september 15, 2019

Vackert väder.

Jag vaknar av att en kaffemugg ställs på sängbordet. Bredvid ligger ett litet, fyrkantigt paket. Grattis på födelsedagen, säger han och pussar mig på pannan. När jag var liten brukade min mormor säga att vädret på ens födelsedag skvallrade om man varit snäll eller stygg.

Jag tittar ut genom fönstret och tänker att jag måste ha varit fruktansvärt hemsk i år, för himlen har en mörkt grå ton och i gråheten vilar en domedagskänsla. Jag tänder ljusen på matbordet och vi gör te och lägger oss under filten i soffan medan tonårsbarnet sover vidare.

Och så går en timme och ljuset letar sig sakta in i lägenheten, himlen blir mindre grå och mer blå. Alldeles precis sprack solen genom i en minut eller så. Jag ska snart gå och stryka min klänning, för om en stund kommer mina föräldrar och hämtar oss för en födelsedagsbrunch på något slott utanför stan. Trettiotre alltså. Det börjar ganska fint.

september 14, 2019

Fjortonde september.

Det är lördag förmiddag och solen kastar allt sitt ljus på huset mittemot. Solstrålarna reflekteras och skickas åt vårt håll, trillar in genom våra fönsterrutor och skapar solkatter på trägolvet. Jag har nattlinne och morgonrock och hår som ännu inte borstats.

Min man är i ett skypemöte vid köksbordet och mitt barn sitter i andra hörnet av soffan med en skål granola i händerna. Jag har druckit två koppar kaffe och satt mig i soffan med datorn i knäet. Skriver det här, sen ska jag skriva på boken en stund.

Stunder som de här, när alla sköter sig själva fast man ändå är tillsammans, ibland i tystnad och ibland inte, det är stunder när livet känns enkelt. Och herregud, nu reste sig barnet och började tömma diskmaskinen utan att någon bett honom. Nyp mig i armen.

Nej, den där solen lyser och lockar, och jag har nya fina höstskor som jag kan promenera i evigheter med. En timme till av texterna och kaffet, frukost i soffan och oborstat hår. Sen får lördagen starta på riktigt. 

september 13, 2019

Blommor och vin och trettiotre.

Fredag eftermiddag och jag är den första att komma hem. Öppnar balkongdörrarna på vid gavel, slår på kaffebryggaren. Barnet är på gröna lund och mannen jobbar fortfarande. Lägenheten är tyst, golven rena och jag tänker att det enda som fattas är blommor i en vas på matbordet. Kanske borde jag köpa mig ett fång.

Jag har bestämt mig för att öppna vinflaskan som står längst in i skåpet. Jag fick den i present för ett par år sen och det har aldrig känts riktigt rätt att dricka upp alla de där hundralapparna. Men den här helgen är det min födelsedag, så jag tror att tillfället är här. Visserligen fyller jag inte år förrän på söndag, men jag tänker att när man fyller trettiotre så firar man i dagarna tre. Eller hur länge flaskan nu räcker.

september 12, 2019

Om stora och små barn.

Jag läser det som jag skrev igår. Undrar om någon kan ha tolkat det som att jag tycker att livet utan småbarn är ett bättre liv. Jag menar det inte så, även om sanningen kanske är att jag tycker det. Det har funnits så många dagar då jag önskat att vi var en småbarnsfamilj, att pyttipannan stod på spisen och ett litet barn låg och vrålade på golvet.

Men nu blev det inte så och livet handlar ju om att göra det bästa av vad man har, tänker jag. Och det jag har är ett fjortonårigt barn och tid att laga långsamma middagar. Det är ett fint liv, det är det verkligen. Men det hade varit fint även med pyttipannan och det vrålande barnet.

september 11, 2019

Hjärnblödning eller besatt av en ande.

Det är så konstigt hur jag plötsligt tycker att det är roligt att laga mat. Idag svängde jag ihop en köttgryta som puttrade i två timmar och det var bara härligt trots att klockan var över åtta innan vi åt upp den. Kanske hör det ihop med att vi är en ganska vuxen familj? Att det inte finns några barn som lägger sig ner på golvet och vrålar när hen blir för hungrig.

Jag tänker att det måste vara det. Att det inte finns någon press, ingen stress. Maten dröjer så länge som den dröjer och under tiden så dricker man en kopp kaffe och pratar om dagen och sen sitter man länge vid matbordet med ett glas rött till och låter det smaka tusen gånger bättre än pyttipannan som jag minns från när vi var en småbarnsfamilj.

Det är för övrigt helt sant att jag liksom bara svängde ihop grytan idag. Googlade två, tre olika recept som jag skummade och sen hittade jag på en egen variant. Inte heller var det svårt, jag bara visste hur jag skulle göra. Faktiskt mycket märkligt när jag tänker efter, för det här har jag aldrig kunnat tidigare och jag vet inte hur jag har lärt mig det.

september 10, 2019

Grundlyckan.

Dagarna går. Ibland tänker jag på att det här är livet, det som passerar just nu. Tänker att dagarna ju aldrig mer kommer tillbaka. Gjort är gjort, bytt är bytt. Men så blir det en måndag och det skulle kunna vara vilken måndag som helst. Jag står i köket och klockan är på väg att runda nitton. Jag har varit hemma i en timme, druckit dagens sista kopp kaffe och hackat saker till vår fisksoppa.

Jag står framför spisen och rör ihop soppan när jag tänker att det inte gör någonting, att det här är livet som sker. Att det kan få se ut så här. Med saffransdoft som sprider sig genom lägenheten, förbi barnet som sitter vid matbordet och gör sin matteläxa. Min man som sitter bredvid och läser nyheter högt, förklarar något tal när det behövs. Reser sig och ställer sig bakom mig, placerar en rad kyssar längs min nacke. Bordet med de levande ljusen och tygservetterna och matteböckerna.

september 09, 2019

Sex små rader bara.

Så han kom hem i fredags, min man. Hans taxi stannade utanför vår port precis innan åtta och hade det varit vilken annan dag som helst så hade jag redan varit på väg till jobbet. Men i fredags valde jag att komma för sent, så att jag kunde få den där flygplanströtta kramen som aldrig riktigt vill släppa taget. Den när han borrar in sitt ansikte mot min hals och armarna bildar varv runt min kropp. Den där när han håller hårt, så hårt.

Det är fint att han är hemma igen. Det är som det ska vara.

september 05, 2019

Efter igår.

Jag vaknade med rödvinshuvudvärk imorse. Jag var i säng efter midnatt, med flera glas rödpang och alldeles för mycket mat i mig. Jag har varit bakis hela dagen. Fast det är inte helt sant, för det är mer en känsla av att vara alldeles för mätt.

Det är inte så att jag inte har varit fungerande idag. Jag har skämtat vid kaffemaskinen, fört resonemang under möten, löst saker. Det är bara det att jag har bitit ihop om en fysisk, eländig känsla under tiden. Sen kom jag hem och dök ner i soffan och barnet fick gå till McDonalds och hämta vår middag. Det händer cirka vartannat år och han hade längtat.

Men nu är klockan snart åtta och det är torsdagskväll. Jag ska skriva klart det här, skicka in barnet i duschen, borsta tänderna och ta min nystartade bok med som sällskap till sängen. Och imorgon kommer min man hem.

september 04, 2019

Chokladtårta, relationer och vin.

Jag åker hem efter lunchen. Öppnar upp datorn vid matbordet och jobbar vidare. Tar en paus och springer lite längre ner på gatan och köper en chokladtårta. Har ett skypemöte, jobbar lite till. Om en timme ska jag stänga ner, skjutsa in en ryggbiff på låg temperatur i ugnen. Rosta mandelpotatis, små morötter och spetskål.

Vid sextiden kommer mina två jobb-bästisar. Det här med matlagning är ju inte min starkaste gren, så jag satsar på löjromschips till förrätt, sånt som sköter sig själv i ugnen som varmrätt och sen den bästa chokladtårtan som Vasastan kan uppbringa. Och riktigt bra viner till, för det lurar varje liten smaklök.

Barnet fick välja om han ville äta med oss, men han valde tv-spel och pizza med en kompis. Konstigt. Han meddelade dock att han skulle vara hemma lagom till chokladtårtan. Ändå fint ju. Nej, nu ska jag jobba och sen dammsuga, hej så länge.

september 03, 2019

Någon annans liv.

Mitt sista möte för dagen slutar tjugo i fem. Jag tar min väska och lämnar kontoret. Tänker att tiden med kavaj nog börjar nu, september blåser kallt. Jag kliver av tunnelbanan och stannar till vid den vietnamesiska restaurangen i grannhuset, beställer risnudlar med rostad fläsksida. Ber om att få ta med maten hem och får den i en påse.

Lägenheten är tyst. Jag ställer påsen med min mat på köksbänken, lägger tidningen och brevet som jag fiskat upp från hallgolvet bredvid. Tänder lamporna i fönsterna och ovanför bokhyllan, knäpper upp skjortan och kliver ur byxorna, byter till pyjamas. I diskmaskinen står matlådan som barnet värmt och ätit ur innan han åkte till sin träning.

Häller upp ett glas rödvin, tar ätpinnarna och lådan med mat och kryper upp i hörnet av soffan. Startar netflix och något helt okomplicerat. Tänker att det är någon annans liv jag lever idag. Det är ett ganska skönt liv, jag tror att jag kan tänka mig det emellanåt.

september 02, 2019

Om falukorvsmackor och sci-fi.

Så vi är inne på det andra dygnet av bara jag och barnet. Vi skivar falukorv som vi steker och lägger på bröd till middag. Jag går två trappor upp och har styrelsemöte i bostadsföreningen. Han som vi är hos bjuder på vin och jag dricker ett glas och jag tror att jag är lullig nu. Det är väldigt konstigt faktiskt, hur det blev som sockerdricka i huvudet.

Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät och skriver det här. I den andra änden av soffan sitter barnet och tittar på någon serie på netflix. Han är inne i en sci-fi-period och det är verkligen inte jag. Jag är inne i en Stephen King-period. Det är för att jag läser hans memoarer Att skriva och blir så fascinerad av hans berättande att jag hela tiden måste pausa och läsa boken som han berättar om. Just nu läser jag Lida.

Han går och lägger sig klockan nio, barnet, läser fram till halv tio. Avsnittet kommer vara slut en stund efter läggdags, men jag har sagt att han får vara uppe lite längre idag. Jag minns det från min egen barndom, att det var bland det bästa jag visste att få rucka på sängtiden. Jag undrar om han kommer minnas samma saker när han är trettiotre.

september 01, 2019

Söndag.

Han packar sin resväska medan jag sminkar mig. Jag drar en borste genom håret, kliver i min klänning och sen står vi i hallen och kramas i flera minuter. Han placerar minst femtio snabba pussar på min mun, som ett pussmarathon. Sedan går vi, barnet och jag.

Vi äter tårta på Rosendals trädgård när han tar pendeln ut till Arlanda. När vi promenerar förbi statyerna på Waldemarsudde lyfter hans plan. Han kommer hem igen tidigt på fredag, men fram till dess ska han vara i Taiwan och ha tusen möten. Fram till dess är det bara jag och barnet hemma, och det är ju fint på alla vis, men det är ändå en för lite.

augusti 30, 2019

Mmm.

Så blir det äntligen fredag. När jag somnar på torsdagskvällen är det så fuktigt i luften, det känns nästan som att lakanen är blöta. Med fredagen kommer en lite lugnare arbetsdag, grillunch på takterrassen och sen en tid för att klippa gardinlugg.

Det blir fint. Det är som att luggen ramar in ansiktet, eller så är det bara för att det är en förändring. Hon tar nästan en decimeter på längderna också och allt det torra försvinner ner på salonggolvet. Jag bättrar på läppstiftet efteråt, det känns som att frisyren kräver det.

Och nu är det fredagskväll och vi ska foodora hem pizzor och öppna rödvinet, slänga oss i soffan och bara vara. Nu är det helg. Två dagar och en kväll av det här.

augusti 29, 2019

Är det det här som är livet?

Dagarna gör någon slags språngmarsch. När jag kommer hem från jobbet är klockan sex och jag vet inte hur jag ska orka tvätta, städa, laga mat. Så jag kokar en kopp kaffe och tar med mig ut på balkongen istället, sitter mittemot barnet och bläddrar i hans hemkunskapsbok och lyssnar på när han berättar om alla recept som han vill laga. Det är focaccia och tikka masala, saffranspannkaka och schackrutor.

Så har det plötsligt gått tjugo minuter och vi går in, han tömmer diskmaskinen och jag plockar in en tvätt och städar badrummen. Lägenheten behöver bara tio minuter för förvandlingen som mitt humör krävde dubbla tiden för. Jag steker pannkakor och han gör matteläxan. Min man kommer hem när jag värmer ärtsoppa. Hans dagar är för långa och mitt arbete hemma är lite för stort. Vi bråkar om det efter maten, sen kramas vi i köket.

Och nu har barnet somnat och min man promenerar i regnet. Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Tänker att jag vill ha en kopp te, men jag orkar inte fixa. Hela dagen har jag längtat till det här, men nu när jag är här är jag för trött. Missar tangenterna när jag skriver, det blir ä när det ska vara ö och v istället för b. Suddar och blir irriterad.

Kanske borde jag gå och lägga mig istället.

augusti 27, 2019

Och så känns oktober plötsligt okej.

Jag ligger på hans bröst och sneglar upp på skärmen som han håller i. Han letar hotell i Lissabon under höstlovet. Vi kommer på det när vi äter middag på balkongen sent en måndag. Han säger att han inte förstår hur han ska orka med hösten, av de tre semesterveckorna som gick i somras var ingen dag helt ledig. Det var alltid nåt möte han var tvungen att lyssna in på, någon information som var tvungen att jagas.

Så jag säger att vi kanske borde åka bort vecka fyrtiofyra. Då kan han delegera och vara ledig. En vecka helt utan jobb, inga mail, inga telefonsamtal. Vi tittar på Kanarieöarna, men trettiofemtusen för samma resa som kostar hälften veckan efter, det vägrar jag. Så säger barnet att han kan tänka sig att spendera veckan hos sin pappa och jag ser långa middagar och sena morgnar framför mig. Hålla handen och dricka vin. Sanslösa mängder sex.

Jag minns inte när det senast bara var han och jag borta någonstans. Jag tror att det var i Budapest för, åh sju år sedan? När jag tänker efter är det nog helt rätt, bara han och jag och Lissabon en sista vecka i oktober.

augusti 26, 2019

Om himlar och en mäktig penna.

Klockan är tjugotjugotvå och himlen har ändrat färg. De ljusaste blå nyanserna från dagen har mattats av, blivit djupare, och strimlor av rosa har penslats ut. Om en timme kommer himlen vara i den mörkaste av blått. Jag pluggar in hörlurarna och promenerar bort skuggor från dagen när middagen är lagad, disken är undanplockad och läxorna lästa.

Jag har någon på hjärnan, någon som har svikit mig. I mitt huvud sker arga dialoger, samtal där jag är fruktansvärt långt bortom professionell. Jag tänker att jag ska krossa honom i alla mina texter. Även om han aldrig får veta, även om det sker i en parallell verklighet som bara finns i meningarna som kommer ut när jag skriver, så ska han förstöras. I allt det hemska som tar plats inuti min hjärna är det en tröst att det är jag som skriver slutet.

augusti 24, 2019

En lördag halv ett.

Det blir lördag och vi vaknar efter nio timmars sömn. Jag ligger på hans bröst, han läser högt om sånt som händer i Stockholm idag. Det är en utställning på Fotografiska som vi vill se innan den stänger och drar vidare nästa helg. Går upp och gör kaffe, kokar ägg och fyller skålar med yoghurt och granola, blåbär och banan.

Det plingar i hans telefon och han sträcker sig efter sin dator, måste bara säger han. Ett mail blir till tre och sen ringer telefonen och nu har det gått två timmar och han jobbar fortfarande. Han sitter några meter framför mig, vid matbordet, och jag sitter skräddare i soffan. Jag har beställt mat till nästa vecka, kommit på att jag vill ha gardinlugg och bokat en klipptid och nu skriver jag. Först på boken, sen här och snart på boken igen.

Där utanför är det tjugo grader och den sista helgen på sommaren säger meteorologerna. Men jag vet inte, det är inte så dumt att sitta här i soffan halv ett en lördag heller. När det enda som hörs är våra fingrar mot tangenterna. Fotografiska finns kvar imorgon också.

augusti 23, 2019

Jag kan inte tänka mig något bättre just nu.

Jag jobbar till halv fyra, sedan följer jag barnet till tåget som ska ta honom till hans farfar. Går hem, gör kaffe och läser bok. Och nu är klockan sex och jag har slagit ihop boken, konstaterat att den är för jobbig för en fredagskväll. Jag vill ha fredag, jag vill känna fredag, jag vill bara ha känslan av helg och inga planer i hela världen.

Så jag har hällt upp det sista ur amaroneflaskan som min man köpte för en vecka sedan och startat en playlist från sextiotalet. I en timme eller så kommer min man vara på gymmet, då är det jag och vinet och sextiotalet och skriva, skriva, skriva. Det är min bästa känsla just nu, att sitta så här med benen i kors och datorn i knäet och orden som strömmar ut.

Sen om den där timmen eller så, då ska vi stå tillsammans i köket och röra ihop en gryta med älgskav och kantareller, stompa potatismos och strössla mängder färsk persilja ovanpå. Korka upp en flaska rödvin till och tända ljusen på matbordet. Herregud, ja.

augusti 22, 2019

Jobb, jobb och golf.

Det hann gå en vecka och tre dagar efter semestern, sedan kom känslan av att inte hinna med. Jag sitter på ett möte och tittar på klockan, i huvudet manar jag folk att prata snabbare, att komma fram till sin jävla poäng. Jag ser hur tiden tickar förbi min planering. När klockan slår halv fem ligger jag tre arbetsuppgifter efter. Min morgondag är minutiöst planerad, måndagen och tisdagen likaså.

Kvart i fem funderar jag på att låta datorn glida ner i väskan, att fortsätta jobba hemma. Men nej. Jag lovade mig själv i våras, ingen mer obetald övertid som ingen någonsin tackar för. Och dessutom har jag två ledare nuförtiden och de båda spelar golf på betald arbetstid den här veckan. Så nej. Det blir inget jobb ikväll. 

augusti 21, 2019

Tillbaka till att vara mig.

Ett dygn i Malmö kom och gick. Jag var tillbaka på Elite Hotel Savoy, som nästan alltid. Förra gången släpade jag fram en fåtölj till det stora fönstret och drog bort gardinerna, nu stod det redan ett skrivbord där och blickade ut över alla hustaken. Det var ganska fint att sitta där och skriva på datorn, kändes väldigt Carrie Bradshaw.

Jag åt en ensammiddag i hotellets restaurang. Beställde in tryffelchips och rödvin innan maten, bara för att jag kunde. Satt på stoppad sammet i ett hörn och smuttade på vinet och tittade på människor och fortsatte att känna mig som Carrie Bradshaw.

Och så fanns det badkar på hotellrummet och jag älskar att bada badkar. Köpte med choklad efter maten och tappade upp ett bad, ställde datorn bredvid badkaret och tittade på en romantisk komedi medan jag badade och åt choklad. Fortfarande Carrie Bradshaw.

Det var fint. Men nu är jag hemma igen och det är väl också okej.

augusti 19, 2019

Äventyr, eller nåt.

Måndagen försvinner. Möten och en deadline, tusen mail att skriva och en bil som ska hämtas från verkstan, mat som ska lagas och en väska att packa. Naglar att måla och en klänning att stryka. Jag vaknade imorse och sen blev det kväll.

Imorgon åker jag genom halva landet för att möta en kund. Efteråt ska jag checka in på mitt favorithotell i Malmö, ta en promenad och äta en god middag, skriva i lugn och ro på hotellrummet och somna tidigt. Sova, vakna, upprepa. Fast då på väg hem istället.

augusti 18, 2019

Hundra procent tillbaka.

Söndag kväll och bara timmar från vecka trettiofyra. Det är veckan när skolan börjar, när sommarlovet tar slut. Jag har just duschat bort helgen, smort in kroppen som flagar bort sitt sommarskinn, blåst håret torrt och strukit morgondagens klänning. Ännu en långärmad sak som bara lämnar benen bara, precis som den från idag.

Det var tjugo grader i luften, men också något mer. Jag tror att det är hösten. Smulpaj med blåbär och vaniljglass, mina föräldrar på besök och indiskt på restaurang till middag. Barnet har tagit fram ryggsäcken igen, aktiverat alarmet på telefonen. Nyklippt och med strukna shorts och långärmad tröja, putsade sneakers och redo för morgonen och hösten.

augusti 16, 2019

Om att det är gjort nu.

Så blir det fredag eftermiddag och jag sitter hemma i soffan med sovrufsigt hår och mascara som smulat sig ner på kindbenen. Det var två jobbiga dagar, den där konferensen. Men min nya kollega visade sig vara underbar, en sån som skrattar sådär högt att det smittar. Det gjorde det okej. Det och vinpaketet som serverades till middagen.

En annan grej som gjorde det okej är att vi var på ett fantastiskt litet ställe precis vid havet och skogen, med grisar och höns och hästar. Imorse, efter en gemensam frukost, hade vi en kvart för att svara på mail och sånt. Jag sket i mailen och satte mig på bryggan och tittade på havet och lyssnade på ingenting. Det var de här två dagarnas bästa stund.

Men nu är det över och jag är hemma. Jag har sovit en timme på soffan i någon slags akut tröttma efter två dagar i spänning. På köksbänken väntar en flaska Amarone, för det tänkte min man skulle göra mig glad. Jag tror att det är den och vi och barnet och en hemgjord pizza som gäller ikväll. Och den mest välplacerade helgen någonsin.

augusti 14, 2019

Ångest och skrivkramp.

Jag har drabbats av dåligt självförtroende kring mitt skrivande. Jag står stilla vid en punkt där jag måste driva berättelsen framåt i min bok, har fastnat så hårt. Här inne vet jag inte heller vad jag ska skriva. Det händer ju ingenting bloggvänligt i mitt liv. Jobbar, äter, skriver, sover. Förutom att jag de senaste dagarna inte ens har kunnat skriva.

Imorgon ska jag på konferens. Jag vill verkligen inte det. Det kommer bara vara vår avdelning, vilket innebär att det är jag och de två männen som gjorde mig så fruktansvärt ledsen i våras och så en ny tjej. Jag kan inte ens titta på snubbarna utan att vilja säga upp mig, men för min nya kollegas skull känns det som att jag måste göra situationen okej. Jag vill inte skapa en tryckt stämning, men det kostar mig jävligt mycket ångest idag.

Middagen känns värst. Att vi ska sitta där och dricka vin och föra något slags samtal som inte är kopplat till jobbet. Herregud vad jag inte får bli berusad, samtidigt som det känns som att jag kommer behöva det största glaset restaurangen har för att klara kvällen. Fan i helvete.

augusti 13, 2019

Som vilken tisdag som helst.

Och så var den andra arbetsdagen klar. Jag gjorde den hemifrån, för kontoret skulle ändå vara tomt och vid lunch kom mitt barn hem från sin förlängda pappahelg. På måndag börjar skolan igen och han sa precis att han längtar. Sommarlovet har varit långt och kompisarna spridda. Fast först ska han på badmintonläger.

Men det ska bli skönt att komma tillbaka till ordningen. Egentligen vill jag inte skriva att jag har saknat rutinerna, för det låter så präktigt och det finns nog få saker som jag älskar så mycket som att bryta rutiner, men det är väl just när de finns där som de är så fina att kringgå. Efter hundra veckor av inga rutiner känns de inte så dumma längre.

Nej, jag tror bestämt att jag svamlar. Nu ska jag gå och slå ihop en caesarsallad.

augusti 12, 2019

Om att det är vardag igen.

Måndagskvällen kunde inte komma fort nog. Jag hann tänka att det nog skulle bli en lugn start efter semestern, sen sa det tjoff! och kalendern blev full. Hela dagen har jag tänkt på den här stunden, när dagen är bortduschad och pyjamasbyxorna på. När jag sitter skräddare i soffan med datorn i knäet, ljus på bordet och musik i högtalarna, tekoppen på soffbordet och bokstäverna, orden, meningarna.

Den här stunden. Tur att dagen ledde fram till just nu.

augusti 11, 2019

Om helgen som är.

Så lördagen blir allt det där som jag på fredagen skriver att jag längtar efter. Det är sjutton grader och regn. Jag har ankelkorta byxor, bomullsskjorta och tygskor. Vi delar paraply, går vår vanliga helgrunda som vi går alla helger utom de på sommaren. Cirkulerar inne på Metropol och tittar på saker till vårt hem, promenerar längs trottoarer och dricker kaffe. Spenderar en timme på soffan när vi kommer hem.

När kvällen kommer sitter vi på en restaurang. Mot fönstret strilar regnet. Efteråt promenerar vi hem under varsitt paraply. Jag har strumpbyxor och högklackade skor i mocka för första gången sedan maj. Det är mörkt och regnet gör ljuset från gatlyktorna suddigt. Människor myser under filtar på uteserveringarna som vi passerar i gamla stan.

Jag går där under mitt paraply, lyssnar på regndropparna som slår mot paraplyet och klackarna som hamrar mot kullerstenen och tittar på min man och det slår mig att jag är vansinnigt lycklig.

Nu är det söndag och lyckokänslan finns kvar. Jag sitter i bilen, bredvid mig sitter min man och bakom mig hans syster. Vi ska hämta min svärmor och åka ut i svampskogen. I baksätet står också en fikakorg med ostmackor, kanelbullar och en kaffetermos. Det är min sista semesterdag och jag kan inte tänka mig att den kan göras på något bättre sätt.

augusti 09, 2019

Det känns okej.

Om semesterdagarna räknades i arbetsdagarnas längd så skulle den vara över nu, min semester. På måndag börjar jag jobba igen, men det känns inte särskilt jobbigt. Jag vet att man inte får säga det, för folk blir arga, men jag är redo för höst.

Jag vill ha byxor. Promenera under ett paraply och höra regnet slå. Tända lampor när rummen blir skymningsgrå. Det tar ju inte bort våra uteserveringar, ändrar ju inte att vi kan vara barfota i skorna. Inte än. Det blir inte november plötsligt bara för att hösten känns okej. Vi kommer alltid ha september.

augusti 08, 2019

Det sista lugnet.

Dagarna i min sista semestervecka fortsätter att gå. Det blir torsdag och mitt barn åker till sin pappa för sommarlovets sista pappahelg. Det har varit sommarens slappaste vecka. En dag sträckläser jag en bok, en annan dag tittar jag på hela säsong två av Big little lies. Jag skriver på min bok, varje dag skriver jag på min bok. Jag googlar recept och går och handlar och står timmar i köket. Avslutar varje dag med ett glas vin i soffan och fötterna i min mans knä.

Jag ska hoppa tillbaka in i skrivprogrammet nu, fortsätta låta orden regna ur mig. Sen när arbetsdagen är slut, för det är en sådan för min man, så ska vi bestämma film för kvällen och gå och handla choklad och lakrits, scrolla genom foodoras app för att hitta kvällens middag och sen inte lämna soffan något mer.

augusti 06, 2019

Hjälp mig!

Hej, det är jag igen. Jag behöver hjälp och jag tänker att jag kanske kan fråga någon av er. Det är nämligen så att jag har börjat skriva en bok. Ja, jag gjorde ju det tidigare i år också, men det rann ut i sanden för idén fastnade aldrig riktigt. Men sen hände det där som hände i våras på jobbet, om ni minns, och jag har ältat det så att jag nästan gått sönder.

Så en natt när tankarna inte slutade snurra kom jag på att jag kan skriva ner allt som rör sig i huvudet. Att det nog kan vara som terapi, och att jag kan låta fantasin löpa riktigt ordentligt. Och det hjälper. Jag tänker så mycket på den här boken, på allt som sägs och görs och tusan om det inte långsamt botar mig. Jag har tänkt hela sommaren, låtit det gro och växa sig fram i min hjärna. Ikväll satte jag mig ner för första gången och började skriva.

Men nu till det som jag behöver hjälp med. Jag tänker mig att boken till viss del ska utspela sig på ett mindre företag (med det menat inget som är känt utanför sin bransch), kanske en advokatbyrå eller en mediabyrå eller liknande. Vad som görs är egentligen inte det viktiga, bara det finns någon som skulle kunna vara konto-/kundansvarig och projektledare, koordinatorer och whatever. Egentligen kan det vara vad som när jag tänker efter, jag behöver bara en bransch och ett (fiktivt) kontor för boken att utspela sig på.

Det som jag är ute efter är någon som jag skulle kunna bjuda på en kopp kaffe eller ett glas vin och som kan berätta lite om hur livet på ett sånt kontor ser ut. Någon att utsätta för lite gammal hederlig research helt enkelt. Intresserad? Lovar att jag är mycket trevlig att umgås med. Lämna en kommentar eller skriv ett meddelande på instagram. Tack och puss!

Om en augustimorgon och mer matexperiment.

Tisdag förmiddag. Klockan är tio men jag har bara varit vaken i tjugo minuter. Barnet sover fortfarande, mannen är på kontoret. Ute regnar det. Jag tassade upp och gjorde kaffe, tog med koppen tillbaka till sängen och öppnade sovrumsfönstret. Sängen är nybäddad med vita, krispiga lakan. Mina solbrända fötter med de tomatröda naglarna sticker upp ur täcket. Fönstret på glänt, det svala, doften av regn. Det skulle kunna vara en tavla.

Maten blev bra igår förresten. Idag vill jag göra något med lax. Jag tänker i ugnen med ett täcke av creme fraiche med kantarell och cognac, och potatismos till. Kan man göra potatismos av färsk potatis? Är potatisen fortfarande färsk? Och så en sallad med riktigt söta körsbärstomater, persilja och salladslök. Jag är inte hundra på att smakerna är kompatibla, men vi testar. Vi har ju ett tjugotal restauranger inom fem minuters promenadavstånd så det är inte katastrof om det skiter sig.

augusti 05, 2019

Om att jag har tänkt på mat hela dagen.

Så blev det måndag i den sista semesterveckan. Det är bara jag och barnet idag, min man är inne på kontoret och uppdaterar sig. Med lite tur kommer han vara ledig resten av veckan. Jag sitter i soffan och dricker mitt kaffe och skriver det här. Barnet är ute och löptränar.

På köksbänken väntar ingredienserna till dagens middag; koriander, srirachasås, chili och cosmopolitansallad. I kylen marineras strimlad lövbiff. Tanken är att alltsammans ska bli en Korean BBQ Bulgogi. I Amsterdam åt vi på en asiatisk restaurang och jag fick mitt livs Tom Kha Gai. Jag vill ha mer av den hettan. Vill att det ska bränna på läpparna.

Och av någon anledning vill jag laga mat. Det är ganska otypiskt för mig. Antagligen är vi väl tillbaka på någon uteservering lagom till helgen, men till dess agerar jag på den här nyfunna matlagningskärleken som blomstrar för tillfället.

augusti 04, 2019

Om att vara hemma igen.

Det är söndag och vi är hemma igen. Amsterdam var fint, så väldigt fint. Alla kullerstensgator, vingliga gamla hus i olika färger och höjder, kanaler och husbåtar. Uteserveringar och vänliga människor. Det var så fint att även det tonåriga barnet glömde bort att vara tjurig.

Men nu är vi hemma igen, och jag vill bara fortsätta vara hemma. Efter en vecka av att äta på restaurang varje dag, och en vecka innan dess av att bara grilla, så är det skönt att laga mat. Hacka, steka, röra. Igår gjorde vi köttbullar med potatis och gräddsås, rårörda lingon och pressgurka, idag pasta med fläskfilé, kantareller, persilja och körsbärstomater.

Ibland är det de små enkla sakerna som är bäst, ibland de nya upptäckterna. Mest är det nog kontrasterna, det är väl därför det är så fint både att vara någon annanstans och att komma hem. Gud vad djupt det håller på att bli, det måste vara det där vinglaset som jag drack när jag lagade mat som talar. Bäst att vi sätter punkt för idag.

juli 28, 2019

Nästa, Amsterdam.

Snart har helgen passerat. Vi spenderar söndagen med att bocka av i en lista. Köpa solskydd, check. Köpa resorb, check. Tvätta, check. Packa. Boka den sista restaurangen, beställa taxi till Arlanda, måla naglarna. Det är sånt som är kvar.

Barnet, som har haft pappahelg, kom hem tidigare idag. Han står just nu och stryker kläderna som vi tillsammans lade i högar på hans säng, de som snart ska flytta ner i resväskan. När han är klar är det min tur med strykjärnet. Framför oss väntar fem dagar i Amsterdam.

Min man har bokat bord på olika restauranger alla luncher och middagar. Jag tror att det är hans största hobby, att leta restauranger. Det ska vara svalare där än här, ett par dagar ska det regna och fy tusan vad det ska bli skönt. Nej, nu är det dags att packa barnets resväska, tror att jag måste övervaka det, och sen ska jag stryka vidare.

Hörs igen nästa vecka (om man vill hänga med på instagram så klicka bara på bilden till höger), ta hand om er. Puss, hej.

juli 27, 2019

Ett snabbt hej.

Klockan är fem i sju och det är lördagskväll. Jag har duschat bort salt och svett, strukit en klänning och dragit värmeborsten genom håret för att sudda ut ekon från en hårsnodd. Mascara och rouge, ögonbryn och läppstift. Tre små pärlor av guld i öronsnibbarna.

Vi har legat på solheta klippor i skärgården nästan hela dagen. Kom hem och åt prosciutto och melon på balkongen, sov en timme ovanpå täcket i sängen. Nittontrettio väntar ett bord på söder, rosévin och någonting till. Nu säger min man att han är klar för att gå, att det är dags att göra oss en lördagskväll. Hej!

juli 26, 2019

En liten lägesrapport.

Det har gått åtta dagar sedan sist, och arton timmar sedan vi körde av färjan som tog oss tillbaka till Sverige. Om mindre än tre dygn har vi lämnat landet igen, men det var inte det som jag skulle säga. Jag skulle ju säga hej, vi är hemma nu, Finland var himla fint.

Fast vi har det alltid fint när vi är där. Slappnar av, ligger i en solstol och läser böcker eller flyter runt i sjön på någon badmadrass eller hoppar från bryggan. Äter alldeles för mycket glass. Bastar varje kväll och dricker ett glas vin till middagen och somnar nästan alltid snart efter att solen gått ner. Ingenstans är det så mycket semester som där.

Men även om det är fint som snus där, så är det något med att komma hem. Att känna att jag saknat våra gamla trädgolv, vår lägenhet, de uteserveringskantade trottoarerna i Stockholm. Och som nu, att sitta på balkongen och dricka citronvatten med tusen isbitar i och skriva det här och vänta på en man som är på väg hem med falafel till lunch. Tusan inte dumt.

juli 18, 2019

Sju dagar framåt.

Hej från ett kaos. Det är visserligen ett ordnat kaos, med tvätt som ännu inte är helt torr och resväskor som är halvpackade, ett barn som rensar hundra kilo svamp från våra tre timmar i skogen igår och blommor som står på diskbänken och väntar på att vatten ska rinna bort och ett köksbord belamrat med sånt som vi inte får glömma.

Om fyra timmar går båten till Finland. Vi ska spendera en vecka där, i det lilla huset bland träden vid sjön. Flyta runt på en badmadrass, läsa bok efter bok, basta och dricka iskall öl, grilla vår middag och äta paj med glass till efterrätt vareviga dag.

juli 16, 2019

Tusen saker och sen ingenting.

Så blir det tisdag och min tredje semesterdag. Den första dagen var en stressig sak med tusen bröllopsbestyr, den andra dagen en lång och trött historia och den tredje ser ut att räta upp sig. Igår sov jag middag en timme på soffan och idag sov jag till tio.

Vi har gjort ärenden nästan hela dagen. Köpt huvudvärkstabletter och plåster, mjukisbrallor, simglasögon och ett fiskespö. En trave böcker och ett fång naturviner och en ny kortlek. Gör oss redo för att korsa Östersjön, hitta tillbaka till lantstället som väntar på oss på andra sidan. Men nu är klockan sexton och tusan om jag inte ska vila en stund på soffan.

juli 15, 2019

Om i lördags.

Han är gift nu, min bror. Det var en fin vigsel. Så mycket tårar, så fina tal. Men jag är så trött nu, så slut som artist. Jag var så stressad hela fredagen och lördagen, så mycket som skulle göras på så kort tid, men det blev verkligen fint. Nästan helt perfekt.

Jag slappnade av efter att den sista talaren hade lyft sitt glas i en skål. Innan dess drack jag bara när det skålades, ville vara helt klar i huvudet och verkligen inte sluddra när jag talade, så när mina plikter var avslutade började festen. Och vilken fest, herregud. Den kommer vara en sån som vi kommer prata om och fnissa åt resten av livet.

juli 12, 2019

Grinar lite.

I hallen står min weekendbag och en papperspåse med bröllopspresenten i. I min väska ligger de handskrivna talen, ett ark för brudskålen, ett för välkomsttalet och ett för mitt tal. Jag ska renskriva de på finare kort sen, några med små blommor på.

Om en timme går mitt tåg till den lilla staden, min hemstad. Jag åker dit direkt, till min bror. De vill gifta sig under en himmel av blommor och jag har lovat att hjälpa. Pynta, duka, ordna. Sen kommer kvällen och då ska vi gå ut och äta, hela familjen.

Tänk att idag är dagen innan min bror gifter sig.

juli 11, 2019

Trettioen dagar framåt.

Klockan är sextontrettio och jag har precis skrivit ett out of office på min mail och kopplat telefonen till växeln. Nu har jag semester. Jag ska inleda den med en dusch och nytt nagellack, en gul blus med blommor på och sen ta min man i handen. Äta tapas och dricka ett jäkligt murrigt rödvin.

Planen var att han också skulle gå på semester imorgon, men det blev inte så. Det är någon kris som krisar, så han får kämpa på. Det kommer dock inte hindra mitt vindrickande ikväll. Jag har semester. Kan tusan inte tro det än. Semester!

juli 10, 2019

Snart, snart.

Tiden rör sig nedåt. Ner till torsdag, min sista arbetsdag. Jag kommer göra den hemifrån, mest ha koll på mailen och telefonen. Allt annat är pausat och avslutat. Ner till fredag, dagen då jag åker hem. Undrar varför man fortsätter säga hem om sin första stad, den känns ju inte alls som hemma längre. Ner till lördag, dagen då min bror gifter sig.

Jag uppdaterar smhi flera gånger varje dag. Aldrig visar de samma resultat för lördag. Ibland ska det bli arton grader och kraftigt regn, andra gånger tjugotre grader och solsken. Jag är toastmadame och gör långa listor i min telefon. Talordningar och skålar. Packar mina väskor i huvudet, borde jag packa ner strumpbyxor? Glöm inte örhängen. Värmeborsten.

Köper champagneglas från Kosta Boda och fjolårets nobelchampagne som bröllopspresent. Funderar på en dikt till kortet. Tänker att jag nog borde börja skriva mitt tal. För tiden rör sig nedåt, och snart är lördagen här. Och min semester. Snart, snart.

juli 09, 2019

Om att det nog bådar gott.

Två dagar med skjortkrage. Jag är trettiotvå år gammal och gömmer ett sugmärke. Barnet har varit borta i mer än tre veckor (förutom den där helgen i mitten, men den var så kort att den inte räknas) och vi har gått tillbaka till att bli tonåringar.

Någonstans kom jag på att det väntar ett annat slags liv sen. Kanske det här livet, fast förhoppningsvis utan synliga märken på min hals. Jag har aldrig varit vuxen och inte varit mamma, men barnet är fjorton nu och åren som han kommer bo kvar hemma är inte så värst många. Det kommer komma en ny tid, en när han inte längre bor med oss. Jag undrar vem jag kommer vara då, vilka vi kommer vara tillsammans då.

juli 08, 2019

Såna låtsasproblem.

Måndag. Det är så lugnt på jobbet. Vid halv tre finns det inte mycket mer att göra, inte om jag vill vara sysselsatt de tre dagarna som är kvar innan jag får gå på semester. Jag ger det en halvtimme till, sen stänger jag ner datorn och börjar promenera hemåt.

Vi kommer hem nästan samtidigt. Det är tjugo minuter innan hans nästa skypemöte börjar.  Vi värmer lasagne från frysen och gör en sallad, äter middag medan han har möte med Kina på länk. Jag har ont i min kropp, det är som att lederna värker. Känner mig ful. Håret är platt. Tänker att jag borde träna, men så letar jag upp en ny bok i min app istället.

Och nu är klockan snart nio och min mans sista möte ska just börja. Jag har legat på soffan i över tre timmar en himla måndagseftermiddag och jag vet att jag borde njuta, för det händer ju aldrig, men det känns bara fel. Som att jag borde ha tränat, borde ha lockat in mer volym i håret, borde ha lagt en ansiktsmask. Men herregud vad jag inte orkar det.

juli 07, 2019

Om att spola ner folk i avloppet.

Så jag sitter skräddare i soffan på fredagseftermiddagen och skriver det som jag skrev sist, om känslorna som vägrar gå över. Sedan stänger jag ner datorn och går in i duschen. Vattnet strilar ner över mitt huvud och jag tänker nu, nu släpper jag det, nu rinner allt ner i brunnen.

Och så duschar jag klart och blåser håret, drar på mig en klänning och lägger på ett läppstift. Vi äter på en ny restaurang, stannar för ett glas på vägen hem. Det blir lördag och vi promenerar, lagar en silltallrik till middag och ligger på soffan hela kvällen. Är så nära som man kan vara när natten kommer.

Vaknar till en söndag. Promenerar, pausar vid en indisk restaurang och äter en tidig middag. Och nu sitter jag skräddare i soffan igen, en spellista med american folk på spotify och ett glas cava. Det slog mig just att jag inte har tänkt på de där som jag inte ska tänka på en endaste gång sedan jag spolade ner dem i brunnen i fredags.

juli 05, 2019

Om en bultande oro.

Jag sover dåligt om nätterna. Jag vet varför, för jag var på ett möte tidigt i veckan och tusen röda flaggor har flaxat i mitt huvud sedan dess. Jag vet att jag borde släppa det, gå vidare, men det är svårt. Även fast jag vet att jag mår bäst när jag blockerar tankarna på de som orsakar varningsflaggorna.

De har gått på semester nu och det där som mötet handlade om, det är en lång ledighet mellan mig och dess verklighet. Så jag ska stoppa alla tankar, alla funderingar. Varje gång min hjärna lirkar sig åt deras håll ska jag tvinga den att sluta. Det handlar inte längre om att processa, det handlar om att älta. Jag måste sluta, för det här mår jag inte bra av.

Pausar lite.

Torsdag. Regnet strilar ner när jag går från jobbet. Någonstans längs gröna linjen är det stopp och jag spiller fyrtiofem minuter. Stannar till vid vårt sushiställe, beställer en tjugofembitars att ta med. Springer in på Hemköp och plockar godis under tiden som maten monteras.

Hemma är ljuset grått, har samma färg som himlen. För första gången på en evighet tänder vi ljusen på bordet när vi äter. De fortsätter brinna tills lågorna flera timmar senare dör ut. Då ligger vi skavfötters i soffan och äter godis och tittar på en dokumentär.

Mellan balkongdörrarna har bara en tunn strimma lämnats kvar, det kommer pustar av sval luft genom den. Regnet hörs mot fönstret, och jag tänker att det inte gör någonting att det blev en liten paus i sommaren. Snart är det hundra grader varmt igen.

juli 04, 2019

Räknar med solsken.

Min bror gifter sig nästa helg. Ett litet, intimt bröllop i deras trädgård. Vi är bara trettio gäster, de allra närmaste. Jag hade fortfarande inte hittat något att ha på mig, så vi åkte till mall of scandinavia igår. Först provade jag den aprikosfärgade klänningen som jag har tittat på bilder av tusen gånger den senaste veckan, men det var verkligen inte min färg.

Det var uppenbart eftersom a) jag försvann, och b) jag provade en ljusblå klänning direkt efteråt och det var så mycket bättre. I den sista affären hittade jag den. En enkel linneklänning från Tiger, djupblå och med snörning i midjan. Jag tänker högklackade espadrillos och nästan inga smycken. Vågor i håret och solglasögon på näsroten. Jag tror att det kan bli fint.

juli 03, 2019

Önsketänkande.

Jag snoozar två gånger och tittar på klockan genom en springa i ögat. Sparkar av mig täcket, försöker vakna. Ett ben över sängkanten, sedan nästa. Det är nästan att jag glider ur sängen. Går på toa, så tillbaka in i sovrummet. Drar nattlinnet över huvudet.

Han tittar upp från sitt täcke. Har du glömt att vi ska skolka idag? Ligga i soffan och titta på film och äta godis hela dagen? Så lyfter han på sitt täcke och jag kryper in under det. Hud mot hud. En minut, fem minuter, tio minuter. Jag placerar en puss på hans bröstkorg och går upp.

Imorgon borde vi skolka.

juli 02, 2019

Eller en nektarin, för all del.

Jag struntade i att byta tunnelbana vid slussen idag. Promenerade istället ner på stan och genom butik efter butik, letade efter en klänning till min brors trädgårdsbröllop nästa helg. Det finns en klänning som jag har kärat ner mig i, men den kommer bara i aprikos.

Det är en fin färg, men hela jag är ju redan i den färgen. Mitt hår solblekts alltid, tar samma färg som en ännu inte mogen aprikos, och huden bränns bara till en något mognare aprikos. Men jag hittade ingen klänning idag heller, så får väl gå naken. Det kommer bli jobbigt för alla. Antar att jag lika gärna kan bära aprikosklänningen då, när jag tänker efter.

juli 01, 2019

Livstecken.

Det blev måndag igen. Två veckor kvar innan semester, två veckor bara han och jag. Det var fint att ha barnet hemma i helgen. Vi gjorde inte särskilt mycket, men det är ju då som dagarna brukar vara allra bäst. Jag ligger i vår säng, ovanpå täcket och ryggen lutad mot kuddar och sänggaveln, fötterna under överkastet som ligger draperat över fotänden.

Fönstret står lite öppet och där utanför blåser det. Ibland försvinner solen bakom molnen och det blir domedagsmörkt i sovrummet. Jag läser i en bok, hör ibland min man flika in något i dagens sista skypemöte som han håller från vårt köksbord. När det är klart väntar middag och kanske ett glas vin, för att det finns och är gott. Och för att det är måndag.

juni 28, 2019

Mmm, fredag. Mmm, helg.

Fredag! Jag sitter hemma i min soffa och jobbar klart det sista av arbetsveckan. På soffbordet ligger en ny bok, fortfarande styv i sitt omslag. Jag längtar ut, till solen och en uteservering. Eller två, faktiskt. Jag var på ett lunchmöte hos en kund, men eftersom det var jag som presenterade så hann jag aldrig äta, så den första uteserveringen ska få ge mig en ostfralla och vaniljbulle och den andra ett glas cava. Båda i sällskap av min bok.

Vid sexsnåret kommer mitt barn hem, och då kommer ingen himla bok få någon uppmärksamhet. Som jag längtat efter honom! På söndagskvällen sticker han tillbaka till sin pappa igen, för de två sista veckorna på pappamånaden. Då ska vi andra jobba klart inför semestern så att vi är redo att vara helt lediga när han kommer hem igen.

Nej, nu är klockan halv fyra och då är det helg. Hej!

juni 27, 2019

Tiden.

Torsdag morgon. Dagarna går så fort. Vi jobbar och hinner nästan inte komma hem innan vi försvinner iväg igen. Det är konserter på grönan och bokade bord på restauranger. På diskbänken står kaffemuggar och vattenglas. Ikväll ska inga andra planer göras, jag vill bara röra mig mellan rummen och plocka. Tömma och fylla diskmaskinen, fluffa kuddarna i soffan, vattna blommorna på balkongen, städa handfaten.

Jag vill ha fredag och ännu en vecka närmare semester. Jag vill komma hem efter jobbet imorgon och ha en ren lägenhet, och ett barn som sitter i soffan och läser en bok. Imorgon kommer han hem, en kort helg under sin pappamånad. Fy tusan så jag längtar.

juni 24, 2019

Juni.

Det är tre veckor kvar till semester, men det har varit så många och långa helger att jag har sommarlov i känslan. Lyssnar på sommar i P1 medan jag sakta jobbar, promenerar en timme till jobbet och en timme hem från jobbet. Äter enkla middagar av det som finns i kylskåpet, sitter på balkongen och läser om kvällarna, har inte haft tyg mot benen på flera veckor.

Det är något fantastiskt med juni. Det ligger så många löften i luften, så många känslor som bubblar under huden utan några egentliga förväntningar, eftersom det ju fortfarande bara är juni. För att det är sommar, och så mycket sommar kvar.

juni 22, 2019

En midsommarhelg.

Det är lördag förmiddag och vi är hemma i stan igen. Det var knäpptyst på gatorna, nästan inga människor alls när vi på midsommarafton rullade in efter våra trettio mil borta. Vi hade ett väldigt fint dygn i Grythyttan. Började med att promenera längs de små kullerstensgatorna och titta på de gamla husen, sen tillbaka till vårt rum. Ett skumbad och rosa bubblor i glasen och så klänning, högklackat och läppstift.

En drink i salongen före de fyra rätter som blev vår middag. Champagne och rödvin. Ännu en långsam promenad, han med sin cigarr och vi på väg för att titta på herrgården. Och så den sista stunden på dagen och ett sista glas champagne i salongen som sängfösare.

Frukost och sen alla de där milen tillbaka hem igen. Tjugo minuter på soffan, sen skölja av dagen så långt och kliva i en midsommarklänning. Stiga på en båt ut till Fjäderholmarna och möta min mans familj på ön, äta en skärgårdsbuffé och känna vinden, solen och livet.

Och nu är det lördag förmiddag och vi har sovit elva timmar inatt. Sitter ännu i morgonrock, men om en timme kommer hans syster och mor. Vi ska snickra ihop en picknicklunch, packa ner filten och hitta ut.

juni 20, 2019

Han och jag.

I min väska ligger en ny klänning och ett par högklackade sandaler. Jag har duschat och snurrat håret i värmeborsten. Målat naglarna svagt rosa, klivit i en skön klänning och ställt fram ett par platta tygskor. Läppglans och solglasögon. Om en timme åker vi.

Det är nästan precis som det var för fem år sen. Då hade vi bokat Varbergs stadshotell, nu har vi bokat Grythyttans gästgivaregård. Då skulle vi fira midsommar, idag ska vi fira vad som blev av den midsommaraftonen. Då låg min förlovningsring gömd i hans väska, nu sitter den på mitt ringfinger. Idag är det fem år sedan den placerades där, och nio år sedan det blev han och jag. Jag hoppas att vi får många år till.

juni 19, 2019

Om midsomrar vi minns och såna som väntar.

Två dagar till midsommar. Imorgon lämnar vi stan, åker ett par timmar inåt landet. Vi har bokat något som heter gourmetpaketet på Grythyttans gästgivaregård. Där ska vi fira att det är nio år sedan vi till sist blev ett par, och fem år sedan min man ordnade en midsommarpicknick och ställde sig på ett knä framför mig.

På midsommarafton åker vi hem igen, och sen kliver vi på en båt ut i skärgården. Vi ska fira midsommar på Rökeriet på Fjäderholmarna tillsammans med hans systrar. Det blir nog ingen dans runt någon midsommarstång, men det blir rosévin och rökta räkor och en jäkla massa romantik som uppladdning.

juni 18, 2019

Det som vi längtat till.

Den har börjat på riktigt nu, sommaren. Det är bara några få timmar varje dygn där temperaturen rör sig ner precis under tjugostrecket. På jobbet har autosvaren börjat ramla in i min mailbox. Jag har mött mina största deadlines och arbetar bara med småsaker, mina dagar är fortfarande fyllda men aldrig att jag är stressad.

På trottoarerna är alla benen bara och på uteserveringarna är alla glasen rosa. Jag promenerar till jobbet, promenerar från jobbet. Äter jordgubbar och vaniljglass, dricker vatten med limeklyftor i och äter tre persikor nästan varje dag. Duschar bort dagen när kvällen kommit, det tunnaste nattlinnet under den tunnaste morgonrocken. Det hinner aldrig gå tio minuter innan min man löst upp knuten i sidenbandet som håller ihop morgonrocken.

juni 17, 2019

Om att bara vara vi två.

Det har gått tre hela dygn sedan barnet klev på den där bussen. Igår var det söndag och klockan slog nitton, tiden när han brukar komma hem från sin pappahelg, men vår ytterdörr fortsatte vara stängd. Det är elva dagar kvar.

Igår sprang jag på en ny bok av en av våra favoritförfattare (vilket i sig är en så konstig sak, att jag har en son stor nog att dela favoritförfattare med). Idag läste jag ut den och jag tänker att jag måste skicka den till honom, att han inte vill vänta elva dagar med att läsa den.

Det är ett så konstigt lugn här hemma. Det är något väldigt fint i det. Att komma hem till en tyst lägenhet, lägga fötterna på bänken ute på balkongen och bara vara. Han köper med sushi hem, ett glas rosé med en isbit i, bara för att det är gott. Det är tystare än det brukar vara, men det är en bekväm tystnad, en där två föräldrar vilar sig lite, tillsammans.

juni 16, 2019

Imorgon ska vi jobba men det glömmer vi nu.

Det är söndag förmiddag och alldeles tyst på vår innergård. Knäckebröd med ost och gurka, en halv galiamelon och en kopp kaffe på balkongen. Inifrån hörs svagt en soullista från spotify. Det är redan tjugofyragrader varmt och allting känns så perfekt. Vi ska snart lämna balkongen, lämna lägenheten och kliva ut på trottoaren. Lägga kilometrarna under fötterna, innan dagen blir för varm. När den blivit det och solen står högt på himlen, då ska vi hitta en klippa i skärgården att blunda någon timme på.

juni 15, 2019

Blöder litegrann.

Ibland tänker jag på hur mycket kontraster som mitt liv består av. Fast kanske ändå inte, det här är ju vad det är. Livet är mixen. Igår åkte barnet och han kommer inte hem på fyra veckor. Det brukar ligga travar med böcker överallt där han varit, nu står alla böcker i jämna rader i bokhyllan. För två dagar sen var vår soffa full av chipssmulor och hans kompisar, nu är den tom. Hans säng har varit bäddad i tjugofyra timmar.

Ibland när han åker till sin pappa så brukar jag tänka att det är extra jobbigt om vi har bråkat och jag har skällt. Idag tänker jag att det känns extra jobbigt eftersom den senaste tiden har varit så harmonisk. Kanske är det aldrig extra jobbigt, kanske är det alltid så här.

juni 14, 2019

Om att det är dagen efter kvällen före.

Det är dagen efter fyra glas vin. Jag kände mig inte berusad när de dracks, inte heller när jag runt midnatt kom hem. Men så vaknade jag vid halv fem och hela rummet snurrade och huvudet sprängde. Jag tänker att det nog var för att vi åkte båt i fyra timmar och det gungade, sånt går ju inte ur kroppen bara för att man är tillbaka på fast mark.

Mitt barn åkte till sin far vid lunchtid idag, för de traditionella fyra sommarlovsveckorna. Jag hade bestämt mig för att jobba hemifrån redan innan världen började snurra för att klämma ur några sista timmar i sällskap med barnet, så kunde sova till fem minuter innan arbetstiden startade. Klev i en mjuk klänning och snurrade upp håret i en knut och intog soffan med datorn i knäet och barnet liggandes skavfötters med en bok i näven.

Men nu är klockan nästan fyra och jag har precis skrivit en slutrapport och förberett inför nästa arbetsvecka. Skrivit listor med sånt som ska göras och planerat mina dagar. Jag ska stiga ur klänningen och släppa loss håret från sin snodd, kliva in i duschen och skölja bort den sista lilla ynkligheten. Och dricka vatten, enbart vatten, resten av dagen.

juni 12, 2019

Det var också en dag.

Dagen försvinner in i en mailskörd. Jag hinner inte göra uppgiften som jag hade planerat att dagen skulle bestå av, hinner inte ens påbörja den. Istället svarar jag på mail och svarar på mail och svarar på mail. Sextontrettio tvingar jag mig själv att stänga ner datorn, trots det tiotal nya mail som trillat in när jag pratat i telefon. Jag jobbar inte gratis längre.

Barnet kommer hem samtidigt som jag. Han har ätit glass två gånger och varit och badat i en utomhusbassäng med några kompisar. Han har även tömt och fyllt diskmaskinen, fast ingen av oss har bett honom. Tänk en så liten grej som skapar föräldraeufori.

Nu har vi ätit middag - pulled pork i pitabröd med en jäkla massa sallad - och tagit hand om disken. Barnet ligger bredvid mig i soffan och mannen packar gymväskan. Jag ska duscha och måla naglarna och leta fram en proper klänning för att åka räkbåt med några kollegor efter jobbet imorgon. Typiskt bra onsdagsnöje ändå.

juni 11, 2019

Om intervjuer och skolavslutningar.

Vaknar till en tisdag. Det är dagen då barnet slutar sjuan. Kramar honom hej då när han går. Ett par timmar senare möts vi i klassrummet, det är vi och alla hans klasskamrater och femton föräldrar. På katedern står sju förpackningar tårtbottnar, ett tiotal olika fyllningar och lika många toppings. Mentorerna delar in oss i lag och så är tårttävlingen igång.

Min sons lag vinner för snyggast tårta och han skiner som en sol när alla applåderar. Efter tävlingen ska tårtorna ätas upp. Det är marängbottnar och marsipan, choklad och nonstop, jordgubbar och godisar. Sockerruset sitter i ett par timmar. Efteråt får han en kram och jag hans betygskuvert, sen försvinner han iväg med sina kompisar.

Jag promenerar in i nästa stadsdel, till en anställningsintervju. Den känns som att den går bra. Det är ett jobb som jag skulle tycka var väldigt roligt, men egentligen har jag inte helt rätt bakgrund och mitt löneanspråk är lite högre än vad de har tänkt sig, så jag vågar inte hoppas. Fast jag har inte heller släppt hoppet helt, tanken är lite för fin för det.

Barnet är borta hela dagen, spelar shuffleboard och äter sushi och hänger hemma hos en klasskompis. När han till sist trillar in hemma så har han en ny kompis med sig, en kompis till en kompis. Vännen är så artig, tackar för maten tre gånger och ursäktar sig när han lämnar matbordet för att svara när hans pappa ringer. Vi tittar på varandra, jag och min man, viskar kan vi behålla honom? till barnet. Han fnissar och säger att vi inte är särskilt kloka.

juni 10, 2019

En viktig dag imorgon.

Jag sitter skräddare i sängen, datorn står på en kudde framför mig. Klockan kommer snart runda nitton och det kommer vara dags att stryka skolavslutningskläderna till imorgon. Det är den sista dagen som barnet går i sjuan. Sedan väntar hundra veckor av sommarlov och han säger att han önskar att det aldrig ska ta slut. Jag kan förstå honom.

Efter att eleverna haft sin skolavslutning i aulan ska familjerna träffas i klassrummet och ha en tårtbakningstävling. Jag är lite nervös, för det är verkligen inte den sortens mamma jag är. Jag bakar ungefär en gång per år och är stolt i flera veckor efteråt. Jaja. Man får ju äta upp tårtorna efteråt.

Och efter skolavslutningar och tårtor, när barnet har dragit iväg för att fira med sina klasskompisar, har jag en anställningsintervju. Ett litet ställe här i Vasastan som söker en projektledare. Det är en bransch som är ny för mig, men jag har läst på ganska mycket inför intervjun och det låter väldigt spännande. Och nervöst och läskigt som fan. Men mest spännande. Håll gärna en tumme för mig.

juni 09, 2019

Fyra dagar.

Dagarna bara går. Det har känts nästan som semester. Jag har stått i köket och tittat ut på solen som reflekterats i alla fönster i huset mittemot, druckit dagens sista kopp kaffe och ätit körsbär. Suttit på en filt i Hagaparken och ätit jordgubbar och rostbiffssnittar och druckit bubblor. Ätit alla mina middagar på balkongen eller en uteservering. Vattnat blommorna i balkonglådorna varenda dag, för de bara slörpar i sig vätan. Spelat boule och druckit rosévin, firat en femtionde födelsedag på ett slott med bubbel och en väldigt vuxen lunch.

Och nu är det söndagskväll. Imorgon börjar en ny arbetsvecka, men den innehåller också en skolavslutning och en tårtbakartävling, en räkbåt och en anställningsintervju.

juni 05, 2019

Mmm.

Klockan är 23:24 och jag ligger i sängen. Sovrumsfönstret är lite öppet och luften som rundar hörnet är äntligen sval. Den dallrade idag på grönan, luften. Av värme och Veronica Maggio och hennes femtontusen fans. Vi var där vid fyra, åt middag och sen köpte barnen ett åkhäfte och lämnade mig med ett glas rosé och en bok.

Det blev bara jag, barnet och brorsdottern, min man fastnade i något möte. Det gjorde inte så mycket, de är fina att umgås med och efter det där mötet förberedde han färdigt inför picknicken imorgon, så han är förlåten. Och nu har vi bara en natt och sen är det nationaldag och ännu en sån här perfekt jäkla dag.

juni 04, 2019

Dagarna.

Det är någon slags tisdagstorsdag idag. Och imorgon är det så mycket mer fredag än onsdag. Min brorsdotter kommer då. Barnet möter henne på centralstationen och så åker de hem och slänger in hennes väska, sen möter de mig någonstans för pizza på en uteservering. Ännu lite senare ska vi möta min man framför en scen på grönan och titta på Veronica Maggio.

Och sen är det lördag fast torsdag och nationaldag. Vi kommer spendera den på en filt i en park, med bubbel och snittar och jordgubbar och lantchips. Han och jag och barnen och svägerskorna. Det ska bli tjugoåtta grader. Det är lite så att man får nypa sig i armen.

juni 03, 2019

Om att hoppet iallafall finns kvar.

Så jag åt den där brunchen med min man igår, sen skrev jag ett meddelande i en gruppchatt. Ledsen men jag är så förkyld, kan inte dricka något vin idag. Promenerade hem och la mig på soffan och somnade. Vaknade tre timmar senare, ännu inte mindre förkyld.

Så jag gjorde samma sak idag, skrev ett mail till vår föreläsare om att jag skulle missa dagen. Har således legat på soffan med arbetsdatorn på magen och arbetat i det stilla. Såna där riktigt tråkiga och enkla uppgifter som man vanligtvis drar sig för. Idag kändes de lagom.

Fast idag var sista föreläsningen och efteråt ska hela klassen ut och äta. Det stör mig lite att jag missar det, men vad tusan. Jag är sjuk och ansvarsfull. Men imorgon ska det vara tjugotre grader och jag har en ny klänning och kommer må som en prinsessa då, för nu ska jag stänga ner allt vad arbete heter och lägga mig i sängen och läsa en bok.

juni 02, 2019

Söndagstankar.

Jag står vid köksbänken och tittar ut genom fönstret. Längs vår innergård sträcker sig en mur. Där på andra sidan står ett ännu ett hus, ganska likt det som vi bor i. De är byggda i slutet av artonhundratalet, med pampiga fasader mot gatorna men enkla in mot gårdarna.

Det sitter en man på en av balkongerna. Jag är osäker på om jag har sett honom tidigare, kanske är han nyinflyttad, kanske hälsar han bara på. Jag skalar ett ägg, klockan är tiofyrtiofem och vid ett ska vi äta brunch. Jag kommer gå direkt från brunchen till att dricka vin med min projektgrupp mitt på den blanka söndagseftermiddagen.

Jag är fortfarande förkyld, men jag tänker att jag ska låtsas som ingenting. Om jag inte ger förkylningen utrymme så måste den försvinna. För så funkar det ju.

juni 01, 2019

Den första dagen i juni.

Så blir det första juni, men ingen direkt sommar. Jag vaknar förkyld. Vi tar oss ut ändå, promenerar genom Östermalm. Min man köper ett par skor och så tittar vi på en tavla av August Strindberg på ett auktionsverk. Utropspriset är sex miljoner kronor.

Kommer hem och bildar en tvåmanshög i soffan. Är orkeslös men rastlös. Målar naglarna hallonröda, bäddar rent i sängen och hänger en tvätt innanför balkongdörrar som står öppna mot innergården. Det luktar sommarregn och sköljmedel i hela lägenheten.

Nu ligger jag i soffan igen. Ur högtalarna ljuder jazzmusik och snart är det kväll, även om jag inte riktigt vet hur det kunde gå så fort. Chips, rödtjut och film i soffan eller rosévin under en infravärmare på en uteservering? frågar min man. Åh jag vet inte, säger jag.

maj 31, 2019

Det sista av maj.

Det är den sista maj. Klockan är bara lite över nio och vi har ännu inte lämnat sängen. Det här är min bästa helgkänsla. En tunn sidenkimono ovanpå en naken kropp, frasiga lakan och en kaffekopp på sängbordet. Min man ligger bredvid mig, nära och varm. Det är fortfarande tre dagar helg kvar och vi har inte en enda plan.

Det var likadant igår. Barnet åkte till sin far och vi tog oss ut, promenerade över slussen och genom södermalm tills vi inte orkade gå längre. Klev in på ett litet ställe som gav oss falafel i pitabröd, åkte hem och sov en timme på soffan. Klockan åtta stod vi i ett hav av människor framför stora scenen på gröna lund och dansade till Lenny Kravitz. Det var två fantastiska timmar. Promenerade hem och upptäckte att vi var vrålhungriga, stekte falukorv och la på macka och åt upp dem sittandes skräddare i soffan.

Nu börjar det om igen. Och imorgon är det första juni.

maj 29, 2019

Ingen vanlig onsdag.

Min man fyller fyrtioett idag. Han önskade sig ingenting, bara en god middag någonstans lugnt och avslappnat. Jag hade en flaska champagne på armen när jag kom hem från jobbet och om ett par timmar har vi bord på en bengalisk restaurang. Han håller dagens sista skypemöte vid vårt matbord, barnet står i duschen och jag har tagit helg.

Det är långhelg nu, ledigt hela vägen till måndag. Jag sitter i sängen och dricker en kopp kaffe, skriver det här och har en alldeles ny bok bredvid mig. Har även en ny klänning som jag hoppas få anledning av använda i dagarna. Men först bok, middag och champagne.

maj 28, 2019

Om att ha tid att drömma.

Så projektarbetet är inskickat, presenterat och godkänt. På måndag har vi den sista och avslutande föreläsningen, sedan har nitton veckor passerat. Det gör att det känns lite lugnare inombords, att hjärtat inte slår lika ilsket. Sen ett par veckor tillbaka jobbar jag inga kvällar eller helger. Plötsligt känns det som att jag har mängder av tid.

Jag promenerar till och från jobbet varje dag, spelar badminton med barnet flera kvällar i veckan och hånglar med min man. Jag har läst två böcker och alla världens bloggar. Börjat titta på Chernobyl och längtat efter mer. Bokat en natt och middag på Grythyttans gästgiveri dagen innan midsommar, för då firar vi fem år som förlovade. Nästa år har vi varit tillsammans i tio år. Vore inte det ett fint år för det där bröllopet som aldrig blev av?

maj 27, 2019

Om att sova gott inatt.

Jag vaknade med fjärilar i magen i morse. Något slags pirr, som nervositet fast ändå inte riktigt. Svarta byxor och vit skjorta. En av tjejerna i min grupp säger det så bra när vi möts klockan nio. Känns det inte som skolavslutning idag? Det är precis så det känns.

När klockan slår tjugo över elva är det vår tur att redovisa vårt projektarbete. Vi har tagit ledigt på eftermiddagen, för att fira att vi är godkända eller för att dränka sorgerna efter att ha fått rest. En timme senare trillar vi jublande ut från konferensrummet, godkända.

Vi sätter oss på Orangeriets uteservering. Dricker vin och äter lunch, flyttar in när regnet kommer och beställer en runda till. Plötsligt är klockan fem och vardagen kallar. Det här gör vi snart om, söndag klockan tre? är det sista som sägs innan vi kramar varann hej då.

maj 24, 2019

Äntligen.

Så kommer fredagen och det är den första kvällen på veckan där det inte finns någon plan. Jag kommer hem vid halv fem och faller baklänges ner i soffan. Har en kopp kaffe i handen och läser gratistidningen som kom flera dagar tidigare.

Min man slänger ihop en sallad av de grönsaker som finns i lådan i kylskåpet och tre kycklingfiléer som han hittar längst in i frysen. Min son är i badhuset med en kompis, han skickar ett sms när vi bestämt att vi ska äta. Sorry men jag är sen.

Han äter senare, när vi har trillat tillbaka ner i soffan igen. Min man går till gymmet och jag frågar barnet om han vill gå och spela badminton. Vi har spelat säkert tio gånger de senaste veckorna och det slutar inte vara roligt.

Nu är alla hemma igen, spridda runtom i lägenheten. En läser bok, en annan surfar och den tredje skriver det här. Jag har ett glas rödpang och en liten skål chips, de smakar av parmesan och dill, och en hel helg framför mig.

maj 23, 2019

Konst och daimstrutar.

Himlen är mörk när jag kliver ut på trottoaren och börjar promenera mot jobbet. Någon timme senare öser regnet ner. Jag sitter vid mitt skrivbord och lyssnar på hur miljoner regndroppar slår mot fönstret. När jag går hem sicksackar jag mellan vattenpölarna.

Vi äter varsin smörgås stående vid diskbänken, kammar till oss och och strax efter arton är vi ute igen. Solen har börjat spricka genom det tunga molntäcket. Vi går på konstvernissage, min svägerska är en av de som ställer ut. Någon placerar ett glas rödvin i min hand.

Efteråt skiner solen från en klarblå himmel. Den står lågt, men vi promenerar från Skeppsholmen och det finns inga byggnader som skymmer oss. Köper varsin daimstrut och vandrar genom Östermalm och in i Vasastan. När vi svänger in på vår gata rundar solen hustaken och vi försvinner in i vårt port.

maj 22, 2019

Om två hörapparater och nitton franskaglosor.

Jag står i köket och fyller diskmaskinen med kvällens sista glas. Tittar på klockan, den är tjugotre minuter efter hans läggtid. Ropar och frågar hur det går med franskan. Han sitter vid sitt skrivbord och skriver glosorna, ord efter ord. Une journée ensoleilléeen solig dag. Une belle excursion, en trevlig utflykt.

Jag tittar ner på mina fötter. Jag har jeans och skjorta men inga strumpor. De behövs inte längre. I mina öron sitter två små hörapparater. De är väldigt små, syns nästan inte ens om jag har håret uppsatt. Första timmen tänker jag bara på hur burkigt allting låter, andra timmen inser jag hur mycket jag hör, tredje timmen känns de knappt i öronen.

Jag ställer mig i dörröppningen in till hans rum, lutar axeln mot dörrposten. Han räcker mig franskaboken och jag säger meningarna på svenska och han upprepar dem på franska. Bra, säger jag och slår ihop läxboken. Bonne nuit, säger han.

maj 21, 2019

Om en blåsa på tummen.

Jag säger till Vera att jag måste röra mig hemåt, att vi har gårdsstädning. Ska ni båda gå på det? säger hon. Jag gör typ aldrig det, Steffe går på alla såna grejer och jag tänker att det är en per enhet som räknas. Jag fnissar ner i kaffekoppen, säger att jag har blivit en sån som tycker att det är lite mysigt med gårdsstädningar.

Några timmar senare står jag med ett vinglas runt det stora bordet på vår gemensamma uteplats. Jag har en blåsa på insidan av tummen efter att ha sopat upp all grus från vår innergård. Värmen från grillen studsar mellan oss, gör att det inte känns särskilt kallt trots att solen har gått ner och ingen har någon jacka på sig.

Lite senare går jag in i vår lägenhet. Vid matbordet sitter min man. Han lämnade städningen efter bara en timme, hade någon sorts arbetsrelaterad kris som han var tvungen att ta tag i. Han sitter där och jobbar och jag har druckit vin och skrattat tillsammans med våra grannar och en elak tanke flyger genom mitt huvud: fy fan vilken tråkig typ. 

Fast det är inte rättvist, för det har inte ens gått en vecka sedan jag bestämde mig för att sluta arbeta övertid och han är ju ingen tråkig typ, det är bara det att det ställs höga krav på honom. Jag är glad att jag inte satt där bredvid honom och jobbade ikväll.

maj 20, 2019

Godnatt.

Det är sen måndagskväll och jag är den enda som är vaken. Det räknas nog som natt, men jag tror inte att jag kommer kunna somna. Eller så är det ett sånt tillfälle när man tror att det kommer vara en fysisk omöjlighet att sluta ögonlocken och sen sover man plötsligt.

Det hade varit fint. Imorgon ska jag sitta med min projektgrupp hela dagen, det är näst sista dagen innan inlämning och vi har ingen tid att söla bort. Sen kommer kvällen och då har vi gårdsstädning i föreningen, korvar att grilla och en rödvinsbox att dela.

Jag ska försöka blunda nu. Jag hoppas att ni redan gör det, att ni sover gott medan de här trötta orden hittar ut i natten.

maj 17, 2019

Om att göra tillräckligt och sitt bästa.

Klockan är 15:42 och nu är det helg. Företaget som jag jobbar för stänger halv fyra på fredagar och eftersom jag har bestämt mig för att de inte ska få någon mer obetald övertid så stängdes min dator av prick 15:31. Egentligen är jag inte klar med dagen, men det får vänta.

Min man dricker öl med några kollegor och min son ska ta kvällsbussen till sin pappa i Gävle. Vi ska gå förbi någon uteservering och äta en väldigt enkel middag, han och jag, sen ska jag följa honom till bussen och ta en lång promenad och släppa alla tankar. Jag vill ha helg och lugn i mitt huvud. Inte tänka på elände, inte känna så här.

Jag ska verkligen göra mitt bästa för att släppa taget nu.

maj 16, 2019

Tack för att ni rasar med mig.

Det har varit en konstig dag. Jag sov ingenting inatt. Låg och vände och vred och hade så många olika samtal i huvudet. Som jag har skällt inatt, i min hjärna har jag rasat. Samtidigt var jag så trött och ögonen var söndergråtna och gjorde ont, så det fanns inget alternativ till att ligga kvar där med slutna ögonlock och en storm inombords.

Men samtidigt som jag är skitförbannad så känns det okej. Jag har fnissat åt en podd och legat dubbelvikt av skratt när mina kollegor försökt muntra upp mig. Verkligen njutit när vi satt ute på lunchen och solen bredde ut sig över oss. Och så har jag känt något slags pirr över att hitta något nytt. Något annat, något som utmanar mig. Som att det är något jag verkligen vill, och inte bara för att jag vill fly.

Det som skaver allra mest är att jag alltid har haft en bra relation med min chef. Lite knepig ibland, men nästan alltid bra. Det finns de som har sagt både det ena och andra om honom, men jag har alltid försvarat honom. Jag vet inte om jag hade fel hela tiden eller om något har förändrats. Jag vet bara att vi antagligen aldrig mer kommer ha en riktig konversation, och det gör lite ont.

maj 15, 2019

Om att vara bättre än de förtjänar.

Så jag föll jävligt hårt idag. Jag har ju känt ett tag att det kanske är dags att byta jobb, men nu vet jag det med säkerhet. För vi fick information om en organisationsförändring idag.

Jag har jobbat som projektledare i fyra år. Under de fyra åren har jag varit den enda projektledaren hos oss. Idag presenterades en grupp med två projektledare och två administratörer. Den andra projektledaren som har tillsatts kommer från sälj, har aldrig någonsin arbetat i ett projekt och har ingen kompetens eller erfarenhet från det.

De gör honom till teamledare. Han ska planera mitt arbete och mina projekt. Jag är den som har arbetat längst, den enda som har kompetens och erfarenhet, men jag har skyfflats undan. Jag är så jävla arg och ledsen och besviken. Och redo att lämna.

Så jag har uppdaterat mitt CV och skrivit om mitt personliga brev och sökt två jobb. Jag inser att det kan ta tid, men nu har jag bestämt mig. Det är dags. Så om någon behöver en jävligt grym projektledare så är jag din.

maj 14, 2019

Om stämmor, revisorer och mail.

Tisdag. Vi kommer hem från jobbet och hinner bara koka ägg och äta på grovt bröd med avokado, sen måste vi springa iväg på årsstämma i föreningen. Sitter där och lyssnar på när vår pensionerade internrevisor drar revisorernas berättelse i hundra år. Röstar om egentligen ingenting och jag tänker att det är en timme som jag aldrig kommer få tillbaka.

Slänger mig i soffan efteråt och det är första kvällen på flera veckor där jag inte öppnar arbetsdatorn. Skummar mailen i telefonen, men det finns inget som absolut måste besvaras. Imorgon är det dags för projektarbete igen. Varannan dag viks åt arbete, varannan dag åt projektarbete. Om nio dagar ska det vara inne, om tretton dagar ska det presenteras. En del av mig tänker helvete vad skönt, men en annan del kommer verkligen sakna det.

maj 13, 2019

Fyra dagar i åtta glimtar.

Det är fredag och jag sitter på tunnelbanan. Jag har andan i halsen för jag har exakt en timme och sju minuter att ta mig till andra sidan av staden för att köpa ett badmintonracket och sedan hem och koppla upp mig till ett skypemöte. Det är jag som håller i mötet och det finns verkligen ingen chans att smita in obemärkt ett par minuter för sent.

Klockan är tjugotre och det är fortfarande fredag. Köket är varmt av ugnen som har varit igång i flera timmar. Vi har bakat kanelbullar, kanellängder, kolasnittar och hallongrottor. Fast hallongrottorna glömde jag bort i ugnen. Jag har köpt ett racket, haft det där mötet och sprungit genom fyra butiker för att köpa de sista födelsedagspresenterna. Och snäst åt min man för att han inte är lika stressad som jag.

Lördag. Alarmet ringer klockan sju. Jag hör mitt barn börja stöka ute i köket. När klockan är halv nio tar vi varsin papperskasse, han med gamla leksaker och jag med kanelbullar, och promenerar till Kungsholms torg. Hans klass ska ha loppis och jag har första föräldrapasset, det när loppisen ska göras i ordning. En annan mamma tar bokbordet, jag tar fikabordet och en pappa fixar kaffekokningen. Vid tio är loppisen igång och alla är där.

När klockan slår tolv köper jag en kaffe av mitt barn och vinkar hej då till loppisen. Möter min man och köper ännu en födelsedagspresent, den här gången till någon annan. Promenerar hem, slår in alla presenter och bakar en ny sats hallongrottor. Tvättar kalaskläder och dammsuger golv, stryker och duschar och fejar.

Det är lördag kväll och vi sitter runt ett bord på en liten restaurang. Det är bara vi tre. Vi tjuvstartar barnets fjortonde födelsedag. Vi har beställt in flera förrätter som vi delar på. Jag äter en nudelsoppa som är så het att läpparna svider. Vi går och plockar godis och sen till Biograf Saga. Sitter ner tre timmar i en biofåtölj och det är så obeskrivligt skönt. När klockan är halv tolv promenerar vi hemåt, hinner säga grattis på födelsedag innan vi säger godnatt.

Så blir det söndag och jag har varit mamma i fjorton år. Smyger upp och gräddar en pannkaksfrukost så som han vill ha den, i en hög på tallriken med färska bär och skivad banan, lönnsirap och pudrad florsocker. På toppen sätter jag ett ljus och han skrattar när han ser det. Han öppnar sina presenter och går mannekäng för oss, swoshar med sitt nya racket i luften och säger att han nog kommer skjuta riktigt hårda bollar med det.

Söndag eftermiddag och vi har åkt till den lilla staden. Min brors son fyller några dagar före barnet och frågade om vi kunde ha kalas tillsammans hemma hos dem. Så jag bakade bullar och kakor och han gjorde tårtor. Vi stannar till hos svärmor på vägen hem, får köttbullar och potatismos till middag och så blåbärspaj till efterrätt. När vi kommer hem sätter vi oss i soffan, nästan på rad, och bara sitter. Lyssnar på tystnaden och orkar absolut inte någonting alls.

Och nu är det måndag och snart har även den passerat. Jag sitter i träningstights och en tunnstickad tröja i soffan. Äter en näve nötter och skriver det här, fast jag egentligen borde gå och duscha och sova. Vi har varit på en skolgård runt hörnet, barnet och jag, och spelat badminton. Det var roligt, men efter en timme såg jag jättemånga bollar i luften. Jag antar att jag borde träna lite mer. Nåväl. Godnatt nu.

maj 09, 2019

Det är en dag imorgon också.

Så kommer torsdagen och blir ett litet andningshål. Inga möten, inga saker som måste vara klara, inga projektarbeten, inga besvärliga beställare. Jag jobbar i lugn och ro, äter en kanelbulle vid tre och går hem klockan fem. Sedan öppnar jag inte datorn något mer.

Vattnar våra växter, men en håller verkligen på att dö och jag tror att jag vattnar i onödan. Orkar inte laga mat så vi äter frukost igen. Googlar recept på vetelängder, kolasnitt och hallongrottor, för imorgon kväll ska det bakas.

Och i sovrummet ligger fyra par skor utspridda. Jag har inventerat mina sommarskor och inte orkat plocka bort. I hallen står kartonger som behöver kastas, men jag orkar inte.

maj 08, 2019

Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Jag står i duschen och kan inte gråta. Vattnet strilar över huvudet, ner över kroppen, men tårarna stannar kvar bakom ögonlocken. De trycker på och gör ont och jag vill så gärna att de ska rinna över. Jag är så trött, så trött. Har pressat mig själv och min projektgrupp mot en deadline som var igår, men vi fick inte accept på projektet.

Nu har vi en lång lista med saker att korrigera och så lite tid att göra det på. Samtidigt gör vi projektarbete i utbildningen som jag går och vi förväntas lägga hundra procent av vår arbetstid på det. Jag vet inte när jag ska kunna andas igen. Kanske i juni.

Och imorgon ska jag träffa en läkare för att börja prova ut hörapparat.

maj 07, 2019

Eventuellt miljonär.

Vi fick en trisslott av min svärmor i påskas. Skrapade och vann sextio kronor, lämnade in och fick två nya lotter. De har legat på vår köksbänk sen dess. Min son tittar på dem varje dag, säger men åh, kan vi skrapa nån gång eller? Ännu har jag inte sagt ja, jag bara skakar på huvudet och ler åt honom.

För tänk om det ligger tio miljoner på vår köksbänk. Det är ju väldigt osannolikt, det är väl därför jag inte vill skrapa lotterna riktigt än. För antagligen är det nitlotter och den tanken är ju inte alls lika svindlande som att jag har tio miljoner på köksbänken. Jag vill dra ut på känslan, gosa in mig i tanken på alla mina miljoner som jag inte har.

maj 06, 2019

Drömmer.

Vi pratade om sommaren igår. Skapade målbilder om när vi är på vårt lantställe i Finland. Han sitter på altanen med en cigarr och en whisky, löser ett sudoku med papper och penna. Det är kväll och vi har badat hela dagen, spelat badminton med barnet och läst på bryggan och flutit runt på madrasser i vattnet. Tänt bastun och sen grillen, ätit långsamt och länge och avslutat med blåbärspaj och vaniljglass. Druckit ett glas rosé och känt livet i oss.

Den där kvällströttheten som kommer av sol och skog och luft. Som jag längtar efter den. Längtar efter juli och ledighet och sommar. Det är tillräckligt nära för att man ska våga börja drömma om det. Fy fan vad fint.

maj 03, 2019

Trevlig helg osv.

Jag vaknar till en fredag. Är så trött och ryggen gör ont. Jag säger att jag måste börja träna, han säger att vi kanske borde köpa en ny säng och det låter så mycket skönare än att träna. Går till Mellqvist och äter frukost med min projektgrupp. Jag dricker fyra koppar kaffe under två timmar och är alldeles fladdrig när jag kommer hem.

Det är meningen att jag ska ägna de närmsta timmarna till att skriva klart en hemtenta, men det spritter för mycket i kroppen och jag måste göra av med koffeinet på att nypa av vissna blommor i balkonglådorna, tömma och fylla diskmaskinen och gå ett varv med dammsugaren och torka av badrummen.

Koffeinchocken har klingat av och jag sitter skräddare i soffan. Har datorn på en kudde i knät. Det är alldeles tyst här hemma, det enda som hörs är mina fingrar mot tangenterna. Det är ett behagligt läte, låter som regn. Jag ska öppna det där dokumentet nu och slå upp skolböckerna. När det är klart väntar dagens arbetsskörd.

Det kommer att bli en lång fredag, men det gör inte så mycket. Om några timmar är det helg och om ingenting dumt händer så behöver jag inte jobba alls i helgen. Jag håller minutiöst fast vid min tidsplan och ta i trä, men den ser tusan ut att hålla. Ursäkt franskan.

maj 01, 2019

En annan första maj.

Måndag, tisdag, onsdag. När jag promenerar hem från föreläsningen på måndagskvällen värker armarna under tyngden av de tjocka böckerna som vi behöver till vårt projektarbete och fotsulorna domnar mot de höga klackarna.

På tisdagen står jag vid skrivbordet på kontoret, tänker att jag kanske somnar om jag sitter ner. Jag sparkar av mig klackarna och står i strumpbyxorna, för fötterna har inte slutat värka. Vid tre är kontoret tomt och jag tar min dator och går hem och jobbar vidare. Stänger ner vid nio och dricker ett glas rosé och somnar i soffan med fötterna i min mans knä.

Så blir det onsdag och jag sover till tio. Min man åker till sin syster och hjälper henne måla en vägg, min son sätter sig med franskaläxa och matteplugg och jag hamnar i soffan med min dator. Skriver en presentation och jobbar klart två dokument. Jag förhör franskan och förklarar ett mattetal, steker pannkakor till lunch och jobbar lite mer.

Nu är klockan snart fyra och jag tror att jag har jobbat klart för idag. Jag har fortfarande pyjamas på mig, har ännu inte kammat håret. Utanför våra fönster har himlen blivit mörk och tung. Jag hoppas att det kommer regn, att det ska vräka ner. Jag vill krypa ner under filten i soffan, fortsätta vara rufsig i håret och inte göra någonting alls.

april 29, 2019

Bortskämd klagosång.

Den här våren, den har varit så intensiv. Alltid har jag planerat någonting. Middagar och överraskningar, firande och födelsedagar. Hela tiden är någonting framför oss. Jag landade efter min svärmors sjuttioårsfirande i Prag och började planera inför min pappas sextioårsdag och en påskmiddag och tusen andra saker som jag inte minns. 

Det är inte över riktigt än heller, för om ett par helger fyller barnet år och ett par veckor efter det fyller min man år. Det är kalas och fester och herregud. Men jag tycker ju att det är roligt och det är människor som jag bryr mig om och plötsligt är jag chefsplanerare.

Samtidigt jobbar jag heltid och går en utbildning som tar lite mer tid än vad som egentligen finns. Igår, efter att min familj åkt hem, skulle jag jobba klart veckan och läsa på inför dagens föreläsning, men det var som att all ork bara hade försvunnit. Struntade i allt och satte alarmet ett par timmar tidigare och startade måndagen extra tidigt istället. 

Men nu är klockan nio och hjärnan har arbetat nonstop med jobbsaker, ett projektarbete och en föreläsning i fjorton timmar. Jag är så väldigt, väldigt trött. Ändå maler hjärnan vidare, det är som att den inte kan slappna av. Som att den har glömt hur den varvar ner.

april 28, 2019

Lycklig men trött.

De kommer strax efter halv fyra, mina fastrar. Vi häller upp champagne i våra glas och sätter oss i soffan. En liten stund senare plingar det på dörren och utanför står min familj. Jag har nog aldrig sett min pappa så förvånad som när han såg sina systrar i mitt vardagsrum.

Ett par timmar senare vandrar vi en knapp kilometer, till restaurangen där jag har bokat bord. Servitörerna är familjära och underbara, maten är fantastisk och min pappa så glad. Vi avslutar kvällen med en drink i deras hotellbar, kramas hej då och säger god natt, vi ses imorgon och är i säng bara lite efter midnatt.

Vaknar vid åttatrettio, dricker kaffe och kliver i en klänning och drar en borste genom håret. En timme senare äter vi hotellfrukost tillsammans. Promenerar genom stan, sitter i solen på trappan till dramaten, dricker kaffe och äter kanelbulle på café. Sen kramas vi hej då igen. Några åker till flygplatsen, andra tillbaka till den lilla staden och vi går hem.

Och så gick helgen när min pappa fyllde sextio år. För att vara någon som allra helst bara vill vara hemma i sin trädgård så verkar han tycka att det var ett väldigt fint dygn.

april 27, 2019

Så ivrig inför kvällen.

För någon timme sedan kidnappades min far. Fast det var en snäll kidnappning förstås. En där han fick veta att han skulle packa ner finbyxorna och skjortan och vara redo att sätta sig i en bil tjugo minuter senare. Ungefär samtidigt flög hans systrar in, landade i Stockholm och begav sig till hotellet där de och mina föräldrar, mina bröder och svägerskor ska bo inatt.

Jag har bett mina fastrar smyga ut från hotellet och vara hos oss en kvart innan de andra, för fastrarna är en överraskning till alla. Vid fyra kommer de alla vara här. Då ska vi stå redo med champagnen för att fira min pappa som fyllde sextio tidigare i veckan.

Jag har bokat bord hos vår mysigaste lilla italienare och komponerat ihop en festmeny tillsammans med kocken. Vi ska få charkuterier på en lång bricka, massa pasta efter det och till sist en tiramisutårta. Något kraftfullt rödvin till och massor med livfulla samtal, sen tänker jag att det är allt som kvällen nånsin kommer behöva.

april 26, 2019

Kanske mest om att romantisera det man inte har.

Jag sitter i soffan på hans kontor. Han sätter sig i det andra soffhörnet. Egentligen har vi ett möte om hur vi ska hantera en kund, men jag frågar hur han mår och vi fastnar i samtalet. Vi har en annorlunda relation. Jag vet inte riktigt vad vi är. Vi är inte vänner men det känns inte heller som att vi bara är kollegor.

Ni vet hur man kan känna att det skulle kunna vara på ett visst sätt om saker var annorlunda? Jag tror att det kanske är det som känns. Att vi skulle ha en annan relation till varandra om vi levde i en annan verklighet, om våra liv inte såg ut så som de gör.

Jag kan tänka på det ibland, undra hur många olika alternativa verkligheter som vi missar. Förstå mig rätt, jag är nöjd med mitt liv och jag älskar min man och vill inte ha något annat, men det är en svindlande tanke att tänka ibland.

april 25, 2019

Rapport från en dag.

Plötsligt blev det torsdag. Jag tar ett möte på skype, tänker att det inte är någon mening med att åka in till kontoret för bara några timmar. Jobbar från köksbordet, bryter för en tidig lunchpromenad. Köper en sallad på vägen hem.

Sen promenerar jag till skolan, tredje dagen på rad. Vi sitter i projektgruppen och jobbar bort hela eftermiddagen. När klockan närmar sig sex bryter vi upp. Jag går förbi restaurangen där vi ska fira min pappas sextioårsdag på lördag, bestämmer de sista detaljerna med kocken.

Lagar kyckling, ris och sås till middag. Jag tror inte att vi har ätit kyckling, ris och sås på flera år. Det smakar barndom. Hjälper barnet med en läxa och känner hur halsen gör lite ont. Dricker en kopp te och tänker att jag vägrar bli sjuk.

april 24, 2019

Väck mig imorgon.

Så har vi den andra simuleringsdagen i utbildningen. Den slutar mycket tidigare än den första, redan vid fyra. Då hoppar vi in i en bil och åker till slakthusområdet och tittar på en lokal som vi gör vårt projektarbete om.

Efteråt är det meningen att vi ska jobba med projektet, men alla är så trötta att vi hamnar på en uteservering och dricker öl och pratar om livet och relationer och barn och kärlek istället. Fyra timmar senare kliver jag av bussen vid Odenplan, köper en pizza och går hem.

Möter barnet i hallen, frågar om han är hungrig. Jag åt ju med pappa för en timme sen, men visst, säger han. Vi står vid köksbänken och skär pizzan i bitar och äter direkt från kartongen. Barnet går och duschar och jag hamnar i soffan. Närsomhelst borde min man vara hemma från gymmet. Eventuellt kommer jag ha somnat inom tidsramen för närsomhelst.

april 23, 2019

Pang boom in i veckan.

Klockan är halv åtta när jag kliver ut på trottoaren efter min föreläsning. Fast föreläsning är inte rätt, vi har två dagar simulering där vi arbetar i grupper, men jag orkar inte sudda och skriva om. Solen rundar de höga hustopparna lite längre bort på Kungsholmen, lämnar kvar ett stråk av vårkvällsvärme. Jag kommer på att jag inte har druckit kaffe på flera timmar. Köper en kopp från seven eleven och promenerar hem.

Stannar på hörnet och beställer en banh mi med sidfläsk. Sitter skräddare i soffan och äter, dricker fyra stora glas vatten eftersom det är så starkt. Vattnar blommorna på balkongen och pratar med männen i mitt liv. Klockan är tjugoetttrettio och jag ska gå och lägga mig, låta allt börja om i en ny dag igen.

april 22, 2019

Om en söndagsmåndag och en balkong.

Han sneglar på mig genom en smal springa i ögonlocket när jag kryper ner i sängen igen. Han ler lite och vänder sig mot mig, lägger sin hand mot min kind och somnar om. Jag har satt på kaffe och känner hur jag börjar vakna, men så ligger jag där med hans hand under min kind och tänker att jag skulle kunna sova så i hundra år.

Några timmar senare skrubbar vi balkongen och bär upp och ställer ut våra balkongmöbler. De är skruttiga och fula. Vi köpte dem på blocket förra året, något snabbt som skulle fylla sin funktion innan vi visste vad vi ville ha. Nu vet vi att vi vill ha en liten teaksoffa och två stolar från grythyttan. Fast det kommer bli dyrt och nu har vi precis betalat för sommarens resor, så kanske får vi leva med skruttigt och fult en sommar till.

Han dukar upp en buffé med rester från påsken. Under tiden planterar jag blommor i balkonglådor som vi köpt tidigare under dagen. Vi äter ägg och sill och potatis, kavring med skagenröra och löjrom, kyckling och klyftpotatis. Dricker påskmust till och de äter memma till efterrätt. På balkongen bor numera blommor i gult och vitt och grönt.

april 21, 2019

Känns som att påsken varar för alltid.

Så fortsätter påsken att gå, fortsätter att vara alldeles perfekt. Vi lägger flera mil bakom oss, samlar fräknar på hög på våra näsor och känner inga måsten i hela världen. Vi bjuder på en påskmiddag och pratar till sent och sover länge. Dricker morgonkaffe i ett par timmar och har balkongdörren på glänt hela dagarna.

När påskdagen kommer åker vi till den lilla staden och hänger med hans mamma. Fåglarna kvittrar i hennes trädgård, krokusarna tittar upp ur gräsmattan och mitt hår doftar av vind. Innan eftermiddagen blir för sen säger vi att vi ska hitta hemåt igen, men så kommer vi på nya saker som vi måste göra, någon att säger hej till, något att titta på.

Till sist går solen ner över de sörmländska vägarna och vi kommer på att vi är vrålhungriga. Jag står på en parkering utanför Max i Nyköping, tänker att det känns exakt som en kylig sommarkväll och måste fnissa åt det underbara i det när jag kurrar ihop mig i min tunna skjorta och collagetröja och med solglasögonen i håret.

När vi kommer hem sitter barnet i sin säng. Han kom hem från sin pappa en timme innan oss och har hittat påskägget som jag gömt på hans rum. Jag duschar bort dagen och kliver i nattlinne och den tunna morgonrocken, det som jag alltid har på sommaren. Sätter mig i soffan, skriver det här. Dricker det halva glaset som är kvar i vinflaskan från igår och äter de sista chokladbitarna som ingen orkade då.

april 19, 2019

Om en långfredag.

Jag vaknade halv sju av att solen spillde in i gliporna mellan rullgardinen och fönsterkarmen. Somnade om och vaknade ett par timmar senare. Kaffe och frukost och så ut, sexton grader och ingen jacka. Handlar till lördagens påskmiddag. Köper fler champagneglas så att gästerna kan få fördrinkar. En bukett med franska tulpaner, björkkvistar och fjädrar.

Tar bussen till söder och promenerar längs med vattnet. Det är varmt, plötsligt så mycket vår. En mil senare är vi hem igen, trillar ner i en hög i soffan. Jag ska gå och duscha bort dagen, försöka göra något åt håret som varit fångat i en snodd hela dagen. Kliva i en klänning och ta min man i handen, hitta till en liten asiatisk restaurang och äta en avsmakningsmeny.

Det är verkligen en väldigt lång fredag.

april 18, 2019

Rapport från en skärtorsdag.

Så jag satt en timme mot en husvägg igår, med ansiktet mot solen. Och brände pannan, näsan och hakan. Just de partierna i mitt ansikte är knallröda, övriga delar är bleka. Det ser verkligen jättedumt ut. Det gör ont också, spänner i huden fast jag återfuktar hundra gånger om dagen. Hädanefter blir det spf varje morgon.

Jag tog påsk redan vid tre idag. Sa hej då till ingen på kontoret eftersom det redan var tomt, pulade ner trenchcoaten i väskan och lät dörren gå igen bakom mig. Promenerade över soldränkta trottoarer och förbi fulla uteserveringar. I frysen ligger en flaska prosecco och blir kall, väntar på att vi ska bli redo att göra oss en vårkväll. Jag tror att vi ska grilla sparris. Säkert något mer, men det känns inte lika viktigt som sparrisen.

april 17, 2019

Såna äventyr.

Jag har varit på vårt huvudkontor idag. Kontoret ligger i min hemstad så efter lunch åkte jag hem till mina föräldrar och jobbade klart dagen hemma hos dem. Satt med datorn i knäet i deras soffa med hunden tätt intill. Satt även en timme i en stol mot en husvägg med näsan vänd mot solen och ögonen slutna. Det är så man vet att man är vuxen förresten.

Det var fint att andas skogsluft en eftermiddag. Att promenera på de smala vägarna som saknar trottoarer med hunden, att inte trängas med kollegor vid kaffemaskinen eller känna den kollektiva stressen. Även om jag har jobbat och haft ganska mycket att göra så blir det under ett annat lugn när man är hemma hos mamma.

Det var ett fint miljöombyte. Frisk luft och skog och fågelkvitter. En öppen ytterdörr och tystnaden och stillheten. Vi lagade mat tillsammans och åt och pratade ikapp och sen körde hon mig till tåget. Och nu sitter jag här, en kvart eller så från att vara hemma igen.

april 16, 2019

Tre snabba bara.

Det är påsklovsvecka och vi är överhopade med arbete. Barnet ringde sin far och frågade om han också jobbade hela tiden, men det visade sig att han var ledig så barnet packade sin väska och drog dit istället. Jag förstår honom.

För några veckor sedan landade vi i att ta in städhjälp. En gång i månaden ska de storstäda vår lägenhet och igår var första gången. Det är så fint här och det luktar så gott. Jag bäddade rent i sängen efteråt och det är kanske min bästa känsla någonsin, att tassa barfota över rena trägolv och krypa ner bland krispiga lakan.

Jag var förresten på föreläsning igår. Vi gör våra projektarbeten parallellt med utbildningen och vid halv sju hade vi varit igång i tio timmar och alla var så himla trötta. Då säger någon en felsägning som blir så löjligt rolig att hela klassen börjar skratta och ingen kan sluta. Så maffig känsla med kollektiva fnissattacker ju.

april 15, 2019

Ett stilla svar på en stilla undran.

Så jag fick en kommentar. Jag läste den imorse och sen dess har den legat och skavt i mig. Den handlade om att jag borde analysera mina alkoholvanor, eftersom jag skriver om hur jag dricker rödvin och bubbel i tid och otid. Jag är inte arg, så läs inte det här med en upprörd röst utan tänk snarare att jag är en kompis som sitter vid ditt köksbord, lutar sig fram och säger spännande, utveckla hur du tänker och tar en klunk rödvin till (hehe).

För jag har läst tillbaka och de senaste två veckorna har jag skrivit om vin vid fyra tillfällen. Ingen gång har jag skrivit att jag blivit berusad. Jag tycker inte om att vara berusad. Två glas vin och sedan lägger jag handen över glaset. Och det är sällan som det ens blir ett andra glas. Däremot skulle jag kunna dricka ett halvt glas rödvin varje kväll i veckan utan att tycka att det är ett problem. Jag har helt enkelt inte den inställningen till alkohol.

Jag har inte heller små barn, jag kör aldrig bil när jag druckit och jag blir inte arg eller ledsen av vinet, så jag ser inte problemet. Däremot tänker jag att om man ställer frågan som skribenten gjorde så finns det kanske en annan relation till alkohol och det får man ha respekt för. Alkohol har förstört liv. Därför svarar jag på frågan och tackar för omtanken, men jag har inga alkoholproblem.

Dock finns det en annan aspekt i det här och det är den som har skavt i mig. Som gjorde mig ledsen. Det var att frågan flikades in i samband med att jag blev deppig av att behöva hörapparat. Att det föreslogs att jag behövde analysera mina alkoholvanor eftersom jag blev så ledsen av att få veta att jag har en hörselnedsättning som kräver hörapparat. Det spelar ingen roll hur stilla den frågan ställs, det är fortfarande att förminska mina känslor.

Så. Om du känner att det finns någon som behöver tänka till kring sina alkoholvanor, ställ frågan. Borde du fundera på vid vilket tillfälle du ställer frågan? Ja, det borde du.

april 13, 2019

Allt känns lite bättre nu.

Lördag. Vaknar vid åtta, dricker kaffe i sängen tills resten av familjen vaknar. Mörkt bröd, avokado och kokt ägg, kaffe och apelsinklyftor. Så promenerar vi en mil, genom kungliga tekniska högskolan och över grönområden och in på Östermalm.

Handlar till lunch och middag och vänder hem. Tunnbröd med rostbiff, sen kaffe och filt i soffan. Där sitter jag ännu, fast ett par timmar passerat sen dess. Googlar hotell i Amsterdam i juli och restauranger i Stockholm lördagen efter påsk när min pappa fyller sextio.

Snart har vi en lördagskväll och vi ska ingenstans. Istället ska vi göra hamburgare och dricka rödpang och kanske spela något sällskapsspel. Det är verkligen fint som snus.

april 12, 2019

Tack och hej.

Så blev det fredag och jag är hemma i Stockholm igen. Det är första dagen som jag inte har någonstans jag måste vara, bara på kontoret. I kalendern finns två möten och de är interna. Jag genomför det första och ställer in det andra, inser att timmarna inte räcker annars.

Handlar pasta och räkor och grönsaker, nya tulpaner och en flaska rött. När jag kommer hem är klockan halv sex och min man sitter vid matbordet med datorn framför sig och har något slags krisande skypemöte. Han sitter där fortfarande, fast klockan nästan är tre timmar senare. Det verkar fortfarande vara en kris.

Jag har lagat mat och ätit tillsammans med barnet, pratat om hans dag och frågat om vännerna och sagt att han får slänga sig framför netflix. Nu sitter jag i sängen. Jag tror att jag ska hänga här så länge, tillsammans med vinglaset som står på nattduksbordet och någon serie som sällskap. Eventuellt stannar jag här resten av helgen.

april 10, 2019

Om Umeå och en identitetskris.

Jag är i Umeå. Ligger i min hotellsäng och tittar ut på älven. Det är fint här. Sängen är placerad framför ett stort fönster och där utanför drar vattnet förbi. Jag önskar att jag hade kunnat ligga här resten av dagen, men jag har en middag att gå på.

Den där hörapparatsgrejen stör mig. Skaver något så fruktansvärt. Jag skäms lite över det, att jag är så jävla ytlig. Men också tror jag att jag sörjer att hörseln är så dålig. Jag var inställd på att de skulle ta bort lite vätska och så skulle allt bli bra. Jag behöver tänka om, hitta ett sätt att identifiera mig som någon med hörapparat.

april 09, 2019

Om saker som känns.

För en tid sedan sökte jag läkarvård. Jag har ofta ont i öronen och hör inte särskilt bra. Vätska bakom trumhinnorna, sa doktorn och skrev ut en nässpray. En månad senare var jag tillbaka för uppföljning. Hör du bättre nu? frågade doktorn. Nej, sade jag.

Så han skickade mig till en specialist. Jag var där idag. Audionomen konstaterade att det inte fanns vätska, ingen ärrbildning, inga tumörer. Men hörselprovet visade att min känsla var riktig, jag hör inte särskilt bra. De säger att jag nog bör ha en hörapparat.

Jag är halvvägs till döv. Jag blev så ledsen. Så himla ledsen. Jag vet inte om det handlar om hörseln eller hörapparaten. Att jag är ytlig och fåfäng och inte vill vara trettiotvå år och ha hörapparat. Jag vet inte. Jag vet bara att jag verkligen blev uppriktigt ledsen.

april 08, 2019

Måndagsbloggen.

Så blir det måndag. Ett möte, en deadline, en våg av inkommande mail. Så föreläsning i sex timmar, hinner hem och slänga in väskan och kliva ur klackarna. Klänning, strumpbyxor och tofflor upp till grannen. Ett styrelsemöte och så är klockan åtta.

Värmer min mat, häller upp ett litet glas rödvin. Dricker tre, fyra klunkar till middagen och kommer på att jag vill ha te istället. Kokar mitt te och sätter mig i soffan och här sitter jag nu. Har just analyserat Ronja och Birks relation tillsammans med min son och ska nog ringa min mamma nu. Och så är ännu en vecka startad.

april 07, 2019

Nu är jag i färg igen.

Jag lyder under vädret. April kommer och solen rör sig långsammare över himlen. Jag har redan fått fräknar på kindbenen. Så många mil i benen. Det blev vår och jag blev tiotusen kilo lättare. Märker att jag skrattar hela dagarna, har oceaner av energi.

Jag undrar hur det skulle vara om jag bodde i ett land där temperaturen aldrig gick under femton grader. Eller det handlar inte om temperaturen, det handlar om gråheten. Det är så grått under så många månader här. Det färgar av sig på mig.

april 05, 2019

Så kom helgen och det är okej.

Vi fortsätter bråka på torsdagen, barnet och jag. Det är som att vi inte pratar samma språk, som att vi inte kan nå fram till varandra. När fredagen kommer går jag upp före alla andra, de sover fortfarande när jag kvart över sex smyger ut genom dörren.

Min chef plockar upp mig och tillsammans åker vi till Linköping. Håller en presentation, äter en sen lunch på vägen tillbaka och spenderar eftermiddagen med att analysera livets alla svåra frågor i en bil på E4:an. Vi kommer inte på något revolutionerande.

Jag är hemma nu. Ska följa barnet till bussen och gå hem igen, hälla upp ett glas rödvin och duscha bort dagen, skapa någon slags romantik med min man.