Om att äntligen vara klar.

Min man sover redan djupt. Jag lägger mig tätt intill bakom hans rygg, andas in hans doft, känner hans trygghet. Slappnar äntligen av. Det är måndag och klockan är tjugotrefyrtiosju. Sexton timmar tidigare klippte vår VD bandet och slog upp dörrarna till kontoret.

Hela dagen passerade utan tid för att stanna upp och reflektera, med rundvandring och mingelfrukost, fotografering, restauranglunch och bubbel, macarons och tryffelchips. Vi stannade kvar tills mörkret var kompakt utanför fönsterna, tills natten blivit ljummen. Lät chipsen och vinet bli vår middag, för upprymda för att gå hem.

Nu är det tisdag och jag har precis avslutat ett teamsmöte. Dröjer mig kvar i fokusrummet, är ensam för första gången sedan i söndags, ger mig själv tiden att bara sitta här, att andas ut.