Mmm, fredag. Mmm, helg.

Fredag! Jag sitter hemma i min soffa och jobbar klart det sista av arbetsveckan. På soffbordet ligger en ny bok, fortfarande styv i sitt omslag. Jag längtar ut, till solen och en uteservering. Eller två, faktiskt. Jag var på ett lunchmöte hos en kund, men eftersom det var jag som presenterade så hann jag aldrig äta, så den första uteserveringen ska få ge mig en ostfralla och vaniljbulle och den andra ett glas cava. Båda i sällskap av min bok.

Vid sexsnåret kommer mitt barn hem, och då kommer ingen himla bok få någon uppmärksamhet. Som jag längtat efter honom! På söndagskvällen sticker han tillbaka till sin pappa igen, för de två sista veckorna på pappamånaden. Då ska vi andra jobba klart inför semestern så att vi är redo att vara helt lediga när han kommer hem igen.

Nej, nu är klockan halv fyra och då är det helg. Hej!

Tiden.

Torsdag morgon. Dagarna går så fort. Vi jobbar och hinner nästan inte komma hem innan vi försvinner iväg igen. Det är konserter på grönan och bokade bord på restauranger. På diskbänken står kaffemuggar och vattenglas. Ikväll ska inga andra planer göras, jag vill bara röra mig mellan rummen och plocka. Tömma och fylla diskmaskinen, fluffa kuddarna i soffan, vattna blommorna på balkongen, städa handfaten.

Jag vill ha fredag och ännu en vecka närmare semester. Jag vill komma hem efter jobbet imorgon och ha en ren lägenhet, och ett barn som sitter i soffan och läser en bok. Imorgon kommer han hem, en kort helg under sin pappamånad. Fy tusan så jag längtar.

Juni.

Det är tre veckor kvar till semester, men det har varit så många och långa helger att jag har sommarlov i känslan. Lyssnar på sommar i P1 medan jag sakta jobbar, promenerar en timme till jobbet och en timme hem från jobbet. Äter enkla middagar av det som finns i kylskåpet, sitter på balkongen och läser om kvällarna, har inte haft tyg mot benen på flera veckor.

Det är något fantastiskt med juni. Det ligger så många löften i luften, så många känslor som bubblar under huden utan några egentliga förväntningar, eftersom det ju fortfarande bara är juni. För att det är sommar, och så mycket sommar kvar.

En midsommarhelg.

Det är lördag förmiddag och vi är hemma i stan igen. Det var knäpptyst på gatorna, nästan inga människor alls när vi på midsommarafton rullade in efter våra trettio mil borta. Vi hade ett väldigt fint dygn i Grythyttan. Började med att promenera längs de små kullerstensgatorna och titta på de gamla husen, sen tillbaka till vårt rum. Ett skumbad och rosa bubblor i glasen och så klänning, högklackat och läppstift.

En drink i salongen före de fyra rätter som blev vår middag. Champagne och rödvin. Ännu en långsam promenad, han med sin cigarr och vi på väg för att titta på herrgården. Och så den sista stunden på dagen och ett sista glas champagne i salongen som sängfösare.

Frukost och sen alla de där milen tillbaka hem igen. Tjugo minuter på soffan, sen skölja av dagen så långt och kliva i en midsommarklänning. Stiga på en båt ut till Fjäderholmarna och möta min mans familj på ön, äta en skärgårdsbuffé och känna vinden, solen och livet.

Och nu är det lördag förmiddag och vi har sovit elva timmar inatt. Sitter ännu i morgonrock, men om en timme kommer hans syster och mor. Vi ska snickra ihop en picknicklunch, packa ner filten och hitta ut.

Han och jag.

I min väska ligger en ny klänning och ett par högklackade sandaler. Jag har duschat och snurrat håret i värmeborsten. Målat naglarna svagt rosa, klivit i en skön klänning och ställt fram ett par platta tygskor. Läppglans och solglasögon. Om en timme åker vi.

Det är nästan precis som det var för fem år sen. Då hade vi bokat Varbergs stadshotell, nu har vi bokat Grythyttans gästgivaregård. Då skulle vi fira midsommar, idag ska vi fira vad som blev av den midsommaraftonen. Då låg min förlovningsring gömd i hans väska, nu sitter den på mitt ringfinger. Idag är det fem år sedan den placerades där, och nio år sedan det blev han och jag. Jag hoppas att vi får många år till.

Om midsomrar vi minns och såna som väntar.

Två dagar till midsommar. Imorgon lämnar vi stan, åker ett par timmar inåt landet. Vi har bokat något som heter gourmetpaketet på Grythyttans gästgivaregård. Där ska vi fira att det är nio år sedan vi till sist blev ett par, och fem år sedan min man ordnade en midsommarpicknick och ställde sig på ett knä framför mig.

På midsommarafton åker vi hem igen, och sen kliver vi på en båt ut i skärgården. Vi ska fira midsommar på Rökeriet på Fjäderholmarna tillsammans med hans systrar. Det blir nog ingen dans runt någon midsommarstång, men det blir rosévin och rökta räkor och en jäkla massa romantik som uppladdning.

Det som vi längtat till.

Den har börjat på riktigt nu, sommaren. Det är bara några få timmar varje dygn där temperaturen rör sig ner precis under tjugostrecket. På jobbet har autosvaren börjat ramla in i min mailbox. Jag har mött mina största deadlines och arbetar bara med småsaker, mina dagar är fortfarande fyllda men aldrig att jag är stressad.

På trottoarerna är alla benen bara och på uteserveringarna är alla glasen rosa. Jag promenerar till jobbet, promenerar från jobbet. Äter jordgubbar och vaniljglass, dricker vatten med limeklyftor i och äter tre persikor nästan varje dag. Duschar bort dagen när kvällen kommit, det tunnaste nattlinnet under den tunnaste morgonrocken. Det hinner aldrig gå tio minuter innan min man löst upp knuten i sidenbandet som håller ihop morgonrocken.

Om att bara vara vi två.

Det har gått tre hela dygn sedan barnet klev på den där bussen. Igår var det söndag och klockan slog nitton, tiden när han brukar komma hem från sin pappahelg, men vår ytterdörr fortsatte vara stängd. Det är elva dagar kvar.

Igår sprang jag på en ny bok av en av våra favoritförfattare (vilket i sig är en så konstig sak, att jag har en son stor nog att dela favoritförfattare med). Idag läste jag ut den och jag tänker att jag måste skicka den till honom, att han inte vill vänta elva dagar med att läsa den.

Det är ett så konstigt lugn här hemma. Det är något väldigt fint i det. Att komma hem till en tyst lägenhet, lägga fötterna på bänken ute på balkongen och bara vara. Han köper med sushi hem, ett glas rosé med en isbit i, bara för att det är gott. Det är tystare än det brukar vara, men det är en bekväm tystnad, en där två föräldrar vilar sig lite, tillsammans.

Imorgon ska vi jobba men det glömmer vi nu.

Det är söndag förmiddag och alldeles tyst på vår innergård. Knäckebröd med ost och gurka, en halv galiamelon och en kopp kaffe på balkongen. Inifrån hörs svagt en soullista från spotify. Det är redan tjugofyragrader varmt och allting känns så perfekt. Vi ska snart lämna balkongen, lämna lägenheten och kliva ut på trottoaren. Lägga kilometrarna under fötterna, innan dagen blir för varm. När den blivit det och solen står högt på himlen, då ska vi hitta en klippa i skärgården att blunda någon timme på.

Blöder litegrann.

Ibland tänker jag på hur mycket kontraster som mitt liv består av. Fast kanske ändå inte, det här är ju vad det är. Livet är mixen. Igår åkte barnet och han kommer inte hem på fyra veckor. Det brukar ligga travar med böcker överallt där han varit, nu står alla böcker i jämna rader i bokhyllan. För två dagar sen var vår soffa full av chipssmulor och hans kompisar, nu är den tom. Hans säng har varit bäddad i tjugofyra timmar.

Ibland när han åker till sin pappa så brukar jag tänka att det är extra jobbigt om vi har bråkat och jag har skällt. Idag tänker jag att det känns extra jobbigt eftersom den senaste tiden har varit så harmonisk. Kanske är det aldrig extra jobbigt, kanske är det alltid så här.

Om att det är dagen efter kvällen före.

Det är dagen efter fyra glas vin. Jag kände mig inte berusad när de dracks, inte heller när jag runt midnatt kom hem. Men så vaknade jag vid halv fem och hela rummet snurrade och huvudet sprängde. Jag tänker att det nog var för att vi åkte båt i fyra timmar och det gungade, sånt går ju inte ur kroppen bara för att man är tillbaka på fast mark.

Mitt barn åkte till sin far vid lunchtid idag, för de traditionella fyra sommarlovsveckorna. Jag hade bestämt mig för att jobba hemifrån redan innan världen började snurra för att klämma ur några sista timmar i sällskap med barnet, så kunde sova till fem minuter innan arbetstiden startade. Klev i en mjuk klänning och snurrade upp håret i en knut och intog soffan med datorn i knäet och barnet liggandes skavfötters med en bok i näven.

Men nu är klockan nästan fyra och jag har precis skrivit en slutrapport och förberett inför nästa arbetsvecka. Skrivit listor med sånt som ska göras och planerat mina dagar. Jag ska stiga ur klänningen och släppa loss håret från sin snodd, kliva in i duschen och skölja bort den sista lilla ynkligheten. Och dricka vatten, enbart vatten, resten av dagen.

Det var också en dag.

Dagen försvinner in i en mailskörd. Jag hinner inte göra uppgiften som jag hade planerat att dagen skulle bestå av, hinner inte ens påbörja den. Istället svarar jag på mail och svarar på mail och svarar på mail. Sextontrettio tvingar jag mig själv att stänga ner datorn, trots det tiotal nya mail som trillat in när jag pratat i telefon. Jag jobbar inte gratis längre.

Barnet kommer hem samtidigt som jag. Han har ätit glass två gånger och varit och badat i en utomhusbassäng med några kompisar. Han har även tömt och fyllt diskmaskinen, fast ingen av oss har bett honom. Tänk en så liten grej som skapar föräldraeufori.

Nu har vi ätit middag - pulled pork i pitabröd med en jäkla massa sallad - och tagit hand om disken. Barnet ligger bredvid mig i soffan och mannen packar gymväskan. Jag ska duscha och måla naglarna och leta fram en proper klänning för att åka räkbåt med några kollegor efter jobbet imorgon. Typiskt bra onsdagsnöje ändå.

Om intervjuer och skolavslutningar.

Vaknar till en tisdag. Det är dagen då barnet slutar sjuan. Kramar honom hej då när han går. Ett par timmar senare möts vi i klassrummet, det är vi och alla hans klasskamrater och femton föräldrar. På katedern står sju förpackningar tårtbottnar, ett tiotal olika fyllningar och lika många toppings. Mentorerna delar in oss i lag och så är tårttävlingen igång.

Min sons lag vinner för snyggast tårta och han skiner som en sol när alla applåderar. Efter tävlingen ska tårtorna ätas upp. Det är marängbottnar och marsipan, choklad och nonstop, jordgubbar och godisar. Sockerruset sitter i ett par timmar. Efteråt får han en kram och jag hans betygskuvert, sen försvinner han iväg med sina kompisar.

Jag promenerar in i nästa stadsdel, till en anställningsintervju. Den känns som att den går bra. Det är ett jobb som jag skulle tycka var väldigt roligt, men egentligen har jag inte helt rätt bakgrund och mitt löneanspråk är lite högre än vad de har tänkt sig, så jag vågar inte hoppas. Fast jag har inte heller släppt hoppet helt, tanken är lite för fin för det.

Barnet är borta hela dagen, spelar shuffleboard och äter sushi och hänger hemma hos en klasskompis. När han till sist trillar in hemma så har han en ny kompis med sig, en kompis till en kompis. Vännen är så artig, tackar för maten tre gånger och ursäktar sig när han lämnar matbordet för att svara när hans pappa ringer. Vi tittar på varandra, jag och min man, viskar kan vi behålla honom? till barnet. Han fnissar och säger att vi inte är särskilt kloka.

En viktig dag imorgon.

Jag sitter skräddare i sängen, datorn står på en kudde framför mig. Klockan kommer snart runda nitton och det kommer vara dags att stryka skolavslutningskläderna till imorgon. Det är den sista dagen som barnet går i sjuan. Sedan väntar hundra veckor av sommarlov och han säger att han önskar att det aldrig ska ta slut. Jag kan förstå honom.

Efter att eleverna haft sin skolavslutning i aulan ska familjerna träffas i klassrummet och ha en tårtbakningstävling. Jag är lite nervös, för det är verkligen inte den sortens mamma jag är. Jag bakar ungefär en gång per år och är stolt i flera veckor efteråt. Jaja. Man får ju äta upp tårtorna efteråt.

Och efter skolavslutningar och tårtor, när barnet har dragit iväg för att fira med sina klasskompisar, har jag en anställningsintervju. Ett litet ställe här i Vasastan som söker en projektledare. Det är en bransch som är ny för mig, men jag har läst på ganska mycket inför intervjun och det låter väldigt spännande. Och nervöst och läskigt som fan. Men mest spännande. Håll gärna en tumme för mig.

Fyra dagar.

Dagarna bara går. Det har känts nästan som semester. Jag har stått i köket och tittat ut på solen som reflekterats i alla fönster i huset mittemot, druckit dagens sista kopp kaffe och ätit körsbär. Suttit på en filt i Hagaparken och ätit jordgubbar och rostbiffssnittar och druckit bubblor. Ätit alla mina middagar på balkongen eller en uteservering. Vattnat blommorna i balkonglådorna varenda dag, för de bara slörpar i sig vätan. Spelat boule och druckit rosévin, firat en femtionde födelsedag på ett slott med bubbel och en väldigt vuxen lunch.

Och nu är det söndagskväll. Imorgon börjar en ny arbetsvecka, men den innehåller också en skolavslutning och en tårtbakartävling, en räkbåt och en anställningsintervju.

Mmm.

Klockan är 23:24 och jag ligger i sängen. Sovrumsfönstret är lite öppet och luften som rundar hörnet är äntligen sval. Den dallrade idag på grönan, luften. Av värme och Veronica Maggio och hennes femtontusen fans. Vi var där vid fyra, åt middag och sen köpte barnen ett åkhäfte och lämnade mig med ett glas rosé och en bok.

Det blev bara jag, barnet och brorsdottern, min man fastnade i något möte. Det gjorde inte så mycket, de är fina att umgås med och efter det där mötet förberedde han färdigt inför picknicken imorgon, så han är förlåten. Och nu har vi bara en natt och sen är det nationaldag och ännu en sån här perfekt jäkla dag.

Dagarna.

Det är någon slags tisdagstorsdag idag. Och imorgon är det så mycket mer fredag än onsdag. Min brorsdotter kommer då. Barnet möter henne på centralstationen och så åker de hem och slänger in hennes väska, sen möter de mig någonstans för pizza på en uteservering. Ännu lite senare ska vi möta min man framför en scen på grönan och titta på Veronica Maggio.

Och sen är det lördag fast torsdag och nationaldag. Vi kommer spendera den på en filt i en park, med bubbel och snittar och jordgubbar och lantchips. Han och jag och barnen och svägerskorna. Det ska bli tjugoåtta grader. Det är lite så att man får nypa sig i armen.

Om att hoppet iallafall finns kvar.

Så jag åt den där brunchen med min man igår, sen skrev jag ett meddelande i en gruppchatt. Ledsen men jag är så förkyld, kan inte dricka något vin idag. Promenerade hem och la mig på soffan och somnade. Vaknade tre timmar senare, ännu inte mindre förkyld.

Så jag gjorde samma sak idag, skrev ett mail till vår föreläsare om att jag skulle missa dagen. Har således legat på soffan med arbetsdatorn på magen och arbetat i det stilla. Såna där riktigt tråkiga och enkla uppgifter som man vanligtvis drar sig för. Idag kändes de lagom.

Fast idag var sista föreläsningen och efteråt ska hela klassen ut och äta. Det stör mig lite att jag missar det, men vad tusan. Jag är sjuk och ansvarsfull. Men imorgon ska det vara tjugotre grader och jag har en ny klänning och kommer må som en prinsessa då, för nu ska jag stänga ner allt vad arbete heter och lägga mig i sängen och läsa en bok.

Söndagstankar.

Jag står vid köksbänken och tittar ut genom fönstret. Längs vår innergård sträcker sig en mur. Där på andra sidan står ett ännu ett hus, ganska likt det som vi bor i. De är byggda i slutet av artonhundratalet, med pampiga fasader mot gatorna men enkla in mot gårdarna.

Det sitter en man på en av balkongerna. Jag är osäker på om jag har sett honom tidigare, kanske är han nyinflyttad, kanske hälsar han bara på. Jag skalar ett ägg, klockan är tiofyrtiofem och vid ett ska vi äta brunch. Jag kommer gå direkt från brunchen till att dricka vin med min projektgrupp mitt på den blanka söndagseftermiddagen.

Jag är fortfarande förkyld, men jag tänker att jag ska låtsas som ingenting. Om jag inte ger förkylningen utrymme så måste den försvinna. För så funkar det ju.

Den första dagen i juni.

Så blir det första juni, men ingen direkt sommar. Jag vaknar förkyld. Vi tar oss ut ändå, promenerar genom Östermalm. Min man köper ett par skor och så tittar vi på en tavla av August Strindberg på ett auktionsverk. Utropspriset är sex miljoner kronor.

Kommer hem och bildar en tvåmanshög i soffan. Är orkeslös men rastlös. Målar naglarna hallonröda, bäddar rent i sängen och hänger en tvätt innanför balkongdörrar som står öppna mot innergården. Det luktar sommarregn och sköljmedel i hela lägenheten.

Nu ligger jag i soffan igen. Ur högtalarna ljuder jazzmusik och snart är det kväll, även om jag inte riktigt vet hur det kunde gå så fort. Chips, rödtjut och film i soffan eller rosévin under en infravärmare på en uteservering? frågar min man. Åh jag vet inte, säger jag.