En bättre eftermiddag

Jag ska spendera eftermiddagen hos barnet. Han ska skriva en rapport om en viss synagoga och jag ska arbeta med budget inför nästa år. När arbetsdagen har nått sitt slut och vi får slå ihop datorerna ska vi ta en promenad genom hans nya kvarter, handla till middagen och laga mat tillsammans.

Ser väldigt mycket fram emot det. När jag åkte till den lilla staden förra veckan köpte jag frukost på Vetekatten och såg deras nya höstbullar, fyllda med mandelmassa och äppelmos, och tänkte direkt på barnet. Vi har en grej för bullar, han och jag.

Så jag ska promenera förbi Vetekatten på väg till honom och fiska upp vårt trefika. Ser väldigt mycket fram emot det också.

Hösthelg: brunch, träning och ärendesöndag

Det har regnat hela helgen, ska fortsätta hela dagen idag. Det gör inte så mycket, jag har levt livet under mitt paraply de här dagarna. Har tyckt att det varit ganska mysigt. Kanske för att stunderna under paraplyet har varit väldigt mycket kortare och färre än tiden utomhus, med tända ljus och te och långkok och rödpang och bokskrivande.

Det har verkligen varit en tiopoängare till hösthelg. Brunchade och tränade med barnet i lördags, spenderade sedan resten av dagen med datorn i knät och orden forsandes i en strid ström från fingrarna. 

Vaknade tidigt på söndagen, gick upp och tände ljus, kokade te och fortsatte skriva. Skrev bort timmarna tills min man kom upp vid tio. Dukade upp långfrukost och klädde oss sedan för att vandra genom NK i jakt på inflyttningspresenter till barnet.

Det blev en kruka som han själv hittat men tyckt var för dyr, plus tillhörande grön växt som inte ens han borde kunna döda, och en emaljerad gjutjärnsgryta. I lördags sa han nämligen att högrev var billigt på hans närmsta mataffär och frågade vad man kan göra av det. Gryta, svarade min man och jag med en röst och sedan gav vi varandra talande blickar när barnet konstaterade att det vore gott men att han inte har något att göra grytan i.

Jag tror att en tredje inflyttningspresent är på gång också. Barnet har kastat trånande blickar på vår fotogenlampa från Karlskrona lampfabrik, men den passar inte stilmässigt i hans lägenhet så istället jagar min man med ljus och lykta (hehe) efter en annan modell. Jag tror att det lutar åt Solstickans variant i silver, men jag har lämnat beslutet åt honom.

Upplever kanske mer höst än jag tror

Jag har haft en ständig känsla av mys hela veckan. Förlåt om det var den töntigaste meningen ni någonsin läst, men så är jag också en basic bitch. Här kommer mina moments of mys från veckan:

I måndags när jag kom hem från barnet (vilket i sig var en eftermiddag av mys). Det var vår första kväll bara min man och jag och vi tittade på varandra. Ska vi ligga nära varandra i soffan och titta på serie? frågade han. Vi ligger aldrig nära varandra och tittar på serier en helt vanlig måndag. Ja, svarade jag.

I tisdags när himlen aldrig slutade vara grå. Kom hem från jobbet, tog min man i handen och gick till sängen. Nu ligger vi här och vilar tjugo minuter, sa jag. Somnade med kinden mot hans bröst medan han låg och läste. Vaknade till, gick en promenad i höstmörkret, la märke till glittrande belysning och orangea löv. Värmde en köttfärssås, kokade spaghetti, spenderade ännu en timme i soffan, innan natten tog oss.

I onsdag när jag smög upp halv sju på morgonen. Drog på träningskläder, gjorde kaffe och tände ljus. Sjönk ner i soffan och startade datorn. Skapade tre dokument: ett för manuset, ett för persongalleri och platsbeskrivning, ett för synopsis. Skrev julbokens allra första meningar. Kände myset igen flera timmar senare när barnet stod och väntade på mig utanför Ikea. Att umgås så här med sitt vuxna barn, med shopping och en middag på restaurang, några timmars häng och sen tack och hej. Nu gick det en mysrysning genom mig igen.

Igår när jag klev av tåget från den lilla staden och promenerade till barnet. Min man kom med pendeltåget från andra hållet samtidigt. Barnet hade skrivit en lista med saker som han behövde hjälp med och vi alla kavlade upp ärmarna i hans lilla lägenhet. En lampa fick en ny kontakt, en köttfärspaj slängdes ihop, en enorm tvättstuga fick ett studiebesök, gardiner sattes upp. Insikten i att hans lägenhet också känns lite som hemma.

Och så nu, alldeles nyss. Det är fredagsmorgon och jag sitter på cafét mittemot kontoret. Klockan är fortfarande tidig och jag hinner skriva lite innan arbetsdagen behöver starta. Långsamt broderar berättelsen ut sig inom mig och det är fint. Fint att lära känna sina nya huvudkaraktärer, fint att låta deras historia börja ta form.

Förlåt för nästa töntighet som kommer nu: jag känner mig extremt rik den här veckan.

Romanplanering

Det känns som att jag har haft världens kortaste höst. Jag hade sommar fram till Frankrike och den här veckan börjar julen. Åtminstone inuti min hjärna. Jag har börjat skriva på kärleksroman nummer två och den utspelar sig under julen, vilket gör att det känns som att jag har snuvat mig själv på hösten.

Jag måste påminna mig själv om att njuta av oktober, trots att det är december i hjärnan. Men kanske är det bra för romanskrivandet är hålla fast i oktober, för jag vill inte att det ska vara en julbok. Det är en bok som utspelar sig under julen, men den handlar inte om den.

Julen ska vara i bakgrunden, men få ta mer och mer plats ju närmare slutet vi kommer. Så egentligen är det väldigt bra att oktober och november pågår i det verkliga livet medan den första halvan skrivs. Så kan december och julboken som inte är en julbok blomstra tillsammans sen när julen verkligen är här.

Klappat och klart

I söndags skickade jag in min bok till sex olika förlag. Det står att det kan ta upp till fyra månader innan de återkommer. Det är en halv evighet. Jag kommer ha glömt bort att hålla utkik när svaret väl kommer. 

Jag är inställd på refusering, men med handen på hjärtat vet jag inte om jag är det för att det förväntas av mig eller om jag faktiskt tror det. Alla säger ju att ens första bok blir refuserad.

Hursomhelst är den inskickad. Snacka om läskigt. 

Allting äntligen på rätt plats

Vi hade bestämt att barnet skulle flytta succesivt, sova någon natt här och någon natt där, tills hans nya hem kändes helt rätt och naturligt. Men redan samma dag som flyttlasset gick refererade han till sitt nya hem som hemma. 

När jag frågade vart han ville sova den natten kom svaret utan ett uns av tvekan. Jag tror att han har sovit sin sista natt i sitt barndomshem. Kanske kommer han sova över någon gång då och då för att det är smidigare så, men jag tror inte att han kommer dela upp nätterna mellan våra lägenheter, som planen egentligen var.

Det verkar dock inte betyda att vi inte ska träffas. Igår spenderade vi eftermiddagen tillsammans, först genom att luncha hos min mans syster i gamla stan och sedan genom att plugga/jobba tillsammans på campus. Imorgon ska vi ses på Ikea efter jobbet. På torsdag har han bjudit över oss på middag i utbyte mot hjälp med att flytta en garderob och sätta upp gardiner. I helgen ska vi bruncha och träna tillsammans.

Det här är det allra finaste i mitt liv, att jag får umgås med barnet på det här sättet. Efter året i Malmö och med sorgen i hur långt bort han var, är det här det absolut finaste jag kan tänka mig. Nu är livet som det ska vara.

Klivet är taget

Nu är barnet inflyttad i sin lägenhet. Den är väldigt fin, eller kommer åtminstone bli. Han har en miljard olika idéer och tack vare sitt sommarjobb har han råd att förverkliga dem alla. Antagligen eftersom han inte drömmer större än sin plånbok, i och för sig.

Än så länge har han bara en säng och två barstolar (köksvrån har en platsbyggd köksbänk som även fungerar som matbord), men imorgon förväntas skrivbord och skrivbordsstol komma och på torsdag kommer soffan.

På onsdag ska vi träffas på Ikea efter jobbet och köpa gardiner och gardinstänger. Två av längderna ska mörklägga lägenhetens båda fönster och de andra längderna ska dela av sovhörnan från kökshörnan.

På sikt kommer soffbord och sängbord, en matta som ska ligga under soffan och ett par lampor, men där letar han fortfarande. Det kanske är det allra finaste i det här, hur han letar efter rätt möbler. Att han skapar sitt eget hem och att han gör det på riktigt.

Om en ensamhelg med en plan

I veckan trillade mitt bokmanus ner på hallgolvet. Tvåhundraåttiosex sidor. Det är tusan en bibba papper det. Tänk att jag jag skrivit dem alla. Redigeringsrunda nummer två är igång, men jag är osäker på hur mycket jag egentligen ska redigera. 

På ett sätt kan man nog skriva om för alltid, det finns alltid meningar att peta i, men på ett annat sätt måste man någon gång bli klar. Och med det sagt är jag även lite bekymrad över hur lite jag vill redigera. Har absolut gjort ändringar, men kanske inte så många som jag trodde. I det stora hela känns manuset klart.

Jag har bara slutet kvar att läsa genom, sedan ska de få sista ändringarna göras i manuset. Jag har fredagen, lördagen och halva söndagen ensam, för min man har spelning och barnet packar ihop sina saker hos sin pappa inför söndagens flyttlass, så kanske blir jag klar innan det är dags att möta barnet och flyttbilen på söndag.

I mellanrummet mellan de två redigeringsrundorna, när jag väntade på det utskrivna manuset, skrev jag mitt följebrev. Nu är det verkligen bara att läsa klart, göra ändringarna och sedan skicka in. Antagligen sker det redan den här helgen. Fy fan vad läskigt.

Redo för nästa steg

Idag går september över till oktober. I ett år och en månad har barnet bott hemma, läkt och hittat tillbaka till sig själv och kanske litegrann in i en ny person? Hittat den han är som vuxen, tror jag. 

Idag får han nycklarna till sin lägenhet. Vi ska mötas så snart mitt sista möte är klart, titta på lägenheten tillsammans. På söndag går flyttlasset.

Jag tror att vi är redo för det här. 

Det lilla och det stora

En middag med väninnorna väntar ikväll och jag är snudd på orimligt exalterad. Kanske för att det känns som vardag? Eller typ vardagsromantik. Ni känner ju mig, jag älskar vardagsromantik. Behöver vardagsromantik.

Livet har varit stort på sistone. Storslagna resor och födelsedagsmiddagar. Uppstyrt och festligt. Och det är ju fint och roligt och fantastiskt, men jag tror att jag har saknat de små sakerna i livet.

Att gå från kontoret till en stimmig restaurang, slå sig ner runt ett bord med några av de smartaste kvinnorna, beställa in en flaska vin och prata bort en kväll.

Höstuniformen redo

Det första jag tänkte på när jag kom hem från Frankrike var att de två stora lövträden på vår innergård hade börjat gå över i orange. Veckorna innan Frankrike sköt jag undan hösten, fast den tydligt låg i luften, men sen kom vi hem och hösten kändes okej.

Så jag packade upp, tvättade och rensade bort sommarklänningarna redan samma dag. Fick feeling och gick genom de elva (!) undanstuvade påsarna med kläder från andra säsonger, vilket slutade i att sju av påsarna vandrade vidare till röda korset.

Under sensommaren har jag ofta burit capribyxor med lång skjorta till, men nu köpte jag ett par tjocka tights med insydda pressveck att bära med skjortorna istället, tillsammans med mina knähöga stövlar.

I samma veva beställde jag sex par nya strumpbyxor och två korta kjolar. Förutom skjorta, tights och höga stövlar känner jag denna höst mycket starkt för stickad tröja och kort kjol, tunna strumpbyxor och loafers. Det känner jag i och för sig mycket starkt för varje höst.

Om att vara mjuk och varm

Helgens bästa dag var söndagen. Inte för att lördagens födelsedagsmiddag inte blev lyckad, utan just för att den blev så lyckad. Känslan efter middagen låg kvar i mig hela söndagen, gjorde mig mjuk och varm. 

Torsdagen, fredagen och lördagen var minutiöst planerade med förberedelser som ledde fram till minuten innan gästerna skulle komma, men när söndagen kom fanns inte en enda plan för dagen.

Skrotade runt hemma, diskade en miljon vinglas, gjorde ärenden och lunchade på stan med barnet, åt rester från chokladtårtan i tid och otid, sneglade på de fantastiska höstblommorna som står i vaser runtom i lägenheten, läste bok i soffan när mörkret kom. Allting med en känsla av lycka över människorna i mitt liv.

Det andra firandet

Imorgon ska jag hålla födelsedagsmiddag för min familj. Vi kommer servera cornichons med smetana och honung till förrätt, men också springa till ett litet franskt bageri och köpa baguetter, och till charkbutiken och köpa paté, och göra en sardinröra att servera ur den söta lilla plåtburken. Som en fransk liten plockförrätt.

Precis så som vi har ätit i Frankrike den senaste veckan, ja. Vid flera tillfällen när vi skulle beställa mat började servitörerna prata franska med oss och ursäktade sig sedan med att vi såg franska ut. Jag tror att det är den finaste komplimangen jag nånsin fått.

Hursomhelst blev red velvet-tårtan en hög chokladtårta istället. Dels eftersom det passade bättre ihop med menyn, men också eftersom jag kom på att jag verkligen tycker om chokladtårta. Längtar till imorgon nu, både för att fira min fyrtioårsdag ännu en gång och för att få äta franskt igen.

Det korta livet med badkar

Vi hade badkar i Frankrike. Även om det var trettio grader varmt om dagarna mellanlandade jag alltid i ett hett bubbelbad i gränsen mellan dag och kväll. Det är en sorg i mitt liv att jag inte äger ett badkar. Om vi inte bodde så bra där vi bor hade det nästan varit värt en flytt.

Jag badade med badrumsdörren öppen, lyssnade på min man som stökade runt där utanför. Ibland kom han och ställde sig dörröppningen för att berätta något och det var något med det otvungna i det, att ligga där naken och med håret uppvirat högt upp på hjässan, som jag tyckte var väldigt fint.

Kanske att det var ett fint sätt att samexistera, i en naturlig nakenhet. Inte för att nakenheten känns särskilt onaturlig annars, men det blir ändå något annat när ett badkar är involverat. Äsch, nu känns det som att jag svamlar. Jag skulle bara säga att jag har badat badkar och att jag verkligen tyckte om det. Det var bara det. 

På andra sidan fyrtio

Det gick en lyckorusning genom mig precis, när jag stod och väntade på min vanliga latte, på mitt vanliga café där jag alltid startar dagarna. Det är onsdag morgon och vi har varit hemma från Frankrike i lite mer än ett halvt dygn.

Frankrike var fantastiskt. Vi spenderade tre dygn i Nice. Ett av de dygnen åt vi lunch i Antibes och eftermiddagsfikade i Cannes. Dag fyra hoppade vi på tåget till Marseille och två dagar senare drog vi vidare för de sista dygnen i Montpellier.

Jag vet förresten inte om fantastiskt är tillräckligt starkt för att beskriva resan, men jag hinner inte utveckla det mer än så just nu. Klockan är bara halv åtta, men jag ska öppna mitt bokmanus och spendera en timme på att starta redigeringen, sen ska jag switcha över till att läsa ikapp mailen och så småningom starta mötesdagen.

Det var det som gav mig lyckorusningen för en liten stund sen: att jag har Frankrike i ryggen, känner mig nyförälskad i min man, att jag ska börja redigeringen av boken, att jag har saknat mina kollegor, att det var fint att komma hem till barnet som klarat sig så bra den här veckan, att hösten har kommit till Stockholm. Jag är redo för allt det där.

Sista dagen som trettionågonting

Det är min sista dag som trettionågonting. För länge sedan satte jag som mål att ha skrivit en bok innan jag fyller fyrtio och det var på målsnöret, men jag föll inte. Igår satte jag min sista punkt i kärleksromanen. Nåja, den sista punkten innan redigeringen börjar.

Imorgonbitti ska vi först äta en födelsedagsfrukost med barnet och sedan drar vi till Frankrike. Jag ska inte skriva ett endaste ord på hela resan. Inte bok, inte blogg, inga mail, inga mötesanteckningar, inga todos, inga minnesnoteringar.

Det enda jag kommer skriva är sms till barnet, men det är det.

Hörs om en vecka!

Trodde att jag hade bestämt mig

Några gator från oss ligger ett litet bageri som specialiserar sig på tårtor och cupcakes. Vi var där häromdagen, barnet och jag. Beställde varsin kaffe och ett fat av de cupcakes som går att få som tårtor. Ägaren beskrev tårtorna under tiden, måttade och visade storlekar och mönster, föreslog smaker och kombinationer. 

Vi ska bjuda min familj på middag när vi kommer hem från Frankrike och jag hade tänkt avsluta middagen med en tarte tatin, men varken barnet eller jag tyckte att det var särskilt gott när jag provbakade häromveckan, och så kom jag att tänka på det där bageriet och hur jag alltid drömt om deras tårtor.

Vi bestämde oss för en fyra våningar hög red velvet. Det är ett jättekonstigt avslut på middagen, som i övrigt är franskinspirerad, men helt i linje med att det ska vara enkelt utan att kännas enkelt. 

Förrätten är knappt ens en rätt: cornichons med smetana och honung. Ett par skålar lättsaltade chips. En jäkla massa champagne. Varmrätten blir en boeuf bourguignon som kommer ha puttrat på spisen hela eftermiddagen innan gästerna kommer. Ett riktigt pangvin till förstås, men det behöver jag väl inte säga.

Och så en hög red velvet-tårta som avslut. Lite konstigt ändå? Fan också. Kan jag ens servera likör till den? Jag vill verkligen avsluta med likör. Kanske borde jag byta till chokladbottnar? Det är åtminstone mindre konstigt.

Det sista kapitlet

När slutet väl kommer till mig dundrar det in. Jag skriver frenetiskt två kvällar och en halv natt. Det är som om allting måste komma ut där och då. Nu skriver jag epilogen och till skillnad från slutet vill jag dra ut på det så länge som det går.

Jag tror att det är för att jag inte vill lämna karaktärerna. Är plötsligt inte på långa vägar redo att lägga dem bakom mig. Tur att det följer en redigering på det här sen, så att jag inte behöver, inte riktigt än.     

Kort och ärligt

Kom på mig själv med att bli lite sur igår när jag fick veta att någon annan fyller år i september. Det är ju för fan min födelsedagsmånad. 

Vilken trevlig personlighet jag har ändå.

Firandet, det stora och det lilla

Vi närmar oss min fyrtioårsdag. En vecka bort idag. Jag älskar att fylla år, antagligen eftersom jag älskar att fira. Det behöver inte vara stort, kanske är det till och med bäst när det är litet. Men att fylla fyrtio, det är fan stort.

Jag tänker på det varje dag. Vi ska hålla en liten, intim middag för mina bröder, svägerskor och föräldrar hemma hos oss. Jag tänkte fram en meny baserat på vad som är enkelt men inte känns enkelt och den blev förstås fransk, kanske eftersom allt vi pratar om hemma just nu är Frankrike.

(Det är inte sant, vi pratar också väldigt mycket om religionsvetenskap och om valet och att göra studieplaneringar och att köpa en soffa och teckna ett bredbandabonnemang och hur mycket är egentligen rimligt att hänga på studentpuben. Resten handlar om Frankrike.)

Min mans familj ska vi bjuda in till prinsesstårta och bubbel, eftersom det är en av mina bästa kombinationer när det kommer till att fira. Vi valde att slå isär firandet av två orsaker: 1) vi bor för litet för att samla alla hemma hos oss och jag valde ganska snabbt bort att abonnera en restaurang av det andra skälet, vilket leder oss till nummer 2) det är roligare att få fira två gånger samt även när man faktiskt hinner prata med alla.

Men det största firandet av de alla är förstås det som kommer pågå i en vecka och som min man har planerat i ett år: resan genom södra Frankrike. Jag vet inte mycket om den, mer än de glimtar som han har visat då och då. 

Är så fylld med förväntan att nästan ingenting annat ryms i mig.

Ännu en jäkla idé

Lyssnar på en bok medan jag viker tvätt på kvällen. En mening sägs, liksom i förbifarten, men min hjärna snappar upp meningen och spinner vidare. Måste pausa boken och låta tankarna löpa hela vägen medan tvätten viks färdigt. Konstaterar att ja, det skulle kunna vara en bokidé, men jag har redan en pågående och en på vänt, så jag stoppar undan bokidén tillsammans med tvätten.

När jag sover plockar hjärnan fram idén och när jag vaknar har den utvecklats ännu lite mer. Öppnar datorn och spottar ur mig en A4 med idén i grova skissartade drag. Lägger en påminnelse i min kalender den första mellandagen efter jul, skriver en notering om att läsa genom och kanske plocka upp tråden.

Bokidén?

Ni vet hur man, troende eller inte, någon gång trillar dit på en bön till Gud?

Kära Gud, om du bara får honom att bli kär i mig så lovar jag att göra vad som helst. Gode Gud, rädda livet på den jag älskar och jag står dig i evig tacksamhetsskuld. Snälla Gud, hjälp mig bara den här gången och jag är din för evigt.

Tänk om Gud dök upp en dag och bara: Nu är det dags, cash up. Jag besannade din bön och nu ska du betala tillbaka.

Kanske är Gud en slusk, kanske ber han dig göra helt sjuka saker, hur vet du ens att det är på riktigt, tänk om du har blivit galen?

Fan. Nu längtar jag till mellandagarna. 

Stopp och framåt

Jag har kört fast i skrivandet. Eller nej, eller jo. Jag håller på att bygga upp inför slutet, men nu när jag närmar mig känns inte slutet rätt. Jag tror inte att jag behöver skriva om särskilt mycket bakåt, bara hitta en ny väg framåt.

Jag är inte särskilt orolig, det kommer lösa sig. Jag kommer hitta rätt till sist. Kanske att planen att hinna redigera en vända innan Frankrike inte kommer hålla, men det gör inget. Kanske är det bara bra att ta en veckas paus innan jag börjar om från sida ett.

Frukost till middag och med datorn som sällskap

Torsdag. Min man åker till den lilla staden i eftermiddag. Han ska repa med bandet, för de har en spelning i oktober och nu duger det inte längre att bara öva hemma. Barnet åker direkt från föreläsning till grönan för sommarens näst sista arbetspass.

Det innebär att det inte finns någon där hemma som har några förväntningar på mig. Jag skulle kunna gå från jobbet till valfritt café och äta frukost till middag och skriva bort flera timmar. Jag tror att det är min plan för kvällen. 

Om att ha en bra känsla i magen

Igår var årsdagen sedan barnet kom hem från Malmö. I förrgår började han på universitetet igen, på arkivarieprogrammet med inriktning religionsvetenskap. Den här gången gör vi fyra stora förändringar mot förra gången han startade en universitetsutbildning.

Han pluggar här i Stockholm. Han har gått med i kåren. Han flyttar hemifrån när studierutinerna är på plats. Han bor bara minuter med pendeltåget från oss.

De senaste två veckorna har han haft inspark och jag kan inte minnas när jag senast sett mitt barn så lycklig. I lördags hade han sin första finsittning och i söndags var han fylld med en nipprig energi, glad efter sittningen och nervös inför skolstarten.

På måndagskvällen var den nippriga energin borta, ersatt av ett lugn och en nyfikenhet inför tisdagens föreläsningar. Efter gårdagens föreläsningar höll han en alldeles egen för oss hemma vid matbordet. Han pratar om att söka sig till studentpubens styrelse, att jobba bakom baren, om vilken sorts nespressomaskin han borde köpa, om att försöka bli inbjuden till nätverkande träffar med andra religionstudenter.

Jag har en väldigt bra känsla i magen.

Första september

I söndags kom höstkänslorna. Det var något med hur barnet läste högt ur sitt schema, hur min man föreslog lammstek och potatisgratäng till middag, något med hur luften kändes när vi promenerade alla tre på rad efter att barnet frågat om vi ville haka på när han fixade det sista innan måndagens skolstart. 

Det var något med att jag bar jeans, en tunn långärmad tröja och mockaloafers. Att vi plötsligt provade kavajer, blazrar och trenchcoats när vi kom hem. Att jag googlade tarte tatin och sedan ställde mig i köket. Att vi avslutade veckan med dessert och likör.

Fyra kvällar

Torsdagskväll. Jag har skrivit frenetiskt varje ledig stund under veckan. Planen är att göra det även på torsdagskvällen, men veckan har varit lång och hjärnan är trött och plötsligt ligger jag på soffan med en bok i händerna. Min man ställer ett glas vin på soffbordet och draperar en filt över mina ben och det är så skönt, så jävla skönt att bara ligga där.

Fredagskväll. Jag har haft grus i ögonen hela dagen, ett stressfladdrande hjärta, jagat av deadlines och respektlösa människor. Tänker hela dagen att jag längtar efter att komma hem, att ta kväll, att skriva, för hur ska jag kunna bli författare om jag inte skriver. Samtidigt undrar jag hur tusan jag ska orka skriva, jag har ju grus i ögonen och dimma i hjärnan. Strax efter tjugotvå tvingar jag mig själv att åtminstone läsa onsdagens text och gruset försvinner, dimman lättar, orden seglar genom fingrarna.

Lördagskväll. Det har regnat hela dagen. Jag har tränat och handlat och lyssnat på hur regnet trummat mot paraplyet, men mest har jag skrivit. Nästan hela dagen har jag skrivit. Medan barnet testade sin studentkostym inför kvällens finsittning, när han stod framför spegeln och beundrade sig själv i hundra år innan han skulle gå, när han satt på pallen i hallen och ropade shot shot shot, fast då himlade jag i ärlighetens namn mest med ögonen. Jag tog bara en paus för att krama honom hårt innan han skulle gå. Skrev vidare när min man lagade mat, när jag serverades ett glas vin, när stearingljusen tändes och filten draperades över mina knän, medan kvällen blev sen.

Söndagskväll. På söndagen skriver jag nästan inget alls, men det gör ingenting för istället ger vi barnet en bakisfrukost och lyssnar på tusen historier från hans livs första sittning. Jag städar lägenheten och tvättar tomt i tvättkorgen, snirklar mina armar runt min man som fyller kylen och frysen med mat inför veckan, vattnar alla blommor och stökar undan veckans sista skvätt med jobb. När kvällen kommer är lägenheten ren, kylen full och skrivtiden äntligen här. Jag orkar bara peta i det som jag har skrivit under fredagen och lördagen, men det är verkligen inte särskilt mycket bara. 

Sensommarens första klädrapport

Sensommaren är här och jag älskar det. Sommarvärme och ledighet i all ära, men tjugo grader, koftor och rutiner är verkligen inte dumt. Visst känns tjugo grader i slutet av augusti inte alls lika varmt som tjugo grader i juli?

Den här veckan har varit min bästa klädvecka på evigheter. Har burit detta: svepande vadlång kjol och stickad lös tröja, båda i svart. Ankellånga jeans, vit tisha, svart kavaj, guldiga sandaler. Svart långklänning med synliga spetsbehåband och svart kofta över axlarna. Svarta capribyxor och vit skjorta i modell större. 

Den sista outfiten snodde jag rakt av från en vän. Eller alltså, jag tog inte kläderna från kroppen på henne obviously men jag klickade mig rakt in på internet och beställde byxorna när jag kom hem.

Idag är det fredag - sensommarfredag! - och jag bär ljusa jeans, ljusblå luftig skjorta och mörkröda ballerina. Har för övrigt kört på ballerina samtliga dagar denna vecka. Svarta alla dagar utom den i guld och så idag då.

I skrivande stund

I skrivande stund har jag 212 färdiga sidor i min roman. Eller färdiga, de är ju inte redigerade på annat sätt än att jag har skrivit, läst, raderat, skrivit om, bytt ut ord, raderat hela stycken och flyttat kommatecken i ungefär hundra år innan jag gått vidare till nästa kapitel.

Jag ska snart börja bygga upp inför slutet. Det är en liten sorg, för jag kommer sakna karaktärerna. Att skriva den här romanen är inte svårt ens när det tar emot. Även när jag har känt mig omotiverad har jag öppnat dokumentet, börjat skriva och plötsligt har sidorna rasat ur mig.

Om en vecka eller två tror jag att jag kommer vara klar. Då ska jag först redigera boken i datorn och när det är klart ska jag beställa utskrift av den i pappersformat. Ungefär här drar jag till Frankrike för att fira min fyrtioårsdag och då ska jag passa på att vila från boken. Efter det väntar redigeringsrunda två och sedan att skicka den till förlagen i min anteckningsapp.

Och efter det, då är det dags att börja skriva en julroman.

Om att vara ny på jobbet

Så, slut på cliffhanger. Cliffhangrar? Jag lever, jag har hälsan, men herregud vad jag är trött i huvudet. Vi är inne på vecka tre av att lära mig HSEQ. Jag har knappt ens förstått vad HSEQ står för. Eller jo, det har jag. Översatt till svenska är det hälsa, säkerhet, miljö och kvalitet. Hoppas jag, jag orkade inte googla.

Hursomhelst. När jag accepterade det nya ansvaret innan sommaren sa min chef att jag skulle sammanfatta vad det innebar och sedan återkomma med vad jag vill ha i lön för det tillkommande ansvaret.

Kommer jobba gratis ett år eller så, för herregud vad jag inte ser helheten. Är dock så oerhört tacksam för att vi har den mest kompetenta och snälla människan som övergripande ansvarig för HSEQ på koncernnivå, medan mitt ansvar bara ska sträcka sig över den svenska verksamheten. "Bara", hehe, hrm.

Vi har bestämt att det ska vara en årslång överlämning där vi ska arbeta supertajt och jag är så glad för det. Utan henne tror jag att jag hade dött. Men herregud, vilket långt år det kommer vara.

Ny dag, ny cliffhanger

Vi åt brunch i söndags. Det var bara min man och jag, för barnet hade nån insparksgrej. Nästan all vår gemensamma tid har på sistens fördelats mellan städa/tvätta/handla/laga mat och när vi inte gör det ägnar vi oss åt att skriva bok/göra musik.

Jag höll på att kalla tråkvardagsgrejerna för just tråkvardagsgrejer, men egentligen tycker jag nog inte att de är så tråkiga. Antagligen för att jag är världsmästare på att romantisera saker. Det ligger ett rosa skimmer över min värld.

Det jag skulle komma till var att det var fint att sitta ner bara vi två, över ett glas bubbel och oceaner av tid. Vi pratade om oss, om barnet, om Frankrike, om boken och musiken. Det var fint, för livet har inte erbjudit särskilt mycket tid för det under veckorna som varit.

Just det, jag har inte glömt att jag lämnade er med en cliffhanger igår. Jag har bara inte orkat fundera över formuleringarna och det är ju verkligen ingen biggie, plus att vi alltid har en morgondag. (Varje gång jag skriver eller säger så undrar jag om det verkligen finns en morgondag, eller om det blir mina sista ord. Snacka om cliffhanger idag hörni.)

Statusrapport och cliffhanger

Tack och lov att ännu en helg har gått. Hela familjen har ägnat den åt att vila. Okej, det är en sanning med modifikation. Barnet är en vecka in i sin inspark och har antagligen varit på fler fester den här veckan än sammantaget under hela sitt liv. Han har definitivt festat mer än vilat den här helgen. Han verkar dock lycklig och nöjd över livet.

Han har även fått lägenhet. En liten etta söder om stan, bara några minuters promenad från campus och tjugo minuter med pendeln från oss. Flera av hans kompisar från insparken bor i samma hus och det pratas väldigt mycket om den där studentpuben. 

Det första oktober får han nycklarna, men vi har sagt att det inte är någon stress med flytten. Vi tar den när han är redo. Häromdagen kom jag dock på honom med att bläddra i Mio-katalogen så antagligen är han mer redo än jag vill erkänna.

Fan, jag hade tänk avlägga rapport om mitt nya ansvar: HSEQ, samt även i bokskrivandet, men jag hinner inte pga nyss nämnda nya ansvar. Återkommer med rapport imorgon. Herregud vilken cliffhanger.

Harlequin

Jag har precis torkat diskbänken när han ställer sig bakom mig. Hans händer vilar mot mina höfter medan han kysser min nacke. Han vänder mig om, lägger min vänsterhand mot sin axel och fångar den andra i sin, sedan börjar han långsamt föra oss i en vals över köksgolvet.

Vad gör du? viskar jag mot hans hals. Ger dig lite stoff till din kärleksroman bara, viskar han tillbaka. Hans ögon glittrar i den svaga belysningen. Eller blir det för mycket Harlequin nu? frågar han och jag skrattar, säger att Harlequin känns helt okej just nu.

Inte orolig, men kanske vaksam

Apropå det som jag skrev igår, att jag inte är orolig för barnet, så betyder inte bristen på oro att jag helt har andats ut. Vi vet att vi har en höst framför oss med flera potentiella fallgropar. Barnet ska börja en ny utbildning och flytta hemifrån, två saker som han redan har testat en gång och nu betraktar som sitt största misslyckande.

Den sitter kvar, känslan av misslyckande, och orsakar en stor dos oro i honom. Det är också därför vi har sagt att vi ska göra dessa två saker i en liten trappstege. Först börja plugga, sedan flytta hemifrån. 

Även om han får någon av de lägenheter som han söker nu så ska flytten ske successivt, i takt med att vi ser att saker fungerar. Jag delar kanske inte hans oro för att inte klara av att studera på universitetet och bo på egen hand, men jag oroar mig över hans oro. Eller oroar är fel ord, men jag är definitivt inte avslappnad kring det.

Jag vet att det kommer gå bra, dels eftersom han har bevisat för sig själv (och oss) att han klarar studierna på universitetet under året som gått, men också eftersom jag inte kommer låta det gå snett. Jag kommer finnas där, se till att han mår bra, och jag vet att det kommer gå bra. Jag bara vet det.

Dessutom är han tre dagar in på sin inspark och lever som en festprisse. Han har lärt känna campus, pratar om att söka volontärjobb på studentpuben och har fått nya vänner, så han bevisar även ganska bra för sig själv att det här kommer gå vägen.  

Om att inte vara orolig

Om ett par veckor har det gått ett år sedan barnet upplevde sin mardrömsnatt. Oändligt mycket har hänt under det året. Han har läst fyra kurser på universitetet och tagit sig genom dem med högsta betyg, hittat tillbaka till sina gamla vänner, blivit antagen till arkivarieprogrammet och börjat planera för att flytta hemifrån igen.

Jag tänkte inte ens på det när det skedde häromdagen, inte förrän han redan hade gått hemifrån. Vi pratade om något som kändes lite jobbigt och han reste sig från soffan och sa att han skulle ta en promenad och jag sa gör det du och tänkte inte mer på det.

För ett år sedan fick han inte vara ensam när saker kändes jobbiga, men nu pratar han om dem och resonerar och lyssnar och tar till sig. När han reste sig och sa att han skulle ta en promenad var min enda tanke att han ville tänka ifred. 

Jag var inte orolig, inte för fem öre. Det behövde jag inte heller, en timme senare var han hemma och det jobbiga kändes inte lika jobbigt längre. Han har kommit långt i sitt tillfrisknande och jag tänker att min brist på oro är ett bevis på det.

Jobb och familj, skrivande och bästisar

Hej och välkomna till en tisdag. Jag sitter på mitt favoritcafé mittemot kontoret, har ätit frukost och läst genom det jag skrev igår. Om en minut eller två ska jag gå över till att förbereda dagens möten och svara på de mail som trillat in mellan sjutton och nu.

När det är dags för lunch ska jag springa ner till Hemköp och köpa en wrap och cola zero och äta vid skrivbordet medan dagens skrivande sker. Kanske hinner jag skriva en timme till sent i eftermiddag, när arbetsdagen är gjord och innan en middag med bästis ska ta vid.

Om jag går direkt från kontoret till restaurangen hinner jag skriva en timme. Barnet är på inspark och mannen ska på konsert med sina kompisar, så jag försakar noll och ingenting. Anar vi en känsla av tacksamhet mot livet idag? Ja, jag tror det.

En kärleksfilm i min hjärna

Jag vaknade med ett kliande i fingrarna igår. Jag är nu två tredjedelar genom min kärleksroman och det är dags för berättelsen att ta en vändning. Den har legat i bakhuvudet i någon vecka medan jag arbetat mig fram till den, vändningen. Tagit form men utan att ha satts på pränt.

Men så i lördags satte jag punkt i det sista kapitlet innan vändningen och när jag vaknade på söndagen var det första jag tänkte på att få skriva vidare. Men våra söndagar ska rymma så mycket annat, som att tvätta tomt i tvättkorgen, städa lägenheten och laga mat till veckan, plus att jag inte hade tränat på två dagar och kroppen var tydlig med att det var dags.

Två timmars skrivande hann jag med, mellan storhandling och gym, innan tvätt och städ (för mig) och matlagning (för min man) tog vid. De stora dragen i vändningen praktiskt taget trillade ut ur fingrarna och ikväll ska jag gå tillbaka och börja brodera ut handlingen. 

Men samtidigt som orden värker efter att få komma ut är det också väldigt fint att ha den här berättelsen i mitt eget huvud. Det är som om en film spelas upp för bara mig.

Start och slut

Veckans sista arbetsdag är här. Jag gör morgonen på caféet mittemot jobbet, har skrivit bort en första timme av dagen och ska nu kasta mig in i arbetet. Temperaturen ska kliva uppåt tjugosex grader och då borde man inte jobba, men vad ska man göra.

Sluta tidigt, det är vad man borde göra. Kanske gör jag det. Ja, nu har jag kollat i min kalender och sista mötet slutar femton och kanske gör jag också det. Tar helg, spenderar en timme eller två på en uteservering, låter hjärnan vila för första gången på fem långa dagar.

Nu har jag skrivit till barnet och frågat om AW och fått ett bifall. Vilket bra slut på dagen, nej förlåt, på veckan. En bra start på dagen och ett bra avslut på veckan.

Fyra dagar in

Vi har hittat in i vardagslunken. Alarm klockan sex, kaffe och omvärldsbevakning till kvart i sju, upp och duscha, mer kaffe, kläder, smink och hår. Vissa dagar frukost hemma och sen direkt in i mötesdagen, andra dagar frukost och admin på caféet mittemot jobbet.

Det är hektiska dagar, men det är ju också de dagarna jag gillar bäst. Allra bäst tror jag att timmarna vid arton är, att komma hem från jobbet och byta kontorskläder mot mjuka träningskläder. Kontrasten är så stor.

Har tränat varje dag, bara en halvtimme men det är tillräckligt för att göra kroppen och hjärnan lika trötta. Kommer hem, lagar mat tillsammans, pratar om dagarna, sen får vi vara kreativa. Två av oss skriver och den tredje gör musik. I säng vid tjugotvå, en timmes läsning och sedan god natt.

Det här är ett liv jag kan tänka mig att ta med in i hösten.

Läsare, människor och robotar

Ibland blir jag rädd för hur många ni är här som läser varje dag. Ni är flera tusen, men jag vet inte vilka ni är. Jag skriver här varje dag utan att veta vem jag skriver för. Vet inte vem som tar emot mina dagbokstankar. Ja, låt oss kalla det för vad det är.

Ibland undrar jag om ni är människor som känner mig i det verkliga livet, det som sker utanför internet, men andra dagar tror jag att livet som sker här inne är verkligare än det som sker utanför. De dagarna känns det som att jag inte vet någonting alls.

Ibland undrar jag om ni är min chef, en avlägsen släkting eller kanske en granne. Någon som passerar mig på gatan och vet vem jag är, medan jag inte har en aning. Vissa dagar spelar det roll, andra inte. Kanske är ni inte alls flera tusen, kanske är ni robotar allihopa.

Snabb lägesuppdatering

Det var inte särskilt svårt att börja jobba, hjärnan hoppade direkt in i det. Kanske för att den aldrig varit helt avstängd, bara långsamt puttrandes under sommaren. Jag har varit tillgänglig för mina team, svarat på mail varje dag, för det är mail som jag kan svara på i sömnen.

Att ha koll på mailen och teams har inte varit särskilt tyngande och nu är jag glad att jag har haft det, för startsträckan är minimal. En dag och det känns precis som vanligt. Kanske att den största utmaningen nu är att hålla kvar i romanskrivandet, att inte låta jobbet suga ut all kraft, men jag tror inte att det kommer bli ett problem, skrivandet är alldeles för roligt för det.

Måndag vecka trettiotre

Så gick semesterns sista helg. En helg med Odysseus på bio på fredagskvällen och kräftskiva på lördagen, med flera sidor genom fingrarna både på lördagen och söndagen, med att rensa väskan som rymmer både datorn och livet, städa bort kvitton och gamla läppstift, med att stryka klänningar och tvätta tomt i tvättkorgen, göra matlådor och städa lägenheten och gå och lägga oss i tid.

Det var det svåraste, att gå och lägga oss i tid. Inte en enda gång de senaste fyra veckorna har vi ätit middag innan tjugotvå och nu plötsligt var det istället då vi skulle vara i säng. Vi misslyckades där, men bara där.

Nu kör vi måndag igen.

Det allra sista av semestern

Det är semesterns sista dag, åtminstone om man inte räknar helgen. Jag inser dock nu i skrivande stund att helgen borde räknas, för lördagen kommer innehålla en liten kräftskiva och det är värt att räkna.

Vi avslutar semestern med något som vi längtat efter i flera veckor: The Odyssey på bio. Min man har bokat Rigoletto och lovat bubbel och popcorn. Jag har även varit sugen på biopopcorn i flera veckor, så det passar bra.

Semesterns sista dag och semesterns sista date. Jag är redo.

Att göra sig måndagsredo

För en liten stund sedan levererades ett paket med jobbstartsklänningar och jag kastade mig över det direkt, packade upp tre fina guldkorn till klänningar. Det är klänningar för sensommaren, för kontoret och för franska rivieran.

Sensommaren är nog här nu, kontoret väntar på måndag och jag har fått veta att jag kommer vara på rivieran när jag fyller fyrtio i september. Klänningarna är alla vadlånga och med knäppning hela vägen framtill. En knäppning som jag planerar att knäppa olika högt beroende på var jag befinner mig.

En klänning är en klassisk skjortklänning med knyt i midjan och små snörningar vid varje ärm och breda ränder i vitt och blått. Den andra klänningen är lite mer avslappnad, i gräddfärgad poplin och med röda klättrande blommor. Den tredje klänningen är en sensuell svart historia. Jag planerar att bära den med en skymtande spetsbehå på rivieran och med en kofta över axlarna på kontoret.

Fourth wing och en chickflick

Jag läser om Fourth wing-serien just nu. Det är tredje gången jag läser om den. Eller fan, okej. Det kan vara fjärde gången också men om det verkligen stämmer så är det ju konstigt. Varför läser jag den för fjärde gången?

Första gången var för att det var första gången, andra gången eftersom den dramatiserade amerikanska ljudboken hyllades och jag inte ville missa vad det handlade om och tredje gången tror jag att jag bara inte hittade något annat att läsa? Jag är rätt säker på att det var en tredje gång.

Nu läser jag alltså serien för fjärde gången. Det beror på att jag har befunnit mig i ett enormt skrivflow i ett par veckor och jag kan inte läsa något nytt under tiden, för jag vill inte riskera att fastna och ta fokus från mitt eget skrivande, men jag kan inte heller inte läsa.

Så här är vi nu. Böckerna är spännande och språket är inspirerande och jag är absolut fast, men inte så att det är svårt att sluta läsa och börja skriva. Jag har snart läst/lyssnat ut bok nummer två och har skrivit 120 sidor. Enligt min synopsis är det en bit från halvvägs.

Undrar vilka böcker som tar mig i mål och när det blir, om andra halvan skrivs i samma rasande fart.

Fantasyhjärnor

Kanske läser jag för mycket fantasy, för häromdagen passerade vi ett ödehus med obehagliga vibbar och min första tanke var att övernaturliga väsen bodde där. En rimligare tanke hade ju varit den om seriemördare och våldstäktsmän.

Nästa tanke som slog mig var dock exakt det, att det var lite fint att hjärnan inte omedelbart varnade för styckmördare. Jag fattar att de inte blir mindre verkliga för det, men det kändes typ som det?

På samma ämne hade barnet och jag ett mycket fascinerande samtal under vår timslånga promenad häromdagen, där vi jämförde draksläkten från de två olika fantasyvärldar som vi läser just nu. Hoppas att ingen hörde oss, även om det var en fin timme.

Och så fjärde veckan

Fjärde semesterveckan och en liten del, verkligen pytteliten del, längtar efter rutiner. Eller nej, jag längtar efter mindre tid att äta, för jag verkar inte kunna bryta detta fikande på annat sätt än genom tidsbrist.

Hursomhelst. Fjärde veckan är här och ska handla om middagar med familj och vänner. Först ut är min bror och hans fru som kommer imorgon. Vi tänker oss charkbricka och bubbel till förrätt, följt av pasta med tomatsås och burrata och rödpang och sen vet jag inte. Glass kanske? Chokladpraliner? Nåt man kan servera dessertvin till?

Mer än bara utflykter

Vi hinner göra ganska mycket mer än att utflykta oss, även om vi har konstaterat att vi egentligen inte har tid med fåniga saker som att arbeta. Förutom att göra utflykter tränar vi, promenerar, lagar god mat och dricker i ärlighetens namn lite för mycket vin (inte som i att vi dricker oss berusade, men det blir absolut ett glas nästan varje dag).

Barnet och jag har tagit med hans dator till ett av våra favoritcaféer och ätit vaniljbullar medan vi letat och sökt studentbostäder till honom. Han har blivit antagen till arkivarieutbildningen som startar i höst och hans plan är att börja läsa och sen förhoppningsvis flytta hemifrån en bit in på höstterminen, så att vi gör en förändring i taget.

Och vi skriver. Skriver och skriver och skriver. Jag gav min nya bokidé en vecka för att se om det var värt att skriva vidare på och på den veckan skrev jag lika mycket som jag skrivit på det andra manuset under ett halvår. Ännu ett par dagar har gått sedan dess och orden fortsätter forsa fram varje kväll.

Så ja, nej, jag hinner tusan inte jobba. Tur att det är ännu en vecka semester kvar.

Rapport från utflyktsveckan

Vi är precis hemkomna från dagens utflykt. En lunchkryssning i skärgården, bara min man och jag. Vi delade en silltallrik till förrätt och åt sen havets wallenbergare med alldeles för mycket skirat smör medan skärgården gled förbi utanför fönstret. 

Jag hade siktat in mig på Bengans glassdessert med punsch efteråt men den fick verkligen inte plats, så vi tog med oss kaffet till aktern och satt sedan så, med havet framför oss, resten av turen. En mycket bra tur.

Vi utflyktade oss igår också, till Gripsholm slott, men tvingade då med barnet och gick en guidad tur och lärde oss mer om svenska kungar och drottningar. Fikade också på Taxinge slott, även känt som Kakslottet, och åt en chokladtårta nästan lite värd att dö för.

Det blir utflykt imorgon också. Barnet har sagt flera gånger de senaste dagarna att han är sugen på våfflor och har googlat fram var stans bästa våfflor finns om man även lägger till parametrarna "tjusig utsikt" och "fin promenad" och har tydligen ett resultat som han känner sig nöjd med och vi har ett utflyktsmål även för morgondagen.

Fördel semestern

Bland de bästa sakerna med att ha semester? När barnet frågar om vi ska gå och spela squash och så kan man bara byta om och ta sitt racket och gå, utan att behöva planera och avsätta tid och boka och sen boka om eftersom saker alltid alltid alltid krockar.

Bara ta sina grejer och gå och spela. Vilken grej.

Olika sätt att äta godis

Vi äter ganska mycket mer godis nu under sommaren. Annars köper vi godis max en gång i månaden eller så, men nu under sommaren är det som om min man utvecklat ett extra sötsug. 

Nu täcker han botten på en påse nån gång i veckan och sen portionerar han ut varsin bit till oss då och då under loppet av en timme eller två. Det är alltid bara lakrits och choklad, vilket är den perfekta kombinationen. Särskilt igårkväll, när den serverades till ett glas rödvin.

Varje godis blir en egen smakexplosion i munnen. Dessutom är det aldrig fler än kanske tio bitar eller så, så mättnaden efteråt blir inte jobbig. Inte alls som när jag själv köper godis och moffar i mig hela påsen på en kvart. 

Jag gillar hans sätt att äta godis mer. Inte en chans i hela världen att jag skulle klara av att hålla det så själv, så har helt enkelt lagt mitt godisätande i hans händer.

Imorgon och resten av veckan

Vår tredje semestervecka har startat. Den här veckan kommer fyllas med planerade utflykter, till skillnad från förra veckan där vi vaknade varje morgon och frågade oss själva och varandra vad vi ville göra och sedan gjorde det.

På onsdag ska vi åka till Mariefred och spana in Gripsholms slott, på torsdag ska vi åka en matkryssning ut i skärgården, på fredag ska vi hänga på djurgården. Exakt vad vi ska göra imorgon, som är en tisdag, vet jag inte. Antagligen vila inför veckans alla utflykter.

Trots tidig morgon och kall dag

Söndag eftermiddag och jag sitter i soffan med datorn i knät, har precis duschat så varmt att huden blev röd. Klev i dagens andra uppsättning mjuka leggings, linne med spaghettiband och luftig linneskjorta, men behövde drapera filten över axlarna nu när jag sitter här.

Jag tror att jag blev lite kall förut, att jag har varit lite kall nästan hela dagen, förutom korta stunder när solen har nått ner mellan trädgrenarna och lyst på mig. Ja, vi har varit i skogen idag och även om det har varit en kall dag så har den varit mysig.

Vi vaknade av alarmet klockan sex, för det var då svärmors båt var framme från Finland, och blev upphämtade tillsammans med min svägerska och svåger för en dag i svampskogen. Vi hade gjort mackor och de hade packat ner kakor. Skogen erbjöd extremt lite svamp, men jag hittade en sjö istället och sjöar är inte heller dumma. Plus att det blev tillräckligt med svamp för varsin kantarellmacka.

Spenderade även ett par timmar på svärmors kökssoffa, med min man skavfötters och hans familj runt köksbordet. Vi försågs med kaffe och kakor och hade det allmänt fint. Och det var något med det som jag beskrev allra först som jag tror var en del av mysigheten: att skrota runt i leggings, ett tunt linne och en lös linneskjorta som gick en bra bit ner på låret.

Kanske den perfekta söndagen? Och nu sitter jag här i soffan, nyduschad och iförd rena, mjuka kläder och med datorn i knät. Jag får skriva hur länge jag vill enligt min man. Han har lovat att fixa middagen om jag lägger en vinare på kylning. En arbetsfördelning som jag inte kommer att argumentera emot.

Aldrig varit så avundsjuk i hela mitt liv

Vi var hemma hos min svägerska och svåger igår. De har precis flyttat in i en lägenhet i Gamla stan och jag tror att det var en av de finaste lägenheterna som jag någonsin har varit inne i. Huset är byggt på 1700-talet och lägenheten är väldigt varsamt renoverat, och även om detaljerna inte är original så är de väldigt gamla.

De har tre rum och kök som alla ligger på rad, om än inte i fil, eftersom öppningarna ligger lite huller om buller på ett väldigt charmigt sätt. Alla rummen har utsikt över takåsarna, förutom vardagsrummet vars två enorma fönster öppnar ut mot Skeppsbron och en milsvid utsikt.

Så ja, antagligen den finaste lägenheten jag någonsin varit inne i. Har aldrig varit så avundsjuk på något i hela mitt liv, men obs att jag också verkligen är glad för deras skull. De kommer leva ett väldigt gott liv där och det gläder mig.

Om att kanske vara lite ombytlig

I söndags dundrade en bokidé in i mig. Det var verkligen ett dundrande. Crasch, boom, bang rakt in i hjärnan. Jag skrev ner den i mitt dokument med bokidéer och öppnade manuset om de första gudarna, men den nya idén vägrade lämna huvudet, blockerade alla andra tankar.

I tisdags vaknade jag och tänkte skitsamma, jag testar skriva på den nya idén och så ser vi om det ger någonting. Det gav tio sidor inom loppet av två timmar. Jag har aldrig skrivit så mycket så snabbt. Igår skrev jag tjugo sidor. Idag vaknade jag och var tvungen att gå upp och hämta datorn det första jag gjorde.

Klockan är efter elva men jag sitter fortfarande skräddare i sängen, med ryggen mot kuddarna och datorn i knät. Vill du följa med ut och gå? Kan inte, måste skriva klart kapitlet medan jag har det i huvudet. Så lät det precis här hemma, så känns det just nu.

Den här gången är det en kärleksroman. Det betyder inte att jag har övergett manuset om de första gudarna, men det är som om den här historien verkligen vill komma ut och jag tror att jag vill låta den göra det.

Grå himmel och sexton grader

Vaknar till en grå himmel. Öppnar väderprognosen och hittar bara regn. Dricker kaffe i sängen, drar oss länge innan vi går upp och gör frukost, säger att vi borde komma ut innan regnet kommer. Drar på träningskläder och går raskt i en timme, kommer hem och går direkt igen, den här gången till varsitt gym.

Bröst, triceps och rumpa står på dagens träningsschema. Det tar en timme, sen är jag hemma igen. Rotar i kylen efter gårdagens köttbullar till lunch, duschar bort träningen, kliver i mjuka bomullstights, stickade strumpor och en tjocktröja.

Och nu är klockan snart tre och vi är framme vid dagens huvudaktivitet: att skriva. Jag har krupit upp i soffan, har köksfönstret på glänt och regnet strilandes mot fönsterna. Har inte ett endaste måste kvar för dagen, får skriva tills jag storknar. Ska börja prick nu, om tre två ett.

Caféskrivande, gitarrer och en vinlunch

Så blir det tisdag. Är det tisdag? Jag tror att det är tisdag. Klockan har just slagit elva och jag sitter på mitt favoritcafé. Mjuk jazz spelas i bakgrunden, datorn balanserar i mitt knä och en kopp kaffe, äppelmust och fralla står på bordet bredvid mig. Eller ja, frallan har jag i ärlighetens namn ätit upp.

Vi såg Interstellar igår, det är därför vi är så sena i starten idag. Det är ju ingen kort film och om man startar den efter tjugotvå så betyder det att man somnar mitt i natten. Det gör dock ingenting, för det är semester och då får man göra lite hur man vill.

Imorse vaknade jag till exempel och sa direkt till min man att jag vill äta frukost på café och skriva. Då ska du göra det, sa han och så var det bestämt. Vi ska mötas när jag känner mig färdig, ta oss till söder och kika på en gitarr och äta lunch.

Och fylla upp vinförrådet. Vi upptäckte igår att vi bara har flaskor för runt femhundralappen kvar och det kan man ju inte öppna en vanlig skruttig måndag, så vi ska hitta ett bra systembolag, greppa en korg och sätta en 250-kronorsgräns på flaskorna och sen gå loss.

Ser fram emot prick alla dagens aktiviteter, men allra mest den som startar om cirka tio sekunder: skriva vidare på det som förhoppningsvis en vacker dag blir en färdig bok.

Hej och välkommen, semestervecka två

Så kommer vecka trettio och min andra semestervecka. Det var en så skön första semestervecka, med Kreta och sen en söndag hemma, att få hänga runt i träningskläder och inte ha trettionånting grader flåsandes i nacken.

Barnet rev av ett träningspass och packade sen om sin väska och åkte till sin pappa. Han har inga jobbpass på ett par veckor nu, vilket är bra för istället är det full fart i sommarkurserna som han läser. Vi som blev kvar här hemma städade lägenheten och tvättade tomt i tvättkorgen, även om vi allra mest klängde på varandra. Vi har varit två om att sakna.

Men nu startar vår andra semestervecka och vi har bara lösa planer för veckan, saker som vi kastat ur oss att vi vill göra. Är ni sugna på en lista? Klart ni är.

📽️ Se The Odyssey på bio.
🛋️ Avsluta varje dag i soffan med filmkväll. Vi ska ha Nolan-tema och ta oss genom alla hans filmer innan vi avslutar med Odysséen på bio.
🏰 Hälsa på min svägerska som har flyttat till Gamla stan.
🎸 Min man vill känna på en gitarr som finns i en butik på Södermalm. Han har också sagt att jag får en vinlunch som tack för sällskapet.
🍄‍🟫 Plocka svamp. Jag har önskat en termos kaffe och kanelbullar, vilket har beviljats.
🍝 Prova olika restauranger som vi bara hunnit säga att vi vill testa.
🍷 Min man har köpt en Paradisask för fem kronor på Matsmart och säger att den ska avnjutas en kväll när vi råkar ha en flaska rödpang igång.
✍️ En timme om dagen ska vi vara kreativa. Min man ska skapa musik och jag ska skriva bok. Ingen sörjer om timmen blir två eller tre, men åtminstone en timmes kreativitet om dagen har vi skakat hand på.

Det var listan så här långt. Uppenbarligen en vecka med potential, detta här.

Allt i sin ordning

Vi är hemma igen. Jag har saknat min man, så det känns fint att vara tillbaka. Det var en konstig känsla att resa utan honom, som om jag gjorde något fel eller hade glömt bort något viktigt. En pockande känsla där jag hela tiden fick påminna mig själv om att allt var i sin ordning.

Känslan igårkväll, när jag klev in i hallen och rakt in i hans famn, var fin. Faktiskt väldigt fin, som att det hade varit bra att få sakna, att känna sig halv.

De sista timmarna

Det är vår sista dag i Chania. Fem dagar har kommit och gått. Vi har en sista förmiddag på takterrassen, kanske några sista meningar som är redo att hitta ut, men om inte annat så finns fortfarande lite tid kvar att läsa i en solstol.

Vid lunchtid ska vi checka ut, lämna väskorna och hitta ut för lunch på den där strandpromenaden som vi valde bort igår. Vi har läst ut våra böcker så vi ska gå förbi en engelsk bokhandel och köpa ny lektyr till flygresan, gå en sista långsam promenad genom Chania och sen ta en taxi till flygplatsen och åka hem.

Det har varit en bra resa, det har det verkligen.

Om när alla orden kom

Jag skrev av bara helvete igår, skrev och skrev och skrev. Vi hann inte skriva något alls under dagen igår, den gick åt att vandra och bada, så vi hämtade varsin pizza och åt på takterrassen och skrev bort flera timmar när kvällen kom.

Idag har vi tagit oss en halvdan revansch på bergsvandringen och sen spenderat dagen här, på terrassen. Vi kom närmare bergen idag, fick känna på tillräckligt mycket natur för att orden skulle fortsätta pocka på, så stegen styrdes tillbaka mot terrassen och datorn.

Nu har vi precis kommit tillbaka från en kort promenad på Chanias gator för att sluka varsin gyros och jag ska ligga i solstolen och läsa en stund. Nån gång under eftermiddagen ska vi göra oss ännu en kort avstickare, men då för att äta glass.

Vi pratar om att äta middag på strandpromenaden igen, men jag tror att jag nog kanske allra helst hänger här: på takterrassen, tillsammans med barnet och alla orden. Vi får se vad han tycker om den idén.

Bergen framför mig

Jag har alltid haft en grej för vatten. Hav, sjöar, floder, vad som helst som är vatten i drag. Har närt en livslång dröm om att bo nära vatten en vacker dag, vill alltid promenera längs det, kan spendera timmar på en klippa om det finns vatten intill.

Nu tror jag att min grej kanske har blivit berg istället. Jag kan inte sluta titta på dem. Min blick dras hela tiden mot de höga bergen runt Chania. Vi skulle ha promenerat upp i dem idag, men vandringen som chatgpt satte samman åt oss mötte inte riktigt mina förväntningar. 

Det slutade inte vara stad även om vi var uppe i berget och jag vill ju ha den karga naturen, dramatiken som springer ut ur bergen, det magnifika i dess ståtlighet. Jag sitter och tittar på bergen medan jag skriver det här, ska alldeles strax gå tillbaka till mitt manus och skriva vidare, men ville bara berätta om bergen framför mig.

Ovanpå femtusen år av stad

Det har varit en väldigt bra andra dag på Kreta. Vi hängde på låset till hotellfrukosten vid halv åtta imorse, åt lite av precis allting. Promenerade på folktomma trottoarer vid nio, hade hamnen helt för oss själva, bara vi och en liten grekisk farbror och hans fiskespö.

Vi har haft ett arkeologiskt tema för dagen, med museum och olika utgrävningar runtom i staden. Imorgon är det berg och hav som är temat för dagen. Egentligen skulle vi ha vandrat genom Samariaravinen, men det blev för bökigt med logistiken plus att brandrisken gör att det är en överhängande risk att ravinen hålls stängd, så vi bestämde oss för att tänka om.

Istället ska vi vandra en kortare sträcka i bergen runt Chania under förmiddagen och sen spendera eftermiddagen på stranden. Någonstans på mitten ska vi hänga på vår terrass, antagligen på prick samma sätt som idag: med rejäla lunchmackor från bageriet på hörnet och varsin bok.

Det har varit en bra struktur på dagen: upptäcktsfärd, lunch och läsning på terrassen, ännu ett par timmar på Chanias gator och så ett par skrivtimmar på terrassen. En timme till ska jag skriva, sedan hoppa in i duschen och därefter en klänning. Vi ska äta på en restaurang vid stranden ikväll och jag har mina ögon på en skaldjurspasta.

Om bergen i horisonten

Jag sitter i en solstol på en takterass i Chania. En islatte och en vattenflaska står på golvet intill mig, en öppnad påse med godismaskar ligger på soffan bredvid barnet en liten bit bort. Med några minuters mellanrum sträcker jag mig efter två maskar, men nästa gång kommer nog påsen vara tom.

Tittar jag upp snett mot höger ligger bergen framför mig. De är väldigt maffiga, nästan skrytsamma. Jag lutar datorn mot låren när jag skriver det här, behöver kisa trots att jag är helt i skugga. Det är trettiotvå grader men det blåser lite, så det är inte jobbigt alls.

Vi kom fram tidigt i eftermiddags. Checkade in och lämnade väskorna och promenerade ut för lunch på ett ställe som vi spanat in. Jag åt en spaghetti alla vongole och barnet en pizza med prosciutto. Jag beställde ett glas rosé men fick en karaff och blev nästan lite lullig. 

Vandrade genom gamla stan på väg tillbaka till hotellet, stannade på en supermarket och köpte allt som såg gott ut. Nu ska vi skriva ett par timmar innan vi beger oss ut igen. Vi har bokat bord på en restaurang i hamnen ikväll och jag längtar efter att beställa dagens fångst till middag. 

Nån gång ska jag vila när jag har semester

Hej från den första semesterdagen. Jag sitter på balkongen tillsammans med barnet och varsin identisk mellis bestående av iskaffe, ett litet fat med melon och jordgubbar och en skål skyr med vaniljsmak. Jag har kommit till aktiviteten "checka in oss på flyget" och han till "ladda ner ljudbok till flygresan".

Vi har också hunnit stryka våra kläder och packa resväskorna och ungefär tusen andra små fixargrejer, samt att jag även har hunnit promenera tiotusen steg med min man och spenderat en timme på en solbänk tillsammans med honom.

Så snart jag har skrivit det här ska jag gå in och rota fram passen - den enda punkten kvar på listan förutom de som står på min kvällslista: göra ansiktsmask och hårinpackning, färga fransar och bryn (tänker vägra smink i en vecka) samt göra fotbad och måla naglarna. Kommer avnjuta alltsammans med ett glas bubbel. 

Dock ej två glas för alarmet ringer klockan fyra imorgonbitti. Hörs från Kreta!

Semestern och hösten

Gjorde en smygstart av semestern på det allra bästa av vis: med en oplanerad långlunch. Mötte min man för lunch på en av Vasastans mysigaste uteserveringar och fastnade i regnet. Det var dock varmt och skönt och under tak, ingen av oss hade några fler möten eller ens stress i kroppen, så vi lutade oss tillbaka, beställde kaffe och lät en timme bli två.

Var hemma till fjorton, svarade på ett par mail och skrev sen ihop ett sista mail med en sommarhälsning till mina team, och sedan blev det sista jag skrev ett autosvar. La en flaska bubbel på kylning och promenerade sen till gymmet för träning och bastu.

Klev i en svart vadlång kjol och vit tisha efteråt, lät ansiktet bara vara återfuktat och håret torka i vinden och solskenet. Kastade in gymväskan hemma och gick sen ett varv genom kvarteret för att handla till middagen: pasta, parmesan och färska grönsaker hos italienaren, räkor hos fiskhandlaren och en flaska vitt på bolaget. 

Kom hem till kylt bubbel, en man redo att slå ihop en räkpasta och känslan av semester. Samt även kanske det allra finaste: ett barn som blivit antagen till universitetet här i Stockholm i höst. 

Bara timmar kvar

Det ligger en arbetsdag mellan mig och semestern. Jag sitter på caféet mittemot kontoret, antagligen för sista gången på en månad. Stryk antagligen förresten, låt oss bestämma att det är sista gången. Även om datorn får följa med på café under ledigheten så blir det inte det här caféet, bara för att behålla känslan av semester.

Jag tror kanske inte att jag kommer blogga varje dag under semestern, mest för att jag inte vill ha några måsten hängandes över mig, mer än de som redan finns där. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag skriva här varje dag ändå, men jag vill ändå säga att en eventuell tystnad inte betyder att vi inte mår bra.

Sist det blev tyst här inne upplevde vi ju våra värsta dagar nånsin och där är vi inte nu, inte ens i närheten. Nu betyder bara en eventuell tystnad att vi lever och mår bra. Jag hoppas att ni också gör det. ❤️

Om sjuttio sidor text och stjärnor längst bort i evigheten

Igår beställde jag utskrift av min bok, så långt som jag kommit hittills. Det är inte mer än ungefär sjuttio sidor så jag har precis kommit förbi början, men så har jag ju också skrivit om alltihopa, inte bara en utan två gånger. Det tog sin tid, men det var väl spenderad tid för texten ligger bättre hos mig nu.

Jag ska ta med mig den lilla bibban med utskrivna sidor till Kreta, tillsammans med en blyertspenna och märkpenna och sedan ska jag spendera en kväll på terrassen med att läsa genom utkastet. Det är första genomläsningen sedan mina omarbetningar och det känns extra fint att göra det där allting utspelar sig.

Har för övrigt även en lista med saker att verifiera, som vilken nyans ett vitt tyg får i havet under den sjunkande solen och hur vinden doftar när solen gassar som mest och exakt hur stjärnorna gnistrar längst bort i evigheten.

Nedräkning pågår

Nedräkningen till semestern har startat. På tisdag åker barnet och jag till Kreta för att researcha och skriva. Jag har långa listor i min telefon med saker som ska köpas, tvättas, fixas och packas.

Imorgon när våra arbetsdagar är över ska vi ses för AW och shopping inför resan. Jag behöver ett par t-shirts och han behöver strumpor. Vi behöver också ha små burkar i resesize och kanske ett par fysiska böcker att bryta av vårt egna skrivande med.

Vi har bokat en svit med en stor terrass och har skakat hand på att vi ska spendera tiden jämnt mellan att researcha/upptäcka, skriva/läsa, bada/sola och äta/fika. Ser väldigt mycket fram emot detta, men också att fortsätta planerandet inför resan. En mycket mysig aktivitet så här sista veckan innan semestern.

Vägen mot hundra

På tal om att fylla fyrtio: mina provresultat har kommit. Kanske har jag faktiskt en chans att fylla hundra, för jag är frisk som en nötkärna. Nästan iallafall, för det är klart att det kommer ett men här.

Mina blodvärden är toppen, vitaminer och hormoner likaså, blodsockret utmärkt, levern mår hur fint som helst. Det enda som inte var toppen var ett njurvärde som ligger lite lågt och som både läkare och chat-gpt säger att vi behöver följa upp om tre månader.

Det var dock bara precis utanför referensramen och enligt läkaren kunde det bero på att jag druckit för lite vatten. Eftersom allt annat i rapporten ser superfint ut tänker jag inte bekymra mig mer om detta. Eller som chat-gpt sa: om det var tecken på kronisk njursjukdom hade inte alla andra värden varit så fina.

Men jag gör en uppföljning om tre månader och är det fortfarande lågt, då får en läkare ta sig en titt på njurarna. På väg mot hundra är jag fortfarande.

Om att gärna åldras men helst lagom

I september fyller jag fyrtio. Jag tror inte att jag har en kris eller så, men kanske nån slags medvetenhet om att jag åldras. Det har gått så fort nu på slutet, åldrandet. Fram tills för bara något år sen fick jag visa legitimation på bolaget, men det behöver jag aldrig nuförtiden.

Rynkorna i pannan har blivit djupare och kråkfötter har dykt upp runt ögonen. Egentligen stör inte rynkorna mig så mycket, jag tycker att det är fint att åldras. Det som däremot stör mig är att ögonbrynen har börjat glida nedåt. Det gör att jag ser trött ut.

Varje dag när jag går till kontoret går jag förbi en skönhetsklinik. En dag kollade jag upp dem, såg att de har fått fantastiska omdömen, men också att de skulle kunna göra något åt ögonbrynsproblemet. Så jag bokade en konsultation och gick dit och allting kändes bra och rätt, så idag ska jag för första gången prova botox.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag har aldrig tänkt på mig själv som någon som skulle göra botox, men här är vi nu. Samtidigt tror jag att man ska göra det som känns bäst och jag känner nog att jag gärna åldras, men kanske inte riktigt så fort som det går just nu.

Ett, två, tre så var veckan slut

Dagens blogg sker från dagens första location: caféet mittemot jobbet. Det har blivit så att jag startar dagarna här, beställer en ostfralla och en latte, varm eller kall beroende på om luften är just det: varm eller kall. Äter bara underdelen av frallan, den med salladen och osten och gurkan. Svarar på mail, förbereder dagens möten, gör nån admin, dricker mitt kaffe.

Om en timme startar dagens första möte och då kommer jag ha förflyttat mig till kontoret. Sjunkit ner på en plats, pluggat i datorn, hämtat ett glas vatten och fiskat upp läppstiftet ur handväskan och placerat det på skrivbordet, nära till hands om det behöver gå fort.

När klockan slår tre och sista mötet är över har jag nog tröttnat på kontoret och börjat längta efter att vara ensam, så packar väl ihop och tar datorn under armen och går de sju trapporna ner till coworking-delen. Sjunker ner i en av sofforna med datorn i knät och en hederlig bryggkaffe intill. Jobbar klart dagen i lugn och ro, men inte mer än en timma eftersom det är en fredag i juli.

Antagligen går jag hemåt sen, kanske köper jag en flaska rosévin på vägen eller något som min man säger att vi behöver från mataffären. Det känns inte omöjligt att jag kommer känna för en fredagsbukett. Kanske blir det förresten bubbel och inte rosé?

Vi får se. Kanske blir det en kväll i soffan, kanske blir det en middag ute, kanske blir det lite av båda. Vi får se, vi får se.

På väg mot hundra

Hej och god morgon. Jag ligger fortfarande i sängen, var på väg upp för att hämta kaffe men kom sen på att jag inte får dricka något. Jag fastar nämligen inför blodprover som ska dras nu på morgonen.

Jag fyller fyrtio i september och har gett mig själv en hälsokontroll i födelsedagspresent. Jag har bestämt mig för att leva tills jag blir hundra, minst. Då gäller det att kroppen orkar ta mig dit, för jag tänker inte bli nån himla skröplig hundraåring.

Om jag nu klarar mig en timme till utan kaffe, förstås.

Första juli

Så passerar juni över till juli. Värmen har tagit min aptit, jag orkar bara halva portioner, vill inte ha något annat än lätta sallader, bubbelvatten och frukt. Det är bara dagens första kaffekopp som är varm, alla andra är fyllda med isbitar och mjölk.

Håret får lufttorka när det är nytvättat, jag dog nästan när jag fönade ut det häromdagen, blev tvungen att blåsa med kalluft i halv evighet efteråt. Gned bort det klarröda nagellacket från fingrar och tår sent igårkväll, lackade om i mörkrött istället, det känns mer som juli.

Om en kort stund ska jag gå upp, kliva i en vadlång svart kjol och en stickad kortärmad tröja i blekgult, lägga den lättaste av makeuper och dra en borste genom håret, toppa med lite glansspray och sen stoppa fötterna i guldsandalerna, greppa den blommiga handväskan och de svarta solglasögonen.

Jag har ett tidigt möte på kontoret, men jag tänker att ett tidigt möte kräver sin tidiga hemgång, för är det någon gång det ska gå på ett ut så är det i juli.

Kvällarna är återerövrade

Jag har börjat ta tillbaka kvällarna. Spenderade söndagskvällen på grönan med min man, lyssnade på A perfect circle som inte alls var särskilt tokiga. För övrigt lyxigt med värmebölja som gör att man kan lämna hemmet för kvällsaktivitet utan att ta med en kofta, trots att klänningen bara hålls uppe av spaghettiband.

Spenderade måndagskvällen sittandes skräddare i soffan, med datorn i knät och ett klirrande glas med bubbelvatten på en armlängs avstånd. Skrev klart redigeringsrunda två och lät sen handlingen för de kommande tio sidorna eller så drälla ut i extremt kortfattad form. Planerar att gå tillbaka till drället ikväll för att börja brodera ut alltihopa.

Fint med kvällar igen.

Om att ta semester som ett proffs

Så startar vecka tjugosju och någon slags nedräkning till semestern. Det är fortfarande två veckor kvar och det känns ganska bra, för det har inte lugnat ner sig på jobbet ännu. Jag tror att det kommer göra det mot slutet av veckan eller kanske i början av nästa vecka.

Så länge som jag kan minnas har jag gått på semester vecka tjugonio. Min sista arbetsvecka är alltid superlugn, knappt några mail hittar fram och telefonen ringer nästan aldrig. Inga möten är inbokade för det finns knappt någon att ha möten med.

Det brukar betyda att jag vandrar in i min semester med ett lugn i kroppen. Har redan varvat ned med långsamma admintimmar på mitt favoritcafé, en och annan långlunch och tidiga eftermiddagar när datorn stängs igen strax innan sexton.

Tråkveckan

Jag har varit sänkt till hälften hela veckan. Vaknade i måndags och upptäckte att rösten var borta när jag skulle säga god morgon till min man. Så har hela veckan fortsatt, dessutom med sällskap av en hosta som har gett mig träningsvärk i magmusklerna.

Med hjälp av te och glass kommer rösten tillbaka då och då, men inte som mer än ett kraxande. I onsdags fick jag ställa in alla möten för kunde bara viska. Har ändå orkat jobba under dagarna, men stupat i säng så snart middagen varit överstökad.

Jag har legat i sängen och tittat ut på den fortfarande ljusa himlen. Lyssnat på mannen och barnet som levt vidare utanför sovrummet. Önskat att jag orkat vara en del av det, vill också vara vaken efter tjugoett. Vill dricka rosé på balkongen, prata och skämta, skriva och läsa, tvinga mig i säng när jag påminns om att det kommer en morgondag.

Nästa vecka, då jävlar, då är det jag och kvällarna.

Kvinnligheten

Få saker får mig att känna mig så kvinnlig som en kofta eller kavaj draperad över axlarna. Det är det perfekta vädret för det just nu, att låta koftan vara draperad över axlarna och lämna armarna nakna därunder. 

Det är min klädsel just nu. Vadlång böljande klänning med spaghettiband och smockat liv, kofta över axlarna. Svepande långklänning och kofta över axlarna. Luftiga och vida kostymbyxor med ett enkelt linne och kavajen över axlarna.

Kanske hänger det också lite på handväskan som helst ska dingla från ena handen och skorna som gärna får vara nätta. Det behöver inte vara höga klackar eller ens klackar alls, tvärtom lever jag just nu i låga sandaler av olika modeller. Allra helst i mina guldsandaler. Kanske älskar jag dem allra mest just nu.

Snabba puckar

De funderar inte särskilt länge, vår ledningsgrupp. Åtminstone inte på två av tre beslut. Det sista beslutet får en uppföljningsplan efter sommaren. Jag känner mig nöjd med beslutet, för jag skulle vilja ha en semester mellan mig och nästa steg i den processen. 

De två besluten som fattas breddar mitt ansvar ganska rejält. Jag får klartecken på att rekrytera in en resurs för att hantera det ena ansvaret, det som till viss del berör försäljning. Det andra ansvaret får jag i uppdrag att sammanfatta hur jag vill ta vidare. 

Det handlar om HSEQ och är inte på något sätt ett litet ansvar. Det fyller mig med nervositet, för jag kan inte särskilt mycket inom området. Å andra sidan kan jag väldigt mycket om det som redan är mitt ansvar idag, vår administration, och jag är redo för en ny utmaning. Redo att kasta mig in i något nytt, redo att låta det vara lite läskigt.

Fint att se

Så får barnet tillbaka sin sluttenta från kursen om antikens Grekland. Han får ett B och jag kan inte minnas att jag sett honom skina så av stolthet tidigare. I samma veva börjar han skriva en uppsats i den nya kursen om folkmord och han kastar sig över uppgiften.

Det är fint att se honom nuförtiden. Han pratar om sina kollegor på grönan, träffar olika vänner varje vecka, går på föreläsningar och skriver på sin uppsats. Läser böcker och skriver på sin egen bok dagens sista timme, den enda timme han har som inte är fylld med livet.

Och han skrattar och skämtar, gör planer för framtiden och mår så uppenbart bra. Han är visserligen nervös inför framtiden, inför att testa läsa ett nytt program på universitetet och att bo själv igen, men det verkar vara en bra nervositet. En som liksom pirrar. 

Det är väldigt, väldigt fint att se.

En midsommarhelg

Så kommer midsommar och en värmebölja. Vi gör nästan ingen skillnad på dagarna, fyller dem med samma saker. Långa promenader och ännu längre middagar på balkongen. Träffar vänner och familj, äter och fikar, pratar bort timmar.

Spenderar tid framför varsin dator men med tre olika inriktningar: bokskrivande för mig, uppsatsskrivande för barnet, musikskapande för mannen. Jag hinner läsa ut en bok och starta en ny. Jordgubbstårtan från midsommar äts långsamt upp under tre dagar. Balkongdörren stängs inte en endaste gång.

Nervös, glad, lättad, redo för midsommar

Onsdag 09:45. I min kalender ligger en halvtimmes presentation för vår ledningsgrupp. Kvällen före pratar jag med min chef. Ett av förslagen i min presentation är mitt, det andra är ett ansvar han vill att jag ska kliva in i och det tredje är en rest från en annan avdelning.

Mitt eget förslag skulle jag kunna dra i sömnen, men de andra två kom snabbt och från varsitt håll och där behöver jag någon som studsar tillbaka mina tankar i nya vinklar. Kvart över tio på tisdagskvällen blir min presentation klar. 

Drömmer under natten att jag är gravid. Långt gången, barnet kommer när som helst. Vaknar med panik för jag har verkligen inte tid att ta hand om ett barn, herregud. 

Övar på presentationen tyst i mitt huvud medan jag dricker en islatte på caféet mittemot kontoret. Är nervös trots att det bara är snälla och bra människor i ledningsgruppen, vill verkligen att de ska gilla det jag har att visa.

Det gör de också, gillar det. Min halvtimme blir en timme och när jag frågar om jag ska avbryta presentationen säger de nej, sitter framåtlutade och intresserade. Det fattas inga beslut där och då, men det är en bra sak för vissa saker ska inte stressas fram.

Efteråt känns det så skönt. Jag är varm och röd om kinderna, men glad och lättad och mina axlar har sjunkit med trehundra miljoner centimeter. Nu är jag redo för en midsommar.

En regnig tisdag

Spenderar tisdagen på ett tåg. Eller okej, delar av dagen om vi ska vara petiga. Regnet smattrar mot rutan, tävlar mot ljudboken i mina hörlurar. Det är en romantisk historia av Joanna Bolouri som gör att jag måste knipa ihop läpparna för att inte skratta högt.

Har ett par möten, äter lunch med vår slutkandidat i rekryteringsprocessen, gör ännu ett par möten, promenerar under paraplyet till tåget, lyssnar på regnet och boken och chattar om midsommar. Det lutar mot sill och potatis och räkor och aioli och knäcke och ost.

Och bubbel och gräddtårta med jordgubbar. Enorma mängder jordgubbar. Ser framför mig en assiett med en bit jordgubbstårta och en lika stor hög jordgubbar intill. Ser det både till midsommar och som frukost på midsommardagen.

Långsam start

Vaknar på söndagen och känner mig äntligen pigg. Gör frukost, går till gymmet, handlar på vägen hem, lagar lunch. Sen kraschar jag. Sitter vid matbordet och klipper med ögonlocken för att inte somna. Min man leder mig mot sängen, sen lägger han sig bredvid mig och gör cirklar över min rygg medan jag sover bort två timmar mitt på blanka dagen.

Vaknar till liv och ger oss på allting som behöver göras. Han lagar mat och städar, jag putsar fönster och tvättar tomt i tvättkorgen. Jag bestämmer redan på söndagskvällen att inte gå utanför dörren på måndagen, för väderprognosen lovar regn hela dagen.

Lämnar inte mina mjukisar alls på måndagen, har köksfönstret på glänt och regnet som bakgrundsljud i mina möten. Tar med datorn till soffan vid tre för ett par sista admintimmar. Klarar hela dagen utan att sova middag.

Så kommer kvällen och vi lyssnar på långsam jazz och korkar upp en flaska rödvin, för min man lagar en oxfilépasta och den förtjänar sitt rödpang. Jag stryker tisdagens kläder och målar naglarna, tänker att alla veckor kan få starta så här.

Om att aldrig lära sig

Är så trött, så trött hela lördagen. Vaknar av solen som skiner i mitt ansikte vid sju, hämtar kaffe och läser en stund, men hungern river i magen. Kastar en kudde på barnet när jag går förbi hans rum, ropar frukost!

Jeans och tisha, sandaler och stickad tröja. Väskan över ena axeln, håret i en knut, en lätt makeup. Spenderar en timme i lä på en uteservering, dricker cappuccino och apelsinjuice, äter turkisk yoghurt och jordgubbar och en croissant, sneglar på barnets pannkakor.

Säger hej då till barnet, han kliver på tåget till sin pappa, jag promenerar en timme och är sen tillbaka vid tåget, möter min man som gjort sin festivalspelning. Handlar till lunchen och middagen, slumrar nära varandra på soffan en timme, vaknar och duschar länge.

Pratar om allt vi borde göra (handla, tvätta, städa, putsa fönster) men lyckas inte lämna soffan. Det är inte förrän på kvällen som jag kommer på varför jag är så trött. Jag glömmer hela tiden bort att jag är en introvert person i stort behov av att vara ensam, så jag fyller kalendern med middagar och människor och förstår sen inte varför jag kraschar första dagen på hela veckan när jag är själv.

Lägger mig på sängen med ett glas rödvin och en bok medan min man lagar mat och det är som om energin sipprar tillbaka in i mig. Vet inte om det är tystnaden eller boken eller vinet eller ensamheten eller kanske allt. Fint är det iallafall, att vara för sig själv en stund.

Garderobens nya favorit

I onsdags hämtade jag äntligen ut paketet som jag väntat på i veckor. I det låg mina nya guldsandaler. De påminner om ballerina i formen, men har öppen tå och öppna sidor, inte direkt remmar men inte så långt från heller.

Jag har burit dem sedan dess, till mina ljusa jeans och med en enkel t-shirt. När det har varit kallt har jag dragit en stickad tröja i samma färg som tishan över huvudet. Den blommiga handväskan till förstås.

Men nu är det söndag och jag skulle behöva tvätta jeansen och kanske låta guldsandalerna vila lite. Åtminstone till imorgon.

Ännu en kväll, ännu en dag

Torsdagen/fredagen blir en nästan exakt upprepning på tisdagen/onsdagen. Skillnaden är att det inte regnar när jag promenerar hem från restaurangen, och att den ligger fem minuters promenad längre bort.

Jeansen som hängs över en stolsrygg och sparas till fredagen är blå, tishan är vit, den stickade tröjan också. På fötterna guldsandaler, i handen den blommiga väskan.

Kommer hem vid tjugotvå, byter om till pyjamasshorts och linne, skriver från sängen en halvtimme, sover sju timmar och sen upp igen, i rörelse mot den lilla staden för ytterligare två anställningsintervjuer och två möten.

Häxa

Jag bor någon helt annanstans när jag glider in i min dröm den natten. Jag har ett skrivbord som står framför mitt sovrumsfönster. Det är vackert snidat i trä. Ovanpå det ligger en voododocka.

I nästa hjärtslag är jag på jobbet, knycker ett hårstrå från någons rock. Jag är tillbaka vid skrivbordet, snurrar hårstrået runt dockans hals, varv efter varv. Jag sticker en stor nål i dockans fot. En dag säger någon att han har fått så oförklarligt ont i sin häl. En seger virvlar fram inom mig. 

När jag vaknar den morgonen är det med en liten besvikelse över att jag saknar både fiender och voododockor.

En kväll, en dag

Ett varmt sommarregn öser ner när vi säger hej då och springer hemåt. Vi har spenderat kvällen på Tennstopet, så vi behöver bara korsa en gata och runda ett hörn och så är vi hemma. Jag hänger min ljusgula finstickade tröja över en köksstol, de vita jeansen på stolen intill, tänker att kvällens kläder även kan få vara morgondagens.

Tar med datorn till sängen, för klockan är nästan tjugotvå men jag har inte skrivit något alls och det kliar i fingrarna. Orkar bara tjugo minuter eller så, men det är tillräckligt för att stilla fingrarnas kliande.

Vaknar till en onsdag. Kliver i de vita jeansen och en smörgul tisha. En lätt makeup, en borste genom håret, lite glansspray. Den ljusgula stickade tröjan, leomönstrade loafers, brun väska.

Promenerar till centralen, köper en islatte och en macka med skinka och senap, kliver på tåget mot den lilla staden och här är vi nu, med två anställningsintervjuer och två möten att fylla dagen med.  

Om att skriva och att skriva om

För några veckor sedan sparade jag en kopia av min text om de första grekiska gudarna, det som förhoppningsvis en vacker dag ska bli en färdig roman, och började om från början. När jag började skriva på boken i vintras gjorde jag det i tredjepersonsperspektiv, men det kändes aldrig riktigt rätt.

Så jag började om, visserligen med utgång i den befintliga texten, men det är aldrig så lätt som att ersätta hon med jag. Det tog mig flera veckor, men i söndags nådde jag slutet av det som jag redan hade skrivit. Det nya perspektivet gav dessutom nästan tio sidor i ny text under omskrivningen, bara för att orden flödade så mycket lättare.

Igår påbörjade jag omskrivningsvända två, för under veckorna som jag skrivit om texten har jag även landat i att det inte ska vara några andra gudars perspektiv än Gaias. Tidigare hade Uranos, Tartaros, Nyx och Erebos varsitt kapitel, visserligen korta och snabba, bara glimtar in i deras tankar, men jag vill att texten bara ska vara Gaias.

Så nu behöver jag skriva om ännu en gång, fortsätta samla idéerna som hela tiden dyker upp i huvudet om saker som ska hända framåt i min anteckningsapp i telefonen. Det är en anteckning som redan är evighetslång, rad efter rad med tankar och idéer, vackra ord som jag snappat upp, meningar som plötsligt bildats i mitt huvud.

Oavsett om det blir en färdig roman eller inte så har jag väldigt roligt under alla dessa timmar när jag skriver och skriver om. Kanske är det det viktigaste.

Vecka tjugofyra

Hej och välkomna till vecka tjugofyra. Idag börjar barnet två sommarkurser på universitetet. Tanken var att han bara skulle läsa en kurs, men så fick han veta i fredags att han lyckats norpa en av reservplatserna till en kurs i litteratur så nu kör han båda. Plus jobb på grönan, plus skriva på sin bok, plus ge mig fakta till min bok.

Han var väldigt bakis igår, barnet. Det var av en fin anledning, för på lördagen hörde han av sig till en av sina bästa vänner från gymnasiet. De gled isär under mardrömsåret efter gymnasiet. Jag trodde nog att något kanske hade hänt, men ville inte peta i det när barnet mådde som sämst.

Det visade sig att det var någon slags skam, i brist på bättre ord. Kompisen läser en ingenjörsutbildning på KTH och siktar på en master, samtidigt som han bor på egen hand och jonglerar studierna med två deltidsjobb. Barnet sa det inte rakt ut, men jag tror att han skämdes över att det inte hade gått lika bra för honom.

Kompisen är dock en oerhört fin person och hade blivit väldigt känslosam när barnet hörde av sig och berättade om hur saker har varit. De spenderade hela lördagen tillsammans och när kompisen skulle träffa sina vänner på kvällen tog han helt enkelt barnet med sig.

Han lullade runt här hemma igår, barnet. Seg efter sjutton miljoner öl, men med ett lyckligt leende på läpparna. Jag lyckades locka ut honom en timme, gav honom burgare och glass, innan han återintog sitt liggläge i soffan.

Och nu är det en ny vecka. Min man ska spela på en festival på fredag, barnet har tre föreläsningar och fyra jobbpass samt ska hänga med kompisen igen på onsdag, jag har två middagar och två dagar med anställningsintervjuer i den lilla staden.

Påminn oss vecka tjugofem om att göra ingenting.

Variationer

Tack och lov att barnet är hemma igen, vi har äntligen fått hemlagad mat. Barnet la gula ärter i blöt på onsdagskvällen och startade en ärtsoppa efter sitt arbetspass igår. Vi turades om att hålla koll på soppan och träna under den sena eftermiddagen.

När alla var hemma och färdigtränade var soppan klar och barnet stekte pannkakor och vispade grädde och dukade fram tillsammans med drottningsylt. Jag serverade mig och min man punsch till, som sig bör. Kan inte tänka mig en bättre torsdagsmiddag.

Så det kan gå

Så vi åt ute igårkväll. Ja, det blev så men det var faktiskt mina föräldrars fel, för de bjöd in sig själva på middag samma dag. Så köttfärsen fick hoppa in i frysen och istället bokades bord på ett av våra stammisställen.

Jag hade absolut kunnat svänga ihop något av köttfärsen och bjuda på, men jag känner rätt jobbiga känslor kring att umgås med mina föräldrar och om jag skulle låta dem slå sig ner vid mitt köksbord tror jag att det finns en risk att de i skrivande stund fortfarande skulle sitta kvar.

Det blir lättare på restaurang, då kan man bryta upp när man känner sig klar, tacka för en trevlig middag och gå åt varsitt håll. Och det var precis så det blev: en trevlig middag, inte mer än ett par timmar lång.

Vi satt kvar vid bordet och väntade in notan medan de behövde springa till tåget. Köpte varsin glass och slog oss ner i parken mellan oss och restaurangen på vägen hem, tittade på människor och kände kvällens sista solstrålar.

Livet och maten de senaste dagarna

Barnet jobbade de sista fyra dagarna på förra veckan, så när söndagens pass var klart hoppade hade på pendeln till långt utanför stan för att hänga några dagar hos sin pappa. Kvar hemma var vi vuxna (som om det tjugoettåriga barnet inte är vuxen) som verkligen tappar allt ansvar när det bara blir vi.

Eller allt ansvar är att ta i, det är bara matlagningen som vi tenderar att bli lite lata kring. Tittade på varandra på söndagskvällen. Beställa indiskt? sa min man. Ja för fan, sa jag.

Så kom måndagen och vi gick om varandra mellan kontor och träning, möttes halv åtta hemma i hallen. Springa ner till asiaten och hämta vårrullar och en nudelsallad? sa min man och jag var utanför dörren innan han ens hunnit avsluta meningen.

Igår skrev min bästis och frågade hur jag kände för en kväll på fransosens uteservering och jag svarade att jag kände starka positiva känslor för det. Skrev till min man att han fick äta ur frysen och han svarade att han sticker och repar med grabbarna istället, tar något på vägen.

Och nu är det onsdag och barnet kommer hem för att jobba veckans fyra sista dagar igen. I kylen ligger ett kilo köttfärs med sista tillagningsdag idag. Någon av oss behöver ta tag i det.

Överraskningar

Igår fick jag direktiv om att lägga in en semestervecka i mitten av september, för tydligen ska jag inte spendera min fyrtionde födelsedag hemma. Jag vet inte mer än att vi ska spendera veckan i Frankrike och det pratas om att äta bouillabaisse enligt konstens alla regler. Det är ju en soppa som är född i Marseille, så jag har mina misstankar.

Vet förresten även att vi inte kommer spendera veckan i en och samma stad samt att jag fick välja om vi skulle flyga tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen. Men mer än så vet jag inte. C'est tout!

Helgen sommaren kom

Den här helgen kom sommaren till vår innergård. Våra balkongdörrar har stått öppna nästan alla av helgens timmar, precis som våra grannars. Jag har suttit på balkongen och skrivit, suttit på balkongen och målat naglarna, suttit på balkongen och njutit av en fördrink innan middagen med min man.

Det har doftat från grillen på vår gemensamma uteplats i dagarna tre. Den äldre kvinnan två våningar ovanför oss har vattnat gårdens alla blommor med vattenslang medan husets barn har sprungit runt hennes fötter.

Dagen efter kvällen före

Så blir det äntligen fredag. Jag ligger fortfarande i sängen, fast jag verkligen borde gå upp. Det var en fin kväll igår. Grillbuffé på en marinas brygga, glastak och infravärmare, tjocktröja och rosévin.

Snart börjar dagen med veckans sista frukostmöte på caféet intill kontoret. Om jag inte minns fel ligger det förresten ett kort möte i kalendern redan klockan åtta, men det får rulla in i mina öron genom hörlurarna medan jag promenerar mot arbetsdagen.

Ser fram emot en ledig helg, att umgås med barnet mellan hans arbetspass, skriva på boken utan stress i kroppen, kanske dricka ett glas vin på en uteservering, vara nära min man.

Och så torsdagen

Hej och välkomna till en torsdag. Barnet är hemma igen. Han sitter mittemot mig vid matbordet och skriver uppsats. Resten av veckan ska han plugga förmiddagar och jobba eftermiddagar, hela vägen in på kvällarna. Förutom lördagen då, som bara är jobb.

Kalendern är fylld med möten från nio till femton. Ska stryka kläder och måla naglar på lunchen och gå raka vägen in i duschen när sista mötet är klart, för vid sjutton ska jag vara på en marina och ta emot mina kollegor inför kvällens sommarfest.

Jag har inte bestämt kläder ännu men det lutar åt vita byxor och en stickad vit tröja, båda raka och vida i modellen. Tänker sparsamt med makeup och håret fönat rakt på rundborste. Vet inte vilka skor eller vilken väska jag vill ha, men vet att jag vill ha ett glas rosé i handen. 

Ännu en tiopoängare

Här kommer ännu en tiopoängare till dag: hade planerat hemmajobb eftersom ventilationsarbete skulle pågå på kontoret och luften stå stilla. Klädde mig i dressade mjukisbyxor, linne istället för behå och en luftig jeansskjorta ovanpå. Håret i snodd och bara en gnutta makeup.

Tog tre möten vid matbordet och jobbade resten av tiden från soffan med datorn i knät och en kanna kaffe intill. Sammanställer just nu en jäkla massa statistik inför viktiga beslut som behöver fattas och för någon som spenderar nittio procent av sina arbetsdagar i möten är känslan av flera timmars sammanhållande admintid ren och skär lyx.

Hade min man nära hela dagen, som längst bort i rummet intill. Åt lunch tillsammans och gick en promenad efteråt. Jobbade flitigt till sjutton och slog sen ihop datorerna. Gick till varsitt gym och sammanstrålade hemma igen en timma senare.

Kände lyxen i att vara ensamma mitt i veckan och korkade upp en flaska vin att dela på under kvällen, som en romantisk liten prick över det berömda i:et. Ägnade oss en stund åt skrivande och musikskapande innan resten av kvällen var våran.

Och nu är det onsdag och jag sitter på tåget på väg till den lilla staden för en heldag i planeringsmöte med mina teamledare. Säger ju att det bara är tiopoängare till dagar hela vägen genom veckan.

Tio poäng

Låt mig ge er min måndag. Hade tänkt återanvända min outfit från söndagens familjemiddag på italiensk restaurang: svart slipkjol och en ljusgul finstickad tisha, svarta låga mary jane's och en blommig handväska i alla möjliga dimmiga färger. Men så krävde vädret en kofta över axlarna och den förstörde allt.

Drog tröjan över huvudet och ersatte med en luftig finstickad svart tröja istället. Kanske hade jag bytt handväska om jag inte redan varit en minut sen till mitt frukostmöte, så den blommiga väskan fick ackompanjera min helsvarta outfit och det kändes inte så dumt ändå.

Gick från cafémöte till kontoret och rev av två möten. Promenerade hem, kastade i mig en sallad, gick till massören. Kom hem, genomförde ett möte i hörlurar medan jag sminkade om mig och promenerade sen tillbaka till kontoret för dagens sista möte.

Avslutade arbetsdagen på samma sätt som den började: på café, men med en massiv mailinkorg istället för möte. Både bra start och bra avslut på en arbetsdag.

Gick över till att skriva bok när klockan slog sjutton. När jag kom hem vid nitton var det till en tyst lägenhet, för barnet spenderar en förskjuten helg hos sin pappa och mannen var i den lilla staden för att repa med bandet.

Bytte om till träningskläder och gick till gymmet för en halvtimme med fria vikter. Tog med sushi hem och åt skrollandes instagram, duschade och låg i sängen med en ny bok vid tjugoett. Så pass bra dag att jag kände att jag behövde återge den här idag.

Då och nu

Jag läste bakåt här i lördags. Slog mig ner med min dator i soffan medan en bolognese puttrade på spisen, min man spelade gitarr och barnet träffade en kompis. Det var meningen att jag skulle skriva vidare på boken, men jag hade inte tillräckligt mycket hjärna för att det. 

Det gör inget, vi hänger intensivt, boken och jag, så en ledig dag från skrivandet gjorde nog bara nytta. Plus att det var lite fint att läsa bakåt och återuppleva alltihop. Insåg två saker: hur jävla mycket jag har jobbat i mina dar samt hur tufft min man och jag hade det för några år sen.

Kände en otrolig lättnad när jag läste tillbaka. Både över att arbetstimmarna är så väldigt mycket färre nu för oss båda, men också för att jag på något konstigt sätt är glad för det där helvetesåret. Jag lärde mig saker, om honom och om mig och om oss. 

Vi är på andra sidan nu. Har förlåtit varandra, lärt oss våra läxor och gått vidare. Finast i kråksången är att vi valde att gå vidare tillsammans. Det var inte självklart just då, men nu när vi är ute på sidan är jag glad över att vi valde att hålla ihop. Känner mig ödmjuk och tacksam inför mitt gamla jag och besluten som hon fattade.

Bra fredag, bra lördag, bra söndag

Så blir det äntligen fredag. Väderappen säger tjugo grader och sol och jag har klätt mig i en vadlång kjol i ett svepande tyg, en luftig bomullstisha instoppad under kjolkanten och så en stickad tröja över.

Jag sitter på ett av mina favoritcaféer, ska starta dagen med en admintimme i sällskap av kaffe och fralla, innan jag promenerar till kontoret och tar mig an en mötesdag. Kommer avsluta dagen vid sexton genom att sjunka ner hos min frisör, få en hårinpackning och hårbottensmassage och sen bli av den sista centimetern på längderna.

Vi har en bra helg på gång. Det pratas om uteserveringsvin, solskenspromenader och obegränsat med skrivtid. Eller så obegränsat som uteserveringarna, vinet och promenaderna tillåter. Just det, vi har även en söndagsmiddag inplanerad med min mans familj på en italiensk restaurang. Så ja, en bra helg på gång.

Välkommen

Tänder stearinljusen på köksbordet och i vardagsrummet när vi ska äta middag. När jag ett par timmar senare blåser ut dem för att släcka ner och gå till sängs slår det mig att de är vår enda belysning. 

Mörkret har just sänkt sig utanför fönsterna, men vi har inte tänt några lampor. Vi har nått tiden då belysning inte behövs, när dagsljuset som trillar in är tillräckligt för att lysa upp. Ett tag kändes det som att vi aldrig skulle komma hit.

Omvandlad budget

Så jag tog fram alla mina sommarklänningar i helgen och behövde omedelbart göra avkall på flera av dem eftersom de helt enkelt inte fick plats i garderoben. Bestämde mig för att det blir en sommar utan puffärmar, så puffärmarna fick åka tillbaka till sin vinterplats längst upp i klädkammaren.

Bestämde mig även för att jag inte får köpa fler klänningar, kjolar eller shorts, för jag vill inte göra avkall på fler plagg i min garderob. Insåg dock på måndagen att jag kan omvandla min klädbudget till fikabudget och inte behöva ge mig själv dåligt samvete varje gång jag köper frukost/lunch/fika/mellis/kaffe på lokal.

Ska leva så gott i sommar alltså.

Solodagen

Ägaren till fastigheten där mitt kontor bor har i dagarna öppnat ett coworking i entrén. En mycket tjusig och lyxig sådan som dessutom har gott - och gratis - kaffe. Förutspår att detta kommer spara mig många kaffehundralappar i månaden.

Igår spenderade jag en ljuvlig timme där tillsammans med min dator och veckans mötesförberedelser. Njöt av varenda sekund. Njöt för övrigt av exakt alla sekunder igår, för hade nämligen en plötsligt solodag. 

Barnet var hos sin pappa och min man spenderade eftermiddagen och kvällen i den lilla staden för att repa med bandet. Tänkte på min girl dinner prick hela dagen och var alldeles varm inombords.

Bestämde mig för att byta kontoret för skrivtid på Fabrique vid sjutton, äta en tranbärsbar och dricka dagens sista kopp kaffe. Skrev bort en timme och promenerade sen hem med jackan hängandes över ena armen.

Kom hem, bytte om till träningskläder och gick till gymmet. Sprang en halvtimme på löpbandet och lyfte vikter den andra halvtimmen, samt fnittrade konstant till den romantiska ljudboken i öronen. 

Värmde söndagens pankopanerade kyckling i ugnen exakt lika lång tid som det tog att svara på fem mail från mobilen, klicka ut chilimajo på ett fat och öppna en cola zero. Åt den med andra ord ljummen (ändå gott!) med fingrarna medan jag lyssnade vidare på boken.

Gjorde sen en extra allt-dusch och bytte om till nattlinne och kröp ner i sängen med samma bok som spenderat sin kväll i mina öron fast nu i textform och det var där min man äntligen hittade mig vid tjugotvå.

Som sagt, en mycket bra dag. Låt oss göra om den nån gång.