Jag skriver utkast som jag aldrig publicerar. Det är tankar som jag ännu inte har tänkt färdigt och som jag inte vet om jag kan stå för. Det är naket och alldeles för ärligt och inte ämnat för någon annan.
Jag har bestämt mig för att pausa alla tankar. Att sluta känna. Under en tid bara flyta med. Jag tänker att om jag inte tänker så kommer jag en dag bara veta.
Så går en helg och det är bara barnet och jag nästan hela tiden. Min man hjälper sin syster. Det känns bra att bara vara vi. Som att jag kan andas. Vi går och tränar. Barnet sitter och pluggar vid matbordet medan jag städar. Vi promenerar sida vid sida, köper varsin kaffe när alla semlor i Stockholm tagit slut.
Så kommer söndagen och barnet går och pluggar på café med kompisar. Jag promenerar i hörlurar, hänger en tvätt, bakar en kaka. Min man kommer hem och det känns lite enklare att låta honom hålla om mig.
Det är fredagskväll och jag står vid köksbänken och hackar saker till middagen. Barnet sitter vid matbordet och gör någon teknikuppgift. Det är bara vi hemma och jag har ställt en liten skål med godis på matbordet.
Jag tänker att det kommer bli bra ändå, även om det bara blir han och jag. Om det är här allting slutar, så kommer det bli bra ändå.
Vi går och tränar, bara han och jag. Det är meningen att vi ska få lite tid tillsammans. Vi hinner bara börja innan han får ett mail med en halvfärdig presentation inför ett möte morgonen därpå. Så han avbryter träningen och går hem.
Jag stannar kvar, men övningarna blir bara halvhjärtade. Sätter mig i omklädningsrummet med ryggen mot skåpet. Gråter när ingen ser. Det är i omklädningsrummet på gymmet som jag erkänner för mig själv hur olycklig jag är.
Skriver tre olika utkast men publicerar inte något. Det här är nummer fyra och vi får se hur det går. Jag pendlar så våldsamt. Vill backa ena sekunden och gå framåt nästa. Tänker att jag inte orkar tänka längre.
Det är meningen att jag ska jobba men jag fastnar hela tiden på samma rad i excelarket. Letar i olika program men glömmer bort vad jag letar efter. Tänker att jag inte orkar längre.
Snälla rara kan februari vara över snart? Jag lastar februari för allt.
Jag kastar skalet från en apelsin. Blir stående vid köksbänken, fastnar med blicken utanför. Det har gått från snö till regn till snö. Mittemot dansar ett litet barn i blöja med händerna mot fönstret. Små lampor glittrar runt balkongräcket.
Barnet sitter vid matbordet och räknar matte. Från ena hörnet i vardagsrummet lyser min mans dator svagt. Det enda som hörs är ljudet av hans fingrar mot tangenterna.
Jag drömmer om hans händer kupade runt mitt ansikte när han kysser mig. Jag sitter gränsle över hans knä, hans händer tar sig innanför min klänning, varma andetag nuddar min hud. Jag fastnar i fantasier om hur hans läppar rör vid mig. Känner hans fingrar i mitt hår.
Men det är bara fantasier och jag stannar kvar i verkligheten, även om det känns.
Vi börjar prata på lördagskvällen. Dricker whisky och pratar, pratar, pratar. Om allt som skaver. Vi kommer ingenstans, inte egentligen. Det finns ingenting som kan förändras. Hans arbete kräver för mycket av honom.
Kanske kan jag vänta ut det, kanske blir det bättre med tiden. Kanske blir det inte det.
Fredag kväll. Ett sms ligger och väntar i min telefon när jag kommer hem från gymmet. Mitt hjärta fladdrar till och jag märker hur jag ler, fast jag inte vill. Tvingar bort tankarna, duschar och byter om, häller upp ett glas vin.
Lördag morgon. Jag vaknar av min mans händer mot min kropp. Jag drar mig undan och går upp, säger att jag behöver kaffe, lämnar honom kvar i sängen. Byter om till springkläder. Springer sex kilometer.
Lördag eftermiddag. Hans syster och mamma kommer. Vi promenerar till hans andra syster. Dricker bubbel och ber om ett bord för sex på en restaurang. Jag är där fast ändå inte. Har en härva i mitt huvud.
Det är kväll och jag står lutad mot köksbänken. Han säger att han måste ta ett möte och sträcker sig efter sina hörlurar. Det rinner över och jag fräser att han inte kan bli förvånad den dagen allting går sönder.
Allting? säger han. Vi, säger jag. Är vi på väg dit? frågar han och jag frågar hur fan han inte kan märka det. Jag har varit för disträ av jobbet för att tänka så, säger han. Jag tittar på honom. Jag antar att det är precis det du menar, säger han.
Hans dator plingar till och en ruta dyker upp i hörnet. Mötet börjar nu, säger han. Jag nickar och lämnar rummet. En timme senare lägger han sig bakom mig. Ingenting kommer gå sönder, säger han och jag tänker tankar som han aldrig hör.
Jag spenderar dagen på kontoret. Träffar min nya chef, pratar om min framtid med hans chef. Kliver på tunnelbanan hem och tänker att jag inte ska vara så hård mot min man. Att jag hädanefter ska anstränga mig mer, vara mer förstående.
Så kliver jag in genom dörren och jag känner mig glad. Hänger av kappan och säger att jag träffat min nya chef. Okej, säger min man. Jag börjar berätta om mötet. Jag måste verkligen skriva klart det här mailet, kan vi prata sen? säger han.
Det var för flera timmar sedan och han har fortfarande inte frågat hur min dag var.
Förlåt för allt det kryptiska som har varit. Det är över nu, jag lovar. Har slutat lyssna på Melissa Horn och börjat lyssna på Eminem. Det gjorde underverk för hur jag mår. Imorgon ska jag träffa min nya chef. Har hört att han är tjugonio och skitsnygg. Det blir spännande.
Jag sitter på sängkanten. Armbågarna mot knäna, tårna i golvet, i händerna ett whiskyglas. Jag har struntat i träningen, inte orkat gå mina tiotusen steg, och jag har dåligt samvete för det. Jag har dåligt samvete för det mesta.
För att jag inte är bättre, för att jag inte är mer, för att jag inte är rätt.
Min man sitter framför sin dator och jobbar. Han har gjort det hela kvällen. Hela veckan, hela månaden, hela året. Jag har hörlurar i, lyssnar på Melissa Horn. Det kan inte komma någonting bra ur det. Jag sneglar på min telefon. Tar en sipp ur whiskyglaset istället.
Jag får ett sms när jag är en tunnelbanestation hemifrån. Ett paket som väntar i en instabox. Tar med det hem, lägger det på sängen och loggar in i dagens sista möte. Efteråt packar jag försiktigt upp mjuka spetsar att bära allra närmast huden.
Det är alla hjärtans dag och jag viker in de nya underkläderna i skåpet. Jag går till gymmet. Kommer hem igen. Duschar, stryker en klänning, bättrar på sminket. Barnet går och köper en pizza. Min man har fastnat i ett möte, är irriterad och stressad när vi måste skynda oss till restaurangen.
Det är alla hjärtans dag och mina nya underkläder ligger kvar i garderoben.
Jag skriver och raderar. Börjar om gång på gång. Till sist publicerar jag, men raderar direkt. Tänker att det aldrig borde ha varit något annat än ett utkast. Tänker att allting som finns i hjärnan bara är utkast. Ska man verkligen behöva stå för sånt som man tänker?
Helvete, nu spillde jag ut min drink över datorn och den blev alldeles kladdig, vilket väl är för jävla typiskt.
Min man är svartsjuk på Jack Reacher. Vi har båda läst böckerna och nu tittar vi på serien. Reacher gör något extra manligt och jag vet inte om jag ler eller skrattar eller vad jag gör, men något får min man att buffa till mig.
Hallå, jag sitter precis här bredvid dig, säger han. Men kom igen, säger jag. Det är ju Jack Reacher, det är fånigt samt pyttelite sexigt. Han grymtar, men sen ler han. Ibland vet jag också vad klockan är utan att titta, säger han och jag skrattar. Klart du gör, säger jag.
Jag råkar klicka fram mina utkast. Bläddrar bland ett dussin opublicerade inlägg, läser ett efter ett, minns dem alla. De gör ont att läsa. Det är gräl som jag haft med min man, känslor av osynlighet och otillräcklighet, smärtan när barnet precis fått sitt första stora epilepsianfall och oron när medicinen skulle sättas in.
Jag vet inte varför de aldrig publicerades. Kanske var det för privat, för ärligt. Kanske var känslorna bara för många, kanske var det för mycket av allting.
Jag brukar inte se mig själv som fåfäng, men tiden som vi lever i nu, med alla dessa teamsmöten, är brutal. När man råkar se sig själv i någons skärmdelning och alla skavanker ligger där rakt framför en, det är hemskt.
Vid trettiofem kom rynkorna och jag kan leva med dem, de är en del av livet, men att få dem upptrycka över en datorskärm när man är oförberedd, det är fan fruktansvärt.
Huvudvärken slår till när jag är halvvägs genom mitt träningspass. Den skär in från sidan av huvudet. Två övningar senare ligger jag i benpressen och känner illamåendet. Säger till barnet att vi nog får bryta.
Lägger mig under dubbla täcken och fryser. Världen snurrar när jag försöker fokusera ovanför täcket. Det bultar i armen. Jag sover i kvartar. Vaknar, somnar om, vaknar igen.
Så kommer tisdagen. Bokar av ett möte, genomför ett annat lutad mot sänggaveln och med datorn i knäet. Sover två timmar och vaknar utan feber, men fortfarande med en känsla av att vara överkörd.
För protokoll på ett möte mellan tretton och sjutton. Är som död efteråt. Svarar på mail som jag försummat under dagen. Nu ska jag gå och lägga mig igen och imorgon, imorgon kommer jag vara frisk.
Måndag. Jag ligger efter med mailen sedan den där konferensen. Sliter halva dagen, gör mina möten, slutför det som jag har planerat. På lunchen får jag min tredje vaccinspruta. En timme senare kan jag inte lyfta armen.
Pratar med Rachel över en skärm. Hur in i helvete tänkte du nu? säger hon. Först covid och sen direkt på vaccinet? Jag hostar lite försiktigt. Var det dumt? frågar jag. Hoppas du vaknar imorgon, säger hon.
Det hoppas jag med.
Går äntligen till gymmet. Kör genom hela överkroppen på en och en halv timme, gör inga övningar tungt, bara några set per övning. Imorgon ska jag göra samma sak mot rumpa och ben, på tisdag ska jag testa springa en stund och på onsdag dricker vi vin och äter piggelin. Skoja bara. Dricker vin varje dag. Skoja igen.
Nä men lite allvar nu. Lägenheten är ren, tvättkorgen är tom, näsan är inte längre lika täppt och jag har tränat. På matbordet sträcker tulpanerna ut sig i sin krokiga härlighet och min man har lagat gulaschsoppa sedan lunch. Jag tror att jag känner livet i mig igen.
Jag vaknar av att solen tar sig in i springorna runt rullgardinen. Från köket sprider sig kaffedoft. En kopp placeras på sängbordet. Ligger kvar under täcket, tills solen lyser för starkt. Jeans, stickad tröja och läppglans. Trottoarerna är torra och jag orkar gå en timme.
Det känns i kroppen att jag har haft ett par veckor med covid, mycket jobb och en konferens. Jag längtar efter att träna, men orkar inte riktigt ännu. Istället torkar jag alla ytor, dammsuger golven, köper tulpaner och ställer på matbordet.
Barnet hinner åka till sin pappa innan jag kommer hem. Jag pratar med honom i telefon, säger att vi ses på söndag. Jag är helt slut när jag till sist väller in genom dörren. Min man frågar vad jag vill göra.
Soffa, vin och hämtmat, tack så mycket, säger jag. Betrakta det som ordnat, säger han.
Första dagen avklarad. Det var en intressant dag. Oerhört lyxigt att kunna luta sig tillbaka och bara lyssna. Att inte ha något att fixa, inget att förbereda, inget att lösa. Imorgon är det min tur att tala, men jag kan ämnet utan och innan och jag är förberedd.
Nu väntar en trerätters middag och ett glas vin och ännu en natt i en enorm hotellsäng. Inte jättetokigt, något av det.
Checkar in på hotellet. Hänger upp mina två klänningar. Ställer necessären på marmoren i badrummet. Granskar min spegelbild. En borste genom håret och nytt läppstift. Hänger kappan över armen.
Slår mig ner i hotellbaren och beställer en Cosmopolitan och här är jag nu. Jag ska sitta här, dricka min drink, hitta ut för en tidig middag och sedan göra en tidig kväll.
Jag lägger min väska på sängen. Öppnar garderobsdörrarna och bläddrar bland galgarna. Vad gör du? frågar min man. Packar för Jönköping, säger jag. Ska du verkligen åka? säger han. Jag säger att det har gått sju dagar sedan de första symtomen, fyra dagar sedan febern försvann och tre dagar sedan jag slutade känna mig manglad.
Jag åker, säger jag. Han ställer sig bakom mig, lägger sina armar runt mig. Åk inte, säger han. Jag kommer hem igen, säger jag. Alltid något, säger han.
