Nyårsafton.

Det ligger fint i tanken, ett nytt år. Det känns välkommet. Knacka som fan i trä nu, men nästa år kan inte bli något annat än bättre än året som vi lämnar bakom oss. Det har varit ett skitår. Ett riktigt jävla skitår. Sjukdomar och stress och ett förhållande i kris. Men vi höll. Vi gjorde faktiskt det. Det har funnits stunder då jag inte trodde att vi skulle klara det.

Om en liten stund lämnar vi barnet hos mina föräldrar och åker till Stockholm, bara vi två. Vi ska äta nyårssupé och fira in tolvslaget utanför Grand Hotell, sedan sova länge och äta brunch och känna in tjugosexton. Bara vara tillsammans, bara vara vi två.

Åh, tjugohundrasexton. Jag har så höga förväntningar på dig.

Om människor, reor och nyårsaftnar.

Jag skulle kunna vänja mig vid att vara ledig. Att vakna varje morgon och fundera över vad jag vill att dagen ska innehålla, och sedan förverkliga det. Hittills har det varit att umgås med människor vi tycker om, äta alldeles för dyr glass och spendera pengar på mellandagsrean. Jag är ganska mycket fattigare på pengar men väldigt mycket rikare på höga, svarta stövlar och silkiga nattlinnen och inspirerande kokböcker.

Nu ska vi ta en promenad i den vita, gnistrande snön och sedan duka upp till ett nyårsfirande i miniatyr, med pulled beef och marängswiss, tomtebloss och päroncider i champagneglas. Den riktiga nyårsaftonen, den som händer imorgon, kommer vara en vuxen sådan. Vi går all in på romantiken i år. Vi behöver det. Satan, vad vi behöver det. Och romantik med en tioåring vid matbordet, det händer liksom inte. Så han firar med sin mormor och morfar imorgon. Han är skapligt nöjd över det. Vi också. Fast först ska vi smygstarta firandet här hemma, tillsammans.

En annan annandag.

Jag tror att det här är den lugnaste julen jag någonsin upplevt. Väldigt otraditionell. Julaftonsförmiddagen andades förvisso jul och värme, med julskinkesmörgåsar och hemkokad risgrynsgröt, saffranskaka och apelsin och varm choklad. Sedan kröp vi ner på golvet, framför julgranen, och öppnade julklapparna som väntade därunder.

Just julaftonsförmiddagen, med julfrukost och julklappar och tindrande ögon, är den här julens bästa minne. För sedan duschade vi och klädde oss fina och skjutsade Adrian till sin farfar, där även hans pappa väntade. Det är fint att de firar julen tillsammans.

Vi njuter av julen, vi som är kvar här hemma också, men det är inte riktigt samma sak utan familjens lilla. Det är inte jul på riktigt. Men det är fint ändå, vi har oceaner av tid att bara vara lediga. Vi ligger mest i soffan och tittar på film eller i sängen och tittar på serier, promenerar i vinterfrisk luft och lagar mat från min topp tre-julklapp, Ännu mera vego.

Och vi har firat jul också. Fast en enklare sådan. Ätit revbensspjäll med kokt potatis och sås på julafton, spelat sällskapsspel och tänt tusen ljus och ätit ett par askar choklad för mycket, tittat på julfilm och druckit glögg och umgåtts med våra nära och kära. Fast med handen på hjärtat, allting har jag gjort med en gnutta saknad i kroppen. Jul utan mitt barn kommer nog aldrig vara jul på riktigt. 

Med julafton runt hörnet.

Dagarna före jul och vi är tillsammans, lediga och lätta. Jag tror att det är vad vi behöver. Precis det här. Att bara vara och prata och skratta tillsammans, ta på varandra vid varje möjlighet och dela små lätta pussar hela tiden, sova nära varandra och ligga i sängen och dricka kaffe ända in på förmiddagen. Alldeles nyss gjorde han en filmklassiker, svepte tag i mig i köket och lutade mig bakåt och kysste mig så att det kändes ner i tårna.

Och vi klär granen och slår in julklappar och stökar tillsammans. Spelar Alfapet och tittar på film med Adrian varje kväll, står i köket vid midnatt och marinerar kött till julmiddagen, upptäcker varandra på nytt. Jag har inte känt mig så lugn, så kär, på länge.

Om att nästan, nästan ha jullov.

Lördag morgon. Jag vaknade tidigt, ännu med mörkret kompakt utanför sovrumsfönstret och med timvisaren på lite över sex. Låg och blundade hårt en liten stund, men tankarna hade redan fått fäste i huvudet. Det gör absolut ingenting för nu har jag legat i sängen i två timmar, alldeles nära en sovande man och med en, två, tre koppar kaffe i handen och kollat instagram och läst bloggar och letat recept.

Jag har gått på julledighet, åtminstone officiellt. Det ser ut som att jag behöver lägga någon timme framför datorn både innan och efter jul, men så länge det kan ske i soffan iförd pyjamasbyxor och med en chokladask bredvid så är det okej. 

Och om någon dag eller så kommer alla virvlande tankar lagt sig och stressen mattats av. Då ska jag njuta. Som jag ska njuta. 

Pust, stånk och stön.

Jag är tämligen adrenalinstinn just nu. Snudd på aggressiv. Igår kväll kunde jag inte somna, hade bara arbete i hjärnan och i fingrarna. Sedan vaknade jag innan klockan i morse och hade fortfarande bara arbete i hjärnan. Och nu har jag lagt åtta timmar framför skärmen och om bara en ynka liten halvtimme går vi till produktion med mitt stora projekt. Sedan väntar en kväll av test och uppföljning och sedan, från och med fredag, är det officiellt inte längre mitt problem.

Min lilla bebis. Det ska bli så jävla skönt att bli av med dig. Samtidigt som det gör lite ont i magtrakten, det kniper lite över att lämna från mig något som under det senaste året har blivit en del av vem jag är. Okej, jag överdriver, jag är ganska mycket mer än det här webbsystemet. Men ändå. Det kniper lite i magen.

Nu jinxar jag säkert.

I söndags stolpade jag upp en strikt plan för den här veckan. Planen är att klämma in varenda detalj som måste göras och sedan gå på julledighet. Och ta i trä, men det verkar fan som att planen kommer hålla. Okej att det bara är tisdag ännu, men jag vågar känna mig hoppfull.

På gårdagens agenda var testmöten hela dagen och vi hittade precis lagom stora buggar för att hjärtat skulle pinna på under revbenen, men inte så stora att det blev tungt att andas. Idag är jag hos våra systemutvecklare och jag och min chef har precis gjort sluttestet tillsammans, vilket resulterade i ett signerat acceptansprotokoll. Resten av dagen ska jag strosa runt med en kopp kaffe i ena handen och en chokladpralin i den andra och svara på sista minuten-frågor.

Och imorgon lanserar vi, på torsdag ska jag lyssna på vår affärsplan för tjugosexton och sedan ha utvecklingssamtal, för att på fredag äta julbord samt känna in julledigheten och ha en allmänt lullig och skön arbetsdag.

Det är liksom egentligen bara idag som kan fel, fast ändå inte eftersom dagens stora puckar är avklarade. Det skulle väl vara om man hittar någon kodstring som är helt åt helvete, men det kan jag ändå inte påverka så det tänker jag inte elda upp mig över.

Jag känner mig... Lycklig? Är det vad den här känslan är?

En sockerberusad tant.

Och så går en helg, bara så där. Jag undrar hur mycket tid jag har lagt på att häpnas över försvinnande tid genom åren. Jag gissar att det är en hel del. Helgen har varit fin. Vi har varit på dop, spelat alfapet, druckit glögg och ätit pepparkakor och promenerat genom vinterlandskap.

Och vilken dag som helst ska jag börja bete mig som tjugonio och inte sextionio.

Idag har jag för övrigt haft ett möte som drog ut över lunchen tämligen rejält, kvart i två kom jag ut från mötet. Hungrig var en ganska mild beskrivning av mitt tillstånd då. Utan lunch och utan lunchsällskap, men räddad av allt julgodis som börjat strömma in från våra leverantörer. Just nu är jag hög på socker, efter en näve chokladpraliner och en näve engelsk konfekt till lunch. Sockerstinn och lycklig.

De små sakerna.

Jag duschar länge och varmt. När jag kommer ut ur duschen är spegeln immig, mitt i har han ritat ett hjärta med våra initialer i. Den lilla fåntratten. Fortfarande så mjuk inuti. En så liten handling, men så fullkomligt tillräcklig. 

Ger upp nu.

Jag sitter hos våra samarbetspartners och ser mailen trilla in och läggas på hög i min inkorg, mobilen som gång på gång lyser upp i missade samtal. Lyssnar på ord om överstigna budgetar och stoppande buggar. Kommer vi kunna leverera på onsdag? Kommer det vara avhängt på om vi jobbar hela helgen? Och om vi inte hinner, vad händer med min semester över jul och nyår?

När jag stiger ut från mötet och deras kontor kommer tårarna. Jag ringer min chef och gråter in hans öra, delvis förbannad över min egen svaghet men samtidigt lättad över att jag vågar visa den. Han säger att vi löser det tillsammans, att han kliver in och stöttar i vissa projekt och att mitt fokus ska ligga odelat på mitt största projekt, det som just nu upptar all min tid. Och han lyssnar och lirkar och försöker locka till skratt, men det är som att jag plötsligt är för trött för att ens orka le.

Kryptisk.

Jag skrev precis ett inlägg, men lät markören hovra ovanför publicera alldeles för länge. Tvekar man ska man inte publicera. Den här gången följde jag min magkänsla. Det var femton rader som skulle kunna landa med ett väldigt varierande resultat beroende på mottagaren. Falla platt, skapa upprymdhet, bryddhet. Gud vet vad.

Jag känner mig tämligen förvirrad just nu, och utarbetad, men en sak som jag vet med säkerhet är att jag inte är beredd att... Oj, jag hade ett väldigt bra avslut på den meningen för cirka tio sekunder sedan, men det verkar ha försvunnit. Offra? Nej. Utforska? Nej. Äventyra? Ja, kanske. Men äsch, skit samma.

Och förlåt för hemlighetsmakeriet.

Kaffe, julmusik och min man.

Sitter på kontoret och dricker kaffe. Det smakar egentligen jävligt illa, men jag behöver mitt kaffe. Kan inte leva utan det. Det är lite sorgligt att det har blivit så. Framför allt vet jag inte riktigt när det hände, varken kaffeberoendet eller när jag egentligen blev vuxen. Det händer när folk frågar hur gammal jag är att jag svarar att jag är tjugosju, men det är en lögn. Jag är tjugonio, bara månader från trettio. Det är ingen lögn med uppsåt, min hjärna verkar bara ha fastnat på tjugosju.

I öronen sitter mina hörlurar, ur dem rumlar julmusik. Hemma väntar min man. Eller förlåt, min blivande man. Jag tycker om att kalla honom för min man. Känns mycket vuxet, och dessutom mer sant än pojkvän. Han verkar lycklig. Han säger sig må väldigt mycket bättre nu och jag hoppas, hoppas hoppas hoppas, att han fortsätter må som han gör nu, men jag vågar inte riktigt tro det ännu. Det gör så ont när vi faller ner i den där avgrunden.

Nej tusan, nu spelas det någon kristen jullåt och det är inte riktigt min melodi, samt att det trillar in väldigt många mail från vår testsajt och jag gissar att det är något som jag bör ta tag i. Samt igen att jag även borde fylla på kaffekoppen och byta låt.

Tre dagar.

Fredag. Halv tolv ska tåget ta mig till Stockholm för julbord på Tyrol tillsammans med det som efter årsskiftet ska bli mina nya kollegor. Egentligen är de ju redan det, mina kollegor, men från januari kommer jag officiellt tillhöra Stockholmskontoret. Utanför fönstret härjar stormen Helga och på förmiddagen får jag ett sms från SJ som säger att mitt tåg hem mycket troligt kommer ställas in och att ersättningsbussar inte kommer finnas.

En våg av orkar ej lösa problem drar in över mig och jag bokar av mina tågresor och meddelar min chef att jag jobbar från soffan och äter risgrynsgröt istället. Jobbar undan, köper två julklappar och glögg och hänger i soffan med mitt barn och min man medans Helga rasar utomhus och The Fantastic Four rasar på vår filmduk.

Lördag. Vi sover till nio, äter frukost i en oändlighet och hjälper sedan Adrian med hans läxor. Jag googlar hur man på ett pedagogiskt sätt löser höga divisiontal. Pinsamt, men sant. När förmiddag blir eftermiddag kommer hans far och hämtar honom, lite lagom försenad till sin helg med sin son.

Vi två som blev kvar packar in oss i vår bil och kör slingriga vägar, letar vinterjacka till honom och julklappar till barnet och äter köttbullar på Ikea. När vi kommer hem igen har mörkret fallit sedan länge, jag lyssnar på julmusik och slår in julklappar och han åker och köper en stenugnsbakad Margarita. Vi hamnar framför teven, tänder ljus och sitter under samma filt och äter pizza och tittar på det som mycket möjligt kan vara världens sämsta film.

Söndag. Kaffe och tidning i sängen, letar recept på tjälknöl och julig efterrätt att servera mina föräldrar dagen före julafton. Sedan ännu en lång frukost. Älskar söndagsförmiddagar, älskar söndagsfrukostar. Vi klär på oss och går ut, vandrar nästan en mil på blåsiga gator. Tittar på husen i vår lilla stad och gissar vad de skulle kosta i Stockholm. Vi inser att vi kommer bli ruinerade.

Byter om och drar en borste genom håret och applicerar ytterst lite make up, sedan spenderar vi timme efter timme runt ett bord med fyra andra par. Pratar, skrattar och fikar bort eftermiddagen med några av de vänner som har funnits allra längst i min mans liv. Det är fint. Sammanvuxet.

Sedan kommer barnet hem igen och vill som alltid efter en helg borta vara liten, visa upp nya blåmärken och kramas. Vi bäddar ner oss i hans säng och pratar om hans helg och om vår helg. Jag berättar hur glad jag är över att jag blev just hans mamma. Han klappar mig på kinden, säger lilla mamma och är totalt oironisk trots att han nästan är lika lång som jag.

Petitesser.

Det verkar som att en släng av depression gör underverk för figuren. Under de senaste veckorna har jag tappat bort sex kilo av min kroppsvikt. De var mina trivselkilon, och även om jag kanske aldrig älskade dem så störde de inte heller särskilt mycket. Det sitter fortfarande något litet kilo kvar på höfterna. Å ena sidan kan jag tycka att det kan få sitta kvar där, men å andra sidan inte.

För en del av det som har försvunnit verkar tidigare ha funnits på mina fötter. De var aldrig särskilt tjocka från början, mina fötter. Nu är alla mina skor för stora. (Samt alla behåar, men jag kan leva med små bröst.) Hade jag fått välja hade jag hellre blivit av med det på höfterna än på mina fötter.

Hej, och tack.

Jag har spenderat den här dagen hos vår IT-partner. Jag gillar dagarna hos dem. De är så fruktansvärt smarta människor, systemarkitekterna som jag jobbar tillsammans med. Det är väldigt uppenbart att jag är den svagaste länken i den här lilla sammansättningen, men det gör mig ingenting. Jag tänker att jag tillför någon slags social kompetens och därmed jämnar upp det. Idag raljerade de över min bristande intelligensnivå, de små raringarna.

Tack förresten, för fina ord på inlägget nedanför. Och tack, för att ni bryr er. Ni är väldigt, väldigt fina, vet ni det?

Om allt jag inte vet.

Jag vaknar tidigt, borrar in ansiktet mot hans varma rygg. Doften som lämnar hans hud startar saker inom mig, förnimmelser om tider som har varit. Gång på gång ekar hans ord från lördagsnatten i mig. Vi gör inte varandra glada längre. Jag känner mig tom. Så fruktansvärt otillräcklig.

Jag låter bilen stå och går till jobbet. Det är kallt och mörkt och det passar min sinnesstämning. Jag är omsluten och som uppslukad av mörkret. Jag frågade honom om det han sa, när måndag blev tisdag och han inte längre var i sitt mörker. Om den där meningen, vi gör inte varandra glada längre, och han svarade att det kanske handlar mer om att ingenting gör honom glad längre.

Ändå undrar jag, kan inte låta bli att undra, om han skulle må bättre utan mig. Skulle han bli lycklig då? Förstår han hur mycket jag kämpar för honom? Jag tror inte det. Fast kanske tror jag bara att jag kämpar, fast att jag istället gör allt värre. Jag vet inte vad som förväntas av mig, om jag ska backa eller stå solid. Tänk om allt det här handlar om att han inte vill att jag ska kämpa längre.

God morgon, världen.

Måndag igen. Veckorna går verkligen bara runt, runt. Tidig morgon på kontoret, utanför fönstret lättar mörkret. På mitt bord en stor kopp te, i mina öron Adeles nya album. Jag har sjuttio mail kvar från förra veckan att läsa och tre möten att förbereda, men jag tänker också hinna äta en pepparkaka eller två och sitta och snurra i snurrfåtöljerna i fikarummet.

Vi har haft en sån där jobbig helg, tre dagar i djupaste depressionshelvetet. Han mår så dåligt, jag mår så dåligt. Det finns nog ingenting jag kan göra för att göra allt bra, bara vänta. Vänta, vänta, vänta. Vänta ut honom, finnas där. Men åh, vad det tär.

Överlevnad.

Onsdag. Hotellfrukost, pannkakor och croissanter och nutella. Orkar inte titta på det nyttiga, orkar inte heller skämmas. Möte, presentation, lunch, möte. Promenad, taxi, tåg. I min mun är en ny visdomstand på väg upp. Tandköttet spricker. Det gör så jävla ont. 

Tjugo i nio trillar jag in innanför vår dörr.  Ger en sovande son en puss på pannan, kramar min man. Skalar av strumpbyxor och klänning, drar bara på en mjuk morgonrock. Två av mammas hjärntumörsalvedon och sen bara ge sig hän åt smärtan. Renbäddad säng och mjuka kuddar och en liten, liten sovmorgon imorgon. 

Ljuvliga lilla tisdag.

Den här dagen blev omkullkastad. Jag skulle egentligen befunnit mig i en bil på väg till Göteborg tillsammans med min chef just nu, men så blev det aldrig. Han chefar någon annanstans och jag fick en hel extradag på mitt kontor. Jag har administrerat undan sånt som har legat alldeles för länge, i väntan på just tid. Det är få saker som jag älskar så mycket som oväntad tid.

Jag har två uppgifter av modell större kvar som vore så oerhört fina att ha gjorda när jag lämnar kontoret om några timmar. Det skulle innebära att jag har rent bord när jag kommer in nästa gång. Sen ska jag hem och duscha och packa en väska och äta en tidigt middag med männen i mitt liv, innan jag sätter mig på ett kvällståg till Göteborg.

Söndagsångest.

Sitter vid vårt stora matsalsbord i vardagsrummet. Framför mig glimmar två levande ljus, en vas med nejlikor och min man. Vi blickar ner i varsin arbetsdator. Det är söndag kväll och för första gången någonsin fladdrar det en måndagsångest i min mage.

Jag har en jobbig vecka framför mig. Måndagen är den enda dagen i veckan som jag kommer vara på kontoret, en dag som bara innehåller möten. Sedan blir det Göteborg två dagar följt av Stockholm i två dagar. Alla dagar är fyllda med presentationer, konferenser och möten av varierande storlek. Under samtliga är jag en punkt på agendan.

Det är en vecka som jag i normala fall hade älskat. Men jag är så trött just nu, så ledighetstörstande. Jag vill gå till jobbet klockan åtta och gå hem klockan fem och laga mat och prata om triviala saker med min familj och låta en kopp te med en vän vara dagens största händelse. Jag orkar inte flänga runt, orkar inte låta alla vila sina ögon på mig och väga mina ord. Vilket är konstigt, för det är ju precis det jag egentligen älskar med mitt jobb.

Snart, snart ska jag vara ledig. Två veckor med mina bästa människor, inga planer och tid i överflöd. Sedan blir det nytt år och jag kommer vara pigg och blomstrande och mig själv igen. Det kommer bli bra igen, det här.

Han var ju uppenbarligen en bättre människa.

För en liten stund sedan klev jag på tåget som ska ta mig hem. Gjorde som alltid - hittade min plats, fiskade upp datorn och öppnade mailen. Men den här gången knackade mannen bredvid på min axel och ba: Du ska nog stänga ner den där, jag jobbar nämligen för xxx. Vilket ju då alltså är den största konkurrenten till det företag som jag jobbar för. Lite fint ändå att han hindrade mig från att blotta mig, blotta oss. Jag hade ju lätt smygläst så mycket som möjligt om jag var han.

Plan B

Jag har en liten plan för mitt mående. Jag tänker att jag måste skapa små fina stunder i allt det stora röriga som verkar vara mitt liv just nu. Vi pratar små saker, sådant som jag kan påverka. Som att dricka vinglögg på måndagskvällen, att köpa med sig en saffransbulle i språnget på t-centralen, att lyfta blicken från datorskärmen fem minuter varje timme och plugga in hörlurarna och lyssna på en låt på Spotify. Sånt. Små, små saker som gör att livet känns lite roligare.

Så småningom ska jag även göra revolt. Börja arbeta mellan åtta och fyra och leva ett storskaligt socialt liv och kräva veckovis romantisk uppvaktning av min man. Eller nä, det kommer förmodligen inte hända. Men något ska ske. Hälften i skala av allt det där ovan, plus vinglöggen och saffransbullarna, ska bli en sanning. Det lovar jag.

Till Nikki.

För sju år sedan började jag blogga. Jag blev ögonblickligen kär i fenomenet. Det blev en ventilationskanal rätt ut ur mitt blödande hjärta. Orden var nödvändiga, kanske rentav en räddning. Det var en himlastormande tid när jag var fruktansvärt olyckligt kär. Jag har alltid skrivit som bäst när jag mått som sämst. Men nu är vi inne på ett sidospår.

För det här ska handla om Nikki. Hon bloggade också, fast ingen av oss minns riktigt när vi började läsa varandra. Eller ens hur. Under de senaste åren har vi funnits i periferin av varandras liv, för att stadigt arbeta oss inåt. Vi har läst och kommenterat, skrattat och gråtit med varandra. Alltid genom ord, bara genom ord. 

Kommentarer blev mail, mail blev facebook, facebook blev sms. Och en vänskap föddes. Vi har delat förälskelser och uppbrott, barnlöshet och graviditeter, förlovningar och äktenskap, depressioner och hejdundrande lycka, kärlek och sorg. Men alltid genom ord, bara genom ord.

För ett par veckor sedan träffades vi för första gången. Hon stod mitt på ett torg och jag kom gåendes mot henne. Jag såg henne på långt håll, såg direkt att det var hon, trots att vi aldrig setts i verkligheten. En mörk skönhet. Hon sken upp i ett stort leende - ett snett sådant, det visste jag inte att hon hade - när hon såg mig och vi kramades. Länge. Sedan var jag tvungen att titta på henne, se hur hon verkligen ser ut, och krama henne igen. För det var som att träffa någon som jag inte sett på länge. 

Vi hittade en servering och varsitt glas vin, sedan ett till och ett till. Orden verkade aldrig sina, inte ens fast dem inte längre var i skrift. Hon är en liten människa utanpå men oändlig inuti, jag vet ingen annan som är som henne. Hon verkar vara hundra år om man ser till klokheten, för att i nästa stund spricka upp i ett skratt som liksom bubblar upp ur magen och sprider sig till ögonen som glittrar likt ett barns. Så klok, så ödmjuk, så driven. Hon ber inte om ursäkt för sig själv och för platsen som hon tar. Hon äger den, gör den till sin. Det är en egenskap som jag beundrar utan gräns.

När vi skildes åt den kvällen fladdrade det i min mage. Av vinet, av kvällen, av henne. Av vänskapen. Samtidigt bredde en liten sorg ut sig, för hon bor trettiofem mil bort och hon är en sådan vän som jag vill ha runt hörnet. Det får jag inte, men jag får ha hennes ord i min telefon och det är jag ändlöst glad över. Jag kan, helt ärligt, säga att jag inte hade varit den jag är idag utan hennes vänskap. 

Ingen rubrik.

Jag mår inte så bra just nu. Jag tror att jag kanske är på väg in i en liten depression. Jag känner mig så fruktansvärt trött. Vill bara sova hela tiden. Jag har påsar under mina ögon så stora att vi inte ens ska tala om dem, jag kan på riktigt känna dem när jag blinkar. Det är lite synd, för den här oattraktiva känslan jag har kring hela min uppenbarelse just nu gör absolut ingenting bättre.

Jag förstår att det på någon nivå kretsar kring bristen på bekräftelse. Bristen på att bli sedd. Jag hatar att jag är så ytlig. Hatar det, men har uppenbarligen kommit till acceptans med det. Märker ni förresten hur jag skriver i korta meningar? Vet ej varför, jag verkar inte kunna formulera längre meningar samt använda kommatecken på ett korrekt sätt. Det är lite tråkigt, för det blir ganska jobbigt att läsa va?

Stavade för övrigt fel på förresten och acceptans först. Är jag på väg att gå in i väggen?

Rädda mig.

Sitter i bilen tillsammans med en kollega. Vi har spenderat väldigt mycket tid tillsammans idag, sammanlagt åtta timmar i en bil och fyra timmar hos kund kommer det sluta i. Han pratar väldigt mycket. Just nu sitter jag och låtsas svara på ett väldigt viktigt mail, orkar nämligen ej fundera ut fler vettiga samtalsämnen. Dock ytterst kortsiktig lösning, detta. 

Om att erkänna sig lite besegrad.

Veckorna rullar på. De går lite för fort. Igår kväll hände det något knepigt i min kropp, jag stod och hängde upp en tvätt när jag plötsligt kände att armarna gjorde ont. Trötta, onda. Tröttonda. Tvingade de värkande armarna att göra klart jobbet och fortsatte sedan in på badrummet och hjälpte Adrian borsta tänderna, men efter ett par drag med tandborsten orkade jag inte hålla upp armarna längre.

Så otäck känsla. Jag hade känsel i armarna, jag kände dem, men jag kunde inte styra dem. Jag kunde röra fingrarna men inte lyfta armarna. Kim såg direkt att något var fel, drog av mig kläderna och bäddade ner mig i sängen och sa åt mig på skarpen att sova. Jag somnade, underligt nog, med en gång och vaknade ett par timmar senare, med full rörlighet i kroppen.

Nu så här dagen efter och fullt fungerande igen kan jag fundera över varför vi inte åkte in akut, men ingen av oss tänkte ens tanken. Jag har haft så många stressymtom på sistone, muskelryckningar, magkatarr och minnesbortfall, att det kändes så naturligt att det var kroppen som stängde ner. 

Så smart av den, men samtidigt läskigt. Jag kunde verkligen inte röra mina armar, det gick inte. Jag inser att jag måste göra en förändring. Jag har ju hela tiden skjutit den på årsskiftet, förändringen, men det här funkar bevisligen inte längre. Så idag har jag sakta börjat rensa i kalendern. Det är svårt. Jag vill inte behöva erkänna för någon att jag inte längre räcker till. Det gör lite ont, faktiskt.

En bättre (mån)dag.

Jag har jobbat från matsalsbordet idag. Igår kom mitt barn hem från sin far med trettionio grader i kroppstemperatur. Kärlekstörstande och närhetssökande. Så som man kan vara när man inte mår helt bra. Vi bäddade ner honom i hans säng och låg bredvid honom och strök honom över håret och berättade hur glada vi är att han finns. Det var hans tur att vara liten.

Vi har spenderat dagen tillsammans vid vårt stora bord och ätit vaniljglass i varm nyponsoppa och pysslat med lite av varje. Jag tycker om att vara hemma på dagarna. Särskilt när mina bästa är hemma samtidigt. Stearinljusen har hela dagen brunnit mitt på bordet och i luften hovrar doften av kaffe och pepparkakor. Vi har varit lugna och stilla och pratat med mjuka bokstäver.

Och jag har fått allt som jag behövt göra gjort, men ändå haft tid att andas i ett lugn tillsammans med de som finns där i slutet av dagen. Det är det här jag vill till, det här är mitt mål. Kanske inte att arbeta hemifrån varje dag, men att känna det här lugnet i mig vid arbetsdagens slut.

Det har varit en väldigt behaglig dag. En dag som vi alla tre nog behövde.

Den här jävla resan.

På lördagen går jag hem till min mamma och pappa och bryter ihop. Jag ligger på deras soffa med en filt över mig, pappa gör te och mamma sitter vid min sida och stryker mig över håret. Jag snyftar ur mig hela vår situation, kanske främst hur den har drabbat mig. Jag förväntar mig nog att de ska säga att jag måste ta min son och rädda oss själva, innan vi går under. Men det säger dem inte. 

Min älskade mamma, som själv har lidit och fortfarande lider av depression efter olika turer med cancer, sätter mig in i hans hjärna. Berättar vad det är som händer i honom när han får sina mörka perioder. Och att det hör till, det är så här att ha en utmattningsdepression. Det jag måste göra är att tillåta honom att må dåligt, att acceptera att jag inte kommer först. Det kommer gå över men det kommer ta tid. 

Och jag tror att det jag behövde var att få vara liten, få vara den som mår dåligt och inte den som är stark och stöttande ett litet tag. För när jag går hemåt känner jag mig påfylld. Jag kommer hem och tvingar honom att lyssna på mig. Säger att det är okej att vi är på olika platser i våra liv, att han bara tillfälligt står still och att det snart kommer röra på sig för honom också. Han är snart tillbaka. Och att jag finns där, jämt och hela tiden, men att han inte får göra mig illa. 

Det syns i hans ögon att han förstår. Först går luften ur honom och sedan vänder han sakta uppåt, börjar prata. Säger förlåt. Att han förstår hur svår han är, men att han är glad att jag kvar. 

Hej Bullen.

Jag har ett problem, ett ganska allvarligt sådant. Min sambo har varit sjukskriven i åtta månader. Utmattningssyndrom. Det har varit en fruktansvärd tid för honom, den värsta i hans liv. Att stå bredvid honom genom det här har inte varit en dans på rosor, men jag har verkligen försökt. Jag har kämpat och stöttat. Alltid, alltid funnits där.

För några veckor sedan verkade det vända, efter något som nog kan klassas som en kris i vårt förhållande. Det blev hela tiden lite bättre och jag började se glimtar av den man som jag för så många år sedan blev kär i. Känslorna trillade på plats igen. Det var han, det var vi.

När jag kom hem i torsdags var allt annorlunda igen. Han var kylig. Han somnade, jag somnade, jag vaknade, jag gick till jobbet. När jag kom hem igen var han fortfarande kylig. Avståndstagande. Jag frågade vad som är fel och han svarade att han mår så oerhört visset. Att han känner att han inte kommer någonstans, att han står still. Jag säger att det inte är så, att han bara är för uppe i det för att se vilka framsteg han gör. Han säger ingenting alls.

Och någonstans här blir jag så jävla arg. Arg på honom för att han inte bryr sig om mig, för att han behandlar så känslokallt, för att han har så fullt upp med sig själv att han inte ser mig. Att mina behov inte ens är något som vi pratar om. Och jag blir arg, kanske allra mest arg på mig själv, för att jag accepterar att han får mig att må dåligt, att jag inte säger ifrån.

Så jag visar min ilska och sedan svarar jag med samma kyla som han ger mig. Just nu ligger han och sover i vår säng och jag sitter i soffan och vet inte vad jag ska ta mig till. Att han behandlar mig så här, visar det att han inte älskar mig längre? Vad ska jag göra? Jag inser att han är deprimerad, men det borde inte ge honom rätten att få mig att må dåligt.

Vad ska jag göra? Jag älskar honom, men jag mår inte bra av det här. Han är deprimerad, sjuk. Det ger hans beteende en ursäkt, men det ändrar inte att jag inte orkar mer. Jag vet att det är hemskt, att det förmodligen gör mig till en hemsk människa, men jag vill inte må så här. Samtidigt som jag älskar honom, saknar honom.

Vad ska jag göra?

Jag vet verkligen inte.

När det händer för mycket i veckorna.

Fredag. Dagarna som gått i veckan har inte behandlat min kropp väl. Maten har varit för fet, alkoholen för flödande och stressen för påtaglig. Varje gång jag ätit något idag har jag fått krypa ihop till en boll efteråt, för att magen svider så mycket.

Jag lunchade med Å idag. Det var skönt, det var länge sen vi sågs nu. Jag kände någonstans inom mig att jag inte orkar vara så jävla korrekt, jag är hellre öppen. Annars kan man inte få det stöd man behöver. Hon är klok, Å. Säger alltid saker som liksom fastnar. Jag tror att nittio procent av alla smarta saker jag säger kommer från henne.

Om en liten stund ska jag gå hem, två dygn av mjuka kläder och kuddar och filtar i soffan. Jag orkar ingenting annat. Vill bara vara och dricka te och umgås med min familj.

Den spännande dagen.

Det visade sig att han hade satt en passande definering av vår dag, min chef. Att kalla det för en spännande dag är det minsta man kan göra. Kvart i sju träffades vi på parkeringen utanför kontoret och inledde med att skåla i champagne. Skåla för alla våra prestationer under året, skåla för oss. Sedan skjutsades vi till Älvsjömässan, för en dag fullspäckad med föreläsningar av några av de största; Steve Wozniak, Simon Sinek, Petter Stordalen, Lena Apler och Anders Borg.

Inspirationen som flödade ur dessa människor, jag vet inte om jag kan förmedla den i ord. Det var så stort. Gång på gång satt jag med gåshud över något de sa. Att höra hur Steve Wozniak och Steve Jobs satt i garaget och byggde den första appledatorn. Eller om hur Wozniak under åtta år undervisat skolelever i datorkunskap, men att det är sånt som ingen vet eftersom han inte släppte in media i sitt privatliv. Hur Petter Stordalen kommit dit han är idag, hur han driver Nordic Choice Hotels vidare och framåt. Eller hur Lena Apler har byggt hela sin karriär, om hur hon vid en affär fått betalning i två kassar innehållandes femton miljoner, om hur hon ser på (bristen på) jämställdhet inom bankvärlden. Att Anders Borg är en jävligt rolig människa. Och Simon Sinek, han sa en sak som särskilt fastnade hos mig; kärlek är att ge någon möjligheten att förstöra hela ens väsen, och att lita på att hen inte kommer nyttja den makten. Får gåshud igen bara av att skriva orden.

Ja, den här dagen. Jag är lite mållös. Så spännande. Så bra. Och framför allt - så fin. Jag är lite berusad på inspiration (samt de fyra glas champagne vi minglade i oss efteråt).

Hatar överraskningar.

Ligger i en hotellsäng, nyduschad och alldeles trött i kroppen. Nollsexfyrtiofem imorgonbitti ska jag vara på vårt Stockholmskontor, för något som i kallelsen benämns som En spännande dag. Det är min chef som ligger bakom påhittet, en avdelningsaktivitet för vår lilla fyrmannagrupp. Han har kontinuerligt uppdaterat kallelsen med ledtrådar om vad vi ska göra. Så här står det nu;

1. Vi kommer träffa grundaren för ett av världes mest innovativa företag, han arbetar inte med päron. 

2. Vi kommer att se en borg, så att rustningen är ren är viktigt. 

3. Jag kommer ha skjorta. 

Okej. Om han inte arbetar med päron, Apple? Fast här har vi två problem; en av grundarna är död och de två andra har vi inte råd med. Så. Kiviks Musteri? Inte så innovativt va? Och det där med skjortan, det är ju hans varje dag-klädsel. Vår också. Vad är det han vill säga?

Åh, vad jag inte tycker om att inte förstå saker. 

Ska göra prick ingenting alls.

Det är en tisdag som känns som en måndag idag. Jag började dock den här måndagstisdagen på ett mycket bra sätt; genom att planera hur julledigheten ska se ut. Sedan satte jag den på pränt och skickade en ledighetsansökan till min chef. Förutsatt att han nu beviljar den (han kommer inte våga något annat) så är jag ledig hela julveckan och veckan därpå. Två veckor. Två. Veckor. Ledighet.

Det kommer bli fint.

Det är svårt, det här.

Så vi var i Solna. Det allra första vi såg var två bilinbrott. Det var ett gäng som drog runt på en parkering och försökte ta sig in i bilarna. Vi pratade med en kvinna som tydligt markerat att hon ringde polisen, men de flinade bara och fortsatte lugnt sin stöldturné. Vi körde vidare och parkerade någon annanstans, ja. 

Men det gav en småsur känsla, att det blev vårt första intryck. Även om jag vet att det händer, överallt. Efter det strosade vi lite och kändes mest nja. Tills vi hamnade på Gustav III:s Boulevard och blev alldeles kära i området kring gatan. Jag fick en himla fin känsla i magen där. Och om vi nöjer oss med en trea och skippar det där extra sovrummet som vi så gärna vill ha, så är vi inom budget. Men var ska cyklarna bo då, utan det där extra rummet? Bra fråga. 

När vi hängt och flängt i Solna åkte vi till Kista och tittade på Kims nya arbetsplats. Där hittade vi även Kistahöjden, med massor nybyggda hus i prick vår smak. Hus med plats för cyklar. Så. Jag vet inte. Vad vill vi egentligen? Jag vill ha båda.

Storhetsvansinne.

Det är fredag hos mig idag. Imorgon är jag ledig, tar en man och ett barn under varsin arm och åker till Stockholm. Vi ska känna in Solna. Se om det är något att ha.
Jag är fortfarande lite trasig inuti, lite naggad i kanterna.
Idag saknar jag det som brukade vara. Gamla tider, gamla vänner, gamla bloggar. Jag minns Kärlekskrank och Fröken Bovary, minns en period i mitt liv där de var en del. Ibland när jag tänker tillbaka tänker jag att det var min storhetstid.
Sedan tänker jag att jag tänker fel, förmodligen är just nu min storhetstid. Men å andra sidan, vem fan bryr sig om storhetstider?

Fast han behöver inte bara vara i hallen.

Jag har inte fått särskilt mycket gjort idag. Tänker att det är okej från tillfälle till tillfälle, en kan ju inte bara vara lönsam. Istället har jag tittat på lägenheter på hemnet och dagdrömt om livet i Stockholm. Det kan hända att jag målar upp en rosaskimrande bild för mig själv, det kan det.

Jag har även facetimeat med mitt barn, han det förlorade barnet som jag inte träffat sedan i torsdags, ni vet. Mitt hjärta gick lite itu av saknad. Alldeles straxt ska jag stänga ner och gå hem. Alldeles straxt efter det kommer det där barnet som får mitt hjärta att gå itu stå hemma i vår hall igen. Där han hör hemma.

Är en smula irriterad, för att uttrycka mig kort.

Tittade i kalendern och upptäckte att mitt humör nog ändå kan relateras till premenstruella besvär. Ganska utdragna premenstruella besvär, om man ska antyda sanningen. Igår var jag arg på hela världen. Fick till exempel ett raseriutbrott över att mina ben börjar bli vintertorra. Jag var ensam med mitt raseriutbrott, så det behövde aldrig beskådas. Tur det. Idag skäms jag lite inför mig själv och rasandet, men är fortfarande på gränsen till ohälsosamt irriterad över... allt.

Och suget efter godis, herreminje. Få inte igång mig på ämnet. Chokladbollar. Kladdkaka. Chokladtårta. Mmm, äta tårta med gaffel. Arraksboll, arraksboll med gaffel. Kanelgifflar. Salta fiskar. Och fiskar i färg. Center med lakritsfyllning. Polly. Snickers.

Hade för övrigt bestämt mig för att äta geisha till lunch men blev vuxen på Ica och köpte en kycklingsallad istället. Samt rosor. Sedan var det någon på kontoret som såg mina rosor och frågade om jag blivit uppvaktad, men då upplyste jag om att man i de relationer jag har minsann får köpa sina egna jävla blommor.

Så pass trevlig tjej idag.

Om mitt barn.

Adrian är fortfarande hos sin pappa, två dagar till ska han vara där. Det känns så konstigt när han inte är hemma. Det här med att han är där varannan helg är en perfekt lösning för oss. Ofta efter en pappahelg säger Adrian att han skulle vilja vara där mer, men sen faller vi tillbaka in i den gamla vanliga tryggheten och in i rutinerna och vår lilla vardag består återigen bara av oss tre. Vi har hittat en balansgång som fungerar.

Men ibland funderar jag på vem han hade varit idag, om han hade vuxit upp hälften hos oss och hälften hos sin riktiga pappa. För en annan människa hade han varit, det är jag säker på. Allt det han är, det är så uppenbart att det är vi som har format honom till det. Hos hans pappa finns det andra värderingar, det som är viktigt hos oss är inte viktigt hos honom.

Jag tror att det finns en liten risk att jag hade haft ett djupt förvirrat barn om han hade spenderat varannan vecka här och varannan vecka där. Det hade varit två helt olika liv varannan vecka. Hos oss rapar man inte vid matbordet, hos hans pappa har man raptävlingar. Hos oss plockar man undan efter sig, hos hans pappa plockas det när man inte längre kommer fram. Hos oss görs det läxor, hos hans pappa är det inte så viktigt. Förstå förvirringen. I vilket hem fick man nu igen skratta när någon fes vid middagsbordet?

Jag antar att man fortsätter att anpassa sig till varandras livsstilar även efter ett uppbrott när det finns barn med i bilden? Just eftersom det måste vara så fruktansvärt påfrestande för barnen med alla olika regler och normer att förhålla sig till i sina egna, olika hem. Eller anpassar barnen sig? Jag vet inte. Vet bara att jag är glad att jag har lyxen att leva tillsammans med mitt barn. Tänk vad många som inte har det. Eller kanske än värre - tänk att det finns de som inte vill det.

Saknar ord (och det hör ju inte till vanligheten).

Igår kväll var vi på Ica och handlade, fyllde korgen med sånt som vi tycker om på lördagsmorgnarna; ägg, ost, bröd, mjölk. Sånt. När vi passerade hyllan med risgrynsgröt kunde jag inte låta bli att låta en förpackning glida ner i korgen. Det kändes så rätt, till det mörka brödet och osten och löven som virvlar utanför fönstret.

Vi gick till kassorna och betalade och gick ut, men på parkeringen kom flickan i kassan springande efter oss och ropade hallå, hallå, ni glömde risgrynsgröten. Den hade hamnat på sniskan på bandet så ni har inte betalat för den, men vet ni vad, ni får den av mig. Jag vill att ni ska få en riktigt mysig frukost imorgon.

Och jag vet inte vad jag ska säga. Just nu, när Sverige känns mörkt och kallt och grymt, gör det så oerhört mycket att en människa gör en så liten men omtänksam handling, att jag... jag vet inte, tappar ord. Blir alldeles varm inombords. Det känns hoppfullt, plötsligt.

En fredag.

Fredag. Tidig morgon, redan klockan sex styrde vi bilen mot Stockholm och varsitt frukostmöte. Igår kväll lämnade vi Adrian hos mina föräldrar så han skulle slippa upp tidigt till fritids. I eftermiddags började hans pappahelg. Den sträcker sig ända till onsdag den här veckan.

Frukostmöten, lunch med respektive kollegor och sedan äntligen bara jag och Kim. Ikea i Kungens kurva, servetter och ljus och annat smått. Vi pratar mycket om det som sen ska bli vårt nya hem, hur vi vill inreda. I bilen hem säger jag att han kan säga till om han inte orkar spara till drömbröllopet längre, vi kan gifta oss borgligt. Han nickar, säger okej.

Hemma duschar jag länge länge, och så varmt att det stramar i huden. Sedan Kims stickade tröja som når halvvägs ner på mina lår, trosor och raggsockor. Håret som självtorkar och lockar sig ner på ryggen. Tänder tusen ljus och sitter under en filt i soffan, dricker julmust lagrad på fat och äter clementin, har min man på en armlängds avstånd.

Ja, herregud.

Är så pass instabil just nu att Kim igår väldigt, väldigt försiktigt frågade om det är dags för menstruation. Det är det inte, tyvärr. Det hade ju varit en förklaring. Jag pendlar så mycket mellan hopp och förtvivlan, gör varje liten sak så ofantligt stor. Igår nämnde Kim att han vill ha en tv i sovrummet och först tänkte jag att det lät skönt och mysigt, men sen blev jag fruktansvärt ledsen för det måste ju samtidigt innebära att vi från och med nu inte längre kommer ha ett sexliv? Det har man ju hört, om tv i sovrummet.

Jag vet inte vad jag vill, fast jag vet vad jag vill. Vi har ju bestämt oss för att flytta till Stockholm och det känns rätt, det gör det verkligen. Ändå tänker jag att vi borde säga upp oss och flytta ut på landet och köpa ett värdshus och aldrig mer stressa. Och ja, jag ser orimligheten i det. Jag vill bara inte ta till mig av den just nu.

Och jag vill gifta mig, nu nu nu. Och jag vill att det ska vara litet. Jättelitet. Rådhuset och två vittnen, han i kostym och jag i vit klänning och kappa och beiga pumps, brudbukett i miniatyr och middag för två. Fråga mig vilket sorts bröllop jag vill ha nästa vecka, givet att jag svarar nåt i stil med kyrka och tvåhundra gäster.

Har för övrigt även lipat en stund på jobbet över det hemska som skett i Trollhättan idag. Tänkte att det lika gärna kunde ha varit Katrineholm och min son som låg på det där operationsbordet med sticksår i sig och sen gick det inte längre att hindra tårarna. Lider så fruktansvärt mycket med de drabbade.

Morgontankar.

Jag har en tidig morgon på kontoret idag. Jag gillar det, att vara här tidigt. Att bara ha lampan tänd över skrivbordet och mörkret utanför mina fönster. En stor kopp te och ingen som stoppar in huvudet genom glasdörren och vill veta saker. Bara jag och min mail och min att göra-lista.

Jag lagade en så himla god fisk- och skaldjurssoppa igår. Hade det här varit den sortens blogg hade jag skrivit ut receptet, men nu är det inte det. Jag upptäckte dessutom till min stora förvåning att jag har ett barn som älskar musslor. Var inte beredd på det.

Jag är inne i en fas av livsnjutning just nu. Kryper upp i soffan och tänder ljus och sitter där och bara tittar. Tittar på ljusen, tittar på min man, tittar på mitt barn, tittar på mitt hem. Om en kvart eller så kommer jag ha trillat ur den här tittfasen, så jag passar på att bara vara i den just nu.

Är för övrigt förmodligen sist ut att läsa Livet efter dig av Jojo Moyes. Så himla fin, hittills. Sitter och småfnissar för mig själv mest hela tiden, men har en känsla av att det inom kort kommer övergå till en gråtfest.

En studie i karaktär.

14.38: - Det får verkligen bara bli en kaffe och clementin idag.

14.39: - Titta, det finns tårta. En liten, liten bit kanske?

14.42: - Det var ju faktiskt en väldigt liten bit, en till liten bit kan ju inte räknas.

Denna helg, denna helg.

Fredag. Jag har på mig ett par svarta byxor och en finstickad tröja i kamel. Varje gång jag går förbi en spegel tänker jag mamma? fast för tjugo år sedan. Adrians kompis sover över och de sitter i soffan och tittar på film, jag och Kim förpassas till sovrummet. Jag passar upp och serverar godis och bäddar en madrass och känner mig så mycket äldre än mina tjugonio år. Jag ska aldrig mer använda kamelfärgade tröjor.

Lördag. Adrian och hans kompis fånar sig. Den där fåniga åldern, går den aldrig över? Kompisen åker hem och vi duschar en efter en, klär upp oss och hoppar in i en väntande bil som tar oss till Stockholm och resten av Kims familj. Promenad ner till Liljeholmskajen och en mysig, liten restaurang. Jag äter en gudomlig skaldjurssoppa, dricker ett glas vitt och äter från Adrians efterrättstallrik när han inte ser.

Söndag. Vaknar till kaffe och en varm man. Ligger i sängen tills vi får bråttom, upp och äter frukost och skjutsar Adrian till bowlinghallen där hans klasskamrater finns. Han bowlar och äter hamburgare, vi veckohandlar och städar. Sedan promenad och en vegetarisk pastarätt som Kim slänger ihop, jag orkar inte hur gott det är. Kaffe i soffan, läxläsning för Adrian och lägenhetssök för oss.

Och sedan, ännu en helg borta. Snart är det jul.

Vet egentligen inte ens om jag orkar analysera mer.

Så jag kommer hem till sist, på torsdagskvällen. Får äntligen ta min dusch, tvätta håret. Mjuk frotté mot trött hud, väldoftande lotion som vårdar. Han har gjort fruktsallad och vispat vaniljsås. I hans ögon bor det hundra frågor. I hans händer en ömhet. Jag somnar liggandes hårt pressad mot hans bröst, med honom bakom mig. Vaknar likadant.

Fredagen kommer och på eftermiddagen sitter jag i soffan och jobbar, han pysslar med något en meter bort. Han skämtar och pratar kärleksfullt med mig, om mig, men jag lyckas liksom inte greppa om han är okej. Jag vet inte om vi har lagt det värsta bakom oss eller om det är en fasad han sätter upp. Han har aldrig varit så öppen, men samtidigt så långt bort. Eller så är han närmre än någonsin förut, bara att jag inte kan se det ännu.

Så trött på det här.

Idag är en dryg dag. En mycket, mycket dryg dag. Imorgon, när jag inte är upptagen med att må illa på ett tåg, ska jag i ord utveckla känslostormen att träffa min käraste Nikki i verkligheten. För även om det var fint och så, så är det uppenbart att hon är en människa som kommer saknas mig. Att inte alltid ha henne alldeles i närheten, det känns väldigt synd just nu. Och samtidigt, så tacksam. Så tacksam för henne.

Men åter till denna dag. Denna dryga dag. Det har varit möten gånger två, det ena - det som jag höll - känns splittrat. Jag känner mig splittrad. Jag vet inte om det märktes. Och litegrann orkar jag inte bry mig. Inte just nu. Det andra höll min chef i och ja, han vet vad han gör. 

Och jag känner mig oattraktiv och smutsig och jag vill hem och duscha, men istället sitter jag fast på ett tåg som redan är två timmar försenat och ännu inte är i närheten av min lilla stad. Så trött. Så trött på det här. 

Blinddate.

Sitter i en hotellrestaurang i Göteborg och sippar på ett glas vitt, mätt på en räksmörgås. When in Rome, och så vidare. Om en halvtimme ska jag möta Nikki. Nikki, som jag har kontakt med i tid och otid, flera gånger i veckan hörs vi och jag räknar henne som en nära vän. Trots det har vi aldrig träffats. Tills nu då, om en halvtimme. Och jag är nervös, så skrämmande att få en människa bakom alla de där orden som vi skickat till varann. Men samtidigt så oerhört spännande. Hur låter hon när hon pratar, kommer jag vara längre än henne, kommer man kunna få tyst på oss, nånsin igen? Snart vet vi.

Jag tror vi kommer klara det.

Det blir ny vecka och vi är fortfarande sköra. Fina och kärleksfulla, men spröda. På natten håller han om mig hårt och jag vaknar med kinden mot hans bröst. Jag blir varm och rusig av att vara honom nära. Jag smyger upp och tänder ljus och äter frukost med min son. Innan jag går står vi i hallen och håller om varandra. Han smakar kaffe.

Jag lagar mat och han sitter vid det stora matsalsbordet och hjälper min son med läxorna. Mitt hjärta blöder. Jag undrar hur nära jag varit att försaka alltihop. Jag vet fortfarande inte riktigt vad han tänker, framåt. Jag vågar inte ställa frågan, för det känns som att jag utmanar ödet då. Så jag väntar i tystnad. Det är okej, för nu.

Inget jävla straffknull.

Jag fick en kommentar som gjorde mig väldigt illa berörd. Säkert var det av välmening, men personen som skrev den har en felaktig bild av mitt liv. Glöm inte att det som ni läser här är min bild, min verklighet. Den man som jag lever med kan ha en helt annan sanning just nu. Och det är okej. Han är sårad och måste få vara sårad. Och jag är den som har sårat och det är min jävla skyldighet att låta honom vara arg. Att låta honom vara arg men hela tiden finnas där.

Vändningen.

Hela lördagen går åt till att prata. Jag säger att det enda jag gjort mig skyldig till är att ha behövt någon att prata med om allt det jobbiga som vi gått genom. Att det råkade bli någon av manligt kön, och att jag smickrats av att någon brytt sig om mig. Att det någonstans förvirrat mig att någon annan visat mig den uppskattning och omtanke som han borde ha gett mig.

I hans huvud har jag varit otrogen. Jag säger att ingenting har hänt, men det är som att han inte hör. Mina ord går rakt förbi honom. Han säger att tilliten och respekten för mig är förstörd, att han inte vet om den går att reparera. 

När kvällen kommer säger han att han behöver en paus, först tror jag att han menar från oss, men han menar i pratet. Vi tystnar och sätter på en film. Den är sorglig och jag gråter som ett barn. Han säger att han är arg, men han hämtar näsdukar och håller min hand.

Efteråt gråter jag och säger att jag är ledsen att jag inte kan vara den starka människa som han behöver, den som bara kan ta och ta och ta när livet behandlar en illa. Han reser sig upp och tar min hand, leder mig till sovrummet, släcker lamporna. Jag frågar om han verkligen vill göra det han gör, men han tystar mig med sin mun och hans händer är redan på min kropp, innanför mina kläder. 

Det är hett, det är intensivt, det är gång på gång. I varandras armar är vi de vi alltid varit tillsammans. Vi är vi. Det har redan börjat ljusna när vi till sist somnar i varandra armar. När vi vaknar håller han om mig. Han viskar mot min hals att han fortfarande är ledsen, och jag viskar att han får vara ledsen, han får vara arg, han får hata mig, han får skrika på mig, gråta över mig, jag kommer ändå alltid älska honom. Jag kommer alltid välja honom.

Jag är ingenting värd.

Allting jag säger missförstår han. Han har en bild i sin hjärna som inte stämmer med verkligheten, men han vill inte sudda bort den. Det är som att han vill hålla fast vid den, hålla fast vid sin förbannade rättighet att vara arg. 

När vi sover håller han om mig, precis innan natt blivit morgon. När han vaknar säger han att han gjorde det i sömnen, att han aldrig skulle ta i mig med flit. Orden trasar sönder mig. Jag gråter och han ignorerar. 

Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag älskar honom, hur många gånger jag gråter det, hur många gånger jag skriker det, hur många gånger jag viskar det. Han har bestämt sig för att han inte behöver tro mig. 

Så jävla deppig läsning.

Idag har mitt barn åkt till sin pappa. Han ska vara där över helgen bara, men ändå. Jag sitter i soffan med ont i bröstet och en illasmakande känsla i magen. Jag har inte varit en bra mamma på sistone. Har inte haft orken, tålamodet, att vara pedagogisk. Har istället varit irriterad. Skällt på honom, bestraffat honom. Visserligen helt befogat, men det gör ont ändå. Jag vill krama honom, säga att oavsett vad han gör så har han alltid mig. Krama honom så där hårt, med såna kramar som man minns från sin barndom. Det första jag ska göra när han kommer hem på söndag är att krama honom hårt.

Samtidigt ligger min man, eller han som än så länge är min kille men som jag hoppas fortfarande vill bli min man en vacker dag, i sängen och är arg på mig. För jag är en dålig flickvän också. Han har rätt, det är jag. Så dålig att jag precis skrev att jag hoppas att han en dag vill gifta sig med mig, trots att det är en sån sak som jag hade kunnat vara säker på att han ville om jag inte hade varit en dålig flickvän. 

Kort sagt, jag suger. 

Överlag ändå en bra dag.

Sitter på tåget, på väg hem. Idag har jag haft möte på möte på möte, alla på olika lokaliteter i Stockholm. En sån enkel men himla men dum sak som snäv pennkjol och höga klackar har gjort stressen extra påtalig, bara för att stegen mellan mina möten inte kunde tas ut fullt. Jag har varit en sån där som sprungit trippande idag. Så fånigt. 

Men jag har också suttit mittemot någon idag och känt, verkligen känt efter i magen, och inte känt någonting alls. Bara längtan hem. Vi håller på att hitta tillbaka till varandra, till oss. Eventuella störmoment ligger bakom oss, begravda. 

Om tre timmar kommer Jessica över. Jag har redan valt ut vin och så snart jag slipper ut från det här tåget ska jag köpa choklad också. Mycket choklad.

Egentid sa ni?

Det är planeringsdag här på vår lilla ort idag, vilket ju innebär att skolorna är stängda för de små barnen. Jag tyckte att det var ett himla fint tillfälle att varva jobb med häng med mitt kiddo, men det tyckte visst inte han. Jag var på kontoret fram till lunch och sen tog jag min dator under armen och gick hem. Dock bara för att mötas av ett barn i dörren som bara jag sticker till mormor en sväng och sen var borta hela eftermiddagen, och en man som bara jag drar och lackar din hoj och sen var borta hela eftermiddagen. Ja, de är roligt sällskap, de där två.

Så nu har jag suttit ensam i soffan i flera timmar med den där satans datorn i knät ändå. Det hade känts för mycket som att skolka om jag inte hade öppnat den. Men å andra sidan har jag jobbat ostört och ätit fyra klementiner och haft tända ljus på bordet framför mig. Det hade ju aldrig hänt på jobbet.

Aldrig mer.

Jag åkte hem från en kund förut och passerade en McDonalds. Vi har inte ätit den typen av mat sedan Kim blev sjuk för hundra år sedan. Inte heller har vi druckit läsk, eller ätit särskilt mycket sötsaker. Men idag, ensam i min bil, var det som att jag plötsligt insåg vilka möjligheter det fanns att svulla. En sekunds betänketid och en halvfarlig sväng ut ur en rondell senare var jag på väg in på McDonalds. Tio minuter senare låg en Big Mac, strips och Coca Cola i min mage. Det är en så himla trygg smak. Egentligen inte ens särskilt gott om man verkligen smakar smakerna, men ändå: mmm.

Sen fick jag feeling och tog varvet förbi macken bredvid och köpte kaffe och en rulle Center med lakritsfyllning. Och nu mår jag illa. Körde som en sockerstinn biltjuv hela timmen hem och sitter nu i soffan och ska skriva en projektbeskrivning, fast jag helst av allt vill sova middag samt stoppa fingrarna i halsen pga, överjävlig mättnadskänsla.

Älskar söndagar.

Söndag. Mannagrynsgröt med blåbär, finncrisp med sallad och ost och gurka, kokt ägg och en, två, tre koppar kaffe, vindruvor och äppelklyftor. En tvätt i maskinen, lättare städning, matlista för veckan. Promenad runt en sjö, kaffe och kanelbulle i soffan. Landar i att vi nog kan tänka oss att bo i Solna. Lägenhet, minst två sovrum, balkong är ett måste. Kalvstek med potatis och gräddsås och sallad till söndagsmiddag. Målar naglarna. Soffan med varsin arbetsdator i knäet och en son mellan oss, Star Wars på teven, ljus på bordet.

Chefer, radhus och hela hjärtan.

Jag har smugits in i det här nya på jobbfronten. Framför allt för att det största jag gör just nu, det som tar upp allra mest tid, är utvecklingen av ett webbaserat system för våra kunder. Ett system som min nya chef är produktägare till. Version ett gjorde jag i våras, version två gör jag nu. Så det här med att jobba tillsammans kan vi ju redan. Vi kan varandra. Och under nästa vecka kommer jag briefas om två nya projekt med samma förfarande, han äger och jag driver, och jag tror att vi kommer kunna göra det så jävla bra.

Jag får väldigt mycket spelrum när jag jobbar med honom. Kan nästan känna dag för dag hur jag utvecklas, både som person och i arbetet. Som i morse, surfade runt efter 404-sidor för att kunna ta fram ett förslag till våra systemarkitekter och det kan kanske hända att jag skenade lite, lite för mycket i min iver. Men istället för att pekpinna så svarade han Åh, ninjan!. (Ja, jag presenterade ett förslag med en ninja som snodde sidan.) Spelrum, som sagt. Jag antar att han vet att jag hittar en lagom nivå, till sist. Så skönt med män som fungerar på det viset.

Samtidigt som jag känner den här nykicken i arbetet letar vi lägenhet i Stockholm och varje sekund hemma pratar vi om var vi vill bo, hur vi vill bo. Vill vi bo i hus eller lägenhet? Kan vi vara radhusmänniskor? Alltså, åh. Jag känner att livet leker ganska fint just nu. Det finns så väldigt mycket fint som väntar. Att Kims läkare ringde i måndags och informerade om hans hjärta gjorde inte heller saken värre. Det har troligtvis varit en infektion i hjärtat (efter att han tränat förkyld) som gjorde honom dålig, men sedan har han fått en medicin som han aldrig skulle ha fått, som har gjort hjärtat svagt. Så nu är det hej då till medicinen och dags att börja träna igen, och med fortsatta kontroller på sjukhuset. Om någon månad borde han vara bra. Vi ska bara skynda långsamt.

Jag säger ju det, livet känns fint. Och fan vad jag hoppas att jag inte jinxar nu.

För övrigt tror jag inte att vi är radhusmänniskor.

Det känns lite bättre nu.

Pissdagarna rätade ut sig till sist. Jag tror att de finns bakom mig, att jag har dem i ryggen nu. Jag tror även att jag har lärt mig saker, framför allt inom avdelning personkännedom. Det är ingenting som på något sätt är officiellt ännu, men jag kommer gå vidare. Samma företag, fortfarande inom projektledarrollen, men större. Större projekt, större kunder. Ny chef. Eller, nygammal. Han som aldrig helt släppte handen från min rygg när vår avdelning bytte chef i våras, jag flyttar in i hans grupp. Det kommer bli himla, himla bra.

Det finns dock ett litet krux i det här nya. Nämligen att vi måste flytta till Stockholm. Det har vi ju vetat hela tiden, att vi vill dit. Men nu blev det lite mer brådskande, eftersom vi båda snart kommer finnas där hela dagarna, varje dag. Då vill jag ha även mitt barn i närheten, ifall ifall. Så. Flytta! Nytt jobb! Ja, jisses. Det händer grejer alltså.

Apropå förut.

Jag sa ju att jag har två problem;

1. Jobbet
2. En människa

Grejen är den att båda de här två problemen löser sig av att jag byter jobb. Så. Någon som behöver en projektledare inom Stockholmstrakten? Jag är snabb. Duktig. En rätt rolig kollega, tror jag. Gillar utmaningar, att leda arbete och människor. Bra på operativt ansvar.

Anställ mig, för tusan!

PS. Jag har tvingat i mig lunch till slut. Lovar att jag inte är det minsta självskadebenägen. Såatte, det är helt riskfritt att anställa mig. DS.

Självsvälten.

För någon vecka sen sa jag till en vän att jag börjat tro att man kan bli helt frisk från ätstörningar. Under många år efter att jag blev frisk - frisk som i att mitt liv inte längre kretsade kring mat - trodde jag att man aldrig kunde komma tillbaka helt från ätstörningar. Att det alltid låg latent, ett självskadebeteende som man alltid skulle vara redo att ta till om man mådde tillräckligt dåligt. Sedan mådde jag bra i flera år och för bara någon vecka sedan trodde jag alltså att den var helt borta, tendensen till självsvält.

Men så kommer två dagar som är riktigt jävla jobbiga. Det är känslor som åker karusell, runt runt runt. Det är jobbet, det är människor. Det är jag som inte vet vad jag vill. Och jag märker hur jag tar till det där lilla tricket med att neka mig själv mat. Hur magen svider men vänder sig ut och in när jag tänker på mat, hur hungern river i kroppen men hur bra hjärnan mår när jag nekar kroppen det den så gärna vill ha. Jag vet inte ens om jag belönar eller bestraffar mig själv genom det här beteendet just nu. Vet bara att min hjärna och mitt hjärta är inte överens.

Där man hamnar.

I fredags bestämdes det att vi skulle till Malmö idag. Så upp tidigt i morse, tåg till Stockholm, möte med kund, lunch med säljare och kund, sedan Stockholmskontoret några timmar. Vid fyra mötte jag upp min kollega som jag reser med för sex timmar i vad vi till sist kallar ljugarbilen, eftersom vi skvallrar och skvallrar och skvallrar. Nä, kanske inte bara skvallrar. Mellan varven pratar vi även allvar. Men det är skönt att få skvallra, att glömma problemen ett tag.

Och nu sitter jag här i min hotellsäng, klockan är trettioen minuter från ny dag. En dag med möte på Malmökontoret och där jag ska prata, lyssna, svara och förklara. Sedan sex timmar till i ljugarbilen. Det är ju också ett sätt att spendera sina dagar.

God morgon.

Jag vaknade elva minuter över sex i morse. Låg och lyssnade på regnet som smattrade mot rutorna och vinden som rev i träden, såg mörker gå mot ljus där utanför mitt fönster. Tassade upp och gjorde kaffe och smög ner under täcket igen, med en kopp i handen och instagram som sällskap. En mjukt stickad tröja över Kims t-shirt och upp igen, väcka Adrian, pyssla i ordning hans frukost. Nu är han snart på väg till skolan och jag är tillbaka under täcket, bredvid en varm, sovande man. Det är jag och min dator, ett par timmars lugn administration från sängen innan tåget bär av mot Stockholm och lunchmöte.

Tjugonio.

Ja, men det är fint, livet som tjugonio. Förra veckan rensade jag och fyllde på min garderob, idag är hela jag klädd i nya kläder. Marinblå byxor, ljusgrå blus, skyhöga klackar. Håret böljar ner på ryggen, alldeles perfekt trots minimal yttre påverkan. Jag känner mig fin. Mycket prydlig. Väldigt tjugonio. Om en liten stund ska jag ta flaskan med vin som jag fick av mina kollegor under ena armen och en ask svindyra chokladpraliner under den andra och röra mig hemåt, till födelsedagsmiddag och rödvin och marängsviss.

Om väntan och ålderskris.

Så knepig måndag, denna här. Vi var på sjukhuset i förmiddags, Kim fick ligga i gammakameran vid två olika tillfällen. Läkaren ställde frågor, massor av dem. Som om han har mycket ont i hjärtat på nätterna. Det har han inte. Tänker att det är en bra sak, trots bekymmerrynkor i doktorspannor. Nu är det åter till väntan.

Efteråt åkte vi hem, jag öppnade jobbdatorn men ba orkar inte och smällde ihop den fem minuter senare. Istället sov vi två timmar på soffan. Lagade vegetariska vårrullar till middag och diskuterade vilt vid middagsbordet. Politik, mobbing och rymden. Vi svänger en del mellan ämnena i vår familj. 

Och nu sitter jag i soffan med ett glas vin. Ja, på en måndag, stäm mig. Hemmet är rent, Adrians läxor är gjorda, mailen är till sist besvarad. Imorgon fyller jag tjugonio. Ett år från trettio. Jag känner efter som fan men tror inte att jag har någon trettioårskris på väg. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det, jag är ju normalt sett en väldigt krisande person. Men ja, tjugonio. Fint ju. Vuxet. 

Det som inte får vara.

Så kommer brevet, de vill ta fler tester. På måndag ska vi tillbaka till sjukhuset. Fler undersökningar ska göras. Och vi blir lite tagna på sängen, trots att vi visste att sannolikheten för att det var över där och då var liten. Jag har inte riktigt vågat tänka att något kan vara fel, liksom fel på riktigt. Men tänk om det är det? Tänk om han - mitt livs kärlek - är allvarligt sjuk. Tänk om hans hjärta inte orkar mer.

Hur ska mitt hjärta någonsin kunna orka fortsätta då?

Obekvämt.

Igår var vi på föräldramöte på Adrians skola. Det var ganska underhållande, av följande orsaker:

1) En kvinna anmälde sin man som frivillig områdesrepresentant i hans frånvaro, med motiveringen: Jag vill ha mer egentid. Det tyckte jag var lite roligt.

2) Det blev lite hätsk stämning en stund när vi kom in på en omgruppering som skett och så fort någon yppade ett ord som kunde uppfattas som kritik var det en kvinna som direkt efteråt betonade något positivt om pedagogerna. Exempel: Varför fick vi inte informationen tidigare? möttes av Men har ni inte tänkt på hur duktiga fröknarna är på att få barnen att se lärandet som en lek?

Så höll hon på hela tiden. Stackars jobbiga sate, man såg på henne hur obekväm hon blev när någon fick kritik. Såg det som sin plikt att skydda pedagogerna och rektorerna, vilket ju är fint på ett sätt men ändå tråkigt när det blir på bekostnad av våra rättmätiga frågor. Ville mest bara ställa mig upp och DET ÄR OKEJ ATT VARA OBEKVÄM IBLAND! men det gjorde jag inte. Det hade ju varit obekvämt.

Sjukhuseffekten.

Igår fördrev jag tiden på Mälarsjukhuset. Efter tre månaders väntetid var det äntligen dags för Kims hjärtundersökning. Jag tycker att det är jävligt fel att en man som i vanliga fall är fullt frisk ska behöva vänta i tre månader på att få veta varför hans hjärta plötsligt slutat fungera som det ska.

Snart vet vi förhoppningsvis. Läkarna satt mest och hummade med rynkade pannor och sade ingenting alls. Men det får de ju inte heller, det är meningen att informationen ska komma från vårdcentralens läkare.

Igår somnade jag i soffan framför Aktuellt, vaknade inte ens när Kim forslade in mig till sovrummet. Har således sovit tio timmar inatt men känner mig fortfarande lika hopplöst trött som igår kväll. Frusen och trött. Som att jag håller på att bli sjuk. Kanske är sånt som timmar i ett väntrum på ett sjukhus gör med en?

Lilla bortglömda blogg.

Som jag tycker om dig ändå. Jag känner mig hemma här. Det är ju bara så väldigt synd att tiden inte riktigt räcker till just nu. Men vi har ju pratat om det förr, att det nog är så här det är att vara vuxen. Tror jag. Och på något sätt bor det något väldigt fint i att aldrig någonsin behöva känna sig uttråkad. Att tiden inte räcker till, jag tänker att det kanske är mer positivt än negativt. Det ger väl lite innebörd till livet, gör det inte?

Känns som att den här dagen aldrig kommer ta slut.

Sitter på tåget på väg till Stockholm. Undrar hur många meningen jag har inlett så? Det har blivit en del av mitt liv, tågåkandet. Ibland hatar jag det. Ibland, som nu, tycker jag att det är ganska fint. Regnet som strilar mot rutorna, den mjuka gungningen i rörelserna. En timme, bara jag och min dator. Det är ett skönt sätt att starta sin dag. Ibland. Men vi kan inte fortsätta så här. När Kims sjukskrivning är över kommer även han börja pendla. Vi måste ta tag i det, hitta någonstans i Stockholm där vi vill bo och där skolorna är bra.

Om ett par timmar börjar dagens enda möte. Vi går tillbaka till fas ett i en ny del av projektet. Idag är första brainstormingen. Alla idéer och tankar ska upp på bordet. Skissen för vad det är vi vill åstadkomma ska sättas på pränt. Fruktansvärt roligt, fruktansvärt enerverande. Tur att jag har en ny tågresa att se fram emot i eftermiddag, nästan fem timmar till Malmö.

Vecka trettiofem.

Tiden. Jag hinner inte med den. Om ett par timmar har vecka trettiofem passerat. Jag har haft möten, snurrat runt i bil i Stockholm, stirrat otaliga timmar in i datorskärmar. Tvättat skrapsår på sommarknän, listat ut att min son och min blivande man bygger en cykel åt mig i födelsedagspresent, köpt en ny matta. Druckit vin, ätit lagom mycket vego och inget godis alls. 

Och någon i min omgivning har färgat min vecka. Gett mig något som jag inte kan lista ut om det är goda råd eller svidande kritik. Fast jag har grubblat i tre dagar och tre nätter kan jag inte bestämma mig för om hen vill mitt bästa eller mitt värsta. Allra mest stör det mig att jag bryr mig så mycket. 

Om ett par timmar är det vecka trettiosex. Det är Stockholm och det är Malmö, det är timmar timmar timmar. Timmar som aldrig kommer tillbaka. Varför känns det plötsligt så jobbigt?  

Oundvikligt.

Och så blir det vardag igen. Under min semester bestämde jag att kvällar och helger ska få vara lediga i höst, att datorn inte ens ska få följa med hem från jobbet. Fyra veckor in på hösten bröt jag det löftet. Det var fina veckor. Men nu är vi tillbaka till vardag, tillbaka till rutiner. Jag har ingenting emot det, inte egentligen. Jag tycker om vardagen. Som nu när Adrian sitter vid matbordet och gör sin geografiläxa och jag plockar och stryker kläder inför kundmötet imorgon och vi pratar om landskap i Sverige. Det är alldeles tyst runt oss, det enda som hörs är det vi gör och våra röster. Det är skönt. Ingen stress, bara en lugn kväll full av vardag. 

Den här helgen.

På fredagen säger han att vi borde åka till Göteborg och gå på Metallica ändå. Jag fick biljetterna i julklapp, men vi var överens om att det nog var mer än han orkar just nu. Men han insisterar, jag vill jag vill jag vill, säger han. Så vi ordnar barnvakt, packar varsin weekendväska och på lördagsmorgonen sticker vi. 

Och väl där går vi runt runt, hand i hand. Sitter på en uteservering, dricker vin och äter fantastiska stenugnsbakade pizzor. Metallica är överväldigande. Egentligen inte alls i min musiksmak, men det är något med dem som jag inte kan stå emot. Kan inte parera fascinationen. 

På natten köper vi med oss cheeseburgare och vaniljshakes och kryper ner under täcket i hotellsängen. Det är så oerhört fint i all sin enkelhet. Hundra gånger bättre än alla fine dining- middagar i hela världen. 

Och jag tror, jag tror verkligen att vi börjar hitta tillbaka igen. Han till sig själv och vi till oss. Vi börjar bli bra igen. 

Onsdag, torsdag, fredag.

Och så blev det fredag igen. De här senaste dagarna, de bara försvann. Onsdagen och torsdagen blev tjugofyra timmar i arbetstid. Det märks att de flesta är tillbaka efter semestrarna, jag önskar att alla bara kunde somna om igen. Fast samtidigt; det viskas i ledningen om att jag har en befordran framför mig. Igen. Jag är som en svamp, de slänger på mig mer och mer och jag suger bara upp. Undrar hur länge det håller? Även de bästa svamparna blir ju fulla till sist.

Upp och ner.

Stockholm idag. Jag och han som brukade vara min chef tar oss an ett möte tillsammans. Efteråt sitter vi i hans bil och pratar. Öppet, ärligt. Han frågar om Kim och jag vet inte vad jag ska svara. Hur mår vi egentligen? Jag har fått lite förhandsinformation om det här med hans chefskaps att vara eller inte vara. Han också. Han säger att det nog kommer gå snabbt. Om jag får gissa är han min chef igen om en vecka eller så. Jag tror att det är bra nyheter. 

Usch.

Det slog mig igår hur präktig jag är. Jag har aldrig nånsin tänkt på mig själv som präktig, men; igår gjorde jag mitt absoluta söndagsnöje - lång promenad genom skogen, städa och göra fint hemma, åka och tanka bilen och tvätta den samt storhandla inför veckan. Insåg på kvällen, när jag dessutom var nyduschad och skrubbad och färska snittrosor stod i en vas på köksbordet, att jag sällan är så nöjd som efter såna söndagar. Så jävla präktigt ändå.

Det enda jag behöver är mat. Och vin. Och kärlek.

Lördag. Det är äntligen helg, en välförtjänt sådan. Vi sover till halv tio, sen kaffe i soffan. Granola, jordgubbsyoghurt, blåbär. Bara trosor, tunn spets-bh och linne halva dagen. Sedan promenad. Vi köper varsin rejäl skiva hängmörad ryggbiff till kvällen. Finncrisp, philadelpiaost och fikonmarmelad till lunch. En kopp Gamla Söders Höjder till det. 

Kims syster kommer förbi, lämnar kvar sin hund och virvlar vidare mot fest. Promenad igen, nu med en hund som är rädd för det mesta. Potatisklyftor och kantarellsås till köttet på grillen. Och vin. Och nu sitter jag på vår trappa och tittar på den galna mannen och hunden som jagar varandra på gräsmattan. Solen är på väg ner bakom trädtopparna och vinet är fortfarande i min hand. 

Att stanna och ta kampen.

Torsdag. Dagen börjar med att jag blir arg för att företaget jag jobbar för ganska ofta glömmer bort den lilla detaljen som stavas jämställdhet. Återigen låter de en man utan produktkännedom fronta och gömmer undan en kvinna med kompetens. Jag slår näven i bordet, säger ifrån. Det syns att de skäms, men det förändrar ingenting. Och jag är så jävla, jävla arg att jag kokar hela förmiddagen.

Sedan kommer eftermiddagen och ilskan över mina manliga kollegor som håller varandra om ryggen riktas om. En ny man, en ny anledning att vara arg. Den här gången är det någons sårade stolthet som sticker knivar i ryggen på mig. Jag säger ifrån, igen. Den här gången ger det resultat. En upphandling lyfts bort från honom, hamnar i mitt knä istället. Min gamla chef har ett finger med i spelet, han stöttar upp mig i båda situationerna.

Innan jag ska gå hem har jag ett långt samtal med någon annan, någon som jag har ett stort förtroende för, och jag tänker att det ändå är värt det. Hon är en sån som kämpar och gör det värt det. Och jag tänker att jag också ska vara det. Vi jobbar i en mansdominerad bransch, men jag tänker tusan inte hålla tyst när orättvisorna dansar mitt framför mina ögon.

Fantasier.

Jag var hos Åsa igår kväll, drack kaffe och pratade bort timmarna. När jag åkte hem hade mörkret fallit och dimman låg tät över åkrarna. Det är få saker som ger mig en sån frihetskänsla som att köra på öde vägar i mörkret. När precis rätt låtar pumpas ut ur högtalarna. Jag tror att jag är odödlig då. Igår fantiserade jag om att åka hem och packa in mina allra finaste i bilen och lägga mil efter mil bakom mig på motorvägen. Så svindlande tanke, att bara köra och se var man hamnar. Någon gång ska jag göra det.

Saker jag borde jobba på.

Igår kväll tänkte jag att jag vill vara en sån som går upp tidigt på morgonen, dricker kaffe och läser tidningen långsamt. Dammar nån hylla och piffar kuddarna och vattnar blommorna innan jag går till jobbet. I morse gick jag upp klockan sex och stod i duschen trettio minuter och tänkte aldrig mer. Däremot hann jag lägga lite mer kärlek på make up och hår. Vilket blev totalt ogjort när det började regna när jag gick till jobbet.

Jaja. Jag når för övrigt nya insikter om mig själv idag. Jag hade en hektisk förmiddag kantad av strul och vankade hål i golvet när jag försökte tänka fram en lösning, när min chef tittade förbi och erbjöd sin hjälp. Och jag märkte att jag liksom inte lät henne komma till tals. Jag tror att jag gör så ibland. Jag matar på med mina lösningsförslag och besvarar dem själv sekunden efter. Tio minuter senare hade jag min lösning, utan att stackaren hade fått en syl i vädret. Fast jag var ändå artig och tackade för hjälpen. Men jag tror att det är något som jag borde jobba med. Jag tror även att det är ett svårt jobb att vara min chef, särskilt om man vill vara en delaktig sådan. Jag borde säkert jobba på det också.

Be still, det är bara augusti.

Jag har nyårsfeeling och lovar förändringar hit och dit. Till exempel ska jag inte äta godis i augusti (har jag inte gjort heller) eller dricka vin (det löftet bröt jag i fredags) och så ska jag motionera minst trettio minuter om dagen (dammsuga är också motion, right?). Det blev just trettio minuter för att en timme känns som väldigt lång tid när jag efter middag, hemmaplock och barnläggning ligger i soffan och vill vägra gå upp. Och en halvtimme blir ju alltid minst fyrtiofem minuter när man är igång. Så jag vinner dubbelt upp på det löftet.

Mitt bästa löfte är det om att jag ska bli bättre på att vara spontan och tillgänglig för mina vänner. Tänker att jag kanske till och med ska bli den som hör av mig först ibland. Så idag har jag gjort planer för tisdagskvällen och torsdagskvällen och sen fick jag lite panik, för herregud jag kan ju inte ha planer för alla vardagskvällar den här veckan. Jag vet, jag är en tant.

En glimt av honom.

Kanske har vi lagt det värsta bakom oss nu. Sen jag vrålade ut min smärta häromdagen har han förändrats, blivit mer sig själv igen. Jag tror att det även gjorde sjukdomssituationen lite bättre, att han inte bara går runt och känner sig eländig, för han verkar ha mått mycket bättre de senaste dagarna. Liksom skrattat, skämtat. Varit sig själv. Och det är en så stor lättnad, för jag har varit orolig att han inte fanns längre, han som jag blev kär i.

Är det nu det vänder?

Fredag. Vaknar tidigt. Skivar ner frukt i två skålar, en till Adrian, en till mig. Åker till jobbet. Mailar, slutför en uppgift, dricker kaffe. Vid elva kommer jag på att jag vill vara ledig på eftermiddagen. Åker hem och duschar länge. Tar på mig en klänning, första gången på veckor med bara ben. Äter bananpannkakor och blåbär till lunch. Dricker kaffe en, två, tre gånger. Läser lite i en bok. Byter klänning mot byxor och gummistövlar, åker ut i skogen. Vi plockar kantareller och blåbär och går nästan en mil. Hem igen, smörstekta kantareller på macka med riven prästost och rött vin.

Och nu, soffan med bok och nötter och mörk choklad. Han är bredvid mig, han som är min kärlek. Han som tittat på mig med värme i blicken idag.

Torsdag.

Dagen börjar dåligt. Ingen av oss har sovit särskilt bra. Han har en ny medicin som vidgar kärlen, men den ger också en massiv huvudvärk under inkörstiden. Jag är bara less. Han snäser åt någonting jag säger, förstår inte att jag menar väl. Jag blir så jävla, jävla, jävla förbannad. Skriker åt honom att han måste börja fatta att det inte bara är han som mår dåligt.

Sedan kör jag honom under tystnad till hans föräldrar, hemma hos oss ska städfirman göra sin månatliga storstädning. När jag kommer hem från jobbet är han hemma. Jag kan se i hans ögon att något har förändrats, att han har haft tid att tänka och att han har gjort det. Tänkt.

På kvällen pratar vi och jag berättar hur jag känner. Han lyssnar på mig. Säger att han nog inte förstått innan hur det har påverkat vår familj. Och att han är ledsen för det. När vi går och lägger oss håller han om mig och när jag vaknar på morgonen ligger han kvar, nära nära. Med hans arm runt mig och hans bröst mot min rygg tänker jag att det är okej. Jag kan bära oss ett tag om jag bara får det här.

Om att inte bli älskad.

Hon ringer när jag är på jobbet. Vi har inte setts på en evighet. Hon kommer förbi och vi sätter oss på stentrappan utanför. Jag vilar hakan mot mina knän. Himlen har blivit mörk och tung. Blygrå. Hon frågar hur det är och jag bestämmer mig för att säga som det är.

Jag vet att jag är älskad. Han älskar mig, men jag blir inte älskad. Om ni förstår skillnaden. Han har så fullt upp med sig själv, med att bli frisk, att jag är bortglömd. Han tar inte i mig, på mig. Han frågar inte hur jag mår, vad jag känner. Han vill inte - vägrar - prata om hur det här påverkar oss. Och jag förstår honom. Jag förstår att han måste lägga allt sitt fokus på att må bra igen.

Men jag är trött. Trött på att det bara är tunga suckar som hörs hemma och att den enda gången han egentligen pratar med mig är när han berättar vad som känns värst. Jag är trött på att behöva vara den enda som städar, tvättar, handlar, lagar mat och diskar. Trött på att han inte ens ler åt mina skämt längre. Att det händer att han lämnar rummet när jag pratar om något annat än honom.

Det här är inte vi.

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Vi var så kära. De här åren vi haft tillsammans, de har varit de bästa i mitt liv. Kanske har det varit för bra. Kanske är det inte meningen att man ska kunna vara så lyckliga så länge som vi var. Kanske är det så här det är, att vara vuxen. Men jag vill inte det. Jag vill ha honom tillbaka. Jag vill ha oss tillbaka.

En stilla undran.

Under de tre ljuva veckor som passerade under sommaren då jag var fri som en fågel hade jag lyckats förtränga hur hur illa kaffet på jobbet smakar. Det smakar beskt, mycket beskt. Jag är ej ett fan av beskt.

Så, fråga: om man ändå ska åka hem och äta lunch, är man en tant om man brygger en termos gott kaffe och tar med tillbaka till jobbet?

Det har hänt att jag har jobbat idag också.

Jag har ägnat en ganska ordentlig del av den här arbetsdagen åt att boa. Torkat av skrivbordet och bokhyllan och rensat bland gamla papper. Jag tog en lite längre lunch som jag spenderade på stan, där jag köpte snygga förvaringsprylar och nya krukor och gröna växter. Köpte även ett doftljus och en svindyr handkräm, mest för att de skulle vara fina i min hylla.

Är för övrigt även mycket nöjd med de tavlor som jag fyndade in hit under min semester; tre rätt stora svartvita fotografier på kvinnliga brandmän från 30-, 40-, och 50-talet. De gör sig mycket fint på min vägg.

Hej från jobbet.

Jag jobbar idag. Fast inte särskilt intensivt, bara precis tillräckligt. Solen skiner där ute, gäckar mig med sina slöa strålar som trillar in genom kontorsfönstret. Viskar hånfullt om att augusti pågår för fullt där ute. 

Vi var ute i skogen igår. Det var meningen att vi skulle promenera, men med handen på hjärtat så åt vi mest hallon och blåbär. Och även om solen sken och det plötsligt blev varmt, så var det något i luften som avslöjade att hösten är på väg. Den var liksom hög, luften. Och ljuset var annorlunda. Krispigt. Som en riktigt fin hösteftermiddag.

Nu ska jag gå och fika, igen. Planerar att snitta på tre fikor om dagen den här veckan, tror jag.

Det känns lite vemodigt.

Det är fredag morgon och sista dagen på min semester. Jag ligger i sängen, ryggen vilar mot kuddar och huvudet mot den mjuka sänggaveln. Jag dricker kaffe och vill inte gå upp. Inte än. Utanför mitt sovrumsfönster är himlen grå. Alldeles nyss kom Adrian in och kröp ner under mitt täcke och undrade vad vi ska göra idag. Jag föreslog en utflykt, men han vrålade från under täcket att han inte pallar fler slott. Jag tänker mig frukost på ett gårdscafé istället och sen svepa fram med bilen längs vägarna på den sörmländska landsbyggden. Tänker att det vore ett fint sätt att avsluta den här semestern.

Om att göra ingenting alls. Typ.

Jag är i semestermode och orkar aldrig öppna en dator, därav radioskuggan här. Semestern tickar på, jag är inne och nosar på min sista semestervecka nu. Med handen på hjärtat känns det rätt okej att börja jobba igen. De flesta som jag jobbar med är lediga även nästa vecka, så min första vecka tillbaka har potential att vara fredad.

Vi fortsätter att hålla oss hemma och lugna. Kim är fortfarande sjuk och vi vet fortfarande inte varför, men utredningen av hans hjärta fortsätter. Adrian och jag satsar på små utflykter nära hemmet, idag har vi till exempel åkt på slottsrunda. Jag har kört från slott till slott och han har suttit bredvid och googlat spökhistorier om slotten vi tittat på.

Det har varit så lite sommar över den här sommaren. Ingen sol, bara sjukdom. Inga resor, bara regn. Nu kan vi lika gärna satsa helhjärtat på hösten. Äta äppelpaj, ha på sig jeans, läsa böcker, tända ljus. 

Drömmar.

Det är lördagskväll, någon timme innan solen ska gå ner. Jag ligger i soffan med en tidning i händerna, min son vilar sitt huvud mot min mage och tittar på något på Netflix.
- Kom, vi går ut och går, säger Kim.
Adrian skakar nekande på huvudet, säger att han hellre vill krypa ner i sängen och läsa sin nya Kalle Anka-tidning. Vi stoppar om honom och låser och går. Ute blåser det, men det är svala vindar. Jag har på mig en lång kofta, den når ner till vaderna. Vinden fångar den, drar den bakåt. I skuggan ser det ut som att jag bär en mantel. Jag gillar det.
Jag sneglar på min tysta, starka man. Han ser det och fångar min hand i sin.
- Vad tänker du på? frågar han.
- På vad jag skulle göra om vi hade obegränsat med pengar, svarar jag.
- Vad skulle du göra då?
- Jag skulle köpa en liten lokal och låta platsbygga vackra bokhyllor från golv till tak och så skulle jag fylla hyllorna med gamla, dammiga böcker. Jag skulle ha en liten caféhörna, utbudet skulle inte vara särskilt stort, men det som skulle finnas skulle vara det bästa. Hembakat, förstås. Och så skulle det finnas en plats som bara var min, med ett stort skrivbord. Gammalt, kanske i valnötsträ. Ja, valnötsträ. Där skulle jag sitta och skriva på min roman när andan föll på. Och så skulle jag sälja böcker och fika med mina kunder och så skulle vi prata om sånt som vi läst.
- Skulle någon hjälpa dig i bokhandeln, så att vi kan resa då och då? För jag hade nog velat spendera tre veckor i Frankrike under sommaren i så fall. Och kanske nån vecka i alperna över julen.
- Ja, då hade vi hyrt hus i Frankrike på somrarna. Jag hade åkt runt på slingrande vägar och tittat på slott och du hade tittat på touren, och så hade vi sammanstrålat på kvällarna och druckit rödvin och pratat om vad vi upplevt. Jag hade burit hatt förstås, och åkt någon gammal cabriolet och du hade cyklat på en gammal hipstercykel.
- Och ibland hade du följt med mig och kollat på touren och jag hade följt med dig och tittat på slott.
- Självklart.
Vi faller i tystnad. Vi når fram till en liten park, ett gäng ungdomar spelar beachvolleyboll.
- Men vad hade du jobbat med då, om lönen inte spelade någon roll? frågar  jag.
- Åh, jag vet inte. Det där med arbete intresserar mig inte särskilt, säger han.
Han ljuger, men jag säger ingenting om det. Han älskar att arbeta.
Vi blir tysta igen. Det är behagligt, med ljudet av våra steg mot asfalten och sommaren som virvlar genom luften.

Vägrar dessutom smink på semestern.

Jag är vanligtvis inte den som blir brun på sommarna. Och brun är jag verkligen inte den här sommaren heller, även om jag är lite mindre blek än vanligt. Fast ändå blekare. För håret har blivit solblekt och är flera nyanser ljusare än vanligt, väldigt guldigt kopprigt. Och ögonbrynen och fransarna som vanligtvis är ljusare än håret är nu i samma nyans som svallet på huvudet. Huden är lite svagt bruntonad medan mina ständiga fräknar är desto mörkare, nästan faktiskt i prick samma färg som håret.

Så ja, jag går liksom i samma färgskala hela jag. Det känns som att jag litegrann försvinner, i all min beigehet.

Mmm, mat. Mmm, kaka. Mmm, glass.

Det är inte bara guld och gröna skogar och regnbågar och rosa sockervadd att ha sommar och semester. En rätt stor nackdel är att sommaren påverkar min vikt på ett ytterst tråkigt vis. Förstå mig rätt, jag skulle välja att vara mullig och mätt framför trådsmal och hungrig alla dagar i veckan.

Fast nu har det liksom hänt nåt. Jag har haft semester i en kvart och har redan tappat allt vad rutiner heter. Åt exempelvis precis ett halvt paket ballerinakakor till lunch. Och vi fikar stup i kvarten och jag dricker vin och vi har alltid glass i frysen och det är fan farligt, det här. Jag känner mig tung. Vilket kanske är en sanning med modifikation, för jag kan ju max ha hunnit gå upp ett eller två eller tre kilo. Samtidigt vill jag ha mer. Mer mat, mer kaka, mer glass. 

Tror jag skulle platsa bland gastar och demoner i Mariefred.

Semesterdag nummer två är avklarad och herremingud, vad trött jag är. Jag har hängt med mitt barn idag, bara han och jag. Vi drog till Mariefred och spanade in slottet och åt på Slottspaviljongen och strosade runt med varsin mjukglass i handen, men kanske viktigaste av allt gick vi Pax-vandringen. Vi har läst de fyra böckerna som hittills kommit ut i ungdomsserien Pax och både han och jag har älskat varenda sida. Så häftig grej att platserna i böckerna är riktiga ställen. Älskar dessutom mysfaktorn i Mariefred, med alla gamla små hus och slott och kyrkor. Så lätt att tänka sig att de spöken och varulvar som vi läst om i böckerna faktiskt skulle kunna finnas på riktigt. 

Iallafall. Nu ligger jag på sängen och har ont i fötterna. Adrian står i duschen och så fort han har gått och lagt sig tänker jag göra detsamma. Funderar starkt på om Mariefred skulle kunna vara ett alternativ till att flytta till Stockholm. Gulligt, bra pendlingsavstånd och husen kostar massa mindre pengar. Mhm, tål att tänkas på. 

Söndag.

Vaknar vid perfekt söndagstid, strax innan nio. Utvilad, men fortfarande med förmiddagen kvar. Gör kaffe, fyller en skål med fet vaniljyoghurt, müsli och färska blåbär och jordgubbar. Sveper en lång kofta över nattlinnet och tar med frukosten ut på balkongen, läser ut Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Det var en bra bok. Konstig, men bra.

Kim vaknar och gör mig sällskap på balkongen. Vi klär på oss. Långsamt, utan brådska. Tar en stilla promenad, åker och handlar, fyller på gasolen i grillen. Slänger ner torsk, färskpotatis, purjolök, citron, körsbärstomat och persilja i ett par foliepaket och lägger på grillen. 

Jag köper ett nytt nagellack. Det heter Sunday Funday. Det är alldeles för grällt, men jag orkar inte ta bort det och måla nytt. Jag kan vara rosa ett tag, det kan ju vara fint. Och om ett par timmar kommer Adrian hem från sin pappahelg. Jag förekommer ju hellre än förekoms och nu är det semester och ledighet och mindre strama regler, så jag har köpt hem kalaspuffar och jordgubbskräm och förberett för glass och pannkakor till middag.  

Fyra timmar.

Jag har nedräkning nu. Fyra timmar kvar till semester. Projektet är pausat, alla kundmöten är genomförda, acceptansprotokollet är godkänt. Jag har en lista som ligger bredvid mig, i mitt block. Prydlig text i svart, röda bockar framför hälften av punkterna. De punkter som kvarstår är avstämning med min chef, ett par excelfiler att lämna ifrån mig och att sätta out of office. Jag tror att jag hinner det på fyra timmar.

Och sedan - semester. Helvete. Så nära nu.

Bara fyra timmar.

Det blev vidrigare.

Och så ringer min mamma och frågar om jag hört vem det var, han som avslutade sitt liv på spåret, och jag svarar ett nej som blir hängande i luften innan hon säger hans namn. Och jag, jag slängs tillbaka fem, sex, sju år i tiden. 

Till den där tiden då jag var på en annan arbetsplats. Han jobbade också där, var också ensamstående med en liten pojke och var en ganska trasig själ. Han brukade fråga om vi skulle hitta på saker med våra pojkar och varje gång svarade jag lika undflyende. Kände nog att han inte mådde så bra, att han skulle göra mitt liv svårt.

För några veckor sedan möttes vi igen. Pratade lite om livet som pågått sen de där åren på samma företag. Han hade hunnit träffa sin stora kärlek och förlorat henne igen. Jobbet likaså. Den lilla sonen hade blivit stor. Och igår tog allt slut för honom, bara några hundra meter från mig. 

Vidrigt.

Imorse satt jag på ett stillastående tåg, dödligt irriterad över att behöva ställa in ett kundmöte i sista stund eftersom jag inte skulle hinna i tid på grund av tågstoppet. Dödligt irriterad, men lyckligt ovetande.

För strax innan vi blev stående valde någon att avsluta sitt liv på spåret, framför oss, mötandes ett tåg. 

Att möta döden på det sättet. Vidrigt. 

Bara tisdag, onsdag, torsdag, fredag kvar.

Jag lekte att jag hade semester i helgen. När klockan blev lunch i fredags gick jag hem och satte mig på balkongen, skopade upp lite vaniljglass och slantade i några jordgubbar och toppade med chokladsås till lunch. Enda sällskapet var en ny bok och en sällsynt tyst man, även han försjunken i en bok. Sedan satt vi där tills söndagskvällen kom.

Närå. Bara nästan. För sen kom virvelvinden Adrian hem, men han virvlade bort till en kompis nästan direkt och sen virvlade han runt resten av helgen. När jag tänker efter var han nästan bara hos kompisar med pool, den lilla fulingen. Jag älskar att han är så stor, att han springer kors och tvärs över kvarteret tillsammans med sina kompisar och drar från hem till hem. Man behöver liksom inte göra så mycket mer än att morsa glatt när de väller in och sticka till dem lite mat då och då.

Hursomhelst. Jag hann läsa fyra böcker i helgen. Och äta glass tre gånger. Jordgubbar åt jag hela tiden, jämt. Och nu är det måndag och regnet slutade precis strila mot rutan. Jag jobbar den här veckan också, men det är okej. Det känns att den är nära nu, semestern. Precis runt hörnet.

Fucking värmebölja.

Det är så sjukt varmt. Tolka mig rätt, jag klagar inte. Jag bara gnäller lite. Inatt hade vi tjugonio grader i sovrummet. Hela. Jävla. Natten. Nånstans under småtimmarna fick Kim för sig att han frös (?) och stängde av fläkten. Jag duschade kallt tjugo minuter i morse, stod till och med tryckt mot det kalla kaklet en stund för att svalka ner mig. Det funkade inte. Sedan gick jag till jobbet - så jävla dumt beslut, för nu sitter jag här med svett mellan brösten och måste snart se acceptabel ut. Inte för att någon kommer titta mellan mina bröst, men ja, ni fattar.

Handen i fickan fast jag bryr mig.

Om mindre än tio timmar går vi live. Jag har känslorna utanpå, hjärtat i halsgropen. Alldeles nyss mådde jag illa, nu kallsvettas jag. För en liten stund sedan somnade jag nästan med huvudet mot toalettdörren, tre minuter tidigare var jag duracellstressad.

Mitt team arbetar lugnt och tålmodigt, strukturerat och metodiskt. Jag gör långa listor, både i huvudet och på skärmen. Stryker funktioner, tänker om, tänker utanför boxen, lägger till, rör om. Ändrar mig. Leker hela tiden med tanken om hur vi skapar det bästa möjliga.

Ikväll görs slutmigreringen. Ikväll slutar fas ett, imorgon tar fas två över. En lugnare fas, med ett lugnare tempo. Den här dagen har känts så avlägsen så länge nu. Och nu är den plötsligt så nära. Går nästan att ta på.

Hopp om livet.

Jag sitter på jobbet. Har hamnat i någon sorts trans där jag den senaste halvtimmen har stirrat på skärmen, på den blinkande markören mitt i ett worddokument. Det är meningen att det ska bli en beskrivande text, men jag saknar motiveringen att skriva den.

För en liten stund sedan bråkade jag med Kim i telefon. Jag bad honom hämta min magkatarrmedicin, han tyckte att jag var dum i huvudet som inte åkte hem och vilade istället. Det kan jag väl hålla med honom om, men det hade bara varit att flytta stressen till senare. Vi slutspurtar nu, i mitt lilla projekt. Om två dagar ska fas ett vara klart. Att vara sjuk nu är inget alternativ, det skulle stoppa allt.

När den här veckan är över kommer livet återgå till ett lugnare tempo. Sjuttio arbetstimmar i veckan kommer dras ner till knappa fyrtio, för att veckan därpå gå ner till noll. Jag längtar. Fan vad jag längtar. Efter ledighet, långa frukostar, vin på uteserveringar. Efter en mage som inte svider. Att vakna på morgonen och inte ha en plan för dagen.

En lista kan väl aldrig vara fel?

Ärligt snodd från Linn.

1. Var är din mobiltelefon? Bredvid.
2. Var är din andra hälft? Hemma.
3. Ditt hår? Rött.
4. Din mamma? Danmark.
5. Din pappa? Danmark.
6. Det bästa du vet? Somna.
7. Din dröm i natt? Glömd.
8. Din dröm/ditt mål? Nöjd.
9. Rummet du är i? Tåg.
10. Din hobby? Böcker.
11. Din skräck? Dö.
12. Var vill du vara om sex år? Tillfreds.
13. Var var du igår kväll? Hemma.
14. Vad är du inte? Sansad.
15. En sak du önskar dig? Klong.
16. Var växte du upp? Katrineholm.
17. Det senaste du gjorde? Mailade.
18. Dina kläder? Sköna.
19. Din tv? Avstängd.
20. Ditt/dina husdjur? Nä. 
21. Din dator? Igång.
22. Ditt humör? Fint.
23. Saknar någon? Barnet.
24. Din bil? BMW.
25. Något du inte har på dig? Magtröja.
26. Favoritaffär? Internet.
27. Din sommar? Avlägsen.
28. Älskar någon? Flera.
29. Favoritfärg? Lila.
30. När skrattade du senast? Förut.
31. När grät du senast? Lördags.