Möter oktober.

Så blir det den sista dagen i september. Jag vaknar innan alarmet hinner väcka mig och jag tänker att det känns som en dag som jag längtat efter, fast jag kan inte komma på någonting särskilt alls som ska hända. Arbetstimmarna försvinner in i möten och mail, vi sitter tre på rad och skojar och skämtar tills arbetsdagen plötsligt var över trekvart tidigare.

Jag kommer hem och det är så rent, så fint. Ingenting fastnar under fötterna när man korsar golvet, det står ingenting i hörnen som egentligen borde stå någon annanstans. Klyver gulbetor, rödbetor och polkabetor. River över parmesan och skjutsar in i ugnen. Steker torskryggar och brysselkål. Vevar ner en burk aioli i en skål och ställer på bordet.

Och nu har jag duschat varmt, klivit i nattlinne och morgonrock. Sängen är renbäddad och kroppen är renskrubbad. Jag ska ta min alldeles nystartade bok och lägga mig i sängen, fast klockan är en hel halvtimme innan nio och sedan ska jag inte gå upp något mer idag.

Det sista av september.

Vi sitter vid matbordet på fredagskvällen. Klockan är ganska sent och det är mörkt utanför våra fönster. På bordet ligger tre tidningar, ovanpå varje tidning ligger delar till en gammal skomakarlampa med hiss. Jag tänder ljusen på bordet och han spelar gammal jazz ur högtalarna. Vi putsar på de olika delarna, gnider fram glans ur den gamla mässingen.

Det är lördagsförmiddag och en av oss skriver, en annan jobbar ikapp sin vecka och den tredje läser en bok. Det hänger en doft av klementin och te i lägenheten. Jag säger att det enda som fattas är en kakelugn. Han skriver något, tittar upp och säger tjugotusen på blocket och jag tittar på hörnet där det en gång i tiden har stått en kakelugn. Säger att det verkligen borde stå en där igen.

Söndag. Han skruvar fast det sista hyllplanet. Jag ställer in alla flaskor med rengöringsmedel som har stått i ett hörn av vårt sovrum i en månad. Plockar undan, städar rent, bäddar med nya lakan. Ovanför matbordet lyser skomakarlampan med sitt matta sken. September är nästan över och oktober ska ta vid.

Sånt som inte kan förlåtas.

Vi vaknar innan åtta. Jag somnade till sist igår, fast tankarna rev i mig. De gör det så ofta nuförtiden, rör sig hela tiden runt den pissiga situationen som manschauvinism har placerat mig i. Jag vet inte vad jag ska göra åt situationen, så jag gör det enda jag kan. Fokuserar på att göra ett bra jobb, ha ryggen fri och skriva en jävligt mordisk bok.

Så jag går upp långt innan klockan slagit nio och sätter mig i soffan, öppnar mitt manus och låter alla de där jobbiga tankarna som snurrar i huvudet vara energi till det som tar plats på min skärm. Jag tror att det är någon slags terapi.

Nageltrång och vaglar.

Jag känner det första gången på tisdagsmorgonen. Hur något skaver när jag blinkar. Det syns ingenting när jag tittar inne i ögat, inte heller utanför. Det gör lite ondare för var dag som går. Så blir det fredag och jag vaknar av att pulsen har flyttat upp under ögat. Det är nästan helt igensvullet. Jag ligger med en varm handduk mot ögat i tjugo minuter och svullnaden lägger sig, men smärtan sitter kvar.

Jag ringer vår husläkare, berättar att min son har haft ett nageltrång sedan i somras. Att vi tvättar och tvättar och tvättar, men det blir aldrig bättre. En timme senare sitter vi hos läkaren. De försöker få loss ett operationsrum, men de lyckas inte och när vi går därifrån är det med en bokad operation på tisdag. De behöver skära bort det sjuka och en bit av nageln.

Barnet går till skolan och jag går hem, tittar med ett öga på datorskärmen och försöker jobba. Men jag har en puls som dånar precis under mitt vänstra öga och tankarna på när de kommer skära i min sons stortå på tisdag. Det är som att det känns svårt och jobbigt i nästan hela mig. Som att jag vill linda in mig i ett täcke och aldrig mer komma ut.

Efter oktoberfest.

Jag vet inte hur jag har lyckats få något gjort idag. Alla på kontoret har varit olika nivåer av skakiga, ingen har haft särskilt mycket färg på kinderna. Men det var roligt igår. Öl, schnitzel och apfelstrudel. Rödvin och dans. Sedan kom någon med en shotbricka och en timme senare var det verkligen dags att gå hem.

Den blev okej ändå, dagen efter oktoberfest. Kanske inte så fartfylld som dagarna brukar vara, men inte heller så att jag borde skämmas. Stannade till och köpte ett bröd på Gateau efter jobbet och rotade fram de bortglömda burkarna med gulaschsoppa längst in i skafferiet. Åt middag i en timme, förhörde en franskaläxa och duschade sedan i en halv evighet.

Och nu ligger barnet i sängen och min man är en armlängd bort. Vi har en förpackning chokladglass som pendlar mellan oss. Man kan snart se botten i den, och när man väl kan det så är det nog bara en kvart eller så tills jag sover.

Om att inte kunna möta honom halvvägs.

Jag hinner inte titta bort, så när min chef tittar på mig från andra sidan rummet fastnar våra blickar. Han ser olycklig ut. Jag vill fråga hur han mår, men jag vet inte hur jag någonsin ska kunna prata med honom igen.

Klockan är lite efter sexton och vi har precis sagt att arbetsdagen är över. Runt oss har ett par chefer börjat plocka fram inför kontorsfesten som börjar om en liten stund. Vi ska vara här på kontoret först, sedan blir det oktoberfest på en restaurang inte så långt hemifrån.

Jag vet inte om min chef kommer följa med till restaurangen. Jag tror att vi behöver prata, men jag tror inte att det är någon bra idé efter ett par öl. Allt känns så skört just nu, jag känner mig så skör just nu. Vi behöver nog prata, men inte idag.

Mixade vardagar.

Innan vi går hem på måndagen tömmer vi vårt kontor. Bär ut skrivbord och fåtöljer, rullar ut hurtsar och kontorsstolar. På tisdagsmorgonen ska mattläggaren komma och lägga in en heltäckningsmatta. Så jag sover en halvtimme extra, dricker kaffe i sängen och scrollar internet, kliver upp och i målarkläder. Stryker väggarna i klädkammaren med vit färg.

Sköljer av mig, brygger nytt kaffe och startar datorn i vanlig arbetstid. Tänker att man alltid har oceaner av tid när man jobbar hemifrån, hinner alltid så mycket mer än på jobbet fast man även hinner tömma diskmaskinen och vattna alla blommor.

Men det är så väldigt tyst här hemma, så mycket tystare än på kontoret. Det är skönt på ett sätt, men jag tycker om när det händer saker runt mig. Fast om ett par timmar kommer barnet hem och sätter sig här bredvid med tusen läxor att göra, och han kommer bryta upp tystnaden och göra dagen så mycket livfullare.

Vem behöver vila ändå liksom.

Jag skriver det som jag skrev igår, om att allt stök och bök känns jobbigt, sen bara accepterar jag det. Säger att det bara är en vecka till. Vi rensar i klädkamrarna, på vinden och i källaren. Åker till sopsorteringen och gör oss av med saker. Han spacklar och slipar för den allra sista gången, sedan städar vi. Bäddar rent i sängen, dammsuger golven, våttorkar alla ytor.

På måndagskvällen målar jag i den sista klädkammaren. Imorgon får den ännu en strykning, sedan kommer vi kunna börja bygga hyllsystemet som ska vara där inne. Och sen kommer saker flytta in igen, lämna alla våra hörn, ge tillbaka min sinnesro.

Det finns fler saker som väntar sen, men det är småpyssel. Som att hitta en fin gammal skomakarlampa till över matbordet och byta ut alla vädringsbeslag från plast till förnicklad mässing. Städa i skåpen ovanför klädkamrarna och lägga saker i plastlådor istället för trasiga gamla papperspåsar. Byta ut de två eluttagen som är de enda som inte är i gammaldags stil.

Små saker, enkla saker, saker som inte smutsar ner. Sånt som man kan göra på en kväll och sedan är det klart. Vi kommer behöva byta ut köket inom en ganska snar framtid, men jag blundar för det en liten stund till. Blundar även för bröstpanelen som min man vill ha i vardagsrummet, och serveringsgången som skulle bli perfekt i vår hall.

Skjuter september in i oktober.

Jag har en konstig relation till september i år. Det är nog inte septembers fel, för det brukar vara min bästa månad. Jag tror att det hänger ihop med att det är mycket just nu. Min man som jobbar till sent varje dag, ringer in på möten varje helg. Hela september har vi dessutom snickrat på våra två klädkammare, så dess innehåll är spritt över hela lägenheten och det luktar spackel eller målarfärg nästan hela tiden.

Jag behöver ha det fint runt mig för att må bra. Behöver det för att känna mig lugn. Jag tror att det är det som är felet, det och att vi är så fokuserade på våra jobb och sen fixandet. Igår tog vi ledigt från allt det och bara var tillsammans. Promenerade mellan våra favoritbutiker, stannade för kaffe och lunch, åt middag mittemot varandra i evigheter, pratade i timmar.

Jag tänker att september får bli en månad av fix. Vi kommer behöva nästa vecka också, men sedan kommer båda klädkamrarna bli helt klara. Renoveringslådan kommer bäras ner i källaren igen, golven städas fria från damm och det kommer aldrig mer lukta blöt spackel. Sedan kommer oktober och höstfärgade löv, årets sista uteserveringar under infravärmare, rena trottoarer och tid för allt det som september håller så hårt på.

Livet och det andra.

Det är efter arbetstid och jag är på väg hem när min telefon ringer. Min chefs namn står på skärmen. Vi har inte pratat med varandra på fyra månader, de få meningar som vi sagt har varit stela. Så ringer han och jag hinner tänka tusen tankar när telefonen surrar i min hand. Jag svarar och han berättar om han som vi har jobbat med, han som är hans barndomskompis, säger att han har hoppat från en bro.

Det känns alldeles konstigt i mig. Han var lika gammal som jag, bor bara en gata bort. Varje gång jag går hem från hemköp går jag förbi hans port och nästan alltid undrar jag om han kommer kliva ut när jag går förbi. Jag undrar hur länge jag kommer fortsätta tänka så.

Jag tänker på samtalet med min chef. Det har bara gått några timmar och jag tror att det måste sjunka in. Men det kändes så enkelt, så rätt, att prata med honom. Jag vill inte att det ska kännas så, jag vill fortfarande vara arg. Men hur ska jag kunna träffa honom på måndag och hålla fast vid den känslan, när det finns så många andra känslor också.

Sommaren och hösten.

Jag kliver i en v-ringad klänning på morgonen. När jag ska gå knäpper jag en trenchcoat över. Den har en ännu djupare ringning, så jag hänger min tunnaste halsduk runt halsen. Tänker att det känns för tidigt, men i tunnelbanan möter halsdukarna mig på rad.

Den sista halvan av september verkar komma med hösten. Sedan säger någon att det ska bli brittsommar i helgen, och jag tänker att brittsommar kanske är min bästa sommar.

Texterna, rödvinet och myset.

Det är tisdag kväll och jag har rymt hemifrån för en timme. På ett runt litet bord framför mig samsas min dator med ett glas rödpang och ett levande ljus. Jag skriver det här och när jag har gjort det ska jag öppna dokumentet som någon gång ska bli en färdig bok.

Jag såg det när jag gick förbi utanför igår kväll på min kvällspromenad. Det satt en annan kvinna här inne då, vid det här bordet, med sin dator och vinet och ljuset. Jag tänkte det då, att imorgon ska det där vara jag. Och nu tänker jag att det alltid borde vara jag.

Vackert väder.

Jag vaknar av att en kaffemugg ställs på sängbordet. Bredvid ligger ett litet, fyrkantigt paket. Grattis på födelsedagen, säger han och pussar mig på pannan. När jag var liten brukade min mormor säga att vädret på ens födelsedag skvallrade om man varit snäll eller stygg.

Jag tittar ut genom fönstret och tänker att jag måste ha varit fruktansvärt hemsk i år, för himlen har en mörkt grå ton och i gråheten vilar en domedagskänsla. Jag tänder ljusen på matbordet och vi gör te och lägger oss under filten i soffan medan tonårsbarnet sover vidare.

Och så går en timme och ljuset letar sig sakta in i lägenheten, himlen blir mindre grå och mer blå. Alldeles precis sprack solen genom i en minut eller så. Jag ska snart gå och stryka min klänning, för om en stund kommer mina föräldrar och hämtar oss för en födelsedagsbrunch på något slott utanför stan. Trettiotre alltså. Det börjar ganska fint.

Fjortonde september.

Det är lördag förmiddag och solen kastar allt sitt ljus på huset mittemot. Solstrålarna reflekteras och skickas åt vårt håll, trillar in genom våra fönsterrutor och skapar solkatter på trägolvet. Jag har nattlinne och morgonrock och hår som ännu inte borstats.

Min man är i ett skypemöte vid köksbordet och mitt barn sitter i andra hörnet av soffan med en skål granola i händerna. Jag har druckit två koppar kaffe och satt mig i soffan med datorn i knäet. Skriver det här, sen ska jag skriva på boken en stund.

Stunder som de här, när alla sköter sig själva fast man ändå är tillsammans, ibland i tystnad och ibland inte, det är stunder när livet känns enkelt. Och herregud, nu reste sig barnet och började tömma diskmaskinen utan att någon bett honom. Nyp mig i armen.

Nej, den där solen lyser och lockar, och jag har nya fina höstskor som jag kan promenera i evigheter med. En timme till av texterna och kaffet, frukost i soffan och oborstat hår. Sen får lördagen starta på riktigt. 

Blommor och vin och trettiotre.

Fredag eftermiddag och jag är den första att komma hem. Öppnar balkongdörrarna på vid gavel, slår på kaffebryggaren. Barnet är på gröna lund och mannen jobbar fortfarande. Lägenheten är tyst, golven rena och jag tänker att det enda som fattas är blommor i en vas på matbordet. Kanske borde jag köpa mig ett fång.

Jag har bestämt mig för att öppna vinflaskan som står längst in i skåpet. Jag fick den i present för ett par år sen och det har aldrig känts riktigt rätt att dricka upp alla de där hundralapparna. Men den här helgen är det min födelsedag, så jag tror att tillfället är här. Visserligen fyller jag inte år förrän på söndag, men jag tänker att när man fyller trettiotre så firar man i dagarna tre. Eller hur länge flaskan nu räcker.

Om stora och små barn.

Jag läser det som jag skrev igår. Undrar om någon kan ha tolkat det som att jag tycker att livet utan småbarn är ett bättre liv. Jag menar det inte så, även om sanningen kanske är att jag tycker det. Det har funnits så många dagar då jag önskat att vi var en småbarnsfamilj, att pyttipannan stod på spisen och ett litet barn låg och vrålade på golvet.

Men nu blev det inte så och livet handlar ju om att göra det bästa av vad man har, tänker jag. Och det jag har är ett fjortonårigt barn och tid att laga långsamma middagar. Det är ett fint liv, det är det verkligen. Men det hade varit fint även med pyttipannan och det vrålande barnet.

Hjärnblödning eller besatt av en ande.

Det är så konstigt hur jag plötsligt tycker att det är roligt att laga mat. Idag svängde jag ihop en köttgryta som puttrade i två timmar och det var bara härligt trots att klockan var över åtta innan vi åt upp den. Kanske hör det ihop med att vi är en ganska vuxen familj? Att det inte finns några barn som lägger sig ner på golvet och vrålar när hen blir för hungrig.

Jag tänker att det måste vara det. Att det inte finns någon press, ingen stress. Maten dröjer så länge som den dröjer och under tiden så dricker man en kopp kaffe och pratar om dagen och sen sitter man länge vid matbordet med ett glas rött till och låter det smaka tusen gånger bättre än pyttipannan som jag minns från när vi var en småbarnsfamilj.

Det är för övrigt helt sant att jag liksom bara svängde ihop grytan idag. Googlade två, tre olika recept som jag skummade och sen hittade jag på en egen variant. Inte heller var det svårt, jag bara visste hur jag skulle göra. Faktiskt mycket märkligt när jag tänker efter, för det här har jag aldrig kunnat tidigare och jag vet inte hur jag har lärt mig det.

Grundlyckan.

Dagarna går. Ibland tänker jag på att det här är livet, det som passerar just nu. Tänker att dagarna ju aldrig mer kommer tillbaka. Gjort är gjort, bytt är bytt. Men så blir det en måndag och det skulle kunna vara vilken måndag som helst. Jag står i köket och klockan är på väg att runda nitton. Jag har varit hemma i en timme, druckit dagens sista kopp kaffe och hackat saker till vår fisksoppa.

Jag står framför spisen och rör ihop soppan när jag tänker att det inte gör någonting, att det här är livet som sker. Att det kan få se ut så här. Med saffransdoft som sprider sig genom lägenheten, förbi barnet som sitter vid matbordet och gör sin matteläxa. Min man som sitter bredvid och läser nyheter högt, förklarar något tal när det behövs. Reser sig och ställer sig bakom mig, placerar en rad kyssar längs min nacke. Bordet med de levande ljusen och tygservetterna och matteböckerna.

Sex små rader bara.

Så han kom hem i fredags, min man. Hans taxi stannade utanför vår port precis innan åtta och hade det varit vilken annan dag som helst så hade jag redan varit på väg till jobbet. Men i fredags valde jag att komma för sent, så att jag kunde få den där flygplanströtta kramen som aldrig riktigt vill släppa taget. Den när han borrar in sitt ansikte mot min hals och armarna bildar varv runt min kropp. Den där när han håller hårt, så hårt.

Det är fint att han är hemma igen. Det är som det ska vara.

Efter igår.

Jag vaknade med rödvinshuvudvärk imorse. Jag var i säng efter midnatt, med flera glas rödpang och alldeles för mycket mat i mig. Jag har varit bakis hela dagen. Fast det är inte helt sant, för det är mer en känsla av att vara alldeles för mätt.

Det är inte så att jag inte har varit fungerande idag. Jag har skämtat vid kaffemaskinen, fört resonemang under möten, löst saker. Det är bara det att jag har bitit ihop om en fysisk, eländig känsla under tiden. Sen kom jag hem och dök ner i soffan och barnet fick gå till McDonalds och hämta vår middag. Det händer cirka vartannat år och han hade längtat.

Men nu är klockan snart åtta och det är torsdagskväll. Jag ska skriva klart det här, skicka in barnet i duschen, borsta tänderna och ta min nystartade bok med som sällskap till sängen. Och imorgon kommer min man hem.

Chokladtårta, relationer och vin.

Jag åker hem efter lunchen. Öppnar upp datorn vid matbordet och jobbar vidare. Tar en paus och springer lite längre ner på gatan och köper en chokladtårta. Har ett skypemöte, jobbar lite till. Om en timme ska jag stänga ner, skjutsa in en ryggbiff på låg temperatur i ugnen. Rosta mandelpotatis, små morötter och spetskål.

Vid sextiden kommer mina två jobb-bästisar. Det här med matlagning är ju inte min starkaste gren, så jag satsar på löjromschips till förrätt, sånt som sköter sig själv i ugnen som varmrätt och sen den bästa chokladtårtan som Vasastan kan uppbringa. Och riktigt bra viner till, för det lurar varje liten smaklök.

Barnet fick välja om han ville äta med oss, men han valde tv-spel och pizza med en kompis. Konstigt. Han meddelade dock att han skulle vara hemma lagom till chokladtårtan. Ändå fint ju. Nej, nu ska jag jobba och sen dammsuga, hej så länge.

Någon annans liv.

Mitt sista möte för dagen slutar tjugo i fem. Jag tar min väska och lämnar kontoret. Tänker att tiden med kavaj nog börjar nu, september blåser kallt. Jag kliver av tunnelbanan och stannar till vid den vietnamesiska restaurangen i grannhuset, beställer risnudlar med rostad fläsksida. Ber om att få ta med maten hem och får den i en påse.

Lägenheten är tyst. Jag ställer påsen med min mat på köksbänken, lägger tidningen och brevet som jag fiskat upp från hallgolvet bredvid. Tänder lamporna i fönsterna och ovanför bokhyllan, knäpper upp skjortan och kliver ur byxorna, byter till pyjamas. I diskmaskinen står matlådan som barnet värmt och ätit ur innan han åkte till sin träning.

Häller upp ett glas rödvin, tar ätpinnarna och lådan med mat och kryper upp i hörnet av soffan. Startar netflix och något helt okomplicerat. Tänker att det är någon annans liv jag lever idag. Det är ett ganska skönt liv, jag tror att jag kan tänka mig det emellanåt.

Om falukorvsmackor och sci-fi.

Så vi är inne på det andra dygnet av bara jag och barnet. Vi skivar falukorv som vi steker och lägger på bröd till middag. Jag går två trappor upp och har styrelsemöte i bostadsföreningen. Han som vi är hos bjuder på vin och jag dricker ett glas och jag tror att jag är lullig nu. Det är väldigt konstigt faktiskt, hur det blev som sockerdricka i huvudet.

Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät och skriver det här. I den andra änden av soffan sitter barnet och tittar på någon serie på netflix. Han är inne i en sci-fi-period och det är verkligen inte jag. Jag är inne i en Stephen King-period. Det är för att jag läser hans memoarer Att skriva och blir så fascinerad av hans berättande att jag hela tiden måste pausa och läsa boken som han berättar om. Just nu läser jag Lida.

Han går och lägger sig klockan nio, barnet, läser fram till halv tio. Avsnittet kommer vara slut en stund efter läggdags, men jag har sagt att han får vara uppe lite längre idag. Jag minns det från min egen barndom, att det var bland det bästa jag visste att få rucka på sängtiden. Jag undrar om han kommer minnas samma saker när han är trettiotre.

Söndag.

Han packar sin resväska medan jag sminkar mig. Jag drar en borste genom håret, kliver i min klänning och sen står vi i hallen och kramas i flera minuter. Han placerar minst femtio snabba pussar på min mun, som ett pussmarathon. Sedan går vi, barnet och jag.

Vi äter tårta på Rosendals trädgård när han tar pendeln ut till Arlanda. När vi promenerar förbi statyerna på Waldemarsudde lyfter hans plan. Han kommer hem igen tidigt på fredag, men fram till dess ska han vara i Taiwan och ha tusen möten. Fram till dess är det bara jag och barnet hemma, och det är ju fint på alla vis, men det är ändå en för lite.