Måndag morgon och jag står framför badrumsspegeln med mascaraborsten i handen när det slår mig att jobbtankarna har krupit tillbaka in i hjärnan. Det är ingen aktiv handling att börja tänka på jobbet, det bara sker, som om kroppen och hjärnan vet att det är måndag igen och dags att starta upp.
Det finaste i insikten var den insikt som följde: att jag inte har tänkt på arbete på hela helgen. Inte heller det ett aktivt beslut, återigen något som bara blev.
Det har varit en lugn helg, en fin helg. Jag har haft pyjamasen på vid sexton både lördag och söndag. Har kommit hem efter evighetspromenader, såna med lunch och vin någonstans och sen en kaffe i handen, och längtat efter en varm dusch och sidenpyjamas, tända ljus och någonting mjukt från högtalarna.
Vi har druckit varm choklad spetsad med nötlikör och toppad med grädde, lagat mat tillsammans i hundra år och druckit rödvin under tiden, tittat på en hel säsong av Yellowstone, bakat frallor som vi ätit fortfarande varma sent på söndagskvällen. Varit nära, nära, nära. Och uppenbarligen inte tänkt på jobb en endaste sekund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar