Vaknade första gången vid sju. Hörde regnet mot fönsterrutan. Gick genom veckan i huvudet och skrollade mailen i telefonen och insåg att jag egentligen inte behövdes på kontoret. Lade tillbaka telefonen på sängbordet och somnade om.
Vaknade klockan nio, fick en puss av min man när han gick till tåget för att åka till den lilla staden och plocka svamp med sin mamma och syster. Läste färdigt Paris försvunna döttrar av Pam Jenoff. Svarade på den lilla högen mail som samlats i min inbox sedan igår.
Vandrade genom lägenheten, tyst och tom, funderade över när jag var ensam hemma sist, undrade vad dagen skulle innebära. Insåg att det var precis det jag behövde: att inte behöva prata med någon, inte vara någon behjälplig, att få spendera dagen i total tystnad.
Pluggade in musik i öronen, gick till gymmet, sprang på löpbandet, tränade biceps och mage. Handlade till kantarellmackor på vägen hem, fast inte kantareller för räknade med min man där, och en flaska rött till kvällen. Plockade en sallad till lunch.
Duschade, klev i en böljande ankellång klänning och stickad tröja och promenerade ut i regnet igen. Sjönk ner i en biostol och spenderade två timmar med att fnissa åt Barbie och Ken. När jag kom ut från biografen sken solen, tvingade av den tjocka tröjan. En kaffe i handen och en omväg hem.
Nu närmar sig klockan nitton och jag sitter skräddare i soffan. Vinet är på luftning och på köksbänken tronar en liten hög kantareller, precis tillräcklig för varsin kantarellmacka till middag. Min man är precis intill, tillbaka där han brukar vara.
Men yes, vad underbart!
SvaraRadera