En onsdagsrapport

Jag startar dagen på samma sätt som nästan alla mina dagar de senaste veckorna: på ett café halvvägs till kontoret. Beställer alltid bryggkaffe och fröknäcke. Svarar på mail från kvällen före, går genom dagens kalender, blir inringd i ett pågående teamsmöte för att bidra med beslut och mandat.

Promenerar de sista paren hundra meter, tar hissen sju våningar upp, hälsar på de få som är på kontoret, balanserar vattenglaset på datorfodralet när jag hittar min favoritplats längst in i hörnet i tysta rummet. Jag är ensam och det betyder att jag kan ta alla mina möten och samtal härinne, trots neonskylten som säger Knäpptyst!.

Ser klockan passera tioslaget, svarar på de mail som trillat in under min väg till kontoret, skriver det här och kan fortsätta min onsdagsrapport trots att det ännu bara är förmiddag, för mycket sannolikt kommer det se ut så här:

Promenerar till solbänkarna ovanför Rörstrandsgatan när klockan slår tolv. Bär på ett par sallader som jag köpt på Hemköp, har antagligen unnat mig en cola zero. Möter min man där, spenderar fyrtiofem minuter i solen innan vi går åt varsitt håll igen, tillbaka till våra datorer.

Genomför eftermiddagens två möten, tar några samtal på teams, mailar med en bunt olika människor. Känner ingen stress, för läget kräver inte det. Slår ihop datorn innan sjutton, låter den glida tillbaka in i fodralet för att stanna där resten av kvällen.

Går en omväg hem, för att få stegen och solskenet. Köper en islatte på vägen. Värmer köttbullarna som jag rullade i söndags, stuvar makaroner, skivar gurka och tärnar tomater. Byter klänningen mot snickarshorts och en målarfärgsfläckad t-shirt och slipar golvlister.

Duschar vid tjugo när min man sagt att vi inte kan väsnas mer, tar på en lång klänning, slår upp vaniljglass i två skålar, toppar med jordgubbar och chokladsås, sätter oss på balkongen. Går och lägger oss vid tjugotvå, sätter alarmet på sju, gör dagens franskalektion på Duolingo, läser en stund, släcker lampan vid tjugotre, somnar.

Orden som behövs

Jag läser Tre av Valérie Perrin. Jag gav den en timme när den kom ut för ett par år sedan, men gav sen upp. Igår låg den överst i min bokapp och jag tänkte på hur mycket jag tyckte om hennes första bok, Färskt vatten till blommorna, och sen att alla förtjänar en andra chans.

Nu kan jag inte förstå varför jag slutade en timme in förra gången. Kanske var jag för stressad för det långsamma uppbyggandet, för alla ord som egentligen inte behövs men som verkligen gör just det, behövs.

Kanske kan man inte vara stressad när man läser en bok som mest består av vackra formuleringar, en långsamt framdriven berättelse i ett hav av meningar som flyter in i öronen, slipar ner alla vassa hörn, bygger bo i hjärtat. Nu vill jag aldrig att boken ska ta slut.

Sista juni

De sista dagarna av juni pågår. Himlen skiftar färg i intervaller av kvartar, paraplyet är min ständiga följeslagare, alltid en kofta nedtryck i väskan. Det blir söndagskväll och köksfönstret står på glänt medan jag lagar mat. Solen och molnen tävlar, regnet strilar ner, åskan studsar över hustaken, jagas bort av solen som vinner tillbaka himlen. 

En matpaj står och svalnar på köksbänken framför det öppna fönstret. Barnet skriver att han lagar en paj till middag. Vi är sextio mil isär men lagar samma maträtt i exakt samma stund. Det får mig att le, att känna mig nära honom, trots avståndet mellan oss.

En helt ny människa

Jag var hos en massageterapeut häromdagen. Har så mycket besvär med min nacke och mina axlar och har gått i behandling hos en annan massör hela våren, men nu har hon semester och mina axlar gick nästan sönder, så jag bokade en akuttid hos en annan terapeut.

Och herregud, vilken behandling jag fick. När jag gick därifrån en timme senare kunde jag för första gången på ett år vrida huvudet hela vägen till axlarna. Nästa vecka ska jag tillbaka för del två i behandlingen. Det är så oerhört smärtsamt när hon trycker mot de ömma punkterna, men absolut hundra procent värt det eftersom musklerna faktiskt låser upp sig.

Jag får inte styrketräna alls innan nästa behandling, musklerna är i stress och jag är ordinerad yoga, stretch och djupandning. Det var tydligen en del av problemet, att jag inte andas med magen. Luften fastnar i bröstryggen och det gör hela överkroppen låst. 

Hon vill jobba med musklerna två, tre gånger till och sedan vill hon ge mig lymfmassage och efter det ska jag vara som en helt ny människa. Den enda nackdelen är att behandlingarna är dyra som fan, men att bli en helt ny människa kan ju inte heller vara gratis.

Bubbel, pommeräka och crunchy vanilla

Jag åt middag med mina föräldrar och min faster igår. Hon bor i Malmö och brukar åka förbi barnet med kakor ibland, men den här veckan hälsar hon på mina föräldrar. Jag promenerade från kontoret till restaurangen som vi skulle ses på, hann sjunka ner på uteserveringen med ett glas bubbel innan de anslöt.

Ibland tänker jag att det är den allra bästa stunden, den när man är först till en middag och beställer ett glas och bara får vara en stund. Särskilt när man går direkt från jobbet till ett sällskap. Kanske borde man alltid stanna till för ett glas i ensamhet innan man går hem. 

Okej, jag hörde själv att det där lät som en alkoholistvarning. Låt oss skippa just den idén.

Hursomhelst. Middagen var mysig, sällskapet var trevligt och maten var... intressant. Jag åt en rätt som heter Pommeräka och som består av skalade räkor, serverade på en hög av pommes och toppade med aioli. Till efterrätt en Crunchy Vanilla, bestående av vaniljglass, jordgubbssås och kanderad bacon. Det var en mycket knepig kombination, men pappa åt upp allas bacon med god aptit, så allt slutade väl.

Citronkaka, jordgubbar och tonic

Jag är på väg till den lilla staden. Har en citronkaka, jordgubbar och tonic i en liten påse. Kakan och jordgubbarna är till mina medarbetare och tonicen är till min mamma. Hon dricker inte alkohol men uppskattar goda alkoholfria alternativ som inte aspirerar på att vara alkoholsubstitut, men det bjuds inte särskilt mycket av den varan i den lilla staden. 

Min kvartersbutik däremot, den har en hel hylla med goda alkoholfria drycker. Särskilt en tonic som har smak av jordgubbstårta och som är fantastisk, speciellt med en citronskiva och massor med isbitar.

Jag vet inte om det är för att det är sommar, men just citron och jordgubbar i kombination är mina bästa smaker just nu. Därav citronkakan bredvid mig och jordgubbarna som jag ska servera i en hög intill kakan. Har längtat efter just den kombinationen i flera dagar nu.

Ålder: Leopard

Jag får ett sms från min vän. Hon fyller trettiofyra idag och skickar en bild på en leopardmönstrad scarf. När vi åt middag förra veckan skämtade vi om att trettiofem är inträdesåldern för leopardmönster och nu skriver hon att hon har ett inskolningsår. 

Jag förevigar min outfit: leopardmönstrad kjol, jeansskjorta och svarta espadrillos, och önskar henne välkommen till leopardepoken.

Innan 10:30

Det är tisdagsmorgon och jag sitter på ett café. Har en kopp kaffe och en tom assiett intill, smörgåsen som serverades på är redan borta. Angel of the morning spelas i bakgrunden, konkurrerar med ljudet av smattrande tangenter från oss som sitter på rad med datorerna bredvid kaffekopparna.

Det ska regna hela dagen, men ännu har det inte börjat. Jag har samma ljusa jeans som igår, men skjortan är vit och mina ballerina är i leopardmönstrad mesh. Nu spelas Heartbeats av José González och jag tänker att jag skulle kunna sitta här hela dagen, eller iallafall fram till första mötet tiotrettio.

Motsatsen till stress

Så blir det måndag i vecka tjugosex. Midsommar är över men utanför fönsterna strilar regnet ner. Temperaturen ska inte nå över sjutton grader under de närmaste dagarna. Klär mig i ljusa jeans, ljusblå linneskjorta och bruna ballerina. Ljusrosa naglar och hår som får lufttorka i mjuka vågor över axlarna. Somrigt men påklätt, avslappnat men fortfarande business.

Har svårt att få upp tempot. I kalendern ligger bara enstaka möten men desto mer admin, men det är som om jag blir loj om inte stressen jagar mig. Vill hellre skriva här, göra listor på spotify och googla sommarhus i södra Frankrike.

Midsommarafton

Två klänningar hänger i bokhyllan, den ena vit med stora blommor och spaghettiband och den andra ljusblå med små broderade blommor och puffärmar. Jag vet ännu inte vilken av dem valet faller på för dagen.

Jag har fortfarande tid att bestämma mig, ligger ännu i sängen med dagens första kopp kaffe. Jag ska snart gå upp. Äta ett löskokt ägg, en knäckemacka och en näve jordgubbar. Duscha, föna ut håret, lägga en lätt makeup. Till sist välja klänning, eller så låter jag min man välja, och sedan promenera mot tåget.

Vi ska åka till den lilla staden, vår hemstad. Äta midsommarbuffé på en herrgård med min svärmor och sedan åka ut till min bror på landet. Vi har spenderat flera midsomrar i stan och det ska bli fint med något annat, med kossor och hög luft, en grill som tänds på kvällen och barn som hackar tänder efter kyliga kvällsbad.

Kvar på temat

Den tredje faktorn som gör dessa sommarveckor innan semestern till favoritveckor är caféfrukostarna, antingen ensam med datorn eller tillsammans med en kollega där man varvar att prata jobb och privat. Caféerna är fullsmockade dessa sommarmorgnar och jag vill alltid vara en av de som sitter där, som startar dagen med cappucino och surdegsfralla.

Den fjärde faktorn är våra ständigt återkommande AW:s på vinbarer. Vi har flera i veckan, samma lilla tjejgäng som hamnar på någon av vinbarerna i Birkastan. Oftast bara för ett glas innan vi fortsätter hem och till vårt egna, men ibland dröjer vi oss kvar, beställer in mat och pratar bort flera timmar.

Den femte faktorn är middagarna som vi äter just nu. Alla grönsaker som är i säsong och som kan gå direkt från affären upp på grillplattan. Vi har gasspis och en stor grillplatta som täcker två hällar. Där grillar vi våra hela måltider: majskolvar, sparris, tomater, champinjoner och något proteinrikt. Toppar med en rejäl klick ramslöksbea eller tryffelbea på tallriken.

Mer om favoritveckorna

Ännu en sak som gör dessa sommarveckor till favoritveckor är kläderna, än mer specifikt klänningarna. Jag har många klänningar. Sedan något år tillbaka är de med smockade liv, puffärmar och böljande kjolar. Det är en stil som jag känner mig fin i, kvinnlig och sinnlig. 

För dagen är jag klädd i en vadlång leopardkjol, vitt linne och vit linneskjorta, uppknäppt och med uppvikta ärmar. Ballerina i Mary Jane-stil och en stor väska som rymmer datorn. Silkig kjol och luftig skjorta är för övrigt också en stil som jag tycker väldigt mycket om.

Favoritveckorna

Jag sitter på tåget till den lilla staden, ska äta sommarlunch med mina medarbetare och kramas hej då inför semestrarna. Två av dem går på torsdag och sen fortsätter de att droppa av. I mitt Stockholmsteam har en redan lämnat för sina fyra veckor. 

Det märktes i både inkorgen och kalendern att förra veckan var skolavslutningsvecka. Visserligen är det ännu bara tisdagsmorgon och kanske är det lugnet före stormen, men jag tycker nog att det märks att det är midsommarvecka nu, att semestertiderna är här eller åtminstone väldigt nära. 

Jag har några veckor kvar, har inte ens börjat räkna ner veckorna än, men det gör mig ingenting. Jag gillar de här sista veckorna innan semestern, när det är så lugnt att det nästan är stilla. När datorn aldrig är öppen efter sexton, när jag kan ta en liten sovmorgon, längre lunch och fastna i fikarummet en stund under dagen.

Vi är inte där riktigt än, ännu har inte allting skjutits på hösten, men vi närmar oss. Kalendern är fylld till hälften och det finns hopp om att hinna varva ner innan semestern, att inte behöva braka rakt in i den.

Lördag, söndag och måndag

Vi snickrar hela helgen. Gör bara paus över lunchen, köper med oss mat och ger oss själva en timme på solbänkarna. Appen visar tjugosex grader och värmen vibrerar i luften. Jag har min Elsa Billgren-klänning från fredagen men har struntat i både behå och tröja.  

Byter om till mjuka shorts och t-shirt när vi är hemma. Sicksackar mellan alla prylar som ligger överallt. Allting som brukade vara inne i kontoret är spritt över resten av lägenheten och jag tror att jag håller på att utveckla skolios av att hela tiden vinkla min ryggrad.

Sent på söndagskvällen kommer vi på att vi har glömt äta middag. Beställer sushi, dukar bordet och tänder ett ljus. Konstaterar att inget känns så mycket sommar som middagar vid tjugotvå och stearinljus som enda ljuskälla. 

Och nu är det måndag och midsommarveckan och därmed en liten paus i snickeriet. Arbetet kräver sitt fokus och mina vänner likaså. Jag har precis haft adminförmiddag vid matbordet och ska lägga ett nytt lager nagellack medan jag äter lördagens rester till lunch. 

På en galge i bokhyllan hänger en svart klänning med smockat liv och nedhasade axlar. Jag ska kliva i klänningen och promenera till kontoret, göra fyra möten och sedan promenera vidare till en restaurang i närheten, dricka vin och prata bort många timmar tillsammans med två fantastiska kvinnor. 

Fredagsstilen och helgplanen

Så blir det fredag. Solen skiner äntligen, sprider en försiktig värme i den lätta vinden, gör att kjolen fladdrar runt mina bara ben. Jag testar en ny stil idag, à la Elsa Billgren, med en tunn långärmad tröja under en långklänning med spaghettiband. Hålknutna ballerina i läder, håret nytvättat och utslaget över axlarna.

Vi ska splitta helgen mellan att snickra vidare inne på kontoret samt att dyrka solen från solbänkarna på den avstänga motorvägspåfarten vid Rörstrandsgatan. Äta lunch och vila någon timme, sedan tillbaka till snickeriet. 

Just nu har vi tre fokusområden: sätta nya dörrfoder runt balkongdörren, bygga om förvaringsutrymmet ovanför vår lilla hall och som man når från kontoret och att bygga in garderoben. När snickrandet är klart är vi redo att gå över till finliret: måla och göra tjusigt. Ser väldigt mycket fram att komma till finliret.

Från en sekund till en annan

Klockan är två minuter i tio när jag öppnar dörren för en besökare. Han presenterar sig och berättar vem han ska träffa. Jag erbjuder honom att slå sig ner i vår lounge med en kopp kaffe medan jag skriver till min kollega att hans besök väntar i loungen.

Resten av dagen går jag tillbaka till vår chatt. Meddelandet är oläst. Det kommer aldrig att läsas. Vid lunch får jag veta att min kollega dog kvällen före. Fyrtiofyra år gammal, nygift och med en ettåring där hemma. Jag kan inte sluta titta på meddelandet som aldrig kommer att läsas. Kan inte förstå hur livet bara kan upphöra, från en sekund till en annan.

Ful och fin mat, vin och goda råd

Matbloggen skulle kunna pågå i all evighet. I måndags åt jag en sunkpizza med banan och curry som en alldeles för sen lunch under vår lediga dag när vi köpte byggmaterial. Vi satt på en uteservering med utsikt över E4:an, med kepsarna fortfarande kvar på huvudet, och slukade varsin fantastisk pizza på bara några minuter.

Idag har jag en styrelsemiddag på Portal. Det är en tjusig restaurang, med pressade vita dukar och bara ett lågt sorl i bakgrunden och snudd på obligatoriskt att beställa både förrätt och varmrätt. 

Innan Portal ska jag träffa en vän. Hon har precis blivit chef över det säljteam som hon ingår i och behöver snabba tips och tricks för hur man axlar utmaningen. Jag har lovat att stå för råden och hon för vinet.

Vi fortsätter med matbloggen

Om gårdagen var en tillbakablick på mat som ätits på sistone så får dagens blogg bestå av mat som just nu upptar min tankeverksamhet i vad som antagligen är en ohälsosamt stor mängd. Varsågoda för mat som jag inte kan sluta tänka på:

Tunna pannkakor i en fluffig hög med lönnsirap, jordgubbar och blåbär och ett knappt synligt täcke av florsocker. Jag vill äta pannkakshögen till frukost en lördag utan planer. På tal om frukost planfria lördagar är jag även sugen på äggröra med rostat bröd och körsbärstomater som långsamt steks på bara ena sidan och som samtidigt är både kalla och hårda och varma och rinniga.

ICA aptiten på Södermalm har Stockholms bästa utbud av franska matvaror, bland annat fransk yoghurt i en mängd olika smaker. Kokos är allra bäst, krämig och söt och alldeles perfekt. Jag vill ha den som ett komplement till det som var helgens frukost: knäcke med lagrad ost och tomat, salt och svartpeppar, jordgubbar och en stor kopp kaffe. Jag drömmer om det som min vardagsfrukost och pannkakor och äggröra som helgfrukost.   

Jag har varit sugen på indiskt i en halv evighet. Äkta, indisk mat. Nåväl, så äkta som det kan bli på en restaurang i Stockholm. Jag tror att det är naanbrödet som jag längtar efter mest, för jag får det aldrig lika gott hemma. Jag längtar, trånar, efter att äta en riktigt bra indisk middag på en restaurang. Vad jag skulle beställa, förutom brödet, förändras varje dag. Just nu ligger palak paneer bra till.

Det ligger en fiskrestaurang på Sankt Eriksgatan. Den är alltid full, har vissa dagar till och med kö utanför. Jag tror inte att de har mer än tre rätter: fish and chips, fiskburgare och moules frites. Det doftar alltid fantastiskt av friterad fisk när man går förbi och jag tänker deras på fish and chips flera gånger i veckan.

Jag skrev om det redan igår, om vad som hade gjort mathelgen fullkomlig: vaniljglass, jordgubbar och chokladsås. Jag förstår inte varför jag inte gjort slag i saken för det är ju den enklaste saken i världen. Faktum är att allting som jag drömmer om att äta är superenkla saker att ordna. Kanske ska jag ta tag i det med en gång, nu med detsamma, jag bokar bord.

Låt oss ha lite matblogg

Hej och välkomna till min matblogg. Jag har ätit så fruktansvärt gott de senaste dagarna så från mig till er samt även från mig till mig själv som en minnesanteckning kommer här de senaste dagarnas mat.

Torsdag: Smoothie och croissant från Vetekatten på tåget till den lilla staden. Jordgubbar och vaniljbullar som fika med mina team (vilket även blev min lunch eftersom någon annans dåliga planering ställde in min lunchrast). Pasta carbonara och rödpang och sen en efterrättspizza med pistagekräm, nutella och bär med väninnor på kvällen.

Fredag: Knäckebröd med lagrad ost, en skivad tomat, salt och peppar. En näve jordgubbar och två koppar kaffe. Och så en grönsallad som grund i lunchen, toppad med tonfisk, ett feminutersägg, sparris och aioli. På kvällen en tallrik med grillad fläskfilé, en majskolv, en halverad grillad tomat och ramslöksbearnaise. Ett glas rosévin med en isbit.

Lördag: Samma knäckebröd och ost, men gurka istället för tomat och en persika istället för jordgubbar. Fortfarande två koppar kaffe. Vid tvåsnåret gör min man varsin öppen omelett i små gjutjärnsformar. De har skinka, soltorkade tomater och rödlök och toppas med olivolja. Till middag serverar han oss grillad kycklingfilé och sparris med finriven parmesan och en sallad med körsbärstomater, mozzarella och basilika. Ett ekfatslagrat chardonnay i glasen. Tryffelchips och rödpang till Tuccis nya italienska matprogram sent på kvällen.

Söndag: Fil och flingor, ett gäng jordgubbar och en banan som slantas rakt ner i skålen. Till lunch en chicken BLT på lördagens middagsrester. En eftermiddagsdrink i form av GT med rabarbertonik. På kvällen en lätt grönsallad med tomat och rödlök, smörstekt torskrygg, ett halverat krämigt ägg och sparris. En rejäl klick hollandaisesås och så ett glas bubbel.

Om mathelgen varit perfekt hade en skål med vaniljglass, jordgubbar och chokladsås rymts där någonstans, men det är ju också viktigt att en flicka får drömma.

Vänner och Dubaipizzor

Min vän i löpning och vin skriver på torsdagsmorgonen. Hon frågar om jag helst ser vin eller löpning på schemat för kvällen. Det finns inga öppningar för annat, det är det ena eller det andra, varsågod att välja.

Jag väljer vin, mest eftersom jag spenderar dagen i den lilla staden och kommer ha femtontusen steg i benen och en lång arbetsdag i ryggen när jag kliver av tåget sent på eftermiddagen. Jag kommer vilja ha vin.

Vår andra vän, som har varit tydlig med att hon är en vän i vin och inte i löpning, möter oss på uteserveringen. Hennes lilla dotter är med, ritar och färglägger medan vi äter, dansar framför skyltfönstret bredvid restaurangen när hon tröttnar på oss. Vi låter henne välja vår efterrätt och det slutar med en Dubaipizza i mitten av bordet, fyra assietter och en väldigt fin kväll.

Ännu en långhelg, tack så mycket

Det är veckans sista arbetsdag och ännu en långhelg väntar. Nationaldagen inleder och en ledig måndag avslutar. Vi har hyrt en stor skåpbil och skrivit en lång lista med byggmaterial som måste inhandlas och det kommer vara vår lediga måndag.

Den här lilla renoveringen som vi gör har vuxit och när kontoret är klart kommer vi göra om den långa hallen som sitter ihop med vårt vardagsrum och sedan kliver vi in i sovrummet och platsbygger garderober. Efter det är det dags för köket men det kommer vara ett arbete till hundra procent utfört av hantverkare.

Någonstans mitt i allt detta ska jag kräva fyra lediga veckor. Jag kommer vägra snickra, slipa och måla under min semester. Då ska jag ligga på en filt i en park och äta chips och dricka bubbel. Men innan och efter semestern kan jag snickra. Räknar med att ha en lägenhet i toppskick när vi lämnar året.

(Det är lite intressant att jag envisas med att kalla det för att snickra. Jag gör noll och inget snickrande. Min roll i renoveringen är att tänka, tycka, mäta, hålla, slipa, måla och städa. Anser dock fortfarande att det är ett bidrag som kräver sina hängselbyxor, så att jag har någonstans att hänga min hammare.)

Heeej bloggen

Det är bara män i rummet när jag kliver in i det. Jag ställer min handväska på bordet och en av mina manliga kollegor säger att den är fin. Rummets fokus skiftar till mig och min handväska och det blir ett samtal om trender och min outfit och vad väskan gör för den. Ett fint samtal i all sin enkelhet.

Dagen efter slår jag mig ner vid ett konferensbord. Samma män sitter redan där tillsammans med några andra kollegor. Någon noterar att jag har bytt handväska och jag säger att den inte funkar ihop med min kjol och sedan är de igång, analyserar helt oironiskt mina kläder och accessoarer och varför den blommiga handväskan inte fungerar med den leopardmönstrade kjolen. Det är ännu ett fint samtal i väntan på att dagen ska starta.

Jag ler lite för mig själv när en av dem skämtar om att jag borde starta en blogg. Inleda varje inlägg med "Heeej bloggen" och publicera modetips och bilder på mina outfits. Det är ingen runt bordet som vet att den här bloggen existerar, ingen som vet hur rätt de har, även om jag aldrig har publicerat ett modetips i hela mitt liv.

Häxor i juni

Vi promenerar från kontoret till en uteservering ett par kvarter bort. Klockan är precis innan fem och ingen av oss har någon brådska. Tar ett av borden som badar i solsken och beställer in bubbel.

Min kofta vilar över axlarna, solglasögonen på näsan, ett gäng fjärilar i magen för äntligen är det juni. Vi pratar om att kanalisera sin inre häxa, om spådomar och att skrika in i stenar. Vi vet dock inte riktigt vad det sistnämnda är bra för, men enas i att vi nog gärna hittar våra inre häxor.

Sommarkänslorna

Det är den andra juni och årets första dag med bara ben. Böljande långklänning och tunn skjorta knuten i midjan. En stickad tröja när jag promenerar till jobbet, men jag gissar att den kommer ligga i väskan när jag promenerar samma, fast omvända, sträcka i eftermiddag.

Vi har haft balkongdörrarna på glänt hela helgen, dag som natt. Jag har bara haft strumpor på mig när jag sprungit och när jag snickrat, annars har fötterna varit nakna. Har levt i slitna jeans, tisha och espadrillos i fyra dagar, men nu äntligen är det juni, bara ben och sommar.

Jobbar framåt men pressar inte

Igår var veckans sista arbetsdag. En lyxig mening att kunna formulera en torsdag. En mindre lyxig mening är att vi spenderar denna lediga dag med att snickra. Nej okej det är inte sant, det är inte att snickra när man skrapar färg från fönsterspeglar och inte heller när man spacklar gamla spikhål i väggarna.

Men vi är igång inne på kontoret/gästrummet. Har äntligen bestämt hur vi vill att den platsbyggda garderoben ska se ut, vilken färg som ska få pryda väggar och snickerier och hur vi ska göra med de gamla listerna.

Vi har småpysslat inne på kontoret i någon vecka nu och jag tror att vi har fått till rätt taktik: ge oss själva tid borta från snickeriet, genom uteserveringar och caféer och löprundor, men ändå hålla farten uppe genom att göra något litet snickeri varje dag.

Man ger och man tar

Så i måndags blev jag övertalad att skippa löprundan och igår lockade min man bort mig från lunchpasset på gymmet genom att fresta med en lunchdate på en liten fransk restaurang. Ett par timmar senare, lagom till arbetsdagens sista timme, lirkades jag till ett café nära kontoret där två kollegor satt med varsin dator och ett hav av bakelser.

Gjorde bot för alltsammans i slutet av dagen genom att till sist tvinga ut D på vår missade löprunda samt jobba ikapp tiden som gick förlorad när jag var upptagen med att vara på lunchdate med min man samt att fokusera mer på att fika än att jobba.

Sanna vänner lyssnar på varann

Ingen av oss vill riktigt ta ansvar för att vi sitter på en uteservering med varsitt glas rosé när vår vän promenerar förbi. Det är min vän D och jag som sitter där och det är egentligen meningen att vi ska göra vårt andra springpass.

D säger att det var jag som föreslog att vi skulle ersätta löpningen med vin, men jag vill påstå att det var hon som först förde vinet på tal. Vi enas i att vi bara saknar karaktär för att det är måndag och att tisdagar är väldigt mycket bättre för att springa.

Tryggt, lugnt och fint

Så går en helg. Har balkongdörren på glänt nästan hela dagarna, mina mjukaste jeans och tisha, naket ansikte och håret i en lös knut. Packar upp lådorna med det som ska stå i skåpshelvetet, numera benämnt som serveringsgången, som äntligen är färdig.

Lyssnar på bok i hörlurar tills min man gnider sin näsa mot min hals och säger att han saknar mig. Vi dricker rödvin, lyssnar på musik och pratar. Låter händerna vandra över varandra. Jag somnar med kinden mot hans bröstkorg efteråt.

Barnet är placerat på matbordet, inuti en skärm, på söndagseftermiddagen. Kaffe, mandelbullar och uppdatering om det senaste i varandras liv. Min man hackar morötter, selleri och kött till minimala bitar, rostar tomater i ugnen och låter det sedan bli en ragu tillsammans med det som är kvar av lördagens vinflaska.

Hertiginnor, döda grevar och butlers

Det var en upplevelse att vara Ester igår. Jag trodde att det skulle vara stelt och jobbigt, men alla var så engagerade i sina roller och spelade med en sån övertygelse att vi glömde bort att vara obekväma. 

Mot slutet av kvällen stod flera kollegor och skrek på varandra i en mycket påhittad och väldigt underhållande dispyt där absurda anklagelser kastades vilt runtomkring. När alla bevis lagts fram i vår mordgåta anklagades min karaktär Ester Silfverståhl för mordet på greven, men i slutet av kvällen friades jag från alla anklagelser, tack och lov.

Det var underhållande. Jag kan tänka mig att fortsätta som hertiginna, fast gärna minus döda grevar och butlers, mordmisstankar och snokande detektiver.

Ester och jag

Lämnar inte sängen på hela onsdagen. Det gör underverk för jag vaknar till en torsdag utan huvudvärk eller halsont. Har till och med stuns i stegen när jag går till optikern för att hämta ut mina terminalglasögon.

De är guldfärgade och fyrkantiga med en svag kattform. Optikern säger att de lyfter mina kindben ännu lite mer och jag tänker att det låter vackert. Allting får konturer när jag tar på glasögonen. Livet blir plötsligt klart och tydligt.

Jag jobbar hemifrån. Sitter vid matbordet och skriver saker. Har flyttat undan de möten som inte är akuta för att kunna hålla ett mjukt tempo. Vi har sommarfest på kontoret ikväll, ska rollspela oss genom en mordgåta. Jag spelar Ester Silfverståhl, en hertiginna med klass och högburet huvud. Ser fram emot att glida genom kvällen i min tjusiga klänning, dricka bubbel och kasta anklagande blickar på mina kollegor. 

En sjukdag

Onsdagsförmiddag. Har inte lämnat sängen än, annat än för att rosta bröd och koka te. Ett halsont och tungt huvud smög sig på under tisdagseftermiddagen och växte sig enormt under kvällen och natten.

Tittar i kalendern under ett av nattens alla uppvak orsakat av obekvämlighet, inser att det är en bra dag att vara sjuk, att det inte orsakar några bekymmer alls. Så här ligger jag nu, kvar i sängen klockan tio på onsdagsförmiddagen, med regnet strilandes mot sovrumsfönstret, under värmen från täcket och med en bok i händerna.

Kompisar i motion

Det är måndagseftermiddag, klockan är halv sex och min vän, vi kan kalla henne D, stannar till vid trottoaren utanför mitt hus. Hon har tjatat sedan fjorton, skrivit att hon vill få det överstökat och när jag svarar att vi möts i Hagaparken kvart i sex säger hon att hon hämtar mig istället. Jag skämtar om att vara den som tar bilen till joggingspåret.

Vi är kompisar i vin, och nu ska vi bli kompisar i motion. Vi tar oss runt en slinga på fem kilometer, går mer än vi springer, men jag vet inte om det verkligen beror på att vi är så otränade, kanske är det bara för att vi har för mycket att prata om. Kanske ska det vara målet: att kunna prata och springa samtidigt.

Det känns fint iallafall, att ha en springkompis. 

Känslorna för vecka 21

Det blir den tredje måndagen i maj och äntligen viskas det löften om en sommar. Jag klär mig i svarta byxor med vidd och pressveck, en luftig ljusgrön skjorta och en mörkgrön kavaj, har äntligen bara fötter i ballerina och den blommiga handväskan i ena handen, håret utslaget över axlarna och solglasögonen redo.

Vi fick tillbaka våra fönster i fredags och hela helgen har jag känt livet i mig. Jag vill fortsätta känna så, njuta av ljuset och solen och himlen. Lyssnar på En enkel till Paris av Ruth Reichl och vill aldrig sluta. Vill inte att boken nånsin ska vara över, vill bara lyssna på långa beskrivningar av konst och mat, vackra män och Frankrike.

I slutet av dagen

Ännu inga fönster i sikte, men jag vågar fortfarande drömma om att komma hem från jobbet och möta fredagskvällen med nya fönster på plats. Eller förlåt, nya är de inte, bara renoverade och målade, men det är egentligen oviktigt: det relevanta skulle vara att vi äntligen har fönster igen.

Jag tror att jag dansar en liten dans, korkar upp bubblet, bakar chokladbollar och ställer till med fest, så lycklig skulle jag bli om våra fönster är tillbaka i slutet av dagen.

Å ena sidan, å andra sidan

De satt kvar när vi kom hem igår och såvitt vi vet sitter de där än, fönsterparaplyerna. Det får mig att vilja gråta. Om de inte försvinner idag eller imorgon behöver vi spendera ännu en helg med fönsterparalyerna. Blotta tanken gör att jag vill gråta ännu lite mer.

Tröstade mig själv med att duscha skållhet alldeles för länge och sen bädda ner mig i sängen. Läste lite i Da Vinci-koden men jag kommer aldrig särskilt långt innan jag behöver pausa för att googla saker som jag finner fascinerande. Googlingarna tar alltid tar mig lite längre, igår läste jag till exempel om gömda gångar i Lyon och fick ett akut behov av att få uppleva dem i verkligheten.

Efter roliga veckan: mysiga veckan

Onsdag, Stockholm. Vida kostymbyxor, stor stickad tröja, håret i en låg knut i nacken. Jag har tagit med mig känslan från gårdagskvällen in i dagen, ni vet den av att komma hem, duscha och kliva i pyjamas och så raka vägen ner i sängen tillsammans med en bok, fast klockan just slagit tjugoett.

Jag har en mysdag. Jobbar ikapp mailen, har bara ett litet gäng möten eftersom jag hade blockat förmiddagen för att kunna jobba ikapp, dricker kaffe och äter frukost framför skärmen. Längtar efter att komma hem vid sjutton, för det ryktas om att idag är dagen våra fönsterparaplyn försvinner.

I två veckor har vi levt i kyla och dunkel. Sovit i flanellpyjamas och med flanellpåslakan, frusit varje vaken minut hemma, längtat efter att kunna se ut genom våra fönster. Jag vill komma hem, städa och göra fint, ha ljus och rymd och nakna fötter mot trägolvet.

Tjugofyra timmar/tjugo år

Vi har precis kramats hej då, barnet har gått ut genom karuselldörrarna för att gå den korta promenaden hem, jag sitter på en bänk på tågstationen och väntar på mitt tåg. Bakom oss ligger en fin liten pärla till dygn, en resa jag kommer bära med mig i en halv evighet.

Vi har promenerat genom Köpenhamn, gått på konstmuseum, ätit fantastiska små kreationer, druckit tjusiga drinkar i vackra barer. Pratat om stora saker som framtiden och om mindre saker som Harry Potter och varför han egentligen borde ha placerats i Slytherin.

Nu sitter jag här och tänker att vår resa markerade slutet på hans barndom. Nu är han vuxen, på riktigt, och vår relation är vuxen och den är fin, så otroligt fin. Nu ropar de ut mitt tåg och det är dags för mig att åka hem.

Han och jag och våra tjugo år

Jag sitter i en varm tågkupé. Det finns något mysigt i att åka det allra tidigaste tåget som går, när belysningen är dämpad och ingen pratar och himlen långsamt ljusnar medan vi virvlar oss fram genom ett sömnigt landskap. 

Igårkväll virade jag försiktigt in en stor limpa nybakat bröd i en kökshandduk och lade intill barnets presenter. Det är barnets favoritbröd och min man har bakat det, helt oberörd inför de sex timmar som det tar.

Vi ska träffas på slottsträdsgårdens café för en födelsedagsfrukost extra allt. Sedan ska vi promenera hem till honom för att lämna brödet och presenterna, hämta hans väska och så kliva på ännu ett tåg, mot Köpenhamn.

Fira att han har funnits i tjugo år och fira att jag har varit hans mamma i tjugo år.  

Dagens känslor

Jag sitter på tåget på väg till den lilla staden, bara det att vi inte alls är på väg, har inte ens rullat ut från Stockholm C trots att jag egentligen nästan borde vara framme. Det är signalfel, till ingens förvåning.

Men jag tar det med ro, sitter med datorn i knät och svarar på mail, skriver det här, flaggar för att jag kanske kommer ha problem med internetuppkopplingen vid tiomötet. Vår workshop inleds med en gemensam lunch så ännu finns ingen anledning att känna stress.

De många glasen vin som dracks vid gårdagens middag känns i kroppen, fast på ett skönt och avslappnat sätt. Som om de många glasen och de för få sömntimmarna tillsammans skapar en lojhet, filar bort kanterna, gör dagen och kroppen lite mjukare. Gör mig tillfreds med att sitta här i min ensamhet, på ett stillastående tåg, med datorn i knät och jackan över axlarna och min vanliga, något överdådiga, tågfrukost.

Roliga veckan

Nu börjar en vecka av skoj. Inleder min roliga vecka med middag med väninnorna ikväll och fortsätter sedan med workshop med mina två team i den lilla staden imorgon. Bra lunch, god fika och ett relevant ämne är de tre hörnstenarna i en lyckad workshop och jag tror att vi kommer nå stora framgångar.

Kliver sen raka vägen in i en helg där vi har bestämt att vi mest ska äta saker som vi tycker om. Det pratas om brunch och Lisa Elmqvist och en korsikansk restaurang och en drink någonstans. Många planer som virvlar i luften men ännu ingen som är nedplockad.

Och så ska det äntligen bli måndag och min sons tjugonde födelsedag och jag kommer sitta på det första tåget som lämnar mot Malmö. Vi ska fortsätta med vad som verkar vara det stora temat för min roliga vecka: att äta saker. Den här gången ska vi äta oss genom Köpenhamn. Barnet har önskat skaldjur till middag och jag har önskat smörrebröd till lunch och vi båda har haft vänligheten att bevilja varandras önskningar.

Det verkar bli en storslagen vecka.

Tack men nej tack

Så jag var hos optikern igår och det visade sig att jag behöver glasögon. Att jag skulle behöva terminalglasögon hade jag redan listat ut baserat på mitt ständiga kisande framför skärmen, men att jag skulle behöva glasögon jämt och ständigt var jag inte beredd på.

Jag insåg efteråt att jag nog betedde mig oerhört märkligt hos optikern. Hon berättade att jag behöver glasögon och jag svarade nej tack. Hon blev helt ställd, som om jag tackat nej till att få gips på ett brutet ben. Jag gissar att om man går till optikern och hen säger att man behöver glasögon så säger man inte nej tack. Då köper man ett par glasögon.

Men inte jag, tydligen. Terminalglasögon går bra, där var jag beredd, men glasögon till vardags, nope. Hon skrev ut receptet och sa att jag kanske kan skjuta på det ett år, men inte mer. Så jag antar att jag ska känna lite på mina terminalisar och så får vi väl ta det därifrån. 

Om ett år eller så.

Klagosång

Nu har vi haft fönsterparaplyer som täcker våra fönster i lite mer än en vecka och det påverkar mig så mycket mer än jag trodde att det skulle göra. Att inte ha dagsljus, så fruktansvärt det är. 

Jag är trött och lättretlig hela tiden. Vet aldrig om det regnar eller är solsken, om det är dag eller natt, ser inte träden och hör inte fåglarna. Känner fan inte livet i mig. Det är som att bo i en källare utan fönster, kräver starka lampor hela tiden, är fullständigt utan charm.

Där satt den

Så går äntligen en helg där jag inte bara snickrar och målar. Vi är i den allra sista fasen av skåpsbygget, den när det duttas med snickerispackel och slipas med det allra finaste pappret och penslas långa drag med lackfärg. Den fantastiska fasen där det är timslånga torkpauser innan man kan jobba sig vidare.

Timpauser där vi har promenerat på soliga trottoarer, druckit kaffe mot en husväg, städat lägenheten med hög musik i bakgrunden, spenderat timmar tillsammans i köket, flyttat över till soffan med chips och rödpang och tittat på andra och tredje avsnittet av The last of us (jag är för upprörd för att ens orka tänka på det).

En helg som satt som en smäck.

Andra maj

Vi dundrar in i maj och det känns i vindarna. Hur de har en värme även när solen inte visar sig. Det syns på träden där knopparna har slagit ut till löv. Det märks på allt som varit asfaltsgrått i februari, mars, april plötsligt blir en kaskad av klorofyllstinna färger.

Vi promenerar genom Vasastan sent på torsdagskvällen, för att hämta mat och få lite luft efter att hela dagen jobbat med att kröna helvetesskåpet med sina lister. Vi passerar två restauranger som vi länge sagt att vi vill testa. Båda är franska, små och stimmiga och romantiska. Vi säger att vi bokar, nu jävlar får romantiken leva upp.

Jag har höga förhoppningar om maj.

Öronuppdatering

Byter bort den lilla stenen som suttit ovanför min glittrande guldhoop i det högra örat, den som blev mitt läkeörhänge i det tredje hålet för sex veckor sedan. Sätter in enkla guldhoops i de innersta hålen och en liten glittrande hoop i det yttersta.

Jag vet inte om jag är nöjd med tre hål i öronen eller om jag vill fortsätta. Kanske vill jag ha fem piercingar totalt, två i det vänstra örat och tre i det högra. Vi får se. Tre är en start, bara gudarna vet var vi stannar.

Nästan en repetition

Onsdag. Samma ljusa jeans som igår, samma svarta loafers men en annan skjorta, för dagen en ljusblå i oxfordmodell. En kort beige trenchcoat och min blommiga väska, precis som igår. Åtta timmars sömn i kroppen, gudskelov.

Promenerar en omväg till kontoret, väljer trottoarerna som dränks i solsken, lirkar upp solglasögonen som ligger i handväskan. Köper en kaffe på vägen. Tänker att jag skulle kunna gå hur länge som helst, med bok i öronen, solen mot huden, en kaffe i handen.

Håll till godo

Tisdag. Ljusa jeans, vit skjorta och svarta loafers. Knappa tre timmars sömn i ryggen. Min mascara bestämmer sig för att visa att den verkligen är slut, vilket inte gör underverk för mitt ansikte. Den knappa sömnen skyller jag på tre faktorer: en ny bok, paraplyerna över våra fönster och första avsnittet på andra säsongen av The last of us. 

Jag gick direkt från den knastertorra Änglar och demoner av Dan Brown till Allt vi lämnat bakom oss av Lucy Score och tydligen var tramsigt och flamsigt precis vad jag behövde, för jag försökte lägga bort boken vid flera tillfällen: klockan tjugotre, ett och tre. 

Varje gång gjorde fönsterparaplyerna något konstigt mönster som i nattligt tillstånd påminde om stora spindlar som rörde sig över våra väggar och golv, vilket fick min hjärna att göra (långsökta) kopplingar till en scen från The last of us som vi såg i helgen.

Så nu sitter jag här framför min dator, klockan inte ens slagen halv nio och redan tre kaffekoppar in i dagen och med en uppenbar svårighet att formulera ordentliga meningar.

Glad måndag eller något

Jag har inget att rapportera från helgen. Gjorde absolut inget annat än det vanliga, det vill säga att slipa och måla och såga någon enstaka planka. Jag tror hela tiden att vi snart är klara, men alltid är det något som jag inte visste att man behövde göra.

Imorse började de med renoveringen av våra fönster. Alla våra möbler står i mitten av rummen och teven syns nästan inte alls bakom alla blommor och lampor som placerats framför. Jag har blivit så van vid kaoset att jag nästan inte orkar bry mig.

Det som däremot är lite fint är att jag skriver det här från Fabrique, för jag hann inte äta frukost innan fönsterkillarna kom, så tog min dator och promenerade hit. Svarar på dagens första mail, chattar på teams med mina medarbetare och skriver det här. Snart är kaffet slut och mackan borta och då är det jag som promenerar vidare till kontoret.

Konsumtionsveckan

Så jag köper en ny handväska. Jag råkar se den när jag passerar förbi ett skyltfönster och kan inte hålla mig från att gå tillbaka dagen efter när väskan belägrat mina tankar tjugofyra timmar i sträck. Den har stora blommor i dova färger mot en beige botten. Jag ska matcha den med ljusa jeans, vit skjorta och ballerina.

Bokar hotell i Köpenhamn för mig och barnet. Det kostar en halv förmögenhet men jag vill få det där dygnet med honom. Det är värt varenda krona. Vi ska bo i varsitt singelrum på ett tjusigt hotell och äta frukost i trehundra år.

Jag klickar hem ett par byxor, en grovstickad tröja med dragkedja och en finstickad t-shirt som present till barnet. Beställer ett par vida byxor till mig själv samtidigt. Ser dem framför mig med den blommiga väskan och ett ljust linne med spaghettiband.

Det var väldigt bra att det kom nya pengar idag.

Köpenhamn

På tal om barnet och Köpenhamn. I mitten av maj fyller han tjugo och igår gav han mig en idé. Naturligtvis ska vi fira hans födelsedag i Köpenhamn, kanske inte med att gå på klubb (eller så ska vi det) men med att äta och promenera oss genom staden.

Barnet fyller en måndag och min man är fast i viktiga möten, så det kommer bara vara jag som åker ner, men på något sätt blir det ännu finare så. Ett dygn i Köpenhamn, bara barnet och jag. 

Varsitt rum på ett tjusigt hotell, en brakfrukost och två dagar av att strosa, fika, äta, dricka. Kaffe och croissant på en uteservering, varsin bok en stund, en glass på vägen, ett glas bubbel innan middagen, kanske en drink efteråt.

Promenera, äta och läsa: våra topp tre gemensamma intressen, ett ledigt dygn bara jag och det tjugoåriga barnet. Mmm fint.

Obs på ett bra sätt men ändå

Pratar med barnet sent på tisdagseftermiddagen. Han säger att han ska laga Pasta carbonara. Jag tänker för mig själv att det är galet att jag pratar med mitt barn om vad vi ska laga till middag på våra olika håll.

Han säger något om att åka till Köpenhamn och gå på klubb och jag tänker det igen, att herregud vad konstigt det är, att han är vuxen, klarar sig själv och lever sitt liv. Lagar sin egen mat och går på klubb.

På kvällen skriver han och ber om tips på något enkelt att baka och jag tänker det igen, för tredje gången den dagen, herregud vem är du?

Annandag påsk och en helt vanlig tisdag

Jag åker till den lilla staden på annandag påsk. Tar min svärmor och hennes bil och susar dit. Släpper av svärmor vid hennes uppfart och åker vidare till mina föräldrar. Alla är där, eller åtminstone mina bröder, deras fruar och hälften av deras barn.

Sitter kvar i soffan när de andra gått hem. Säger till mamma att det är sjukt att påven dog under påsken men hon tittar på mig som om det kanske är jag som är den sjuka. Tar bilen tillbaka till svärmor, okynneskör ett varv i den lilla staden innan svärmor kör mig till tåget. Får springa längs perrongen för att hinna.

Och så blev det idag, en helt vanlig tisdag. Jag har längtat efter att få tänka jobbtankar, bära klackar och äta annat än godis. Det är fint med helt vanliga tisdagar ibland.

Påskafton, påskdagen

Påskafton. Snickeriet fortsätter, men inte det dåliga humöret. Det försvann med ett stort gräl i onsdags, som om vi bara behövde gorma litegrann, få det ut oss. Vi spenderar dagen i svärmors bil, åker mellan affärer, köper allt vi behöver, äter lunch på vägen. Snickrar bara lite på eftermiddagen, dricker rödpang och äter chips.

Påskdagen. Vi äter frukost och säger att vi ska snickra hela dagen, utan uppehåll, att nu jävlar tar vi oss i mål. Det gör vi inte, inte riktigt, men det är nära. Bara ett gäng spikar kvar att slå in, och sen en jäkla massa färg.

Skärtorsdagen, långfredagen

Skärtorsdagen. Att köra bil verkar sitta i ryggmärgen. Kommer hem till bouillabaisse och spritsigt rött vin, dyra chokladpraliner som en påsktreat, en kväll i soffan istället för i snickarkläder.

Långfredagen. Skinande rent hår och nylackade naglar, en solgul blus och pressade byxor. Påsklunch i Bromma, hos min mans syster. Nitton personer vid ett långbord. Påskbuffé och bubbel, la Colomba di Pasqua och lättvispad grädde, jordgubbar och punsch.

Nervöst

Jag är i den lilla staden. Har möten i mina två team här och sedan ska jag göra något som jag varit nervös över hela veckan, nämligen att köra bil. Senaste gången jag körde var i somras och då var det på den lilla grusvägen mellan sommarhuset och affären i byn intill. Innan det hade två år passerat sedan sista gången jag körde.

Men idag ska det alltså ske, jag ska ha svärmor och hennes bil med mig tillbaka till Stockholm. Svärmor eftersom vi ska fira påsk och bilen eftersom vi behöver hämta en stor bänkskiva till helvetesskåpet.

Rapport från bygget

Humöret har börjat tryta hemma. Det är det där jäkla skåpets fel, för det blir ju aldrig klart. Hela tiden behöver något slipas och spacklas och fixas och min man kräver millimeterprecision och jag är lite mer för axelryckningar.

Det skapar friktion. Igår fantiserade jag om en minitvåa bara för mig själv medan jag målade skåpets bakstycken och sedan sov vi hela natten på varsin sida av sängen, trots att min man egentligen inte kan sova om inte minst en av våra kroppsdelar är i kontakt.

Imorse log han dock och kallade mig för skruttan, som han brukar, så kanske har hans tjurighet släppt en aning. Min kvarstår dock, jag är rätt trött på honom efter de här snickarveckorna.

Det ingen säger högt

Jag ljög igår när jag skrev att jag inte lastar min mamma för att inget någonsin är utan komplikationer med henne. Jag tror att den inflammerade gallblåsan och de alarmerande provresultaten från levern är direkt sammankopplade med det senaste självmordsförsöket.

Jag är ingen läkare så egentligen borde jag kanske inte uttala mig, men jag kan inte förstå hur man inte skulle få bestående skador på de organ som behövde hantera de förstörande läkemedlen som hon stoppade i sig.

För ett halvår sen opererade de in en ny lins i hennes öga, en vanlig operation vid gråstarr. Men mammas nya lins är suddig och läkarna kan inte förstå varför. Vi viskar att något kanske gick sönder av de där åttio sömntabletterna som hon svalde med en flaska vin. Läkarna gör undersökning efter undersökning utan att förstå.

Så ja, jag tror att jag lastar henne, även om jag inte säger det högt. Ingenting blir bättre för att vi pratar om elefanten i rummet, att vi pratar om vad hon gjorde och vad det kanske gjorde med henne. Antagligen vet hon redan.

Snickeriet och gallblåsan

Snickeriet har officiellt övergått till måleri. Dock utan att passera momentet montage, så eventuellt trillar vi tillbaka till snickrandet när vi upptäcker att något skitit sig. Det bör dock vara en låg riskfaktor för min perfektionist till man har provmonterat cirka hundra gånger.

En annan sak som hände i helgen var att min mamma akutopererades. Hennes gallblåsa var så inflammerad att de var tvungna att ta bort den. Eftersom ingenting någonsin kan vara enkelt med henne så är hon nu inlagd utan besked om när hon får åka hem. (Obs att jag inte klandrar min mamma för att aldrig vara enkel. Jag lastar universum för det.)

Om en mindre storm och en påskpresent

Det blåser en mindre storm därute. Iskalla vindar som tar sig rakt genom mina tunna kostymbyxor. Jag hade tänkt promenera till Ica Aptiten på lunchen och köpa påskpresenter till barnet och teamet, men valde att stanna runt hörnet, äta en soppa och sen vända tillbaka till kontoret.

Påskpresenten till barnet ska bestå av dyrt godis och lyxiga kakor, en flaska bubbel och inbjudan till påskfirande över länk. Det gör inget att presenten inhandlas på måndag, det ger mig bara mer tid att fundera över dess exakta innehåll medan jag snickrar hela helgen lång.

Torsdagsplaner gånger två

Nytvättat hår och glansiga naglar. Leopardkjol, vit instoppad tisha med svart tryck, brun kofta med bara de två nedersta knapparna knäppta. Ring på vänstra ringfingret och högra lillfingret, två små hoops och en pärla i öronen. Det finns fan ingenting som säger snickare över mig idag.

Jag är arbetsbefriad från hemmasnickeriet för dagen. Ska istället äta middag med Johanna och dricka enorma mängder bubbel. Men först väntar en mycket bra arbetsdag: två roliga möten samt ärenden på stan för att köpa champagne, blommor och tårta till vår avgående VD. Planerar att lyssna på ljudbok under tiden. Jag är mitt i House of Sky and Breath av Sarah J Maas och det är liksom mysspännande att lyssna på. 

Skrev med barnet imorse och berättade om dagens aktiviteter och han svarade att hans plan för dagen var att titta på How I met your mother, skriva med en tjej på tinder och rita en kyrka. På något sätt slående lika, men ändå så väldigt olika, planer för dagen.

Pudlar

Okej, en sista sak om snickrandet, jag förstår att det inte är det mest intressanta att läsa om men nu har jag hånat min man så mycket för hans genuina lycka över alla maskiner som han har köpt till hemmasnickeriet att jag känner att jag behöver ta honom lite i försvar mot mig själv och mitt tidigare raljerande.

En av maskinerna som han har köpt (och planerar att sälja vidare tillsammans med sågarna och fräsen när alla tre platsbyggda skåp är klara) är nämligen en grovdammsugare. En fantastisk manick som man pluggar in i maskinen som man ska använda och som startar tillsammans med apparaten och fångar allt - verkligen allt - smuts och damm.

Vår lägenhet må vara ett fullkomligt kaos med delar, prylar och verktyg överallt men den är då verkligen inte dammig eller skitig. Och det är tack vare vår fantastiska grovdammsugare. Tusan det bästa köpet på hela året.

Tillbaka till hobbysnickare

Jag har så många små sår överallt, alla orsakade av snickrandet. En ganska enorm bedrift eftersom min främsta uppgift under snickrandet var att hålla, mäta och slipa. Hur mina naglar ser ut ska vi inte ens prata om.

Trots min ringa insats som snickare lyckades jag få en sticka under en nagel (som kom upp tillsammans med var två dagar senare), en ännu längre sticka rakt genom det yttersta hudlagret på pekfingret (såg på nyheterna samma kväll en kvinna som spetsats av en påle genom ansiktet och fortfarande fungerade, så bestämde mig för att inte gnälla mer om mina stickor) samt en blodblåsa.

Idag jobbar vi hemifrån för att kunna snickra på lunchen samt direkt när klockan slår sexton, men sedan får det faktiskt räcka för en stund med snickrandet på arbetstid. Jag vill måla naglarna, tvätta håret och lukta något annat än slipdamm för en dag eller två.

Fem av fem hammare

Den långa snickarhelgen är över och förbi. Det var roligare än jag trodde och det är tur, för vi är evigheter från att vara klara. Tanken är att hallen ska se ut som en serveringsgång från 1885 när vi är klara, men ännu är hela lägenheten ett totalt kaos.

Vi har köpt en massiv möbel som vi har spenderat helgen med att kapa på alla möjliga längder och höjder för att passa in i vår hall. Det blir väldigt många delar när man plockar isär en så stor möbel. Ännu fler när man sen börjar såga i varenda bit.

I helgen kapade vi brädorna och fräste nya spår och hål och idag har jag slipat alla delar medan min man byggt socklar, fräst ut för belysning och köpt lister. Vi har också druckit öl ur flaska, ätit hamburgare och thai och kycklingmackor. Helt klart en fin snickarhelg.

En lång snickarhelg

Den mycket själviska delen av mig är väldigt tacksam för aprilvädret som vi ska ha i helgen. Igår bestämdes det nämligen att våra fönster ska renoveras med start i slutet av april, och därmed blev det en väldigt tydlig deadline för när vi behöver vara färdiga med skåpsbygget i hallen.

Det innebär att vi inte bara kommer att snickra hela helgen, utan även att vi passade på att nyttja det faktum att måndagen var en tillräckligt lugn mötesdag för att alla möten skulle kunna fördelas ut på resten av veckan och så fick även måndagen bli en snickardag.

Jag har lovat min man att gå raka vägen hem efter sista mötet vid femton idag, byta om till snickarbyxorna och stå redo med tumstocken och hammaren. Ser nästan lite fram emot en helg av foodora och snickrande. Är dock väldigt glad för att det samtidigt ska vara två grader och regn.

Tråkigt men sant

Egentligen borde vi vara mitt i planeringen av vår Italienresa just nu, men det är som att tiden för det aldrig finns. Igår föreslog jag att vi skulle skjuta på resan till nästa vår. Fokusera på renoveringen nu och Italien sen.

Vi skulle vilja göra en ordentlig resa genom Italien, besöka Rom, Florens, Venedig, Verona och Milano. Vi är drömmare, såna som planerar och googlar och läser på. Bokar hotell och restauranger och gör långa listor med saker att se. Planeringen och resan är båda lika viktiga, veckorna före nästan lika fina, när man drömmer och längtar.

Och det finns inte tid eller energi för det nu, vi är redan så trötta varje kväll, lägger varenda minut som vi inte arbetar på renoveringen. Och Italien förtjänar oceaner av tid till att planera, längta och drömma. Det är en alldeles för fin resa att stressa fram. Det är visserligen ett beslut fattat i vemod, men det ligger väldigt rätt i magen.  

Överlevnadsstrategi

Jag höll på att hamna i ett sågrelaterat samtal igår, men passade mig jäkligt noga och log endast till svar. Lärde mig nämligen läxan när jag av artighet fejkade ett intresse för våra nya högtalare för några veckor sedan och sen aldrig hörde slutet på varför olika stereoprylar är bättre eller sämre än andra. 

Nu ställer jag inga följdfrågor när min man börjar prata om verktygen som ska användas till snickeriet av våra platsbyggda skåp. Imorse, när klockan var halv sju och vi varit vakna i exakt en halv sekund, frågade han om jag ville se en filmsnutt på en kantfräs. 

Det ville jag inte, så log och svarade att jag hade lite bråttom till jobbet. Det är min nya strategi, att le och byta samtalsämne.

Rapport från den lilla staden

Det är en dag i den lilla staden idag. Har blockat mig i kalendern hela dagen för att kunna säga till teamet att min dörr står öppen. Försöker alltid vara tillgänglig och snabb på att svara på frågor, men jag tror att de just nu behöver den lilla extra närvaron.

Att springa på varandra vid kaffemaskinen eller bolla nån fråga när man möts i korridoren, ärenden som man visserligen löser på egen hand men som skapar teamkänsla när man axlar dem tillsammans. Små men viktiga saker.

Jag tror att det är min största utmaning, just att leda på distans. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag finns på teams, det är alltid en tröskel att faktiskt ringa det där samtalet, hur liten tröskeln än är.

Om en stund ska jag stänga ner för dagen och möta mina föräldrar på en restaurang, äta en tidig middag innan tåget tar mig hem igen. Det blir fint.

Det allra sista av mars

Så blir det den sista mars. Det kändes som att vintern både varade en evighet och nästan inte alls. Jag har haft loafers knappt utan uppehåll sedan i september. Varenda träd och buske där ute har stora gröna knoppar, antagligen bara några dagar från att brista.

Jag lyssnar på fantasy nästan hela tiden, alla lediga stunder när inte arbete eller relationer pockar på. Det är en trevlig värld att försvinna in i. Jag är sugen på matiga sallader och soppor. Vill nästan aldrig ha choklad, men desto mer kakor som smakar citron och bär. Drömmer om croissanter och franska landsbygden.

Kanske lyckades vi ändå

Apropå nedan, gällande positiviteten och godisbelöningen. Den där godisskålen har stått inne på min teamledares kontor hela veckan och teamet har emellanåt, när sötsuget smugit sig på, knackat på hennes dörr för att berätta om något positivt från dagen och för att låta sig belönas med en chokladbit.

Alldeles precis ringde hon, teamledaren, och berättade att även orderavdelning - som inte alls tillhör vår avdelning - precis varit inne och rapporterat om deras prestationer från veckan och fått med sig varsin näve godis till trefikat.

Blev helt varm i hjärtat. Den här känslan ska jag ta helg med.

Positivitet/negativitet

Jag har ett litet problem med negativitet i en av mina grupper. Det är sprunget ur att vi har en alldeles för hög arbetsbelastning efter en omorganisering i november så negativiteten är befogad på många sätt, men det betyder inte att den är mindre belastande.

Det stora fokuset hos alla ligger på allt som de inte hinner med, men det är väldigt få klappar på de egna axlarna för allt som de faktiskt gör. De flyttar berg om dagarna. Är fantastiskt duktiga medarbetare. Men gnälliga, om vi ska vara ärliga.

De har ett veckomöte varje måndag och den här veckan gav jag min teamledare i uppdrag att köpa in en enorm skål prasselgodisar. Sen skulle alla ropa ut bra saker som de hade gjort på sistone och för varje positivitet skulle teamledaren kasta en godis till personen. Jag såg framför mig hur hon skulle stå där och kasta godis i ett rasande tempo.

Så blev det inte riktigt. Det satt så otroligt långt inne att säga bra saker om sig själv eller sina prestationer, trots att detta är människor som verkligen levererar, som vi berömmer dagligen. 

Jag funderade över det här när jag stod och sminkade mig imorse. Om det kanske är en omöjlig uppgift att rapa upp bra saker som man gjort. Det visade sig att jag antingen har en väldigt bra självkänsla eller är snudd på narcissist, för jag kunde komma på säkert tjugo bra saker som jag gjort bara under veckan som gått.

Jag vet inte om det säger mer om mig än vad det säger om dem, men jag skulle vilja att de också kan säga tjugo bra saker om sig själva bara så där, liksom på studs. Jag tror att jag ska lyfta det som årets mål i mitt medarbetarsamtal i eftermiddag.

Värdet av helt och rent

Vi bestämde igår att vi ska försöka låta vardagsrummet vara snyggt och iordning genom hela skåp- och garderobsbygget för att ha en känsla av att det inte är totalt kaos. Ett särskilt bra beslut eftersom ett nytt skåp levererades hem till oss igår.

Ett måttbeställt skåp som ska stå i ett hörn i vardagsrummet och husera vår skivspelare och alla vinylskivor. Det blev fint, passade väldigt bra i rummet. Det kanske allra bästa med skåpet är att jag äntligen har en plats för säsongspynt. 

Intill skivspelaren ska vi ha två tjusiga bildböcker i en liten hög och ovanpå böckerna ser jag ett påskris, kvistar som blommar, fjädrar i mjuka toner, små hängande ägg i glas. Vad som ska pryda den lilla bokhögen efter påsk vet jag inte, men det är en trivsam fundering att leka med.

Lite små saker bara

Vi är i startgroparna för att bygga platsbyggd förvaring i hallen, på kontoret och i sovrummet. Min man, som verkligen inte har tummen mitt i handen till skillnad från mig, har skissat fram hur vi vill att det ska se ut.

För några veckor sen skickade han ritningarna till olika finsnickare och prislappen verkar hamna på den nätta summan trehundratusen på totalen. Det är galet mycket pengar för några garderober. Orimligt mycket pengar.

Två glas vin in i lördagskvällen deklarerade min man att han tror sig klara av att snickra garderoberna på egen hand. Igår startade vi igång. Han rev runt i både hallen och kontoret och när jag frågade var han ville börja så svarade han bara ja.

Mycket spännande tider just nu alltså. Jag är särskilt nyfiken på om vi har en kostnad på trehundratusen för finsnickare samt ytterligare en hög pengar som måste ut sen för att fixa en halvt demolerad lägenhet. Har dock valt att hålla just den nyfikenheten för mig själv.

Adolescence

Vi såg Adolescence i helgen. Rev av alla fyra avsnitt på lördagskvällen, för det gick inte att sluta, hade inte kunnat somna utan att först se slutet. Jag tror att jag vågar kalla det för årets bästa serie, trots att det ännu bara är mars.

Årets bästa serie, men ändå inte en full tia. Det är så fruktansvärt bra att det blir kännbart att det saknas ett sista litet djup, ett problematiserande kring orsak och verkan. Jag ska inte säga mer om detta, vill inte avslöja för mycket, inte mer än att om det är någon serie som man borde se, så är det Adolescence.

Och så gick en helg

Uteserveringarna fyller trottoarerna, vi sicksackar fram mellan människor, det är som om alla plötsligt hittat ut. Solglasögon, sneakers och vårjacka. En kaffe i handen, solsken ramlar ner över oss, vårkänslor dundrar in.

En blekgul hyacint på matbordet, franska tulpaner på soffbordet, ett ljusgrönt stearinljus i mässingljusstaken. Ett nytt hål i örat, en liten låtsasdiamant intill guldhoops strösslade med gnistrande små stenar.

Sitter skräddare i sängen med datorn i knät, letar hotell i Italien. Min man bredvid, ett glas vin på sängbordet. Mjuka tights och hans skjorta. Sävlig musik som letar sig fram från vardagsrummet. 

Här och nu

Jag sitter inne i tysta rummet på kontoret. Det är fyra platser härinne, en neonskylt som säger Knäpptyst! på väggen, men det är bara jag här så jag har redan genomfört två möten och ett samtal från skrivbordet, trots pratförbudet.

Solen skimrar i husfasadens fönster på andra sidan innergården sju våningar ner. Jag har vida kostymbyxor och en stickad tröja, hade tänkt byta mina adidas gazelle till höga klackar, men jag orkade inte.

Sa till min man imorse att jag är sugen på vitt vin och räkor. Köpte läkerol häromdagen, i smakerna citron och jordgubb, äter dem två åt gången, en av vardera smak. Pratade med en kollega för en stund sen. Hon ropade till mitt under samtalet, skrek att de sopar trottoarerna.

Dagens känslor

Om tisdagen är en katastrof, så blir onsdagen något bättre. Fortfarande känslosam men med fokus på åtgärder. Lite stum i känslorna, som det kan bli efter en sån urladdning som tisdagen blev. På torsdagen vaknar jag med en försiktig känsla av tillförsikt.

Jag tror att det var för att jag fångades upp efter tisdagens känslostorm. Drogs in på vår HR-chefs rum det första som skedde på onsdagen. Det visade sig att min chef hade ringt sin chef och berättat vad som hänt och hur ledsen jag var. Min chefs chef ringde HR-chefen och bad henne fånga mig direkt.

Deras fokus på mig, hur jag mådde och mitt behov i situationen, var nog det som fick mig att kunna skapa en handlingsplan, att orka hålla ihop och stötta mina egna medarbetare. Det skapade en känsla av ett vi, ett tillsammans, att jag inte var ensam.

Och det är nog det som gör att det känns okej idag.

Mer känslor

Det hade varit bättre om jag aldrig lämnat sängen igår. Fick ett samtal under förmiddagen, min teamledare i den lilla staden som berättade att en medarbetare var på väg till sjukhuset med bröstsmärtor. Timmarna som passerade utan att vi visste något mer, så långa och svåra. Ingen timme är så lång som den i ovisshet.

Jag vet inte om jag någonsin haft så dåligt samvete förut. Samma tanke på repeat genom huvudet hela dagen, att om det är stressrelaterat så är det på mig, då är det mitt fel. Jag vet att arbetsbelastningen är för stor och jag har skrikit uppåt, men har jag skrikit tillräckligt, är jag verkligen hes nog, kunde jag ha gjort mer?

Lättnaden är enorm när hon till sist skriver på kvällen, hemma och med medicin utskriven. Jag pratar med min chef igen, slutar inte förrän jag blivit hes. Tänker på hur lätt vi glömmer bort skörheten i livet.

Känslorna

Jag har ett skav i kroppen, kan inte sätta fingret på vad det är. Ligger kvar i sängen långt efter att alarmet ringt, kan inte förmå mig att gå upp. Min livmoder väsnas, antagligen hade det varit dags för mens om inte hormonspiralen blockerat. 

Hela mittenpartiet av kroppen värker, obehag strålar från magen till ryggen. Håret är smutsigt, fångar det i en snodd, hinner inte tvätta det eftersom jag var tjugo minuter sen upp från sängen. Har mina höfter alltid varit så runda i den här klänningen?

Känner mig omotiverad och lite osynlig på jobbet. Har möte med min chef i eftermiddag men vill inte vara gnällig så kommer inte säga något. Kanske får man en klapp på axeln, kanske blir det istället ytterligare något som måste göras, ännu en alldeles för snäv deadline.

Helgen vecka elva

Kommer hem till Stockholm. Har en känsla av sorg i bröstkorgen, en saknad efter barnet, som att träffa honom rispade upp såret igen. Försöker bota det med promenader på soliga trottoarer, kalla och blåsiga men ändå med löften om vår.

Dricker bubbel och rosévin, äter bouillabaisse och eggs florentine och dillchips. Köper tulpaner och placerar på matbordet och soffbordet. Läser böcker, sover länge, vägrar arbeta en endaste stund på hela helgen.

Trettiosex timmar i hans värld

Hej och god morgon från Malmö. Jag ligger fortfarande i min hotellsäng på MJ's. En fluffig rosa historia, mycket fin, hade absolut fått min man att himla med ögonen. Jag ska snart hoppa upp och äta en rejäl hotellfrukost innan jag träffar barnet.

Det var en välbekant men också mycket saknad känsla att sitta mittemot barnet med varsin dator igår. Hade nog inte insett hur mycket jag har saknat att vara i tystnad med honom. Kanske är det de stunderna som jag saknar mest, nu när jag tänker efter. Att bara vara. Vi pratar ofta, men vi är ju aldrig längre.

Jag vet inte exakt hur den här dagen kommer att se ut, jag har sagt att jag ska hänga på i hans värld och först ut är tydligen ett förmiddagspass med plugg/arbete på stadsbiblioteket.

Två månader sedan sist

Jag sitter på ett tåg till Malmö. Kommer vara framme strax innan tio, vilket innebär att jag tog det absolut första tåget som gick, så ivrig var jag. Kommer passera förbi hotellet, lämna min weekendväska och sedan promenera raka vägen hem till barnet.

Vi ska ha två dagar av att arbeta sida vid sida, han med att renskriva anteckningar från veckans föreläsningar och jag med tusen administrativa arbetsuppgifter som jag har skjutit upp, använt som en ursäkt för att ha två mötesfria dagar att spendera bredvid mitt barn. Arbetandes, men i sällskap av varandra.

Jag längtar som en liten idiot, vill att de närmaste timmarna ska rusa förbi och sedan vill jag att tiden saktar ner, att de följande trettiosex timmarna ska kännas som hundra, minst.

Hoppsan, en åsikt

Det är den andra dagen på en tvådagarsutbildning. Den sker på vårt kontor och innehåller inga kvällsaktiviteter, så det går inte ut över mina dagar alltför mycket, förutom att jag behöver jobba ikapp på kvällarna. Det är dock inget nytt fenomen i sig.

Plus att det är en intressant utbildning, dels för att det är inom ledarskap och dels eftersom den är intern, vilket gör att det blir väldigt relevanta diskussioner. Samt också bra att vi faktiskt får prata om ledarskapsfrågor i ett gemensamt forum.

Åsiktsmaskinerna

Apropå det som jag skrev häromdagen, att jag tycker att det är skönt att inte alltid ha åsikter. Om det är någon förmåga som jag har utvecklat de senaste åren så är det att sluta ha åsikter när de inte behövs. 

Jag tycker så mycket (och behöver tycka) i mitt arbete att det är befriande att sluta ha åsikter när jag inte behöver. Jag tror att det är den största energitjuven i mitt arbete, människor som har åsikter i ämnen som de inte har djupare insikt i. När de ska ha en åsikt bara för att ha en åsikt, inte för att den nödvändigtvis är särskilt grundad.

Jag vet inte om det handlar om förtroende, att man inte vågar låta de som faktiskt vet saker vara de som har åsikterna, eller om vi har formats av samhällets ständiga tyckande till att konstant ha åsikter om högt och lågt. Vet bara att jag vill vara den sortens person vars åsikter bedöms som befogade, kompetenta och rimliga.

Bevis från kvällen före

Bland mina bästa känslor är att vakna upp till spår av kvällen före: ett par vinglas på soffbordet, filten slarvigt kvarlämnad i ena soffhörnet, en bok uppslagen med omslaget uppåt i soffan. Små bevis för att kvällen var fin.

Eller som i söndags: flera vinglas stående på köksbänken, fläckar på duken över matbordet, dessertskålar, kaffekoppar och glas staplade i diskhon.

Min bästa start på dagen - efter att ha lämnat sängen två koppar kaffe senare - är att långsamt få ställa i ordning hemma. Diska vinglas, snitta om blommor, torka av köksbänken, fluffa kuddarna i soffan. 

Det känns alltid som att morgnarna blir för korta när det inte finns några vinglas att diska eller när filten redan är vikt. Det är som om jag behöver de där minuternas arbete med händerna innan hjärnan är redo att ta vid.

Någon slags vårfest

Imorgon ska vi ha någon slags liten vårfest. Kanske kan man inte kalla det för fest, för det är knappt tio personer och vi ska bjuda på smörgåstårta och bubbel. Jag har varit sugen på smörgåstårta sedan våren började viska, men min man sa att vi inte kan göra en smörgåstårta för två, så därför blir det en liten fest av det.

Vi har en magnumflaska bubbel kvar från julafton, den väntar på att kylas och poppas och serveras. Jag ska köpa tulpaner och randiga servetter och bära någonting i färg. Fira att våren är här och att jag äntligen ska få äta smörgåstårta.

Något av en pausdag

Jag jobbade hemifrån igår. Hade möten från tidig morgon till sen eftermiddag, men det var möten där jag mest behövde lyssna. Uppskattar verkligen dagar där jag kan hålla en låg profil, när jag inte tvingas tycka och tänka och besluta.

Spenderade min dag iförd en prydligt stickad tröja, mina mjukaste jeans och nakna fötter i fårskinnstofflor. Makeupen diskret, håret blankt och fortfarande vågigt efter frisörbesöket dagen före, små gnistrande guldpärlor i öronen.

Gled mellan rummen hemma i de korta mötesskarvarna. Strök morgondagens kläder, tömde diskmaskinen, fluffade kuddarna i soffan, putsade badrumsspegeln. Lyssnade på tystnaden, tömde hjärnan. Ibland glömmer jag hur mycket såna dagar behövs.

Om ett första steg

Jag köpte ett par läsglasögon häromdagen. Märkte nämligen för nån vecka sen att jag hade något slags kisande för mig framför datorskärmen. Berättade det för en vän när vi åt middag, fick låna hennes läsglasögon och kunde plötsligt läsa menyn utan minsta svårighet.

Så jag gick till Åhléns och köpte mig ett eget par. Styrka plus ett för någonstans måste man ju börja. Antagligen ska man inte alls göra så utan istället gå till optikern som en sansad vuxen kvinna, men jag ville känna in om jag ens skulle använda glasögonen.

Och det har visat sig att jag gör det, använder dem alltså. Och att jag ser bra med dem, till och med jättebra, mycket bättre än tiden innan dem.

Våren och kavajerna

Jag vill ha en vår i kavaj. Smala kostymbyxor, nakna vrister, höga klackar och kavaj. Vill bära dräkt i form av kort kjol och kavaj, eller en snäv klänning, en sån som alla kvinnor som jobbade på kontor i början av tvåtusentalet hade, med en kavaj i längre modell över.

Den ska alltid vara knäppt, kavajen. Helst bara med en enda knapp i midjan. Ibland kanske med ett tunt skärp, även det placerat i midjan. Alla möjliga färger: svart, blått och grönt som jag redan har i garderoben, men kanske även rosa. En ljust rosa kostym, jag tror inte att det finns något som säger vår lika mycket.

Adjö vintern

Första mars kommer och går. Väderprognosen visar bara plusgrader framåt, vissa dagar är de dubbelsiffriga. Jag putsar mina vinterskor och ställer undan dem. Torkar ur skohyllan i hallen och tar fram vårskorna.

Hänger undan min långa päls, den som är alldeles för varm för allt annat än många minusgrader, tar fram min blazer i ull istället. Målar naglarna med ett mjölkrosa lack, dricker bubbel och säger att jag är sugen på räkor, på smörgåstårta, på rosévin, på vår.

Bästa vänner

Det är sen onsdagskväll, vi står utanför restaurangen och har precis sagt god natt till våra väninnor. Långsamt promenerar vi hemåt, småpratandes om kvällen, hennes hand vilandes i mitt armveck. Men så stannar hon plötsligt och vänder sig mot mig. Hennes ögon glittrar av två flaskor vin och ett känslosvall.

Du är nog min bästa vän, säger hon och jag känner hur mina ögon fylls och jag kramar henne hårt, så hårt.

Min man ligger i sängen och läser när jag kommer hem. Jag berättar om vårt ögonblick. Jaha men sa du att jag är din bästa vän? säger han och jag kastar en kudde på honom. Jag tänker på det när jag somnar, att jag har en bästa vän. Två, om man ska tro min man.

Soffkuddar, böcker och loafers

Jag har en kväll utan planer. Jag har också tre paket att hämta ut på väg hem från kontoret: nya soffkuddar, en bok och ett par loafers. Soffkuddarna är en trio i linnebeige, ljust salviagrönt och gröna blommor mot beige botten. Tror att de kommer komplettera mitt vardagsrum på ett mycket tilltalande sätt.

Boken är den femte om Lacey Flint. Upptäckte av en slump att den existerar men aldrig översatts till svenska. Beställde den och har under den länga leveranstiden hunnit läsa om de fyra första böckerna. De har varit ett trevligt sällskap de senaste veckorna.

Och nya loafers, ett nästan lika stort vårtecken som rosévin, sopade trottoarer och solkatter på väggar och golv som vilat i dunkel det senaste halvåret. Tänk att den finaste tiden väntar. Tänk att vi har en vår framför oss.  

Barnet och väninnorna

Till skillnad från i söndags och måndags så somnade jag lycklig igår. Med ett leende på läpparna, bokstavligt talat, orsakat av glädjen över att jag bokat biljetter till Malmö. Om två veckor ska jag äntligen få träffa barnet igen.

En annan sak som gör min onsdag bättre än måndagen och tisdagen är att högre instanser gav mig rätt i ordväxlingen med en av de arroganta männen. En tredje sak som gör mig glad är att jag ska äta middag med tre av de allra finaste väninnorna ikväll. En fjärde sak är ordet väninnor. Hur fint ord? Ska addera det till mitt vokabulär med start nu.

Arroganta män

Det verkar som att folk är ovanligt korkade den här veckan. Kanske är det något med hur månen eller stjärnorna står, herregud vad vet jag förutom att jag har varit irriterad de senaste två kvällarna efter att ha suttit med datorn i knät och jobbat ikapp.

Jag har ingenting emot när människor på riktigt inte förstår, då är tålamodet enormt, men när det handlar om medelålders män som medvetet misstolkar och fultolkar, fy fan vad irriterad jag blir då. Det är få saker som retar upp mig lika mycket som arroganta män.

Livsmål och främmande tankar

I helgen nådde jag ett livsmål: placerade en bukett tulpaner i gästrummet inför att min svärmor skulle sova där. Har alltid drömt om att ha ett gästrum och att ställa in en vas med blommor och bädda med fina lakan till någon som har vägarna förbi.

Nu inser jag i skrivande stund att jag kanske nådde det här målet redan i julas när jag pyntade som fan inför att barnet skulle komma hem, men det är en sån främmande tanke att han skulle vara en gäst i vårt hem. Också en läskig tanke att han en vacker dag nog kommer kännas som det.

Att axla en februarilördag

På en galge i bokhyllan hänger en ny klänning, en åtsmitande svart historia med skärp i midjan. Intill hänger min mans mörkgröna kostym och en skjorta i nyansen ljusare. Idag fyller hans syster femtio och ikväll ska vi fira henne med middag på restaurang.

Jag har en plan för eftermiddagen: Ansiktsmask och hårinpackning. En evighetsdusch. Smörja in kroppen med en dyr lotion. Blåsa ut håret på rundborste och lägga makeup. Byta till små guldhoops strösslade med massa gnistrande stenar. Måla naglarna dimmigt ljusrosa. Ett glas bubbel på handfatskanten genom hela processen.

Det är nog vårvintern

Är det vårvinter nu? Det är det kallaste som det har varit på hela vintern, termometern är bara uppe och rör sig precis över nollan lite då och då, men det är också något med himlen och ljuset. En klarhet, något högtidligt, nästan som ett löfte.

Det är också något med hur jag automatiskt sträcker mig efter tulpanerna när jag går förbi blomaffären, att jag beställer bubbel istället för rödvin när jag träffar en vän över ett glas, att jag har börjat längta efter att springa utomhus. Jag tror att det är vårvintern.

Vatten och gröt

Äntligen torsdag. Varje dag den här veckan har varit eller kommer vara fylld med saker att göra, middagar, sällskap och besök. Alltsammans är väldigt roligt, men jag har också längtat en stunds tystnad, att inte behöva prata, vara trevlig och social.

Har också längtat efter en kväll utan socker eller alkohol. En kväll utan vin till maten, ingen efterrätt som avslut. Ska äta gröt och dricka flera liter vatten. Kanske springa en runda. Gå och lägga mig hungrig, till skillnad från min ständigt väldigt mätta känsla den här veckan.

Tulpaner, rödvin och köttfärssås

Onsdag. Spenderar den hemma, sittandes inne i vårt lilla kontor, i möte efter möte. Promenerar i solskenet på lunchen, behöver kisa för att kunna se, tänker att det är dags för solglasögonen att vara redo i väskan. 

Köper ett knippe tulpaner i olika former och färger, ställer i en vas på matbordet. Klipper ner de röda rosorna som redan stod där, placerar dem i en låg och kompakt bukett på det lilla sidobordet inne på kontoret. 

Tänker att jag måste komma ihåg att städa badrummen, att köttfärssåsen måste få hinna puttra länge på spisen, att jag inte får glömma att kyla rödvinet en halvtimme innan gästerna kommer. 

Statusrapport från det barnfria livet

Alla vet att jag verkligen sörjer att barnet inte längre bor hemma, men med det sagt så finns det absolut några fördelar med att ha ett utfluget barn:

1. Tid för vänner. Jag umgås med vänner minst en gång i veckan nuförtiden, äter middagar eller dricker ett glas vin eller en kaffe efter jobbet. Framför allt så hinner jag vara den som först föreslår att vi ska träffas, vilket är en väldigt fin känsla.

2. Tid för dejter. Vi har väl alltid varit ganska duktiga på det, min man och jag, men nuförtiden är inte dejtandet förpassat till helgerna. Det kan lika gärna vara en tråkig tisdag i februari som behöver flärd i form av bra mat och fint vin samt en aning romantik.

3. Tid för spontanitet. Det är ingen som behöver mig direkt efter jobbet, inga läxor att förhöra, inget barn som behöver mat eller schasas iväg till träningen. Jag kan göra saker, sitta kvar och jobba klart dagen, träna innan jag går hem, träffa någon på ett glas vin.

4. Tid för dötid. Jag hinner tänka tankar färdigt, hinner skriva med vänner varje dag, hinner läsa böcker på löpande band. Jag hinner även planera nästa resa till Malmö och barnet, ett planerande som pågår i detta nu.

Men ja, jag saknar barnet. Men samtidigt är livet fint precis som det är.

Helgen, helgen och veckan, veckan

Äntligen en helg i perfekt jämvikt mellan vila och aktivitet. Alla hjärtans dag, middag och vin, ett par vänner från förr i tiden på besök i Stockholm, en drink på vägen hem, en timme till att prata gamla minnen från den lilla staden.

Sovmorgon, kaffe i sängen, ett långsamt uppvaknande. Ärenden på stan, femtontusen steg på hög, en timme med en bok i soffan, ett glas vin till matlagningen. Och så söndagen och nästan en exakt repetition.

Nu startar en ny vecka och det händer saker nästan varje dag: middag med vänner idag, middag med mina föräldrar i den lilla staden imorgon och middag med min brors fru och deras dotter på onsdag. På fredag kommer svärmor och på lördag fyller min svägerska år och det ska firas på vår bästa lilla franska restaurang.

Så gick februaris andra vecka

Det har varit en vecka av tidiga möten, sömngrusiga ögon som försökt vakna klockan sex, en lätt huvudvärk i pannloben, kaffekoppen balanserandes mellan bröstbenet och handen som håller telefonen medan blicken fortfarande är kisande.

Det har varit en vecka med att starta datorn direkt på morgonen, att gå mellan den och badrummet, svara på mail, lägga mascara, boka möte, applicera rouge. Komma på halvvägs till kontoret att jag glömt äta frukost.

Det har varit en vecka av att jobba, äta, jobba, sova. I de små mellanrummen har ett halvt avsnitt outlander rymts, ett sent kvällssnack i form av resterna av helgens ostar ståendes intill min man vid köksbänken, tjugo minuters skrollande efter nya soffkuddar, ett långt samtal med barnet, de ständiga evighetschattarna med människorna som jag bryr mig om.

Men nu är det fredag, det är alla hjärtans dag och vi ska äta tapas. Jag bad om en helt vanlig fredagsdate och fick bifall. Orkar inte hålla på med avancerade menyer och romantik idag, vill bara avsluta den här arbetsveckan mittemot min man, med bra mat, en fin flaska vin och okomplicerade samtal.

Blygsam men inte försvunnen

Jag brukar fundera över veckans kläder redan på söndagen. Plocka fram, stryka och steama, para ihop och hänga över garderoben i gästrummet. Den här veckan upptäckte jag att jag bara vill ha snälla plagg, inget som sticker ut, inget uppseendeväckande. Antagligen för att livet är lite hektiskt och rörigt just nu.

Den här veckan har dagarna klätts i jeans, t-shirt och kavaj, jeans och luftig stickad tröja, kostymbyxor och stickat oversized upptill. Jeansen blå, allt annat i svart och vitt, ingenting i färg, det klarade inte min hjärna.

För att känna att man fortfarande finns, att man inte har sjunkit in i väggarna och försvunnit, tror jag att detaljerna är extra viktiga när man klär sig så blygsamt. Putsade höga klackar, ett skärp eller ett smycke som syns, djupröda skinande naglar, mängder av torrschampo som ger håret studs, extra fokus på kindben och läppar i makeupen. 

Alla har vi våra strategier för överlevnad i februari.

Standarduniformen

Jag har en ny standarduniform när jag är hemma: ett par svarta leggings, en oversized skjorta och nakna fötter i fårskinnstofflor. Hemligheten med fårskinnstofflor är att de inte får ha täckt häl, då blir de alldeles för varma.

Jag känner mig påklädd men samtidigt lite avklädd, särskilt om jag inte har behå under skjortan och låter flera knappar vara oknäppta. Både bekväm och en smula sexig. Och absolut generad som precis skrev så, men det är min känsla så jag får stå för den. 

Vuxenlivet och lantställena

Ibland vet jag inte vad som hände. Förstår inte exakt när blev jag vuxen, hur åren kunde gå så fort. När jag träffar mina vänner pratar vi om våra sekelskiftestreor, chefspositioner och lantställen. Det går inte ihop, egentligen är vi ju fortfarande barn.

Nästa år fyller jag fyrtio. Jag tror inte att jag har någon ångest över det, den enda anledningen till att jag har svårt att förstå det är för att jag inte vet hur jag kunde nå hit så fort. Vissa dagar känns det som att jag leker vuxen, att allting bara är på låtsas.

Och med det sagt skulle jag verkligen också vilja ha ett lantställe.

Veckorna och helgerna

Måndag. Jag längtar tillbaka till sängen i samma ögonblick som jag går upp, längtar efter kväll och mer sömn. Går upp, byter nattlinne mot behå, lägger mig under täcket igen. Att ta på mig dagens kläder blir ett tjugo minuters-projekt. Säger till min man att vi måste börja vila på helgerna. Jag är mer trött efter en helg än efter en arbetsvecka, och då är arbetsveckorna inget körsbär på toppen av det som är livet. 

Går till jobbet och jagas kring de senaste siffrorna. Det skriks om fakturerade belopp, om estimat och offertvärden. Jag genomför medarbetarsamtal och ser mailen flimra i en strid ström i skärmens högra hörn, betraktar siffran från teams-symbolen hela tiden takta uppåt. Den enda halvtimme utan möte i kalendern täpps igen av en obligatorisk inbjudan.

När ska man egentligen vila i det här livet?

Fredagskänslorna

Två små vaser med franska vita tulpaner, en på matbordet och en på soffbordet. De på matbordet bugar sig djupt, nästan hela vägen ner. Ett högt ljus i samma nyans som vardagsrumsväggarna i mässingljusstaken intill.

Min man skrev just att han köpt ett par ostar till ikväll, som en liten förrätt att placera på en bricka tillsammans med oliver och marconamandlar, att äta medan ratatouillen långsamt blir färdig. 

Jag tänker champagne medan maten lagas, till osten, oliverna och mandlarna, och rödpang till middagen. Kanske avsluta med den där kaffeglassen, för att verkligen göra det till en fredagsmiddag. Ja, jag tror det.

Trygghetstörstande

Kommer hem en bit efter tjugotvå. Min man mäter och skissar på ett nytt skåp till hallen. Jag lyssnar och tittar, sedan går ögonen i kors, säger att jag måste gå och lägga mig. Somnar med lamporna tända, till ljuden av honom i hallen, hinner tänka att det är det tryggaste i hela världen att somna med lyset tänt i en värld där det varje dag sprängs och skjuts.

Vaknar till nyheten att vår VD avgår. Blir lite ledsen, för jag tycker verkligen om honom. Alla andra dagar är jag för förändringar, men idag vill jag bara ha samma gamla vanliga, en fluffig hög av trygghet. Köttfärslimpa till middag, te i soffan, allting precis som vanligt.

Och så det hemska

Apropå tidigare, apropå den bra dagen. I Örebro finns familjer som aldrig mer kommer vara kompletta, någon som för alltid kommer fattas dem, människor som aldrig mer kommer hem.

Det är så fruktansvärt att det inte går att förstå. Min onsdag är bra på så många sätt, men den är inte fri från från sorgen över alla de som förlorade livet igår. Det kunde varit du, det kunde varit jag, det kunde varit vi.

Men jag tror att det är en anledning att tycka extra mycket om de dagar som vi får.

Sammantaget en bra onsdag

Så blev det onsdag. En mycket bra dag, av flera anledningar. Låt oss tillsammans kika närmare på vilka trevliga orsaker som ligger till grund för att den här dagen är bättre än många andra:

1. Jag arbetar hemifrån och tack vare mina nya mintgröna vardagsrumsväggar har jag en förnyad kärlek för mitt hem. Plus att kaffet är godare här hemma.

2. Dagens samtliga möten är statusmöten med admingrupperna i våra sex regioner. Jag är snudd på överflödig vid de här mötena, för vid årsskiftet tillsatte jag en ny teamledare för dessa grupper och hon axlar sitt uppdrag med bravur. Jag sitter mest bara och myser över att se henne leverera i sin nya roll.

3. Jag ska kvitta helgens arbetstimmar mot en långlunch och spendera den promenerandes. Planen är att säkra dagens dos D-vitamin och tiotusen steg. Planerar även att äta en korv på vägen och dricka en kaffe i farten.

4. Dagens trefika kommer att ske över länk. Barnet och jag ska äta årets första semla tillsammans. Min kommer vara från Fabrique, hans från ett litet café i närheten av honom. Dels fint med trefika men också extra fint att den sker i sällskap av barnet. 

5. Halv sex har vi en bokning på Främmat, jag och Johanna. Jag gissar att vi har framför oss en kväll av vin, smårätter, en drink någon annanstans efteråt och en jäkla massa prat, precis som alla våra kvällar.

Analysen berättar att detta sammantaget är en mycket bra dag, ja.

Ett mintgrönt vardagsrum

Det blev ingen ratatouille igår. Istället blev våra vardagsrumsväggar dimmigt mintgröna. Vi hade tänkt vänta en dag innan vi tejpade över de nymålade listerna och målade väggarna, men min man blev ivrig och stod redo med penseln när jag kom hem från kontoret.

Så ratatouillen får vänta till torsdag eller fredag, när jag hinner laga mat länge och långsamt, dricka ett glas vin och lyssna på något. Idag ska jag lämna kontoret prick senast klockan fyra så att jag hinner titta på mitt vardagsrum innan dagsljuset försvinner.

Sen ska jag städa. Gå ner med målarsakerna i källaren, torka bort allt damm, duscha alla växter, bädda rent i sängen. Fundera länge över vilka kuddar vi ska ha i soffan och färgen på ljusen i våra nya lampetter från Skultuna. Lägga en halv evighet på att placera snittblommor i en vas på matbordet. Bara vara i mitt mintgröna vardagsrum.

Februaris tre första dagar

Tillbringar lördagen i mina mjukaste jeans och en stickad tröja, håret i hästsvans och ett naket ansikte. Promenerar på soliga trottoarer och gör ärenden med en kaffe i handen. På kvällen tar vi ner tavlorna i vardagsrummet, rullar bort mattan och täcker soffan med plast.

Det blir söndag. Jag knycker ett par byxor som han aldrig använder. Behöver rulla upp byxbenen fem varv. Han förbereder väggarna för sina lager färg, spacklar och slipar, jag målar listerna. Vi har bestämt att vardagsrummet ska bli dimmigt mintgrönt men nu tvekar vi, känner oss inte alls lika modiga längre.

Måndag. Svart kostym, vit t-shirt, smala höga klackar. Arbetsdagen försvinner, möten läggs på hög bakom min rygg, uppgifter betas av. Skapar en påminnelse i telefonen om att köpa en flaska vitt vin att ha i dagens middag (ratatouille med kycklinglårfilé och café de Paris-smör) när jag promenerar hem från kontoret.

Litet men ändå stort

För ett par år sedan hände något med min kropp, gissningsvis relaterat till en enorm inre stress, som gjorde att jag fick eksem som blev till sår som inte ville läka. Det tog lång tid, flera månader, innan kroppen hittade tillbaka till sin vanliga balans.

En konsekvens av den perioden var att mina hål i öronen växte igen eftersom hålen blev så såriga att jag under en lång tid inte kunde ha örhängen. Det kanske är en fånig sak att vara ledsen över, men jag har varit det, har verkligen saknat att ha örhängen.

Så veckan innan jul tog jag nya hål, ett i varje öra. Häromdagen fick jag äntligen byta bort läkeörhängena och nu pryder ett par små hoops i guld mina örsnibbar. Sakta ska jag bygga på med fler hål, men verkligen långsamt, ge kroppen tid att läka mellan varje nytt hål.

Det är så litet, men ändå så stort.

Torsdag, fredag

Torsdag. Musten har just gått ur mig när hon skriver. En ny omorganisering drar genom bolaget och även om min avdelning är intakt är folk runt oss arga och ledsna. Jag har svårt att hitta en positivitet att uppvisa för mitt team.

Hon frågar hur dagen har varit och när jag svarar säger hon att det är ett samtal som lämpar sig bättre över ett glas vin. Femton minuter senare kliver jag in på baren mellan våra kontor. Hon är redan där. På bordet framför henne står två vinglas.

En timme senare kramas vi hej då och promenerar åt varsitt håll. Min man är på gymmet, jag startar en ljudbok och börjar med maten men kan inte koncentrera mig, byter till musik men blir bara stressad. Att inte kunna lyssna på något brukar vara det första tecknet på att stressen har blivit för stor.

Fredag. En förmiddag med möten, men en eftermiddag som är tom i kalendern. När omorganiseringen svepte in sköljde den bort ett evighetslångt möte på fredagseftermiddagen. Tar min dator och går hem, sätter mig i soffan och här är jag nu.

Jag har två tunga administrativa uppgifter som jag har skjutit på för länge och äntligen flera mötesfria timmar i rad. Jag ska stänga av telefonen, inte öppna mailen, stänga ner teams, få jobbet gjort. När klockan slår sjutton ska jag duscha, hälla upp ett glas bubbel och långsamt göra mig redo för en kväll med min man, för middag och rödvin på en liten fransk bistro.

Livets efterrätt

Igår bjöd vi svärmor på middag och jag serverade vad som ska få bli min nya standardefterrätt: kaffeglass. En ensam men rejäl kula, serverad i höga glasskålar, ett glas rödvin till. 

Om jag vill göra efterrätten mer avancerad nån gång tror jag att det får bli genom att komplettera med ett vackert fat fyllt med chokladpraliner samt en skål lakrits strategiskt utplacerat på matbordet.

Lite glass, lite plock, lite dryck, i livets smakkombination kaffe, rödvin, lakrits och choklad.

Dagens tankar

Jag promenerade till kontoret utan hörlurar i öronen imorse. Lyssnade på regnets trummande mot paraplyet, som en lugnande bakgrund medan jag gick genom dagen i huvudet, tänkte på vilka möten som väntade, saker som jag måste hinna med under dagen och sånt som jag möjligtvis kan skjuta till morgondagen.

Tänkte på svärmor som kommer ikväll, på carbonaran som min man ska svänga ihop, att det nästan vore en skymf att inte servera rödvin till. Tänkte på kaffeglassen som jag ska servera i våra högfotade glasskålar, på de nya tulpanerna som står i en vas på matbordet, att regnet trummade så väldigt mjukt mot mitt paraply.

Problemet med personlighetstypen "gammal musiker"

Så vi köpte en skivspelare och min man började dra i det där med ljud. Han är gammal musiker och det har visat sig att stereoljud är det viktigaste som finns i hela världen för den typen av människor.

Och jag, jag gjorde ett stort misstag, för i början när min man pratade om våra högtalare och kablar och manicker av olika slag så lyssnade jag med ett fejkat intresse, så som man gör av artighet när någon pratar engagerat. 

Det har slagit tillbaka, för jag har just nu väldigt många fler stereorelaterade samtal än vad jag hade önskat. Jag tror att han har tolkat mitt artigt fejkade intresse som genuint, att jag faktiskt vill höra om hur någon himla kabel fungerar tillsammans med ett tramsigt slutsteg.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta.

Så gick en helg

Fredag: ett vinglas på köksbänken som sällskap till matlagningen, bubblor som långsamt virvlar upp genom glaset, den tredje boken om Empyrén i öronen. Min man kommer hem, stryker mig över ryggen, pussar mig på hjässan. Startar en film som vi inte tittar klart på eftersom vi hellre ägnar oss åt varandra.

Lördag: en promenad från Vasastan, genom Gamla stan, till Södermalm. En korv med bröd i språnget, en kaffe i handen efteråt. Han tittar trånande på butikerna med gamla vinylskivor, jag tar våra kaffemuggar och sätter mig på en parkbänk på Mosebacke torg, säger att han ska ta sin tid. Lagar mat tillsammans. Entrecôte, strips, tomatsallad och bea. En skiva snurrar i spelaren, mjuk jazz strömmar från högtalarna, rödvin i glasen.

Söndag: sover till kvart över tio. Läser till sist ut Onyx Storm. Städar, tvättar, donar. Börjar lyssna på Steve Cavanaghs nya bok och vet redan en minut in att det kommer vara bra. Lagar potatis- och purjolökssoppa till veckans luncher. Min man lagar hjortfärsbiffar till söndagsmiddag. Jag skakar oss varsin whisky sour som söndagsdrink. Är i säng när klockan slår tjugotvå.

Och så måndag: svart pennkjol, högklackade loafers, en luftig stickad tröja. Känner mig som min barndoms mamma. Har för en gångs skull tid att arbeta mellan mina möten. Skriver en lista med ärenden att göra efter kontoret: köpa nagellack, hårinpackning och stearinljus.

Nu tar vi helg

Så blir det äntligen fredag. Jag tog en promenad under lunchen. Solen sken och jag åt en korv med bröd. Köpte med mig en cola zero till eftermiddagen. Nu är klockan bara minuter från att slå sexton och jag har precis avslutat dagens sista möte. Funderar på att spara mailen till söndagen och kalla det för en dag.

Jag längtar hem, till att poppa en flaska champagne och hålla upp i två glas, laga en räkpasta och läsa de sista tvåhundra sidorna av Onyx Storm. Jag ska sova länge imorgon, spendera hela förmiddagen i sängen tror jag, bara göra saker som är roliga, äta sånt som är gott.

Bra så

Jag är på väg till den lilla staden. Jag ska spendera dagen på vårt kontor i möten med mina olika team och sedan ska jag spendera kvällen med mina föräldrar. Vi ska äta middag på en av restaurangerna som ligger intill tågstationen, innan tåget tar med mig hem igen.

Jag försöker träffa dem för en middag då och då när jag är i den lilla staden, men kanske inte så ofta som de egentligen hade hoppats. Det tar fortfarande så otroligt mycket energi att träffa dem. Jag har börjat förlika mig med att det kanske alltid kommer vara så, att vi aldrig kommer ha en toppenrelation. 

Vissa saker kan man inte laga och så får det vara. Ibland är saker bara vad de är.

Uppskattning

En av mina största vardagslyxgrejer är maten som vi äter. Min man brukar fråga på morgonen vad jag vill äta och sedan står det på bordet på kvällen. Aldrig är det heller något halvfabrikat. Häromdagen svarade jag pyttipanna och såg framför mig frysvarianten men nej, fram dukades en hemlagad pyttipanna med stekta ägg och egeninlagda rödbetor.

Ganska ofta förbereder han våra middagar på söndagseftermiddagen och det är nästan alltid baserat på mina önskemål. Det är en fin liten vardagslyx, att varje dag få äta mat - som någon annan dessutom oftast lagar - som man verkligen tycker om.

Ibland glömmer jag bort hur bra jag har det. 

Lycklig av blotta tanken

Jag är mycket pirrig idag. Idag släpps nämligen den tredje och sista delen i Rebecca Yarros bokserie Empyrén. Jag övervägde att vara uppe till midnatt igår för att vänta in boksläppet till Storytel, men sömnen tog mig vid tjugotre.

Min sista tanke innan jag somnade var att jag skulle vakna vid sex för att hinna läsa en timme innan jag behövde lämna sängen, men sömnen hade mig fortfarande i ett fast grepp. Bestämde sedan att inte starta boken i ljudformat på promenaden till kontoret, eftersom det skulle ge mig en kvarts lyssnande och sedan ett abrupt uppehåll på minst åtta timmar.

Istället har jag ständigt boken i tankarna, genom alla mina möten, hela tiden en längtan hem, efter att krypa upp i soffan med boken och en kopp te och flera timmars ostörd läsning. Jag blir så lycklig av blotta tanken.

Låtsasfilmen om mitt liv

Jag har övat på att romantisera livet hela helgen. Stannat för vinlunch på lördagspromenaden, ätit den perfekta tjejlunchen (rostat bröd, jordnötssmör, skivad banan, blåbärssylt) på söndagen och toppat upp med champagne på söndagskvällen. Läst en hel bok, lyssnat på vinylskivor och tittat på tre avsnitt av nån ny serie som inte var särskilt mycket att skriva hem om, om vi ska vara ärliga. 

Jag har även tagit med romantiserandet till min måndag genom att aktivt lyssna på det ändå ganska sexiga ljudet av mina höga klackar mot golvet när jag vandrat genom kontoret. Jag har också tänkt att jag är med i en film idag. Liksom betraktat min dag utifrån. Det fick mig att springa ner till cafét mittemot och hämta en kaffe efter lunchen, för så gör man på film. 

Och om livet verkligen vore en film så är det nu jag hade promenerat hem, ringt en väninna på vägen och berättat om min dag och sedan kommit hem till en man, en lagad middag och ett glas vin. Så nu gör vi så, det får bli nästa steg i denna låtsasfilmatiserade dag.

Livet och champagnen

Jag var med om en revolutionerande händelse igår. Jag menar inte att vara dramatisk men jag tror att den har förändrat mig i grunden, eller åtminstone skickat tillbaka mig i min ursprungliga riktning utan att jag ens fattat att jag befunnit mig ur fas.

Så här gick det till: vi var fyra vänner som skulle äta middag. Tre av oss anlände inom loppet av samma minut, hängde av oss och slog oss ner vid bordet. En servitör närmade sig med en bricka och tre höga glas och lät meddela att vår fjärde vän hade ringt till restaurangen för att be servitören servera oss varsitt glas champagne tillsammans med en ursäkt för att hon fortfarande var tio minuter bort.

Det är så mycket klass i den här handlingen att det är en helt annan nivå än allting annat. Det är så fint, så vackert. Det är en person som man vill vara. Jag kommer vänta hemma i hallen nästa gång jag ska äta middag ute för att få ringa restaurangen och swisha in en skumpabeställning till mitt sällskap.

Plus att det fick mig att tänka. Jag har alltid varit den största livsnjutaren jag vet. Ingen kan romantisera saker som jag. Men jag har tappat bort livsnjuteriet litegrann på sistone, har inte romantiserat livet så som jag brukar. 

Jag ska ändra på det, jag ska komma tillbaka till att tycka att livets alla tillfälligheter är vackra, även när de är lite skaviga och fula. Jag tror att jag bäst löser det genom att dricka - och bjuda på - mer champagne.