Hemma igen.

Vi är hemma igen. Kom hem sent på torsdagen, ännu lite kärare i Frankrike. Bordeaux var underbart, Paris precis lika fantastiskt som i augusti. Det var ett fint sätt att resa, att ta tåget genom landet. Nästa år vill vi göra samma sak fast i Spanien, se Madrid och Barcelona.

Jag sitter i soffan. Klockan närmar sig kväll och jag har tagit mig genom alla mail samt förberett måndagens möten. Det är ännu en vecka med en konferens som väntar. Inte särskilt mycket tid för någonting annat. Det gör inget, det är fint det också.

À bientôt!

Han frågade efter mammas andra tur till sjukhuset, efter att vi fått veta att hon skulle överleva för andra gången under loppet av ett par veckor. Du behöver något att längta till, något som tar tankarna från allt, sa han och jag sa inte emot. Vill du åka tillbaka till Frankrike?

Tidigt imorgonbitti åker vi till Bordeaux. Vi har en dröm om att köpa oss ett litet hus där om femton år, men ingen av oss har varit där så vi vet inte vad vi bygger drömmen på. Imorgon vet vi. På onsdag kliver vi på tåget från Bordeaux till Paris och spenderar ett dygn i staden som jag föll så hårt för i somras.

Jag kommer lämna datorn hemma, ska tänka noll och ingenting på jobbet och vägra känna ord i fingrarna. De närmsta dagarna framåt hittar man mig i Frankrike och på Instagram.

Lyckliga igen.

Jag ligger på hans arm. Det är sent på kvällen och vi andas tungt, matta av tillfredsställelse. Jag tänker ofta på hur nära det var att vi inte klarade oss hit. För ett år sedan hade jag precis nått den tysta acceptansen i att vi kanske inte skulle överleva.

Det var i tystheten som vi hittade tillbaka. Varje gång vi försökte prata blev allting värre. Vi skadade varandra genom att sätta ord på känslor, fick den andra att känna sig otillräcklig. Det var i tystnaden som vi fann varandra igen. 

En blick, ett leende, en smekning, en kram, en puss, en kyss. Borde vi prata? som en viskning och en huvudskakning som svar. Kan vi inte bara acceptera varandra precis som vi är? och en insikt i att vi kan det. 

Och vi kunde det. Vi kunde bli lyckliga igen.

Min fredag.

Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Klockan är halv sju och jag har mindre än sex timmars sömn i kroppen. Gick över från öl (!) till vatten tidigt igår eftersom det var veckans tredje dag med varierande mängder alkohol.

Mitt första möte är om exakt tre timmar. Tills dess behöver sovtröja och leggings vara ersatta av riktiga kläder och knuten på huvudet vara kammad och gärna tvättad. Däremellan ska jag hinna allt som jag inte hann igår.

Ikväll kommer mina föräldrar. Vi gör ett nytt försök med besöket som ställdes in förra helgen. Min man började med maten till ikväll redan igår. Någon gång under dagen ska jag gå ett varv med dammsugaren, snitta om blommorna på matbordet och torka av handfaten.

Och det, mina vänner, blir min fredag.

På det hela taget.

Det är som om min kropp känner av att jag inte hunnit hälften av allt som jag borde ha gjort i veckan, för jag vaknade innan alarmet imorse med en checklista på näthinnan. Var på kontoret klockan sju för att börja bocka av.

Nu är klockan snart lunch och en av tio är utförda. Egentligen borde fem av tio vara utförda, men istället har jag lagt tid på saker som inte fanns med på listan. Det är det här chefandet. Saker som kommer från höger och vänster och ingenstans men som behöver gå före allt annat. Som det ska vara, såklart och förstås.

Jag ska inte klaga. Jag har inte mer än någon annan. Också ironiskt att jag skriver det här på arbetstid (fast jag jobbade ju på fritiden klockan sju). Hursomhelst. Om fem minuter är det fika i matsalen eftersom någon föreslog att vi skulle äta kakor istället för lunch och ja, det är ingen dum idé. Och sedan har vi oktoberfest direkt när arbetsdagen är slut och förbi.

Så på det hela taget: kan inte klaga.

En lång dag.

Jag har en riktigt whiskyröst idag. Försöker vara tydlig mot min omgivning att jag håller på att tappa rösten och att det inte har någonting med gårdagen att göra. Fast det var en bra kväll igår. Det var festkommittén som hade kick-off för årets festplanerande och det är tydligt att vi är inom rätt område, för varken fest eller planering är någon issue.

---

Det där ovanför skrev jag imorse, precis efter att jag kommit in på kontoret, när jag kände att jag inte hade arbetet i mig riktigt än. Sedan startade dagen och jag brann av så ordentligt på en kollega redan under dagens första möte. 

Min chefs chef blev vittne och backade mig till hundra procent och bjöd sen ut mig på tjejlunch för att ventilera. Jag kan klara av att arbeta bland gubbfasoner om jag har kvinnor runt mig som sluter upp.

Dagen rätade upp sig ju mer den gick. Min chef hanterade situationen, gubben bad om ursäkt och min kollega från Malmö kom med ett tidigare tåg, vilket gjorde att vår planerade middag kunde genomföras. Tog med henne till samma restaurang som jag var på igår eftersom någon annans middag såg för jäkla god ut. Den stora skillnaden mot gårdagen var att det bara blev ett glas vin till maten och så hemma vid tjugo. Fint en onsdag ändå.

Gör vad som krävs.

Den imaginära revan i halsen är bättre, om än inte bra. Det känns som att den har blivit sydd med stora stygn, fast med en tråd som kliar och irriterar, som något från en Tim Burton-film. Jag drack så mycket te igår att jag har kissat två gånger i natt. Det fina med hösten: alla goda teer. Det fula med hösten: gå på toa hela tiden.

Men jag har huvudet med mig idag. Lämnade kvar känslan av att det var vadderat i gårdagen. Jag kommer ta mig genom dagens kick off finfint, bara jag dricker mina tusen tekoppar samt lyckas tjata till mig glass någon gång under dagen.

Om en reva i halsen och ett hektiskt liv.

Sitter uppkrupen i soffan. Datorn i knät och en kopp te på soffbordet. Det känns som att jag har en reva i halsen och ett huvud som väger dubbelt upp mot det normala. Köpte ColdZyme på lunchen, för jag vägrar att bli sjuk. 

Bytte jeansen mot leggings det första jag gjorde när jag kom hem, krånglade bort behån som nummer två. Nummer tre var att snitta om alla blommor som numera pryder mitt kök och vardagsrum. Fem vaser totalt. Det är efter födelsedag och jobbgrej. Promenerade hem från kontoret med en bokstavligt full famn.

Min onsdagsgrej blev inställd. Om ni minns min veckoplan? Tisdag: kick off, onsdag: middag med vän, torsdag: oktoberfest. Men så behövde hon ställa in och jag kände mest tack gode gud. Hon kommer på oktoberfest, så det är inte så att jag missar henne. Får bara en dag att vila i mitt åh så fartfyllda sociala liv.

Helgen som var och veckan som kommer.

Halvvägs genom september. Jag längtar aldrig efter smoothie längre, bara rostmackor med ost och marmelad. Ersätter kaffe med te och klär mig i allt tjockare tröjor. Jag har fyllt på mitt lager med stearinljus. Längtar hela tiden ut i den höga septemberluften.

Min födelsedagshelg blev perfekt. Nästan perfekt, iallafall. Vi skulle ha bjudit mina föräldrar på middag igår men mamma orkade inte. Det gjorde ingenting, det kommer fler tillfällen. Istället tittade vi på när kungen firade sina femtio år på tronen.

På dörrknoppen in till sovrummet hänger fem plagg: tre blusar, en topp med ballongärmar och en mjuk skjorta. I bokhyllan hänger tre par byxor. Jag har en vecka som aldrig saktar ner. En kickoff, en middag med en vän och så oktoberfest med kontoret. Planerar att vara fruktansvärt trött på fredag.

Om att vara trettiosju.

Idag fyller jag trettiosju. Jag tjuvstartade firandet redan efter jobbet igår med att först dricka ett glas vin med min kollega - hon som har blivit en vän och som snart behöver ett namn här på bloggen - och sedan ha kroppsvård i hundra år i sällskap av ännu ett glas vin.

Har således startat mitt trettiosjunde år fräsch som en nyponros. Som en present till mig själv har jag bara planerat in roliga möten idag, som en festkommitté och ett planeringsmöte. Efter lunchen ska jag få min present från barnet: Nordiska muséet och ett glas bubbel.

Vid sjutton drar barnet till sin pappa och jag lämnas över till min man. Eftersom vi ska bli fransmän har jag önskat att äta födelsedagsmiddag på Crêperie & Logi. Mycket rimligt ändå att fylla trettiosju och vilja ha pannkakor.

Bra dag, mycket bra dag.

Det var en fin dag igår. Egentligen tror jag att det hade varit bra för gruppen om vi alla satt under samma tak. Inte för att de behöver ha en chef närvarande i allt de gör, utan för att det var bra för mig att få en tydligare inblick i deras dagar. 

Igår satt vi alla fyra i samma i hörn, med ryggarna en meter från varandra. Jobbade bort förmiddagen, åt lunch, hade avdelningsmöte, gick fem trappor ner till restaurangen i huset och beställde in en flaska bubbel. Promenerade in till city, gjorde ett par shoppingärenden och avslutade allting med rödvin och french fries innan de tog tåget tillbaka till den lilla staden vid tjugotvå.

Investering i framtiden.

Apropå franskan igår. I nästan en månad har vi gjort tio minuter franska om dagen. Det har blivit höjdpunkten om dagarna. Kommer hem, sjunker ner i soffan och öppnar Duolingo. Ibland gör vi övningarna tillsammans, då ligger vi nära varandra i soffan och turas om att svara. Det är fruktansvärt roligt att lära sig ett nytt språk i vuxen ålder.

Planen är att vi ska få användning för franskan om femton år. Att min man går i förtidspension och jag hittar ett jobb som jag kan göra några timmar om dagen utan att det spelar roll var jag är. Då köper vi oss ett litet skruttigt hus utanför Bordeaux och pratar franska hela dagarna.

Känns som höstens startskott.

Klockan slog just tjugo. Middagen är uppäten och köket är städat. Barnet har gått till gymmet och min man svarar på dagens sista mail. Jag sitter med datorn i knät och skriver det här. Jag har precis gjort dagens tio minuter franska, dag tjugoåtta i ordningen.

Imorgon kommer mina tjejer, de som jobbar i min grupp men från kontoret i den lilla staden. Vi ska ha möte och sedan ska vi dricka vin. Det var deras förslag, vindrickandet. Mötet är mitt påhitt. Vi har dem varannan vecka. Numera ska vi ha vartannat möte i Stockholm och vartannat möte i den lilla staden.

Nehej, nu ska jag gå och stryka morgondagens kläder. Det blir jeans för första gången på evigheter. Mörka jeans, svart topp och svarta höga klackar. Kanske aningen mer makeup, någonting som markerar att hösten är här.

De små fina.

Jag skrev någonting och publicerade, men så gick det en minut och jag ångrade mig. Ironiskt eftersom inlägget började så här:

Jag har börjat skriva det här så många gånger nu. Skriver, suddar ut och börjar om igen. Det är inte ens något viktigt, ingenting stort, jag har inget att berätta. Det finns inga formuleringar som väntar i fingrarna. 

...

Jag ångrade mig för det handlade om hur någons negativa energi åt upp mig. Jag vill inte vara en person som äts upp av andras negativa energi, så jag raderade. Gjorde den något töntiga men effektiva övningen att rada upp dagens fina stunder tyst för mig själv. 

Here it goes:

- En festkommitté för nya kontoret har fötts.

- Ett viktigt möte har genomförts med gott resultat.

- Har varit både smart och rolig i olika sammanhang under dagen.

- Spenderade tio minuter på Partykungens hemsida med en kollega - som nog snarare är en vän - inför kontorets första AW nästa vecka.

- Det faktum att jag har en kollega som blivit en vän.

- Fick till ett träningspass i slutet av arbetsdagen.

- Har precis ätit middag med mannen och barnet. De var glada, maten var god och barnet var bjussig med information från sin dag.

- Årets kanske sista sommarkväll pågår där utanför och jag är tio minuter från en promenad med min nya favoritförfattare (Kristin Harmel) i öronen.

- Ikväll är kvällen då jag öppnar mitt eget manus för första gången på evigheter. Tänk om det blir en bok av det en vacker dag.

Det sista av vecka trettiosex.

Så kom och gick en helg. Min man gjorde sig en ledig fredag, åkte till den lilla staden och tog med sin mamma ut i svampskogen. När barnet och jag kom hem efter varsin arbetsdag/skoldag och en gemensam AW möttes vi av en köksbänk fylld med nyplockade kantareller, blåbär och äpplen.

Det gjorde vår helg. Fyllde den med små pizzor med kantareller, blåbär till en pannkaksfrukost och sedan strösslade över en grötfrukost och så till sist en äpplepaj som kommer avsluta vår söndagsmiddag. Helgen har varit långa promenader, timmar på vår bästa solbänk, rödpang och sovmorgnar.

En timmes arbete och veckans sista mail, ett par maskiner tvätt och nytt nagellack, allting ackompanjerat av en flaska Pet Nat delat på tre, och sedan är jag redo för vecka trettiosju.

På andra sidan.

Chefskonferens över och klar. Det gick strålande. Allting klaffade, programmet höll, kvällsaktiviteten - Måla & Skåla - var en succé och minglet på vårt nya huvudkontor blev den perfekta timmen innan middagen.

Att det sen blev en jävla pangfest och jag var i säng efter klockan två är en annan femma. Tog mig genom konferensens andra dag med en aningen mer omsorgsfull makeup och ett stående leende. Tack gode gud och mig själv för att det var ett luftigare program.

Slocknade som ett ljus strax efter nitton igår och vaknade av alarmet tolv timmar senare. Jag har skrotat runt här hemma hela förmiddagen. Duschat, klivit i en klänning, druckit kaffe i soffan. Nu slår klockan snart halv tio och det är dags för dagens första möte.

Showtime.

Klockan är åtta minuter över fem. Det är onsdagsmorgon och om några timmar startar konferensen. Den sträcker sig över två dagar. Mitt körschema är två A4 långt.

Jag vaknade innan fyra, men så slocknade jag också vid tjugoett igårkväll, efter tretton timmars arbetsdag. Jag är nervös, väldigt nervös, men jag vet egentligen inte varför. Jag gör ju sånt här hela tiden. Kanske är det för att det är på engelska. Inget gör mig så självmedveten som att prata engelska.

Tre djupa andetag och sedan bara kör.

Så går en helg och den blir allt det som jag behövde. Långa sovmorgnar, promenader i septemberluft, rödvin på kvällarna. En ny vecka har dragit in och med den en chefskonferens som går av stapeln på onsdag.

Mina dagar fram till konferensen handlar bara om att bocka av punkter min checklista, tills onsdagen kommer och det istället bara handlar om att få saker att hända, och sedan kommer fredagen och en evighetsmötesdag.

Den här veckan handlar om att hålla näsan över ytan. Jag vet inte om jag kommer hinna vara här inne något. Jag tror inte det, tror att jag behöver fokusera på att ta mig genom veckan.

Första september.

Det känns mycket bättre idag. Som om jag behövde bryta ihop och komma tillbaka. Att mammas medicin kickade in och verkar fungera gör sitt också, förstås. Det är nästan ingen på kontoret, antar att regnet håller dem hemma, så jag har fått tusen saker ur världen.

Barnet har åkt till sin pappa så det är bara jag och min man i helgen. Jag hoppas att regnet drar vidare, ger oss en lördag med en himmel som är så där hög som den bara kan vara i september. Att vi kan promenera länge, stanna för en cappucino, välja det perfekta rödvinet och laga mat i hundra år.