagen, promenerat gata upp och gata ner, pausat för att titta på hundraåriga vädringsbeslag och nya soffor, druckit kaffe och promenerat förbi flerfärgade träd och vackra fasader. Känt kyla mot huden men värme där inne. Strumpbyxor i ull och en tjock tröja under den tunna kappan, halsduk och handskar.

Hösten borde alltid vara som idag. Brandgula löv och kylig luft, rosiga kinder och händer i handskar. Känslan av att vara alldeles kall när man kommer hem och kryper in i en filt. Att leta bland restaurangerna i mobilappen och välja en som får leverera vår middag för dagen. Ett kraftfullt rödvin och en liten skål med lakrits och det är verkligen allt som jag behöver.

Stunder från fredagen den fjärde oktober.

Jag vaknar innan alarmet. Går upp och kissar och så tillbaka till sängen igen. Ligger med min kropp tryckt mot hans i tjugo minuter, väntar på alarmet och blundar, tänker att kanske händer den bästa stunden på dagen innan jag ens är vaken.

Sitter på tunnelbanan. Det är morgonrusning och jag är på väg till jobbet. Vi glider ut från gamla stan och över vattnet. Solen studsar så hårt mot ytan att jag blir tårögd, inte av känslor utan för att den lyser så starkt. Jag måste blinka och blinka och blinka. När vi ankommer slussen är tårarna borta.

Vi brukar skämta om att min man alltid spelar Nick Cave när han vill ha sex. På fredagens eftermiddag hörs ljudet från ett textmeddelande. Det är från min man, och där i finns en länk till Nick Caves senaste album. Jag frågar om jag ska se det som förspel och han svarar med den där emojin med ett ansikte och flera hjärtan runt.

Det ligger två kanelbullar i papperspåsen i min hand. Smör, kanel och värme har lämnat mörka fläckar på pappret. Vi sätter oss i soffan, barnet och jag. Jag gick en halvtimme tidigare för att hinna träffa honom, äta en bulle och tvätta såret på hans fot. Efteråt tar han sin väska och går till bussen och jag lägger mig under två täcken och läser i en timme.

Jag sitter i soffan. Ljusen glimrar på bordet och ett glas rödvin står bredvid. Jag skriver om stunder från fredagen den fjärde oktober. Min man är på väg hem och jag ska alldeles snart gå och duscha. När klockan slår tjugoett ska vi sitta på balkongen på Bio Rigoletto och titta på Joker, men innan dess måste vi hinna äta någonting och jag tänker att jag nog vill dricka en drink också. Och tvätta håret, jag måste tvätta håret.

Kanske hörs vi igen den femte oktober.

Kanelbullar och egentid.

Jag frågar på onsdagskvällen om jag ska göra även torsdagen hemifrån, men barnet säger att jag kan åka till kontoret. Han kan behöva lite egentid, säger han. Så jag åker in till jobbet, tänker att jag kan arbeta hemifrån på eftermiddagen men det är ju sånt som man kan tänka, i verkligheten är klockan alltid halv fyra innan man kan slita sig.

Jag köper med varsin kanelbulle, för jag tror inte att vi hinner träffa varandra innan han tar bussen till sin pappas stad imorgon. Så vi sitter mittemot varandra vid matbordet, han med religionsplugg och jag med det sista av arbetsdagen, och äter kanelbullar en dag för tidigt. Jag frågar om han saknat mig under dagen. Nä, säger han och flinar.

Och god kväll.

Klockan drar sig mot arton och min arbetsdag är över. Den slutar med att jag ligger på rygg i soffan med fötterna mot ryggstödet och tittar på regnet som strilar ner där ute. I min dator finns flera mail som jag läst och sen markerat som olästa igen, för jag är inte kapabel till tankeverksamheten som behövs för att besvara dem.

Så jag lägger mig i soffan och tittar på regnet. Tänker att jag inte vill gå ut, fast jag längtar efter att sitta vid ett slitet bord någonstans i sällskap av min dator och ett glas rödvin. Det drar lite i min högra äggstock och jag tänker att jag måste sluta känna efter hela tiden. Och sen kliver jag upp från soffan, in i duschen och vidare in i ett presentabelt yttre.

Jag ska svänga ihop en enklare middag, äta med mitt barn och ställa en tallrik i kylen åt min man. Möta honom i dörren, ge honom en kyss och sen hitta det där slitna bordet med dov musik och fladdrande ljus i bakgrunden, beställa ett glas rött och skriva mig en sida eller två.

God morgon.

Jag vaknar av att han lämnar sängen. Hör hur han går över det knarrande trägolvet, tar sin dator och sätter sig vid matbordet. Klockan är halv sju. Det doftar av kaffe när jag kommer upp en timme senare. Han stryker sin skjorta och datorn ligger i väskan. Jag frågar om han är redo inför sin presentation och han nickar.

På köksbänken ligger tre piller i en hög, två alvedon och en ipren. Vi lade dem där igårkväll ifall barnet skulle vakna av att tån gjorde ont, men de ligger fortfarande orörda. Han blinkar sömnigt när jag tittar in i hans rum. Jag frågar hur tån känns och han säger att den fortfarande är bedövad. Men inte lika bortdomnad som igår, säger han.

Jag sätter mig i sängen igen, med ryggen mot kuddar och benen under täcket. Börjar sakta jobba igång dagen. Barnet ligger fortfarande i sin säng, med tån ännu lyckligt bedövad. Kanske kommer vi inte så mycket längre än så här idag.

Vill egentligen bara sova nu.

Hej från soffan. Jag jobbar hemifrån idag, med barnet vid min sida. Han opererade sitt nageltrång tidigare idag och det var bland det värsta jag sett. Jag var tvungen att sätta mig ner på golvet bredvid britsen och hålla huvudet mellan knäna för att inte svimma. Både doktor, sköterska och barn tittade mycket oroligt på mig där ett tag.

Nu är vi hemma igen och världen snurrar inte längre, även om jag känner mig rätt medtagen. Barnet har fortfarande bedövning i tån och känner ingenting ännu, men doktorn har förvarnat om att det kommer göra ganska ont när bedövningen släpper. Jag har bunkrat upp med alvedon, ipren och hans favoritglass. Han ligger i soffan med foten i högläge och tittar på netflix och ännu verkar det inte gå något nödläge på honom.