Gott slut och gott nytt!

Nyårsafton! Jag är så redo för nyårsafton. Jag är visserligen redo för ett helt nytt år också, men det är en annan historia. Först ska vi fira nyårsafton i sus och dus med min bror och hans fru. Hummer och oxfilé och champagne och herregud, vad gott.

När vi bjöd in till nyårsmiddagen sa vi att vi definitivt inte skulle laga nån typisk nyårsmiddag med hummer och oxfilé. Sen gick veckorna och vi började titta på recept och vandra runt i saluhallar och leta inspiration och så blev det som det blev.

Hur det blev? Okej, här kommer kvällens meny.

Först ut är ett fat löjromschips som serveras till kvällens första champagne, nämligen en Henroit Blanc de Blancs. Jag tänker att champagnen och tilltugget intas i soffan innan vi slår oss ner vid bordet.

När vi väl sitter till bords serveras förrätten, en halv hummer gratinerad med persilja och parmesan. Till den en Chablis, det enda vita vinet som jag tycker om. Ikväll blir det Chablis Sainte Claire från min favorit J M Brocard.

Sedan följer oxfilé med potatisstomp, vitlöksfräst brysselkål och kvisttomater som har varit i ugnen en sväng tillsammans med lite olivolja. Och en rödvinsås förstås. Här serveras ett rödvin från ännu en favoritproducent, Marqués de Riscal. Vinet är dock ett Marqués de Arienzo (som ägs av de Riscal) från 2006. Det blir första gången som jag smakar just det här vinet och jag är ju uppenbarligen mycket förväntansfull.

Därefter har vi ett litet urval ostar. Om jag inte minns fel så har vi en manchego, en rödvinsmarinerad getost som jag inte minns namnet på och så en blåmögelost. Till det en äppelmarmelad och kex, samt även ett portugisiskt dessertvin, Bacalhoa.

Sist ut som den femte rätten är någon slags skapelse bestående av choklad, hasselnötter och mascarpone som vi köpte hos vår lokala italienare. Jag tror att det var glass? Till kvällens sista rätt fortsätter vi på dessertvinet, eller så korkar upp ännu en champagne, vi får se.

I kylskåpsdörren står ett par flaskor champagne till, men jag minns inte riktigt vilka. Jag tror att de var från Palmer & Co och kostade under trehundralappen. Så här långt in på kvällen smakar allting fantastiskt, så dyra champagner är ju ganska onödigt.

Hoppsan, tiden sprang visst iväg. Jag skulle ju bara titta in och säga hej och gott nytt år och hoppas att ni får ett fint avslut på tjugohundranitton. Om ni har orkat läsa hela vägen hit, så gott nytt år, mina vänner. Vi ses tjugotjugo.

Trettionde december.

Så går årets nästa sista dag. Det är en dag av att uträtta ärenden, att köpa blommor och linneservetter till nyårsdukningen, hämta ett par humrar i fiskdisken, springa förbi en av antikhandlarna på gatan bredvid och rota i besticklådorna efter skaldjursknivar och förrättsgafflar. Storstäda lägenheten och måla naglarna.

Det är klart nu, alltsammans. Och imorgon behöver det inte handla om något mer än att duscha och göra sig fin, laga middagen och duka bordet. Det känns som tillräckligt på årets sista dag.

Att avsluta en vecka, ett år, ett decennium.

Ikväll blir det decenniets sista datenight, säger han när vi fortfarande ligger i sängen. När söndagskvällen kommer visas vi till ett bord för två i hörnet på en liten italiensk restaurang. Buffelmozzarella och tomat, rigatoni med oxfilé och ett ripasso som gör volter mot min gom. En tiramisu och två skedar. Timmar som går och sällskap vid borden intill som byts ut.

Kommer hem och byter klänning mot morgonrock. Han följer med lätta händer konturerna som tyget inte döljer, och jag lägger mina fötter i hans knä medan han dricker sin sängfösare. Och snart, snart ska morgonrocken få falla.

Decenniets sista helg.

Promenerar på iskalla gator. Det är kallt och det är egentligen inte min kopp te, men ändå känns det mysigt. Stövlar och kappa och mössa, tjockaste halsduken och tumvantar i skinn. Köper nyårsaftons alla viner, handlar till nyårsmiddagen. I saluhallen på Östermalm växer de tre planerade rätterna till fem.

En champagnebar serverar en av våra nyårschampagner på glas och vi säger att vi ju måste prova, för det är ett beställningsvin som vi köpt på chans. Ett glas blir två. Så faller mörkret och vi skrotar planerna om middag ute, köper med oss saker till en charkbricka istället och går hem och provar nyårskläderna, jag testar nyårsfrisyren och han läser recept.

Och så går decenniets sista helg.

Stockholm.

Klockan är inte ens sju när vi stannar till utanför porten. De andra bär in våra väskor och jag går till Ica, handlar apelsiner och kaffe och färskt bröd. När jag kommer hem igen står väskorna på rad i hallen, ägg kokar på spisen och ljusen brinner på köksbordet.

Min svärmor stannar förbi frukost och lunch, sedan går hon mot tåget samtidigt som min man går till barberaren. Innan dess har barnet klivit på bussen till sin far. Jag byter om till mjuka kläder och lyfter på täcket, ligger därunder med min bok i flera timmar.

Tänker att det var fint att fira julen i det lilla huset i skogen, men att det känns bra att vara tillbaka. Att jag kan tänka mig att ha lägenheten för mig själv tillsammans med min man under några dagar, att vara nakna, att inte dämpa oss, att vara med varandra.

Annandagen, sista dagen.

Så kommer annandagen och det är dagen då vi åker hem. Sent ikväll lämnar båten Finland och tidigt imorgon är vi hemma igen. Vi packar och plockar och städar. Jag går förbi spegeln och ser min mamma, så som jag minns henne från mina barndomsjular. Jag vet inte om det är kläderna eller håret eller allt tillsammans, men jag ser henne i mig själv.

Vi äter de allra sista julbordsresterna, står på bryggan och andas in den höga luften, promenerar genom en snöig skog, tar ner adventsljusstakarna, tömmer julgranen på karameller och stoppar dem i munnen. Tänder bastun för den allra sista tvagningen.

Och så juldagen.

Vi vaknar på juldagen och det ligger snö överallt. På hustaken, på gräsmattan, på trädtopparna. Julskinkesmörgås och brasa. Ligger under samma filt i soffan och tittar på nyårsklänningar och slipsar på mellandagsrean.

Säger att vi borde få i oss dagsljus och ger oss ut. Vi hamnar på en stor kyrkogård. Där finns en lång stenmur med namn på de män som stupade i andra världskriget. Framför står långa rader med vita kors och namn på alla de som försvann, de vars kroppar aldrig kom tillbaka från kriget. Vi tänder ljus för de som inte längre finns bland oss. 

Dukar upp resterna av ett julbord, dricker upp den sista julmusten. Och nu är bastun tänd och vi är inne på den sista chokladasken. Ännu finns lite glögg kvar, ännu ett spel att spela, fortfarande en bok kvar att läsa.

God jul.

Julafton. Risgrynsgröt, vörtbröd och ost. Läser bok skavfötters med min man i soffan. Långpromenad genom skog och förbi sjö. Eld i öppna spisen och julmusik som sprakar ikapp. Förbereder maten och tänder bastun. Bastar oss rena och kliver i julaftonskläderna. 

Dukar upp ett julbord och äter i en evighet. Irish coffee till de vuxna, ännu ett glas julmust till barnet, och så öppnas julklapparna. Barnet blir så glad för barbourjackan att han har den på sig resten av julklappsöppningen. Och så glögg och after eight och läsa i julklappsböckerna, och där är vi nu. 

Jultvagningen.

Det är sent på kvällen innan julafton. Vi tänder bastun och skämtar om att det är dags för jultvagningen. Det är bara han och jag. Det brinner i kaminen och värmen färgar mina kinder röda, gör håret fuktigt i nacken och bildar ett tunt lager väta på min hud.

När det blir för varmt slår vi upp dörren och kliver ut på den lilla altanen. Det ryker från hans kropp, värmen ångar ut i minusgraderna. Han vänder sig mot mig och ler, med skogen och sjön och dimman bakom sig. Luften färgas vit av vår värme. Vi går in bastun igen, stänger dörren och våra händer fattar tvålen, vandrar över varandra.

Tjugotredje december.

Det blir dagen före julafton och jag börjar den som jag börjar alla dagar här. Tända ljus på bordet, ägg och kaffe och nybakat bröd, sedan drar jag på mig min kappa och går ner till sjön. Ställer mig på bryggan och tittar på den tunna isen och det svarta vattnet som brutit sig loss, den vita dimman och de mörkgröna träden. Står där och låter minuterna gå.

Tiden går så fort här. Jag hade så många böcker med, så stora tankar om allt som jag skulle skriva. Men timmarna går och jag läser bara litegrann, har bara haft datorn öppen en gång. Istället har jag blivit beroende av chokladpraliner, bytt eftermiddagskaffet mot irish coffee och spenderat timmar vid matbordet intill julgranen. Spelat spel, lyssnat på musik, pratat. Och tittat på sjön, på dimman, som om den har förtrollat mig.

Dan före dan före dopparedan.

Vi ställer granen i hörnet intill matplatsen, bredvid fönstret där man ser sjön. Äppelmust och ett litet fat med svärmors kakor på bordet. Ljus och små röda kulor och karameller hängs på grenarna, en efter en. Julklapparna packas upp och stuvas in under granen.

Vi promenerar på grusvägarna, förbi hästhagar och galopperande rådjur. De allra mjukaste jeansen och en bomullströja, inget smink och raggsockor i stövlarna. Om en stund ska vi tända bastun, svettas bort doften av utomhus innan middag och glögg och en bok i soffan. 

Karameller i granen.

Det är bara han och jag i bastun. Min svärmor och barnet sitter mittemot varandra vid matbordet och snurrar tråd på karameller. Det är en tradition som hon har haft med sina barn, att hänga godis i julgranen, och nu för hon över den på mitt barn.

Jag sitter på bänken under honom. Det droppar från mitt ansikte, ner på benen. Jag tittar på de små dropparna som bildas på min hud, känner hur de börjar rinna. Min man drar med handen genom de där dropparna. Det här är så skönt, säger han och jag hör mitt barn och min svärmor skratta på andra sidan bastudörren, ser framför mig hur högen med karameller i färgglada papper växer på den rödrutiga duken.

Nu börjar julen.

Vi är här nu. Klev ur bilen och drog in doften av skog och sjö i näsan, kände hur lugnet bredde ut sig. Gick ner till sjön och tittade ut över vattnet och på dimman som aldrig riktigt lättar mellan sommar och snö. Tände brasor, värmde upp, åt nybakat vörtbröd med smör.

Nu har vi precis kommit in igen efter en promenad genom skogen som min svärmor äger, halva vägen släpades en julgran bakom oss. Den står i farstun nu, men imorgon får den komma in. Chokladasken är framme, bubblet väntar i kylen och brasorna sprakar.

Nittonde december.

Klockan är trettiotre minuter från att bli fredag. Jag är så trött, men hjärnan arbetar fortfarande. Vi har tvättat, plockat och packat hela kvällen. Handlat glögg och sill, slagit in julklappar, hämtat julgransbelysningen från vinden, tankat och tvättat bilen, vattnat blommorna, dammsugit upp all grus som hamnat på golven.

Men nu har jag pussat min man godnatt, lagt mig i sängen och lyssnar på hur han fortfarande stökar runt. Imorgon åker vi till huset i Finland och firar jul. En vecka av skogsdoft och hög luft, av brasor och filtar och böcker, chokladpraliner och rödvin och all världens tid att skriva.

Nu stänger han av musiken, borstar tänderna. Om två minuter kommer han släcka lamporna och lägga sig bredvid mig. Placera sitt ben över mina ben och klappa lite förstrött på mig, som han alltid gör.

Julklappar, rödvin och hud mot hud.

Vi har bestämt att vi ska mötas hemma vid fyra, barnet och jag. Vi promenerar två kvarter längs vår gata, sedan viker vi in till min frisör. Barnet sätter sig i stolen och blir av med en decimeter hår. Vi går vidare till NK, han får januaris månadspeng i förskott och ber mig vända ryggen till efter att jag visat vilka strumpor jag tycker är finast.

När vi har tre små papperskassar, och ett paket i varje, sjunker vi ner vid ett högt bord. Beställer varsin hamburgare, must till honom och rödvin till mig. Det är högljutt och stimmigt och underbart. Kommer hem vid åtta, barnet kliver in i duschen och jag lägger mig på min man i soffan. Drar upp hans tröja över magen och lägger kinden mot den varma huden.

Kusligt men mysigt.

Klockan är alldeles snart tjugotvå och jag ligger i min säng. Jag är inne i någon slags fas just nu, en där jag vaknar vid sex på vardagsmorgnarna och är pigg. Vaknar och längtar efter kaffe och mina fotsteg mot fortfarande slumrande trottoarer.

Imorse vaknade jag halv fem. Tvingade mig själv att ligga kvar till fem, sedan smög jag upp och gjorde kaffe, tände ljus och satte mig i soffan under en filt och läste en bok. Gjorde mig i ordning vid sex, sa god morgon till barnet vid halv sju och innan klockan slagit sju promenerade jag gränd upp och gränd ner i gamla stan.

Det var mysigt. Och lite kusligt. Mest mysigt.

Nedräkningen.

Det blir måndag i den sista arbetsveckan innan året ska ta slut. Jag inleder den med att skriva långa listor över det som behöver ske dagarnas första åtta timmar. När jag kommer hem gör jag samma sak, fast med de åtta efterföljande timmarna.

På den första listan står det saker som att skriva slutrapporter och uppdatera projektdokument, på den andra listan finns det sånt som att klipptid för barnet ska bokas och nagellacksremover ska köpas och att den sista julklappen måste skaffas fram. Problemet är bara att den sista julklappen är den som min man ska få och jag har verkligen ingen aning om vad det borde vara.

Idag gick jag förbi bokhandeln på vägen hem och läste på hundra baksidor innan fem böcker fick följa med hem. På fredag tänkte jag att den första ska dyka upp, att barnet ska hitta den vackert inslagen i sin väska när vi klivit på båten som ska ta oss till Finland. Sedan ska de ligga på hans plats vid frukostbordet, ett nytt bokpaket varje dag fram till julafton.

Sedan gick jag hem och skrev mina kvällslistor, en för var dag. På måndagens lista skrev jag köpa böcker till barnet och sedan satte jag en bock framför, för så störd är jag. Imorgon ska jag köpa mossa, stearinljus och den där nagellacksborttagaren.

December och festerna.

Mörkret har fallit sedan flera timmar när vi kliver ut på trottoaren. Alla vi möter är festklädda. Det är kavajer och flugor, strumpbyxor och höga klackar och lockade hår, blombuketter och champagneflaskor i famnar. Jag tänker att det nog ser ut som att vi också är på väg till en av julens alla fester, men det är vi inte.

December har sprakat av dem, av julfester och adventsmingel och middagar, men så blir det dagen före tredje advent och vi är klara med festerna. Säger att det var länge sen vi satt mittemot varandra vid ett bord för två, bara vi och inga andra. Så han bokar ett bord och vi sitter där och äter länge och pratar långsamt. Promenerar hem på regnvåta trottoarer, häller upp ett sista glas vin och somnar nära strax efter midnatt.

Och det sista jag tänker innan jag somnar är att det är skönt att decembers alla fester är över. Att de firanden som är kvar är enkla och intima. Som jullunchen med mina närmsta på jobbet på torsdag och julbordet som vi äter tillsammans med min svärmor när vi åker över till grannlandet på fredag. Den stilla julen som vi ska fira i det lilla huset intill sjön i skogen där vi är som allra mest avslappnade. Sedan kommer en nyårsafton och den kommer bli en helt annan historia, men det är nog det som är det fina. Allt det där tillsammans.

Om att ha lördagskväll.

Det är lördag och eftermiddagen ska alldeles snart bli kväll. Jag har inte lämnat soffan på flera timmar nu. Mjuka jeans och bomullsskjorta och vågigt hår efter långpromenad i regnet. Levande ljus som flämtar och resterna av en kopp kaffe och det krispiga vita vinet från sushilunchen, mjuk sjuttiotalsmusik i bakgrunden och en utläst bok och en man som parar ihop recept och vin till nyårsafton.

Men om fyrtiofem minuter måste vi ha blåst ut ljusen, stängt av musiken och bytt de mjuka kläderna till något som är värdigt en lördagskväll där det bara är han och jag, en bengalisk restaurang och rödpang.

Hopplös.

Jag är så trött hela torsdagen. Vi skojar om det när vi sitter bredvid varandra och jobbar, säger att vi inte borde ha druckit det där sista glaset rödvin igårkväll. Vi har bara adventsljusstakarna, skrivbordslamporna och golvlampan intill vårt konferensbord tända, skämtar om att vi inte tål ljus eller stora bokstäver idag.

Dagens sista timme håller jag i ett möte och hon kan inte hålla tillbaka fnisset när jag kämpar för att behålla fokus, hur jag behöver spärra upp ögonen för att inte somna. Till sist tänder vi taklampan och jag norpar en lussekatt från fikarummet och då är det som att energin rinner till. Den varar bara i en timme, sen släcker vi och går hem.

Lägger mig på soffan under en filt och äter chokladpraliner som blev över från middagen igår, tittar på barnet som lagar mat. Han skakar på huvudet åt mig, säger att jag är hopplös som äter choklad innan middagen.

Kvinnor, vin och choklad.

Jag har lagt en mörkblå duk på bordet, dukat med servetter och de fina besticken. Letat fram guldiga ljusstakar och köpt en enkel röd blomma och placerat i en låg vas på bordet. Hackat svamp och persilja och luftat vinet, fått de som jag lever med att lämna hemmet.

Om en stund ska jag starta igång en risotto och sedan kommer de börja trilla in en efter en, de fyra kvinnorna som jag ska spendera kvällen med.

Innan allting riktigt vaknar

Det är mörkt när jag tittar ut genom köksfönstret, jag ser bara mörker och de små lamporna runt grannarnas balkongräcken och snövita kala grenar. En liten stund senare står jag på trottoaren, fast klockan inte ens hunnit slå sju. Temperaturen har halkat ner under minusstrecket och jag har min varmaste halsduk.

Jag promenerar under ljusslingorna mellan husen, förbi skyltfönster som glittrar av paljettklänningar och julgranar, förbi slottet och in i gamla stan, över hala kullerstenar och längs de stora fönsterrutorna med chokladstrutar. Rundar backen på Hornsgatan och allting glittrar av snö och lampor och gamla hus och det är så vackert att jag nästan dör.

Kliver ner i underjorden och sjunker ner på ett säte i tunnelbanan, känner hur det pirrar i benen när de tinar. Skriver det här som en anteckning för det känns som att jag måste minnas det, för allting känns, allting känns så mycket.

Rövmåndag.

Måndagen börjar svintidigt. Jag ringer in till ett onlinemöte, men ljudkvalitén är hemsk och ingen hör vad någon säger. Loggar ut och tar nästa möte, men det ger ingenting, vi står bara och stampar. Går därifrån och ansluter till det tredje mötet, det är sista timmen innan lunch och det är ett möte där vi kör i diket och där hoppet om dagen rinner bort.

Äter en soppa som växer i munnen, tänker att jag somnar om jag blinkar för länge. Trycker i mig fem kanelgifflar eftersom de står där och jag är deppig. Jobbar efter bästa förmåga under eftermiddagen, men det säger verkligen inte mycket. Kommer hem och bråkar med min son, sen kommer min man hem och då bråkar jag med honom också.

Jävla rövmåndag. Tisdag, tack.

Så blir det söndag.

Vi har en långsam söndag. Den följer en yvig lördag, där middagssällskapet var stort och barnen glada och stämningen varm. Det är en söndag där vi tänder det andra ljuset och äter frukost i hundra år och inte rör oss utanför dörren förrän på eftermiddagen. Det är en sån söndag när vädret är blött men ljusslingorna mellan husen och på fasaderna gör att regnet glittrar. När glögg delas ut i små pappersmuggar och det är omöjligt att frysa.

Det är en sån söndag där min man ställer en rosa drink, klirrande av isbitar, framför mig och säger skriv du på din bok så lagar jag mat och barnet gör SO-läxan utan att jag behöver säga till. En sån söndag när stjärnorna i fönsterna lyser och alla ljusen är tända, en sån söndag när en ostkaka ligger och väntar på kvällen. Det är såna här söndagar, de här stunderna, som jag tänker att jag kommer vilja ha för alltid.

Om en julfest, Berns och ett julpyssel.

Det är lördagsmorgon och jag har varit vaken i en halvtimme. Tänt ljusen i vardagsrummet, kokat kaffe och satt mig skräddare i soffan med datorn. Igår var det julfest. En trerätters på en restaurang i gamla stan, sen dansgolv. När man bröt upp, för att gå hem eller för att gå vidare, tänkte jag vinka till mig en taxi och åka hem.

Men de två pojkarna som jag umgås mest med på jobbet tänkte inte likadant. De har tjatat i flera år om att jag ska följa med ut på nattklubb. Igårkväll tog de mig under varsin arm och såg till att det hände. Det är en helt annan värld, att gå förbi kön till Berns och inte betala entré och dansa på ett vibrerande dansgolv med en drink i handen.

Det är en fin värld, men den är nog inte min. Eller så kan den få vara det i korta små glimtar. Men det här, tystnaden och ljusen och skrivandet, det här är vad jag vill komma tillbaka till. För alltid, varje gång.

Om lite mer än en timme behöver morgonrocken vara utbytt, håret kammat och ansiktet åtminstone tvättat, för idag är det julpyssel med min familj. Det ska göras pepparkakshus och pysslas girlanger, lyssnas på julmusik och dekoreras pepparkakor. Och drickas varm choklad, hoppas jag. Jag behöver nog verkligen varm choklad idag.

Världens problem.

Så jag ska på julfest imorgon och jag har ingenting att ha på mig. Alla mina klänningar ligger i en hög på min säng, provade och förvisade. Ingenting känns bra. Antingen är de för korta eller för långa, för snäva eller för lösa, för svarta eller för färgglada.

Och min nya lugg, jag vet inte om den känns särskilt bra. Jag tänker att jag bara måste vänja mig vid den, men jag vet inte om det egentligen är som jag försöker trösta mig själv. Det kan vara så att jag inte tycker om den, att jag tycker att jag ser för gullig ut.

Men naglarna är nymålade och fina iallafall.

Ljuden och ljusen och magin.

Utanför tågfönstret virvlar Sverige förbi. Jag ser nästan ingen snö, inte heller grönt, mest bara grått. Det är som om november fortfarande dröjer sig kvar. Så kändes det inte igår. Igår kändes det som jul, fest och magi. Så som december känns.

Jag fick ramen och bokläsande alldeles för mig själv, sedan rödvin och skrivande. Ett mjukt sorl i baren, imma på rutorna och tindrande ljus. Det gör saker med mig, mjukar upp kanter som jag kanske inte tänker på att jag har. Gör att någonting pyr och glöder. Gör att jag inte ens bryr mig om att det ser ut som att november dröjt sig kvar på ett fält i Skåne.

Romantiserandet.

Jag ska snart packa ihop mina saker. Ta väskan som står i hallen, låta datorn glida ner och sedan gå. Promenera ner till centralen och äta en snabb lunch innan jag kliver på ett tåg som tar mig söderut. Hela vägen ner till Malmö. Under tiden ska jag fila färdigt på min presentation, öva på den tyst i mitt huvud.

Jag har en tanke om hur kvällen ska se ut. En idé om ramen i Malmös saluhall, och sedan ett glas rött och min dator i hotellbaren. Vinet och skrivandet. Vara en främling i någon annans stad, i en ny frisyr som ännu inte känns helt som jag.

En måndag i december.

Klockan är bara sexton när jag går från kontoret, men mörkret har redan trillat ner på jorden. Det ligger snö på trottoarerna och skolbarnen som jag passerar luktar skumtomtar. In i mina öron rinner julmusik. Innan jag gick sa vi hej då och ses på torsdag, för en av oss åker till Malmö, en annan till Luleå och den tredje någon annanstans.

Jag sätter mig i frisörstolen, visar en bild och frågar om det skulle passa. Hon nickar och sätter saxen i håret. En timme senare har jag en kort page, den når bara precis ner till hakan, och en lugg som stannar under ögonbrynen.

Hemma är maten klar och efteråt lägger vi oss skavfötters under en filt i soffan. Han gnider sin tumme mot mitt fotvalv, liksom frånvarande medan han läser någonting. Jag ligger där under filten och blundar, ser ljusen som fladdrar mot ögonlocken, känner hur kroppen sakta tinar, hans beröring mot min fot, handens långsamma strykning ner mot vaden.

Första december, första advent.

Äntligen tog november sitt pick och pack och drog. Han lämnade isiga temperaturer och hala trottoarer bakom sig, men det förlåter vi honom för. Ja, november är en han, uppenbarligen. På matbordet står adventsljusstaken med det första ljuset tänt och i varje fönster hänger en julstjärna. Bredvid mig står ett glas bubbel, för det är söndag och då behövs bubblor.

Jag är inne i en ganska hektisk period. Jag brukar tänka att det är i de här perioderna jag mår som bäst, sen kommer de där dagarna när jag hinner vila igen och då tänker jag att det är de som är bäst. Men egentligen behöver jag nog båda.

I sann blogganda kommer här en lista på vad veckan innehåller: måndag, då ska jag gå från jobbet till frisören och sen hem och packa en väska, för på tisdag drar jag till Malmö och kommer inte hem förrän på onsdag. Sen är det plötsligt torsdag och kanske eller kanske inte kommer vi dela en flaska vin med Nikki och hennes kille. Sedan kommer fredagen och med den en julfest med jobbet, och därefter har vi lördag och julpyssel med min familj.

Just nu känns det bara mysigt och roligt, kanske mest för att det inte kommer vara särskilt stressigt under dagarna, och jag kommer ha tid för mig själv och min bok och nära och kära. Egentligen bara det allra bästa, om en tänker efter.

Onsdag, torsdag, fredag.

Så dagarna går och jag har hunnit åka till Göteborg och komma hem igen. Ätit middag med Nikki en onsdagskväll, kramat henne hej då och beställt ett sista glas vin och skrivit på min bok i hotellbaren resten av kvällen. Mött en kund och ätit en trevligt lunch. Jobbat från ett café och nog druckit tusen koppar kaffe på en vecka.

Sen vaknar jag till fredagen och utanför fönstret yr stora snöflingor runt. Lägger sig på marken och fastnar där. Jag hämtar min dator och en kopp kaffe och sitter i sängen ett par timmar. Svarar på alla mail, planerar för dagen och för veckan som kommer.

Vid elva har jag duschat och blåst ut håret, sminkat mig och klivit i en klänning och en stickad tröja. På träden gnistrar snön och himlen är blå. Jag trycker upp porten till ett café runt hörnet, där inne står barnet bakom kassan och praktiserar. Jag måste blinka snabbt för att skingra tårarna, för han ser plötsligt så vuxen ut. Han serverar mig te och jag jobbar från ett bord där jag kan tjuvkika på honom när han inte ser.

Och nu är klockan snart fyra och jag ska stänga ner. Himlen är mer lila än blå och snön ligger stilla nu. Jag ska följa barnet till tåget som tar honom till hans pappahelg, sen ska jag köpa mossa till adventsljusstaken och leta fram julstjärnorna som ligger i jullådan på vinden.

Stockholm och Göteborg.

Barnet ringer strax efter två. Då sitter han i trapphuset och nycklarna ligger inne i lägenheten. Fyrtiofem minuter senare kommer jag hem, släpper in barnet, öppnar upp datorn och jobbar vidare. Stänger ner den igen vid halv sex, för första gången på flera veckor i fas med vad som behöver göras.

Imorgon kliver jag på ett tåg till Göteborg, har en eftermiddag med möten på kontoret och sen ska jag äntligen träffa Nikki igen. Det är standard när jag är där, att dricka en flaska vin på mitt hotellrum och prata ikapp månaderna sedan sist. Ta ett sista glas i hotellbaren eftersom vinet tagit slut snabbare än samtalsämnena.

Herregud november.

Det är måndagskväll och jag har precis landat i soffan. Maten är lagad och uppäten (ramen med kycklingfärs, ingefära, chili och koriander), barnet är ute och springer och mannen sitter i sitt sista skypemöte för dagen. Disken är diskad och jobbet är jobbat.

Så jag sitter här i soffan med datorn i knäet. Vet inte om jag ska skriva på min bok eller läsa någon annans bok, eller kanske ta en promenad istället. Jag vill göra alla tre, men det räcker inte kvällen till. Så jag tror att jag ska skriva det här, läsa i en halvtimme och sen duscha länge. Komma tillbaka till soffan och datorn när håret är tvättat och morgonrocken är knuten ovanpå nattlinnet. Skriva lite och sen läsa lite igen.

Var det inte så vi sa att november skulle vara? Inga påtvingade stunder utomhus om en inte vill, att man får spendera hela kvällarna i soffan om det lockar mer. Bara några dagar till, sen har vi december och jul och fest hela himla tiden.

Så går en helg.

Det är den sista helgen innan december kommer. Vi gör samma saker på lördagen som på söndagen. Sover till nio, dricker kaffe i sängen till tio, äter frukost till elva, skrotar runt i morgonrock till tolv. Sedan tar vi oss ut, promenerar längs trottoarerna i Vasastan och på Östermalm. Går genom saluhallen och tittar i alla montrar, köper en svingammal pendellampa hos en antikhandlare, dricker glögg och äter saffransbullar.

Det är bara det allra sista kvar av november nu. En vecka av arbete och Göteborg, av långa dagar och korta deadlines. Sen kommer ännu en helg och då är det första advent. December och julstjärnor i fönstren och en adventsljusstake på matbordet. Fast jag har redan fuskat med den första hyacinten. En hyacint och hundra saffransbullar.

Om allt som jag är och inte är.

Det blir fredag och livet går tillbaka till det vanliga. När jag kommer hem efter jobbet har barnet kommit hem efter en prao-vecka i den lilla staden. Ingen orkar laga mat så vi handlar vörtbröd och ost. Dricker julmust och äter godis. Jag äter mest lakrits och choklad, lämnar de sura godisar åt mitt barn och de sega åt min man.

Häromdagen blev det klart att en kvinna på mitt jobb kliver in i en väldigt spännande roll, och idag kom det ut information om en annan kvinna som landat en intressant tjänst. Förstå mig rätt nu, jag är hundra procent glad för deras skull och jag tycker verkligen att de är rätt rekryterade, men det är som att det sticker till i mig ändå. Som ett litet nålstick av en odefinierbar känsla.

Fast jag vet ju vad det är, det som känns. Det är känslan av att stå still. Även om jag påminner mig själv om att jag vill stå still, att jag inte vill kliva vidare inom det bolag som jag jobbar för utan bara vill göra mina timmar och göra de jävligt bra, sen vill jag gå hem och skriva på min bok. Eller böcker, för nästa idé har trasslat sig in i mina tankar.

Om de hade varit män så tror jag inte att jag hade funderat på det. Men nu är det som om jag jämför mig med dem, ser allt som de har som jag saknar. Och även om jag tänker att jag inte ens vill landa någon ny, häftig roll så känns det som att alla andra lyckas hela tiden och jag bara står still. Bara står här och är helt medelmåttig.

Utvecklingen.

Det känns lite bättre idag. Kanske för att min inbillnings-pms har gått över, eller för att cellprovet är taget och inte längre ligger och skaver i mitt bakhuvud hela tiden. Det kan också vara för att jag har haft utvecklingssamtal med min chef idag och förstått att det där som jag trott att jag kanske gör obemärkt, det har han koll på.

Han säger att den inte blev så bra, den här strukturen som vår avdelning fick. Att verkligheten inte stämmer med hur saker lades fram. Jag säger egentligen ingenting alls. Jag vill säga att jag inte bryr mig, men det gör jag ju. Så klart att jag bryr mig. Och jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden, men känslan i min maggrop är inte längre kaos och panik.

Alla de här känslorna.

Jag tror att jag är inne i en svacka. Jag känner mig skör, som om jag enkelt skulle gå sönder just nu. Peta på mig och jag faller isär. Jag vet inte varför, men jag tänker att det kan ha tusen orsaker. Eller tre, åtminstone.

Den första är att jag jobbar lite för mycket och att delar av det som jag gör borde någon annan göra, någon som sedan kommer ta åt sig äran för det som hen inte har gjort. Den andra orsaken är att min kollega har mens och jag tror att jag kan ha hamnat i hennes cykel, fast jag har hormonspiral och ingen mens, för det känns som precis pms.

Den tredje orsaken är att jag ska lämna cellprov imorgon. Jag har aldrig haft en cellförändring, aldrig haft någon anledning till oro. Men jag har en familj som drabbats av cancer så många gånger nu och att kallas regelbundet till cellprov gör något med mig. Sätter mig i rubbning. Gör att jag tänker, att jag ser faror, oroar mig. Tänker att den här gången kommer de hitta något, nu kommer det snart vara kört för så här många gånger kan inte samma familj överleva cancer.

Åh, jag vet inte. Jag brukar inte vara en orolig sort, men jag är det nu.

Sånt som är.

Så blev det måndag och vilken måndag det blev. Nej, den var nog inte så dum egentligen. Det är bara det att det känns som att jag aldrig blir färdig. Inte med jobbet, inte med boken, inte med livet. Eller stopp och belägg, livet vill jag väl aldrig bli klar med.

Jag ska inte klaga. Livet är fint, jag tänkte på det senast igår, hur det faktiskt är mer eller mindre exakt så som jag vill ha det. Det finns ingenting som jag skulle byta bort. Det skulle väl vara någon omöjlig kollega då, men livet får inte heller bli för enkelt. Så jag klagar inte, jag bara gnäller lite. Just idag hinner jag inte med, ligger lite efter bara.

Om en söndag.

Söndagsmorgon och ljuset faller vintervitt in genom våra fönster. Ljuset är kallt men lägenheten är varm. Vi är uppe tidigare än vi brukar för att vara en helgmorgon, för vi ska åka till den lilla staden och lämna barnet som ska praktisera hos sin morfar i en vecka. Vi ska få lunch hos min svärmor, hälsa på vid en grav och sen vinka hej då till barnet.

Vi köpte ett kilo rökta räkor igår, satt vid vårt matbord och skalade och åt. Doppade i aioli och hade rostbröd och ostar till. Drack ett knastertorrt vitt vin och lyssnade på jazz i bakgrunden. Det var fint, en lagom krävande novembermiddag.

Nej, nu verkar alla utom jag vara redo att åka. Hej!

Det finaste vi har.

Det är inte särskilt ofta som jag blir avundsjuk, men så ibland ser jag min son sitta med sin dator i knät och hör hur hans fingrar smattrar mot tangentbordet, och då kan jag känna det. Känna hur jag blöder ut varenda ord som jag skriver, läser och suddar och skriver om, medan han alltid verkar vara drabbad av en skriftlig diarré.

Men det är fint att det är så för honom. Hur enkelt det kommer, hur det nästan är som att orden bara rinner ur honom, som att de aldrig nånsin sinar. Har jag berättat att han skriver förresten? Han författar flera noveller i veckan. Han har inte alltid gjort det, tidigare läste han bara tusen böcker, nu när han en dröm om att skapa dem också.

Jag tror att det här är det finaste som vi har tillsammans. Det här brinnande intresset, jag tänker att det kanske är det som kommer att fortsätta hålla oss på samma sida genom de här tonåren som ju är lite snåriga ibland.

Mmm skor.

Idag blev jag ägare till mina första Loake. Det sägs att jag kommer ha dem i många år. Min man är som frälst, nästan lite av en samlare. Han köper ett nytt par nästan varje månad. Jag tänker att det snart kommer stanna av, att man kanske inte behöver ha exakt hur många par skor som helst. Det är för övrigt en mening som jag aldrig trodde att jag skulle skriva.

De är väldigt fina, mina nya boots. De står på hedersplatsen på matbordet just nu, för skohyllan är full (av min mans skor). Det är nog lite stört att det här hemmet har två platsbyggda skogarderober och att min man har börjat skissa på en tredje.

Nåväl. Imorgon ska jag para samman mina fina stövlar med ett par mörkblå jeans och en ljusblå skjorta. Jag njuter redan av det.

Och så blev det tisdag.

Jag är så trött hela måndagen. Går och lägger mig tidigt, men ligger bara och vrider mig. Är sömnig men somnar inte. Det är inte för att jag grubblar, för det är som om hjärnan är tömd på tankar, utan det går bara inte. Tar upp min bok och tänker att jag läser tills jag somnar. Klockan ett är boken utläst och jag är ännu tröttare. Ändå somnar jag inte.

På tisdagskvällen kommer jag hem från jobbet, trött efter arbetsdagen, trött efter natten. Lägenheten är tom, mörk och kall. Min man jobbar fortfarande och barnet tränar. Tänder bara några få lampor och kryper ner under täcket med en ny bok. Vaknar en timme senare av min mans hand som lätt skakar min axel.

En stund senare kommer barnet hem från träningen och lägenheten tänds upp och fylls med röster och liv. En tjock tröja och tofflor tills jag vridit ett varv extra på reglaget till elementen. Jag funderar på att ta en promenad, men jag vet inte om jag orkar. Funderar på att skriva, men vet inte om jag orkar. Läser att det är fullmåne inatt.

Säg det som varar för alltid.

Måndagen kom som ett jävla knytnävsslag. Jag lyckades aldrig starta upp, tog ingen riktig fart. Satt och stirrade in i datorskärmen i säkert hundra minuter, kände att jag inte orkade. Saknade de rätta formuleringar i fingrarna, har bara känt trötthet när telefonens skärm lyst upp av samtal. Märker att inte ens det här kommer ut så som det låter i mitt huvud.

Kanske måste det vara så här ibland. Kanske kan man inte bota november med varm choklad och saffransbullar, iallafall inte på måndagar.

Hur november går.

Jag går hårt in för november nu. Kliver av tunnelbanan efter att fredagen avrundats på jobbet, går in på Åhléns och köper ett läppstift och ett nagellack. Båda är roströda. Köper även två tuber ansiktsmasker, den ena djuprengörande och den andra återfuktande. Fortsätter in på Hemköp och handlar engelsk konfekt.

Spenderar tio minuter på att brygga kaffe, tända upp och plocka lite, så att det verkligen ska kännas som fredagskväll sen. Dricker mitt kaffe och startar igång en gulaschgryta. Den står och puttrar ett par timmar på spisen medan jag byter kaffet mot ett Ripasso och sitter i soffan och skriver. Så kommer min man hem - barnets far gifter sig imorgon så barnet är där - och vi äter i hundra år, dricker vin och somnar i soffan vid tjugotvå.

Och nu är det lördag och jag ska lägga de där båda ansiktsmaskerna, lösa upp nagellacket som sitter och måla naglarna med det nya. Duscha och blåsa ut håret, applicera det roströda läppstiftet, ta min man i handen och hitta till ett reserverat bord.

Välkommen till min november.

Så jag skrev om november och saffransbullarna igår. Om att omfamna allt det tunga och jobbiga med november genom att ligga på soffan och göra ingenting när man ingenting orkar. Att äta det som är gott och smakar glädje, som lussebullar till exempel. Sedan tänkte jag på det ett varv till och kom fram till att det är briljant.

December är aldrig stilla och långsam. Det är alltid någonting som ska firas och både helger och vardagskvällar fylls med mingel och julbord, adventsfikor och julpyssel och herregud, det tar aldrig slut. December är jultröjor och fina klänningar, tunna strumpbyxor och höga klackar. Färg på kinderna och nån färgglad mössa på huvudet. Dåliga jullåtar och alltid kalas.

Om december ska vara allt det, då borde november få vara månaden när man inte går ut alls. När man ligger på soffan i pyjamas och tittar på film på vardagskvällarna, äter lussekatter och dricker varm choklad. Läser nån bok och äter chokladpraliner och sitter under sin filt och tittar på mörkret som är mysigt på håll. Värma upp inför december och fler saffransbullar.

Kanske räcker december ändå inte till.

Jag kommer på mig själv med att längta efter julens smaker. Inte för att de har så mycket med julen att göra, utan för att det är goda saker. Det startade när pressbyrån började baka lussekatter när det blev november. Nu kan man inte passera en tunnelbana utan att känna begär efter en saffransbulle.

Men jag håller mig, väntar och längtar. Kanske inte hela vägen till december, men någon vecka till iallafall. Sedan tänker jag att det kanske är dumt, att november är lång och grå och trött ändå. Kanske borde man äta saffransbullar och dricka glögg och skippa varenda måste november ut. Tillåta sig själv att ligga på soffan och läsa varje kväll, eftersom man ändå inte orkar göra något. Liksom omfamna novembers trötthet och gråhet och evighet.

Sjätte november.

Jobbar en intensiv dag. Är så trött framför datorskärmen vid halv fyra att ögonen nästan faller ihop. Utanför är det varken ljust eller mörkt, bara grått. Tänker att jag borde promenera hem men orkar inte. När jag kliver upp ur underjorden har mörkret trillat ner.

Känner att jag behöver vitaminer, köper söta apelsiner och syrliga vinteräpplen. Går förbi ett café som serverar afternoon tea och tänker att det borde ha varit vi därinne. Köper ett fång rosor i smutsrosa, för det är nog inte bara vitaminer som jag behöver.

Tänder ljusen på bordet och ställer rosorna i en vas. Lagar en ramen med ett pluggande barn vid köksbordet. Min man kramar mig i köket, det känns som att hans armar tar sig flera varv runt min kropp och hans näsa borrar in sig mot min nacke.

Om och om igen.

Jag sitter i möte mellan åtta och sexton. Jag scrollar genom mailen innan jag går hem, kommer fram till att ingenting är värt min övertid. Jag är hemma vid halv sex, har min mamma i örat och dimper ner i soffan och pratar med henne. Barnet tränar, mannen kommer hem. Han räcker mig ett halvt glas vin och jag sitter i soffan medan han donar i köket.

Plötsligt är klockan nio och jag har förhört inför ett hemkunskapsprov och promenerat en sväng, men inte lagat mat eller skrivit på min bok. Jag hade tänkt göra båda. Barnet tränar på tisdagar och värmer en matlåda innan han åker, och jag antar att det gör mig lat.

Och den där boken, den har jag kört fast med. Jag tänker att jag ska öppna dokumentet en stund varje dag, tvinga fram en mening eller två tills det plötsligt har lossnat. Två meningar att formulera om i en kvart, sedan sova.

Om det som vi dödade.

Arbetsdagen är egentligen över när min chef står i dörröppningen. Det är bara vi kvar på kontoret. Han sätter sig i den ena fåtöljen och jag sätter mig i den andra. Vi har inte pratat på sex månader. Nu börjar vi prata och jag tror inte att någon av oss egentligen hade tänkt det när han klev in för att svara på en arbetsrelaterad fråga.

Han säger att jag gjorde honom ledsen och besviken när jag dödade vår relation utan att ge honom en chans att förklara sig. Det är sant, jag gjorde det. Blev så arg och ledsen och besviken på honom att jag stängde honom ute. Slutade se honom i ögonen, tittade bort när han sökte min blick, vägrade ha ett samtal som inte rörde jobbet.

Kanske var det han som dödade vår relation, men det var jag som begravde den. Vi pratar om det. Jag berättar hur det var för mig, han berättar hur det var för honom. Vi säger ingenting om framtiden. Jag vet inte om vår relation fortfarande är död och begraven. Jag vet inte om jag vill att den ska vakna igen. Men det var nog bra att vi pratade.

När oktober blev november.

Hej igen, vi är hemma nu. Lissabon var fint. Varmt och inte särskilt regnigt. Det perfekta turistvädret, så där så att man kunde ha en långärmad klänning och bara ben på dagarna och de allra tunnaste strumpbyxorna på kvällarna. Och alla de där backarna, jag hade dött om det varit solsken och trettiofem grader samtidigt som vi skulle ta oss upp och ner för dem.

Det blev så som vi hade tänkt oss. Promenader kors och tvärs genom Lissabon, kaffe på små mysiga caféer och pastéis de nata varje dag, middagar på såna ställen som skulle ha varit våra stammishak om vi bodde i staden. Utsökta portugisiska viner, mustiga röda och knastertorra vita. Fint hotell och perfekta frukostar varje morgon.

Det var en fin resa. Och nu är det november och imorgon börjar det om igen, vardagen och jobbet och matlagningen och städningen. Läxläsning och tvätt. Men också de långsammare novemberkvällarna, under de som jag ska skriva och dricka mitt te och mitt rödvin och tända ljus och sparka löv på de höstmörka trottoarerna.

Tjugotvå grader och regn, rödvin och kaklade fasader.

Det kommer ett textmeddelande från min man. Tusan, nu ligger det massa regn i prognosen, skriver han och jag svarar att det inte gör någonting. Att vi promenerar under våra paraplyer om vi måste och tills vi känner att vi är blöta nog, och då stannar vi någonstans och beställer varsin cappuccino eller ett glas rödvin och sitter under ett tak och tittar på Lissabon, på människorna, på husen, på fasaderna.

Resväskorna är packade, morgondagens kläder är strukna och vilar över en stolsrygg. Kvar är bara att duscha och måla naglarna tomatröda. Hälla upp ett glas rödvin och sjunka ner i soffan, låta honom stryka med tummarna mot mina hålfötter. Njuta av att nästan vara där. Om ett dygn sitter vi mittemot varandra på en restaurang i en annan stad, i ett annat land.

Det blir nog inga fler ord här förrän veckan är slut, men om man vill så finns jag på instagram. Klicka på bilden intill så hittar ni mig. Até mais!

Om det som vi verkligen behöver nu.

Det blir söndag och barnen drar. Brorsdottern hem till den lilla staden och barnet till sin far. Han ska spendera höstlovet där. Vi som är kvar här hemma arbetar med att checka av punkter från en lista. Tvättar, putsar skor, vattnar blommor, köper en bok.

Vi behöver inte äta riktig mat till middag idag, säger min man och tvingar med mig ut för att köpa prosciutto och salami, olika ostar, kex och marmelad. Tvättmaskinen snurrar och på sängen ligger kläder i olika konstellationer. Jag ska snart öppna arbetsdatorn och jobba ett par timmar, men det känns inte särskilt hemskt.

Jag tror att det är för att det ligger en semesterkänsla över oss. En längtan och en iver. Jag vill bara jobba bort måndagens alla måsten. Vill komma hem från jobbet imorgon och hälla upp ett glas vin, långsamt packa resväskan och ställa den att vänta i hallen. Duscha, måla naglarna, plocka fram reskläderna. Vara sådär resivrig tillsammans med min man.

Sista lördagen i oktober.

Det är fortfarande mörkt när jag vaknar, och jag vet inte om det är morgon eller natt. Tittar på klockan på mobilen och ser att den är halv nio. Lägenheten är tyst, det är ingen som är vaken ännu. Himlen är blygrå, gryningsljust kommer inte förrän långt in på förmiddagen. Då har min man hunnit gå till kontoret och barnen åkt till Mall of Scandinavia.

Jag städar undan efter allas morgonbestyr, tar min tekopp och går tillbaka till sängen. Ligger där och läser i två timmar, går inte upp förrän barnen kommer hem igen. Nu står en saffransdoftande fisksoppa och puttrar på spisen och utanför trillar regnet ner. Barnen tittar Sabrina på netflix och jag skriver lite och långsamt.

Om någon timme ska barnen åka till gröna lund. Om jag orkar ska jag öppna dörrarna till min garderob och börja fundera på vad som ska följa med till Lissabon på tisdag. Temperaturen ska bli tjugonågonting varje dag och jag ska ha bara ben.

Men det är något annat den här sista regniga lördagen i oktober. Idag kommer jag inte gå ut förrän barnen ska mötas utanför grönan vid tjugoett, och de bara benen kommer nog vara klädda i tjocka strumpbyxor och någon mjukt stickad klänning till. Om bara den här jäkla hostan släpper så tänker jag att det kan bli ganska mysigt, det också.

Halloween och sånt.

Jag har längtat efter fredag hela veckan. Åkte in till kontoret för två möten, höll på att hosta upp lungorna under det andra så avslutade det och åkte hem. Lade mig i sängen och blundade i en timme, och jag tror att det hjälpte litegrann. Det som inte jobbades idag får väl jobbas på söndag istället, tänker jag.

Och nu sitter jag här i soffan och äter lakrits och väntar på att barnet och hans kusin ska komma hem. Han är och möter henne på t-centralen och de borde vara hemma vilken minut som helst. Jag ska föreslå att vi inte gör någonting alls idag, bara ligger på soffan och äter godis och tittar på netflix. Imorgon ska de gå på gröna lund och skrämma livet ur varandra, men det är en annan dag. Den tar vi imorgon.

Fredagsstämningen.

Jag överlevde dagen. Hade så mycket pepp inför projektuppstarten som jag skulle hålla i att jag kunde brinna på den lågan hela dagen. Fast vid kvart i fyra sinade energin, rann ut och bort. Så jag lämnade kontoret och promenerade långsamt i höstkylan, såg en fin klänning i skyltfönstret på Åhléns och gick in, provade och köpte. Kom hem till en man och ett barn som lagade chicken tikka masala tillsammans.

Satt vid matbordet en timme, förhörde inför ett NO-prov, jobbade en supersnabb stund och duschade sen. Nu sitter jag i nattlinne och morgonrock i soffan och väntar på att citron- och vallmokakan som står i ugnen ska bli färdig. Det är min tur att bjuda på fredagsfika på jobbet imorgon. Jag kommer även bjuda på earl grey med honung och citronskiva och någon spellista för regniga dagar i bakgrunden.

Lägesrapport.

Klockan är snart tjugoett och jag ska sova nu. Jag hoppas på en natt utan hosta och snörvel. Imorgon ska jag hålla i ett möte från nio till fyra. Jag vet verkligen inte hur det ska gå till, men det är inte så mycket att fundera över för det går inte att ställa in. Vi har redan förlorat två månader på grund av dåligt ledarskap och usel planering, så det är bara att snyta sig och kavla upp ärmarna.

Jag ska drömma om Lissabon inatt, för på tisdag åker jag och min man dit och jag behöver det att längta till. I fyra dagar ska vi vara där och vi ska inte göra annat än att promenera upp och ner för kullarna och pausa på olika uteserveringar och dricka rödvin och äta ost. Mmm.

Nej, god natt nu.

Hur jag går runt.

Det blir tisdag och jag fortsätter att hosta. Jag sitter i sängen och jobbar den första halvan av dagen, sedan sätter jag mig skräddare i soffan med datorn i knäet. Man får väldigt mycket gjort när man jobbar i ensamhet och tystnad.

Men jag måste bege mig upp och ut om en stund. Klä på mig riktiga kläder, borsta håret och försöka se presentabel ut, för ett utvecklingssamtal med barnet och hans mentor väntar. Och imorgon måste jag åka till kontoret, för på torsdag håller jag i ett projektuppstartsmöte och jag måste komma åt papper som ligger på mitt skrivbord innan dess.

Men jag tror att det kommer gå bra, för jag mår alltid som värst de där timmarna när jag sitter i sängen. Som om jag blir extra sjuk av att vara i vilomiljö. Så lite mascara, läppglans och en hårborste får bli det som botar mig. Samt fjorton koppar te som lugnar ner hostan och halsen.

Oktobersjukan.

Jag har hostat och snörvlat sedan i fredags, men låtsas som ingenting för det har funnits så mycket som jag har velat göra. Men så vaknar jag till en måndag och går upp när klockan ringer, trots att jag hostat fram till halv två. Min man kommer in i badrummet när jag står och kallsvettas framför spegeln med mascaraborsten i handen. Ska du verkligen gå till jobbet? säger han. Kanske inte, säger jag.

Det står disk på köksbänken, en övergiven galge dinglar från en stol, en tidning ligger kvarglömd på matbordet och ljusstakarna står i oordning. Jag orkar inte titta på det men inte heller göra något åt det, så jag kryper tillbaka ner i sängen igen. Lämnar balkongdörren med en millimetersglipa, byter blus och kostymbyxor till urtvättad tisha och pyjamasbyxor.

Huvudet fungerar, det är bara kroppen som inte riktigt orkar med, så jag sitter där under täcket och jobbar på. Äter klementiner och dricker te. Till sist går jag upp. Bestämmer att jag ska plocka i tjugo minuter och att det inte behöver gå särskilt snabbt. Tjugotre minuter senare är lägenheten fin igen, och det gör lite mindre ont att jobba från soffan.

Om en söndag, kanelbullar och nyår.

Vi kliver ut genom porten redan vid tio. Det är bara barnet och jag, min man behöver jobba och jag tänker att det är ett fint tillfälle att hälsa på i staden som vi inte längre kallar hemma. Vi åker på slingriga vägar genom skogen. Solen står högt på himlen, lyser ner på träden som sprider sina gula, röda och orangea löv över oss.

Hemma hos mina föräldrar är båda mina bröder, deras fruar och alla barnen. Mamma har bakat kanelbullar och vi sitter runt deras köksbord i timmar. Några barn leker under bordet, andra bygger en koja och vissa ligger i soffan och spelar på sina mobiler. Vi bestämmer att barnen firar nyår med våra föräldrar och att mina bröder och svägerskor kommer och firar med oss. Löjrom, hummer och champagne och hela meningar.

Solen är allra längst bort på himlen när vi sätter oss i bilen igen. Vi lyssnar på en dokumentär och pratar om det som vi hör. Mörkret faller snabbt men det gör ingenting, för att sitta där i bilen med honom är bland det bästa jag vet. Så kommer vi hem till en man som fortfarande sitter med sin dator. Lägenheten lyser med sitt mjuka sken och det känns verkligen som höst, men det känns också verkligen som att komma hem.

Bara några timmar till.

Min kropp är trött, halsen kittlas och alla tankar sölar sig fram. Igår tänkte jag att det nog var för att jag inte är van vid att festa sådär, men nu tänker jag att det kanske inte bara handlar om hur högt jag sjöng på dansgolvet eller om alla de där vinglasen som dracks.

Så jag river ingefära och pressar citroner, värmer honungsvatten och köper något som sägs häva förkylningar men som säkert bara fungerar om man verkligen tror på det. Och jag är ju en skeptiker. Men jag vill inte bli sjuk, så jag faller för lurendrejerier och dricker mycket vatten och sover tio timmar när fredagen blir lördag.

Och idag ska barnet spela poker med några kompisar här hemma och han har mycket artigt bett oss om att dra. Så jag har köpt hem coca cola och chips och sagt att vi kan hålla oss borta i några timmar. Jag tror inte att vi ska göra något svårare än att ta en långpromenad och stanna till för mat någonstans. Sen ska jag somna på soffan igen.

Tack för helgen.

Jag vet nästan inte vad jag ska skriva om onsdagens fest. Den blev allt det där som vi har pratat om, fantiserat om. Ett runt middagsbord och bara tjejer runt det, sen ett pulserande dansgolv och ett glas i handen och musik som strömmar genom varenda cell i kroppen.

Jag dansar i timmar och min klänning blir fuktig av värme. Sover bara under nattens sista tre timmar. Och nu är veckan över, festen är slut. Det känns i kroppen, det märks i halsen som fortfarande är hes, det känns i huvudet som ännu är tungt. Men det gör ingenting.

Om att vara väldigt redo.

På en galge i bokhyllan hänger en ny klänning. Om en timme ska jag kliva i den, ta min väska och möta en kollega. I väskan ligger två klänningar, en av dem ska jag byta om till när dörrarna till middagen slår upp vid nitton, men jag kan inte bestämma mig för vilken.

Vi kommer vara femhundranågonting när vi firar sextio år idag. Det är hela vårt företag, varenda kotte som jobbar hos oss. Vi har aldrig samlats alla förut, det är ju egentligen ett omöjligt projekt. En verksamhet som helt stannar upp, det måste ju kosta ofantligt.

Men det ska bli roligt, särskilt som den lilla truppen som är min har pratat om det här länge nu. Om vad vi ska ha på oss, vilka som ska dela rum med varandra (eftersom vi fullbelägger hotellet), hur vi ska festa hela natten. Nu händer det äntligen.

Om imorgon.

Imorgon fyller företaget som jag jobbar för sextio år. Det kommer firas med konferens i två dagar och en fest i mitten. Jag har tusen saker att göra, klänningar att stryka och skor att putsa och en väska att packa, men i mitt huvud har det hela dagen rullat runt en fortsättning på kapitlet som jag lämnade ofärdigt i söndags.

Så jag kommer hem från jobbet, kokar en kopp kaffe och sätter mig skräddare i soffan med datorn i knäet. Tänker att vi skiter i middagen, det får bli mackor, och skriver istället. Nu har det gått timmar sedan dess och mina fingrar är lite stela. Och jag har fortfarande inte strukit någon klänning eller putsat några skor eller packat min väska.

Så mycket söndag.

Så blir det söndag. Jag drar på mig tröjan som blev min för några veckor sedan. Den är i mossgrön ull och var min mans tills den råkade följa med en fin trettio in i tvättmaskinen och blev alldeles för liten. Nu bor jag i den nästan jämt. Bär den till jeans och kostymbyxor och kjol. Just idag har jag den över en tunn klänning.

Alla våra söndagar ser likadana ut. Långsam morgon, frukost i soffan i sällskap av en bok att läsa eller en bok att skriva, kaffe flera gånger om och sävliga samtalsämnen. Musik i bakgrunden, okammat hår och ljus som brinner ut på matbordet.

Vid lunch står vi på trottoaren utanför vår port, som alla söndagar. Går till Metropol och tittar på gamla saker, som varje söndag. Jag kommer på att en lampa med målad porslinsfot borde pryda vårt vardagsrumsfönster, men min man förstår inte storheten i det. Inte än, men han kommer snart att göra det.

Vi promenerar in i Östermalm. Går vi tre på rad längs de gamla husen. Köper korv i baguette någonstans där folk flockas runt den lilla kiosken och korven dröjer i tjugo minuter. Kaffe i handen och på väg till det sista stoppet. Handlar till en gryta med kyckling, kantareller och potatis. Han står framför skärbrädorna och kastrullerna, jag dammar och barnet dammsuger.

Och nu är vi tillbaka där vi startade dagen och avslutar den lika långsamt. Barnet som läser, jag som skriver, mannen som googlar glesbygdskavajer eftersom jag sa att jag tycker att det är fint. Jag vet inte när jag någonsin skulle använda en sån, men det är verkligen fint.

Lördag.

Jag vaknar klockan åtta. Då har jag sovit i tio timmar, och jag letar i huvudet efter värk men det finns ingen där. Jag sväljer ett par gånger, inte heller det gör ont. Jag fortsätter blunda och lägger mig nära intill honom, ligger så och bara blundar och känner honom vakna.

Vi går runt hela förmiddagen, han i mjukiskläder och jag i morgonrock. Barnet klär på sig och drar till en kompis. Vi skrotar hemma. Jag läser ut en bok och han tittar på någon som springer ett marathon. Jag känner mig inte sjuk längre, kanske bara lite extra trött i kroppen.

Men jag ska gå och duscha nu, blåsa ut håret och sminka mig och kliva i en klänning. Vi ska gå på eftermiddagsbio, bara han och jag, och sen ska vi möta barnet för middag på en libanesisk restaurang när eftermiddagen går in i kvällen.

Nej men trevlig helg då.

Det börjar efter lunch på torsdagen. Gör plötsligt ont i halsen när jag sväljer, en timme senare bultar huvudet. På kvällen kommer sjukdomskänslan. Jag går upp på fredagsmorgonen och följer barnet till stygnborttagningen på vårdcentralen. Det är meningen att jag ska åka till kontoret efteråt, men benen darrar och världen snurrar bortom det bultande huvudet.

Så jag går hem och lägger mig. Svarar på de akutaste mailen, sätter datorn i vila och somnar. Vaknar två timmar senare, svarar på ännu ett par mail, ringer tillbaka på ett missat samtal, somnar om. Vaknar och ser att jag sovit förbi lunch. Textar barnet och frågar om han kan köpa glass när han går hem från skolan. Vaknar när glassen ställs på sängbordet.

Och nu är vi alla hemma. Jag har kommit upp ur sängen, flyttat mig till soffan och scrollat genom det som skett i min mail när jag sovit. Tänker att jag jobbar ikapp det på söndag. Min man frågar om vi foodorar idag och jag nickar. Halsen gör inte ont längre, men det är tungt i huvudet och jag är så fruktansvärt trött i benen. Det är som om musklerna har förtvinat i dem.

Jag hoppas att det är en tjugofyratimmarsgrej, att jag vaknar imorgon och har sovit bort eländet. Eller botar det med en pizza ikväll. Pizza och te och glass och klementiner.

Om texter och stolthet.

Barnet kommer hem sent på onsdagseftermiddagen. Kliver ur jacka och skor, lämnar ryggsäcken i hallen och sjunker ner på en köksstol. Jag ställer en tallrik soppa framför honom. Vi fick en sjukt rolig uppgift på svenskan idag, säger han och jag letar efter ironi i hans röst, men det finns ingen där.

Han berättar att de ska skriva en deckarnovell. Den ska vara max tre sidor lång och han vet redan vad den ska handla om. Jag säger att jag tänkte gå och sätta mig någonstans för att skriva efter middagen, frågar om han vill följa med. Ja! säger han och han drar ut på a:et så att det varar i flera sekunder.

Han lägger ner sin dator i ryggsäcken och jag låter min sjunka ner i väskan. Vi promenerar längst ner på Sankt Eriksgatan och in i det som har blivit min favoritbar när det kommer till att sitta ensam vid ett bord och skriva. Beställer ett glas rött till mig och en coca cola till honom.

Han frågar om han får läsa det som jag skriver och vid ett slitet mahognybord blir min son den första att läsa de fyra inledande kapitlen i min bok. Det känns rätt att det är han, för det känns så ofta som att jag skriver för honom, även om boken inte handlar om honom.

Han skrattar där jag hoppades att man skulle skratta, drar ihop ögonbrynen när han skjuter tillbaka datorn mot mig och frågar vad som ska hända härnäst. Och jag tror att det är ett sånt ögonblick som kommer stanna i mig för alltid. Sen öppnar han sin dator och skriver på sin egen novell och jag lovar att inte smygtitta.

Fortfarande en dag.

Kommer hem igen vid halv fyra. Det är en timme innan barnet kommer hem, kanske två innan min man. Låser upp och hänger av mig kappan. Tänder lampor och ljus, sätter på en kopp kaffe och radar upp mina små inköp, den lilla flaskan Chablis som jag ska basera en fisksoppa på sen, och en brownie från Fabrique.

Brownien är insnurrad i brunt smörpapper och får mig att känna mig som Elsa Billgren. Det är inte en helt oangenäm känsla. Sätter mig vid matbordet med kaffet och kakan och datorn. Sammanfattar anteckningarna från mötet tidigare och jobbar färdigt dagen.

Och det var det. Det är dags för den där fisksoppan nu, och kanske ett halvt glas av det där vita vinet som smakar lycka. En middag och så en promenad någon annanstans, någonstans där det bara är jag och texterna och ett rödpang.

Också en dag.

Jag vaknar till ännu en morgon där jag inte behöver skynda upp och ut. Veckans andra kundmöte väntar, även det tvärs över stan från vårt kontor. Att åka kors och tvärs är bara att spilla tid, så jag startar hemma, långsamt och vackert.

Tar med datorn och en kopp kaffe till sängen. Går upp när man och barn lämnat lägenheten, tänder ljusen på köksbordet, viker in lakanen som torkat i vardagsrummet över natten. Det doftar sköljmedel och kaffe. Blandar upp det med doften från en clementin. Morgonrock, nattlinne och mjuka tofflor som jag knyckt från ett hotell.

Sätter mig i soffan med datorn och en tidning. Planerar dagen, promenaden hem från kunden som jag ska ta när det fortfarande är ljust. Vinet som jag ska köpa till fisksoppan som jag vill laga ikväll. Skrivandet som jag ska ägna mig åt när inga måsten finns kvar.

En tisdagseftermiddag.

När klockan blir fyra sitter vi håglösa mittemot varandra. Dagen har försvunnit så snabbt, bådas energi har runnit bort. Vi börjar prata om vår kollega som köpt en lägenhet några gator från mig. Han frågar om jag har varit där än och jag skakar på huvudet. Vi drar dit, säger han.

Det är vi tre som brukar turas om att laga mat till varandra. Vi går runt i lägenheten och A visar väggar som tidigare funnits, kök som ska byggas och badrum som snart kommer ta form. Det är dammigt och stökigt nu, men det kommer bli fint en dag.

En timme senare går jag därifrån och vid övergångsstället tittar jag på ryggen på en ung kille och jag tänker att det är så som min son kommer se ut om något år. Sedan börjar han gå och jag inser att det är min son. Det är som om jag plötsligt såg honom ur någon annans ögon, som någon som inte sett honom varje dag och som missat hur vuxen han börjar bli.

Jag sicksackar fram till honom och knackar på hans axel samtidigt som jag faller in i hans tempo. Hej mamma, säger han och sänker ner hörlurarna på axlarna. Så går vi där bredvid varandra en tisdagseftermiddag, på väg hem från varsin vän efter skola och jobb, och jag tänker att livet är bra fint ibland.

Om måndagar och prao.

Vi tar en halvtimmeslång promenad. Det är bara barnet och jag, mörkret har fallit och middagen ligger i våra magar och på andra sidan fönsterna som vi passerar sitter paren på rad framför sina levande ljus och tjusiga tallrikar. Det är som om de inte har måndag.

Barnet pekar på olika ställen som han vill praktisera på i höst. Han skriver ner dem i en lista när vi kommer hem, det blir tjugotre rader. Det är mest caféer, blomaffärer och teatrar. Han skriver brev till de alla. Anpassar och förändrar, skriver om och skriver nytt. Han har redan sökt ett tiotal praktikplatser, men det är svårt för det är aldrig någon som har tid.

Vi har väldigt mycket måndag idag. Mest barnet, tror jag. En riktig måndag, med ett religionsprov som skrivits under dagen och ett matteprov imorgon, engelska som ska redovisas på onsdag och en franskaläxa på fredag. Och så alla de här praktikplatserna som han söker och söker och söker, och företagen som aldrig har tid att säga ja.

Oktoberkänslan.

Klockan är halv sex på lördagseftermiddagen och jag har precis sjunkit ner i soffan. Jag har en filt över axlarna och en kopp te som fortfarande är för varm. Och jag tror, jag tror att oktober är allt det där som jag saknade i september.

Vi har varit ute hela dagen, promenerat gata upp och gata ner, pausat för att titta på hundraåriga vädringsbeslag och nya soffor, druckit kaffe och promenerat förbi flerfärgade träd och vackra fasader. Känt kyla mot huden men värme där inne. Strumpbyxor i ull och en tjock tröja under den tunna kappan, halsduk och handskar.

Hösten borde alltid vara som idag. Brandgula löv och kylig luft, rosiga kinder och händer i handskar. Känslan av att vara alldeles kall när man kommer hem och kryper in i en filt. Att leta bland restaurangerna i mobilappen och välja en som får leverera vår middag för dagen. Ett kraftfullt rödvin och en liten skål med lakrits och det är verkligen allt som jag behöver.

Stunder från fredagen den fjärde oktober.

Jag vaknar innan alarmet. Går upp och kissar och så tillbaka till sängen igen. Ligger med min kropp tryckt mot hans i tjugo minuter, väntar på alarmet och blundar, tänker att kanske händer den bästa stunden på dagen innan jag ens är vaken.

Sitter på tunnelbanan. Det är morgonrusning och jag är på väg till jobbet. Vi glider ut från gamla stan och över vattnet. Solen studsar så hårt mot ytan att jag blir tårögd, inte av känslor utan för att den lyser så starkt. Jag måste blinka och blinka och blinka. När vi ankommer slussen är tårarna borta.

Vi brukar skämta om att min man alltid spelar Nick Cave när han vill ha sex. På fredagens eftermiddag hörs ljudet från ett textmeddelande. Det är från min man, och där i finns en länk till Nick Caves senaste album. Jag frågar om jag ska se det som förspel och han svarar med den där emojin med ett ansikte och flera hjärtan runt.

Det ligger två kanelbullar i papperspåsen i min hand. Smör, kanel och värme har lämnat mörka fläckar på pappret. Vi sätter oss i soffan, barnet och jag. Jag gick en halvtimme tidigare för att hinna träffa honom, äta en bulle och tvätta såret på hans fot. Efteråt tar han sin väska och går till bussen och jag lägger mig under två täcken och läser i en timme.

Jag sitter i soffan. Ljusen glimrar på bordet och ett glas rödvin står bredvid. Jag skriver om stunder från fredagen den fjärde oktober. Min man är på väg hem och jag ska alldeles snart gå och duscha. När klockan slår tjugoett ska vi sitta på balkongen på Bio Rigoletto och titta på Joker, men innan dess måste vi hinna äta någonting och jag tänker att jag nog vill dricka en drink också. Och tvätta håret, jag måste tvätta håret.

Kanske hörs vi igen den femte oktober.

Kanelbullar och egentid.

Jag frågar på onsdagskvällen om jag ska göra även torsdagen hemifrån, men barnet säger att jag kan åka till kontoret. Han kan behöva lite egentid, säger han. Så jag åker in till jobbet, tänker att jag kan arbeta hemifrån på eftermiddagen men det är ju sånt som man kan tänka, i verkligheten är klockan alltid halv fyra innan man kan slita sig.

Jag köper med varsin kanelbulle, för jag tror inte att vi hinner träffa varandra innan han tar bussen till sin pappas stad imorgon. Så vi sitter mittemot varandra vid matbordet, han med religionsplugg och jag med det sista av arbetsdagen, och äter kanelbullar en dag för tidigt. Jag frågar om han saknat mig under dagen. Nä, säger han och flinar.

Och god kväll.

Klockan drar sig mot arton och min arbetsdag är över. Den slutar med att jag ligger på rygg i soffan med fötterna mot ryggstödet och tittar på regnet som strilar ner där ute. I min dator finns flera mail som jag läst och sen markerat som olästa igen, för jag är inte kapabel till tankeverksamheten som behövs för att besvara dem.

Så jag lägger mig i soffan och tittar på regnet. Tänker att jag inte vill gå ut, fast jag längtar efter att sitta vid ett slitet bord någonstans i sällskap av min dator och ett glas rödvin. Det drar lite i min högra äggstock och jag tänker att jag måste sluta känna efter hela tiden. Och sen kliver jag upp från soffan, in i duschen och vidare in i ett presentabelt yttre.

Jag ska svänga ihop en enklare middag, äta med mitt barn och ställa en tallrik i kylen åt min man. Möta honom i dörren, ge honom en kyss och sen hitta det där slitna bordet med dov musik och fladdrande ljus i bakgrunden, beställa ett glas rött och skriva mig en sida eller två.

God morgon.

Jag vaknar av att han lämnar sängen. Hör hur han går över det knarrande trägolvet, tar sin dator och sätter sig vid matbordet. Klockan är halv sju. Det doftar av kaffe när jag kommer upp en timme senare. Han stryker sin skjorta och datorn ligger i väskan. Jag frågar om han är redo inför sin presentation och han nickar.

På köksbänken ligger tre piller i en hög, två alvedon och en ipren. Vi lade dem där igårkväll ifall barnet skulle vakna av att tån gjorde ont, men de ligger fortfarande orörda. Han blinkar sömnigt när jag tittar in i hans rum. Jag frågar hur tån känns och han säger att den fortfarande är bedövad. Men inte lika bortdomnad som igår, säger han.

Jag sätter mig i sängen igen, med ryggen mot kuddar och benen under täcket. Börjar sakta jobba igång dagen. Barnet ligger fortfarande i sin säng, med tån ännu lyckligt bedövad. Kanske kommer vi inte så mycket längre än så här idag.

Vill egentligen bara sova nu.

Hej från soffan. Jag jobbar hemifrån idag, med barnet vid min sida. Han opererade sitt nageltrång tidigare idag och det var bland det värsta jag sett. Jag var tvungen att sätta mig ner på golvet bredvid britsen och hålla huvudet mellan knäna för att inte svimma. Både doktor, sköterska och barn tittade mycket oroligt på mig där ett tag.

Nu är vi hemma igen och världen snurrar inte längre, även om jag känner mig rätt medtagen. Barnet har fortfarande bedövning i tån och känner ingenting ännu, men doktorn har förvarnat om att det kommer göra ganska ont när bedövningen släpper. Jag har bunkrat upp med alvedon, ipren och hans favoritglass. Han ligger i soffan med foten i högläge och tittar på netflix och ännu verkar det inte gå något nödläge på honom.

Möter oktober.

Så blir det den sista dagen i september. Jag vaknar innan alarmet hinner väcka mig och jag tänker att det känns som en dag som jag längtat efter, fast jag kan inte komma på någonting särskilt alls som ska hända. Arbetstimmarna försvinner in i möten och mail, vi sitter tre på rad och skojar och skämtar tills arbetsdagen plötsligt var över trekvart tidigare.

Jag kommer hem och det är så rent, så fint. Ingenting fastnar under fötterna när man korsar golvet, det står ingenting i hörnen som egentligen borde stå någon annanstans. Klyver gulbetor, rödbetor och polkabetor. River över parmesan och skjutsar in i ugnen. Steker torskryggar och brysselkål. Vevar ner en burk aioli i en skål och ställer på bordet.

Och nu har jag duschat varmt, klivit i nattlinne och morgonrock. Sängen är renbäddad och kroppen är renskrubbad. Jag ska ta min alldeles nystartade bok och lägga mig i sängen, fast klockan är en hel halvtimme innan nio och sedan ska jag inte gå upp något mer idag.

Det sista av september.

Vi sitter vid matbordet på fredagskvällen. Klockan är ganska sent och det är mörkt utanför våra fönster. På bordet ligger tre tidningar, ovanpå varje tidning ligger delar till en gammal skomakarlampa med hiss. Jag tänder ljusen på bordet och han spelar gammal jazz ur högtalarna. Vi putsar på de olika delarna, gnider fram glans ur den gamla mässingen.

Det är lördagsförmiddag och en av oss skriver, en annan jobbar ikapp sin vecka och den tredje läser en bok. Det hänger en doft av klementin och te i lägenheten. Jag säger att det enda som fattas är en kakelugn. Han skriver något, tittar upp och säger tjugotusen på blocket och jag tittar på hörnet där det en gång i tiden har stått en kakelugn. Säger att det verkligen borde stå en där igen.

Söndag. Han skruvar fast det sista hyllplanet. Jag ställer in alla flaskor med rengöringsmedel som har stått i ett hörn av vårt sovrum i en månad. Plockar undan, städar rent, bäddar med nya lakan. Ovanför matbordet lyser skomakarlampan med sitt matta sken. September är nästan över och oktober ska ta vid.

Sånt som inte kan förlåtas.

Vi vaknar innan åtta. Jag somnade till sist igår, fast tankarna rev i mig. De gör det så ofta nuförtiden, rör sig hela tiden runt den pissiga situationen som manschauvinism har placerat mig i. Jag vet inte vad jag ska göra åt situationen, så jag gör det enda jag kan. Fokuserar på att göra ett bra jobb, ha ryggen fri och skriva en jävligt mordisk bok.

Så jag går upp långt innan klockan slagit nio och sätter mig i soffan, öppnar mitt manus och låter alla de där jobbiga tankarna som snurrar i huvudet vara energi till det som tar plats på min skärm. Jag tror att det är någon slags terapi.

Nageltrång och vaglar.

Jag känner det första gången på tisdagsmorgonen. Hur något skaver när jag blinkar. Det syns ingenting när jag tittar inne i ögat, inte heller utanför. Det gör lite ondare för var dag som går. Så blir det fredag och jag vaknar av att pulsen har flyttat upp under ögat. Det är nästan helt igensvullet. Jag ligger med en varm handduk mot ögat i tjugo minuter och svullnaden lägger sig, men smärtan sitter kvar.

Jag ringer vår husläkare, berättar att min son har haft ett nageltrång sedan i somras. Att vi tvättar och tvättar och tvättar, men det blir aldrig bättre. En timme senare sitter vi hos läkaren. De försöker få loss ett operationsrum, men de lyckas inte och när vi går därifrån är det med en bokad operation på tisdag. De behöver skära bort det sjuka och en bit av nageln.

Barnet går till skolan och jag går hem, tittar med ett öga på datorskärmen och försöker jobba. Men jag har en puls som dånar precis under mitt vänstra öga och tankarna på när de kommer skära i min sons stortå på tisdag. Det är som att det känns svårt och jobbigt i nästan hela mig. Som att jag vill linda in mig i ett täcke och aldrig mer komma ut.

Efter oktoberfest.

Jag vet inte hur jag har lyckats få något gjort idag. Alla på kontoret har varit olika nivåer av skakiga, ingen har haft särskilt mycket färg på kinderna. Men det var roligt igår. Öl, schnitzel och apfelstrudel. Rödvin och dans. Sedan kom någon med en shotbricka och en timme senare var det verkligen dags att gå hem.

Den blev okej ändå, dagen efter oktoberfest. Kanske inte så fartfylld som dagarna brukar vara, men inte heller så att jag borde skämmas. Stannade till och köpte ett bröd på Gateau efter jobbet och rotade fram de bortglömda burkarna med gulaschsoppa längst in i skafferiet. Åt middag i en timme, förhörde en franskaläxa och duschade sedan i en halv evighet.

Och nu ligger barnet i sängen och min man är en armlängd bort. Vi har en förpackning chokladglass som pendlar mellan oss. Man kan snart se botten i den, och när man väl kan det så är det nog bara en kvart eller så tills jag sover.

Om att inte kunna möta honom halvvägs.

Jag hinner inte titta bort, så när min chef tittar på mig från andra sidan rummet fastnar våra blickar. Han ser olycklig ut. Jag vill fråga hur han mår, men jag vet inte hur jag någonsin ska kunna prata med honom igen.

Klockan är lite efter sexton och vi har precis sagt att arbetsdagen är över. Runt oss har ett par chefer börjat plocka fram inför kontorsfesten som börjar om en liten stund. Vi ska vara här på kontoret först, sedan blir det oktoberfest på en restaurang inte så långt hemifrån.

Jag vet inte om min chef kommer följa med till restaurangen. Jag tror att vi behöver prata, men jag tror inte att det är någon bra idé efter ett par öl. Allt känns så skört just nu, jag känner mig så skör just nu. Vi behöver nog prata, men inte idag.

Mixade vardagar.

Innan vi går hem på måndagen tömmer vi vårt kontor. Bär ut skrivbord och fåtöljer, rullar ut hurtsar och kontorsstolar. På tisdagsmorgonen ska mattläggaren komma och lägga in en heltäckningsmatta. Så jag sover en halvtimme extra, dricker kaffe i sängen och scrollar internet, kliver upp och i målarkläder. Stryker väggarna i klädkammaren med vit färg.

Sköljer av mig, brygger nytt kaffe och startar datorn i vanlig arbetstid. Tänker att man alltid har oceaner av tid när man jobbar hemifrån, hinner alltid så mycket mer än på jobbet fast man även hinner tömma diskmaskinen och vattna alla blommor.

Men det är så väldigt tyst här hemma, så mycket tystare än på kontoret. Det är skönt på ett sätt, men jag tycker om när det händer saker runt mig. Fast om ett par timmar kommer barnet hem och sätter sig här bredvid med tusen läxor att göra, och han kommer bryta upp tystnaden och göra dagen så mycket livfullare.

Vem behöver vila ändå liksom.

Jag skriver det som jag skrev igår, om att allt stök och bök känns jobbigt, sen bara accepterar jag det. Säger att det bara är en vecka till. Vi rensar i klädkamrarna, på vinden och i källaren. Åker till sopsorteringen och gör oss av med saker. Han spacklar och slipar för den allra sista gången, sedan städar vi. Bäddar rent i sängen, dammsuger golven, våttorkar alla ytor.

På måndagskvällen målar jag i den sista klädkammaren. Imorgon får den ännu en strykning, sedan kommer vi kunna börja bygga hyllsystemet som ska vara där inne. Och sen kommer saker flytta in igen, lämna alla våra hörn, ge tillbaka min sinnesro.

Det finns fler saker som väntar sen, men det är småpyssel. Som att hitta en fin gammal skomakarlampa till över matbordet och byta ut alla vädringsbeslag från plast till förnicklad mässing. Städa i skåpen ovanför klädkamrarna och lägga saker i plastlådor istället för trasiga gamla papperspåsar. Byta ut de två eluttagen som är de enda som inte är i gammaldags stil.

Små saker, enkla saker, saker som inte smutsar ner. Sånt som man kan göra på en kväll och sedan är det klart. Vi kommer behöva byta ut köket inom en ganska snar framtid, men jag blundar för det en liten stund till. Blundar även för bröstpanelen som min man vill ha i vardagsrummet, och serveringsgången som skulle bli perfekt i vår hall.

Skjuter september in i oktober.

Jag har en konstig relation till september i år. Det är nog inte septembers fel, för det brukar vara min bästa månad. Jag tror att det hänger ihop med att det är mycket just nu. Min man som jobbar till sent varje dag, ringer in på möten varje helg. Hela september har vi dessutom snickrat på våra två klädkammare, så dess innehåll är spritt över hela lägenheten och det luktar spackel eller målarfärg nästan hela tiden.

Jag behöver ha det fint runt mig för att må bra. Behöver det för att känna mig lugn. Jag tror att det är det som är felet, det och att vi är så fokuserade på våra jobb och sen fixandet. Igår tog vi ledigt från allt det och bara var tillsammans. Promenerade mellan våra favoritbutiker, stannade för kaffe och lunch, åt middag mittemot varandra i evigheter, pratade i timmar.

Jag tänker att september får bli en månad av fix. Vi kommer behöva nästa vecka också, men sedan kommer båda klädkamrarna bli helt klara. Renoveringslådan kommer bäras ner i källaren igen, golven städas fria från damm och det kommer aldrig mer lukta blöt spackel. Sedan kommer oktober och höstfärgade löv, årets sista uteserveringar under infravärmare, rena trottoarer och tid för allt det som september håller så hårt på.

Livet och det andra.

Det är efter arbetstid och jag är på väg hem när min telefon ringer. Min chefs namn står på skärmen. Vi har inte pratat med varandra på fyra månader, de få meningar som vi sagt har varit stela. Så ringer han och jag hinner tänka tusen tankar när telefonen surrar i min hand. Jag svarar och han berättar om han som vi har jobbat med, han som är hans barndomskompis, säger att han har hoppat från en bro.

Det känns alldeles konstigt i mig. Han var lika gammal som jag, bor bara en gata bort. Varje gång jag går hem från hemköp går jag förbi hans port och nästan alltid undrar jag om han kommer kliva ut när jag går förbi. Jag undrar hur länge jag kommer fortsätta tänka så.

Jag tänker på samtalet med min chef. Det har bara gått några timmar och jag tror att det måste sjunka in. Men det kändes så enkelt, så rätt, att prata med honom. Jag vill inte att det ska kännas så, jag vill fortfarande vara arg. Men hur ska jag kunna träffa honom på måndag och hålla fast vid den känslan, när det finns så många andra känslor också.

Sommaren och hösten.

Jag kliver i en v-ringad klänning på morgonen. När jag ska gå knäpper jag en trenchcoat över. Den har en ännu djupare ringning, så jag hänger min tunnaste halsduk runt halsen. Tänker att det känns för tidigt, men i tunnelbanan möter halsdukarna mig på rad.

Den sista halvan av september verkar komma med hösten. Sedan säger någon att det ska bli brittsommar i helgen, och jag tänker att brittsommar kanske är min bästa sommar.

Texterna, rödvinet och myset.

Det är tisdag kväll och jag har rymt hemifrån för en timme. På ett runt litet bord framför mig samsas min dator med ett glas rödpang och ett levande ljus. Jag skriver det här och när jag har gjort det ska jag öppna dokumentet som någon gång ska bli en färdig bok.

Jag såg det när jag gick förbi utanför igår kväll på min kvällspromenad. Det satt en annan kvinna här inne då, vid det här bordet, med sin dator och vinet och ljuset. Jag tänkte det då, att imorgon ska det där vara jag. Och nu tänker jag att det alltid borde vara jag.

Vackert väder.

Jag vaknar av att en kaffemugg ställs på sängbordet. Bredvid ligger ett litet, fyrkantigt paket. Grattis på födelsedagen, säger han och pussar mig på pannan. När jag var liten brukade min mormor säga att vädret på ens födelsedag skvallrade om man varit snäll eller stygg.

Jag tittar ut genom fönstret och tänker att jag måste ha varit fruktansvärt hemsk i år, för himlen har en mörkt grå ton och i gråheten vilar en domedagskänsla. Jag tänder ljusen på matbordet och vi gör te och lägger oss under filten i soffan medan tonårsbarnet sover vidare.

Och så går en timme och ljuset letar sig sakta in i lägenheten, himlen blir mindre grå och mer blå. Alldeles precis sprack solen genom i en minut eller så. Jag ska snart gå och stryka min klänning, för om en stund kommer mina föräldrar och hämtar oss för en födelsedagsbrunch på något slott utanför stan. Trettiotre alltså. Det börjar ganska fint.

Fjortonde september.

Det är lördag förmiddag och solen kastar allt sitt ljus på huset mittemot. Solstrålarna reflekteras och skickas åt vårt håll, trillar in genom våra fönsterrutor och skapar solkatter på trägolvet. Jag har nattlinne och morgonrock och hår som ännu inte borstats.

Min man är i ett skypemöte vid köksbordet och mitt barn sitter i andra hörnet av soffan med en skål granola i händerna. Jag har druckit två koppar kaffe och satt mig i soffan med datorn i knäet. Skriver det här, sen ska jag skriva på boken en stund.

Stunder som de här, när alla sköter sig själva fast man ändå är tillsammans, ibland i tystnad och ibland inte, det är stunder när livet känns enkelt. Och herregud, nu reste sig barnet och började tömma diskmaskinen utan att någon bett honom. Nyp mig i armen.

Nej, den där solen lyser och lockar, och jag har nya fina höstskor som jag kan promenera i evigheter med. En timme till av texterna och kaffet, frukost i soffan och oborstat hår. Sen får lördagen starta på riktigt. 

Blommor och vin och trettiotre.

Fredag eftermiddag och jag är den första att komma hem. Öppnar balkongdörrarna på vid gavel, slår på kaffebryggaren. Barnet är på gröna lund och mannen jobbar fortfarande. Lägenheten är tyst, golven rena och jag tänker att det enda som fattas är blommor i en vas på matbordet. Kanske borde jag köpa mig ett fång.

Jag har bestämt mig för att öppna vinflaskan som står längst in i skåpet. Jag fick den i present för ett par år sen och det har aldrig känts riktigt rätt att dricka upp alla de där hundralapparna. Men den här helgen är det min födelsedag, så jag tror att tillfället är här. Visserligen fyller jag inte år förrän på söndag, men jag tänker att när man fyller trettiotre så firar man i dagarna tre. Eller hur länge flaskan nu räcker.

Om stora och små barn.

Jag läser det som jag skrev igår. Undrar om någon kan ha tolkat det som att jag tycker att livet utan småbarn är ett bättre liv. Jag menar det inte så, även om sanningen kanske är att jag tycker det. Det har funnits så många dagar då jag önskat att vi var en småbarnsfamilj, att pyttipannan stod på spisen och ett litet barn låg och vrålade på golvet.

Men nu blev det inte så och livet handlar ju om att göra det bästa av vad man har, tänker jag. Och det jag har är ett fjortonårigt barn och tid att laga långsamma middagar. Det är ett fint liv, det är det verkligen. Men det hade varit fint även med pyttipannan och det vrålande barnet.

Hjärnblödning eller besatt av en ande.

Det är så konstigt hur jag plötsligt tycker att det är roligt att laga mat. Idag svängde jag ihop en köttgryta som puttrade i två timmar och det var bara härligt trots att klockan var över åtta innan vi åt upp den. Kanske hör det ihop med att vi är en ganska vuxen familj? Att det inte finns några barn som lägger sig ner på golvet och vrålar när hen blir för hungrig.

Jag tänker att det måste vara det. Att det inte finns någon press, ingen stress. Maten dröjer så länge som den dröjer och under tiden så dricker man en kopp kaffe och pratar om dagen och sen sitter man länge vid matbordet med ett glas rött till och låter det smaka tusen gånger bättre än pyttipannan som jag minns från när vi var en småbarnsfamilj.

Det är för övrigt helt sant att jag liksom bara svängde ihop grytan idag. Googlade två, tre olika recept som jag skummade och sen hittade jag på en egen variant. Inte heller var det svårt, jag bara visste hur jag skulle göra. Faktiskt mycket märkligt när jag tänker efter, för det här har jag aldrig kunnat tidigare och jag vet inte hur jag har lärt mig det.

Grundlyckan.

Dagarna går. Ibland tänker jag på att det här är livet, det som passerar just nu. Tänker att dagarna ju aldrig mer kommer tillbaka. Gjort är gjort, bytt är bytt. Men så blir det en måndag och det skulle kunna vara vilken måndag som helst. Jag står i köket och klockan är på väg att runda nitton. Jag har varit hemma i en timme, druckit dagens sista kopp kaffe och hackat saker till vår fisksoppa.

Jag står framför spisen och rör ihop soppan när jag tänker att det inte gör någonting, att det här är livet som sker. Att det kan få se ut så här. Med saffransdoft som sprider sig genom lägenheten, förbi barnet som sitter vid matbordet och gör sin matteläxa. Min man som sitter bredvid och läser nyheter högt, förklarar något tal när det behövs. Reser sig och ställer sig bakom mig, placerar en rad kyssar längs min nacke. Bordet med de levande ljusen och tygservetterna och matteböckerna.

Sex små rader bara.

Så han kom hem i fredags, min man. Hans taxi stannade utanför vår port precis innan åtta och hade det varit vilken annan dag som helst så hade jag redan varit på väg till jobbet. Men i fredags valde jag att komma för sent, så att jag kunde få den där flygplanströtta kramen som aldrig riktigt vill släppa taget. Den när han borrar in sitt ansikte mot min hals och armarna bildar varv runt min kropp. Den där när han håller hårt, så hårt.

Det är fint att han är hemma igen. Det är som det ska vara.

Efter igår.

Jag vaknade med rödvinshuvudvärk imorse. Jag var i säng efter midnatt, med flera glas rödpang och alldeles för mycket mat i mig. Jag har varit bakis hela dagen. Fast det är inte helt sant, för det är mer en känsla av att vara alldeles för mätt.

Det är inte så att jag inte har varit fungerande idag. Jag har skämtat vid kaffemaskinen, fört resonemang under möten, löst saker. Det är bara det att jag har bitit ihop om en fysisk, eländig känsla under tiden. Sen kom jag hem och dök ner i soffan och barnet fick gå till McDonalds och hämta vår middag. Det händer cirka vartannat år och han hade längtat.

Men nu är klockan snart åtta och det är torsdagskväll. Jag ska skriva klart det här, skicka in barnet i duschen, borsta tänderna och ta min nystartade bok med som sällskap till sängen. Och imorgon kommer min man hem.

Chokladtårta, relationer och vin.

Jag åker hem efter lunchen. Öppnar upp datorn vid matbordet och jobbar vidare. Tar en paus och springer lite längre ner på gatan och köper en chokladtårta. Har ett skypemöte, jobbar lite till. Om en timme ska jag stänga ner, skjutsa in en ryggbiff på låg temperatur i ugnen. Rosta mandelpotatis, små morötter och spetskål.

Vid sextiden kommer mina två jobb-bästisar. Det här med matlagning är ju inte min starkaste gren, så jag satsar på löjromschips till förrätt, sånt som sköter sig själv i ugnen som varmrätt och sen den bästa chokladtårtan som Vasastan kan uppbringa. Och riktigt bra viner till, för det lurar varje liten smaklök.

Barnet fick välja om han ville äta med oss, men han valde tv-spel och pizza med en kompis. Konstigt. Han meddelade dock att han skulle vara hemma lagom till chokladtårtan. Ändå fint ju. Nej, nu ska jag jobba och sen dammsuga, hej så länge.

Någon annans liv.

Mitt sista möte för dagen slutar tjugo i fem. Jag tar min väska och lämnar kontoret. Tänker att tiden med kavaj nog börjar nu, september blåser kallt. Jag kliver av tunnelbanan och stannar till vid den vietnamesiska restaurangen i grannhuset, beställer risnudlar med rostad fläsksida. Ber om att få ta med maten hem och får den i en påse.

Lägenheten är tyst. Jag ställer påsen med min mat på köksbänken, lägger tidningen och brevet som jag fiskat upp från hallgolvet bredvid. Tänder lamporna i fönsterna och ovanför bokhyllan, knäpper upp skjortan och kliver ur byxorna, byter till pyjamas. I diskmaskinen står matlådan som barnet värmt och ätit ur innan han åkte till sin träning.

Häller upp ett glas rödvin, tar ätpinnarna och lådan med mat och kryper upp i hörnet av soffan. Startar netflix och något helt okomplicerat. Tänker att det är någon annans liv jag lever idag. Det är ett ganska skönt liv, jag tror att jag kan tänka mig det emellanåt.

Om falukorvsmackor och sci-fi.

Så vi är inne på det andra dygnet av bara jag och barnet. Vi skivar falukorv som vi steker och lägger på bröd till middag. Jag går två trappor upp och har styrelsemöte i bostadsföreningen. Han som vi är hos bjuder på vin och jag dricker ett glas och jag tror att jag är lullig nu. Det är väldigt konstigt faktiskt, hur det blev som sockerdricka i huvudet.

Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät och skriver det här. I den andra änden av soffan sitter barnet och tittar på någon serie på netflix. Han är inne i en sci-fi-period och det är verkligen inte jag. Jag är inne i en Stephen King-period. Det är för att jag läser hans memoarer Att skriva och blir så fascinerad av hans berättande att jag hela tiden måste pausa och läsa boken som han berättar om. Just nu läser jag Lida.

Han går och lägger sig klockan nio, barnet, läser fram till halv tio. Avsnittet kommer vara slut en stund efter läggdags, men jag har sagt att han får vara uppe lite längre idag. Jag minns det från min egen barndom, att det var bland det bästa jag visste att få rucka på sängtiden. Jag undrar om han kommer minnas samma saker när han är trettiotre.

Söndag.

Han packar sin resväska medan jag sminkar mig. Jag drar en borste genom håret, kliver i min klänning och sen står vi i hallen och kramas i flera minuter. Han placerar minst femtio snabba pussar på min mun, som ett pussmarathon. Sedan går vi, barnet och jag.

Vi äter tårta på Rosendals trädgård när han tar pendeln ut till Arlanda. När vi promenerar förbi statyerna på Waldemarsudde lyfter hans plan. Han kommer hem igen tidigt på fredag, men fram till dess ska han vara i Taiwan och ha tusen möten. Fram till dess är det bara jag och barnet hemma, och det är ju fint på alla vis, men det är ändå en för lite.

Mmm.

Så blir det äntligen fredag. När jag somnar på torsdagskvällen är det så fuktigt i luften, det känns nästan som att lakanen är blöta. Med fredagen kommer en lite lugnare arbetsdag, grillunch på takterrassen och sen en tid för att klippa gardinlugg.

Det blir fint. Det är som att luggen ramar in ansiktet, eller så är det bara för att det är en förändring. Hon tar nästan en decimeter på längderna också och allt det torra försvinner ner på salonggolvet. Jag bättrar på läppstiftet efteråt, det känns som att frisyren kräver det.

Och nu är det fredagskväll och vi ska foodora hem pizzor och öppna rödvinet, slänga oss i soffan och bara vara. Nu är det helg. Två dagar och en kväll av det här.

Är det det här som är livet?

Dagarna gör någon slags språngmarsch. När jag kommer hem från jobbet är klockan sex och jag vet inte hur jag ska orka tvätta, städa, laga mat. Så jag kokar en kopp kaffe och tar med mig ut på balkongen istället, sitter mittemot barnet och bläddrar i hans hemkunskapsbok och lyssnar på när han berättar om alla recept som han vill laga. Det är focaccia och tikka masala, saffranspannkaka och schackrutor.

Så har det plötsligt gått tjugo minuter och vi går in, han tömmer diskmaskinen och jag plockar in en tvätt och städar badrummen. Lägenheten behöver bara tio minuter för förvandlingen som mitt humör krävde dubbla tiden för. Jag steker pannkakor och han gör matteläxan. Min man kommer hem när jag värmer ärtsoppa. Hans dagar är för långa och mitt arbete hemma är lite för stort. Vi bråkar om det efter maten, sen kramas vi i köket.

Och nu har barnet somnat och min man promenerar i regnet. Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Tänker att jag vill ha en kopp te, men jag orkar inte fixa. Hela dagen har jag längtat till det här, men nu när jag är här är jag för trött. Missar tangenterna när jag skriver, det blir ä när det ska vara ö och v istället för b. Suddar och blir irriterad.

Kanske borde jag gå och lägga mig istället.

Och så känns oktober plötsligt okej.

Jag ligger på hans bröst och sneglar upp på skärmen som han håller i. Han letar hotell i Lissabon under höstlovet. Vi kommer på det när vi äter middag på balkongen sent en måndag. Han säger att han inte förstår hur han ska orka med hösten, av de tre semesterveckorna som gick i somras var ingen dag helt ledig. Det var alltid nåt möte han var tvungen att lyssna in på, någon information som var tvungen att jagas.

Så jag säger att vi kanske borde åka bort vecka fyrtiofyra. Då kan han delegera och vara ledig. En vecka helt utan jobb, inga mail, inga telefonsamtal. Vi tittar på Kanarieöarna, men trettiofemtusen för samma resa som kostar hälften veckan efter, det vägrar jag. Så säger barnet att han kan tänka sig att spendera veckan hos sin pappa och jag ser långa middagar och sena morgnar framför mig. Hålla handen och dricka vin. Sanslösa mängder sex.

Jag minns inte när det senast bara var han och jag borta någonstans. Jag tror att det var i Budapest för, åh sju år sedan? När jag tänker efter är det nog helt rätt, bara han och jag och Lissabon en sista vecka i oktober.

Om himlar och en mäktig penna.

Klockan är tjugotjugotvå och himlen har ändrat färg. De ljusaste blå nyanserna från dagen har mattats av, blivit djupare, och strimlor av rosa har penslats ut. Om en timme kommer himlen vara i den mörkaste av blått. Jag pluggar in hörlurarna och promenerar bort skuggor från dagen när middagen är lagad, disken är undanplockad och läxorna lästa.

Jag har någon på hjärnan, någon som har svikit mig. I mitt huvud sker arga dialoger, samtal där jag är fruktansvärt långt bortom professionell. Jag tänker att jag ska krossa honom i alla mina texter. Även om han aldrig får veta, även om det sker i en parallell verklighet som bara finns i meningarna som kommer ut när jag skriver, så ska han förstöras. I allt det hemska som tar plats inuti min hjärna är det en tröst att det är jag som skriver slutet.

En lördag halv ett.

Det blir lördag och vi vaknar efter nio timmars sömn. Jag ligger på hans bröst, han läser högt om sånt som händer i Stockholm idag. Det är en utställning på Fotografiska som vi vill se innan den stänger och drar vidare nästa helg. Går upp och gör kaffe, kokar ägg och fyller skålar med yoghurt och granola, blåbär och banan.

Det plingar i hans telefon och han sträcker sig efter sin dator, måste bara säger han. Ett mail blir till tre och sen ringer telefonen och nu har det gått två timmar och han jobbar fortfarande. Han sitter några meter framför mig, vid matbordet, och jag sitter skräddare i soffan. Jag har beställt mat till nästa vecka, kommit på att jag vill ha gardinlugg och bokat en klipptid och nu skriver jag. Först på boken, sen här och snart på boken igen.

Där utanför är det tjugo grader och den sista helgen på sommaren säger meteorologerna. Men jag vet inte, det är inte så dumt att sitta här i soffan halv ett en lördag heller. När det enda som hörs är våra fingrar mot tangenterna. Fotografiska finns kvar imorgon också.

Jag kan inte tänka mig något bättre just nu.

Jag jobbar till halv fyra, sedan följer jag barnet till tåget som ska ta honom till hans farfar. Går hem, gör kaffe och läser bok. Och nu är klockan sex och jag har slagit ihop boken, konstaterat att den är för jobbig för en fredagskväll. Jag vill ha fredag, jag vill känna fredag, jag vill bara ha känslan av helg och inga planer i hela världen.

Så jag har hällt upp det sista ur amaroneflaskan som min man köpte för en vecka sedan och startat en playlist från sextiotalet. I en timme eller så kommer min man vara på gymmet, då är det jag och vinet och sextiotalet och skriva, skriva, skriva. Det är min bästa känsla just nu, att sitta så här med benen i kors och datorn i knäet och orden som strömmar ut.

Sen om den där timmen eller så, då ska vi stå tillsammans i köket och röra ihop en gryta med älgskav och kantareller, stompa potatismos och strössla mängder färsk persilja ovanpå. Korka upp en flaska rödvin till och tända ljusen på matbordet. Herregud, ja.

Jobb, jobb och golf.

Det hann gå en vecka och tre dagar efter semestern, sedan kom känslan av att inte hinna med. Jag sitter på ett möte och tittar på klockan, i huvudet manar jag folk att prata snabbare, att komma fram till sin jävla poäng. Jag ser hur tiden tickar förbi min planering. När klockan slår halv fem ligger jag tre arbetsuppgifter efter. Min morgondag är minutiöst planerad, måndagen och tisdagen likaså.

Kvart i fem funderar jag på att låta datorn glida ner i väskan, att fortsätta jobba hemma. Men nej. Jag lovade mig själv i våras, ingen mer obetald övertid som ingen någonsin tackar för. Och dessutom har jag två ledare nuförtiden och de båda spelar golf på betald arbetstid den här veckan. Så nej. Det blir inget jobb ikväll. 

Tillbaka till att vara mig.

Ett dygn i Malmö kom och gick. Jag var tillbaka på Elite Hotel Savoy, som nästan alltid. Förra gången släpade jag fram en fåtölj till det stora fönstret och drog bort gardinerna, nu stod det redan ett skrivbord där och blickade ut över alla hustaken. Det var ganska fint att sitta där och skriva på datorn, kändes väldigt Carrie Bradshaw.

Jag åt en ensammiddag i hotellets restaurang. Beställde in tryffelchips och rödvin innan maten, bara för att jag kunde. Satt på stoppad sammet i ett hörn och smuttade på vinet och tittade på människor och fortsatte att känna mig som Carrie Bradshaw.

Och så fanns det badkar på hotellrummet och jag älskar att bada badkar. Köpte med choklad efter maten och tappade upp ett bad, ställde datorn bredvid badkaret och tittade på en romantisk komedi medan jag badade och åt choklad. Fortfarande Carrie Bradshaw.

Det var fint. Men nu är jag hemma igen och det är väl också okej.

Äventyr, eller nåt.

Måndagen försvinner. Möten och en deadline, tusen mail att skriva och en bil som ska hämtas från verkstan, mat som ska lagas och en väska att packa. Naglar att måla och en klänning att stryka. Jag vaknade imorse och sen blev det kväll.

Imorgon åker jag genom halva landet för att möta en kund. Efteråt ska jag checka in på mitt favorithotell i Malmö, ta en promenad och äta en god middag, skriva i lugn och ro på hotellrummet och somna tidigt. Sova, vakna, upprepa. Fast då på väg hem istället.