Sista veckorna

Onsdag. Det är bara jag och min man resten av veckan. Vi startar dagen klockan sex. Promenad, frukost, dusch. Vid åtta börjar arbetsdagen. Hans i vardagsrummet, min i sovrummet. Balkongdörrarna står öppna mellan sex och tjugotvå. 

Vi når en milstolpe i mitt största projekt. Imorgon ska jag presentera resultatet av ett annat projekt för delar av ledningen, sedan ha en kort avstämning med min chef inför utrullningen av ett tredje projekt.

Saker har börjat lugna ner sig. Telefonen ringer inte riktigt lika mycket. Mail strömmar fortfarande in, men tonen är inte lika brådskande. Kalendern börjar bli snudd på luftig, tillåter att arbetsdagen slutar redan vid sexton. 

Äntligen

Tjugo över elva sjunker vi ner i varsin fåtölj i väntrummet på barnkliniken. Det är bara barnet och jag där. En pappa och hans son kallas in samtidigt som vi sätter oss ner. Jag sitter längst ut på sitsen. Känner hur ryggen är alldeles spikrak. Min son vräker ut sig i fåtöljen. 

Vi hinner bara sitta någon minut innan en läkare står i dörröppningen. Hon har varma ögon ovanför munskyddet. Hon lyssnar på oss, läser i journalen och undersöker barnet. Jag håller med akutläkaren, säger hon sedan. Vi börjar med EEG och EKG och sedan tar vi det därifrån. Jag ringer runt för att se var det är kortast väntetider. 

När vi går därifrån finns det en plan, det finns ett nästa steg. Vi sätter oss på en uteservering och beställer lunch. Pratar om läkarbesöket och restriktionerna som har lagts på barnet. Inget spelande, ingen maxbelastning i träningen. Inga stressiga situationer, minst åtta timmars sömn varje natt. 

Efteråt tar han sin väska, kramar mig hej då och går till tåget. Det har gått två veckor sedan anfallet och tanken på att låta honom åka till sin pappa river inte längre sönder mig. Nu har vi en plan. Nu finns det någon mer som kämpar för honom. 

Avlägsen nedräkning

Junis sista vecka drar in. Den börjar framför det öppna sovrumsfönstret och arbetsdatorn. Benen är trötta efter midsommarhelgens sextiofemtusen steg och det två timmar långa helkroppspasset på Brommas utegym. Luften dallrar av värme. Balkongdörrarna står vidöppna från tidig morgon till sen kväll. Barnet kommer och går medan vi arbetar.

Jag tar pauser, många men inte särskilt långa, de få minuter som ges mellan möten och mail. Sjunker ner på bänken på balkongen, med fötterna högt och ryggen mot mjuka kuddar. Slukar vattenglas med isbitar, citron och mynta. Äter nektariner och kardemummaskorpor. 

Bara två veckor och fyra arbetsdagar till.

Midsommarafton

Det regnar när jag vaknar. Jag känner hur det inte gör någonting alls. Drar på ljusgrå pyjamasbyxor och en vit tisha. Kryper upp i mitt bästa hörn i soffan. Citronyoghurt och blåbär, jordgubbar och mynta, en näve granola, starkt kaffe och en ny bok. 

Kliver i min vita klänning och drar en tröja över huvudet. Fukten gör att håret lockar sig. Vi tar oss ut vid tolv. Regnet har dragit bort men lämnat en värme kvar. Vi promenerar alla tre på rad, går ett par timmar genom Stockholm.

Dukar upp en sillunch på balkongen. Sitter där i flera timmar sen. Dricker ett glas vitt vin, bryter av med kaffe, lyssnar på grannar som slamrar från öppna fönster och balkongdörrar. Solen lyser från himlen, luften är varm mot de bara benen. 

Ännu en promenad, långsam den här gången. Råraka med räkor och rom, crème fraiche, rödlök och dill. Ännu ett glas vitt. Vaniljglass med krossad choklad, jordgubbar och mynta. Sitter på balkongen tills luften mot benen är kylig. Skriver det här och tänker att det blev en fin midsommarafton ändå. 

Dagen före midsommarafton

Mina dagar är fortfarande fulla, ännu märker jag ingenting av att några semestrar pågår. Varje vecka säger jag att nästa vecka, då borde det lugna ner sig. Det sista jag gjorde idag var att titta i min kalender för veckan som kommer. Den var full.

Barnet kommer och går. Han hänger med kompisar, sitter på balkongen och ritar manga, ligger i sin säng och läser böcker. Ibland lägger han sig i min säng, bakom ryggen på mig där jag sitter framför sovrumsfönstret och jobbar, och småpratar. Det är fint. 

Jag sover fruktansvärt dåligt. Är nästan förlamad av trötthet vid tjugoett, kan inte hålla ögonen öppna, men så fort jag lägger mig ner kommer tankarna. Tvingar mig att stirra ut i mörkret medan timmarna går. 

Min mans systrar och mamma ringer. De frågar om midsommarafton och min man tittar på mig. Jag skakar på huvudet. Jag vill inte fira med någon annan än honom och barnet. Egentligen vill jag inte fira alls. Bara äta sill och färsk potatis till midsommarlunch. Gå en lång promenad, äta glass på vägen, dricka ett glas vin när vi kommer hem. 

Det är kvällen före midsommarafton och jag har fortfarande träningskläder på mig, fast flera timmar passerat sedan jag tränade. Jag hittade mig själv i köket skrubbandes köksluckorna nyss. Det kändes konstigt skönt. På köksbänken står en enorm skål med jordgubbar. De smakar sött av sommar och solsken. 

Egentligen bryr jag mig bara om barnet

På tisdag ska vi träffa det som blir barnets doktor. Remisser kommer att skickas till olika enheter inom regionen för MR-hjärna, EEG och EKG, men vi får en läkare som håller ihop alltsammans. Jag rullar skuldrorna när vi har lagt på, försöker sänka ner axlarna men känner hur musklerna protesterar.

Jag skulle vilja ha en midsommarafton med firande och glädje, men det kommer inte bli så. Jag längtar efter att känna mig avslappnat lycklig, men mina axlar är spända och bröstkorgen är darrig av oro. Jag drömmer om jordgubbstårta, solsken och ett friskt barn. 

Något jag kan göra

Tisdag. Jag har telefonen intill mig hela dagen, men Region Stockholm ringer inte igen. Luften darrar av fukt och jag längtar efter ett regn som aldrig vill falla. Min hud är ständigt täckt av ett tunt lager väta, håret lockar sig i nacken.

Jag läser resultaten från blodproverna i barnets journal. Det enda som sticker ut är nivån av kalcium som är för låg. Jag ger barnet i uppdrag att äta en glass om dagen hela sommaren. Jag hade valt en ny varje dag, säger jag. Ätit mig genom GB, Sia och Triumf.

Jag läser att nötter innehåller kalcium och hackar ner ett par nävar hasselnötter i en banankaka. Köper hem ost och häller upp mjölk till middagen. Det är kanske inte mycket, men det är något som jag kan göra.    

Väntar lite till

Min vänstra arm gör ont att lyfta. Det lilla nålsticket från vaccinsprutan är ömt. Jag missade precis ett samtal från Region Stockholm. Det går inte att ringa upp numret, där finns bara en telefonsvarare som berättar att samtalet kommer från en av regionens mottagningar. 

Jag ser framför mig hur någon sitter med min sons remiss i handen. Jag har låst telefonen vid min hand nu. Har ljudet på hela tiden, för första gången på jag vet inte hur många år. Kissade precis det allra snabbaste jag kunde för att inte riskera ännu ett missat samtal.

Romantisk middag för tre

Idag firar min man och jag elva år tillsammans. Han trodde häromdagen att det var femton år. Antar att det är för att livet med mig känns som en evighet. Hursomhelst. Vi brukar fira genom att dela en flaska champagne, äta något fint och göra oss en kväll bara vi.

Idag kände ingen av oss för att gå hemifrån. Ingenting känns så tryggt just nu som att ha barnet innanför samma väggar. Det är helt okej om han vill gå hemifrån eller vara med vänner, men just nu vill inte jag vara den som lämnar.

Så vi tvingade barnet att laga en trerättersmiddag åt oss. Får jag sitta och äta med er eller behöver jag sitta ensam i köket? frågade han medan han dukade på balkongen. Du kan sitta med oss, sade vi. Då är du nära om vi behöver mer vin.

Vi fick en toast skagen till förrätt, brynt spetskål och ryggbiff till varmrätt och rabarberpaj med glass och jordgubbar till efterrätt. Han hade en servett över armen när han hällde upp vinet och behövde bara en gnutta hjälp i köket. Vårt bästa firande på år och dar.

Barnet nära, en sandstrand och grillade scampi

Lördag. Jag vaknar halv nio. Resten av lägenheten sover fortfarande. Smyger upp, slår på kaffe och gräddar en pannkaksfrukost. Äter jordgubbar. Barnet går till bokhandeln i gamla stan, min man åker och hjälper sin syster. 

Jag duschar, låter håret självtorka i värmen, hoppar över sminket. Drar på en baddräkt och en tunn bomullsklänning. En timme senare är alla hemma igen. Vi packar handdukar och vattenflaskor, vindruvor och kex. Åker till blå lagunen på Ekerö och ligger raklånga i solen. För första gången sedan i tisdags fastnar inte andetagen i halsen.  

Äter scampi grillade i olivolja, chili och vitlök på en bädd av sallad och citronaioli. Dricker ett glas rödvin och sitter kvar på balkongen efteråt. Har alltid barnet i närheten. Skriver det här och tänker att nästa steg, nästa steg är att sova. 

Och hörni, tack för alla fina ord den här veckan. Ni är verkligen som fina, fina vänner. 

Monstret i mig

Fredag. Dimman i mitt huvud har inte lättat, mitt hjärta sitter fortfarande i halsgropen. Jag tror inte att barnet tar till sig av vad som händer. Han består mest av axelryckningar. Det som hände i tisdags var ett riktigt anfall, med kramper och medvetslöshet. 

Det har hänt tidigare, fast inte lika allvarligt. Då trodde vi att det var blodtrycket som sjönk. För ungefär ett år sedan började han klaga över att armarna plötsligt skakade okontrollerat, men det var alltid hemma hos hans pappa när han hade spelat mycket dataspel så jag trodde att det hängde ihop med det. Jag skällde på hans dåliga hållning, skyllde på att nerver säkert hamnat i kläm och visade honom olika stretchövningar.

Det där äter upp mig nu. Att jag försökte bota min sons symtom på epilepsi med att stretcha. Att jag inte tog det som antagligen var det första anfallet på allvar. Att jag sa till ambulansen den där gången i september att det inte var någon fara, att de inte behövde komma. 

Jag borde ha gjort saker annorlunda.

Och förhoppningsvis är det ingenting

Apropå det jag skrev förut, att jag kan hantera en epilepsidiagnos. Jag menar inte att bagatellisera epilepsi. Jag förstår att det kan vara en svår diagnos att leva med. Att livet kan komma att förändras radikalt. 

Det jag menade var att jag kan hantera det, att vi kan arbeta med det. Att vi behöver en plan för hur hans liv måste förändras. Informera vänner och skola. Att be en kompis hålla extra koll när de badar, för vad händer om han får ett anfall i vattnet? Inte stå för nära kanten när han väntar på tunnelbanan. Att inte utsättas för stress, sköta kost och sömn noga.

Men tanken på hjärtat. Helvete. Jag har ingen plan för hur vi ska fixa det.

Det är för mycket nu

Det känns som att jag har haft hjärtklappning sedan telefonen ringde på tisdagsförmiddagen. Hjärtat sitter i halsgropen och vägrar komma ner. En kund klagar på någonting och jag blänger på datorn, vill kasta den in i väggen. Vilken annan dag som helst hade jag förstått kunden, idag vill jag bara fråga vad fan han gnäller för, förstår han inte hur skört livet är?

Barnet kom hem igår. Jag kramade honom hårt. Han säger att han inte är särskilt orolig över allt som händer, men han kramade mig väldigt hårt tillbaka. Jag läste hans journal på 1177 förut. Nu önskar jag att jag inte hade gjort det.

Jag har fokuserat på epilepsispåret, inte hjärtat, för epilepsi kan medicineras. Förstå mig rätt, det gör mig livrädd, men jag kan hantera det. Men när jag läser om avvikelserna på hans EKG och de vidare undersökningarna av hjärtat, nej dit kan inte mina tankar ta mig. 

Nattens svärta

Jag ligger i sängen och är trött, så fruktansvärt trött, men sömnen vägrar komma. Bredvid mig andas min man tungt, men det enda jag kan tänka på är att jag inte frågade läkaren vad jag gör om barnet får ännu ett anfall.  

Jag läser allt jag kan hitta om epilepsi, blundar och repeterar i hjärnan hur man lägger någon i stabilt sidoläge. Ser framför mig hur jag kommer behöva göra det på ica, på gymmet, på tunnelbaneperrongen. 

I nattmörkret tar det oändliga proportioner. När dagsljuset kommer tänker jag att vi tar det ett steg i taget. Att jag inte ska måla fan på väggarna i mitt huvud. Men jag ska ringa någon och fråga vad jag gör om det händer igen. 

Epilepsi och hjärtat

Barnets pappa ringer när jag håller på att avsluta ett möte. Ambulansen är på väg, säger han. Han bara föll ihop, jag tror att han fick ett anfall. Jag kastar mig in i bilen, måste bita mig själv i läppen och blinka blinka blinka för att inte gasa för fort, för att inte låta tårar skymma sikten.

Han är så blek när jag släpps in i rummet på akutmottagningen. De tar hundra blodprov, klistrar små lappar på hans kropp och tittar på hjärtat. Det är något som inte ser helt bra ut på hans EKG, säger doktorn. Jag skickar en remiss till Karolinska för tjugofyratimmars-EKG, arbets-EKG, magnetröntgen och EEG.

Barnet piggnar till medan timmarna går i den där sjukhussalen. Han har en ilsket röd bula i pannan efter fallet i golvet. Annars mår han bra. Vi bestämmer att han ska stanna den sista planerade dagen, sedan kör hans pappa honom hem imorgon. 

Jag åker hem i skenet av dagens sista sol. Startar radion men stänger av direkt. Trycker igång en ljudbok men sliter ut hörlurarna igen. Hör bara ljudet av vägen under däcken och doktorns ord i mitt huvud: vi kommer utreda två spår, epilepsi och hjärtat.

Det allra sista av vecka tjugotre

Sover länge, dricker kaffe i sängen. Tränar en och en halv timme. Duschar, låter håret självtorka, bara en gnutta smink. Långärmad klänning med knyt i midjan. Promenerar i solen, för i skuggan knottras huden. Köper ett enormt fång luktärter till den stora runda vasen som ensam tronar på matbordet.

Hans mamma och syster ringer, de är i närheten. Vi köper en kardemummalängd och brygger kaffe. Spenderar en timme i deras sällskap på balkongen. Isbitar som spricker i vattenkaraffen, tungt hängande blommor på stamfuchsian. 

Dricker ur det sista av helgens bubbel och öppnar en fin gammal Ripasso, för att det är sommar och för att vi får lust. Stryker en mörkblå klänning med svepande kjol till måndagens tjugotre grader. Barnet dröjer sig kvar hos sin pappa några dagar och när mörkret fallit tassar vi nakna genom lägenheten. Lakanen är nytvättade, vita och krispiga. Hans hud doftar sommar. Allting känns så väldigt lent.

Kom an, vecka tjugofyra

Så blir det söndag. Vi sover länge. Jag har varit trött i flera dagar. Det har varit flera tuffa deadlines på jobbet, mycket med barnets sista dagar i nian och alla aktiviteter som det inneburit och ovanpå det har vi tränat några väldigt tunga pass på sistone. 

Men så kommer söndagen och jag har fått vila i två dagar, sovit tio timmar båda helgens nätter och ätit väldigt mycket mat, så när söndagen väl kommer känner jag mig äntligen pigg och stark. Som om jag är redo för nästa tunga pass, för ännu en vecka med jobb som jagar mig och ett sommarlovsavslappnat barn.

Sommarregn och gelato

Fredag. Barnet snubblar in vid tjugotvå. Han är sprallig och glad, skjortan är inte längre instoppad och pannan är lite glansig. I handen håller han kuvertet med sina betyg. Han sjunker ner bredvid mig i soffan. Ser lycklig och avslappnad ut. 

Lördag. Vi vaknar vid nio. Slår upp sovrumsfönstret och dricker kaffe i sängen. Ytterst lite citronyoghurt och blåbär i en skål, för när Trattorian slår upp portarna väntar vi utanför. Visas till ett bord för tre. Skålar för barnet och äter brunch, avslutar med dessert och gelato. 

Promenerar långsamt hemåt längs Norr Mälarstrand. Barnet packar väskan och åker till sin pappas stad några dagar. Vi lägger oss i sängen och är fruktansvärt mätta. Utanför det öppna sovrumsfönstret strilar doften av varmt sommarregn ner. 

Om en sista dag i nian, rökta räkor och vitt vin

Barnet pysslar och håller på medan vi har våra förmiddagsmöten. Stryker skjortan, rakar sig och duschar. Står hundra år framför spegeln. Jag tvingar honom att fotograferas med mig på vår innergård innan han går. Han himlar med ögonen men ler i smyg. 

Vid tresnåret tänker jag att det räcker med jobb för veckan. Städar bort min arbetsplats, tar datorn och sätter mig på balkongen istället. Häller upp ett glas bubbel, fyller en skål med jordgubbar och en annan med chips. Skriver det här, sen ska jag skriva bok. 

Min man frågade precis hur jag känner för en kväll på balkongen med rökta räkor och aioli, ljust bröd och vitt vin. Jag känner att jag känner ganska starkt för det. Att jag vill ha det, behöver det, måste få det. 

Varsågoda för modeblogg

Jag har hittat den perfekta klädkombinationen för varma hemarbetande dagar där möten avlöser varandra: skjorta och shorts. Har ett gäng prydligare skjortor i olika färger som jag matchar med mina två par dressade shorts i svart och marinblått. 

Viker upp ärmarna på skjortorna och varierar nerstoppat med löst utanpå. Det är tillräckligt propert för videomöten och definitivt svalt nog för att inte dö av värmeslag. Hade kanske inte burit shorts på kontoret, men hemma framför sovrumsfönstret? Javisst. Dessutom även snyggt med sandaler och solglasögon när en promenerar utanför dörren.

Varsågoda för modeblogg. Vi kan väl låtsas att jag vet vad jag talar om.

Covidsommar nummer två

Vi ligger skavfötters i soffan. Har mobilerna i händerna och kastar ut förslag på olika restauranger som serverar brunch på lördag. Är det här vad vi ska göra i sommar? säger min man. Promenera in på olika hotellfrukostar och promenera ut igen när vi är så mätta att vi behöver gå bort det resten av dagen. 

Hur långt tror du att vi klarar att gå på en dag? frågar jag. Vårt rekord är tre och en halv mil. Det var när vi var i Amsterdam och promenerade hela dagen. Fem mil, säger min man. Om vi går långsamt och stannar för frukost, lunch och middag på vägen, säger han. Du är galen, säger jag. 

När tiden går för fort

Barnet kommer hem från skolan på tisdagseftermiddagen. Det var den sista skoldagen, säger han. Imorgon ska de städa hela dagen, tömma sina skåp och lämna in datorer och böcker. På torsdag ska de utflykta med båtresa och korvgrillning och sedan kommer fredagen med sin avslutningslunch, betygsutdelning och den allra sista dagen i nian.

På hans garderob hänger en kostym - klassen har bestämt att de alla ska ha kostym och finklänning - och håret är nyklippt och skorna putsade. Sneakers visserligen, men skorna är nya och han sexton, så han kommer undan med det. 

Jag kommer nog inte kunna blinka bort tårarna när han går på fredag. Hur och när vill du fira att du slutar nian? frågade jag precis. Brunch på lördag? svarade han. Och det är ju fint att jag inte är inkluderad i planerna för avslutningsdagen, att den firas med vänner. 

Vi har ju alltid lördagsbrunchen.

Älskade vardag

Så kommer måndagen. Jag har saker att göra på kontoret, så jag tar mig upp och ut. Luften är redan varm mot mina ben fast klockan bara är sju. Klänningen har korta ärmar, men jag tänker inte ens på att ta en tröja. Det behövs inte heller. 

Jag lämnar kontoret åtta timmar senare. De första regndropparna faller medan jag går. De är varma, känns nästan inte mot huden. Jag tittar i kalendern för tisdagen och hittar en statusuppföljning med en kund, men inser att jag inte har någon status att lämna. 

Slår mig ner i soffan med datorn när jag kommer hem. Min man rullar köttbullar, barnet ligger sömnig i soffan och läser, utslagen efter sin klassresa hela helgen. Dricker en kopp kaffe, sammanställer en status, njuter av att vara alla tre igen.

Blommor och bin

Så jag lade fötterna högt igår, men ganska snabbt försvann de ner igen. Min blick fastnade på vår balkong som fortfarande är trist och inte alls redo för sommaren. Ska vi åka och köpa blommor? frågade jag min man. Javisst, svarade han.

Några timmar senare var balkongen skrubbad, möblerna framme och blommorna i sina balkonglådor och krukor. Foodorade sushi och premiäråt vår första balkongmiddag för i år, medan luften fortfarande var sommarvarm.

Men det var igår och idag är en annan dag. Mitt barn packar för att åka på klassresa. Jag sitter bredvid och försöker dölja att jag är lite ängslig. Inte för att något hemskt skulle hända, det är mer tanken på allt som inte alls är hemskt som faktiskt kanske kommer att hända. Alla hans första gånger av sånt som vuxenlivet innebär.

Finland, vin och fredag

Vi har vårt vanliga avdelningsmöte klockan tio. Stressig dag, stort fokus på Finland, säger min chef till oss. Jag tänker att det låter lite konstigt men rycker på axlarna, orkar inte uppbringa energi att fråga vad det rör sig om. 

Vi har ett eget möte efteråt, min chef och jag, om ett par andra projekt som inte är Finland. Vad handlar mötet med Finland om? frågar han. Va? säger jag. Mötet som vi har med Finland om en timme, vad handlar det om? frågar han igen. Jag har inget möte med Finland om en timme, säger jag. Jo, det har vi, säger han. 

Så tittar han i sin möteskallelse och det är bara han som är inbjuden. Säg till om även C ska kallas står det i inbjudan, men det har han inte sett. Vi lägger de andra projekten åt sidan och fokuserar på Finland. Skriver ihop en kort presentation, planerar vem som säger vad, sen kastar vi oss in i mötet. 

Jag har inte pratat engelska sedan vi var utomlands sist, vilket ju är ett par år sedan eftersom covid kom i vägen, och jag hinner bli lite nervös innan. Efteråt hoppar jag direkt in i nästa möte och sedan nästa igen. Äter inte lunch förrän klockan slår femton. 

Men till sist tar arbetsdagen slut och jag hittar ut, köper ett fång blommor i smutsvitt, blekrosa och grönt, och en flaska krispigt vitt vin. Lägger vinet på kylning och fötterna högt.

Sommar, sommar, sommar

Det verkar som att sommaren kom med juni. Igår hade jag premiär för klänning och bara ben. Idag har jag en tunn topp nerstoppad i en silkig kjol som når precis ner till vaderna. Fötterna är bara, nagellacket på tånaglarna är klarrött och även om fötterna fortfarande är bleka känns ingenting annat så mycket som sommar.

Det skulle vara klorofyllgröna träd och ett hav av filtar i parkerna då. Rosévin på balkongen. Musslor på en uteservering och iskallt vitt vin. En knallblå himmel. Att plantera sommarblommor i balkonglådorna och känna hur luften är alldeles ljummen på vår innergård. Att dra sig in i skuggan en riktigt het dag. Syrlig lemonad och jordgubbar. Glass som smälter nästan direkt. En solvarm klippa under kroppen och havet intill.

Det är dags nu, hörni. Vi är där nu.

När maj blir juni

Det är fortfarande ljust när vi går och lägger oss. Det bleka ljuset tar sig in på sidorna av rullgardinen, men vi är så trötta. Jag skriver alla mina vakna timmar. Uppdragsbeskrivningar på dagarna, här efteråt, på boken om kvällarna. 

Jag har så många ord i huvudet och fingrar som är stela när kvällarna kommer. Barnets tröjor börjar sitta trångt över axlarna och jag beställer nya, storlek medium på vuxenavdelningen. Det är så konstigt att jag har ett barn som drar medium på vuxenavdelningen. 

Jag textar barnet när skolan slutat. Vi vill ha glass! Han frågar vilken sort och jag svarar, daimstrut och nogger. Han kommer hem med tre glassar i händerna och vi sjunker ner på rad i soffan för en stund. Balkongdörren står på glänt hela dagarna, sovrumsfönstret med en öppen glipa. Det doftar av sommar där ute.

Ska bli stark som en björn

Nu ska jag erkänna något pinsamt: jag är fascinerad över min kropp. Det är åtta månader sedan jag började på gym och jag kommer allt oftare på mig själv med att betrakta min spegelbild efter duschen, studera musklerna som långsamt dykt upp på kroppen. 

Igår flexade jag biceps medan jag borstade tänderna. Jag vet, herregud och så vidare. Förstår att det är hundra procent töntigt, men min kropp har aldrig haft muskler förut. Åtminstone inte några som syns. Känner mig väldigt tuff.