Känslorna just nu

Hej och god morgon. Det är fredag och jag sitter i soffan med datorn i knät och kaffekoppen balanserandes på armstödet. Barnet sitter i det andra soffhörnet, även han med datorn i knät men ingen kaffekopp. Han söker jobb och jag förbereder mig inför dagens alla möten.

Vi har haft en skakig vecka. På onsdag kommer antagningsbeskedet till universitetet och det rör upp känslor av både förväntan och självtvivel. Vi rör oss så mycket upp och ner och fram och tillbaka och jag tror att det kanske är det allra svåraste med att stå bredvid någon som är deprimerad, just att måendet inte är konstant. Att det är ett ständigt pendlande mellan hopp och hopplöshet. Vägen tillbaka är verkligen inte spikrak.

Vi bråkade i veckan, min man och jag. Ett riktigt gräl, så där dränerande. Det handlade om hela den här situationen. Jag är så känslig inför den, bär alla mina känslor utanpå. Vi är okej nu, men det var ett par jobbiga dagar. Samtidigt har jag fortsatt med anhörigsamtalen. Det är som om de hjälper men också stjälper, eftersom allt blir så verkligt när jag säger orden högt.

Ja, hej och god morgon från den här fredagsmorgonen. Jag tror inte att jag mår så bra, om jag vågar känna efter. Jag skulle så gärna vilja ha en långsam helg, en som är trygg och mjuk och fluffig. Kanske titta på en film, äta efterrätt, ligga på soffan under en filt och läsa mitt på blanka dagen, promenera länge, stanna för fika. Skulle vilja att alla bara mår bra. 

Kommer aldrig frivilligt lämna min plats

Det är måndag kväll och jag är lite berusad när jag går nerför trappan och in till mig. Vi har haft styrelsemöte i vår bostadsförening och det betyder att farbröderna och jag har pladdrat i ett par timmar.

En sak som jag tycker väldigt mycket om med farbröderna är att de använder våra styrelsemöten som ursäkt för att dricka vin och skvallra. Så även i måndags. Vi inledde med glögg enligt decembers tradition och sen tyckte någon att en fråga var särskilt besvärlig att avhandla (det var den inte) och då föreslog en annan (inte jag) att den skulle diskuteras över ett glas vin.

Jag tror att det var enda gången under styrelsemötet som farbröderna var helt överens, men minnet kan svika mig eftersom vi hade tre mycket besvärliga frågor som (tydligen) krävde sitt vin för att lösa.

Men! Det är tusan fint att umgås med fyra pensionerade farbröder som alla är bildade, vältaliga och intellektuellt stimulerande. Samt snudd på alkoholiserade. Det är uppenbarligen ett sällskap att trivas i.

Om att (inte) vara arg

Apropå att vara arg på barnet: när min mamma genomförde sina självmordsförsök var jag så arg på henne. Så fruktansvärt arg. Min ena bror sa att deras relation var över vid det senaste försöket, även om den känslan mattades av när hon vaknade upp ur koman.

Men när det kommer till barnet, det finns inte ens en tillstymmelse till ilska. Inget anklagande, inga arga känslor, ingenting som hålls emot honom. Bara sorg och bedrövelse och lättnad.

Ibland funderar jag på hur det kan kännas så olika. Det är två nära relationer, även om inget förstås toppar barnet, han är närmst av alla. Men ändå, det är två väldigt olika känslor och ibland har jag lite svårt att förstå varför.

Normalitet

Jag blev arg på barnet igår. Eller arg är ett starkt ord, irriterad är nog bättre. Det var ingen stor grej, han dubbelbokade sig när vi redan hade gjort planer som jag såg fram emot, men det som jag skulle komma till var att jag blev sur på honom och det var en så skön känsla.

Det är inte det att jag inte har vågat bli arg på honom under hösten, utan snarare att de känslorna inte har funnits, även om de kanske ibland borde det. Men rädslan, oron och sorgen åt upp alla andra känslor. Lämnade inget utrymme för något annat.

Men igår blev jag irriterad. Liksom så där brusande, så det inte kunde stanna kvar inombords. Sa det till honom, vi pratade om det, han bad om ursäkt och så var det inget mer med det. Förutom att det lämnade kvar en skön känsla av normalitet.

Första december

Så blir det första december. Lägenheten är pyntad inför jul. En rosa hyacint håller på att slå ut i vasen på matbordet. Jag köpte tre dussin honungsgula stearinljus igår. Det får vara julens färg. Placerade dem i olika mässingsljusstakar runtomkring i lägenheten.

Lyssnar på julmusik när jag promenerar till kontoret. Regnet hänger i luften, prognosen säger sju grader och grått, men det hindrar inte mig. Kanske att det får mig att längta lite extra efter att komma hem, till dagens sista kopp kaffe och den allra första pralinen från Pärlans chokladkalender.

Jag har klätt mig i en outfit som egentligen förtjänar ett par pumps i handväskan och en tjusig middag efter jobbet: svart vadlång kjol i silkigt material, en finstickad svart tröja som är lite lätt oversized och tunna svarta strumpbyxor, som visserligen inte syns eftersom jag har mina stövlar i ridstövelmodell. Håret utsläppt över axlarna, rött nagellack och pärlhalsband.  

Jag har dock ingen tjusig middag att gå på, men däremot resterna av en Coq au vin som väntar där hemma. Vi lagade det till söndagsmiddag igår och det var en miljon olika steg: stycka, hacka, blanda, dränka i vin, vila, sila, göra buljong av kråset, steka först det ena sen det andra, på med vin, koka in, blanda igen, på med buljong, in i ugnen, ut från ugnen, sila, sortera, koka upp, reducera, tillbaka med allt ner i pannan igen och sen upp på tallrik.

Jag genomlevde alla stegen igen inatt medan jag sov. Vaknade med puls. Det var väldigt gott men nästa gång jag äter Coq au vin vill jag endast få det serverat på tallrik. Jag kan sträcka mig till att koka nytt potatismos ikväll samt att värma kycklingen försiktigt på spisen.