Ett hörn av Paris.

Söndag eftermiddag och utanför fönstret rasar ett oväder. Regnet störtar ner från himlen, har kapplöpning med blixtar och dånande åskknallar som studsar över hustaken. Vi hann precis hem innan himlen öppnade sig, med varsin nyinköpt bok till flygresan.

Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Den första av två ansiktsmasker är på, denna djuprengörande, nästa återfuktande. De klänningar som ska få följa med till Paris hänger på garderoben, väntar på att försiktigt packas ner i kabinväskan.

Naglar ska målas, smycken ska väljas, håret ska tvättas. En flaska champagne ska öppnas, som en tjuvstart inför det som väntar, som ett löfte om det som komma skall. Tidigt imorgon åker vi. Här inne kommer det vara tyst, men jag finns på instagram för den som vill vara med på ett hörn i Paris.

Rapport från väderprognosen och dagen.

Så blåser regnet bort ur väderprognosen, ligger bara kvar på nätterna och då får det gärna rasa ner utanför. Så typiskt mig att romantisera allting, att se framför mig hur vi ligger under frasiga hotelltäcken och tittar på en himmel som stormar ovanför Paris.

För övrigt har jag äntligen lyckats göra min man till en rödvindrickare. Han har en naturlig fallenhet för nörderi så jag förstår inte varför han inte har fastnat för rödvin innan, för är det något som uppmuntrar till entusiasm så är det vin.

Det krävdes en vecka bara vi och någon slags halvsemester för honom, samt ett uttalande (från honom) om att det är dags att bli vuxen och att dricka vin är sista klivet över, för att han skulle falla dit på riktigt. Nu provar vi oss fram mellan länder, regioner och druvor för att hitta hans rödvin. Vi har ännu inte fördjupat oss i Frankrike, vi sparar det till nästa vecka.

Nej, nu behöver jag ta tag i livet och arbetet. Jag har saker som verkligen behöver göras idag innan min lediga vecka, ändå har jag precis ägnat tjugo minuter åt att flytta runt en kudde. Ska örfila in mig själv i ledet och börja göra nytta. Tack och hej. 

Om fyra regniga dagar i Paris.

På måndag åker vi till Paris. Jag uppdaterar väderprognosen femtioelva gånger om dagen, men den visar ändå bara regn. Min man säger att det inte gör någonting, att vi kan sitta under tak på uteserveringar och titta på Paris i regnet, och det låter ju faktiskt ganska mysigt.

Jag kan fortfarande ha mina klänningar, men med en tröja över vilket ju inte gör dem sämre. Jag kan köpa ett par låga gummistövlar och fina strumpor som får kika fram över kanten. Vi kan promenera under varsitt paraply och ofta hitta tillbaka till hotellet för att bara vara nära, bara vara lediga, bara vara tillsammans.

Om en bonusdag, tavlor och rödpang.

Det blev ännu en ledig dag. Sköt sånt som jag hade tänkt göra idag till torsdagen och fredagen. Imorgon kommer de sista leveranserna till kontoret, så det hade ändå inte gått att skolka då. Det är de sista konferensborden och lamporna, sedan är allt klart.

Förutom att jag inte har beställt tavlor än. Det är en sån sak som står på veckans lista. Eventuellt. Jag är osäker på tavlor. Det är så mycket glasväggar, textilier och växter att det kan bli stressande att fylla de få resterande väggarna med tavlor, så jag vet inte. Har velat fram och tillbaka i veckor nu. Skitsamma, jag orkar inte tänka på det nu, det är morgondagens problem.

Idag skulle det handla om min lediga dag. Fast det är inte särskilt mycket att orda om där heller. Sov till nio, promenerade, gjorde ärenden, tränade och nu är klockan arton. En vinare och en oxfilépasta med resterna av min mans skogsutflykt står på schemat för det som är kvar av dagen.

Bästa dagen på evigheter.

Vaknade första gången vid sju. Hörde regnet mot fönsterrutan. Gick genom veckan i huvudet och skrollade mailen i telefonen och insåg att jag egentligen inte behövdes på kontoret. Lade tillbaka telefonen på sängbordet och somnade om.

Vaknade klockan nio, fick en puss av min man när han gick till tåget för att åka till den lilla staden och plocka svamp med sin mamma och syster. Läste färdigt Paris försvunna döttrar av Pam Jenoff. Svarade på den lilla högen mail som samlats i min inbox sedan igår.

Vandrade genom lägenheten, tyst och tom, funderade över när jag var ensam hemma sist, undrade vad dagen skulle innebära. Insåg att det var precis det jag behövde: att inte behöva prata med någon, inte vara någon behjälplig, att få spendera dagen i total tystnad.

Pluggade in musik i öronen, gick till gymmet, sprang på löpbandet, tränade biceps och mage. Handlade till kantarellmackor på vägen hem, fast inte kantareller för räknade med min man där, och en flaska rött till kvällen. Plockade en sallad till lunch.

Duschade, klev i en böljande ankellång klänning och stickad tröja och promenerade ut i regnet igen. Sjönk ner i en biostol och spenderade två timmar med att fnissa åt Barbie och Ken. När jag kom ut från biografen sken solen, tvingade av den tjocka tröjan. En kaffe i handen och en omväg hem.

Nu närmar sig klockan nitton och jag sitter skräddare i soffan. Vinet är på luftning och på köksbänken tronar en liten hög kantareller, precis tillräcklig för varsin kantarellmacka till middag. Min man är precis intill, tillbaka där han brukar vara.

Så kom vecka trettio.

Ja men hej igen. Ännu en helg har kommit och gått och en ny arbetsvecka har startats. Helgen var fin: en bror som fyllde fyrtio, en kväll med regn som smattrade mot taket, oändligt med vinflaskor som öppnades en efter en, tusen skålar med saker att äta, människor som jag tycker om runt ett långt bord.

Och så en svärmor och en svägerska i ett tyst och svalt hus. Dörren öppen ut mot det gröna, blekta spetsgardiner som långsamt fladdrar i vinden, en ständigt brummande kaffebryggare. Min man som klättrar i körsbärsträdet, jag på tå under med en skål i famnen.

Sedan kom måndagen och jag är så trött, känner hur jag behöver ensamhet, lugn och ro, att få göra ingenting. Jag har visat arbetsledaren för städet runt i lokalerna, packat upp ett fruktfat, tagit emot en lampleverans och skickat ett dussin mail. 

Klockan är snart tolv och jag tror att det får räcka för idag. Det kan nog få bli en sån vecka, en med halva dagar, kanske till och med en onsdag helt ledig. Gud vad jag hoppas det.

Om att längta, herregud vad man kan längta.

Imorgon firar vi min bror som fyller fyrtio år. Ikväll ska jag gnugga bort resterna av mitt nagellack, göra mig ett fotbad och måla alla tjugo naglar i samma röda nyans. Fila, putsa och smörja hela mig, från topp till tå.

Imorgon ska jag bläddra bland klänningarna, lägga håret på spolar och sminka mig i hundra år. Dricka ett glas bubbel med min man under tiden, fast det är mitt på blanka dagen. Och sen ska jag krama min son för första gången på tre veckor.

Som jag längtar. Herregud vad jag längtar! Efter att göra mig fin, efter att göra oss en kväll, efter att träffa mitt barn, efter mina bröder och deras fruar, efter mina kusiner och alla vännerna från den lilla staden. Gudarna ska veta att jag behöver det. 

Violette Toussaint.

Jag lyssnar på Valérie Perrins "Färskt vatten till blommorna" medan jag arbetar. Följer sävligt med genom kurvorna i Violettes liv, skapar bilder inuti huvudet, bygger fantasier som inte ryms bland bokens sidor. Det är de bästa böckerna, de som får en att drömma.

Jag duschar på kvällen, tvättar håret och tvålar in kroppen. Det är bara onsdag men det står ett glas rödvin på handfatskanten medan jag rullar upp håret på spolar för att testa lördagens frisyr. Kliver i nattlinne och morgonrock, båda i silke, fortfarande rödvin i glaset, håret ännu på spolar. Vi letar restauranger i Paris och jag fortsätter höra Violette i mina tankar.

Om hjärtan som slutar slå.

När vi gick runt Årstaviken i lördags sa min man att han nu är lika gammal som hans pappa var när han fick sin första hjärtinfarkt och femton år yngre än när han fick den infarkt som tog hans liv. Jag frågade om det bekymrar honom och han svarade att det gör det, litegrann.

Vi äter nyttigt men kanske skulle vi kunna dricka någon drink mindre och han borde träna mer än bara styrka, även om han kör sina fem pass i veckan, för nog har genetiken ett finger med i spelet. Jag sa att vi kan skärpa oss ännu mer, träna kondition tillsammans istället för att dricka den där drinken men han skakade på huvudet, sa att livet måste vara fint också.

Det som ingen av oss visste var att samtidigt som vi gick där, kanske medan vi pratade om det, fick hans kollega en massiv hjärtinfarkt, bara fyrtiosju år gammal. Han klarade sig inte. 

Om tiotusen steg och en serie.

Att mina arbetsdagar sällan är stillasittande dessa dagar betyder att jag är uppe i mina tiotusen steg när jag lämnar kontoret. Varje dag följer träningsväskan med till kontoret och jag varierar att träna innan, under och efter arbetsdagen. Har inte bestämt mig för vilket jag gillar bäst ännu. Kanske fortsätter jag variera.

Igår kom jag hem före min man. Vi möttes på gymmet, han startade sin träning när jag avslutade min. Gick hem, duschade, knöt på en kimonoklänning och snurrade upp håret i en knut. Hällde upp ett glas rödvin och lät fransk jazz strömma från högtalarna medan jag lagade mat.

Efter middagen låg jag på soffan och snabbspolade mig genom de fem första avsnitten på andra säsongen av "And just like that". Vill se serien samtidigt som jag uppenbarligen inte riktigt vill se den.

Hur det blev.

Det blev inte en dag av ingenting igår. Tog mig upp ur sängen och kände livet i mig. Började bädda rent men fortsatte med att plocka i vardagsrummet innan jag hunnit klart, duschade plötsligt alla gröna växter och städade badrummen.

Avbröt alltsammans för att gå och handla till veckan, tvätta tomt i tvättkorgen och laga middag både för söndagen och måndagen. Tvingade till sist mig själv att avsluta allt som jag påbörjat rum för rum. Gick och lade mig strax efter tjugotvå med en lägenhet i tipptopp, ett välfyllt kylskåp och garderober fyllda med rena kläder. 

Om den långsammaste av söndagar.

Söndagsmorgon. Fast det är fel, klockan har precis slagit elva. Förmiddagen är här. Jag ligger fortfarande i sängen. Har ingen lust att göra något annat. Vaknade, klev i trosor och min mans t-shirt. Den slutar mitt på låren, ärmarna når ner till armbågarna.

Det regnar utanför sovrumsfönstret. Fönstret står på glänt och jag känner doften av regn, hör strilandet. Fast nu startade min man mjuk jazzmusik i vardagsrummet. Jag vill inte lämna sängen, vill inte lämna lägenheten, vill vara här hela dagen. Undrar om det går.

Känslan av frihet, känslan av helg.

Jag slutade tidigt igår. Stängde av datorn innan klockan ens slagit femton, tog min träningsväska och passerade gymmet på hemvägen. Duschade bort träningspasset och arbetsdagen. Klev i trosor och drog en t-shirtklänning över huvudet. Böjde ögonfransarna och borstade ögonbrynen, läppglans och rouge men inget mer. Handdukstorkade håret och lät vinden forma det i mjuka vågor över skuldrorna. 

En islatte i handen, en ljudbok i öronen och så en promenad till Ikea. Köpte fyrtiotvå vinglas till invigningen av kontoret, så kanske kan man inte säga att arbetsdagen tog slut redan vid femton. 

Och nu är det lördag och jag ligger fortfarande i sängen. Fötterna över min mans ben, hans hand mot min höft. Idag längtar jag efter långa promenader, såna som tar flera timmar och innehåller pauser med mat, vin och kaffe. Jag föreslog precis Årstaviken runt och han nickade och hummade, lät tummen forma cirklar runt toppen på mitt höftben.

Det bästa av sällskap.

Den andra veckan av att packa upp och ställa iordning avrundas nu och det kanske allra bästa från de här veckorna har varit sällskapet. Aldrig förr har jag lyssnat på så mycket böcker. Många har det blivit och ännu fler hinner det bli innan kontoret är klart. 

Här är böckerna som jag har lyssnat på och tyckt om:
Alla somrar med dig, Carley Fortune
Hjälten, Dean Koontz
Svärsonen, TM Logan
Min lyckliga plats, Emily Henry
Skärvor av minnen, Laurie Halse Anderson
Crimson Lake, Candice Fox
En ärlig lögn, Tarryn Fischer
En gnista i mörkret, Stacey Willingham
Phantoms, Dean Koontz
Spelet, Elle Kennedy

Och dessa ligger och väntar i min bokapp:
Dit floden för dig, Shelley Read
Vansinne, Dean Koontz
Lita på mig, Willow Rose
Husbåten vid kajens slut, Sarah Jio
Färskt vatten till blommorna, Valérie Perrin
De bortglömda namnens bok, Kristin Harmel
Kvinnan med stjärnan, Pam Jenoff

Det var veckans boktips, nu ska jag träffa Rachel över en lunch. Också ett förtjusande sällskap! Puss, hej.

Nästan som vanligt.

Jag har en arbetsdag fylld med mitt vanliga arbete. Har skjutit nästan allt som har trillat in under veckan till idag. Fint ändå att det är så pass lite att allt kan göras på en och samma dag. Har längtat hela veckan efter att bara vara min dator och jag.

Just nu längtar jag dock mest efter att klockan ska slå 10:13 så att jag kan beställa en ny latte på Bröd & Salt. Kaffemaskinen har inte installerats ännu så jag lever för och tack vare mitt kaffeabonnemang.  

På golvet bredvid mig står träningsväskan. Mitt gym ligger i botten av huset där jag numera jobbar och jag ska testa ett lunchpass för första gången. Insåg imorse att jag behöver köpa en ny väska som rymmer dator, träningskläder och handduk.

Nu när jag tänker efter måste väskan även rymma en väska i väskan. Den stora väskan kommer jag ställa i mitt skåp (som en finsnickare håller på att bygga in as we speak) men jag behöver ju något att ha hörlurar och läppstift och sånt i. Något litet nätt som kan placeras på skrivbordet och alltid vara på en armlängds avstånd.

Tusan, nu kommer jag behöva googla väskor innan jag kan ta tag i de där arbetsuppgifterna. Ska bara hämta en latte först.

Om att det börjar kännas.

Jag har små sår på fingertopparna efter att ha packat upp hundra och åter hundra kartonger. Vi har ett nästintill komplett kök och så gott som ett färdigt kontorsförråd. Listan med saker som jag glömt/inte tänkt på fortsätter växa och min mage har börjat svida.

Jag är en aning ensam, har ingen att bolla med, ingen som kan kliva in och ta över, och det känns. Jag känner mig ensam och stressad. Inte stressad över att inte hinna inreda klart till den fjortonde augusti, utan stressad över att jag inte kommer hinna vara ledig, att hösten plötsligt kommer vara här utan att jag har fått någon vila alls.

Att spendera en natt och en dag.

Jag drömmer om färger på kuddfodralen till kontoret. Vaknar innan alarmet och tar upp googlandet där jag lämnade det sex timmar tidigare. Lägger till sist en order när jag inte orkar vela längre. Går upp, kliver i en klänning, sminkar mig. Hämtar min latte och promenerar till kontoret. Är där tre kvartar efter att jag lämnat sängen.

En enorm leverans med vattenglas, kaffemuggar, tallrikar och bestick kommer. Det tar hela förmiddagen att packa upp, pilla bort klistermärken, lasta in i diskmaskinen och sedan in i skåpen. Möblerar om under tiden som saker hittar sin plats. Behöver avbryta hela tiden för att öppna dörren och kvittera ut paket med tvålar, diskmedel, kontorsmaterial och gud vet vad jag egentligen har köpt.

Välkommen vecka tjugoåtta.

Måndag igen. Utanför fönstret sträcker himlen ut sig. Den har samma färg som min klänning, den allra klaraste blå. Helgen var långa promenader och hårda träningspass, en glass, en hamburgare, moules frites, en charkbricka och sherry för första gången i livet. 

Det var hud mot hud med min man, sävliga mornar med att följa täckets sovmönster över naken hud med fingertopparna, en lust som aldrig riktigt sinar, kroppar i ständig kontakt.

Nu är jag tillbaka på kontoret. Alla arbetsplatser är på plats och jag flyttar runt, från skrivbord till skrivbord. Kan inte låta bli att fastna med blicken på himlen och de höga nybyggda huset på andra sidan gatan. Allting känns så ljust, så rent, så bländande.

Rödvin nästa.

Så blir det fredag. Äntligen blir det fredag. Klockan är sexton minuter över sexton och jag har prick en arbetsuppgift kvar och exakt noll nya mail i min inkorg. Den där arbetsuppgiften består av att spara ner alla bilder som jag tagit på kontoret i en mapp, zippa och skicka till vår grafiska formgivare. Tydligen ska det bli en film för intranätet.

När bildsparandet är färdigt ska jag stänga ner datorn och släcka, låsa och larma kontoret och gå hem. Min man har bestämt att han vill ha Flygande Jacob till middag. Tydligen är det jag som ska laga maten och han som ska dricka rödvin och titta på.

Tusan, nu kom det ett mail. Flygande Jacob får visst vänta en stund till. 

Hjärnan och kroppen.

Det är inte meningen att jobba hela nätterna. Det är inte heller så att det inte hinns med om jag inte gör det, det är bara det att jag ligger där i sängen och kan inte somna när saker ploppar upp i hjärnan. Det blir så enkelt att ta tag i dem direkt.

Jag har börjat göra de där avslappningsövningarna som man gjorde på skolidrotten. Ni vet när hela klassen låg på golvet i gymnastiksalen och läraren släckte ner och sen långsamt guidade kropparna till att slappna av. Känn hur fötterna blir tyngre, hur de pressas mot marken, känn hur tunga de är, nu sprider sig tyngden upp genom vaderna, låt de bli tunga, känn hur vaderna slappnar av.

Jag brukar ta till det där lilla knepet när jag inte kan somna och oftast sover jag innan jag arbetat mig upp över knäskålarna men nu är det som att hjärna ba: nä, de känns inte tunga alls faktiskt? Ska vi inte, jag vet inte, göra något?

Håller fortfarande budget.

Ledsen för att det enda jag skriver om just nu är jobbet. Det är för att den här flytten äter upp all min hjärnaktivitet. Går och lägger mig på kvällen och kan inte somna, tänker att vi kan skippa natten och gå direkt till morgonen. Skrev igår att jag skulle göra mig en kväll med noll och nada jobb, men så blev det då rakt inte.

Lade istället timmar och åter timmar på att googla och beställa coffee table books till loungen, tvål, handsprit och handkräm i fina förpackningar till samtliga toaletter samt brädspel och pussel att stapla i en hög på ett av de mindre borden i matsalen. 

Beställde även boxar med mensskydd från Menssäkra i färgen lakrits och därmed tror jag att jag har shoppat klart till kontoret. Om jag inte har glömt något, vilket jag antagligen har. 

Statusuppdatering.

Jag sitter i matsalen på jobbet och skriver. Klockan har precis slagit fyra och det är bara jag och IT-avdelningen kvar. Jag har precis lagt två enorma ordrar: en för det sista piffet som kommer göra kontoret mjukare och för allt som behövs i ett kök, samt en order för sånt som man bara behöver på ett kontor, som linjaler, pennor och plastmappar.

IT-människorna har placerat alla skrivbord på millimeterprecist avstånd från varandra och kryper nu under skrivborden för att koppla in och sedan gömma alla kablar. Regnet dundrar ner utanför fönstret men det gör inget, gör det bara mysigt. 

När det har slutat regna ska jag hämta en latte på Bröd & Salt sju våningar ner och promenera hem, göra mig en kväll som innehåller noll och inget jobb. 

Och utanför har det regnat hela dagen.

Så gick måndagen i vecka tjugosju. Öppnade upp kontoret för leveranser klockan sju och spenderade sedan de kommande tolv timmarna på fötter. Har tagit emot leveranser, pekat i rätt riktningar, skrubbat skrivbord, skiftat möbler i två rum, bestämt att den stora soffan som ska löpa längs med ena väggen i matsalen är alldeles för stor och således kapat en modul samt två små bord i den.

Nu sitter jag skräddare i min egen soffa. Min man har precis serverat mig en skål nudlar och kycklingbollar, dränkta i asiatisk sås och koriander. Svarar samtidigt på dagens mail och står i Mathems chattkö. Har varit nummer ett i tjugosju minuter nu. Planerar att chatta/lösa mina problem, äta upp middagen, skriva klart det här och sen är det tusan bums i säng.

Imorgon klockan sju börjar allt om igen.

Veckan som var och veckan som kommer.

Helgen vecka tjugosex kommer och går. Insåg igår att även juni har kommit och gått. Jag sitter skräddare i soffan med ett glas rosébubbel och en rostmacka med jordnötssmör. Barnet har precis åkt tillbaka till sin pappas stad och sommarjobbet. Jag har duschat bort benpasset och klivit i ett par trosor och en kimonoklänning.

Jag ska svara på de sista mailen från veckan som gick och stuva om i kalendern inför veckan som kommer, sedan ska jag ta kväll. Njuta av att ha en helg med barnet i ryggen och en vecka framför mig som slutar i ett nästan färdiginrett kontor.