Om museum, pannkakor och dumma snubbar.

Vi hängde på Nationalmuseum på eftermiddagen igår, jag och barnet. Det var så väldigt imponerande. Jag tror inte att det är möjligt att vara olycklig om man rör sig i såna miljöer. Jo, det är klart att man kan, men ni förstår. Jag tror att jag skulle vilja arbeta i en sån miljö. Projektledare på ett museum, helvete vad fint.

Hursomhelst. Det är den sista dagen på höstlovet som barnet är hemma, därav hemmajobb i måndags, museum igår och hemmajobb även idag. Fast om en liten stund ska jag bege mig till kontoret för möten och barnet ska ta bussen till sin far. När jag skriver det här står han och steker en pannkakslunch till oss. Har jag sagt att jag älskar att ha ett stort barn?

Älskade för övrigt även imorse när jag sa att han fick äta frukost i soffan framför Netflix om han gav min favoritfilm som barn en chans, Föräldrafällan. Visade sig att han älskade den. Visade sig även att filmen fortfarande håller och jag var tvungen att lämna min plats framför datorn vid matbordet för att titta på filmen med honom.

Nåväl. Nu pannkakor, krama barnet hej då och sen kontoret. Jag har inte bestämt mig för om jag ska konfrontera min kollega efter igår. En del av mig vill det, för han var fan dum, men en annan del vill inte orsaka dålig stämning. Vi får se.

Det är alltid för mycket känslor i mig.

Så dagen började med att en kollega sa någonting som gjorde mig arg precis innan min presentation, och istället för att inleda mötet med min chef snyggt och vuxet så lade jag alla mina känslor i knäet på honom och misslyckades med att hålla tillbaka tårarna. Jag hatar mina tårar. Jag kan aldrig kontrollera dem.

Lät till sist min chef prata och då visade det sig förstås att kollegan var den dumma och inte min chef och att jag skällt helt i onödan. Då skämdes jag litegrann. Drog sen min presentation och upptäckte efter halva att en knapp i skjortan gått upp och att lite för mycket bröst syntes. Då skämdes jag över det också. Fick grönt ljus iallafall.

Jaja. Nu sitter jag på tunnelbanan och är snart hemma. Ska ställa in datorväskan och ta mitt barn under armen och hitta ett ställe som kan ge oss lunch. Den här eftermiddagen ska jag inte tänka på jobbet. Tänker inte tänka på kollegor med hävdelsebehov, tänker inte heller tänka på vad jag utsatt min chef för idag. Herregud. Nä, fy. Jag måste glömma den här arbetsdagen nu.

Så blev det måndag.

Lördag, söndag, måndag. Jag spenderar alla dagar hemma, i mjuka kläder och håret i tofs, rör mig bara mellan soffan och sängen och matbordet. Arbetar hela dagarna med att renskriva dokument med deadline på onsdag. De låter mig jobba på, männen i mitt liv.

Idag blev jag klar med det sista dokumentet. Vi firade det med libanesisk mat på ett ställe som vi aldrig ätit på förut. Imorgon ska jag presentera alltihop för min chef. Får jag grönt ljus så kommer jag ta ledigt resten av dagen och hänga med min unge. Om jag inte får grönt ljus, ja då antar jag att jag kommer muta barnet med netflix och godis och arbeta utav bara helvete.

Tar en sjukhelg.

Fredag. Efter lunchen smyger sig en sjukdomskänsla på. Huvudet bultar, axlarna blir spända, den där mattheten i kroppen. Jobbar på ett par timmar ändå, men det blir nästan inget vettigt gjort alls. Samlar ihop mina papper och skjutsar ner dem tillsammans med datorn i väskan. Hem till soffan, raggsockor och dubbla filtar.

Jag ska ta helg nu. Jag behöver jobba ganska mycket, men jag ska göra det från mitt köksbord och med trassligt hår och raggsockor på fötterna. Dricka te och ha tända ljus och låta min man massera bort det onda. Jag tänker inte bli sjuk, men jag planerar inte att bli friskare heller. Det får vara en krasslig arbetshelg. Jag ska pendla mellan soffan och matbordet och sängen, ha en filt över axlarna, ett glas rött på kvällen och någon som klappar snällt på mig.

Känslorna.

Det är bara vi nu, för några timmar sedan åkte min brorsdotter hem. Vi gick på bio igår, bara hon och jag, såg A star is born. Den lämnade mig med en så tung känsla, som en påminnelse om hur rövigt livet kan vara. Hela salongen grät när eftertexterna rullade, men inte min brorsdotter. Jag gillade honom inte särskilt mycket, sa hon bara. Det gjorde inte jag heller.

Men känslan finns där ändå, har gjort det hela dagen. Den där jobbiga känslan, den som tynger ner och gör det svårt att vara glad. Men jag tänker att det är okej, man kan inte hålla på att vara så jävla lycklig hela tiden.

Glädjen och vemodet.

Imorgon ska min brorsdotter åka hem. Jag vet inte om jag är redo att släppa iväg henne, vi har det så bra tillsammans. Hon sitter i min fåtölj om dagarna, pysslar med lite av sitt och lite av mitt. Vi springer på möten, äter indiskt till lunch, jobbar den sista timmen på café tillsammans med ett studerande barn. Kommer hem samtidigt som mörkret faller, hänger alla i det stora rummet som är både kök och vardagsrum.

Äter sushi till förrätt när hon berättar att hon vill lära sig tycka om det. Läser läxor alla fyra vid matbordet. Målar naglar och pratar om livet som fjorton. Bryter av med kvällspromenader förbi de hus som kommer med spökhistorier. Låter henne välja veckans blommor från torget. Hänger alla fyra i soffan under dagarnas sista stund, dricker te och äter pepparkakor.

Men imorgon ska hon åka hem och det känns så tråkigt. Igår blåste jag ut hennes hår, som är ett virrvarr av ljusröda lockar, och jag tror att det var första gången som någon hjälpte henne med det. Hon är det äldsta barnet i en skara av fem, i två olika familjer, och jag får en känsla av att hon är glömd någonstans där i mitten. Jag skulle vilja behålla henne här. Göra henne till en permanent del av vår familj.

Solokvist, skuggor och livsnjuteri.

Så igår. Jag byter om till nattlinne, morgonrock och raggsockor samtidigt som dagsljuset försvinner. Klockan är bara runt sex när det sker nuförtiden. Sen gör jag ingenting vettigt alls. Häller upp ett glas vin, läser lite i en bok, blir rastlös och möblerar om i kylskåpet. Spelar musik alldeles för högt, blir trött på det och stänger av så det blir helt tyst istället. Syr i en knapp som lossnat från en kofta. Häller upp ett glas vin till.

Men nu är det söndag och om en liten stund kommer min bror. När han åker hem lämnas hans dotter kvar, för hon ska vara min skugga fram till torsdag. Jag ska lära henne allt jag kan om projektledning och brandskydd. Fast allra mest ska jag lära henne livsnjuteri, för det är nog ändå min bästa gren.

Nä.

Det är lördagskväll och jag är alldeles solo. Min man är på en kollegas fyrtioårsfest och mitt barn är arton mil bort hos sin pappa. Förlåt, men det är så jävla skönt. Jag har köpt söta saker att äta och har en ny bok att läsa. Eller om det är jag Netflix, jag vet inte än.

Imorgon kommer min bror och hans familj. Han sa att han vill ha créme brûlée, jag sa att jag kan göra chokladbollar. Fast jag kommer säkert ställa mig och baka något jävligt avancerat, för jag har en deadline som smyger sig nära och jag är så långt från att vara färdig. Jag vet att jag borde jobba, men jag gör allting annat istället.

Jag hade tänkt arbeta hela dagen idag, men istället har jag fönstershoppat på NK och handlat sånt som inte behöver från charken i kvarteret, placerat om blommorna i buketten på matbordet cirka en miljard gånger och nu skriver jag ju det här, fast jag egentligen hade tänkt skriva ett införsäljningsstöd.

Jaja. Jag ska avsluta här nu, och även avsluta försöken till att arbeta. Vi tar kväll nu.

Dagarna.

Så dagarna bara gick. Jag har jobbat, alldeles för mycket har jag jobbat. Jag har längtat efter rosa prinsesstårta och champagne. Ingenting av det har jag ätit eller druckit. Jag har läst ut två böcker, båda för unga vuxna. Båda har jag gråtit till. Den ena tillsammans med barnet när en av huvudpersonerna dog. Jag har åkt i en bil med mina kollegor, sjungit alla verser i Robbie Williams Angels högt i baksätet. Högt, högt.

Och nu är det fredag och jag sitter vid matbordet. Längtar efter prinsesstårta och champagne. Jobbar istället klart min vecka. Barnet har åkt till sin far och min man kommer kliver in genom dörren vilken sekund som helst. Jag fantiserar om att ligga i soffan hela kvällen, titta på serier och dricka rödpang och äta chips. Mmm.

Alltså.

Ni som har fler än ett barn, hur hinner ni med? På riktigt. Jag har ett barn och det tar så mycket tid. Med prov som det ska förhöras inför, studietekniker som ska läras ut och upprätthållas, läxförhör och stenciler att arbeta genom, nya kapitelböcker till varje vecka. Och så träningar och kompisar och fixa och dona. Någonstans där ska man hinna umgås med sin unge, se till att hen mår bra och så.

Jag vet inte hur vi skulle gå runt som familj om det var fler barn som behövde den där tiden. Jag skulle behöva välja ett barn och fokusera på det. Den förstfödde hade nått långt, de andra blivit halvdana. Fast å andra sidan är jag ganska lat av naturen, så hade förmodligen låtit det äldsta barnet hjälpa de mindre. Jäklar, är det så jag borde ha gjort, skaffat fler barn?

Äsch, jag skojar. Vill bara säga att jag är så imponerad av er som gör det där jobbet för flera barn. Är imponerad av er som gör det för bara ett barn också. Det är ett hårt jobb ibland.

När måndagar inte är så dumma ändå.

Så kommer en måndag. När jag smyger upp sitter barnet vid köksbordet. Ljusen fladdrar framför honom, mörkret vilar runt omkring. Kaffemuggen på handfatet, makeup och klänning på. Handväskan över axeln och badväskan i handen. Köper dagens andra kopp kaffe på väg till kontoret. Jobbar undan en arbetsdag.

Klockan fem står jag i omklädningsrummet. Skalar av plagg efter plagg. De få stegen ner i vattnet, sjunker ner under ytan. Tänker att inga rörelser ska få krusa vattenlinjen. När jag blir ensam vänder jag mig om till rygg. Balanserar på vattenytan, flyter nästan ovanpå. Sträcker upp armarna över ryggen och sträcker på mig så att det spänner överallt.

Det är så skönt. Aldrig är jag så ren som då.

Jag kommer hem till det som jag lämnade. Ljusen på matbordet, mörkret utanför fönstret. Barnet vid köksbordet, Harry Potter är lagd åt sidan och ersatt av en mattebok. Framför spisen står min man, ovanpå står middagen. Ställer ner väskorna på golvet, knäpper upp kappan och sjunker ner på en stol. Får en välfylld tallrik framför mig och en puss på hjässan.

Rapport från en söndagskväll.

Vaknar halv nio av att tidningen landar på hallgolvet. Fiskar upp den, trär morgonrocken över nattlinnet och så en filt i soffhörnet, en kanna kaffe och en fortfarande sovande lägenhet. Så kommer barnet upp, slänger sig i det andra hörnet i soffan, petar in sina fötter under filten och skalar en klementin.

Frukost i hundra år, svart te och äggmackor och apelsiner i klyftor. Långärmad klänning och tunna strumpbyxor. Trenchcoat och låga lacksnörskor. Ner till Odenplan för att köpa snittblommor. Kommer hem med en brokig bukett av solrosor och rosor och gröna blad. Lägger en duk på bordet, för nu är det höst. Gör en äppeltarte. Kokar kaffe. Öser upp vaniljglass i en skål. Tar emot mina föräldrar och fikar bort någon timme.

Och nu är det söndagskväll och vi har just sagt hej då till dem, föräldrarna. Vi har promenerat på trottoarer kantade av de gamla husen i våra kvarter, sparkat löv under träd med brandgula kronor. Placerat de äldre i soffan och lagat en fisksoppa, fått berättat om allt det som har skett i den lilla staden. Planerat ett julbord och en adventsfika. Men nu har de åkt igen och bara diskmaskinen hörs. Varsitt glas rött till de vuxna, han pillar på sin dator och barnet pluggar inför franskaprov och jag skriver det här. Tänker att det har varit en så väldigt fin helg.

Om en lördag i oktober.

Lördagseftermiddag. Jag sitter uppflugen i soffan, har en ansiktsmask i gång och pyjamas på. Rödpang och nötchoklad. Är jag den största klyschan ni vet? Vi har varit hos olika antikhandlare under dagen, jagat tidstypiska attiraljer till vårt hem. Promenerat under en höstsol och sparkat löv på trottoarerna.

Imorgon kommer mina föräldrar. Jag ska lägga en duk på bordet och ställa en höstig bukett i den runda vasen. Försöka göra en äppeltarte. Jag har aldrig gjort det förut, och jag är ju inte särskilt pysslig, men det är inte så långt till fabrique om det blir pannkaka av det.

Det spänner väldigt mycket i ansiktet nu och det går inte längre att tugga chokladen utan att det blir sprickor i ansiktsmasken. Jag ska tvätta bort den, sen ska jag fylla på vinglaset och stoppa flera bitar choklad i munnen samtidigt.

Fråga mig imorgon.

Så jag kom just hem från ett styrelsemöte i vår bostadsförening och fick ett glas bubblor i handen. Vi var hemma hos min favoritstyrelsekompis idag, han som tycker att klockan sju är för sent för kaffe och istället häller upp vin åt oss, så förutom glaset i min hand har jag druckit två glas vitt över en underhållsplan. Det gjorde inte mötet tråkigare.

Men så kom jag hem till en processo som poppades. Den är ett smygfirande, för min man kliver upp en position på sitt jobb. Imorgon ska det bli officiellt, så en champagneflaska har fyllt luckan efter proseccon i kylskåpsdörren. Nä, nu fyller han på mitt glas. Jag är ett par smuttar från att bli tipsy. Jag kommer ha huvudvärk imorgon och det kommer vara värt det.

Små stunder.

Det är onsdag och klockan är nittonfyrtiofyra. Jag ligger på rygg i sängen. Den är obäddad, lakanen är i samma röra som vi lämnade dem imorse, madrassen så skön mot min spända rygg. Från barnets rum låter svagt av musik, jag tror att det är Eminem, och från vardagsrummet hörs de snabba slipdragen från sandpapper mot en badrumsdörr.

Den första badrumsdörren är målad och klar. Den andra är nu på gång. Om några minuter kommer tvättmaskinen signalera att den är klar, på diskbänken står fortfarande disk från middagen. Jag ska bara ligga här en liten stund. En liten, liten stund.

Bara en minipaus.

Så det har varit en rolig dag. En sån som jag kanske tycker allra bäst om. Fokuserat och strukturerat, och i sanningen ganska stressigt, arbete på förmiddagen och så in till city, lunchmöte följt av ett annat möte följt av ett tredje möte, alltsammans på samma kafé med samma människor. Vid fyra hade vi fått en ziljard saker gjorda.

Och så hem, måla en dörr, duscha bort målarfärg samt en arbetsdag, laga middag, vardagsprata bort en timme vid matbordet. Nu sitter jag i soffan, är tillbaka framför datorn för att jobba undan ett par timmar. Imorgon leder jag ett projektgruppsmöte hela dagen och ännu finns tusen saker att förbereda. Jag ska ta tag i dem nu, hej hej.

Viktiga grejer.

Så den där kostymen som jag skrev om igår. Jag provade den mellan två möten idag. Den satt inte bra. Kjolen var för snäv, tillät bara korta steg och jag är en sån som går med kliv, och kavajen var bara klumpig. Ibland är kläder bättre på galgen.

Det känns lite skönt att den inte passade. Nu kan jag släppa den i tanken. Jag hade bestämt att jag skulle köpa den om jag tyckte om den, även fast pengarna egentligen borde läggas någon annanstans. Som på vårt hem, på alla de där möblerna som jag vill ställa i vår lägenhet. Nu behöver jag inte lägga pengar på något som de inte borde läggas på.

Jag har våndats i två dygn, kollat sparkontot en gång i timmen (som om det skulle ha trillat in mer pengar från ingenstans) och så ba nähä? Jaja.

Den här hösten.

Det pågår en höst därute och som jag tycker om det. Löven som blir gula, röda och lila. Att solen skiner men luften är hög och kall. Takeawaykaffe i handskbeklädda händer. De små förberedelserna som vi ägnat helgen åt, som att lämna in vinterkapporna på kemtvätt och byta ut balkongens blommor mot höstiga växter.

Det känns som att helgen har pågått så länge, som om vi har hunnit mycket. Så ovanlig känsla. Någon gång under helgen kom lusten att pyssla om vår lägenhet tillbaka och vi har målat en badrumsdörr och äntligen köpt en kommod till badrummet. Fått idéer om vilken sorts hatthyllelösning vi borde ha, vilken spegel som borde sitta ovanför pallarna i hallen, tittat på tavlor till de fortfarande så tomma väggarna.

Det är flera timmar söndag kvar. Jag ska gå och köpa kardemummabullar, brygga starkt te och toppa med en citronskiva. Måla naglarna med ett nytt, mörklila lack och fundera på om jag är värd en rutig kjol och kavaj som jag såg i ett skyltfönster när vi promenerade hem från middagen igår och som fastnade på hornhinnan. Sen när kvällen kommer, då ska jag elda på höstkänslorna med en kantarelltoast och ett kraftfullt rödvin.

En torsdag.

Jag har varit i den lilla staden idag. Den lilla staden, hemstaden, staden där vårt huvudkontor finns. Det var en dag av sex timmar med löpande möten och kolleger och två timmar av kanelbullar i mina föräldrars kök. En ganska rimlig fördelning av en arbetsdag.

Några av mina brorsbarn var där. Hos mina föräldrar alltså, inte på vårt huvudkontor. En av dem är fjorton och ska praktisera om några veckor. Hon frågade om hon fick göra det på mitt jobb, om hon fick vara med oss i en vecka. Jag väntar fortfarande på ett okej från min chef, men det vore så fint att ha henne som skugga under några dagar.

Just nu.

Det verkar som att tisdagarna kommer lika fort som måndagar. Kommer och går. Det har varit en dag av möten, av presentationer, av läxförhör med barnet, av att irritationsgnabbas med min man och bli sams och kramas i köket. Det har varit en dag, helt enkelt.

Men nu är klockan tjugotvåtjugotvå (och man får önska sig något) och jag har duschat och flätat in håret i två inbakade flätor på varsin sida om hjässan, klivit i ett nattlinne och sjunkit ner i soffan för att bara sitta, bara vara, för första gången idag.

Det är tyst i huset. Barnet sover och min man sitter en meter bort, framför sin dator, och letar recept inför en ölbryggning som snart ska ske. Jag skriver det här. Tänker att jag borde sova, men å andra sidan finns det så många saker som jag borde göra.

Oktober, skymningar och havregrynsgröt.

Måndagarna kommer alltid så fort. Jag har ett par timmar hemma för mig själv, barnet är hos en kompis och mannen hos barberaren. Utanför fönstret har det börjat skymma. Jag har tänt stearinljusen på matbordet och krupit upp i soffhörnet med en filt, te och en bok.

Det är så jävla mycket mys över mig ibland. Eftersom vi är spridda för vinden idag har vi bestämt att alla ska äta när det passar. För mig betyder det havregrynsgröt och äpplemos och iskall mjölk. Äppelklyftor och valnötter bredvid. Mer te. Älskar frukost till middag.

Nu kom det just en text från barnet. På väg hem, har inte ätit. Så vi blir två till gröten idag. Det låter ju också ganska fint. Som ett ganska bra sätt att ta sig an oktober.