Om att ha en lista med alla listor.

Det blir måndag igen. Jag svär över vissa människor på kontoret, säger saker som om folk bara kunde göra sitt jäkla jobb så lågt att bara Dana och Harvey hör. Sedan kommer jag hem samtidigt som veckans matvaror levereras. De har glömt hälften av våra varor och jag upprepar samma svordomar till min man.

Det är en vecka utan överraskningar. En kalender som är fylld till varje timme, det är möten och arbetsuppgifter. På onsdag och torsdag ligger en konferens och mitt jobb är att se till att den rullar på smidigt. Att allt flyter, att det klaffar, att vi flyger, och allt annat som vår försäljningschef brukar säga om mitt jobb.

Lika fulla som dagarna är, lika planerade är kvällarna fram till konferensen. Det finns en plan för när jag ska träna, när jag ska måla naglarna, när jag ska köpa strumpbyxor, när jag ska stryka och packa. Om ett par timmar kan jag sätta en bock framför kondition och naglar.

Någonting fast ändå ingenting.

Lördag. Jag vaknar av mig själv innan åtta. Gör kaffe och ligger kvar under täcket, säger till min man att jag vill göra ingenting idag. Är det okej om jag åker och plockar svamp? säger han. Är det okej om jag stannar hemma? säger jag. Han ler och ger mig en puss. En timme senare åker han. Barnet går till en kompis.

Jag bäddar sängen och tömmer diskmaskinen, torkar av handfaten och fluffar soffkuddarna. Går och handlar till kvällens middag. Är så säker på att min man kommer komma hem med svamp att jag gör pressgurka och planerar för pannbiffar och kantarellsås. Tar en promenad, tittar på ett avsnitt Suits. Och nu sitter jag här och är fortfarande ensam hemma, med regnet utanför och timmar kvar till att skriva.

Den enda planen.

Så blir det fredag. De allra tunnaste strumpbyxorna, en kort kjol och långärmad tröja. Kavaj ovanpå när jag är utomhus. För första gången känns det som höst. Jag känner mig som höst. Jag tycker om det, har aldrig haft något emot september eller oktober. Det är i november det blir svårt.

Jag sitter vid matbordet och skriver det här. Har nattlinne och morgonrock nu, ett glas rödvin bredvid och ljus som fladdrar framför. Min man läser internet och mitt barn läser en bok. Klockan är sju minuter över tjugotvå och jag är så redo för helg. För att sova länge, dricka kaffe i sängen i minst en timme, dra på mig en stickad polotröja och jeans, promenera långt och dricka murrigt rödvin hemma i soffan efteråt.

En hel vecka.

Jag lägger in om semester vecka fyrtio. Ser framför mig hur jag vaknar på morgonen, drar på mig ett par jeans och knäpper en mjuk skjorta, hittar till ett café och skriver bort dagens första timmar. En cappuccino och resterna av en surdegsfralla bredvid. Går vidare och möter min man för lunch, sätter mig någon annanstans, skriver vidare. Kommer hem och skriver en sista timme i soffan.

Jag föreställer mig hur jag skriver färdigt boken. Att jag skriver den allra sista meningen. Jag tror att jag redan vet vilken den är. Antagligen kommer det inte gå så lätt som det gör i min fantasi, men det gör ingenting. Bara jag får det där.

Dagboken och boken.

Jag säger till Dana att jag aldrig hinner skriva längre. Det är sant, min bok har inte varit öppnad på flera veckor och det som hamnar här är inte särskilt välformulerat. Häromkvällen funderade jag på att sluta blogga. Tanken varade bara i en sekund, för jag vet inte vem jag skulle vara om jag inte samlade ihop mig här i slutet av dagen.

Så jag säger till Dana att jag inte hinner skriva längre. Sedan öppnar jag mitt lönebesked och ser alla de sparade semesterdagarna. Tänker att jag skulle kunna vara ledig en hel vecka i september eller oktober. Spendera tio timmar om dagen på att skriva min bok. Jag tror att jag skulle kunna skriva färdigt den då. Ju mer jag tänker på det fastnar det.

En veckas skrivtid, från morgon till kväll. Och orden som hamnar här, de får vara lite sisådär för ett litet tag. Trilla ut på tunnelbanan, i sängen två minuter innan lampan släcks, medan jag rör i vad som än puttrar på spisen, skrivna i farten på en trottoarkant.

Kroppskontrollen.

De väntar på mig utanför gymmet. Barnet har stoppat min träningsväska i sin. Jag kommer från kontoret, har fortfarande kavaj och svarta byxor. Vi börjar med knäböj. Jag kan inte göra knäböj. Jag har försökt vid tre tillfällen nu, men min kropp kan inte böjas så. Den når inte hela vägen ner utan att kröka ryggen.

Fyra benövningar till och sedan promenerar vi hemåt. Kommer hem vid halv åtta. Barnet duschar, jag strimlar grönsaker, min man skjutsar in kyckling i ugnen. Mina ben är möra. Jag tänder ljusen på matbordet, han dukar bordet.

Duschar, stryker en skjorta till imorgon, gör overnight oats till frukost. Skriver det här. Imorgon börjar allting om igen, fast istället för knäböj blir det marklyft. Marklyft kan jag.

Det sista av augusti.

Jag tror att min bästa tid är nu. När augusti ska bli september, när luften är hög och de bara benen täcks med de tunnaste strumpbyxorna. När mörkret faller vid tjugoett. När barnet går i skolan och vi arbetar. När vi bökar runt alla tre på morgonen, ropar hej då och ha en bra dag och sen hittar hem igen flera timmar senare. Att få höra om timmarna isär.

Att tända fönsterlamporna den sista vakna timmen, bara ha ett fönster på glänt när vi sover och hur det gör golven kalla när vi vaknar. Att det är tiden precis innan löven ska bli gula, röda och orangea. Att september ligger där framme och är den bästa månaden på hela året.

Ännu en helg.

Lördag. Dubbla pass på gymmet, först kondition och sedan armar och axlar. Ett avsnitt Suits, en timme på soffan. Träffar hans syster, passar en hund. Grillade grönsaker och sedan en saltlakritsbrulée och så en promenad hem över slussen.  

Och så en ny dag och ännu ett gympass. Tvättar tomt i tvättkorgen, städar lägenheten ren, plockar bort den stora vasen som ensam stått på matbordet hela sommaren. Slänger de halvvissna blommorna i soporna, tar fram ljusstakarna istället. Det sägs att vi har haft den sista veckan med sommartemperaturer.

Här och nu.

Så kommer fredagen. Jag kliver i en klänning och drar en borste genom håret, nöjer mig med mascara och läppglans. Tar min dator och sätter mig på ett café. Beställer overnight oats och skriver en uppdragsbeskrivning. Fyller på kaffekoppen och svarar på mail. Ringer min mamma när jag promenerar hemåt. 

Barnet kommer hem vid fyra, samtidigt som vi stänger ner våra datorer. Vi sitter på balkongen och pratar om hans dag, han berättar om svenskalektionen och vad de gjort på NO:n, sedan säger han hej och går till tåget. Det är ännu en pappahelg.

Jag häller upp ett glas vin och han beställer sushi. Jag tror inte att den här dagen kommer att innehålla särskilt mycket mer, bara den där rabarbersorbeten som står i frysen och fötterna i min mans knä. Ett glas rödvin på soffbordet och inte ett måste i hela världen.

Någon slags rivstart.

Det är första veckan på höstterminen. Vi arbetar våra första hela veckor och barnet har börjat i skolan. Vi har rivstartat med någon slags detox och bootcamp i ett. Skippar vin, socker och kött och tränar alla dagar i veckan. Kommer på mig själv med att stå på gymmet och göra ett marklyft och tycka att det är roligt.

Fast imorgon pausar vi det här påhittet. Då har vi vår första vilodag på sex dagar och på kvällen ska jag dricka ett glas rödvin och äta rabarbersorbet. Sedan kommer lördagen och med den visserligen ännu ett träningspass, men också en middag någon annanstans och antagligen ännu ett glas rödpang.

Onsdag.

Vaknar halv sju, går upp och slår på kaffebryggaren, tar med en kopp tillbaka till sängen. När klockan slår sju drar jag på träningstightsen och sätter solglasögonen på huvudet. Går mig svettig längs Kungsholmen. Kommer hem samtidigt som barnet vaknar. Kokar kaffe, äter frukost och svarar på mail.

Alldeles snart ska mitt barn gå hemifrån för att göra sin första dag i nian. Jag ska duscha bort morgonpromenaden, kliva i en klänning och möta Harvey för att ta oss an en kund tillsammans. 

110 rakt framåt.

Dagarna går. Vi ligger på en filt i Hagaparken, tillbringar timmar på gymmet, lyfter hantlar och stänger. Har en kräftskiva och dricker bubbel på balkongen långt efter att lördag blivit söndag. Arbetar alla de där timmarna som förväntas av oss, målar ett tak, målar sen naglarna med bara ett öga öppet för det andra måste vila. Bloggar från ett tunnelbanetåg. 

Om att ta helg igen.

Det doftar citronsåpa när jag öppnar ytterdörren. Jag har spenderat ännu en dag på kontoret, men de två som jag lever med är fortfarande lediga. De har just storstädat lägenheten när jag kommer hem. Badrummen skiner, golvet är fortfarande fuktigt, alla ytor är rena.

Det är tjugosju grader och jag byter till en tunnare klänning. Promenerar runt Kungsholmen, köper champagne till kräftskivan imorgon, kommer hem till en man och ett barn som lagar mat. Blir placerad i soffan med ett glas rödvin och alldeles färsk lakrits.

Bara två dagar.

Två dagar, sedan är det vardag igen. Fast ändå inte, för sommaren är fortfarande kvar. Det är tjugosex grader på dagen och när kvällen kommer sitter vi kvar på balkongen efter att solen gått ner. Vi behöver inga långärmade tröjor. Våra kroppar behöver ännu inte vara i säng vid tjugotvå för att orka dagen efter. Livet känns sällan svårt i augusti.

Helt okej.

Den första arbetsdagen kom och gick. Den var inte särskilt tung. Den där bönsalladen som jag tänkt äta till lunch står fortfarande kvar i kylskåpet, för den var inte vad mina kollegor tänkt. Istället blev det havets wallenbergare med potatismos och skirat smör, lingon och ärtor, en grupp människor runt ett bord.

Jag har för många inarbetade timmar, så det är bara meningen att jag ska vara på kontoret för mina möten den här veckan. Går från jobbet vid fyra, möter min man i Hötorgshallen. Ett glas vitt och fish and chips, en kaffe to go och en chokladpralin när vi promenerar därifrån. Går hem och byter skor och väska, promenerar en mil i dagens sista sol.

Antikroppar och vardag.

Det sista antikroppsbeskedet rullar in i inkorgen. Det är barnets resultat. Både min man och jag har redan fått våra resultat och de var negativa. Sedan kommer barnets resultat och säger att han har antikroppar. Så vi googlar och plötsligt verkar det sannolikt att vi har haft covid ändå. Det är en så konstig sjukdom, det här.

Hursomhelst. Det har varit den sista semesterdagen och jag är en tandborstning från sängen. Klockan är bara tjugotvå så antagligen kommer jag inte kunna sova på ett par timmar, för det här med att vänja av kroppen inför semesteravslut är inte min grej. Men i kylen står en bönsallad till lunch och overnight oats till frukost och i bokhyllan hänger en struken klänning.

Nästsista.

Det blir måndag i vecka trettiotre och det är min nästsista semesterdag. Dricker två koppar kaffe i sängen, äter granola iförd morgonrock i soffan. Austin food works har äntligen tagit bort Gone fishing-skylten. Äter torsk med pepparrot, räkor och brynt smör. Känner solen bränna i ryggen. Hör isbitarna knaka sönder i mitt vattenglas. 

Vi promenerar vidare till Hagaparken, brer ut filten på vårt ställe. Jag läser ut ännu en bok, han lyssnar på någon podd. Har vi slutat laga mat? frågar jag. Vi går och köper en grillpanna som man kan ställa över två brännare på vår gasolspis. Lägger på spetskål, majs och ett par köttbitar. Jag dricker ett kraftigt rödpang.

Sätter oss framför varsin dator, jag öppnar bloggen och sedan boken. Han fyller på mitt vinglas. Musik i bakgrunden, fönsterlamporna tända för första gången på hela sommaren. Det känns inte sorgligt, att lamporna behöver tändas. Inte heller att det är den nästsista semesterdagen.

Kära dagbok.

Så har både en lördag och nästan en söndag gått. Vi spenderade lördagen i Norrköping. Skjutsade hans syster som skulle åka båt med ett par vänner, sedan tillbringade vi hennes timmar till sjöss med att äta lunch med hans mor och promenera en mil längs strömmen. Slöt upp med de tre vännerna och en respektive och åt middag på en mexikansk restaurang. Kom hem långt efter att mörkret fallit.

Vaknade till en söndag. Sprang sex kilometer innan solen petat upp temperaturen. Baddräkt, shorts och en tunn blus, håret i en snodd i nacken och solglasögonen på näsan och så en filt i Hagaparken, bara han och jag. Borde vi laga mat idag? sade jag. Mmm, men har du sett hur billiga musslorna är på Wasahof just nu? sade han.

Promenerade hem och duschade bort solen. Mascara, rouge och en blå klänning. Nu sitter jag på balkongen och skriver det här. Så snart min man är färdig med att kamma sig ska vi promenera en gata bort och beställa in moules frites och en flaska bubbel.

P.S. Antikroppstestet var negativt och avsmakningsmenyn på Ekstedt var fantastisk. Särskilt vinförslagen. Mmm, vinförslag.

Om en klippa och en avsmakningsmeny.

Trär nattlinnet över huvudet, kliver i baddräkten och sedan en klänning. Kramar barnet hej då innan han försvinner iväg för nästan en vecka i sin pappas stad. Lägger mig på en klippa bredvid min man och svettas på en filt. Vindruvor, salta kex och bubbelvatten i flaskor.

Sedan åker vi hem, turas om att duscha och jag rullar håret på värmeborsten och sminkar mig länge för första gången i sommar. Dricker en rosa drink, lägger ett nagellack i samma nyans. På en galge i bokhyllan hänger min lilla svarta. Nedanför står ett par högklackade skor. Om knappt en timme ska vi äta en avsmakningsmeny på Ekstedt.

Är det torsdag?

Jag tror att det är torsdag, men det är som att man aldrig riktigt vet längre. Vi vaknar och bokar tid för antikroppstest, äter frukost och knallar in på Östermalm. Testar oss alla tre, sedan går vi till Fältöversten och tittar på färgerna som Le Crueset kommer i. 

Går hem och beställer tre formar i olika storlekar. Klickar hem måttkannor från Pyrex när vi ändå är i farten. Vi är mitt i en räd där vi byter ut alla våra billiga köksredskap från Ikea till sånt som håller resten av livet. Kastruller, stekpannor, ugnsformar. Någon gång snart måste vi byta ut vårt kök också, men det känns så stort att magen kniper lite.

Barnet har matlagningsdag och som nästan alltid när han lagar mat är det något indiskt som puttrar på spisen. Jag har bytt blommorna som står i vasen på matbordet och ur högtalarna strömmar någon sävlig indieplaylist. 

Dagen efter.

Det är dagen efter kvällen före. Fyra glas vin gör att jag sover till klockan tio. Det är den längsta sovmorgonen på hela sommaren. Det är ganska mysigt att ligga där under prassliga lakan medan solen lyser in runt rullgardinens kanter. 

Min man ställer en kopp kaffe på sängbordet. Han lutar sig fram, drar fingrarna genom mitt hår och placerar en puss på min panna. Idag ska vi köra det hårdaste gympasset du nånsin kört, viskar han. 

Fyra timmar senare försöker jag tvätta håret, men armarna darrar så mycket att jag nästan inte kan lyfta dem över huvudet.

Klockan tjugotre en tisdag.

Jag möter Dana vid Odenplan en bit efter fem. Vi slår oss ned på en uteservering, beställer in varsitt glas champagne och pratar ikapp fyra veckor i munnen på varann. Servitören rundar vårt bord fem gånger innan vi tar upp menyerna. En flaska chablis och scampi och så varsin chokladfondant. En filt över benen när solen försvunnit bortom hustaken.

Jag kommer hem vid tjugotvå. Barnet och mannen skjutsar in en lasagne i ugnen. Har ni inte ätit än? frågar jag. Det var visst en ragu som skulle koka i ett par timmar, säger de. En stund senare sitter vi vid matbordet med lasagnen upplagd på tallrikar framför oss. Jag är inte hungrig, men doften hänger så tung i köket, vinet gör att det kurrar i magen.

Han täcker botten i ett rödvinglas och räcker mig samtidigt som jag sätter gaffeln i lasagnen. Du är ju redan igång, säger han och jag tänker att jag är så jäkla lycklig.

Vecka trettiotvå.

Måndag. Jag har alarm på klockan åtta, men snoozar bort springturen. Går upp efter nio, duschar bort sovmorgonen och kliver i en klänning. En timme senare lämnar vi lägenheten. Promenerar genom gamla stan och över södermalm, in i sjöstan och sätter oss på en uteservering. Bubbligt vatten och köttbullar.

Promenerar vidare, provsitter soffor på Stalands och tittar på handtag på Sekelskifte. Kommer hem sex timmar efter att vi lämnat. Städerskan som kommer en gång i månaden har varit hos oss och det doftar citron. Jag rensar kantareller, barnet sätter sig på balkongen med en bok och min man häller upp varsitt glas rödpang.

All denna tid.

Dagarna bara går och går. Vi plockar ännu mer kantareller, träffar mina bröder och deras fruar, firar min svägerska som fyller fyrtio, köper nya spanjoletthandtag och vädringsbeslag i mässing till alla våra fönster. Tvättar fönsterna när vi ändå är i farten. Går någonting som heter MovEat Stockholm, följer en karta i en app och testar tio olika restauranger under loppet av sex timmar. På promenaden hem frågar barnet om vi kan köpa glass.

Imorgon börjar ännu en ledig vecka. Det känns som att jag har varit ledig i en evighet nu.