Förberedd för det värsta.

Jag gråter hela kvällen, gråter på morgonen. Det tar en timme att sminka mig eftersom jag måste börja om hela tiden. Min man lägger händerna om mitt ansikte. En fot framför den andra, en sak i taget, säger han och jag nickar, jag som alltid har tusen bollar i luften. 

Det första jag gör är ett körschema över chefskonferensen nästa vecka, sedan ber jag om fem minuter med min chef. Jag berättar som det är, säger att jag kanske bryter ihop nu. Ger honom schemat och säger att någon annan kan utföra punkterna om jag inte klarar det, om jag inte kommer upp ur sängen, om jag inte kan sluta gråta, om min mamma dör.