Livet går vidare.

Vaknar till ett Stockholm i dimma. Mörka jeans och stickad tröja, höga klackar och håret i en Brigitte Bardot-snodd. En kaffe i handen till vår regionchef, för sist vi sågs förlorade jag en drinktävling mot honom.

Spenderar dagen i samma mötesrum, men med olika människor. Min chef ritar på en whiteboard och jag antecknar. Tar hans penna och stryker, ändrar, lägger till och han hummar, nickar, tar tillbaka pennan. 

Och jag planerar en gala, ett julbord och en kontorsflytt. Spenderar den sista timmen vid mitt skrivbord. Det är bara jag och min chef kvar, våra skrivbordslampor är de enda ljuskällorna och utanför har mörkret fallit. 

Den allra sista stunden lutar vi oss tillbaka, sitter där utan att säga något. Pratar inte om vad vi tänker på. Har hittat tystnaden. Vi ses imorgon, säger jag till sist och tar min väska. Vi ses imorgon, säger han.

Ett snabbt hej.

Hej, det är jag, jag är tillbaka. Har ni förresten hört Taylor Swifts låt Anti-Hero? Det är den när hon sjunger It’s me. Hi! I’m the problem, it’s me. Meningarna har fastnat i min hjärna och jag tror inte att det någonsin funnits en låttext som passat bättre.

Klockan är halv sex och jag borde sova, men jag drömde om någon och vaknade med ett ryck. Kollade telefonen, för jag hade en känsla, men hans namn fanns inte där.

Det har varit tre långa dagar. Fantastiska mässdagar och roliga kvällar. Men också mycket alkohol och lite sömn. Det känns i kroppen. Det är mycket som känns i kroppen, hjärtat, själen just nu. 

De tre dagarna.

Jag hade tänkt försöka hålla bloggen vid liv de här tre dagarna, men nu är första mässdagen klar och jag sitter på pendeln på väg hem. Jag kommer ha exakt tjugotre minuter på mig för att duscha, bättra på makeupen och kliva i min klänning innan jag behöver lämna för middag och vin med gänget.

Så de här dagarna hittar ni mig på instagram, klicka bara på bilden intill så är ni där. Tack, hej och puss.

Så redo som man kan bli.

Måndag klockan åtta. Klickar mig in i ett tvåtimmarsmöte för att låta fyra nya avtal passera genom gatening. Går från teamsmötet till duschen. Jeans och stickad tröja. Köper blommor som egentligen mest är kvistar, grenar och bär. Äter en grötlunch på Fabrique.

Måndag klockan tolv. Kliver in på Stockholmsmässan och registrerar ett workpass. Det är människor överallt, truckar och pallar, montrar byggs, folk ropar och pekar. Jag hittar vår monter. Den är precis så fin som jag vågade hoppas. Jag blir en av de som ropar och pekar, svarar på tusen frågor, berättar och instruerar.

Måndag klockan arton. Vi river bort skyddsplasten från mattan på golvet, placerar ut loungegrupperna på sina platser och ställer små sticklingsvaser på borden. När jag går därifrån vänder jag mig om, stannar och tittar, kan inte hindra ett leende.

Måndag klockan tjugo. Jag gör de allra sista inköpen på vägen hem, packar en papperspåse och ställer att vänta i hallen, svarar på dagens alla mail, skriver ett autosvar om att man hittar mig på Skyddsmässan.

Måndag klockan tjugotvå. Stryker tre vita skjortor och hänger i bokhyllan intill ett par svarta byxor, fästa i sina pressveck. Steamar tre klänningar till kvällarna, för mellan mässa och middag kommer jag bara hinna hem och genom duschen, kliva i en klänning och snabbt bättra på makeupen.

Och i kroppen bor en trött men lycklig känsla.

Klockan är strax efter två när jag diskar det sista vinglaset. Tar bort duken från bordet, torkar av och ställer tillbaka vaserna och ljusen. Min man viker ihop balkongbordet och ställer i hallen, jag torkar av köksbänken.

Vaknar till en söndag med klarblå himmel och solkatter på vardagsrumsgolvet. Vi har en ledig söndag, en kontrast mot lördagen på Skansen tillsammans med min stora brokiga familj. Mjuka jeans och tunn tröja. Sävliga samtal över frukosten, mil från middagen kvällen före med åtta personer runt samma bord.

Men nu är sextioårsfirandet färdigt och slut. Det är dags att styra om fokuset tillbaka till mässan. Dags att dra på en stickad tröja, skor och blazer och hitta ut, hitta skålar och vaser till vår monter. 

Om att vara redo för en mamma.

I vardagsrummet står matbordet och balkongbordet intill varandra, täckta av en grå duk. Mässingsljusstakar med höga roströda ljus, ensamma honungsgula rosor i gamla spritflaskor. Åtta dukade platser.

Ansiktsmask, hårinpackning. Röda naglar, röda läppar. Kliver i vida svarta byxor och en svart stickad tröja. Steamar kvällens kläder och hänger i bokhyllan. Hämtar tårtan, köper chark och bröd. Håller span på klockan, har tretton som deadline. 

Då ankommer tåget från den lilla staden och då ska vi stå där, redo för ett dygn med min familj, redo för att fira min mammas sextioårsdag. 

Nedräkning.

Fyra dagar kvar till mässan, en dag till mammas sextioårsfirande. Jag vaknar halv fem, har drömt att min mamma har bjudit in hela släkten till vår överraskning och min första tanke är att jag måste boka om allt. Min andra tanke är att det bara var en dröm.

Jag hoppar av vid centralen varje dag efter jobbet, alltid med en ny inköpslista att beta av. Efter sjutton och fram till söndag förmiddag får mässan vänta. Ikväll ska jag städa, duka ett långbord i vardagsrummet och stämma av det allra sista med min bror.

Nuet och drömmen.

Jag har en ny fäbless för klassisk musik. Har det i bakgrunden när jag är hemma. Jag vet inte om det är för att det är mörkt när jag kommer hem, om det kanske är för känslan när man tänder ljus och häller upp ett glas vin och börjar pyssla i köket.

Den här veckan har varit så från måndag till nu. Sena arbetsdagar och mörka kvällar. Levande ljus och klassisk musik. En halvtimme på yogamattan och ett glas vin som räcker hela kvällen.

Jag drömmer om att alltid ha det så. Det är inte en omöjlig dröm, inte om vi gör slag i saken och flyttar kontoret till city. Då skulle jag kunna träna på morgonen och fortfarande vara på kontoret halv nio. Komma hem till en kväll med vin, yoga och klassisk musik vid arton. Vilket liv det hade varit.

Livet just nu.

Livet består mest av att bocka av saker på olika listor. En lista för jobbet, den som tar oss till en färdig mässa på tisdag, och en lista för firandet av min mammas sextioårsdag på lördag. Betar av från den första listan på dagarna och från den andra listan på kvällarna.

Hinner inte, orkar inte, träna tungt men ligger på yogamattan en stund varje dag. Stretchar, böjer och bänder. Häller upp ett glas vin sent på kvällen, tänder ljusen på bordet, sätter mig i soffan och läser något som inte är en lista, försöker att inte tänka på saker som ska göras. När november kommer ska jag andas.

Förskräckt och förväntansfull.

Om prick en vecka går startskottet för nordens största säkerhetsmässa. Den har tagit nästan all min vakna tid den senaste månaden. Vi har tagit fram en monter, planerat för content kring de affärsområden som ska visas upp, skapat det digitala materialet, bestämt hur mässan ska bemannas, bokat hotell, affärsmöten och middagar, skrivit ihop inbjudningar till våra kunder.

Vår monter är en av mässans största och jag tror att den kommer vara en av de finaste. Jag vågar vara stolt redan nu, innan vi ens är i mål. Det är inte min förtjänst, det är tack vare mitt team. Det är en ynnest att få arbeta med människor som är proffs ut i fingerspetsarna.

Jag drömmer om aktivitetslistan på nätterna. Kommer på tusen små saker varje dag. Jag får en lätt hjärtklappning när jag tänker på hur det kommer kännas att kliva in i montern på tisdagsmorgonen, redo för tre dagars mässjobb.

Hej och välkommen, vecka fyrtiotvå.

Måndagen kommer och går. Kort kjol, strumpbyxor och en stickad tröja lånad ur barnets garderob. Står vid mitt skrivbord och får saker gjorda mest hela dagen. Känner det lilla stygnet av saknad, det som jag börjar bli rädd för att det aldrig ska gå över.

Där ute har löven börjat falla, lagt sig som ett rostrött täcke på marken, lämnat grenarna kala och knotiga. Jag sparkar upp löven i luften när jag går på den slingrande gångvägen mellan kontoret och tunnelbanan.

Och så gick en helg.

Fredag. Steamar en klänning och hänger i bokhyllan. Duschar länge, smörjer kroppen, blåser ut håret. Ansiktsvatten, serum och kräm. Ett glas vin på handfatskanten medan jag gör mig färdig. Hittar ut i kvällen med min man för middag och drinkar.

Lördag. Det är fortfarande mörkt när jag vaknar, fast klockan är sju. Smyger upp, tänder ljus. Kaffe, filt och bok i soffan tills min man vaknar och himlen klarnat. Tvättar fönster, planterar ljung på balkongen, går ärenden. Fikar med min familj på teams. Äppelvin, choklad och en bok, ensam hemma. Och så till sist margaritas och tacos. Mina fötter i hans knä i soffan.

Söndag. Sover till nio. Hittar ut på gatorna innan regnet kommer. Hela eftermiddagen smattrar det mot rutorna. Han startar en gryta och går till gymmet. Jag spenderar timmar i köket. Hackar, skär och rör. En paj och en köttfärssås åker in i frysen och vi är redo för en vecka där ingen hinner laga mat. Och nu är klockan nitton och jag tror att det är första gången idag som jag sitter ner. Jag ska hälla upp ett glas vin och sedan göra helgens sista syssla: damma, dammsuga, torka.

Höstlov och universitet.

Trillade över en länk på instagram och föll dit direkt. Eftersom jag inte den som sitter inne på ett tips kommer här något för den som befinner sig i Stockholm med eller utan barn på höstlovet: Hallwylska.

Frågade barnet om han ville gå på den otäcka vandringen för vuxna och det ville han, så jag knep två biljetter till onsdagens sena visning. Det är särskilt fint för det blir startskottet på ett par dygn bara vi. På torsdagsmorgonen tar vi tåget till Göteborg, barnet och jag.

Jag har bokat varsitt rum på Hotell Bellora. Ska visa barnet mitt favorithotell, äta deras pannkakor till frukost, låta honom beställa en alkoholfri drink innan middagen. Men mest ska vi känna på Göteborg, spana på Chalmers och fundera på om det blir barnets nästa stad.

På jullovet ska vi göra samma sak i Umeå och när våren kommer åker vi till Lund och därifrån till Köpenhamn. Han ska bli arkitekt när han bli stor, barnet, och då är det de städerna som han har att välja på. Och Stockholm och KTH förstås, vilket jag i smyg hoppas på men inte kommer säga högt.

Om att ha en date.

Jag har en date ikväll. Han frågade häromdagen. Lindade sina armar om mig när jag stod och diskade, frågade om vi skulle nyttja vår barnfria helg fullt ut. Gå ut och äta, ta en drink någonstans efter maten, promenera hem i natten. Så där som vi brukade göra.

Jag lutade mig bakåt, vilade huvudet mot hans bröstkorg och svarade att det lät fint.

De små sakerna.

I det stora skåpet i hallen har jag en hylla för ljus i olika färger, former och storlekar. Intill ligger tvålar från Nesti Dante staplade på hög och sedan kommer tandkrämerna från Marvis. På matbordet står en gammal ginflaska som rymmer två snittblommor.

Ibland tänker jag att livet är alla de små sakerna. Att stå vid den där hyllan och lukta på tvålarna, fråga barnet vilken tandkrämssmak han vill ha härnäst, låta fingrarna glida över ljusen medan man gör sitt val. Att stå framför glasdörrarna hos floristen och välja vilka blommor som ska följa med hem.

Att stå i affären och välja grönsaker. Botanisera bland alla frukterna. Hitta ett riktigt bra rödvin. Bläddra bland lakanen innan man bäddar rent i sängen. Köpa ett svindyrt bröd hos en bagare. Jag tror att det är de små sakerna som gör livet.

Höstuniformen.

Jag har hittat min höstuniform. Nästan varje dag har jag en tunn långärmad tröja, en tjock stickad tröja under blazern och nertill varierar jag mellan vida byxor, så långa att de nästan nuddar marken, och kjolar som når ner på vaden eller nästan ingenstans alls. Höga stövlar eller loafers till.

Hemligheten bakom korta kjolar är svarta strumpbyxor som inte släpper genom minsta tecken på hud samt påklätt upptill. Långa ärmar men synliga nyckelben, åtminstone tills den tjocka stickade tröjan kommer på. Ett halsband med ett litet smycke som vilar precis i halsgropen. Ögonmakeup och läppstift, men håret i en slarvig snodd.

Ser ut som hösten.

Vaknar till en onsdag hemma i Stockholm, tillbaka i min egen säng. Vadlång klänning, höga stövlar och en stickad tröja. Jag har sovit dåligt och ögonen är trötta och svullna. Jag betraktar min spegelbild och tänker att det inte gör så mycket, att det passar hösten.

Tittar på mig själv och tänker att jag ser ut som långa promenader under höstklädda träd, en kaffe i handen, middag och rödvin på en liten undangömd restaurang, en kopp te och en bok i soffan sent på kvällen. 

Rapport från Malmö.

Jag pluggar i hörlurarna och startar boken när jag går till tåget. Jag började lyssna på den under söndagen, men hann bara en timme in. Jag lyssnar när jag kliver på tåget, medan jag förstrött mailar min väg fram till Malmö, när jag promenerar till hotellet.

Glider in i MJ's lobby. Får en kopp kaffe och en plats i ett lugnt hörn. Hinner två snabba möten och några samtal, sedan är mitt rum klart. Det har en rosa heltäckningsmatta, en sänggavel i sammet och ett badkar. 

Jag tar dagens sista möten från fåtöljen i hotellrummets hörn. Sedan är klockan sjutton och jag pluggar in hörlurarna igen, går ner till baren och beställer en drink. Lyssnar på boken, betraktar bartendern som gör avancerade drinkar, andas ut.

Hittar ut på Malmös gator. Promenerar till saluhallen, för jag har en svaghet för saluhallar. Fastnar för en grillad macka och ett glas rödvin. Står vid ett högt bord och äter min middag, tittar på människor och lyssnar på boken. Kan inte motstå saltkolaglassen i disken intill.

Promenerar tillbaka till hotellet. Klockan är bara nitton, men jag tappar upp ett bad. Placerar ett glas bubbel på badkarskanten. Tar ut hörlurarna och låter ljudet sväva fritt i badrummet. Ligger i värmen och lyssnar.

Och nu ligger jag under ett fluffigt täcke i hotellsängen. Ryggen lutad mot enorma kuddar, vinglaset på det lilla bordet intill, datorn i knät och boken äntligen färdig. Om jag somnar om en timme har jag åtta timmar ostörd sömn framför mig. Det vore ett fantastisk avslut på en väldigt bra dag.

Och just det, boken var Kritgubben av C.J. Tudor.

Allt kommer bli bra.

Jag har varit lycklig i helgen. Kanske inte himlastormande, men i de små sakerna. Har legat bredvid min man och tänkt att vi nog kan bli bra igen. Att känslorna finns kvar, att jag bara lät mig luras en kort stund.

Jag har städat, tränat och jobbat. Fått saker gjorda och mått bra i det. Men också sovit, lagat mat, promenerat, umgåtts med barnet, tittat på en film, börjat på en ny bok, suttit i soffan med en drink och en tidning.

Jag har känt mig lugn i att det inte är någon fara med min hälsa. Att det bara är den jäkla vaccinsprutan som skapat oreda i mig, eftersom allting började när jag fick min tredje spruta, den från moderna.

Men ja, jag har varit lycklig i helgen.

Det sista av veckan.

Vaknar till en söndag. En långsam frukost runt matbordet alla tre. Sedan går min man till barberaren, barnet till bokhandeln och jag in i badrummet. Hårinpackning och ansiktsmask. Duschar länge, målar naglarna.

Alla kommer hem samtidigt, vi går till gymmet och därifrån till korvkiosken som inte längre är en korvkiosk utan numera serverar finpizza ihoprullad i kartong. Fortsätter gatan upp till Hemköp, handlar för veckan.

Och nu sitter jag här i soffan. Jag har några timmars jobb framför mig, men lägenheten är ren, tvättkorgen tom, kylskåpet fullt och på sovrumsgolvet står min väska, redo för Malmö imorgon.

Vad jag behöver.

På fredagskvällen skakar min man ut två ZMA-tabletter i min hand. Det är ett naturligt kosttillskott som gör att man sover bättre. Jag har inte sovit på flera veckor och min kropp håller på att säga stopp. Så sväljer jag tabletterna och sover som en stock i tio timmar.

Vaknar till en lördag. Vi storstädar alla tre tillsammans. Rensar, plockar, torkar. Jag gräddar ett lass pannkakor, blandar varsin mimosa till mig och min man, dricker den långsamt medan jag städar köket. Efteråt skiner lägenheten från topp till tå och jag tror att en del av min ångest har städats bort tillsammans med dammet.

Går en långpromenad, himlen är knallblå och träden rödorangegula. En kaffe to go och tiotusen steg i benen. Kommer hem, tänder ljusen på bordet, häller upp ett glas vin. Om några minuter ska jag stänga av datorn och göra livets första vodkapasta.

Medicin.

På måndag åker jag till Malmö. Jag åker tidigt, är framme lagom till att jag hinner checka in på hotellet och ta mina sista teamsmöten på rummet. Det sista mötet slutar sjutton och efter det får jag inte jobba, det har jag bestämt.

Jag ska bo på MJ's, har bokat ett rum med badkar. Ser framför mig hur jag tar en drink ensam i baren när arbetsdagen är över, äter middag med en bok som sällskap, sjunker ner i badet efteråt. Sidenpyjamas och krispiga lakan. Somna vid tjugotvå.

Här och nu.

Vaknar på fredagen och är helt slut. Nästan som om jag är bakis, fast jag inte druckit en droppe alkohol kvällen innan. Jag har inte sovit en hel natt på flera veckor, vaknar alltid ett par timmar efter jag somnat och ligger och stirrar ut i mörkret, och det börjar kännas.

Kliver i vida kostymbyxor och en stickad tröja, håret i en snodd och bara en gnutta makeup. Jobbar från köksbordet. Behöver mjukhet och tystnad, flera koppar te och clementiner hela dagen. Orkar inte tänka, inte på någon eller något. Det är så jag ska ta mig an resten av oktober, genom att blockera jobbiga tankar och bara vara här och nu. 

Tror inte att jag orkar mer.

Jag sitter mittemot gynekologen. Hon har klara och vakna ögon. Alla cellförändringar är inte cancer, säger hon och jag nickar. Många gånger läker de ut av sig själva men jag ska ge dina en skjuts, säger hon och skriver ut ett recept. 

Hon bokar en ny tid, en månad från nu, för ett nytt prov. Och även om det är positivt finns inga skäl till panik, säger hon och ler med sina snälla ögon. Jag tror inte att du är allvarligt sjuk, säger hon och håller fast min blick.

Jag går hem, lägenheten är tyst och tom. Jag sätter mig i soffan och gråter.

På andra sidan.

Strax efter tjugoett kliver jag in genom dörren hemma. Det har varit två dagar med fjorton arbetstimmar var. Jag har en presentation, ett kundmöte, fem kvalitetskontroller och hundra mil i ryggen. Karameller från Brahehus i handväskan till barnet.

Min mailinkorg dignar över, under eftermiddagen har sms med frågor om jag sett mailen börjat trilla in, trots autosvar som berättar att jag är på tjänsteresa och är åter på torsdag. Ändå tänker jag att jag inte orkar, att det får vänta till imorgon.

Låter väskan stå kvar i hallen. Pratar med barnet medan han städar köket. Lägger mig raklång över sängen och pratar med min man när han jobbar. Duschar, borstar tänderna, drar på nattlinnet. Tillbaka till sängen, skriver det här, kämpar för att hålla ögonen öppna. Nu släcker jag. Sover om tre, två, ett.

Dagen efter kvällen före.

Trädgården är fylld med små klungor av människor. Partytält, värmelampor och filtar. Ljusslingor i taket. En bardisk som dignar av öl och vin. En blomsterbåge med mormor och morfars namn i guld, för det har man vid guldbröllop i Danmark.

Jag rör mig mellan mina morbröder och mostrar, mellan mina kusiner och kusinbarn, mina egna bröder, svägerskor och föräldrar. Kramas hela tiden för alltid dyker det upp någon som jag inte träffat på en evighet.

För fyrtiofem år sedan tog min mormor och morfar sina sex barn och lämnade Köpenhamn, hamnade där de är nu. Min mamma är den som har minst antal barn, hon stannade vid tre, och jag är den enda i kusinskaran som bara har ett barn. 

Mormor och morfars bröder och systrar - de som fortfarande lever - har kommit från Danmark och vi är så många att när min mormor ber om en gruppbild ryms inte alla på bilden, fast fotografen backar längst in i trädgårdens hörn.

Jag stannar tills det sista tåget går, sladdar in på perrongen fem minuter innan visslan tjuter, så otroligt glad för dagen tillsammans med människorna vars liv jag föddes in i.

Om ett guldbröllop.

Idag har min mormor och morfar varit gifta i femtio år. Jag sitter på ett tåg till den lilla staden, en flaska champagne och ett stort fång blommor på sätet intill. De har öppet hus hela dagen och alla kommer vara där. 

Min mammas alla syskon kommer, deras barn och barnbarn också. De som fortfarande bor i Danmark, de som flyttat till andra länder. Släktingar som jag aldrig träffat, kusiner som jag umgåtts intensivt med som barn men tappat bort när vuxenlivet kom.

Jag åker ensam, för gissa vad - min man måste jobba. Fast det gör ingenting. Han tycker inte om att umgås med min familj och jag orkar inte se honom bita ihop om sina suckar. Jag har längtat efter den här dagen. Att få vara bara jag med min familj och stora brokiga släkt.