Fyra dagar in

Vi har hittat in i vardagslunken. Alarm klockan sex, kaffe och omvärldsbevakning till kvart i sju, upp och duscha, mer kaffe, kläder, smink och hår. Vissa dagar frukost hemma och sen direkt in i mötesdagen, andra dagar frukost och admin på caféet mittemot jobbet.

Det är hektiska dagar, men det är ju också de dagarna jag gillar bäst. Allra bäst tror jag att timmarna vid arton är, att komma hem från jobbet och byta kontorskläder mot mjuka träningskläder. Kontrasten är så stor.

Har tränat varje dag, bara en halvtimme men det är tillräckligt för att göra kroppen och hjärnan lika trötta. Kommer hem, lagar mat tillsammans, pratar om dagarna, sen får vi vara kreativa. Två av oss skriver och den tredje gör musik. I säng vid tjugotvå, en timmes läsning och sedan god natt.

Det här är ett liv jag kan tänka mig att ta med in i hösten.

Läsare, människor och robotar

Ibland blir jag rädd för hur många ni är här som läser varje dag. Ni är flera tusen, men jag vet inte vilka ni är. Jag skriver här varje dag utan att veta vem jag skriver för. Vet inte vem som tar emot mina dagbokstankar. Ja, låt oss kalla det för vad det är.

Ibland undrar jag om ni är människor som känner mig i det verkliga livet, det som sker utanför internet, men andra dagar tror jag att livet som sker här inne är verkligare än det som sker utanför. De dagarna känns det som att jag inte vet någonting alls.

Ibland undrar jag om ni är min chef, en avlägsen släkting eller kanske en granne. Någon som passerar mig på gatan och vet vem jag är, medan jag inte har en aning. Vissa dagar spelar det roll, andra inte. Kanske är ni inte alls flera tusen, kanske är ni robotar allihopa.

Snabb lägesuppdatering

Det var inte särskilt svårt att börja jobba, hjärnan hoppade direkt in i det. Kanske för att den aldrig varit helt avstängd, bara långsamt puttrandes under sommaren. Jag har varit tillgänglig för mina team, svarat på mail varje dag, för det är mail som jag kan svara på i sömnen.

Att ha koll på mailen och teams har inte varit särskilt tyngande och nu är jag glad att jag har haft det, för startsträckan är minimal. En dag och det känns precis som vanligt. Kanske att den största utmaningen nu är att hålla kvar i romanskrivandet, att inte låta jobbet suga ut all kraft, men jag tror inte att det kommer bli ett problem, skrivandet är alldeles för roligt för det.

Måndag vecka trettiotre

Så gick semesterns sista helg. En helg med Odysseus på bio på fredagskvällen och kräftskiva på lördagen, med flera sidor genom fingrarna både på lördagen och söndagen, med att rensa väskan som rymmer både datorn och livet, städa bort kvitton och gamla läppstift, med att stryka klänningar och tvätta tomt i tvättkorgen, göra matlådor och städa lägenheten och gå och lägga oss i tid.

Det var det svåraste, att gå och lägga oss i tid. Inte en enda gång de senaste fyra veckorna har vi ätit middag innan tjugotvå och nu plötsligt var det istället då vi skulle vara i säng. Vi misslyckades där, men bara där.

Nu kör vi måndag igen.

Det allra sista av semestern

Det är semesterns sista dag, åtminstone om man inte räknar helgen. Jag inser dock nu i skrivande stund att helgen borde räknas, för lördagen kommer innehålla en liten kräftskiva och det är värt att räkna.

Vi avslutar semestern med något som vi längtat efter i flera veckor: The Odyssey på bio. Min man har bokat Rigoletto och lovat bubbel och popcorn. Jag har även varit sugen på biopopcorn i flera veckor, så det passar bra.

Semesterns sista dag och semesterns sista date. Jag är redo.

Att göra sig måndagsredo

För en liten stund sedan levererades ett paket med jobbstartsklänningar och jag kastade mig över det direkt, packade upp tre fina guldkorn till klänningar. Det är klänningar för sensommaren, för kontoret och för franska rivieran.

Sensommaren är nog här nu, kontoret väntar på måndag och jag har fått veta att jag kommer vara på rivieran när jag fyller fyrtio i september. Klänningarna är alla vadlånga och med knäppning hela vägen framtill. En knäppning som jag planerar att knäppa olika högt beroende på var jag befinner mig.

En klänning är en klassisk skjortklänning med knyt i midjan och små snörningar vid varje ärm och breda ränder i vitt och blått. Den andra klänningen är lite mer avslappnad, i gräddfärgad poplin och med röda klättrande blommor. Den tredje klänningen är en sensuell svart historia. Jag planerar att bära den med en skymtande spetsbehå på rivieran och med en kofta över axlarna på kontoret.

Fourth wing och en chickflick

Jag läser om Fourth wing-serien just nu. Det är tredje gången jag läser om den. Eller fan, okej. Det kan vara fjärde gången också men om det verkligen stämmer så är det ju konstigt. Varför läser jag den för fjärde gången?

Första gången var för att det var första gången, andra gången eftersom den dramatiserade amerikanska ljudboken hyllades och jag inte ville missa vad det handlade om och tredje gången tror jag att jag bara inte hittade något annat att läsa? Jag är rätt säker på att det var en tredje gång.

Nu läser jag alltså serien för fjärde gången. Det beror på att jag har befunnit mig i ett enormt skrivflow i ett par veckor och jag kan inte läsa något nytt under tiden, för jag vill inte riskera att fastna och ta fokus från mitt eget skrivande, men jag kan inte heller inte läsa.

Så här är vi nu. Böckerna är spännande och språket är inspirerande och jag är absolut fast, men inte så att det är svårt att sluta läsa och börja skriva. Jag har snart läst/lyssnat ut bok nummer två och har skrivit 120 sidor. Enligt min synopsis är det en bit från halvvägs.

Undrar vilka böcker som tar mig i mål och när det blir, om andra halvan skrivs i samma rasande fart.

Fantasyhjärnor

Kanske läser jag för mycket fantasy, för häromdagen passerade vi ett ödehus med obehagliga vibbar och min första tanke var att övernaturliga väsen bodde där. En rimligare tanke hade ju varit den om seriemördare och våldstäktsmän.

Nästa tanke som slog mig var dock exakt det, att det var lite fint att hjärnan inte omedelbart varnade för styckmördare. Jag fattar att de inte blir mindre verkliga för det, men det kändes typ som det?

På samma ämne hade barnet och jag ett mycket fascinerande samtal under vår timslånga promenad häromdagen, där vi jämförde draksläkten från de två olika fantasyvärldar som vi läser just nu. Hoppas att ingen hörde oss, även om det var en fin timme.

Och så fjärde veckan

Fjärde semesterveckan och en liten del, verkligen pytteliten del, längtar efter rutiner. Eller nej, jag längtar efter mindre tid att äta, för jag verkar inte kunna bryta detta fikande på annat sätt än genom tidsbrist.

Hursomhelst. Fjärde veckan är här och ska handla om middagar med familj och vänner. Först ut är min bror och hans fru som kommer imorgon. Vi tänker oss charkbricka och bubbel till förrätt, följt av pasta med tomatsås och burrata och rödpang och sen vet jag inte. Glass kanske? Chokladpraliner? Nåt man kan servera dessertvin till?

Mer än bara utflykter

Vi hinner göra ganska mycket mer än att utflykta oss, även om vi har konstaterat att vi egentligen inte har tid med fåniga saker som att arbeta. Förutom att göra utflykter tränar vi, promenerar, lagar god mat och dricker i ärlighetens namn lite för mycket vin (inte som i att vi dricker oss berusade, men det blir absolut ett glas nästan varje dag).

Barnet och jag har tagit med hans dator till ett av våra favoritcaféer och ätit vaniljbullar medan vi letat och sökt studentbostäder till honom. Han har blivit antagen till arkivarieutbildningen som startar i höst och hans plan är att börja läsa och sen förhoppningsvis flytta hemifrån en bit in på höstterminen, så att vi gör en förändring i taget.

Och vi skriver. Skriver och skriver och skriver. Jag gav min nya bokidé en vecka för att se om det var värt att skriva vidare på och på den veckan skrev jag lika mycket som jag skrivit på det andra manuset under ett halvår. Ännu ett par dagar har gått sedan dess och orden fortsätter forsa fram varje kväll.

Så ja, nej, jag hinner tusan inte jobba. Tur att det är ännu en vecka semester kvar.

Rapport från utflyktsveckan

Vi är precis hemkomna från dagens utflykt. En lunchkryssning i skärgården, bara min man och jag. Vi delade en silltallrik till förrätt och åt sen havets wallenbergare med alldeles för mycket skirat smör medan skärgården gled förbi utanför fönstret. 

Jag hade siktat in mig på Bengans glassdessert med punsch efteråt men den fick verkligen inte plats, så vi tog med oss kaffet till aktern och satt sedan så, med havet framför oss, resten av turen. En mycket bra tur.

Vi utflyktade oss igår också, till Gripsholm slott, men tvingade då med barnet och gick en guidad tur och lärde oss mer om svenska kungar och drottningar. Fikade också på Taxinge slott, även känt som Kakslottet, och åt en chokladtårta nästan lite värd att dö för.

Det blir utflykt imorgon också. Barnet har sagt flera gånger de senaste dagarna att han är sugen på våfflor och har googlat fram var stans bästa våfflor finns om man även lägger till parametrarna "tjusig utsikt" och "fin promenad" och har tydligen ett resultat som han känner sig nöjd med och vi har ett utflyktsmål även för morgondagen.

Fördel semestern

Bland de bästa sakerna med att ha semester? När barnet frågar om vi ska gå och spela squash och så kan man bara byta om och ta sitt racket och gå, utan att behöva planera och avsätta tid och boka och sen boka om eftersom saker alltid alltid alltid krockar.

Bara ta sina grejer och gå och spela. Vilken grej.

Olika sätt att äta godis

Vi äter ganska mycket mer godis nu under sommaren. Annars köper vi godis max en gång i månaden eller så, men nu under sommaren är det som om min man utvecklat ett extra sötsug. 

Nu täcker han botten på en påse nån gång i veckan och sen portionerar han ut varsin bit till oss då och då under loppet av en timme eller två. Det är alltid bara lakrits och choklad, vilket är den perfekta kombinationen. Särskilt igårkväll, när den serverades till ett glas rödvin.

Varje godis blir en egen smakexplosion i munnen. Dessutom är det aldrig fler än kanske tio bitar eller så, så mättnaden efteråt blir inte jobbig. Inte alls som när jag själv köper godis och moffar i mig hela påsen på en kvart. 

Jag gillar hans sätt att äta godis mer. Inte en chans i hela världen att jag skulle klara av att hålla det så själv, så har helt enkelt lagt mitt godisätande i hans händer.

Imorgon och resten av veckan

Vår tredje semestervecka har startat. Den här veckan kommer fyllas med planerade utflykter, till skillnad från förra veckan där vi vaknade varje morgon och frågade oss själva och varandra vad vi ville göra och sedan gjorde det.

På onsdag ska vi åka till Mariefred och spana in Gripsholms slott, på torsdag ska vi åka en matkryssning ut i skärgården, på fredag ska vi hänga på djurgården. Exakt vad vi ska göra imorgon, som är en tisdag, vet jag inte. Antagligen vila inför veckans alla utflykter.

Trots tidig morgon och kall dag

Söndag eftermiddag och jag sitter i soffan med datorn i knät, har precis duschat så varmt att huden blev röd. Klev i dagens andra uppsättning mjuka leggings, linne med spaghettiband och luftig linneskjorta, men behövde drapera filten över axlarna nu när jag sitter här.

Jag tror att jag blev lite kall förut, att jag har varit lite kall nästan hela dagen, förutom korta stunder när solen har nått ner mellan trädgrenarna och lyst på mig. Ja, vi har varit i skogen idag och även om det har varit en kall dag så har den varit mysig.

Vi vaknade av alarmet klockan sex, för det var då svärmors båt var framme från Finland, och blev upphämtade tillsammans med min svägerska och svåger för en dag i svampskogen. Vi hade gjort mackor och de hade packat ner kakor. Skogen erbjöd extremt lite svamp, men jag hittade en sjö istället och sjöar är inte heller dumma. Plus att det blev tillräckligt med svamp för varsin kantarellmacka.

Spenderade även ett par timmar på svärmors kökssoffa, med min man skavfötters och hans familj runt köksbordet. Vi försågs med kaffe och kakor och hade det allmänt fint. Och det var något med det som jag beskrev allra först som jag tror var en del av mysigheten: att skrota runt i leggings, ett tunt linne och en lös linneskjorta som gick en bra bit ner på låret.

Kanske den perfekta söndagen? Och nu sitter jag här i soffan, nyduschad och iförd rena, mjuka kläder och med datorn i knät. Jag får skriva hur länge jag vill enligt min man. Han har lovat att fixa middagen om jag lägger en vinare på kylning. En arbetsfördelning som jag inte kommer att argumentera emot.

Aldrig varit så avundsjuk i hela mitt liv

Vi var hemma hos min svägerska och svåger igår. De har precis flyttat in i en lägenhet i Gamla stan och jag tror att det var en av de finaste lägenheterna som jag någonsin har varit inne i. Huset är byggt på 1700-talet och lägenheten är väldigt varsamt renoverat, och även om detaljerna inte är original så är de väldigt gamla.

De har tre rum och kök som alla ligger på rad, om än inte i fil, eftersom öppningarna ligger lite huller om buller på ett väldigt charmigt sätt. Alla rummen har utsikt över takåsarna, förutom vardagsrummet vars två enorma fönster öppnar ut mot Skeppsbron och en milsvid utsikt.

Så ja, antagligen den finaste lägenheten jag någonsin varit inne i. Har aldrig varit så avundsjuk på något i hela mitt liv, men obs att jag också verkligen är glad för deras skull. De kommer leva ett väldigt gott liv där och det gläder mig.

Om att kanske vara lite ombytlig

I söndags dundrade en bokidé in i mig. Det var verkligen ett dundrande. Crasch, boom, bang rakt in i hjärnan. Jag skrev ner den i mitt dokument med bokidéer och öppnade manuset om de första gudarna, men den nya idén vägrade lämna huvudet, blockerade alla andra tankar.

I tisdags vaknade jag och tänkte skitsamma, jag testar skriva på den nya idén och så ser vi om det ger någonting. Det gav tio sidor inom loppet av två timmar. Jag har aldrig skrivit så mycket så snabbt. Igår skrev jag tjugo sidor. Idag vaknade jag och var tvungen att gå upp och hämta datorn det första jag gjorde.

Klockan är efter elva men jag sitter fortfarande skräddare i sängen, med ryggen mot kuddarna och datorn i knät. Vill du följa med ut och gå? Kan inte, måste skriva klart kapitlet medan jag har det i huvudet. Så lät det precis här hemma, så känns det just nu.

Den här gången är det en kärleksroman. Det betyder inte att jag har övergett manuset om de första gudarna, men det är som om den här historien verkligen vill komma ut och jag tror att jag vill låta den göra det.

Grå himmel och sexton grader

Vaknar till en grå himmel. Öppnar väderprognosen och hittar bara regn. Dricker kaffe i sängen, drar oss länge innan vi går upp och gör frukost, säger att vi borde komma ut innan regnet kommer. Drar på träningskläder och går raskt i en timme, kommer hem och går direkt igen, den här gången till varsitt gym.

Bröst, triceps och rumpa står på dagens träningsschema. Det tar en timme, sen är jag hemma igen. Rotar i kylen efter gårdagens köttbullar till lunch, duschar bort träningen, kliver i mjuka bomullstights, stickade strumpor och en tjocktröja.

Och nu är klockan snart tre och vi är framme vid dagens huvudaktivitet: att skriva. Jag har krupit upp i soffan, har köksfönstret på glänt och regnet strilandes mot fönsterna. Har inte ett endaste måste kvar för dagen, får skriva tills jag storknar. Ska börja prick nu, om tre två ett.

Caféskrivande, gitarrer och en vinlunch

Så blir det tisdag. Är det tisdag? Jag tror att det är tisdag. Klockan har just slagit elva och jag sitter på mitt favoritcafé. Mjuk jazz spelas i bakgrunden, datorn balanserar i mitt knä och en kopp kaffe, äppelmust och fralla står på bordet bredvid mig. Eller ja, frallan har jag i ärlighetens namn ätit upp.

Vi såg Interstellar igår, det är därför vi är så sena i starten idag. Det är ju ingen kort film och om man startar den efter tjugotvå så betyder det att man somnar mitt i natten. Det gör dock ingenting, för det är semester och då får man göra lite hur man vill.

Imorse vaknade jag till exempel och sa direkt till min man att jag vill äta frukost på café och skriva. Då ska du göra det, sa han och så var det bestämt. Vi ska mötas när jag känner mig färdig, ta oss till söder och kika på en gitarr och äta lunch.

Och fylla upp vinförrådet. Vi upptäckte igår att vi bara har flaskor för runt femhundralappen kvar och det kan man ju inte öppna en vanlig skruttig måndag, så vi ska hitta ett bra systembolag, greppa en korg och sätta en 250-kronorsgräns på flaskorna och sen gå loss.

Ser fram emot prick alla dagens aktiviteter, men allra mest den som startar om cirka tio sekunder: skriva vidare på det som förhoppningsvis en vacker dag blir en färdig bok.

Hej och välkommen, semestervecka två

Så kommer vecka trettio och min andra semestervecka. Det var en så skön första semestervecka, med Kreta och sen en söndag hemma, att få hänga runt i träningskläder och inte ha trettionånting grader flåsandes i nacken.

Barnet rev av ett träningspass och packade sen om sin väska och åkte till sin pappa. Han har inga jobbpass på ett par veckor nu, vilket är bra för istället är det full fart i sommarkurserna som han läser. Vi som blev kvar här hemma städade lägenheten och tvättade tomt i tvättkorgen, även om vi allra mest klängde på varandra. Vi har varit två om att sakna.

Men nu startar vår andra semestervecka och vi har bara lösa planer för veckan, saker som vi kastat ur oss att vi vill göra. Är ni sugna på en lista? Klart ni är.

📽️ Se The Odyssey på bio.
🛋️ Avsluta varje dag i soffan med filmkväll. Vi ska ha Nolan-tema och ta oss genom alla hans filmer innan vi avslutar med Odysséen på bio.
🏰 Hälsa på min svägerska som har flyttat till Gamla stan.
🎸 Min man vill känna på en gitarr som finns i en butik på Södermalm. Han har också sagt att jag får en vinlunch som tack för sällskapet.
🍄‍🟫 Plocka svamp. Jag har önskat en termos kaffe och kanelbullar, vilket har beviljats.
🍝 Prova olika restauranger som vi bara hunnit säga att vi vill testa.
🍷 Min man har köpt en Paradisask för fem kronor på Matsmart och säger att den ska avnjutas en kväll när vi råkar ha en flaska rödpang igång.
✍️ En timme om dagen ska vi vara kreativa. Min man ska skapa musik och jag ska skriva bok. Ingen sörjer om timmen blir två eller tre, men åtminstone en timmes kreativitet om dagen har vi skakat hand på.

Det var listan så här långt. Uppenbarligen en vecka med potential, detta här.

Allt i sin ordning

Vi är hemma igen. Jag har saknat min man, så det känns fint att vara tillbaka. Det var en konstig känsla att resa utan honom, som om jag gjorde något fel eller hade glömt bort något viktigt. En pockande känsla där jag hela tiden fick påminna mig själv om att allt var i sin ordning.

Känslan igårkväll, när jag klev in i hallen och rakt in i hans famn, var fin. Faktiskt väldigt fin, som att det hade varit bra att få sakna, att känna sig halv.

De sista timmarna

Det är vår sista dag i Chania. Fem dagar har kommit och gått. Vi har en sista förmiddag på takterrassen, kanske några sista meningar som är redo att hitta ut, men om inte annat så finns fortfarande lite tid kvar att läsa i en solstol.

Vid lunchtid ska vi checka ut, lämna väskorna och hitta ut för lunch på den där strandpromenaden som vi valde bort igår. Vi har läst ut våra böcker så vi ska gå förbi en engelsk bokhandel och köpa ny lektyr till flygresan, gå en sista långsam promenad genom Chania och sen ta en taxi till flygplatsen och åka hem.

Det har varit en bra resa, det har det verkligen.

Om när alla orden kom

Jag skrev av bara helvete igår, skrev och skrev och skrev. Vi hann inte skriva något alls under dagen igår, den gick åt att vandra och bada, så vi hämtade varsin pizza och åt på takterrassen och skrev bort flera timmar när kvällen kom.

Idag har vi tagit oss en halvdan revansch på bergsvandringen och sen spenderat dagen här, på terrassen. Vi kom närmare bergen idag, fick känna på tillräckligt mycket natur för att orden skulle fortsätta pocka på, så stegen styrdes tillbaka mot terrassen och datorn.

Nu har vi precis kommit tillbaka från en kort promenad på Chanias gator för att sluka varsin gyros och jag ska ligga i solstolen och läsa en stund. Nån gång under eftermiddagen ska vi göra oss ännu en kort avstickare, men då för att äta glass.

Vi pratar om att äta middag på strandpromenaden igen, men jag tror att jag nog kanske allra helst hänger här: på takterrassen, tillsammans med barnet och alla orden. Vi får se vad han tycker om den idén.

Bergen framför mig

Jag har alltid haft en grej för vatten. Hav, sjöar, floder, vad som helst som är vatten i drag. Har närt en livslång dröm om att bo nära vatten en vacker dag, vill alltid promenera längs det, kan spendera timmar på en klippa om det finns vatten intill.

Nu tror jag att min grej kanske har blivit berg istället. Jag kan inte sluta titta på dem. Min blick dras hela tiden mot de höga bergen runt Chania. Vi skulle ha promenerat upp i dem idag, men vandringen som chatgpt satte samman åt oss mötte inte riktigt mina förväntningar. 

Det slutade inte vara stad även om vi var uppe i berget och jag vill ju ha den karga naturen, dramatiken som springer ut ur bergen, det magnifika i dess ståtlighet. Jag sitter och tittar på bergen medan jag skriver det här, ska alldeles strax gå tillbaka till mitt manus och skriva vidare, men ville bara berätta om bergen framför mig.

Ovanpå femtusen år av stad

Det har varit en väldigt bra andra dag på Kreta. Vi hängde på låset till hotellfrukosten vid halv åtta imorse, åt lite av precis allting. Promenerade på folktomma trottoarer vid nio, hade hamnen helt för oss själva, bara vi och en liten grekisk farbror och hans fiskespö.

Vi har haft ett arkeologiskt tema för dagen, med museum och olika utgrävningar runtom i staden. Imorgon är det berg och hav som är temat för dagen. Egentligen skulle vi ha vandrat genom Samariaravinen, men det blev för bökigt med logistiken plus att brandrisken gör att det är en överhängande risk att ravinen hålls stängd, så vi bestämde oss för att tänka om.

Istället ska vi vandra en kortare sträcka i bergen runt Chania under förmiddagen och sen spendera eftermiddagen på stranden. Någonstans på mitten ska vi hänga på vår terrass, antagligen på prick samma sätt som idag: med rejäla lunchmackor från bageriet på hörnet och varsin bok.

Det har varit en bra struktur på dagen: upptäcktsfärd, lunch och läsning på terrassen, ännu ett par timmar på Chanias gator och så ett par skrivtimmar på terrassen. En timme till ska jag skriva, sedan hoppa in i duschen och därefter en klänning. Vi ska äta på en restaurang vid stranden ikväll och jag har mina ögon på en skaldjurspasta.

Om bergen i horisonten

Jag sitter i en solstol på en takterass i Chania. En islatte och en vattenflaska står på golvet intill mig, en öppnad påse med godismaskar ligger på soffan bredvid barnet en liten bit bort. Med några minuters mellanrum sträcker jag mig efter två maskar, men nästa gång kommer nog påsen vara tom.

Tittar jag upp snett mot höger ligger bergen framför mig. De är väldigt maffiga, nästan skrytsamma. Jag lutar datorn mot låren när jag skriver det här, behöver kisa trots att jag är helt i skugga. Det är trettiotvå grader men det blåser lite, så det är inte jobbigt alls.

Vi kom fram tidigt i eftermiddags. Checkade in och lämnade väskorna och promenerade ut för lunch på ett ställe som vi spanat in. Jag åt en spaghetti alla vongole och barnet en pizza med prosciutto. Jag beställde ett glas rosé men fick en karaff och blev nästan lite lullig. 

Vandrade genom gamla stan på väg tillbaka till hotellet, stannade på en supermarket och köpte allt som såg gott ut. Nu ska vi skriva ett par timmar innan vi beger oss ut igen. Vi har bokat bord på en restaurang i hamnen ikväll och jag längtar efter att beställa dagens fångst till middag. 

Nån gång ska jag vila när jag har semester

Hej från den första semesterdagen. Jag sitter på balkongen tillsammans med barnet och varsin identisk mellis bestående av iskaffe, ett litet fat med melon och jordgubbar och en skål skyr med vaniljsmak. Jag har kommit till aktiviteten "checka in oss på flyget" och han till "ladda ner ljudbok till flygresan".

Vi har också hunnit stryka våra kläder och packa resväskorna och ungefär tusen andra små fixargrejer, samt att jag även har hunnit promenera tiotusen steg med min man och spenderat en timme på en solbänk tillsammans med honom.

Så snart jag har skrivit det här ska jag gå in och rota fram passen - den enda punkten kvar på listan förutom de som står på min kvällslista: göra ansiktsmask och hårinpackning, färga fransar och bryn (tänker vägra smink i en vecka) samt göra fotbad och måla naglarna. Kommer avnjuta alltsammans med ett glas bubbel. 

Dock ej två glas för alarmet ringer klockan fyra imorgonbitti. Hörs från Kreta!

Semestern och hösten

Gjorde en smygstart av semestern på det allra bästa av vis: med en oplanerad långlunch. Mötte min man för lunch på en av Vasastans mysigaste uteserveringar och fastnade i regnet. Det var dock varmt och skönt och under tak, ingen av oss hade några fler möten eller ens stress i kroppen, så vi lutade oss tillbaka, beställde kaffe och lät en timme bli två.

Var hemma till fjorton, svarade på ett par mail och skrev sen ihop ett sista mail med en sommarhälsning till mina team, och sedan blev det sista jag skrev ett autosvar. La en flaska bubbel på kylning och promenerade sen till gymmet för träning och bastu.

Klev i en svart vadlång kjol och vit tisha efteråt, lät ansiktet bara vara återfuktat och håret torka i vinden och solskenet. Kastade in gymväskan hemma och gick sen ett varv genom kvarteret för att handla till middagen: pasta, parmesan och färska grönsaker hos italienaren, räkor hos fiskhandlaren och en flaska vitt på bolaget. 

Kom hem till kylt bubbel, en man redo att slå ihop en räkpasta och känslan av semester. Samt även kanske det allra finaste: ett barn som blivit antagen till universitetet här i Stockholm i höst. 

Bara timmar kvar

Det ligger en arbetsdag mellan mig och semestern. Jag sitter på caféet mittemot kontoret, antagligen för sista gången på en månad. Stryk antagligen förresten, låt oss bestämma att det är sista gången. Även om datorn får följa med på café under ledigheten så blir det inte det här caféet, bara för att behålla känslan av semester.

Jag tror kanske inte att jag kommer blogga varje dag under semestern, mest för att jag inte vill ha några måsten hängandes över mig, mer än de som redan finns där. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag skriva här varje dag ändå, men jag vill ändå säga att en eventuell tystnad inte betyder att vi inte mår bra.

Sist det blev tyst här inne upplevde vi ju våra värsta dagar nånsin och där är vi inte nu, inte ens i närheten. Nu betyder bara en eventuell tystnad att vi lever och mår bra. Jag hoppas att ni också gör det. ❤️

Om sjuttio sidor text och stjärnor längst bort i evigheten

Igår beställde jag utskrift av min bok, så långt som jag kommit hittills. Det är inte mer än ungefär sjuttio sidor så jag har precis kommit förbi början, men så har jag ju också skrivit om alltihopa, inte bara en utan två gånger. Det tog sin tid, men det var väl spenderad tid för texten ligger bättre hos mig nu.

Jag ska ta med mig den lilla bibban med utskrivna sidor till Kreta, tillsammans med en blyertspenna och märkpenna och sedan ska jag spendera en kväll på terrassen med att läsa genom utkastet. Det är första genomläsningen sedan mina omarbetningar och det känns extra fint att göra det där allting utspelar sig.

Har för övrigt även en lista med saker att verifiera, som vilken nyans ett vitt tyg får i havet under den sjunkande solen och hur vinden doftar när solen gassar som mest och exakt hur stjärnorna gnistrar längst bort i evigheten.

Nedräkning pågår

Nedräkningen till semestern har startat. På tisdag åker barnet och jag till Kreta för att researcha och skriva. Jag har långa listor i min telefon med saker som ska köpas, tvättas, fixas och packas.

Imorgon när våra arbetsdagar är över ska vi ses för AW och shopping inför resan. Jag behöver ett par t-shirts och han behöver strumpor. Vi behöver också ha små burkar i resesize och kanske ett par fysiska böcker att bryta av vårt egna skrivande med.

Vi har bokat en svit med en stor terrass och har skakat hand på att vi ska spendera tiden jämnt mellan att researcha/upptäcka, skriva/läsa, bada/sola och äta/fika. Ser väldigt mycket fram emot detta, men också att fortsätta planerandet inför resan. En mycket mysig aktivitet så här sista veckan innan semestern.

Vägen mot hundra

På tal om att fylla fyrtio: mina provresultat har kommit. Kanske har jag faktiskt en chans att fylla hundra, för jag är frisk som en nötkärna. Nästan iallafall, för det är klart att det kommer ett men här.

Mina blodvärden är toppen, vitaminer och hormoner likaså, blodsockret utmärkt, levern mår hur fint som helst. Det enda som inte var toppen var ett njurvärde som ligger lite lågt och som både läkare och chat-gpt säger att vi behöver följa upp om tre månader.

Det var dock bara precis utanför referensramen och enligt läkaren kunde det bero på att jag druckit för lite vatten. Eftersom allt annat i rapporten ser superfint ut tänker jag inte bekymra mig mer om detta. Eller som chat-gpt sa: om det var tecken på kronisk njursjukdom hade inte alla andra värden varit så fina.

Men jag gör en uppföljning om tre månader och är det fortfarande lågt, då får en läkare ta sig en titt på njurarna. På väg mot hundra är jag fortfarande.

Om att gärna åldras men helst lagom

I september fyller jag fyrtio. Jag tror inte att jag har en kris eller så, men kanske nån slags medvetenhet om att jag åldras. Det har gått så fort nu på slutet, åldrandet. Fram tills för bara något år sen fick jag visa legitimation på bolaget, men det behöver jag aldrig nuförtiden.

Rynkorna i pannan har blivit djupare och kråkfötter har dykt upp runt ögonen. Egentligen stör inte rynkorna mig så mycket, jag tycker att det är fint att åldras. Det som däremot stör mig är att ögonbrynen har börjat glida nedåt. Det gör att jag ser trött ut.

Varje dag när jag går till kontoret går jag förbi en skönhetsklinik. En dag kollade jag upp dem, såg att de har fått fantastiska omdömen, men också att de skulle kunna göra något åt ögonbrynsproblemet. Så jag bokade en konsultation och gick dit och allting kändes bra och rätt, så idag ska jag för första gången prova botox.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag har aldrig tänkt på mig själv som någon som skulle göra botox, men här är vi nu. Samtidigt tror jag att man ska göra det som känns bäst och jag känner nog att jag gärna åldras, men kanske inte riktigt så fort som det går just nu.

Ett, två, tre så var veckan slut

Dagens blogg sker från dagens första location: caféet mittemot jobbet. Det har blivit så att jag startar dagarna här, beställer en ostfralla och en latte, varm eller kall beroende på om luften är just det: varm eller kall. Äter bara underdelen av frallan, den med salladen och osten och gurkan. Svarar på mail, förbereder dagens möten, gör nån admin, dricker mitt kaffe.

Om en timme startar dagens första möte och då kommer jag ha förflyttat mig till kontoret. Sjunkit ner på en plats, pluggat i datorn, hämtat ett glas vatten och fiskat upp läppstiftet ur handväskan och placerat det på skrivbordet, nära till hands om det behöver gå fort.

När klockan slår tre och sista mötet är över har jag nog tröttnat på kontoret och börjat längta efter att vara ensam, så packar väl ihop och tar datorn under armen och går de sju trapporna ner till coworking-delen. Sjunker ner i en av sofforna med datorn i knät och en hederlig bryggkaffe intill. Jobbar klart dagen i lugn och ro, men inte mer än en timma eftersom det är en fredag i juli.

Antagligen går jag hemåt sen, kanske köper jag en flaska rosévin på vägen eller något som min man säger att vi behöver från mataffären. Det känns inte omöjligt att jag kommer känna för en fredagsbukett. Kanske blir det förresten bubbel och inte rosé?

Vi får se. Kanske blir det en kväll i soffan, kanske blir det en middag ute, kanske blir det lite av båda. Vi får se, vi får se.

På väg mot hundra

Hej och god morgon. Jag ligger fortfarande i sängen, var på väg upp för att hämta kaffe men kom sen på att jag inte får dricka något. Jag fastar nämligen inför blodprover som ska dras nu på morgonen.

Jag fyller fyrtio i september och har gett mig själv en hälsokontroll i födelsedagspresent. Jag har bestämt mig för att leva tills jag blir hundra, minst. Då gäller det att kroppen orkar ta mig dit, för jag tänker inte bli nån himla skröplig hundraåring.

Om jag nu klarar mig en timme till utan kaffe, förstås.

Första juli

Så passerar juni över till juli. Värmen har tagit min aptit, jag orkar bara halva portioner, vill inte ha något annat än lätta sallader, bubbelvatten och frukt. Det är bara dagens första kaffekopp som är varm, alla andra är fyllda med isbitar och mjölk.

Håret får lufttorka när det är nytvättat, jag dog nästan när jag fönade ut det häromdagen, blev tvungen att blåsa med kalluft i halv evighet efteråt. Gned bort det klarröda nagellacket från fingrar och tår sent igårkväll, lackade om i mörkrött istället, det känns mer som juli.

Om en kort stund ska jag gå upp, kliva i en vadlång svart kjol och en stickad kortärmad tröja i blekgult, lägga den lättaste av makeuper och dra en borste genom håret, toppa med lite glansspray och sen stoppa fötterna i guldsandalerna, greppa den blommiga handväskan och de svarta solglasögonen.

Jag har ett tidigt möte på kontoret, men jag tänker att ett tidigt möte kräver sin tidiga hemgång, för är det någon gång det ska gå på ett ut så är det i juli.

Kvällarna är återerövrade

Jag har börjat ta tillbaka kvällarna. Spenderade söndagskvällen på grönan med min man, lyssnade på A perfect circle som inte alls var särskilt tokiga. För övrigt lyxigt med värmebölja som gör att man kan lämna hemmet för kvällsaktivitet utan att ta med en kofta, trots att klänningen bara hålls uppe av spaghettiband.

Spenderade måndagskvällen sittandes skräddare i soffan, med datorn i knät och ett klirrande glas med bubbelvatten på en armlängs avstånd. Skrev klart redigeringsrunda två och lät sen handlingen för de kommande tio sidorna eller så drälla ut i extremt kortfattad form. Planerar att gå tillbaka till drället ikväll för att börja brodera ut alltihopa.

Fint med kvällar igen.

Om att ta semester som ett proffs

Så startar vecka tjugosju och någon slags nedräkning till semestern. Det är fortfarande två veckor kvar och det känns ganska bra, för det har inte lugnat ner sig på jobbet ännu. Jag tror att det kommer göra det mot slutet av veckan eller kanske i början av nästa vecka.

Så länge som jag kan minnas har jag gått på semester vecka tjugonio. Min sista arbetsvecka är alltid superlugn, knappt några mail hittar fram och telefonen ringer nästan aldrig. Inga möten är inbokade för det finns knappt någon att ha möten med.

Det brukar betyda att jag vandrar in i min semester med ett lugn i kroppen. Har redan varvat ned med långsamma admintimmar på mitt favoritcafé, en och annan långlunch och tidiga eftermiddagar när datorn stängs igen strax innan sexton.

Tråkveckan

Jag har varit sänkt till hälften hela veckan. Vaknade i måndags och upptäckte att rösten var borta när jag skulle säga god morgon till min man. Så har hela veckan fortsatt, dessutom med sällskap av en hosta som har gett mig träningsvärk i magmusklerna.

Med hjälp av te och glass kommer rösten tillbaka då och då, men inte som mer än ett kraxande. I onsdags fick jag ställa in alla möten för kunde bara viska. Har ändå orkat jobba under dagarna, men stupat i säng så snart middagen varit överstökad.

Jag har legat i sängen och tittat ut på den fortfarande ljusa himlen. Lyssnat på mannen och barnet som levt vidare utanför sovrummet. Önskat att jag orkat vara en del av det, vill också vara vaken efter tjugoett. Vill dricka rosé på balkongen, prata och skämta, skriva och läsa, tvinga mig i säng när jag påminns om att det kommer en morgondag.

Nästa vecka, då jävlar, då är det jag och kvällarna.

Kvinnligheten

Få saker får mig att känna mig så kvinnlig som en kofta eller kavaj draperad över axlarna. Det är det perfekta vädret för det just nu, att låta koftan vara draperad över axlarna och lämna armarna nakna därunder. 

Det är min klädsel just nu. Vadlång böljande klänning med spaghettiband och smockat liv, kofta över axlarna. Svepande långklänning och kofta över axlarna. Luftiga och vida kostymbyxor med ett enkelt linne och kavajen över axlarna.

Kanske hänger det också lite på handväskan som helst ska dingla från ena handen och skorna som gärna får vara nätta. Det behöver inte vara höga klackar eller ens klackar alls, tvärtom lever jag just nu i låga sandaler av olika modeller. Allra helst i mina guldsandaler. Kanske älskar jag dem allra mest just nu.

Snabba puckar

De funderar inte särskilt länge, vår ledningsgrupp. Åtminstone inte på två av tre beslut. Det sista beslutet får en uppföljningsplan efter sommaren. Jag känner mig nöjd med beslutet, för jag skulle vilja ha en semester mellan mig och nästa steg i den processen. 

De två besluten som fattas breddar mitt ansvar ganska rejält. Jag får klartecken på att rekrytera in en resurs för att hantera det ena ansvaret, det som till viss del berör försäljning. Det andra ansvaret får jag i uppdrag att sammanfatta hur jag vill ta vidare. 

Det handlar om HSEQ och är inte på något sätt ett litet ansvar. Det fyller mig med nervositet, för jag kan inte särskilt mycket inom området. Å andra sidan kan jag väldigt mycket om det som redan är mitt ansvar idag, vår administration, och jag är redo för en ny utmaning. Redo att kasta mig in i något nytt, redo att låta det vara lite läskigt.

Fint att se

Så får barnet tillbaka sin sluttenta från kursen om antikens Grekland. Han får ett B och jag kan inte minnas att jag sett honom skina så av stolthet tidigare. I samma veva börjar han skriva en uppsats i den nya kursen om folkmord och han kastar sig över uppgiften.

Det är fint att se honom nuförtiden. Han pratar om sina kollegor på grönan, träffar olika vänner varje vecka, går på föreläsningar och skriver på sin uppsats. Läser böcker och skriver på sin egen bok dagens sista timme, den enda timme han har som inte är fylld med livet.

Och han skrattar och skämtar, gör planer för framtiden och mår så uppenbart bra. Han är visserligen nervös inför framtiden, inför att testa läsa ett nytt program på universitetet och att bo själv igen, men det verkar vara en bra nervositet. En som liksom pirrar. 

Det är väldigt, väldigt fint att se.

En midsommarhelg

Så kommer midsommar och en värmebölja. Vi gör nästan ingen skillnad på dagarna, fyller dem med samma saker. Långa promenader och ännu längre middagar på balkongen. Träffar vänner och familj, äter och fikar, pratar bort timmar.

Spenderar tid framför varsin dator men med tre olika inriktningar: bokskrivande för mig, uppsatsskrivande för barnet, musikskapande för mannen. Jag hinner läsa ut en bok och starta en ny. Jordgubbstårtan från midsommar äts långsamt upp under tre dagar. Balkongdörren stängs inte en endaste gång.

Nervös, glad, lättad, redo för midsommar

Onsdag 09:45. I min kalender ligger en halvtimmes presentation för vår ledningsgrupp. Kvällen före pratar jag med min chef. Ett av förslagen i min presentation är mitt, det andra är ett ansvar han vill att jag ska kliva in i och det tredje är en rest från en annan avdelning.

Mitt eget förslag skulle jag kunna dra i sömnen, men de andra två kom snabbt och från varsitt håll och där behöver jag någon som studsar tillbaka mina tankar i nya vinklar. Kvart över tio på tisdagskvällen blir min presentation klar. 

Drömmer under natten att jag är gravid. Långt gången, barnet kommer när som helst. Vaknar med panik för jag har verkligen inte tid att ta hand om ett barn, herregud. 

Övar på presentationen tyst i mitt huvud medan jag dricker en islatte på caféet mittemot kontoret. Är nervös trots att det bara är snälla och bra människor i ledningsgruppen, vill verkligen att de ska gilla det jag har att visa.

Det gör de också, gillar det. Min halvtimme blir en timme och när jag frågar om jag ska avbryta presentationen säger de nej, sitter framåtlutade och intresserade. Det fattas inga beslut där och då, men det är en bra sak för vissa saker ska inte stressas fram.

Efteråt känns det så skönt. Jag är varm och röd om kinderna, men glad och lättad och mina axlar har sjunkit med trehundra miljoner centimeter. Nu är jag redo för en midsommar.

En regnig tisdag

Spenderar tisdagen på ett tåg. Eller okej, delar av dagen om vi ska vara petiga. Regnet smattrar mot rutan, tävlar mot ljudboken i mina hörlurar. Det är en romantisk historia av Joanna Bolouri som gör att jag måste knipa ihop läpparna för att inte skratta högt.

Har ett par möten, äter lunch med vår slutkandidat i rekryteringsprocessen, gör ännu ett par möten, promenerar under paraplyet till tåget, lyssnar på regnet och boken och chattar om midsommar. Det lutar mot sill och potatis och räkor och aioli och knäcke och ost.

Och bubbel och gräddtårta med jordgubbar. Enorma mängder jordgubbar. Ser framför mig en assiett med en bit jordgubbstårta och en lika stor hög jordgubbar intill. Ser det både till midsommar och som frukost på midsommardagen.

Långsam start

Vaknar på söndagen och känner mig äntligen pigg. Gör frukost, går till gymmet, handlar på vägen hem, lagar lunch. Sen kraschar jag. Sitter vid matbordet och klipper med ögonlocken för att inte somna. Min man leder mig mot sängen, sen lägger han sig bredvid mig och gör cirklar över min rygg medan jag sover bort två timmar mitt på blanka dagen.

Vaknar till liv och ger oss på allting som behöver göras. Han lagar mat och städar, jag putsar fönster och tvättar tomt i tvättkorgen. Jag bestämmer redan på söndagskvällen att inte gå utanför dörren på måndagen, för väderprognosen lovar regn hela dagen.

Lämnar inte mina mjukisar alls på måndagen, har köksfönstret på glänt och regnet som bakgrundsljud i mina möten. Tar med datorn till soffan vid tre för ett par sista admintimmar. Klarar hela dagen utan att sova middag.

Så kommer kvällen och vi lyssnar på långsam jazz och korkar upp en flaska rödvin, för min man lagar en oxfilépasta och den förtjänar sitt rödpang. Jag stryker tisdagens kläder och målar naglarna, tänker att alla veckor kan få starta så här.

Om att aldrig lära sig

Är så trött, så trött hela lördagen. Vaknar av solen som skiner i mitt ansikte vid sju, hämtar kaffe och läser en stund, men hungern river i magen. Kastar en kudde på barnet när jag går förbi hans rum, ropar frukost!

Jeans och tisha, sandaler och stickad tröja. Väskan över ena axeln, håret i en knut, en lätt makeup. Spenderar en timme i lä på en uteservering, dricker cappuccino och apelsinjuice, äter turkisk yoghurt och jordgubbar och en croissant, sneglar på barnets pannkakor.

Säger hej då till barnet, han kliver på tåget till sin pappa, jag promenerar en timme och är sen tillbaka vid tåget, möter min man som gjort sin festivalspelning. Handlar till lunchen och middagen, slumrar nära varandra på soffan en timme, vaknar och duschar länge.

Pratar om allt vi borde göra (handla, tvätta, städa, putsa fönster) men lyckas inte lämna soffan. Det är inte förrän på kvällen som jag kommer på varför jag är så trött. Jag glömmer hela tiden bort att jag är en introvert person i stort behov av att vara ensam, så jag fyller kalendern med middagar och människor och förstår sen inte varför jag kraschar första dagen på hela veckan när jag är själv.

Lägger mig på sängen med ett glas rödvin och en bok medan min man lagar mat och det är som om energin sipprar tillbaka in i mig. Vet inte om det är tystnaden eller boken eller vinet eller ensamheten eller kanske allt. Fint är det iallafall, att vara för sig själv en stund.

Garderobens nya favorit

I onsdags hämtade jag äntligen ut paketet som jag väntat på i veckor. I det låg mina nya guldsandaler. De påminner om ballerina i formen, men har öppen tå och öppna sidor, inte direkt remmar men inte så långt från heller.

Jag har burit dem sedan dess, till mina ljusa jeans och med en enkel t-shirt. När det har varit kallt har jag dragit en stickad tröja i samma färg som tishan över huvudet. Den blommiga handväskan till förstås.

Men nu är det söndag och jag skulle behöva tvätta jeansen och kanske låta guldsandalerna vila lite. Åtminstone till imorgon.

Ännu en kväll, ännu en dag

Torsdagen/fredagen blir en nästan exakt upprepning på tisdagen/onsdagen. Skillnaden är att det inte regnar när jag promenerar hem från restaurangen, och att den ligger fem minuters promenad längre bort.

Jeansen som hängs över en stolsrygg och sparas till fredagen är blå, tishan är vit, den stickade tröjan också. På fötterna guldsandaler, i handen den blommiga väskan.

Kommer hem vid tjugotvå, byter om till pyjamasshorts och linne, skriver från sängen en halvtimme, sover sju timmar och sen upp igen, i rörelse mot den lilla staden för ytterligare två anställningsintervjuer och två möten.

Häxa

Jag bor någon helt annanstans när jag glider in i min dröm den natten. Jag har ett skrivbord som står framför mitt sovrumsfönster. Det är vackert snidat i trä. Ovanpå det ligger en voododocka.

I nästa hjärtslag är jag på jobbet, knycker ett hårstrå från någons rock. Jag är tillbaka vid skrivbordet, snurrar hårstrået runt dockans hals, varv efter varv. Jag sticker en stor nål i dockans fot. En dag säger någon att han har fått så oförklarligt ont i sin häl. En seger virvlar fram inom mig. 

När jag vaknar den morgonen är det med en liten besvikelse över att jag saknar både fiender och voododockor.

En kväll, en dag

Ett varmt sommarregn öser ner när vi säger hej då och springer hemåt. Vi har spenderat kvällen på Tennstopet, så vi behöver bara korsa en gata och runda ett hörn och så är vi hemma. Jag hänger min ljusgula finstickade tröja över en köksstol, de vita jeansen på stolen intill, tänker att kvällens kläder även kan få vara morgondagens.

Tar med datorn till sängen, för klockan är nästan tjugotvå men jag har inte skrivit något alls och det kliar i fingrarna. Orkar bara tjugo minuter eller så, men det är tillräckligt för att stilla fingrarnas kliande.

Vaknar till en onsdag. Kliver i de vita jeansen och en smörgul tisha. En lätt makeup, en borste genom håret, lite glansspray. Den ljusgula stickade tröjan, leomönstrade loafers, brun väska.

Promenerar till centralen, köper en islatte och en macka med skinka och senap, kliver på tåget mot den lilla staden och här är vi nu, med två anställningsintervjuer och två möten att fylla dagen med.  

Om att skriva och att skriva om

För några veckor sedan sparade jag en kopia av min text om de första grekiska gudarna, det som förhoppningsvis en vacker dag ska bli en färdig roman, och började om från början. När jag började skriva på boken i vintras gjorde jag det i tredjepersonsperspektiv, men det kändes aldrig riktigt rätt.

Så jag började om, visserligen med utgång i den befintliga texten, men det är aldrig så lätt som att ersätta hon med jag. Det tog mig flera veckor, men i söndags nådde jag slutet av det som jag redan hade skrivit. Det nya perspektivet gav dessutom nästan tio sidor i ny text under omskrivningen, bara för att orden flödade så mycket lättare.

Igår påbörjade jag omskrivningsvända två, för under veckorna som jag skrivit om texten har jag även landat i att det inte ska vara några andra gudars perspektiv än Gaias. Tidigare hade Uranos, Tartaros, Nyx och Erebos varsitt kapitel, visserligen korta och snabba, bara glimtar in i deras tankar, men jag vill att texten bara ska vara Gaias.

Så nu behöver jag skriva om ännu en gång, fortsätta samla idéerna som hela tiden dyker upp i huvudet om saker som ska hända framåt i min anteckningsapp i telefonen. Det är en anteckning som redan är evighetslång, rad efter rad med tankar och idéer, vackra ord som jag snappat upp, meningar som plötsligt bildats i mitt huvud.

Oavsett om det blir en färdig roman eller inte så har jag väldigt roligt under alla dessa timmar när jag skriver och skriver om. Kanske är det det viktigaste.

Vecka tjugofyra

Hej och välkomna till vecka tjugofyra. Idag börjar barnet två sommarkurser på universitetet. Tanken var att han bara skulle läsa en kurs, men så fick han veta i fredags att han lyckats norpa en av reservplatserna till en kurs i litteratur så nu kör han båda. Plus jobb på grönan, plus skriva på sin bok, plus ge mig fakta till min bok.

Han var väldigt bakis igår, barnet. Det var av en fin anledning, för på lördagen hörde han av sig till en av sina bästa vänner från gymnasiet. De gled isär under mardrömsåret efter gymnasiet. Jag trodde nog att något kanske hade hänt, men ville inte peta i det när barnet mådde som sämst.

Det visade sig att det var någon slags skam, i brist på bättre ord. Kompisen läser en ingenjörsutbildning på KTH och siktar på en master, samtidigt som han bor på egen hand och jonglerar studierna med två deltidsjobb. Barnet sa det inte rakt ut, men jag tror att han skämdes över att det inte hade gått lika bra för honom.

Kompisen är dock en oerhört fin person och hade blivit väldigt känslosam när barnet hörde av sig och berättade om hur saker har varit. De spenderade hela lördagen tillsammans och när kompisen skulle träffa sina vänner på kvällen tog han helt enkelt barnet med sig.

Han lullade runt här hemma igår, barnet. Seg efter sjutton miljoner öl, men med ett lyckligt leende på läpparna. Jag lyckades locka ut honom en timme, gav honom burgare och glass, innan han återintog sitt liggläge i soffan.

Och nu är det en ny vecka. Min man ska spela på en festival på fredag, barnet har tre föreläsningar och fyra jobbpass samt ska hänga med kompisen igen på onsdag, jag har två middagar och två dagar med anställningsintervjuer i den lilla staden.

Påminn oss vecka tjugofem om att göra ingenting.

Variationer

Tack och lov att barnet är hemma igen, vi har äntligen fått hemlagad mat. Barnet la gula ärter i blöt på onsdagskvällen och startade en ärtsoppa efter sitt arbetspass igår. Vi turades om att hålla koll på soppan och träna under den sena eftermiddagen.

När alla var hemma och färdigtränade var soppan klar och barnet stekte pannkakor och vispade grädde och dukade fram tillsammans med drottningsylt. Jag serverade mig och min man punsch till, som sig bör. Kan inte tänka mig en bättre torsdagsmiddag.

Så det kan gå

Så vi åt ute igårkväll. Ja, det blev så men det var faktiskt mina föräldrars fel, för de bjöd in sig själva på middag samma dag. Så köttfärsen fick hoppa in i frysen och istället bokades bord på ett av våra stammisställen.

Jag hade absolut kunnat svänga ihop något av köttfärsen och bjuda på, men jag känner rätt jobbiga känslor kring att umgås med mina föräldrar och om jag skulle låta dem slå sig ner vid mitt köksbord tror jag att det finns en risk att de i skrivande stund fortfarande skulle sitta kvar.

Det blir lättare på restaurang, då kan man bryta upp när man känner sig klar, tacka för en trevlig middag och gå åt varsitt håll. Och det var precis så det blev: en trevlig middag, inte mer än ett par timmar lång.

Vi satt kvar vid bordet och väntade in notan medan de behövde springa till tåget. Köpte varsin glass och slog oss ner i parken mellan oss och restaurangen på vägen hem, tittade på människor och kände kvällens sista solstrålar.

Livet och maten de senaste dagarna

Barnet jobbade de sista fyra dagarna på förra veckan, så när söndagens pass var klart hoppade hade på pendeln till långt utanför stan för att hänga några dagar hos sin pappa. Kvar hemma var vi vuxna (som om det tjugoettåriga barnet inte är vuxen) som verkligen tappar allt ansvar när det bara blir vi.

Eller allt ansvar är att ta i, det är bara matlagningen som vi tenderar att bli lite lata kring. Tittade på varandra på söndagskvällen. Beställa indiskt? sa min man. Ja för fan, sa jag.

Så kom måndagen och vi gick om varandra mellan kontor och träning, möttes halv åtta hemma i hallen. Springa ner till asiaten och hämta vårrullar och en nudelsallad? sa min man och jag var utanför dörren innan han ens hunnit avsluta meningen.

Igår skrev min bästis och frågade hur jag kände för en kväll på fransosens uteservering och jag svarade att jag kände starka positiva känslor för det. Skrev till min man att han fick äta ur frysen och han svarade att han sticker och repar med grabbarna istället, tar något på vägen.

Och nu är det onsdag och barnet kommer hem för att jobba veckans fyra sista dagar igen. I kylen ligger ett kilo köttfärs med sista tillagningsdag idag. Någon av oss behöver ta tag i det.

Överraskningar

Igår fick jag direktiv om att lägga in en semestervecka i mitten av september, för tydligen ska jag inte spendera min fyrtionde födelsedag hemma. Jag vet inte mer än att vi ska spendera veckan i Frankrike och det pratas om att äta bouillabaisse enligt konstens alla regler. Det är ju en soppa som är född i Marseille, så jag har mina misstankar.

Vet förresten även att vi inte kommer spendera veckan i en och samma stad samt att jag fick välja om vi skulle flyga tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen. Men mer än så vet jag inte. C'est tout!

Helgen sommaren kom

Den här helgen kom sommaren till vår innergård. Våra balkongdörrar har stått öppna nästan alla av helgens timmar, precis som våra grannars. Jag har suttit på balkongen och skrivit, suttit på balkongen och målat naglarna, suttit på balkongen och njutit av en fördrink innan middagen med min man.

Det har doftat från grillen på vår gemensamma uteplats i dagarna tre. Den äldre kvinnan två våningar ovanför oss har vattnat gårdens alla blommor med vattenslang medan husets barn har sprungit runt hennes fötter.

Dagen efter kvällen före

Så blir det äntligen fredag. Jag ligger fortfarande i sängen, fast jag verkligen borde gå upp. Det var en fin kväll igår. Grillbuffé på en marinas brygga, glastak och infravärmare, tjocktröja och rosévin.

Snart börjar dagen med veckans sista frukostmöte på caféet intill kontoret. Om jag inte minns fel ligger det förresten ett kort möte i kalendern redan klockan åtta, men det får rulla in i mina öron genom hörlurarna medan jag promenerar mot arbetsdagen.

Ser fram emot en ledig helg, att umgås med barnet mellan hans arbetspass, skriva på boken utan stress i kroppen, kanske dricka ett glas vin på en uteservering, vara nära min man.

Och så torsdagen

Hej och välkomna till en torsdag. Barnet är hemma igen. Han sitter mittemot mig vid matbordet och skriver uppsats. Resten av veckan ska han plugga förmiddagar och jobba eftermiddagar, hela vägen in på kvällarna. Förutom lördagen då, som bara är jobb.

Kalendern är fylld med möten från nio till femton. Ska stryka kläder och måla naglar på lunchen och gå raka vägen in i duschen när sista mötet är klart, för vid sjutton ska jag vara på en marina och ta emot mina kollegor inför kvällens sommarfest.

Jag har inte bestämt kläder ännu men det lutar åt vita byxor och en stickad vit tröja, båda raka och vida i modellen. Tänker sparsamt med makeup och håret fönat rakt på rundborste. Vet inte vilka skor eller vilken väska jag vill ha, men vet att jag vill ha ett glas rosé i handen. 

Ännu en tiopoängare

Här kommer ännu en tiopoängare till dag: hade planerat hemmajobb eftersom ventilationsarbete skulle pågå på kontoret och luften stå stilla. Klädde mig i dressade mjukisbyxor, linne istället för behå och en luftig jeansskjorta ovanpå. Håret i snodd och bara en gnutta makeup.

Tog tre möten vid matbordet och jobbade resten av tiden från soffan med datorn i knät och en kanna kaffe intill. Sammanställer just nu en jäkla massa statistik inför viktiga beslut som behöver fattas och för någon som spenderar nittio procent av sina arbetsdagar i möten är känslan av flera timmars sammanhållande admintid ren och skär lyx.

Hade min man nära hela dagen, som längst bort i rummet intill. Åt lunch tillsammans och gick en promenad efteråt. Jobbade flitigt till sjutton och slog sen ihop datorerna. Gick till varsitt gym och sammanstrålade hemma igen en timma senare.

Kände lyxen i att vara ensamma mitt i veckan och korkade upp en flaska vin att dela på under kvällen, som en romantisk liten prick över det berömda i:et. Ägnade oss en stund åt skrivande och musikskapande innan resten av kvällen var våran.

Och nu är det onsdag och jag sitter på tåget på väg till den lilla staden för en heldag i planeringsmöte med mina teamledare. Säger ju att det bara är tiopoängare till dagar hela vägen genom veckan.

Tio poäng

Låt mig ge er min måndag. Hade tänkt återanvända min outfit från söndagens familjemiddag på italiensk restaurang: svart slipkjol och en ljusgul finstickad tisha, svarta låga mary jane's och en blommig handväska i alla möjliga dimmiga färger. Men så krävde vädret en kofta över axlarna och den förstörde allt.

Drog tröjan över huvudet och ersatte med en luftig finstickad svart tröja istället. Kanske hade jag bytt handväska om jag inte redan varit en minut sen till mitt frukostmöte, så den blommiga väskan fick ackompanjera min helsvarta outfit och det kändes inte så dumt ändå.

Gick från cafémöte till kontoret och rev av två möten. Promenerade hem, kastade i mig en sallad, gick till massören. Kom hem, genomförde ett möte i hörlurar medan jag sminkade om mig och promenerade sen tillbaka till kontoret för dagens sista möte.

Avslutade arbetsdagen på samma sätt som den började: på café, men med en massiv mailinkorg istället för möte. Både bra start och bra avslut på en arbetsdag.

Gick över till att skriva bok när klockan slog sjutton. När jag kom hem vid nitton var det till en tyst lägenhet, för barnet spenderar en förskjuten helg hos sin pappa och mannen var i den lilla staden för att repa med bandet.

Bytte om till träningskläder och gick till gymmet för en halvtimme med fria vikter. Tog med sushi hem och åt skrollandes instagram, duschade och låg i sängen med en ny bok vid tjugoett. Så pass bra dag att jag kände att jag behövde återge den här idag.

Då och nu

Jag läste bakåt här i lördags. Slog mig ner med min dator i soffan medan en bolognese puttrade på spisen, min man spelade gitarr och barnet träffade en kompis. Det var meningen att jag skulle skriva vidare på boken, men jag hade inte tillräckligt mycket hjärna för att det. 

Det gör inget, vi hänger intensivt, boken och jag, så en ledig dag från skrivandet gjorde nog bara nytta. Plus att det var lite fint att läsa bakåt och återuppleva alltihop. Insåg två saker: hur jävla mycket jag har jobbat i mina dar samt hur tufft min man och jag hade det för några år sen.

Kände en otrolig lättnad när jag läste tillbaka. Både över att arbetstimmarna är så väldigt mycket färre nu för oss båda, men också för att jag på något konstigt sätt är glad för det där helvetesåret. Jag lärde mig saker, om honom och om mig och om oss. 

Vi är på andra sidan nu. Har förlåtit varandra, lärt oss våra läxor och gått vidare. Finast i kråksången är att vi valde att gå vidare tillsammans. Det var inte självklart just då, men nu när vi är ute på sidan är jag glad över att vi valde att hålla ihop. Känner mig ödmjuk och tacksam inför mitt gamla jag och besluten som hon fattade.

Bra fredag, bra lördag, bra söndag

Så blir det äntligen fredag. Väderappen säger tjugo grader och sol och jag har klätt mig i en vadlång kjol i ett svepande tyg, en luftig bomullstisha instoppad under kjolkanten och så en stickad tröja över.

Jag sitter på ett av mina favoritcaféer, ska starta dagen med en admintimme i sällskap av kaffe och fralla, innan jag promenerar till kontoret och tar mig an en mötesdag. Kommer avsluta dagen vid sexton genom att sjunka ner hos min frisör, få en hårinpackning och hårbottensmassage och sen bli av den sista centimetern på längderna.

Vi har en bra helg på gång. Det pratas om uteserveringsvin, solskenspromenader och obegränsat med skrivtid. Eller så obegränsat som uteserveringarna, vinet och promenaderna tillåter. Just det, vi har även en söndagsmiddag inplanerad med min mans familj på en italiensk restaurang. Så ja, en bra helg på gång.

Välkommen

Tänder stearinljusen på köksbordet och i vardagsrummet när vi ska äta middag. När jag ett par timmar senare blåser ut dem för att släcka ner och gå till sängs slår det mig att de är vår enda belysning. 

Mörkret har just sänkt sig utanför fönsterna, men vi har inte tänt några lampor. Vi har nått tiden då belysning inte behövs, när dagsljuset som trillar in är tillräckligt för att lysa upp. Ett tag kändes det som att vi aldrig skulle komma hit.

Omvandlad budget

Så jag tog fram alla mina sommarklänningar i helgen och behövde omedelbart göra avkall på flera av dem eftersom de helt enkelt inte fick plats i garderoben. Bestämde mig för att det blir en sommar utan puffärmar, så puffärmarna fick åka tillbaka till sin vinterplats längst upp i klädkammaren.

Bestämde mig även för att jag inte får köpa fler klänningar, kjolar eller shorts, för jag vill inte göra avkall på fler plagg i min garderob. Insåg dock på måndagen att jag kan omvandla min klädbudget till fikabudget och inte behöva ge mig själv dåligt samvete varje gång jag köper frukost/lunch/fika/mellis/kaffe på lokal.

Ska leva så gott i sommar alltså.

Solodagen

Ägaren till fastigheten där mitt kontor bor har i dagarna öppnat ett coworking i entrén. En mycket tjusig och lyxig sådan som dessutom har gott - och gratis - kaffe. Förutspår att detta kommer spara mig många kaffehundralappar i månaden.

Igår spenderade jag en ljuvlig timme där tillsammans med min dator och veckans mötesförberedelser. Njöt av varenda sekund. Njöt för övrigt av exakt alla sekunder igår, för hade nämligen en plötsligt solodag. 

Barnet var hos sin pappa och min man spenderade eftermiddagen och kvällen i den lilla staden för att repa med bandet. Tänkte på min girl dinner prick hela dagen och var alldeles varm inombords.

Bestämde mig för att byta kontoret för skrivtid på Fabrique vid sjutton, äta en tranbärsbar och dricka dagens sista kopp kaffe. Skrev bort en timme och promenerade sen hem med jackan hängandes över ena armen.

Kom hem, bytte om till träningskläder och gick till gymmet. Sprang en halvtimme på löpbandet och lyfte vikter den andra halvtimmen, samt fnittrade konstant till den romantiska ljudboken i öronen. 

Värmde söndagens pankopanerade kyckling i ugnen exakt lika lång tid som det tog att svara på fem mail från mobilen, klicka ut chilimajo på ett fat och öppna en cola zero. Åt den med andra ord ljummen (ändå gott!) med fingrarna medan jag lyssnade vidare på boken.

Gjorde sen en extra allt-dusch och bytte om till nattlinne och kröp ner i sängen med samma bok som spenderat sin kväll i mina öron fast nu i textform och det var där min man äntligen hittade mig vid tjugotvå.

Som sagt, en mycket bra dag. Låt oss göra om den nån gång.

Helgen som var och veckan som blir

Så gick en helg. En blinkning och så var den förbi. Solen körde något slags race med regnmolnen över himlen, tävlade om utrymmet. Barnet stannade kvar i stan under helgen, jobbade korta pass och hängde med en kompis för burgare och bärs, åkte till sin pappa på söndagen för en förskjuten helg.

Spenderade min lördagsförmiddag med att skrubba balkongen och plantera om i krukor och balkonglådor medan mannen och barnet tvättade och oljade in balkongmöblerna. Stannade kvar på temat och tog ner sommarklänningarna från klädkammaren, för väderprognosen lovar över tjugo grader den här veckan.

Klämdagen som inte blev en klämdag fast ändå lite

Så blir det fredag och klämdag. Frågade min man redan för någon vecka sedan när dagen dök upp i kalendern om vi skulle jobba eller vara lediga och han svarade att han behövde jobba, så jag lät kalendern fyllas upp även för fredagen.

Klipp till i måndags när vi bäddar sängen och han skiner upp och säger att det är klämdag på fredag och frågar vad jag vill göra. Kastade en kudde på honom och sa att han tvingade mig att jobba. Har dock noll och inga möten, bara adminjobb att beta undan och det gör jag från soffan till ljudet av min man och hans gitarr.

Ska stöka bort alla mina måsten snabbast möjligast och sen kanske njuta av ett glas eftermiddagsvin på en uteservering. Låter lagom betungande för en klämfredag.

Tack för tiden

Mmm röd dag. Barnet jobbar och min man har signalerat att han behöver spendera kvalitetstid med sin gitarr, vilket innebär att jag får spendera tid skrivandes på det som förhoppningsvis ska bli en bok en vacker dag.

Vi har ett bra flyt just nu, skrivandet och jag. Barnet har nästan helt lämnat vårt gemensamma bokskrivande för sitt eget skrivprojekt och kallas endast in när jag behöver fakta om gudarna, men det är okej. Kände att det blev konstigt att skriva bok tillsammans med sitt barn när det blev dags för den första sexscenen och vem vill liksom ens skriva en bok utan sexscener.

Livets gilla gång

Barnet började jobba förra veckan. Han skriver just nu även sista hemtentan i vårens sista kurs. Snart börjar sommarkursen som handlar om folkmord och som han ska kombinera med jobbet som entrévärd på grönan. 

Vi kikade genom hans schema för sommaren häromdagen och konstaterade att han aldrig kommer ha tid att ha tråkigt. Han verkar dock nöjd med livet. Kommer hem från jobbet och pratar om kollegorna och arbetsuppgifterna, vräker i sig mat och stupar sen i säng. 

Är uppe i tid på morgnarna, pluggar och jobbar, sköter sina dagar. Jag hoppas att några av arbetsrelationerna ska bli vänskaper och en del namn återkommer när han berättar om sina dagar, men ännu har det knappt gått någon tid alls och jag vet att jag behöver låta honom mogna i sina relationer, att jag inte får stressa honom.

Men han mår bra och det är det allra viktigaste.

Två saker att fira

När vi gick ut från Ica igår tultade ett litet barn framför oss. En piggelin droppade ner längs hennes hand. Jag berättade för barnet att det var hans favoritglass de första fyra åren av hans liv eller så och han log och berättade att han åt en piggelin på rasten häromdagen.

Idag fyller han tjugoett. Året som har gått har varit det värsta i hans liv. Det värsta året i mitt liv också. Men om det är något som jag är glad för efter året som passerat så är det att vi har varandra, och hur tydligt just det är, att vi har varandra.

Idag har jag två saker att fira: att mitt barn fyller tjugoett, och det faktum att jag får fira mitt barn när han fyller tjugoett.

Nästan tjugoett

Imorgon fyller barnet tjugoett och igår inkasserade han sin present. Vi startade dagen med brunch på Bistro Casper och fortsatte sen ner på stan, gjorde en ordentlig påfyllning av garderoben efter barnets önskemål och avslutade med fika.

Imorgon ska vi fira med squash på lunchen, tårta till trefikat och så burgare och milkshake på hans favorithak på kvällen. Eftersom han har det lite för bra ska han också få ett presentkort på IKEA som en subtil påminnelse om att det så småningom är meningen att han ska flytta hemifrån. Tror att det kommer bli en mycket bra dag. Kaloristinn, men mycket bra.

Dansa som om vi är femtio

Rolig sak jag gjorde igårkväll: drog ut varenda plagg ur min garderob och provade framför spegeln ihop med olika väskor och skor. Jag ska gå på något som i min kalender är döpt till superdupermega-AW eftersom min chef behöver kompensera för att han ställde in vår förra AW med kort varsel.

Tydligen har han bokat en VIP-hörna på ett dansgolv för folk som fyllt femtio, fast jag inte ens nått fyrtio och vår gemensamma vän precis passerat trettiosträcket. Jag vet inte säkert men jag misstänker att det är en förolämpning.

Det gör dock inget för vi ska dansa. Som vi ska dansa. Herregud som jag ska dansa. Kvällens kläder blir förresten ett par svarta byxor med hög midja och vida ben och en hudfärgad genomskinlig långärmad topp som liksom gnistrar, leopardmönstrade Mary Jane’s och en liten brun mockaväska över en axel.

Döden och elakheten

Min mamma har blivit elak. Jag är lite rädd för att det går i arv, för min mormor är en av de elakaste människorna jag känner. Vi har alltid pratat om det inom familjen, skakat på huvudet åt hennes beteende och kallat det för skitsnack när hon säger att det inte finns någon illvilja och att saker bara kommer ut fel, för det är verkligen utstuderat elakt.

För något år sedan började min mamma visa samma drag, skyllde på samma som mormor, att hon bara är plump. Jag åt middag med mina föräldrar i måndags och min mamma berättade då att hon mår bättre än nånsin, att hon aldrig varit så lycklig som hon är nu.

Och det hade ju varit fint om det inte vore för att min pappa satt mittemot henne och hörde henne vara sitt livs lyckligaste, samtidigt som han själv skickas på undersökning efter undersökning efter att en tumör hittades i hans urinblåsa för några veckor sedan.

Han är rädd och orolig och har dödsångest, och hon är sitt allra lyckligaste. Det är så utstuderat jävla elakt. Och jag är rädd, rädd för att också bli elak. Mamma har alltid varit medveten om att mormor är elak och ändå har hon blivit likadan. Betyder det att jag också kommer bli det? Kan jag undvika det genom att undvika henne, genom att aktivt tänka på mitt agerande eller är jag körd? Är det ödesbestämt att jag ska bli en elak gammal satmara?

Jag vill verkligen inte bli elak. Jag vill inte vara den sortens person som min mormor är och som min mamma håller på att bli. Jag vill inte heller att min pappa ska vara ledsen och orolig och rädd för att dö och att min mamma ska vara den som gör det värre.

Utveckling för alla

Jag gjorde en liten förändring i min personalgrupp förra veckan. Jag har tre grupper som rapporterar till mig samt en bamsestor grupp (eller sex mindre grupper om vi ska vara petiga) där jag är processägare och därmed ansvarig för deras arbetssätt, men personalansvaret ligger hos respektive regionchef.

För den allra största arbetsgruppen - vår centrala kundservice - samt admingrupperna som ligger under regionerna har jag en teamledare som ansvarar för den dagliga driften. Från och med den första maj har jag även en teamledare för den näst största gruppen, den som administrerar våra centrala avtal.

Det finns en förväntan om att jag ska arbeta strategiskt med att utveckla och effektivisera, men det är ju svårt när man hela tiden sitter fast med operativa beslut. Samtidigt som just de operativa besluten aldrig nånsin får prioriteras ned eller stanna av. 

Just därför tror jag att det här kommer bli toppen i alla led: för mina team som får en närvarande teamledare som är med dem i det dagliga arbetet, samt för mig som får fokusera på att arbeta än mer strategiskt. 

Plus att jag i en ännu större utsträckning får fokusera på det som jag på sistone känt är bland det mest stimulerande i mitt ledarskap: att leda ledare. Är mycket pepp på framtiden och helt ärligt lite sur över att en sommarperiod med semester är på ingång, jag har ju ett flow här.

Barnet och valåret

I år får barnet rösta för första gången och jag har bestämt att vi ska gå all in valår. Titta på debatter, göra hundra valkompasser, läsa på och förstå. Även om jag är hyfsat säker på var jag står så är jag också väldigt öppen för att låta mig puttas åt ett annat håll.

Min största utmaning är kanske att hålla isär parti och partiledare. Behöver påminnas om att vi röstar på partiet och inte dess ledare när de beter sig som barn under debatter, vilket sannerligen är en utmaning.

Fjärde maj: dagens känslor

Hej och god morgon. Jag sitter på tåget på väg till den lilla staden. Jag ska hålla ett gäng lönesamtal samt även några möten och äta middag med mina föräldrar innan tåget tar mig hem igen i slutet av dagen. 

Har för första gången i år ersatt blazer och trenchcoat med kavaj. Matchar den med vita jeans, mörkröd stickad tröja och så flätade ballerina, väska och kavaj som bryter av i svart. Sommaren kom ju med en liten tease i helgen och nu är motståndet mot jackor och strumpor stort. Faktiskt nästan oövervinnerligt.

En söndag i livet

En söndag pågår i det lilla livet. Jag sitter på mitt favoritcafé, Fabrique mittemot Vasaparken, och betar av en lång lista över dagens alla aktiviteter. Jag är på aktivitet fyra men aktivitet tre är bara delvis avklarad, jag behöver gå förbi kontoret för att slutföra den.

Den lilla listan? Den ser ut så här:
💅 Måla naglarna
📚 Äta frukost och skriva bok
🫡 Jobba klart veckan
👩‍💻 Blogga
👜 Köpa nagellack
🎁 Hämta ut paket
🛏️ Bädda rent sängen
🧹 Städa lägenheten
🏋️‍♀️ Träna
🛒 Handla till middagen
🍝 Svänga ihop en lasagne
💆 Göra ansiktsmask
🛀 Extra allt-dusch

Min man är i den lilla staden och repar med bandet. De har bokats in på en festival i sommar och skriver nu ny musik samt repar varje tillfälle de får. Barnet är hos sin pappa men kommer hem lagom till att den där lasagnen ska svängas ihop och jag tänker att det är en uppgift som antagligen landar på honom.

Men mysigt att starta söndagen med frukost på café och bokskrivande. Också mysigt att arbeta enligt en lista, även om den verkligen inte tillåter slackande någonstans. Nej, nu ska jag packa ihop och promenera till kontoret en snabbis. Hej!

Första maj

Så går vi in i maj och jag är väldigt redo att lämna april bakom mig. Kanske allra mest aprilvädret? Undkom en hagelskur tidigare i veckan genom att byta till trottoaren bredvid och promenerade plötsligt i solsken. 

Hoppas på en maj med uteserveringar, långa promenader, lördagsluncher med vin, kanske årets första picknick, långfrukost med bok på café, timmar av att skriva, dricka rosévin, se naturen bli alldeles grön, måla naglarna rosa, lämna jackan hemma, ha bara ben och svepande kjol, nakna fötter och ballerina.

Parantesonsdag

Skrev noll och ingenting på boken igår. Istället hängde jag med min avdelning hela dagen. Vi hade en workshop om vilka krav vi kan ställa på varandra. De fick lista vilka krav de tycker sig kunna ställa på mig som chef, vilka krav de anser rimliga för mig att ställa på dem och vilka krav de kan ställa på varandra som kollegor.

När alla krav stod på whiteboardtavlan gick vi genom varje krav, vilket kanske är det mest givande i hela övningen, det visade sig till exempel att ordet "tillgänglig" hade fyra olika innebörder beroende på vem som sa det. Det visade sig dessutom att vi alla kunde committa till prick alla krav som fördes fram.  

Så överlag en mycket bra dag. Samt även extra fint eftersom den avslutades med en ej obligatorisk AW och alla valde att hänga med, vilket kanske ändå är det allra mest talande och finaste.

Revanschen

Så kommer tisdagen och jag får revansch på skrivandet. Faktiskt revansch på hela dagen. Går till kontoret på morgonen, river av tre möten och inget av dem skapar skav som stannar kvar. Går hem och tar barnet under ena armen och träningsväskan under den andra och går till gymmet. Vinner för första gången över barnet i squash.

Går hem, värmer potatis- och purjolökssoppa från frysen, sjunker ner i soffan med datorn i knät när soppan är borta. Kliver rakt in i texten och dundrar på tills barnet frågar om vi ska skriva vidare på Fabrique. Beställer kaffe och tranbärsbar, jobbar genom texten som redan hittat ut och skriver sen lite till.

Kallar det för en dag vid sjutton, när nästa aktivitet tar vid: storstädning och hämtmat. Tre timmar senare, när foodora plingar på dörren, är lägenheten skinande ren. Avslutar dagen med att städa duschen och tvätta håret som ett gemensamt projekt och sedan kan det verkligen kallas en dag. En bra dag.

Tillfälligt stopp

Måndagens skrivande blir ett antiklimax. Förmiddagens tredje möte ligger som ett skav i mig efteråt, stannar kvar under det fjärde mötet, ligger fortfarande där när jag promenerar hem, medan jag äter min grönsakspaj, när barnet och jag går till Fabrique för att skriva.

Behöver säga till mig själv på skarpen när jag sitter med textdokumentet och det är meningen att jag ska driva berättelsen vidare men allt jag kan tänka på är orden från en man (är det inte alltid en man?) som jag inte förstår om han försökte feedbacka eller förminska mig.

Tre tillsägelser senare lämnar jag textdokumentet och går över till att researcha vår resa till Kreta istället. Den handlar också om de grekiska gudarna så jag tycker att dagen ändå får räknas som just en dag. Plus att jag säkert skrev tio meningar, som jag förvisso antagligen kommer radera i eftermiddag, men det räknas fortfarande.

Framåt, vidare

Spenderar lördagen och söndagen med att arbeta genom textmassan som hittills trillat in i vårt dokument. Köper en bok som jag redan läst, Kirke av Madeline Miller, eftersom jag behöver öka på med mer kunskap och bakgrund. Köper en table top book med fantastiska illustrationer av de grekiska gudarna.

Barnet spenderar som vanligt helgen hos sin pappa och min man till stor del med att spela gitarr och skriva musik, så jag får oändligt med tid att vara i mitt eget huvud, vilket är precis där jag vill vara.

Och nu är det måndag och en ny halvtidsvecka startar. Är väldigt redo för det, för att skriva framåt, skriva vidare, skriva mer mer mer.

Perfekt fredag, perfekt vecka, perfekt liv

Hej och god morgon, välkomna till en fredag. I denna kvinnas liv innebär det vinlunch. Det var min son som frågade det igår, hur det kommer sig att jag har jobbat halvtid i nästan en hel vecka och inte föreslagit vinlunch en endast gång och det var ju en väldigt bra fråga.

Idag ska vi träffas vid tolv, barnet och jag, med våra datorer. Slå oss ner vid ett bord på en restaurang som serverar brunch hela dagen, dricka bubbel och äta lunch och sen gå till vårt favoritcafé för att skriva bort eftermiddagen.

Jag är typ avundsjuk på mitt eget liv den här veckan. Tänk att jag får leva det nästa vecka också. Också typiskt att jag har börjat drömma om att leva det varje vecka.

Processen

Går till kontoret varje morgon, det blir en så tydlig distinktion mellan arbete och skrivande. Går en omväg till kontoret för att mentalt hinna kliva in i jobbrollen, men går alltid raka vägen hem för texten ligger och gror i hjärnan under förmiddagarna.

Det har blivit så att barnet skriver i faktadokumentet, matar mig med information och inspiration. Jag skriver berättelsen och han driver den framåt genom att komma med idéer. I slutet av varje dag läser han det jag har skrivit och lägger in kommentarer om sånt som behöver utvecklas och finjusteras.

Det har visat sig att vi är ett väldigt bra team, men det förvånar mig egentligen inte alls.

Den andra dagen

Kommer hem vid tolv, slänger i mig en skål fil och flingor ståendes vid köksbänken, öppnar datorn och börjar skriva direkt, för orden har legat och väntat i mig sedan kvällen före när en vändning plötsligt växte fram i mina tankar.

Barnet sjunker ner bredvid mig när lunchen är uppäten, skriver vidare på faktadokumentet som ligger till grund för vår berättelse. En timme senare tittar jag upp från datorn. Den nya idén finns äntligen på pränt och tar sig lika bra i skrift som i mitt huvud.

Frågar barnet om vi ska gå till Fabrique och han nickar. Han beställer en kanelbulle och äppelmust, jag en latte och rawboll. Vi pratar om hur vi kan utveckla vändningen som berättelsen just tog, barnet knäcker idé efter idé och jag antecknar allt han säger, så klubbar vi en plan och sjunker tillbaka ner i tystnaden och skrivandet.

Kommer hem vid sjutton, säger att vi ska kalla det för en dag, går och tränar och lagar mat, äter och sitter kvar vid matbordet när tallrikarna är tomma. Sedan sneglar jag mot datorn. Kanske ska jag bara skriva en pytteliten stund till, säger jag. Jag också, säger barnet.

Möjliga konsekvenser av bokskrivandet

Inatt drömde jag att jag var gudinnan som vi skriver om. Stod på ett berg med armarna lyfta ovanför huvudet och skrek ut min vrede. Insåg i drömmen att det var ett märkligt beteende och blev osäker på om jag verkligen var en gudinna eller om jag blivit galen.

Vaknade och var fortfarande osäker, vilket nu så här i vaket tillstånd känns mest oroväckande. Ständig hybris är ju inget charmigt personlighetsdrag och att se sig själv som en gudinna är ju att ta det ett steg längre.

Hoppas att jag bara är väldigt inne i boken.

Måndag vecka sjutton

Idag är första dagen på två veckor av att jobba halvtid och skriva den andra halvan av tiden. Förmiddagarna ska spenderas på kontoret och eftermiddagarna skrivandes på boken om de första grekiska gudarna.

Eller arbetandes på boken ska jag kanske kalla det, det är närmare sanningen. Mitt barns hjärna är en kunskapsbank utan dess like när det handlar om de där gudarna, men det är ändå en hel massa att läsa om. Kanske allra mest om hur världen såg ut då när det begav sig, när man trodde på de allra första grekiska gudarna. 

Vi har även kommit fram till att vi ska bygga oss en hög med vackra böcker om grekisk mytologi. Böckerna ska ligga intill skivspelaren i vardagsrummet och när vi behöver inspiration i skrivandet ska vi bläddra i dem. Så på schemat idag står skrivande från tretton till sexton och sen ska vi ut och shoppa böcker om gudarna.

Två andra saker som för övrigt hände i helgen och som har tagit mitt liv framåt? Knopparna på träden på vår innergård slog ut i små gröna blad och i lördags lämnade jag jackan hemma när vi promenerade ut för lunch och shopping. Det var årets första av båda.

Tror på gudinnorna

Barnet och jag pratar om grottan som Zeus föddes i och min man frågar om vi kommer ihåg att det är en uråldrig mytologi och inte en riktig person som har levt och jag blinkar några gånger, som om jag faktiskt har glömt.

Jag tror inte på Gud eller Jesus eller någon av de gudar som dyrkas idag, men när jag läser om de gamla grekiska gudarna så kommer jag ofta på mig själv med att tänka på dem som om de faktiskt har varit verkliga och levande.

En kort sekund funderar jag på om jag faktiskt tror på dem. Sedan skakar jag på huvudet åt mig själv, tänker att det bara är fascinationen kring dem, just det mytologiska, som jag har trillat dit på. Trillat ordentligt.

Vecka 29: Kreta och gudarna

Sitter med miljöskildringen till vår bok och säger till barnet att jag behöver göra en snabb avstickare till Grekland för research. Han svarar att han ställer in sina helgplaner och följer med. Synd att det bara var ett skämt, säger jag och han frågar om det måste vara det.

Om bara några veckor börjar han sommarjobba och tjäna pengar, han säger att han har råd med några dagar i Grekland. Det landar som sprudlande kolsyra i min mage. Vi börjar googla direkt, kommer fram till att Kreta är det bästa alternativet för vår researchresa, jämför kalendrar och lägger in ledighet.

Min man lyssnar på oss och skrattar rakt ut när vi frågar om han vill följa med till Kreta på researchresa om grekisk mytologi i sommar. Låter som en perfekt mor- och sonaktivitet, säger han. Ett dygn senare har vi bokat fem dagar på Kreta, en vandring genom Samariaravinen och ett besök i grottan där Zeus föddes.

Kläder, planer och margaritas

Onsdag. Sitter hemma vid matbordet, en kopp kaffe och datorn båda på bekvämt avstånd. Jag ska jobba undan förmiddagen, gå och träna på lunchen och sen jobba några timmar till, avrunda med en dusch och hårtvätt och en ny uppsättning kläder. 

Jag vet inte vilka kläder ännu. Ska äta middag med min bästis och chef - vilket man kan tycka är en märklig konstellation om det inte vore för att de känner varandra - på en mexikansk restaurang. Känner för att klä ner mig snarare än upp. Mjuka jeans, vitt ribbat linne, en öppen skjorta, loafers. Bara applicera sparsamt med makeup, föna ut håret rakt och blankt. Dricka margarita hela kvällen. Ja, det är en plan.

Ingen början, inget slut

Vida vita kostymbyxor, vit luftigt stickad tröja. Svarta loafers för var för feg för mina nya högklackade skor med tazzels. Möte på möte, en wrap till lunch under kvarten som blir över. Varje dag är ett nytt beslut om pollenbesvär eller oerhörd trötthet, ångrar mig halvvägs genom dagen för borde ha valt trötthet.

En timme med mailen, sedan möte på möte på möte igen. Stoppar ner datorn i väskan efter sista mötet, solen skiner när jag promenerar till cafét halvvägs hem. Beställer en latte och en tranbärsbar. Svarar på mailen som landat i inboxen under eftermiddagen, sedan öppnar jag vår text.

Barnet har lagt in kommenterar under dagen. Jag utvecklar mina formuleringar på hans uppmaningar. Pillar med orden i det andra kapitlet, börjar sedan på det tredje. Kommer hem till en tyst lägenhet. Barnet är på föreläsning, mannen på gymmet. Byter om till träningskläder och följer efter honom. Springer på löpbandet tjugo minuter, lyfter tungt i trettio. 

Snurrar ihop en sallad nicoise till middag, dricker en tonic med klirrande isbitar, stryker morgondagens kläder, kikar genom kalenderns tisdagsmöten. Somnar vid tjugotvå, vaknar sex. Hämtar en kopp kaffe, läser internet, går upp. Svarta kostymbyxor, svart stickad tröja. Och så börjar allting om igen.

Helgen och alla orden

Går från kontoret på fredagseftermiddagen, sätter mig på cafét halvvägs hem, beställer en brownie och en kopp kaffe. Slår upp datorn och börjar skriva. Skriver om hela det första kapitlet i vår bok om de första gudarna, för äntligen har vi en tidslinje klar för oss.

Den finns dokumenterad där hemma, på baksidan av en rulle presentpapper. Ett släktträd över de första gudarna inom den grekiska mytologin och en tidslinje för var och en av dem, med pilar som pekar ut när vi ska binda samman deras berättelser. Vi rullade ut nästan hela rullen och började rita en kväll förra veckan, barnet och jag.

Jag fortsätter skriva på lördagsmorgonen. Sitter skräddare i soffan med datorn i knät medan orden ramlar ut. Avbryter för frukost, läser DI:s helgbilaga, säger att vi behöver ta oss ut i solskenet, pausar promenaden för en vinlunch, kommer hem och hamnar i soffan med datorn i knät igen, kan inte slita mig från texten.

Vaknar till en söndag. Sluter en överenskommelse med min man om att vi får löpa linan ut i vår kreativitet, han med sin musik och jag med texten. Jag tar datorn under armen, sätter mig på ett café och fortsätter skriva. Barnet textar hemifrån sin pappa, frågar vad som har hänt i vårt dokument, undrar var det rasande tempot kom från. 

Jag antar att motivationen slog till.

Först vila, sen sus och dus

Så blir det äntligen fredag i livets snabbaste arbetsvecka. Det känns som att jag blinkade och veckan försvann. Solen skiner äntligen igen, även om det inte finns särskilt mycket värme i luften. Fortsätter med kombinationen halsduk och solglasögon ett litet tag till.

Jag hade gjort lösa planer med en väninna om vin på en uteservering, men så föll planerna från hennes sida och jag sörjer det inte särskilt mycket. Det är en lockande tanke att gå hem och byta om till pyjamas så snart arbetsdagen är över.

Tänker att om jag vilar bort fredagen så kanske lördagen kan vara ett liv i sus och dus. Äta frukost på café, gå en lång promenad i solskenet, dricka ett glas bubbel till lunchen, gå ett varv på NK efteråt. Avsluta med kaffe hemma i soffan i sällskap av en bok, dricka rödpang och laga mat tillsammans med min man.

Om när inspirationen kom tillbaka

Barnet ger mig en filmlista om grekiska urgudar. Min man knappar på teven och plötsligt finns de där. Sjunker ner i soffan och försvinner in, låter bilderna fylla hjärnan, känner hur texterna långsamt tar form i mina fingrar.

Fastnar med tankarna i min kalender, tänker att jag inte kan vara ledig någon längre sammantagen tid, men att det finns utrymme för lediga eftermiddagar. Dagen efter mailar personalavdelningen om att jag har för många sparade semesterdagar och är inte det ett tecken om något.

Mailar min chef, föreslår att jag ska jobba förmiddagar och skriva bok på eftermiddagarna under vecka sjutton och arton. Pratar med barnet och vi bestämmer att vi ger varandra tio eftermiddagar där vi sitter tillsammans med vår gemensamma bok, dricker litervis med kaffe, gör research, fikar och skriver. Skriver, skriver, skriver.

Om inspirationen, eller snarare om bristen på den

Smiter från kontoret tjugo minuter mellan första och andra mötet, till cafét som ligger mittemot, beställer kaffe och kalkonsmörgås, sitter i tystnad och äter min frukost, laddar hjärnan inför dagen så som den ska fortsätta.

Barnet skickar länkar till platser på internet som har information om grekisk mytologi, för jag har skrivkramp i vårt gemensamma bokskrivande. Hjärnan är för full och jag kan inte tänka, kan inte skapa bilder på egen hand, behöver matas med dem. Ge mig filmer att titta på istället, säger jag.

Jag behöver se platserna som är scenen för vår berättelse, behöver få inspirationen inpräntad i hjärnan för att kunna skriva om det. Bläddrar bland titlarna på Netflix och tänker äh vad fan, kan vi inte bara åka dit. Öppnar kalendern och letar efter ledig tid mellan möten och åtaganden och tänker att nej, det kan vi inte, bläddrar vidare bland titlarna på Netflix.

April

Mars går över till april och våren försvinner. Påsken kommer och går. Det blir en tisdag som också är en måndag. Klär mig i blå kostym och höga klackar, behöver applicera extra makeup för att täcka de mörka ringarna under ögonen, trots den långa helgen och återhämtningen som kom med den.

Jag har en trötthet i kroppen som inte verkar gå över hur mycket jag än vilar, hur mycket jag än tillsätter vitaminer, hur mycket jag än tränar. Kanske är det vårtrötthet, kanske är det pollen, kanske är det aprilvädret.

Min man nämner i förbifarten att om tre månader är vi i början av juli och det är inte långt bort, det är verkligen inte långt bort, det är tillräckligt nära för att skapa hopp, tillräckligt nära för att leva på. 

Påsken som var och dens föregångare

Jag har uppskattat den här påsken lite extra. Den förra påsken lever fortfarande så tydligt i mitt minne, hur vi var på väg till vårt påskfirande och barnet var ensam i Malmö och det var något i hans röst som inte kändes bra, som gav mig ont i magen.

Den här påsken har jag inte haft ont någonstans. Det har varit en påsk med barnet glad och skrattandes, social och närvarande. En påsk utan diffusa känslor av oro. En påsk som bara varit fin och härlig och rätt.

Glad påsk

Fyller tio små cellofanpåsar med chokladägg, knyter sidenband runt, stoppar in en fjäder bakom varje rosett och delar sen ut till mina medarbetare. Fyller ett påskägg med godis, för barnet säger att han aldrig blir för stor för påskägg. Gömmer det i ett skåp så länge. 

Plockar en av varje av de små påsarna med ägg från Anthon Berg: choklad, mandel, krokant, lakrits, marsipan. Blandar alla i en glasskål, placerar bredvid vasen med påskriset. Väljer bort fjädrar, hänger istället små glashönor från knopparna.

Idag börjar påsken, även om det är försiktigt med en skärtorsdag och inte så mycket mer än att det gläntas på locket till skålen med alla de där godisäggen. Imorgon väntar en påskmiddag med min mans familj, hemma hos matriarken i den lilla staden. Efter det går påsken in i sin vilofas och jag vet inte vilken av de båda faserna jag längtar mest efter. Kanske kombinationen.

Familjeaktiviteterna/Livets ständiga lärdomar

Å ena sidan: Sedan miljarders år har vi haft storstädning som en köpt tjänst, har själva bara underhållsstädat på söndagskvällarna. För en månad sedan hade vi vår sista storstädning via städbolaget, eftersom vi inte längre var nöjda med deras insatser. 

Å andra sidan: En av de saker som inte funkade för barnet i Malmö var att städa. Jag vet inte om det var lathet eller ointresse eller för att han inte lärt sig sätta rutinen, men om det är en fråga om rutiner så är det något som jag kan lära honom nu.

Gemensam slutsats och åtgärd: Det var så den föddes, den månatliga familjeaktiviteten där vi alla tre storstädar tillsammans, lyssnar på hög musik under tiden och avslutar med hämtpizza.

Viktigaste lärdomarna: Igår hade vi vår första storstädning. Jag hade skrivit en lista över allt som skulle göras samt fått feedback från min familj om att jag var onormalt exalterad över att städa. Vi upptäckte att pizzan behövde ligga på mitten och inte i slutet eftersom min lista var lång och energin behövde fyllas på. Vi lärde oss också att det inte är så jobbigt att städa om alla hjälps åt. Verkligen revolutionerande upptäckter, jag vet.

Fotnot: Parallellt med vår familjeaktivitet hade en annan familj i vår bekantskapskrets en egen familjeaktivitet där de gick på fotbollsmatchen mellan Polen och Sverige, vilket min familj tyckte var en bättre familjeaktivitet än den vi hade, men tråkigt nog för min familj tycker den här matriarken att städning är roligare än fotboll.

Sista orden om love story

Jag lever i eftersviterna av Love story. Tittar på det sista avsnittet och tänker att de inte dog, att det var ett hittepå för att slippa undan media. Jag förstår att det är en efterhandskonstruktion som sker i min hjärna, att de faktiskt dog, men tanken hjälper mig i den kvardröjande sorgen.

Jag vet inte om det är för att jag spenderade sommaren som de dog i USA, hos min moster som bott där för alltid. Jag minns löpsedlarna och rubrikerna, ser så tydligt verklighetens John och Carolyn framför mig på tidningsomslagen, återskapade från mitt minne.

Jag vill att de ska vara vid liv, att de ska leva ett fridfullt liv någonstans, bara de två. Kära och lyckliga och tillsammans. Något får mig att tro att de verkligen hade förtjänat det. 

Love Story

Torsdag. Såg det femte avsnittet av Love Story och grät. Kinderna var stripiga av mascara efteråt. Grät fortfarande när jag stapplade in i sovrummet och rotade fram mina svarta kostymbyxor och en vit skjorta, inspirerad av Carolyn, och provade framför spegeln. 

Jag bär kläderna idag, skjortan instoppad i byxorna, ärmarna uppvikta som jag alltid trott var Meghan Markle men som jag nu förstår är Carolyn Bessette.

Tittade på det sjätte och sjunde avsnittet på fredagen, på det åttonde och nionde på lördagen. Grät och grät och grät. Fånlog ibland men allra mest grät jag. Kan inte minnas när jag senast blev så kär i en tv-serie. Kanske för att John och Carolyn fanns på riktigt, för att deras kärlekshistoria var vacker och tragisk och verklig.

Varför skjuta på morgondagen det du kan göra i övermorgon

Vi har fortfarande våra vintertäcken. De är stora och fluffiga, tunga och prassliga av dun. Varje natt sparkar vi av oss dem eftersom de är alldeles för varma för det milda vädret och varje morgon bäddar vi sängen med dem igen. Av lathet, vad det verkar.

Jag har en enda plan för helgen: att byta till våra sommartäcken. De som är tunna och lätta och alldeles perfekta från mars till november.

Förstår inte mig själv och mitt motstånd eftersom jag svettar mig genom nätterna samt att hela processen i sin helhet inte är värre än att ta bort sängkläderna, hänga täckena över balkongräcket för vädring, rota fram de andra täckena från klädkammaren, byta plats på täckena som vädras och förvaras och sen bädda sängen igen. Max femton minuters arbetstid. Jag borde klara av det. 

Till mitt försvar verkar inte min man heller klara av det.

Om att vinna mot lekfarbrorn

Nyheterna står på i bakgrunden, någon gör en jämförelse med att ha skilda föräldrar och att barn aldrig kan säga vilken förälder de gillar bäst. Barnet kastar en blick över axeln, tittar på mig. Jag gillar dig bäst, säger han, som ett enkelt konstaterande.

Det värmer mig så mycket, gör det omöjligt att inte le. Jag tror inte att han alltid hade gjort det konstaterandet, inte för att han haft något emot mitt föräldraskap, utan för att hans pappa är en lekfarbror.

Det har aldrig tjatats om skärmar eller läxor, sängtider eller personlig hygien under de helger som barnet spenderat hos sin pappa. Det har bara varit lek och skoj, aldrig något allvar. De har gjort så konstiga saker, sånt som barn tycker är knasiga och roliga men som gör vettiga föräldrar bekymrade.

Jag har varit så frustrerad över det genom åren, tyckt att det varit orättvist, känt mig som den mindre värda föräldern. Men så blev barnet vuxet, började se och förstå. Och en dag säger han det, bara så där, som ett konstaterande.

Om det finns fler av oss därute, som kanske läser det här, så vill jag bara säga: håll ut. Era barn kommer att se er för allt ni gör, för allt ni är. Lekfarbrorn vinner aldrig i det långa loppet.

Det är en love story

Jag såg första avsnitten av Love story - serien om John F. Kennedy Jr. och Carolyn Bessette - igår och nu vill jag inte se ut på något annat sätt än som Carolyn. Vilket visserligen är precis som jag redan tänkt, men så är jag antagligen också influerad alla miljoner klipp jag redan sett från serien på Instagram.

Det är något med Carolyns klassiska enkla snitt som attraherar mig. Att det är tidlöst, tror jag. Plus att hon ofta bar helt svarta outfits och även om andra ofta uppfattar svart som trist så tycker jag att det är det absolut snyggaste man kan ha. Jag trivs aldrig så bra i en outfit som när den är svart från topp till tå.

Är dock väldigt öppen för det monokroma, som jag planerar att satsa på i vår. Jag har för övrigt precis klickat hem ett par vita kostymbyxor, höga i midjan och vida i benen, som jag ska para ihop med en löst sittande stickad vit tröja. Ser framför mig svarta pumps till på jobbet och mina leopardmönstrade loafers och brun handväska till vardags. Tror inte att jag har ägt ett par vita byxor sedan... kanske nånsin? Känns skoj.

Våren och kläderna

Den här våren vill jag bära vida kostymbyxor och luftiga finstickade tröjor, alltid i samma färg. Svart mot svart, vitt mot vitt, beige mot beige, brunt mot brunt, grått mot grått. Höga klackar till, i loafersmodell just nu och som pumps och slingbacks när vädret är redo.

För några veckor sedan köpte jag en vadlång pennkjol, en klassiskt snäv variant med slits baktill, ljust beige i grunden och med ett rutmönster ovanpå. Jag vill matcha den med bara ben, en enkel t-shirt, kavaj och höga slingbacks. Ska bara vänta lite till på vädret.

Min garderob är full av fler vadlånga kjolar, de flesta i tunna svepande tyger, figurnära men inte snäva. Jag vill bära dem alla i vår, para samman med enkla toppar och koftor. Klackar till på kontoret, ballerina utanför.

Är också en liten aning sugen på jeans, men kanske utanför arbetstid. Kanske blir det helgklädseln? Jeans, en stärkt, välstruken skjorta, sportiga skor. Mmm. Det känns som en plan. Det känns som en vår.

Hemligheten är alltid återhämtning

Rensar och städar garderoben redan på fredagskvällen. Viker ner de tjockaste tröjorna och stickade klänningarna i papperspåsar och stuvar undan i klädkammaren, tar ner påsar med skjortor och tunna tröjor och vida kostymbyxor, fyller upp garderoben igen.

Gnuggar bort lacket från alla tjugo naglar, sitter stilla i ett fotbad i fyrtiofem minuter, dricker ett glas vin och läser ut en bok. Lackar om naglarna, skimrande rosa på fötterna och gnistrande svart på händerna. 

Vaknar till en lördag, äter en långsam frukost och gör oss iordning, sen går vi åt varsitt håll. Han för att köpa nån teknikpryl, jag för att köpa stearinljus, smink och träningsbyxor. Möts för lunch efteråt. Handlar lördagsvinet (chablis) och söndagsbubblet (crémant) tillsammans.

Kommer hem, går till gymmet, stretchar långsamt genom hela kroppen, sitter länge i bastun efteråt. Lagar en skaldjurspasta tillsammans, mjuk musik från högtalarna, sidenpyjamasen på, ett glas vin på köksbänken medan maten blir färdig.

En söndag som de allra flesta: handlar till veckans middagar, går tillbaka till gymmet, springer på löpbandet, lyfter lite vikter. Går hem, gör ansiktsmask och hårinpackning, duschar evighetslänge. Delar en flaska bubbel medan han lagar mat och jag tvättar tomt i tvättkorgen och städar lägenheten.

Är i säng vid tjugotvå. Mjuk i kroppen, len om huden, utvilad i hjärnan, hemmet rent och fint. Redo för en ny vecka, redo för att livet ska fortsätta springa fort.