Helgen och alla orden

Går från kontoret på fredagseftermiddagen, sätter mig på cafét halvvägs hem, beställer en brownie och en kopp kaffe. Slår upp datorn och börjar skriva. Skriver om hela det första kapitlet i vår bok om de första gudarna, för äntligen har vi en tidslinje klar för oss.

Den finns dokumenterad där hemma, på baksidan av en rulle presentpapper. Ett släktträd över de första gudarna inom den grekiska mytologin och en tidslinje för var och en av dem, med pilar som pekar ut när vi ska binda samman deras berättelser. Vi rullade ut nästan hela rullen och började rita en kväll förra veckan, barnet och jag.

Jag fortsätter skriva på lördagsmorgonen. Sitter skräddare i soffan med datorn i knät medan orden ramlar ut. Avbryter för frukost, läser DI:s helgbilaga, säger att vi behöver ta oss ut i solskenet, pausar promenaden för en vinlunch, kommer hem och hamnar i soffan med datorn i knät igen, kan inte slita mig från texten.

Vaknar till en söndag. Sluter en överenskommelse med min man om att vi får löpa linan ut i vår kreativitet, han med sin musik och jag med texten. Jag tar datorn under armen, sätter mig på ett café och fortsätter skriva. Barnet textar hemifrån sin pappa, frågar vad som har hänt i vårt dokument, undrar var det rasande tempot kom från. 

Jag antar att motivationen slog till.

Först vila, sen sus och dus

Så blir det äntligen fredag i livets snabbaste arbetsvecka. Det känns som att jag blinkade och veckan försvann. Solen skiner äntligen igen, även om det inte finns särskilt mycket värme i luften. Fortsätter med kombinationen halsduk och solglasögon ett litet tag till.

Jag hade gjort lösa planer med en väninna om vin på en uteservering, men så föll planerna från hennes sida och jag sörjer det inte särskilt mycket. Det är en lockande tanke att gå hem och byta om till pyjamas så snart arbetsdagen är över.

Tänker att om jag vilar bort fredagen så kanske lördagen kan vara ett liv i sus och dus. Äta frukost på café, gå en lång promenad i solskenet, dricka ett glas bubbel till lunchen, gå ett varv på NK efteråt. Avsluta med kaffe hemma i soffan i sällskap av en bok, dricka rödpang och laga mat tillsammans med min man.

Om när inspirationen kom tillbaka

Barnet ger mig en filmlista om grekiska urgudar. Min man knappar på teven och plötsligt finns de där. Sjunker ner i soffan och försvinner in, låter bilderna fylla hjärnan, känner hur texterna långsamt tar form i mina fingrar.

Fastnar med tankarna i min kalender, tänker att jag inte kan vara ledig någon längre sammantagen tid, men att det finns utrymme för lediga eftermiddagar. Dagen efter mailar personalavdelningen om att jag har för många sparade semesterdagar och är inte det ett tecken om något.

Mailar min chef, föreslår att jag ska jobba förmiddagar och skriva bok på eftermiddagarna under vecka sjutton och arton. Pratar med barnet och vi bestämmer att vi ger varandra tio eftermiddagar där vi sitter tillsammans med vår gemensamma bok, dricker litervis med kaffe, gör research, fikar och skriver. Skriver, skriver, skriver.

Om inspirationen, eller snarare om bristen på den

Smiter från kontoret tjugo minuter mellan första och andra mötet, till cafét som ligger mittemot, beställer kaffe och kalkonsmörgås, sitter i tystnad och äter min frukost, laddar hjärnan inför dagen så som den ska fortsätta.

Barnet skickar länkar till platser på internet som har information om grekisk mytologi, för jag har skrivkramp i vårt gemensamma bokskrivande. Hjärnan är för full och jag kan inte tänka, kan inte skapa bilder på egen hand, behöver matas med dem. Ge mig filmer att titta på istället, säger jag.

Jag behöver se platserna som är scenen för vår berättelse, behöver få inspirationen inpräntad i hjärnan för att kunna skriva om det. Bläddrar bland titlarna på Netflix och tänker äh vad fan, kan vi inte bara åka dit. Öppnar kalendern och letar efter ledig tid mellan möten och åtaganden och tänker att nej, det kan vi inte, bläddrar vidare bland titlarna på Netflix.

April

Mars går över till april och våren försvinner. Påsken kommer och går. Det blir en tisdag som också är en måndag. Klär mig i blå kostym och höga klackar, behöver applicera extra makeup för att täcka de mörka ringarna under ögonen, trots den långa helgen och återhämtningen som kom med den.

Jag har en trötthet i kroppen som inte verkar gå över hur mycket jag än vilar, hur mycket jag än tillsätter vitaminer, hur mycket jag än tränar. Kanske är det vårtrötthet, kanske är det pollen, kanske är det aprilvädret.

Min man nämner i förbifarten att om tre månader är vi i början av juli och det är inte långt bort, det är verkligen inte långt bort, det är tillräckligt nära för att skapa hopp, tillräckligt nära för att leva på. 

Påsken som var och dens föregångare

Jag har uppskattat den här påsken lite extra. Den förra påsken lever fortfarande så tydligt i mitt minne, hur vi var på väg till vårt påskfirande och barnet var ensam i Malmö och det var något i hans röst som inte kändes bra, som gav mig ont i magen.

Den här påsken har jag inte haft ont någonstans. Det har varit en påsk med barnet glad och skrattandes, social och närvarande. En påsk utan diffusa känslor av oro. En påsk som bara varit fin och härlig och rätt.

Glad påsk

Fyller tio små cellofanpåsar med chokladägg, knyter sidenband runt, stoppar in en fjäder bakom varje rosett och delar sen ut till mina medarbetare. Fyller ett påskägg med godis, för barnet säger att han aldrig blir för stor för påskägg. Gömmer det i ett skåp så länge. 

Plockar en av varje av de små påsarna med ägg från Anthon Berg: choklad, mandel, krokant, lakrits, marsipan. Blandar alla i en glasskål, placerar bredvid vasen med påskriset. Väljer bort fjädrar, hänger istället små glashönor från knopparna.

Idag börjar påsken, även om det är försiktigt med en skärtorsdag och inte så mycket mer än att det gläntas på locket till skålen med alla de där godisäggen. Imorgon väntar en påskmiddag med min mans familj, hemma hos matriarken i den lilla staden. Efter det går påsken in i sin vilofas och jag vet inte vilken av de båda faserna jag längtar mest efter. Kanske kombinationen.

Familjeaktiviteterna/Livets ständiga lärdomar

Å ena sidan: Sedan miljarders år har vi haft storstädning som en köpt tjänst, har själva bara underhållsstädat på söndagskvällarna. För en månad sedan hade vi vår sista storstädning via städbolaget, eftersom vi inte längre var nöjda med deras insatser. 

Å andra sidan: En av de saker som inte funkade för barnet i Malmö var att städa. Jag vet inte om det var lathet eller ointresse eller för att han inte lärt sig sätta rutinen, men om det är en fråga om rutiner så är det något som jag kan lära honom nu.

Gemensam slutsats och åtgärd: Det var så den föddes, den månatliga familjeaktiviteten där vi alla tre storstädar tillsammans, lyssnar på hög musik under tiden och avslutar med hämtpizza.

Viktigaste lärdomarna: Igår hade vi vår första storstädning. Jag hade skrivit en lista över allt som skulle göras samt fått feedback från min familj om att jag var onormalt exalterad över att städa. Vi upptäckte att pizzan behövde ligga på mitten och inte i slutet eftersom min lista var lång och energin behövde fyllas på. Vi lärde oss också att det inte är så jobbigt att städa om alla hjälps åt. Verkligen revolutionerande upptäckter, jag vet.

Fotnot: Parallellt med vår familjeaktivitet hade en annan familj i vår bekantskapskrets en egen familjeaktivitet där de gick på fotbollsmatchen mellan Polen och Sverige, vilket min familj tyckte var en bättre familjeaktivitet än den vi hade, men tråkigt nog för min familj tycker den här matriarken att städning är roligare än fotboll.

Sista orden om love story

Jag lever i eftersviterna av Love story. Tittar på det sista avsnittet och tänker att de inte dog, att det var ett hittepå för att slippa undan media. Jag förstår att det är en efterhandskonstruktion som sker i min hjärna, att de faktiskt dog, men tanken hjälper mig i den kvardröjande sorgen.

Jag vet inte om det är för att jag spenderade sommaren som de dog i USA, hos min moster som bott där för alltid. Jag minns löpsedlarna och rubrikerna, ser så tydligt verklighetens John och Carolyn framför mig på tidningsomslagen, återskapade från mitt minne.

Jag vill att de ska vara vid liv, att de ska leva ett fridfullt liv någonstans, bara de två. Kära och lyckliga och tillsammans. Något får mig att tro att de verkligen hade förtjänat det. 

Love Story

Torsdag. Såg det femte avsnittet av Love Story och grät. Kinderna var stripiga av mascara efteråt. Grät fortfarande när jag stapplade in i sovrummet och rotade fram mina svarta kostymbyxor och en vit skjorta, inspirerad av Carolyn, och provade framför spegeln. 

Jag bär kläderna idag, skjortan instoppad i byxorna, ärmarna uppvikta som jag alltid trott var Meghan Markle men som jag nu förstår är Carolyn Bessette.

Tittade på det sjätte och sjunde avsnittet på fredagen, på det åttonde och nionde på lördagen. Grät och grät och grät. Fånlog ibland men allra mest grät jag. Kan inte minnas när jag senast blev så kär i en tv-serie. Kanske för att John och Carolyn fanns på riktigt, för att deras kärlekshistoria var vacker och tragisk och verklig.

Varför skjuta på morgondagen det du kan göra i övermorgon

Vi har fortfarande våra vintertäcken. De är stora och fluffiga, tunga och prassliga av dun. Varje natt sparkar vi av oss dem eftersom de är alldeles för varma för det milda vädret och varje morgon bäddar vi sängen med dem igen. Av lathet, vad det verkar.

Jag har en enda plan för helgen: att byta till våra sommartäcken. De som är tunna och lätta och alldeles perfekta från mars till november.

Förstår inte mig själv och mitt motstånd eftersom jag svettar mig genom nätterna samt att hela processen i sin helhet inte är värre än att ta bort sängkläderna, hänga täckena över balkongräcket för vädring, rota fram de andra täckena från klädkammaren, byta plats på täckena som vädras och förvaras och sen bädda sängen igen. Max femton minuters arbetstid. Jag borde klara av det. 

Till mitt försvar verkar inte min man heller klara av det.

Om att vinna mot lekfarbrorn

Nyheterna står på i bakgrunden, någon gör en jämförelse med att ha skilda föräldrar och att barn aldrig kan säga vilken förälder de gillar bäst. Barnet kastar en blick över axeln, tittar på mig. Jag gillar dig bäst, säger han, som ett enkelt konstaterande.

Det värmer mig så mycket, gör det omöjligt att inte le. Jag tror inte att han alltid hade gjort det konstaterandet, inte för att han haft något emot mitt föräldraskap, utan för att hans pappa är en lekfarbror.

Det har aldrig tjatats om skärmar eller läxor, sängtider eller personlig hygien under de helger som barnet spenderat hos sin pappa. Det har bara varit lek och skoj, aldrig något allvar. De har gjort så konstiga saker, sånt som barn tycker är knasiga och roliga men som gör vettiga föräldrar bekymrade.

Jag har varit så frustrerad över det genom åren, tyckt att det varit orättvist, känt mig som den mindre värda föräldern. Men så blev barnet vuxet, började se och förstå. Och en dag säger han det, bara så där, som ett konstaterande.

Om det finns fler av oss därute, som kanske läser det här, så vill jag bara säga: håll ut. Era barn kommer att se er för allt ni gör, för allt ni är. Lekfarbrorn vinner aldrig i det långa loppet.

Det är en love story

Jag såg första avsnitten av Love story - serien om John F. Kennedy Jr. och Carolyn Bessette - igår och nu vill jag inte se ut på något annat sätt än som Carolyn. Vilket visserligen är precis som jag redan tänkt, men så är jag antagligen också influerad alla miljoner klipp jag redan sett från serien på Instagram.

Det är något med Carolyns klassiska enkla snitt som attraherar mig. Att det är tidlöst, tror jag. Plus att hon ofta bar helt svarta outfits och även om andra ofta uppfattar svart som trist så tycker jag att det är det absolut snyggaste man kan ha. Jag trivs aldrig så bra i en outfit som när den är svart från topp till tå.

Är dock väldigt öppen för det monokroma, som jag planerar att satsa på i vår. Jag har för övrigt precis klickat hem ett par vita kostymbyxor, höga i midjan och vida i benen, som jag ska para ihop med en löst sittande stickad vit tröja. Ser framför mig svarta pumps till på jobbet och mina leopardmönstrade loafers och brun handväska till vardags. Tror inte att jag har ägt ett par vita byxor sedan... kanske nånsin? Känns skoj.

Våren och kläderna

Den här våren vill jag bära vida kostymbyxor och luftiga finstickade tröjor, alltid i samma färg. Svart mot svart, vitt mot vitt, beige mot beige, brunt mot brunt, grått mot grått. Höga klackar till, i loafersmodell just nu och som pumps och slingbacks när vädret är redo.

För några veckor sedan köpte jag en vadlång pennkjol, en klassiskt snäv variant med slits baktill, ljust beige i grunden och med ett rutmönster ovanpå. Jag vill matcha den med bara ben, en enkel t-shirt, kavaj och höga slingbacks. Ska bara vänta lite till på vädret.

Min garderob är full av fler vadlånga kjolar, de flesta i tunna svepande tyger, figurnära men inte snäva. Jag vill bära dem alla i vår, para samman med enkla toppar och koftor. Klackar till på kontoret, ballerina utanför.

Är också en liten aning sugen på jeans, men kanske utanför arbetstid. Kanske blir det helgklädseln? Jeans, en stärkt, välstruken skjorta, sportiga skor. Mmm. Det känns som en plan. Det känns som en vår.

Hemligheten är alltid återhämtning

Rensar och städar garderoben redan på fredagskvällen. Viker ner de tjockaste tröjorna och stickade klänningarna i papperspåsar och stuvar undan i klädkammaren, tar ner påsar med skjortor och tunna tröjor och vida kostymbyxor, fyller upp garderoben igen.

Gnuggar bort lacket från alla tjugo naglar, sitter stilla i ett fotbad i fyrtiofem minuter, dricker ett glas vin och läser ut en bok. Lackar om naglarna, skimrande rosa på fötterna och gnistrande svart på händerna. 

Vaknar till en lördag, äter en långsam frukost och gör oss iordning, sen går vi åt varsitt håll. Han för att köpa nån teknikpryl, jag för att köpa stearinljus, smink och träningsbyxor. Möts för lunch efteråt. Handlar lördagsvinet (chablis) och söndagsbubblet (crémant) tillsammans.

Kommer hem, går till gymmet, stretchar långsamt genom hela kroppen, sitter länge i bastun efteråt. Lagar en skaldjurspasta tillsammans, mjuk musik från högtalarna, sidenpyjamasen på, ett glas vin på köksbänken medan maten blir färdig.

En söndag som de allra flesta: handlar till veckans middagar, går tillbaka till gymmet, springer på löpbandet, lyfter lite vikter. Går hem, gör ansiktsmask och hårinpackning, duschar evighetslänge. Delar en flaska bubbel medan han lagar mat och jag tvättar tomt i tvättkorgen och städar lägenheten.

Är i säng vid tjugotvå. Mjuk i kroppen, len om huden, utvilad i hjärnan, hemmet rent och fint. Redo för en ny vecka, redo för att livet ska fortsätta springa fort.

Veckan och helgen

Den här veckan har varit ett marathon av jobba, träna, äta och sova. Avslutade racet igår med AW med några kollegor. Så skön känsla att glida ner vid ett bord med ett glas bubbel i handen och skratt i öronen. 

Idag väntar en något lugnare, om än inte långsam, sista dag på arbetsveckan. Längtar tills klockan slår sexton så att jag får gå hem och sparka av mig klackarna. Byta kostymbyxor mot pyjamasbyxor.

Om veckan var stress och intensiv träning så kommer helgen få vara vila och yoga. Har också ett sug efter att rensa garderoben på vinterklänningar och ta fram vårens tunnare kläder. Vida kostymbyxor och luftiga finstickade tröjor, jeans och stärkta skjortor, vadlånga kjolar och koftor med bara några knappar knäppta.

Något av ett lyxproblem

Jag tror att jag behöver pausa all fantasy som jag läser. Böckerna går liksom raka vägen in i mina drömmar. Just nu är jag lite mer än halvvägs in i Dire Bound och hela natten har jag slagits mot vargar. Vaknade flera gånger och sa åt mig själv att kliva ut ur boken, men så somnade jag om och där var jag igen.

Jag är ett hopplöst fall, för jag kan verkligen inte slita mig, sparar nästan bara fantasy i min läslista nuförtiden. Men det här går inte, antingen behöver jag börja läsa andra, långsammare böcker, eller så får jag börja ge mig själv sovmorgnar. Eller sluta läsa på kvällarna, men gudinna vad tråkigt.

Finito

Idag är dag två av en ledarskapsutbildning. Det är sista dagen, både för den här gången och för utbildningen. Det femte gången vi ses under loppet av drygt ett år. Jag har varit kluven till utbildningen, visserligen fått lära mig många bra saker men har inte varit nöjd med metoderna.

Gruppen har dock blivit mindre och mindre för varje gång och det har gjort att den också blir tryggare. Den här gången har vi dessutom en annan föreläsare, en som är mjukare och mer inkännande och som jag har oerhört mycket lättare att identifiera mitt eget ledarskap i.

Det är en liten sorg att vi inte har haft dagens föreläsare hela tiden, men ändå fint med två mycket bra dagar som avslut på den här långa långa ledarskapsutbildningen.

Pannorna, grytorna och kastrullerna

Vi håller på att byta ut våra stekpannor, kastruller och grytor. Vi säger att det är för att barnet, som planerar att flytta hemifrån till hösten, ska få ärva de vi har idag men egentligen är det bara en dålig ursäkt för att få köpa nya i koppar.

I fredags kom vårt senaste tillskott: en stor koppargryta. Ser framför mig hur jag ska laga bouillabaisse i den, låta den puttra länge över gaslågan och bara vara vacker.

Allting började med att mjölkskummaren i vår nespressomaskin gav upp, så jag köpte mig en liten kopparkastrull att värma mjölken i istället. Kastrullen är så vacker att den nästan alltid står på spisen, bara för att det är omöjligt att inte bli glad när man ser den.

Därefter köpte vi en traktörpanna i koppar och hela förra veckan - vår första vecka med kopparpannan - åt vi bara pannor. Fläskfilépanna, kycklingpanna, skaldjurspanna, pyttipanna. Var lycklig varje gång jag lagade mat.

Härnäst, men utan brådska, är en större kopparkastrull samt en mindre koppargryta. Blir alldeles lycklig när jag tänker på det, men kanske allra mest för att det är kärl jag vill ha resten av livet. Få saker gör mig så glad som att köpa något till resten av livet.

Hänt på jobbet

Jag har en ny medarbetare i mitt team. Hon jobbar på vår kundservice i den lilla staden, är inne på sin tredje månad nu. En mycket smart och kompetent ung kvinna, har verkligen huvudet med sig. 

I fredags när vi pratade avslutade jag med att påminna henne om att äta en mazarin innan dagen var slut, eftersom det var mazarinens dag, men hon kallade det för tantfika och därifrån kom vi in på min enorma förkärlek till tantgodis. Fnissade sedan länge åt svaret jag fick kastat mot mig: nu förstörde du allt! Jag har sagt till alla mina vänner att min nya chef är cool och ungdomlig och nu får jag höra detta! Vem är du ens?!

Hon är tjugotre. Jag är trettionio. Okej att jag fyller fyrtio i år, men ändå. Är det verkligen rimligt att det är en grej att man inte är en tant när man är trettionio? När jag var tjugo var fyrtio rätt gammalt, men jag trodde att det hade förändrats? Att fyrtio var det nya trettio? Att jag var ung, inte bara ungdomlig? Äh vad fan.

Gick för övrigt raka vägen från samtalet med den unga medarbetaren in i medarbetarsamtal med en annan medarbetare som hade med sig en muta till samtalet: mazarin från Mellqvist, aka väldens bästa mazarin. Uppskattade att bli mutad. Uppskattade också stunden med mazarinen och fyrtionioåringen som kom med den.

En bra grej på gång

Igår fick min man en ny gitarr. Eller "fick", det var ju också en beskrivning. Han har köpt den själv men har behövt vänta ganska länge på den. Igår levererades den äntligen. Jag frågade sent på kvällen vad han vill göra i helgen och han sneglade med lidelse på sin nya gitarr.

Beviljade honom fri gitarrtid med förbehållet att jag önskar date night på lördagskvällen. En "spela hur mycket du vill men titta endast på mig på lördag mellan nitton och tjugotre"-överenskommelse, skulle man kunna säga.

Jag ser fram emot att lägga händerna på den avslutande boken i trilogin ”Once upon a broken heart” under tiden. Kan även tänka mig ett glas vin, kanske lite choklad, somna tidigt, sova länge, en promenad, en bättre lunch, kanske ett träningspass, en evighetslång förberedelse inklusive bubbel inför daten. Mmm. Tror att vi har en bra grej på gång här.

Stoltheten/lyckan

Jag är på väg ut genom dörren när barnet ropar från köksbordet. Han har just slagit upp datorn för att starta sin dag och i mailen väntar ett erbjudande om sommarjobb. Han ropar det ut i hallen och jag tjuter till, kommer tillbaka in igen.

Han blir så glad, skiner upp och blir så ivrig när han ska läsa att han snubblar över informationen. Vi skrattar och kramas och säger stopp stopp, en sak i taget och sen läser vi tillsammans. I sommar ska han vara entrévärd på gröna lund.

Han har sökt några sommarkurser på universitetet också, för att samla ihop de åtta poäng han saknar för att ha rätt till CSN igen. Jag frågar om han klarar att kombinera studier och jobb under sommaren och han nickar. Inga problem mamma, säger han, inga problem.

En måndagsmiddag bara

Stannar till på ett bageri på väg hem från kontoret, promenerar vidare hemåt med ett levain under armen. Kommer hem, byter om till pyjamas, gör mig en kopp kaffe. Kysser min man adjö när han går till gymmet, vinkar hej då till barnet som går på kvällsföreläsning.

Startar en löksoppa, har testat mig fram till det perfekta receptet, ljudbok i öronen under tiden, ramlösa i ett tumblerglas, klirrande isbitar. Hacka, röra, reducera, koka. Slår upp löksoppan i skålar, täcker med bröd och gruyere, gratinerar i exakt sju minuter. 

Smörar båda sidorna av ett gäng levainskivor, täcker hälften med rökt skinka, dijonsenap och riven gruyere. Slår ihop och låter dem gå varma i våffeljärnet. Serverar varsin skål löksoppa med en halva croque monsieur. Det är en vanlig måndag men min man tittar på mig, säger att middagen kräver sitt pangvin från Frankrike och vem är jag att säga emot.

Den förhatliga pollensäsongen

Vaknar till en tjock hals som gör ont när jag sväljer, för säkert tionde gången den här vårvintern. Ändå har det dröjt tills nu innan polletten trillat ner: pollen. Jag mår så här varje år i mars, trots det blir jag alltid lika förvånad varje gång mars kommer och jag efter veckor av att till och från må visset kommer på att pollensäsongen har startat.

Klickar hem min supermedicin - Dymista nässpray - med expressleverans och håller tummarna för att den kommer snabbt och fungerar lika bra som tidigare år, det vill säga gör underverk. Tittar under tiden på mina kvistar med små gröna knoppar som står i sina vaser och tänker att de inte var mitt smartaste drag.

Tar emot våren

Beställer en matta till hemmakontoret. När den levereras känns den mer som vardagsrum än kontor, byter plats på den och mattan under soffbordet, får två rum med helt ny karaktär, skapar varsitt lyft i de båda rummen.

Köper kvistar med små gröna knoppar och ställer i två vaser, en intill skivspelaren och en i serveringsgången. Trär ett nytt överdrag på den ena soffkudden, går från vintermotiv till våriga ränder. Placerar en vas med tulpaner på matbordet.

Bär samma jeans på lördagen och söndagen, parar dem med en ljusblå tröja den ena dagen och en ljusrosa den andra. Promenerar i solsken, har premiär för solglasögon och ullblazer, visserligen också en halsduk virad om halsen och händerna gömda i tröjärmarna, men det räknas ändå. Det räknas som vår ändå. 

Fredag 15:52

Absolut, det ska vi kika på, vill du snälla maila mig så lovar jag att du har ett svar väntandes när du är åter måndag morgon, jag behöver ändå ha kvalitetstid med mailen en timme på söndag och just nu vill jag bara packa ihop och promenera hem, byta om till träningskläder och gå till gymmet, springa en halvtimme och sen lyfta tungt, duscha och basta och byta om till det mjukaste garderoben har, komma hem och öppna en flaska vin, laga mat ihop med min man och sen sjunka ner i soffan med en bok. Går det bra? Toppen, tack, vi hörs snart igen, trevlig helg.

Fåfänga/livslång dröm

En vecka med min uppgraderade förlovningsring på ringfingret och med den gamla diamanten i en glimrande guldkedja runt i halsen. Jag kommer hela tiden på mig själv med att fastna med blicken på mitt vänstra ringfinger och med ett lyckligt fladder i bröstkorgen.

Jag har alltid drömt om att bära ett diamanthalsband till vardags. Ibland synligt, ibland bara som en aning under en stickad halsringning. Trots mina trettionio år i livet har jag aldrig burit något annat än bättre eller sämre bijouterier runt halsen. Det känns fint att äntra mitt fyrtionde år med en livslång dröm vilandes i halsgropen.

De nya traditionerna fick vänta

Det blev inte alls någon middag med mina föräldrar igår, min mamma hade åkt på rövarförkylningen som verkar gå just nu och behövde hålla sig nerbäddad. Bokade om middagen till nästa gång jag är i den lilla staden och tog femtåget hem.

Kom hem till dukat bord och middagen på bordet. Bytte kjolen och strumpbyxorna mot pyjamasbyxor, spetsbehån mot en variant i mjuk siden, behöll bara den fint stickade tröjan. Åt middag, pratade med männen i mitt liv, vinkade sedan adjö när de gick till gymmet och sjönk ner i soffan med min bok. Också en tiopoängare till kväll.

Skapar nya traditioner

Jag är på väg till den lilla staden, ska hålla medarbetarsamtal med två av mina medarbetare. Den här gången smiter jag inte in och ut ur den lilla staden, utan har aviserat mitt besök till mina föräldrar och ska träffa dem på middag när arbetsdagen är slut.

Jag tror att jag ska försöka skapa en liten tradition av det, att stanna kvar i den lilla staden några timmar efter arbetstid och träffa mina föräldrar och bröder, innan tåget tar mig hem igen. Jag vet egentligen inte varför jag knappt gjort det innan, det finns inga ursäkter, bara vardagar som alltid har en aning stress, antar jag.

Men nu så, från och med nu.

Den perfekta söndagen

Putsar upp bootsen som jag har varvat med under vintern. Ställer in dem i garderoben, tar istället fram mina två par loafers med hög sula. Putsar tills de blänker och ställer sen in dem i skohyllan i hallen. Behåller mina höga stövlar framme tills mars når sitt slut.

Hänger ut pälsen på vädring en timme eller så, innan den får flytta in i en klädpåse och sen vidare in i garderoben. Tar fram min ullblazer, för att låta den och min svarta långa kappa följa med in i den tidiga våren. Om ännu några fler veckor får trenchcoaten och mina lågsulade loafers komma fram.

Och det bästa av allt: någon gång mellan förmiddagens handling och eftermiddagens promenad började trottoarerna sopas.

Den perfekta lördagen

Sover länge, äter långfrukost med äggröra på rostat bröd, clementiner och kaffe. CNN i bakgrunden som rapporterar om världens galenskaper, läser nyheter på varsin skärm, pratar över bordet.

Promenerar ut på snöfria trottoarer, hör droppandet från taken när den sista snön smälter. Har gjort en byteshandel med min man: han bestämmer affärer, jag bestämmer lunch. Tittar på gitarrer i en halv evighet, belönas med bubbel till lunchen, tar kaffet på vägen.

Kommer hem och kryper ner under en filt i soffan, somnar med kinden mot hans bröst. Vaknar en timme senare, akut godissugen. Täcker botten på en godispåse på vår närmaste Hemköp, börjar äta redan på vägen hem, det är alldeles färskt, en smakexplosion på min tunga. En timme till på soffan, godis och bok.

Korkar upp en flaska rödpang, skalar av behå och strumpbyxor, behåller bara trosor, klänning och tofflor. Jag rullar köttbullar, han pressar gurka och rör lingon, kokar potatis och gör sås. Dricker upp vinflaskan under tiden, låter händerna vandra, sätter stämningen för resten av kvällen, ingjuter löften om vad som ska komma.

Livets vackraste uppgradering

I min halsgrop vilar diamanten från min förlovningsring. När den träddes på mitt finger för tolv år sedan hade en ny era precis inträtt, den när förlovningsringarna skulle vara solitärringar. Länge kändes min halva carat perfekt, men så började stenarna i min omgivning blir allt större och ett bra tag nu har jag sneglat drömmande på de stora diamanterna på andra kvinnors ringfingrar.

I julas fick min bästis en ring på fingret. Nästan en hel carat, fantastiskt vacker. När vi sågs över en brunch tog jag en bild och skickade till min man, skrev att hennes sten var dubbelt så stor som min, använde massor med utropstecken. Så kan vi inte ha det, svarade han.

Redan samma dag gick vi in till vår lokala juvelerare, gick därifrån med en idé och ett prisförslag. Nu sitter den på mitt finger, fortfarande samma förlovningsring, men med en ny fattning och en carat stor diamant. I en tunn guldkedja, bara några centimeter från mitt hjärta, vilar diamanten som från början satt i min förlovningsring.

Vi överlevde vintern

Välkomna till denna torsdag och vårens första dag. Åtminstone för oss som bor i Stockholm. Ja, det ligger fortfarande ett lager snö på marken, men det ska bli sex grader idag och där ska dagstemperaturen ligga nu hela väderprognosen ut. 

Eller förlåt, temperaturen ska ligga på minst sex grader hela väderprognosen ut, det finns till och med dagar med sju, åtta och nio grader. Och solsken! Solsken! Kan ni förstå det, att vi klarade det? Vi överlevde vintern.

Ständig utveckling

Jag vet inte om jag har sagt att barnet har blivit väldigt bra på att kommunicera? Jag vet inte om det är alla timmar hos psykologen eller det enorma behovet som fanns av att sätta ord på det som kändes, men det barn som man tidigare var tvungen att dra ur alla orden, han är ersatt av en ung man som vuxet och öppet pratar om allt som känns.

Men det var egentligen inte det som det här skulle handla om, utan om en annan kommunikation: den mellan mig och min man. Den har aldrig varit särskilt bra, åtminstone inte under våra bråk. Nu med lite backspegel så är det antagligen för att vi har kommunicerat om oss själva och vårt förhållande, vilket har placerat oss i försvarspositioner på varsin sida om ett problem. Plus att vi aldrig bråkat särskilt mycket och inte heller fått övning i det.

De senaste fem månaderna har vi kommunicerat nästan dagligen om svåra och tunga saker, mestadels om barnets mående men också om hur det påverkar oss, och jag tror att det tredje fokuset - barnet - gjorde det enklare för oss att prata med varandra. Att hitta sätt att hantera situationen tillsammans, att samarbeta i en pressad situation för att göra det bra för vårt gemensamma fokus.

Jag märker hur vi tar med oss det när vi kommunicerar om oss också. Lite som om vi helt enkelt blev bättre på det. Att vi lärde oss något om oss själva och varandra. Lite fint på samma tema som igår: sjutton år in i förhållandet.

Sjutton år och fortfarande

Det är tidigt på morgonen. Jag står framför badrumsspegeln och lägger sista handen vid makeupen. Han börjar prata redan i hallen, något om vad vi ska äta på kvällen, men tystnar i dörröppningen. Hej! Vad fin du är, säger han och ler, sedan tar han upp tråden som han tappade i hallen, fortsätter prata om middagsplanerna.

Jag tänker på det flera timmar senare, att det var något med det där hej:et och hur han sken upp när han såg mig. Ett hej! där utropstecknet hördes, trots att det är vårt sjuttonde år tillsammans, trots att det var en måndag i februari och jag nog egentligen inte alls var finare än någon annan dag.

Vecka nio

Vaknar till en måndag. Har spelat squash hela natten, skjutit iväg serve efter serve i mina drömmar. Utanför rullgardinen täcks marken av ett lager snö. Dricker kaffe i sängen, läser internet, kapitulerar inför den nya veckan.

Ännu en kaffekopp på handfatet när jag sminkar mig. Vänder ihop en äggröra och skivar en kiwi. Ignorerar vintern där utanför och klär mig i vida kostymbyxor, linne och omlottkofta, stoppar fötterna i ett par loafers.

Drar ett djupt andetag och rabblar mantrat från i fredags när jag bestämde mig för att inte grubbla över jobbet under helgen: var tydlig med dina goda intentioner, leta efter andras goda intentioner, kom ihåg att alla känner sig trängda i hörn, ha snälla ögon, håll en mjuk ton. 

Okej, låt oss köra vecka nio. 

Grubbelpaus

Så blir det äntligen fredag. Jag har en irritation i kroppen efter ett par jobbiga arbetsdagar. Det här med att ha personalansvar är roligt nästan hela tiden, men det finns inte heller något som skapar ett sådant skav inom mig som när personalansvaret är svårt.

Okej, det kanske finns några andra saker, men de är alla kopplade till relationer och det är ju trots allt även vad personalansvar handlar om. Ibland känns det som att folk tycker att de kan förvänta sig vad som helst av sin chef, lite som om det är en robot och inte en människa bakom titeln.

Men om vi ska fokusera på det positiva så innebär all den här irritationen att jag har sprungit av bara helvete på löpbandet de senaste två dagarna, så något gott kommer det ju ut av det. Planerar att springa en sista löpbandsrunda i eftermiddag och sedan släppa skavet, åtminstone till på måndag.

Februaridagarna

Får en bukett ljusrosa liljor, mörkröda rosor och vit brudslöja på alla hjärtans dag. Ett par dagar senare snittar jag om blommorna och ger dem färskt vatten. Kommer på att jag inte tycker om brudslöja och gömmer den i en egen liten vas i serveringsgången.

Njuter i två dagar av det enkla rosa och röda, tills rosorna trött tippar framåt med sina kronblad. Köper nya rosor, samma milda rosa färg som liljorna, höga och stolta. Suckar nöjt varje gång jag ser dem. Mässingljusstaken intill med vårvinterns beiga stearinljus.

Går till gymmet nästan varje kväll. Packar ner handduk och ett mjukt ombyte. Tränar, duschar och bastar. Smörjer noggrant in varje millimeter av kroppen efteråt. Är alltid varmt röd om kinderna när jag promenerar hemåt, musklerna lika trötta som hjärnan. 

Köper ett nytt värmeskydd till håret på rekommendation av min frisör. Det gör underverk för mitt trötta vinterhår, gör att det alltid är blankt och svallande, ett honungsblont vattenfall längs mina axlar. 

Alarmet väcker mig klockan sex varje morgon, fast jag inte behöver gå upp före sju. Hämtar en kopp kaffe och kryper ner under det varma täcket, placerar en puss på min mans axel och läser sedan tills barnets alarm säger att det är dags för dagen att börja.

Semmelsäsongens svaga avslut

Det blev ett så snöpligt avslut på semmelsäsongen igår. Bad barnet gå till Lillebrors bageri för att köpa stans bästa semlor, men väl framme fattade barnet ett eget beslut om att inte köa i en timme utan gick istället till ett annat café längre ned på gatan och köpte semlor som inte alls suktades efter i en evighetslång kö.

Således kom han inte hem med de bästa semlorna nånsin, utan kanske snarare med de mest tråkiga semlorna någonsin. De hade knappt någon mandelmassa alls och mandelmassan är ju den enda anledningen till att man ens äter semlor.

Nu var detta årets fjärde semla och alla har de varit fantastiska och från våra favoritställen: Ritorno, Fabrique och Vetekatten, så egentligen kan jag inte klaga. Jag har fått mina semlor i år. Det hade bara varit det mest fantastiska avslutet på en stark semmelsäsong med Stockholms absolut bästa semla.

Framtidsplanerna och tacksamheten

Jag blir så glad när jag tänker på livet framåt. Vi har en förhoppning om hur det ska se ut om ett år, alla tre i den här lilla familjen. Det är också extra fint att det är samma bild som vi målar upp för oss, samma vilja och önskan om livet framgent.

Barnet håller på att bläddra bland höstens alla utbildningar för att vara redo när ansökan öppnar om en dryg månad. Just nu lutar det mot bibliotekarie eller arkivarie. Båda är program på tre år som läses från ett universitet i Stockholm.

När han har läst i ett par månader och skapat sina nya rutiner, då är det dags att börja leta bostad. Vi har landat i att han främst ska söka i Vasastan, Kungsholmen och på Östermalm, så att han bor i närheten av oss.

Vi vill kunna droppa förbi honom på fika nån gång veckan, se så att det är fint och städat och att hans personliga hygien fungerar eftersom det var det första som föll när han mådde dåligt. Vi vill kunna träffas för brunch på lördagsförmiddagarna, spela squash ihop en kväll i veckan, gå på bio, bjuda hem honom på middag, träffas ute, göra saker ihop.

Jag tror att jag har sagt det förut, men att han kommit hem igen, att han planerar för ett vuxet liv i min direkta närhet, det är en av mitt livs bästa händelser. Jag är så evigt, innerligt tacksam för att jag har fått tillbaka min son.

Gott och skönt med frukt och grönt

Klarade utmaningen med trettio växtbaserade saker i veckan med bravur. Min lista i mobilens anteckningsapp landade på 44 grönsaker och frukter. Gjorde utmaningen lite tuffare än nödvändigt genom att inte räkna sädesslag samt utesluta de kryddor som inte var rejäla i omfattningen. Räknade till exempel persiljan i tabbouleh men inte kryddorna i maten.

Eventuellt skedde dock ett litet fusk eftersom vi åt libanesiskt till middag i lördags och det är ju särskilt lämpligt om man för stunden råkar räkna sina grönsaker. Kom dock på mig själv under veckan med att väldigt aktivt känna efter vilka frukter jag var sugen på samt att ersätta tomat med gurka och paprika på mellisknäcket. Och så har jag väl aldrig alternerat mina frukostsmoothies på det här viset innan.

Dock räknade jag inte lakritsroten i lakritsen jag åt i lördags eller kaffebönorna som dagens alla kaffekoppar kommer från eftersom min man påstod att jag litegrann missade poängen då. Men jag vet inte, jag tror att det kanske var han som missade poängen.

Jaja, hursomhelst är utmaningen väldigt mycket igång även den här veckan.

Den inställda pangfredagen och revanschen

Det blev ingen pangfredag. Vaknade, åt frukost, skrev att det kändes som en pangfredag, genomförde ett möte och tog två samtal hemma vid matbordet, sade sedan adjö till mannen och barnet och klev i stövlar och päls.

Hann ett kvarter i riktning mot kontoret innan jag började kallsvettas och må illa. Vände och gick hem och hann bara släppa pälsen i en hög på hallgolvet innan jag låg böjd över toalettstolen.

Somnade efter två vändor och sov bort eftermiddagen. Vaknade, åt en skål spaghetti med smör och vilade en timme till. Mådde sen gott nog för att städa badrummet, duscha och byta om till en ren pyjamas och bädda rent i sängen. Tuggade lite försiktigt på den rueben som min man lagat i två dagar och slocknade sen igen för tolv timmar av djup sömn.

Vaknade med en känsla av att vara helt frisk på lördagen, vilket också visade sig bli en panglördag med långpromenad runt Kastellholmen och förbi ett skeppsvrak, en missad fredagsmiddag som blev till lördagslunch, ett fång rosor och liljor, champagne och geléhjärtan och så en date som avslut på pangrevanschen.

Nu är det söndagseftermiddag och jag sitter skräddare i soffan, har en kopp kaffe på armstödet och datorn i knät. Jag ska jobba ikapp det som missades i fredagens dimma och äta upp askens sista geléhjärtan. 

Löften om dagen

Hej och välkomna till en fredag. Jag känner på mig att det är en pangfredag. Hade en mycket trevlig kväll med bästis igår, har bara roliga möten idag samt ska avrunda arbetsdagen med gym, bastu och hårtvätt. 

Har även på mig något som visade sig vara en klart godkänd outfit, härmed återgiven för er nerifrån och upp: höga svarta stövlar, plommonfärgad kjol som är tungt klockad runt vaderna, ett skärp där bara spännet skymtar fram under den finstickade svarta tröjan. 

Samtliga smycken är i guld: två ringar på fingrarna och tre hoops i öronen, en nätt klocka med svart läderarmband och en tunt tvinnad länk intill. Håret i en knut i nacken, visserligen för att det behöver tvättas, men det har knuten och torrschampot dolt mycket bra.

Plus att det ikväll väntar löksoppa i de vackraste skålarna, en halv reuben sandwich och så ett pangvin till det, följt av alla hjärtans dag och tillhörande date. Min man har även lovat en helgpromenad runt djurgården för att spana på skeppsvraket som legat på havsbotten sedan sextonhundratalet men som i den låga vattennivån nu har trätt fram i ljuset.

Säger ju det: en jäkla pangfredag.

Investering till framtiden

Efter år av trånande - jag överdriver inte ens - gjorde jag en annan sak för att skapa februariromantik: köpte löksoppskålar från Pillivuyt. Igår kom de och var precis så fina som jag mindes dem från alla gånger jag fingrat på dem i butik.

Tvingade min man att gå och köpa kött till vår reuben som vi ska äta till löksoppan omedelbart när paketet kom, för tydligen tar köttet minst två dagar att tillaga och jag vägrar vänta med att inviga soppskålarna mer än nödvändigt. Eftersom jag ska äta middag med bästis ikväll blev väntan som längst till imorgon.

Det kan dock vara så att jag fuskinvigde en av skålarna igår på lunchen med min potatis- och purjolökssoppa, men eftersom det inte var en löksoppa så gills det inte. Betraktar fortfarande morgondagen som den officiella invigningen som behöver skålas in i champagne.

Om februari fortsätter kännas svår och tung kommer jag eventuellt även trilla dit på Pillivuyts kaffekoppar på fat, men jag ser det som att jag bygger min servis inför framtiden nånstans på Frankrikes landsbygd.

Vardagsromantik återerövrad

Jag säger till mig själv på skarpen, sträcker på ryggen och bestämmer mig för att återerövra februaris vardagsromantik. Läser en stund på morgonen, tar första mötet hemifrån så jag kan lägga en kvart på att få håret lent och glansigt, jobbar in mängder med fukt i huden, leker med min nya makeup, rotar fram garderobens bästa kombinationer.

Köper snittblommor till vasen på matbordet. Visserligen har de slokat när jag kommer upp morgonen därpå, men de återhämtar sig med lite nytt vatten, precis som jag. Läser hos Julia om att äta trettio olika växtbaserade saker i veckan och tar det som en utmaning. Löser den genom smoothie till frukost, grönsakssoppor till lunch, knäcke med philadelphiaost, tomat och peppar till mellis och så alltid två olika sorters sallader till middagarna.

Sover åtta timmar varje natt, ger mig själv dispens att köpa alla böcker jag vill ha även om jag bara läser halva eftersom resten lyssnas bort när jag promenerar till jobbet/diskar efter maten/dammsuger upp en miljard små stenar från hallgolvet, bildgooglar södra Frankrike, läser recept efter recept med saker som jag vill laga, äter säsongens tredje semla.

Låt oss gå

Snart halvvägs genom februari. Känner hur lusten sakta rinner bort, gör allt jag kan för att romantisera livet, men gudars orkar jag verkligen mer? Kämpar med mina söndagsdesserter som kräver minimal ansträngning: chokladpudding och mousse från Ekströms, glass färdig från en bytta, chokladbollar som tar exakt nio minuter att nypa ihop och rulla.

Svärmor bjuder in till påsklunch och jag kastar mig ut på internet, letar efter vackra kläder i färg, blir sedan oerhört trött när jag blickar in i den gamla vintergarderoben som kräver kläder för minusgrader. Meteorologen på nyheterna säger att vintern har oss i sitt grepp. Kan inte vintern snälla bara släppa sitt grepp. 

Nu är framtiden hans

Barnet dimper ner på stolen mittemot min. Vi sitter på samma gamla lunchställe som alltid. Jag har redan beställt åt oss båda, behöver inte fråga om det är en croque monsieur och cola zero som gäller.

Han ler och jag tänker på hur friskt hans kinder lyser. Jag frågar hur det gick hos doktorn och hans leende blir bredare. Officiellt friskförklarad, säger han och jag ler tillsammans med honom. Jag visste det, säger jag och vi nickar tillsammans.

Depressionen är borta. Det märks på så många fler sätt än att hans läkare säger det. Det märks på hur han tar sig an sina studier, på de konkreta planerna som han gör för hösten, på hur han ställer sig i studentbostadsköer. Det märks när han pratar om hur han vill att livet ska se ut, det märks på alla de steg som han varje dag tar för att nå dit. Men framförallt syns det i hans ögon, det hörs på hans skratt, det känns i hans kramar.

Att romantisera februari

Min frisör kapar de tre sista centimeterna på mina längder, sedan skapar hon ett Hollywoodsvall som håller i två dagar. På den tredje dagen samlar jag svallet i en låg knut i nacken, en knut som volymen gör underverk för.

Läser om hur olika influencers sminkar sig i den tuffaste februari och får ett omedelbart sug efter att köpa ny makeup. Skapar helgplaner med en väninna om vinlunch och sminkshopping på NK.

Går på AW med en annan väninna och den växer från ett glas bubbel till vin och en matbit och sen en avslutande amaretto sour, vårt gemensamma förstahandsval när det kommer till cocktails. Lämnar henne och möter barnet för en kväll av skrivande.

Går systematiskt genom min garderob, hänger fram de klänningar som lockar mest, parar ihop kjolar och tröjor på samma galgar, placerar allting i bokhyllan, dels för att se och lockas men också för att göra livet enkelt på morgnarna. Rengör mina smycken, håller naglarna nedfilade och lackade, putsar mina stövlar varje kväll.

Tar mig genom februari på det enda sättet som går: att romantisera skiten ur den.

De första gudarna

Vi har ett ställe som vi går till en kväll i veckan, barnet och jag. Det är en pub med flera små rum som ger ett lugn även de dagar borden är fullsatta. Vi brukar få ett av borden längst in i hörnet. Barnet beställer en cola zero och en dessert och jag ett glas rödvin, sedan slår vi upp våra datorer och skriver på våra texter.

När vi satt där förra veckan, försjunkna i tystnad framför varsin datorskärm, suckade vi i samma sekund. Barnet frågade varför jag suckade och jag svarade att min text var så svår, att den bara var svamlande ord som beskriver omgivningar men ingen konkret handling. Sen frågade jag varför han suckade och han svarade att hans text är en upprapning av fakta och ingenting svepande alls.

Så jag frågade vad han skrev om och det visade sig vara om de första grekiska gudarna, något som jag finner mycket fascinerande. Tio minuter senare hade vi ett delat dokument. Han står för den mytiska faktan och jag för att skapa liv i berättelsen. Nu är det ett gemensamt skrivprojekt och inte på något sätt längre begränsat till en dag i veckan, även om puben får fortsätta vara det.

Härda ut bara lite till

Det är så kallt, så kallt, så kallt. Utomhus och inomhus, för vårat gamla stenhus hinner inte med när temperaturen dalar. Hänger tillfälligt undan rocken för inte heller den klarar de allra kallaste graderna, tar istället fram min tunga päls. Kan inte ha päls på huvudet och päls på kroppen, så rotar fram min stickade kashmirmössa istället.

Promenerar på kalla trottoarer, har kappan över axlarna när vi äter lunch på dragiga caféer, behåller pälsen och mössan på när vi spenderar tio minuter vid ett högt fönsterbord på Subway medan barnet trycker en macka. Tar av tumvantarna i skinn för att rota fram nycklarna och fryser så att handen omedelbart behöver försvinna in i jackfickan.

Dricker te varje kväll, duschar varmt och länge, drömmer om kakelugn och badkar, knycker filten från fåtöljen i hemmakontoret eftersom den är allra varmast, säger flera gånger om dagen att det bara är februari och kanske en stund i mars kvar, sen sopas trottoarerna, näsorna vänds mot solen, innan vi ens hunnit blinka dricker vi rosévin.

Vilar på söndag

Säger till barnet när vi borstar tänderna på söndagskvällen att det bara är att hålla i sig, för nu startar en vecka som kommer löpa fort. En måndag med kvällsföreläsning på hans schema och min enda kväll utan andra planer än att träna och laga mat.

Sedan kommer en tisdag med lunchsquash, en klipptid och ett kvällsföredrag på Riddarhuset. Någonstans däremellan ska det rymmas att jobba samt även gärna finnas tid för smörrebröd, bubbel och kanske en liten tårtbit på Riddarhuset innan vi lär oss allt om historiens väg till adelskap.

På onsdagen är det AW på kontoret, temat är OS-invigning eftersom sportnördarna har bett om att vi ska streama OS i matsalen. Vi har bunkrat med snacks och dryck från Italien samt även tomtebloss som vår VD ska få jogga in i matsalen med, som vår alldeles egna invigning på såväl AW som OS.

Sedan har vi en ny dag och en ny AW. Eller ja, två AW, faktiskt. Första sker i direkt anslutning till jobbet med en väninna som vill avsluta vår gemensamma arbetsdag över ett glas vin och sedan har barnet och jag vår traditionella bokskrivarkväll på vår kvarterspub. Kommer promenera från det ena till det andra.

Och så kommer till sist fredagen och tid bara för min man. Barnet åker till sin pappa - vi har landat i att vardagarna spenderas hos oss och helgerna där - vilket ger oss obligatoriska veckoslut av romantik. 

Överlag en mycket bra vecka.

Helgen i maträtter

Jag har spenderat helgen i köket. Det var lusten som styrde mig dit. Kände redan när jag promenerade hem från kontoret på fredagseftermiddagen att jag ville låta huvudet komma ner i varv genom att hacka, skära, steka, fräsa, blanda, koka, röra.

Det blev en bolognese som fick puttra mellan arton och tjugoett. Duschade under tiden, bytte om till sidenpyjamasen, dammsög upp alla småstenar från hallgolvet, fluffade kuddarna i soffan, tände stearinljusen, snittade om blommorna i vasen på matbordet, läste lite i en av böckerna som ligger travade intill skivspelaren, smuttade på ett glas rödvin genom det hela.

Vaknade till en lördag och tänkte omedelbart på att gnida in en kyckling i ett smör med rosmarin, citron och dragon. Stompa potatismos och göra en gräddsås, bryna brytbönor i smör och rosta majs. Löpte några timmar senare linan ut, dessutom med ett pinot noir i glasen som en mycket passande prick över i:et.

Hade en nästan identisk upplevelse när jag sedan vaknade upp till söndagen, men då istället med fokus på vår nya tradition: söndagsefterrätt. Var sugen på fluff och choklad och något som kunde serveras i en coupe, vilket resulterade i att en chokladmousse blev avslutet på vår söndagsmiddag, i övrigt bestående av helstekt fläskfilé, potatisgratäng och skysås.

Svängde även ihop veckans lunchsoppor: rostad majssoppa och champinjonsoppa. Jag är kraftigt nedröstad gällande mängden vegetarisk mat som vi äter i vår familj, lever nämligen med två hårt tränande individer som hävdar att deras muskler kräver kött, därför äter jag alltid soppa gjord på grönsaker till lunch och så kan de fortsätta jobba på sin ändtarmscancer.

Januari som gick

Jag vaknar långt innan alarmet om morgnarna. Går upp och hämtar kaffe och läser en timme innan klockan till sist slår sju. Lyssnar på min mans djupa andetag, lägger ibland en hand på hans rygg bara för att känna hans hud.

Tar mig genom arbetsdagar som försvinner i en rasande takt, måste nästan alltid avsluta i lugn och ro hemma från soffan en timme på kvällen. Vi lagar mat tillsammans varje dag. Tränar och spelar squash, fikar och promenerar, köper böcker och läser en stund varje kväll. Kommer fram till att pussel inte är för oss, ger upp och packar ihop.

Det allra modigaste

Barnet har alltid vetat att han vill bli arkitekt. Han listade ut det redan som liten och vek sedan inte en tum från den planen. Inte förrän han började studera på universitet och det inte alls var som han hade tänkt sig och han kraschade i en enorm livskris.

Det som är så fint nu är att han faktiskt famlar sig fram kring vad han vill göra i livet. Det är dels fint eftersom han den första tiden efter kraschen inte ens kunde se en framtid, men det är också fint eftersom jag tror att det här famlandet är en del av att hitta sin egna vuxna identitet. För att kunna landa måste man söka och så vidare.

Han pratar om bibliotekarie och arkivarie, om att läsa historia och teologi, om att det kanske inte är omöjligt att skapa en framtid kring hans livs största intresse: grekisk mytologi. Att först studera själv och sen kanske föreläsa. Han har börjat skriva en bok om gudarna, för även om det kanske inte går att leva på att skriva böcker så går det åtminstone att drömma om det. Och det är kanske det finaste av allt, drömmandet.

Han har helt släppt planen på att bli arkitekt. Jag tror att det både är för att drömmen blev så nedsvärtad av året i Malmö, men också för att han genuint faktiskt inte längre vill bli arkitekt. Jag tänker ofta att det är det modigaste man kan göra, att inse när det är tid att släppa taget.

Tramsiga frukostar och intressanta vändningar

Vi sitter på ett av våra stammisställen, barnet och jag. I vanliga fall hänger vi här för AW (bubbel till mamman, fika till barnet) eller söndagsbrunch (pannkakor till honom, fattiga riddare till mig) men nu är det onsdagsmorgon och därför består sällskapet av gröt och dator. För mig åtminstone, barnet festar till det med pannkakor och en tjock bok om grekiska gudar.

Orsaken till att vi inte är hemma eller på kontoret är för att städning pågår i vårt hem. I mellanrummet mellan två olika städbolag använder vi upp timmar i tidbanken och bokar storstädningar på avrop och idag sker just en sån. Ändå fint att vara tvingade till caféfrukost samt att få ett extra nöje i att komma hem.

Den dröjer dock, hemkomsten, för barnet ska snart promenera till universitetet och jag ska åka ut till Arlanda för ett möte med sex kollegor som flyger in från övriga landet. Ett mycket spännande möte som kan innebära att saker tar en väldigt intressant vändning. Inser nu att jag borde ha laddat med en avokadomacka och inte en tramsig grötfrukost.

Januari och vintern

För någon vecka sen sa jag att jag var redo för januari och vinter. Att jag kunde tänka mig ett par månader med kyla som nyper i kinderna och snö som knarrar under stövlarna. Att få gömma mig i min långa kappa och med halsduken virad runt ansiktet.

Nu vill jag ta tillbaka det. Eller snarare säga tack och adjö till vintern. Snön under fötterna är inte längre mysig, bara kall, rocken känns tung och halsduken ger mig nackont. Jag känner mig klar med januari, tack så mycket.

Inser nu ironin i att januari är lika klar med mig men det innebär ju inte att vintern är det.

Fredag, lördag, söndag

Gymmet direkt efter jobbet: en halvtimme löpband, en halvtimme fria vikter, en halvtimme dusch och bastu. Leggings och min mans tröja redo i väskan. Tänder alla ljus, blandar varsin gin och tonic, sjunker in i en bok medan drinken varar. Skalar räkor, bygger en hög ovanpå bröd, sallad och majonnäs, korkar upp en flaska cremant.

Vaknar halv nio på lördagen, min man sover fortfarande. Hämtar kaffe och bok och stannar kvar under det stora dunfluffet i sängen. Tar oss till sist upp och ut. Går en sväng på stan, handlar saker till köket och sen dagens middag från olika småbutiker med sina nischer. Lägger en god stund på att hitta rätt rödpang till maten.

Säger att jag skulle vilja ha en direkt upprepning på stunden med gin och tonic och boken och får önskemålet beviljat. Duschar bort dagen, byter om till sidenpyjamasen och rullar upp håret i en knut. Fyller två rödvinsglas och tar plats bredvid min man i köket. 

Vaknar till en söndag. Min man tänker redan på dagens middag, säger att barnet kommer hem efter en helg borta och borde få sin favoritmiddag: entrecote, strips, bea och tomatsallad. Jag adderar ett par kulor chokladglass som efterrätt, för jag tror att vi hädanefter ska ha dessert på söndagar som tradition.

Går och handlar till veckan, städar lägenheten, bäddar rent i sängarna, tvättar tomt i tvättkorgen. Går till varsitt gym en timme, jag delar tiden mellan träning och bastu. Lägger ansiktsmask, målar naglarna, steamar måndagens klänning. Barnet kommer hem, blir glad över middagen. Vi fastnar vid middagsbordet till måndagens förpliktelser gör sig påminda, tills helgen officiellt är över.

Om att återupptäcka allt det fina i livet

Vi var på Naturhistoriska riksmuseet igårkväll. Vandrade genom utställningarna och såg sen en film om rymden på Cosmonova. Det var fint att vara där under kvällstid, en lite myskuslig känsla över det hela.

Jag tänker ofta på hur tacksam jag är över att barnet är hemma igen. I den bästa av världar hade han kommit hem av andra orsaker än att han mådde så fruktansvärt dåligt, men samtidigt tror jag att vi har funnit och vunnit mycket när vi nu söker efter det fina i livet.

Vi hade nog inte tränat tillsammans om inte läkaren ordinerat barnet tre pass i veckan, vi hade inte spelat squash ihop om inte gymmet som vi tillsammans valde hade banor. Vi hade inte tillbringat en kväll i veckan i hörnet på vår lokala pub med varsin dator och bokskrivande. Vi hade inte gått på museum, föredrag på Riddarhuset, köpt böcker och läst tillsammans, lagt pussel, lagat oändliga mängder middag tillsammans, hade antagligen skippat att baka varje gång andan föll på.

Nu gör vi allt som känns det minsta roligt eller gott. Och det fungerar, det får honom att må bra och det får mig att må ännu bättre. Vi gör alla dessa saker både för att hålla barnet aktivt (på doktorns inrådan) men också för att han ska hitta tillbaka till glädjen i livet. Min egen glädje för livet var aldrig borta, men den är definitivt större nu.

Ännu en comeback i mitt liv

Det analoga läsandet är tillbaka i mitt liv. Läser barnets tunga, tusensidiga kurslitteratur om mytologi sent om kvällarna innan sömnen tar mig, läser fantasyböcker som barnet och jag valt ut tillsammans och som vi läser en stund från soffan i slutet av varje dag, läser avtal och dokument som just nu avhandlas under arbetstimmarna och som jag skriver ut och tar med till en mjuk sittplats tillsammans med ett par pennor.

Väldigt analogt läsande och väldigt skönt för huvudet. Absolut ingenting som kan fladdra förbi texten och stjäla mitt intresse. Bara stunder av dedikerat fokus. Plus skön känsla av fingertoppar mot strävt papper och ett långsamt återkommande bläddrande. 

Grekerna, antiken och squashen

Hej och god morgon. En arbetsdag pågår vid mitt matbord, med barnet och hans dator mittemot. Jag försöker svara på mail och förbereda för dagens möten, men så frågade barnet om han kunde lyssna om sin första föreläsning utan hörlurar och nu kan jag inte fokusera på mitt eget jobb eftersom hans är mycket intressantare.

Det handlar om grekernas värld under antiken och föreläsaren är arkeolog, ett yrke som både jag och barnet ofta suckar sorgset över att vi inte har. Men barnet låter mig lyssna på hans föreläsningar i smyg samt läsa kurslitteraturen som kvällslektur, så ändå lite fint.

Från det ena till det andra: det är en arbetsdag från matbordet eftersom vi ska spela squash på lunchen, barnet och jag. Det här gången har vi läst in oss på reglerna och ska spela lite mer på riktigt. Jag kommer förstås förlora men det gör ingenting.

Efter vår lunchsquash är det åter till arbetsdagen vid matbordet, en tikka masala som ska tillagas under den sena eftermiddagen och så avslutas denna dag med bokskrivande på lokal. En mycket bra dag rakt igenom.

Ber om ursäkt på förhand

Så spännande det är att vara trettionio och "jobba med sig själv", särskilt när det kommer till vanor som är så hårt satta att det är en del av ens DNA. Det som jag jobbar med (okej, det finns flera saker men det som dagens blogg ska handla om) är att dricka mer vatten.

Bakgrunden till vattendrickandet är att jag har börjat få huvudvärk när jag dricker rödvin. Det vore ju otroligt tråkigt att behöva leva resten av mitt liv med huvudvärk, så det här är ett problem som behöver lösas. Läste att en orsak kan vara att man dricker för lite vatten.

Jag tycker egentligen inte att jag dricker särskilt lite vatten. Har alltid ett glas bredvid mig när jag jobbar, men så slog det mig att jag bara sippar ur det och under en vanlig arbetsdag blir det max två glas vatten, plus minst fyra koppar kaffe och inte sällan en cola zero. Kanske är huvudvärken inte så konstig.

Numera har jag som regel att varje gång jag går in i ett möte ska det vara med ett påfyllt vattenglas, vilket har resulterat i att jag dricker väldigt mycket mer vatten. Jag kissar också väldigt mycket mer. Å andra sidan har jag ingen huvudvärk längre.

Nu när jag har skrivit det här skäms jag lite för det här är inte intressant för någon, men så går det när man är en varje dag-bloggerska, man får arbeta med det man har.

Leker modeorakel

Efter många månader med klänningar och kjolar som nått ner till vaderna har den korta kjolen gjort ett återtåg i min garderob. Som regel paras den ihop med svarta strumpbyxor i sextio den, sockor och höga boots.

För dagen är kjolen svart och slutar en bra bit ovanför knät. Det är bara de sista tio centimetrarna av kjolen som syns för ovanpå har jag en vit kabelstickad tröja, rak i modellen och med avslut mitt på låret.

Jag bar den här outfiten redan igår men eftersom jag dels blev influerad av mig själv samt inte träffar samma människor idag gav jag mig själv dispens att bära kombinationen två dagar på rad. Blev även så pass influerad att jag rotade fram mina andra korta kjolar: en rutig, en mörkgrå och en ljust dimrosa. 

Imorgon blir det den dimrosa kjolen tillsammans med en svart stickad tröja. Kjolen är lätt utställd och tröjan lätt oversized. Kommer matcha det med mörkrött nagellack. Jag tror för övrigt att det är en av årets färgkombinationer: mörkrött och ljusrosa.

En rimlig fredag och genomförbar helg

Så blir det fredag igen. Om tio minuter startar min mötesdag, rullar utan uppehåll fram till femton. Då avslutas den som sig bör en januarifredag: med massage, yoga och bastu. Ska byta ut min snäva pennkjol mot mjuka tights och min mans stickade tröja, byta ut kaffet mot bubbel, dator mot bok. Det kan även bli dator mot film, vi får se.

Det finns bara två planer för helgen: att hitta ett armband gör sig bra intill min nya klocka samt att äta brunch med en väninna. Det känns som en mycket lagom mängd planer för en helg. Väldigt genomförbart.

Om januariväder, att skriva bok och spela utan regler

Det visade sig att vi älskade att spela squash. Visserligen spelade vi knappt enligt några regler alls igår, övade bara på att serva och få igång ett spel där vi faktiskt kunde slå på bollen flera slag i följd, men nästa gång ska vi applicera lite regler. Förhoppningsvis är squash roligt även med regler.

Även gårdagens andra gemensamma aktivitet var rolig: att skriva bok i en bar. Jag beställde ett glas rödvin och barnet en cola zero och sen satt vi där med våra datorer och pannorna i djupa veck och blödde ut våra texter under ett par timmar.

Uppskattade även den gemensamma tiden däremellan, när vi satt snett mittemot varandra vid matbordet och gjorde våra arbetsdagar. Stearinljusen tända, en vas med vita tulpaner som fortfarande bara är knoppar, ett ständigt flöde av kaffe och te.

Idag är dock en annan dag och jag är på väg till den lilla staden för en mötesdag med mina två team där. Hoppas innerligt att jag lyckas ta mig både dit och hem i detta väldigt typiska januariväder.

Ännu en bra dag

Vaknar första gången 04:49. Kan omöjligt somna om, det snurrar för mycket jobbfrågor i huvudet. Det är vad man får när man säger sig tycka om ett stressigt liv. Bestämmer 06:20 att jag får hämta kaffe och börja läsa tio minuter senare. Vaknar av alarmet klockan sju, sover förstås skönare än nånsin. Snoozar till halv åtta, hämtar kaffe och dator, svarar på dagens första mail från sängen.

Nu sitter vi snett mittemot varandra vid matbordet, barnet och jag. Min man är på kontoret och det är bara vi hemma. Det enda som hörs är ljuden från våra fingrar mot tangenterna. Barnet har tänt ljusen på bordet och jag har kokat te till oss.

Idag har vi en dag med två av våra gemensamma intressen: spela squash på lunchen och skriva bok ikväll. Vi ska gå till en pub inte långt hemifrån, beställa något gott att dricka och skriva bort en timme eller två. Men först: ännu en hyffsat fullspäckad mötesdag. Hörs!

Bråda dagar

Så startar äntligen mina fullspäckade mötesdagar igen. I dagens kalender ligger sju möten på raken och jag tänker njuta mig rakt genom dem alla. Det har varit fint med alla dessa lugna dagar mellan helgerna, fint att hinna ikapp och i förväg, men det är ännu finare att vara tillbaka till bråda dagar.

I den bästa av världar har jag en lugn eftermiddag i veckan där jag hinner jobba ostört med saker som inte hunnit lösas under kvartarna mellan mina möten eller under dagens sista timme från soffan, resten av tiden vill jag ha en tydlig känsla av att vara på väg.

Och idag är äntligen en sån dag, dessutom en när jag kommer gå från min hektiska mötesdag raka vägen till en stimmig restaurang där min allra finaste väninna väntar. Kan faktiskt inte tänka mig en bättre dag just nu.

Rapport från en januarihelg

Vi sover och sover och sover hela helgen. Antagligen för att vi äntligen byter till våra varmaste duntäcken. De är stora och tunga och fluffiga och går absolut inte att sova med vid andra tillfällen än när det är många minusgrader.

De är väldigt mysiga, känns som att man ligger inbäddad i en stor hög av varmt fluff. Kanske var det därför det kom sig att klockan visade på elva när vi vaknade i lördags, kanske var det därför den visade på ett innan vi till sist lämnade sängen. Kanske var det därför vi sov till tio igår och var tillbaka i sängen mindre än tolv timmar senare.

Vi bröt dock av all vår tid i sängen med en långpromenad, ett träningspass, ett par matinhandlingar, en storstädning samt ett par filmer i soffan. Just det, lagade även ett gäng matlådor av den perfekta januarimaten: soppor. Överlag en mycket bra januarihelg.

En klassisk början av januari

Vecka två flög iväg. På något sätt är det redan fredag, även om det känns som att det är veckans andra fredag. Jag är så dagvill, vet aldrig med säkerhet vilken dag det är. Men nu, äntligen, är det fredag på riktigt.

Det är en miljon minusgrader där ute. Har klätt mig i en vadlång pennkjol och garderobens tjockaste tröja, en stickad historia i dimmigt rosa. Håret i en låg knut i nacken för det behöver tvättas. Jag tror att det blir en träning, bastu och hårtvätt efter arbetsdagens slut.

Packa ner leggings, raggsockor och en av min mans flanellskjortor att kliva i efteråt. Komma hem till rödpang, en köttbit och en kväll i soffan, bara min man och jag. Men först: en mötesförmiddag, lunch med barnet och sen en eftermiddag med veckans sista admin.

Planen och aktiviteterna

Jag tar action på mina drömmar. Köper ett pussel och en pusselmatta samt två fysiska böcker, en till barnet och en till mig. Sitter i soffan under dagarnas sista timme och läser. Bakar tarte tatin en dag och lagar en ny sorts pasta en annan dag.

Tittar på videos på youtube om hur man spelar squash och bokar sen en bana på gymmet där barnet och jag tränar. Vi bestämmer att även göra gemensam sak av att skriva våra böcker, att tillsammans ha dedikerad skrivtid för att hjälpa dra varandra i skrivandet.

Fortsätter för övrigt att bevaka Stockholms kulturliv i form av utställningar, föredrag och författarsamtal. Vill göra minst en kulturell aktivitet i veckan, men vill även gå i bokaffärer och lördagsluncha på stan, dricka cappucino och läsa böcker på café, spendera en tisdagskväll i en sömnig bar med ett glas vin och skrivandet.

Här och nu och sen och där

Köper en klocka på rean på NK. Den är liten och nätt, med läderarmband och rund urtavla i guld. Gnuggar bort mitt mörkröda nagellack, lackar om naglarna i gnistrande svart. Bokar middag med en väninna på torsdag och museum med barnet nästa vecka.

Vill fylla våra kalendrar med aktiviteter, vill ha ett pussel hemma som vi långsamt kan lägga, vill gå på föredrag på Riddarhuset, vill lära mig spela squash, vill läsa riktiga böcker, såna som man håller i, vill skriva en alldeles egen bok, vill gå med i en bokklubb, vill baka mer, vill lära mig laga nya maträtter, vill vara vaken sent på kvällarna.

Och så försvann julen ut

Julgranskulorna läggs försiktigt ner i den gamla papperspåsen med det snirkliga julmotivet. Granen släpas runt hörnet, till kyrkogården för årets julgranar. Kransen tas ner från ytterdörren, misteln från dörrposten in till sovrummet, stjärnorna från fönsterna. Mässingsljusstaken som bara kommer fram till jul torkas av. Glömmer nästan adventsljusstaken som står i serveringsgången. 

Fortsätter med resten av lägenheten. Duschar alla växter, torkar alla ytor, bäddar rent i sängarna. Vaknar till en tisdag och ser hur det vintervita ljuset trillar in över våra rena golv, men känner också hur hyacinterna i vasen på matbordet bär på minnen av en jul som alldeles nyss pågick, sprider dofter som ännu slår an inom mig.

Trettondagsafton

Vi var på jazzkonsert igår, jag och min man och hans familj. Vi hade bokat ett av borden framför scenen, åt middag innan, drack rödvin under tiden. Promenerade sen hem i den kalla söndagsnatten och deklarerade att jag hädanefter bara går på jazzkonsert på så sätt.

Nu är det måndag och vi sitter vid matbordet, barnet och jag. Båda datorerna är framme, min för arbete och hans för kursregistrering och inköp av kurslitteratur. Snart blir det dock paus för långlunch och förtur till NK:s rea. Jag är på jakt efter en klocka och känner mig tursam.

Sen blir det tillbaka hem, tillbaka till datorn för ett par timmars jobb och sen ska julen städas ut. En stark liten plan för en trettondagsafton som denna här.

En vintertid

Jag är redo för en månad eller två av vinter. Jag föredrar vår, höst och sommar, men jag kan tänka mig ett par månader av vinter nu. Att få gömma mig under min långa rock och pälsmössa, att känna kylan bita i kinderna, höra snön knarra under fötterna.

Vill promenera till kontoret i rejäla kängor och kläder i lager, skala av de yttersta lagerna när jag kommer fram, byta kängorna mot klackar. Vill ha det där vintervita ljuset som trillar in genom fönsterna, det sällsynta, det som bara sker några få timmar om dagen.

Vill spendera januari och februari på caféer, på stimmiga restauranger över välfyllda rödvinsglas, hemma i soffan under en filt och med varm choklad i våra största muggar. Vill gå på stökiga jazzbarer, äta middag på min bästa franska restaurang med min man, sjunka ner vid en väninnas köksbord för timmar av prat. 

Välkomna till januari

Så blir det den andra januari. Vi har två väldigt olika dagar bakom oss: en nyårsafton som firades i sus och dus dagen och natten lång, och sedan en nyårsdag där vi sov fram till lunch och sen levde på pizza, godis och chips.

Vi tog oss dock ut på promenad igår. Snön yrde runt oss och gjorde varje liten del av oss blöta. Det gjorde det dock extra mysigt att komma hem, byta om till ett par fleecefodrade tights och en tjockstickad tröja och sen ner under filten i soffan.

Jag läste nästan en hel bok och sen slukade vi tillsammans ett avsnitt Fallout och två avsnitt Pluribus, men så var plötsligt klockan ett och vi kom på att vi hade varsin arbetsdag som väntade runt hörnet. Och det är där vi är nu.

Jag sitter, till ingens förvåning, i soffan med filten över benen och datorn i knät. Julgranen och stearinljusen tända, håret trassligt och oborstat men kaffekoppen nära, eftersom det gäller att prioritera när energin inte räcker hela vägen.

Det är ännu en dag som inte är de tidigare lik, även om samma tights och stickade tröja som igår är på. Idag ska det jobbas och det ska ätas regelbundna måltider med grönsaker serverade till varenda en av dem. Det ska gymmas och... tusan, jag vet inte om jag orkar så mycket mer? Kanske om jag sover lite middag först.