Så kommer tisdagskvällen och jag vet inte var dagen försvann. Jag spenderar dagen med att varva möten och att prata med min mamma, prata med min pappa, prata med min bror. Sitter i soffan när klockan slår tjugo och försöker sammanfatta mina möten och skriva actions på det som behöver göras.
Ger mig själv en minut att känna efter hur jag mår. Kommer fram till att jag vet inte vet. Känner innerligt att jag önskar att jag inte redan var tillbaka på att arbeta på söndagar, att arbeta på kvällar, att arbeta hela jävla tiden. Känner även mycket starkt att jag önskar att jag inte hade en mamma som återigen är självmordsbenägen. Men kanske är det bättre än att inte ha en mamma alls.
Jag ska inte få det här att handla om mig själv. Jag orkar, jag klarar det, jag kan ta det. Jag klarar de långa dagarna, de sena timmarna, den ständiga oron som inte viker undan. Men orkar min bror, håller han på att bryta ihop, kommer min pappas hjärta klara oron, tänk om han får en hjärtinfarkt, tänk om han bara segnar ner och dör. Tänk om, tänk om, tänk om.
Varför ska just du vara den som klarar allting? Den som är så satans stark? Du har jobbat som en galning hela sommaren, hade 4(?) dagar ledigt och drabbades sen av trauma och chock x 2. Och nu jobbar du igen... ❤
SvaraRaderaJa jag vet, jag vet! Jag måste försöka göra något åt jobbsituationen.
RaderaSkaffa någon form av samtalskontakt nu så du orkar sen! Akuta situationer kan man ju tyvärr lite rationellt ta sig igenom men försök så gott det går att att undvika att rasa ihop senare.
SvaraRaderaDet känns inte som att jag behöver samtalsstöd. Jag har gått flera gånger under olika tillfällen i livet och ett par gånger just i samband med min mammas självmordsförsök, så jag har verktygen. Jag tror att jag bara behöver landa, att lite tid behöver gå.
Radera