Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva känslorna som bor i mig. Jag vet inte om fredagskvällen var en käftsmäll eller ett uppvaknande. För något år sedan läste jag en bok om en kvinna som vaknade upp ur en minnesförlust och inte mindes de senaste tio åren. Den kvinna som hon hade blivit var inte längre kvinnan som hon trodde sig vara.
Det är så det känns nu, bara att jag minns varenda jävla steg i hur det blev så här. Jag skäms över vem jag har varit. Jag är inte van vid de här känslorna, vet inte hur jag ska hantera känslor av skuld och dåligt samvete.
Jag antar att det är käftsmällen. Uppvaknandet är den del där det funnits en osäkerhet som gjort att jag avskärmat mig från min man och vår relation det senaste året och att jag nu ligger vaken på nätterna och går sönder av tanken på att han inte längre vill vara med mig. (Det har han inte sagt, men ni vet, tankar vandrar.)
Så jag gör det enda som jag vet hur man gör: skriver listor över saker som jag behöver göra. Små saker, som att varje dag säga att jag älskar honom. Stora saker, som att varje dag faktiskt visa att jag älskar honom, få honom att känna det. Saker som jag har glömt, men sånt som jag verkligen, innerligt menar.
Jag fattar inte riktigt. Det har låtit i bloggen som att ni haft det jättebra på sistone, spenderat massor med tid tillsammans, varit innerliga och nära med varandra. Som en riktig drömrelation. Vad känner du skuld för? För att du träffar kompisar ibland? Jobbat mycket har du ju gjort, men det gjorde han också. Vari består skulden?
SvaraRaderaDet är nog snarare jag som har haft det jättebra? Umgåtts med vänner, ätit middag i olika sällskap, rest med kollegor. Det fysiska samlivet har varit jättebra, för att jag har liksom tagit för mig och well, han är man, han har inte direkt tackat nej. Men jag har inte varit närvarande i det känslomässiga. Jag har bara prioriterat mig själv och inte oss eller honom. Jag har gjort det jag har velat när jag har velat göra det. De kvällar som jag har varit hemma har jag jobbat oerhört mycket, väldigt mycket mer än vad han har gjort. Vi har definitivt haft en obalans, det måste jag ge honom. Han har rätt att ställa de här kraven på mig.
RaderaJa, mnja, hur konstruktivt är det egentligen att känna skam och skuld? Min terapeut säger att skam alltid är ett utslag av ens trauma (och i mitt fall av mina mönster av otrygg anknytning) och handlar mer om en själv än den andra personen.
SvaraRaderaAtt däremot tänka till efter ett gräl och verkligen sätta sig in i den andra personens perspektiv tror jag är bra och stärker förhållandet. I sluttampen handlar det ju i er bådas fall om att jämka mellan privatlivet och arbetslivet och som kommentaren innan sa, där har ni ju båda haft svårt att hitta en balans så borde kunna förstå varandra bättre och prioritera varandra mer.
När du drog dig tillbaka och prioriterade dig själv så var det ju - som jag läste det iallafall - en slags försvar då när han jobbade 150% - det gör dig inte till ett själviskt monster åt något håll, du försökte bara hitta en lösning i en svår situation så att du inte skulle bli sårad mer. Också: skämdes han när han prioriterade jobbet mer än dig?
Hoppas ni kan balansera ut scheman och samvaro och vara måna om varandra framöver!
Kram
Fast jag tror att det är jättenyttigt att känna skam om man har gjort något som inte varit okej. Hade jag bara ryckt på axlarna och gått vidare hade det ju visat att jag inte brytt mig. Så för mig har hela den här känslostormen varit nyttig och jag är tacksam för den, för det blev så tydligt för mig själv att jag verkligen inte vill göra saker som sårar honom.
RaderaSen är jag 100% med på att det inte får bli ett ältande. Att man behöver förlåta sig själv, bara man först rustar sig för att undvika samma situation i framtiden.