Lördagar.

Jag sitter i hörnet i vår nya, mörkblå soffa. Det är lördagskväll och vi har ställt in våra planer. Istället puttrar en ragu sedan några timmar på spisen, på bordet står ett glas bubbel och bredvid ligger min man och läser någonting.

Jag har duschat och blåst håret, klivit i en klänning men struntat i strumpbyxor och makeup. Det är det fina med lördagskvällar hemma. Vi har promenerat tjugotusen steg idag, halkat runt på löv som gömmer asfalten. Köpt en kappa från Filippa K. Läst ut en bok, börjat på en ny. Pratat om var julgranen ska stå. Legat skavfötters på soffan.

Nya planer.

Torsdag. Barnet tar tåget till sin pappas stad samtidigt som jag går till kontoret. Jag kommer hem igen nio timmar senare. Soffan står mörkblå och fin i hörnet. I en påse har jag nya kuddöverdrag. Under dagen har nya restriktioner kommit och vi avbokar kvällens restaurang. 

Häller upp ett glas vin, lägger oss i soffan och beställer mexikanskt. Tänker att jag inte hade kunnat spendera kvällen bättre än så här. Ett glas vin, en plötsligt oplanerad kväll.

Om en soffa och en vals.

Det plingar på dörren vid åttatiden på tisdagskvällen. Utanför står ett par som ska hämta vår soffa. Min man och min son hjälper till att bära ut den till deras dubbelparkerade bil med släp. Jag dammsuger golvet där soffan stått.

Min man kommer in och fångar mig i sin famn, drar in mig i en vals. Det är som en balsal! säger han om vårt cirka tolv kvadratmeter stora vardagsrum samtidigt som han böjer mig bakåt. 

Imorgon kommer vår nya soffa. 

Något om ett hemsökt hotell, tror jag.

Så blir det vecka fyrtiofyra och barnet har höstlov. Jag har tagit ledigt idag, lyckats muta till mig en dag tillsammans med honom. Jag frågade om vi skulle åka på en spökrunda genom Sörmland, besöka olika kyrkogårdar och övergivna spökhus, ungefär som spökrundan vi gick för några år sedan. Nej tack, sade han.

Så istället ska vi gå och sätta oss på ett café och skriva bort några timmar. Det var hans idé. Vi ska ha en skrivtävling, skriva varsin spöknovell för fadern i huset att läsa ikväll. Jag har grubblat i tolv timmar över vad min novell ska handla om. Jag hoppas att orden kommer till mig när vi sitter framför våra datorer, för jag tänker sopa golvet med barnet. 

Allting och lite till.

Söndagskväll. Vi har hunnit med allt det där som vi skulle hinna med. När lördagen nådde middagstid var det bara två punkter kvar på vår lista, så vi beställde sushi och tog kväll. Vaknade tidigt, tack vare vintertiden, och gjorde rent soffan och tog fram vinterkläderna och bockade därmed av de sista punkterna.

Vi hann även promenera ett varv inne på NK och prova tusen olika kappor, och efter det ännu ett gympass. Var har du inte ont någonstans? frågade min man imorse. Ryggen, axlarna och magen är träningsvärksömma sedan i fredags och benen är möra från igår. Armarna, sade jag. Då kör vi armar idag, sade han.

Om någon undrar vad jag gör i helgen.

Så blir det fredagskväll. Jag sitter i soffan i nattlinne och en stickad tröja, håret är fortfarande blött efter duschen, överkroppen trött efter dagens gympass. Jag har ingen fredagskänsla. Jag tror att det är för att det är en tråkig helg som väntar. En helg med bara måsten och borden, en sån helg som bara helt vuxna människor har.

Barnets garderober ska rensas, stora lådor som rymmer allt hans lego ska införskaffas och plats ska göras för lådorna på vinden. Balkongmöblerna ska torkas av och flyttas ner i källaren, men då måste förrådet städas först och saker behöver antagligen återvinnas. Balkongblommorna behöver inspekteras och vinterförvaras. Soffan ska tvättas och fotograferas, för nästa vecka hamnar den på blocket.

Och så behöver bilen olja och fönsterna nya tätningslister och alla vår skor behöver putsas och vinterkläderna plockas fram. Och någonstans ska vi hinna med ett knäböjspass, för min teknik sitter inte helt ännu och då behöver man tydligen göra tvåhundra knäböj med stången. Okej, knäböjen är roliga så de ingår inte riktigt i vuxenprylarna. Men allt det andra, snark.

Livet en torsdag i oktober.

Det regnar när jag går till jobbet. Himlen är ljusgrå och vattendropparna tunna och miljontals. Det är något med ljuset. Som om det skiner genom allt det grå. Jag går under mitt paraply, passerar Sturebadet och det är något med dess lampor som kastar mig tillbaka till när vi var i Budapest för flera år sedan. 

Kommer fram till kontoret och det känns som att dagen ska fortsätta för alltid. Var inte det här väldigt tråkigt idag? frågar Harvey vid tretiden och jag suckar till svar. Ska vi åka in till stan och dricka vin istället? säger han. Det gör vi, säger jag.

Vi sätter oss i saluhallen på Östermalm, serveras Prosecco i vinglas, pratar bort en timme, dricker ett glas till. Säger hej då och promenerar hem. En fisksoppa puttrar på spisen, barnet sitter vid matbordet med sin matteläxa, jag tar min mans plats framför spisen medan han återgår till att göra färdigt en presentation. Och imorgon är det fredag. 

Rödvin, kantarellpasta och Spegelmannen.

Jag kommer hem samtidigt som barnet gör gröt. En stund senare går han till träningen. Jag har vilodag, så jag häller upp ett glas rödvin och sjunker ner i soffan. Skriver det här, ser att Lars Kepplers åttonde bok om Joona Linna har släppts i appen och klickar på läs. 

Den laddas ner och jag lägger mobilen åt sidan. Först ska jag slå ihop en pasta med kantareller och oxfilé, fylla på vinglaset och äta en långsam middag med min man. Duscha bort dagen och kliva i nattlinne och morgonrock. Sedan, efteråt, ska jag komma tillbaka till soffan och Joona Linna.

En ganska mysig dag.

Tisdagen kommer och vi startar den hemma vid köksbordet, alla tre. Barnet har hemstudiedag, för alla elever har utvecklingssamtal på distans. Hans mentor berättar att han har höjt sig i tre ämnen och det var bra, för om några månader ska han söka till teknikprogrammet på Thorildsplan och då behöver betygen vara höga.

Efter utvecklingssamtalet går vi till vårt favoritcafé. Barnet pluggar inför ett prov om marknadsekonomi och jag levererar en statusuppföljning till en kund. Sedan textar min man att han är hungrig och vi möter honom på hörnet utanför en indisk restaurang. En veg thali och sedan hem igen, avslutar dagen där vi börjar den, framför varsin dator vid matbordet. 

Skogen och kantarellerna.

Jag tror att söndagen gav oss årets sista svamptur i skogen. Marken är blöt, mina tår blir kalla i sina gummistövlar trots de dubbla sockorna. Jag har grävt fram barnets fingervantar, men fryser ändå. 

När vi åker hem har vi ett par kilo trattkantareller med oss. Jag värmer en kopp te, kryper ner under en filt, stoppar in tårna under min mans ben. Häller upp ett glas rödvin och rensar svampen. Jag tror att det var årets sista svamptur i skogen. 

Om att göra sig en fredag.

Fredag morgon och jag stoppar fötterna i ett par jeans, drar en vit tisha över huvudet. Öppnar datorn en minut innan åtta och loggar in till dagens första möte. Några timmar senare pausar jag för ett lunchpass på gymmet. Efteråt får två räksallader följa med hem.

Duschar och blåser ut håret, lägger en makeup och kliver i en kort kjol och en finstickad tröja. Två möten till och sedan slår klockan sjutton. Öppnar en flaska champagne, fyller ett glas och sjunker ner i soffan. Jag har två timmar till övers innan vi har en middagsreservation och en scen att förflytta från huvudet till min bok.

Alla inställda planer.

På mitt skrivbord står ett inramat fotografi. Det är från Amsterdam, från förra året. Vi är i en park och jag ska ta en bild på blommorna, men precis när jag trycker på knappen kliver männen som jag lever med in framför. Det blev den bästa bilden jag tog förra året.

Jag fastnade med blicken på den där bilden idag. Det här året är så annorlunda. Det blev ingen vecka i en alldeles tyst skog i Finland, inga nakna kvällsbad i sjön, inga slöa timmar på bryggan. Riga och Kroatien bokades av, skjöts upp på obestämd tid.

I somras sade vi att vi säkert skulle kunna åka någonstans i vinter. Vi började drömma om en julafton i Berlin. Men så fastnar jag med blicken på den där bilden från Amsterdam och inser att vi inte kommer åka någonstans i vinter heller.

Dagens bästa stund.

Kommer hem och sparkar av mig skorna. Släpper ner hälarna mot golvet efter tio timmar fångade på höga klackar. Knäpper upp kavajen och lirkar mig ur den, men behåller byxorna och linnet. Häller upp ett glas rödvin och sjunker ner i soffan. Har längtat hela dagen. 

Vi måste flytta, säger jag. Måste vi? frågar min man. Jag skulle kunna döda för ett badkar, säger jag. Han lyfter upp mina fötter i sitt knä. Vildsvinsbiffar och rotfrukter i ugn? säger han och jag nickar, dricker ännu en klunk av vinet. 

Dagen och morgondagen.

Vaknar till en tisdag. Barnet har tid hos ortopeden senare på dagen, så jag stannar i stan. Går till Kaffeverket och startar dagen, gör en uppföljning och dricker kaffe, äter en surdegsfralla och fyller i en excelfil.

Möter min man för lunch. Solen är hög och klar, men luften är iskall. Jobbar de sista timmarna vid mitt köksbord, sedan möter jag barnet utanför ortopeden. Han är nästan helt plattfot nu, efter att hålfötterna kollapsade för ett par år sen.

När vi kommer hem har min man lagat mat. Vi äter och går till gymmet. Och nu är det efteråt och jag sitter i soffan med en kopp te och en macka. Imorgon är det vilodag. Laga mat länge och dricka ett glas rödvin och på sin höjd ta en promenad? säger jag och han nickar.

Ännu en måndag.

På måndagen får vi komma tillbaka till kontoret. De som har varit sjuka är friska och ingen mer covid har synts till. Jag har längtat tillbaka, fast på söndagskvällen lägger jag mig ändå nära min man, min näsa mot hans rygg och lyssnar på när han andas, tänker att jag kan ligga så här hela natten, jag behöver inte ens sova.

Men jag somnar och vaknar igen nångång efter sex. Det är fortfarande nattmörkt ute, inte ens en strimma ljus på himlen. Kaffe, klänning och kavaj. En timme senare står jag på trottoaren. Då har ljuset börjat komma. Ännu en måndag är här.

Två minuter på Liljeholmsbron.

Vi stannar på Liljeholmsbron, väntar på att den ska släppa genom segelbåtarna, när någonting rör sig i mig. Jag vet inte om det kommer från den ljusblå himlen och den klara solen, att det är en perfekt krispig höstdag eller om det är för att vi har ätit söndagslunch hos hans syster. Kanske är det de två champagneglasen, kanske är det att jag tittar på min man och tänker på hur stilig han är, kanske är det skämtet som min son drar.

Jag vet bara att jag står på Liljeholmsbron och känner en grundlycka så stark att jag måste säga det högt. Herregud mamma, säger min son. Tönt, säger min man, men så ler han och lutar sig fram, placerar en puss på min mun.

Oktoberlördag.

Det är en höstig lördag i oktober. Himlen är grå där utanför, temperaturen knappt över tiostrecket. Jag sitter vid matbordet, skriver det här, tittar på soffor, läser menyer hos restauranger som vi ännu inte provat. På teven streamas någon styrketävling med väldigt starka män i ett skitigt garage. 

Vi har redan varit och handlat till kvällens middag. Biff rydberg och ett côtes du rhône. Jag tror att jag ska promenera en bit när kaffet är slut, sofforna är tittade på och den sista menyn är läst. Fortsätta ha en höstig och långsam lördag.

Om ömma fötter och mentala smällar.

Jag har en torsdag på språng. Träffar en kund, arbetar från ett café, promenerar tiotusen steg i högklackat innan jag kommer hem vid femsnåret. Mina fötter gör ont och jag är arg på mig själv, för den där kunden säger att deras dörr står öppen om jag någon gång skulle vilja byta bransch, men jag skämtar bort det. Låter ögonblicket passera utan att agera. 

Så jag kommer hem och häller upp ett glas vin. Min man drar ner dragkedjan i min kjol och kysser mig i nacken, men så sätter barnet nyckeln i dörren och min dragkedja dras upp igen. Tömmer diskmaskinen, äter en glasnudelsallad med tofu och koriander och jordnötter. Fortsätter ge mig själv mentala smällar. Ring dem imorgon och säg att du är intresserad, säger min man, men jag vet inte hur man säger en sån sak snyggt.

Förlåt på förhand.

Jag saknar mina kollegor. Saknar människor. Saknar att småprata med folk, att vara på ett kontor, att äta lunch tillsammans med andra. Min man i all ära, men jag kan tänka mig en liten paus. Kan tänka mig att inte sitta vid mitt eget matbord hela dagarna, att inte lyssna på min mans röst när han pratar i sina teamsmöten från tidig morgon till sen kväll.

Jag tröstshoppade ett par stövlar från Boozt tidigare idag, som något slags plåster på såren. Köpte sen ett knippe gula tulpaner att ställa i en vas på matbordet. Det hjälpte lite. Fast bara lite. Och samtidigt, herregud vad jag är bortskämd och privilegierad. Jag borde verkligen bara hålla tyst.

Mycket regn men väldigt lite champagne.

Det har varit en ruskig dag. Vädermässigt alltså, dagen i sig har det inte varit några fel på. Det gör inte så mycket att regnet strilar ner nästan hela dagen om man är kvar hemma. När man bara behöver ta sin dator och sätta sig vid matbordet, med ljusen tända från morgon till kväll eftersom gråheten ligger mörk där utanför.

Vi tog oss ut på lunchen, varsitt paraply och så promenerade vi till en restaurang en bit bort. Åt fetaostbakad lax och bulgursallad med saffransaioli. Promenerade en omväg hem. Jobbade några timmar till, gick till gymmet en sväng och kom hem igen, snickrade ihop en lasagne med köttfärssås från frysen och creme fraiche med kantarell istället för bechamel.

Jag frågade precis min man om vi skulle dela på en flaska champagne, men han tittade bara på mig med ett ögonbryn lyft, så det skulle vi tydligen inte. Osis. Det hade ju varit en fin avrundning på den här dagen.

Innan november kommer.

Jag är svag för hösten som den är nu. September med sin krispiga luft, det höga ljuset, båtarna som fortfarande glider fram i kanalerna, bara en tjocktröja, allt det gröna som börjar bli rött och gult och orange. 

Och sen oktober med sina fortfarande varma dagar, en kaffe på en uteservering sittandes mot en husvägg, det kyliga solskenet mot ansiktet, löven som fladdrar ner och förbi. Mörkret som kommer vid sjutiden, fladdrande ljus i ljusstakar på kvällarna. 

Rödvin och timmar med långsam matlagning. Te och böcker i soffan. Eller netflix, eller bara vara. Att det plötsligt är okej att bara vara, att stanna inne och göra ingenting.

Kanelbullar och kantareller.

Vaknar tidigt, dricker kaffe i sängen. Slänger ner träningskläder i en väska och går till gymmet. Tränar armar och mage. Går vidare till Hemköp, lägger allt som ser gott ut i korgen. Jag städar och tvättar, min man rensar kantarellerna. Det tar nästan tre timmar. 

Kantarellmacka och rödvin. Tre kanelbullar från Ritorno som väntar på att barnet ska komma hem från sin pappahelg. En söndagskväll med det sista ur en bok. 

Superspridaren.

Min man vaknar med ett ryck bredvid mig. Du är en superspridare! säger han. Mitt test var ju negativt, säger jag. Ja, säger han och somnar om. Det är oklart vad som pågår i hans huvud när han sover. Jag går upp och gör kaffe. En stund senare vaknar han igen, fast på riktigt. 

Åka och plocka svamp? frågar han. Jag nickar. Vi klär på oss och upptäcker i hallen att vi ser exakt likadana ut i våra mörkgråa jeans och mossgröna stickade tröjor. Bråkar om vem som ska gå och byta om. Rycker till sist på axlarna, säger att vi ju bara ska ut i skogen. 

Kommer hem och häller ut ett berg trattkantareller på köksbänken. Kokar te och sätter oss i soffan, sen går han och rakar sig och jag sitter kvar här. Snart ska jag gå och duscha bort skogen, hälla upp ett glas rött och dra på en klänning, göra mig redo för en lördagskväll.

Sanningens minut.

Tjugotvåfyrtioett kommer textmeddelandet. Ditt provsvar finns nu tillgängligt. Följer länken och läser att det var negativt. Nu behöver jag inte stryka längs husväggarna imorgon. Kommer fira med rödvin och en stek någonstans. 

Tack för att ni har följt min liverapportering genom den här svåra tiden av hypokondri. ❤️

Recept på en fredag.

Jag mår bra idag, tackar som frågar. Det har varit en bra dag. Ett flyt genom hela dagen. Ganska många möten, men varje möte har avslutats lite tidigare än planerat och jag har hunnit renskriva mötesanteckningar, schemalagt mina actions och gått in i nästa möte med tom inkorg. Det kommer hända cirka aldrig igen, så det är nästan värt att fira.

Tog mig själv på orden (igen) och hällde upp ett glas iskall chablis, som sig bör. Ska fira vidare medelst rökta räkor och aioli, en baguette, kex och brie. I kylen ligger även en flaska bubbel, men också den precis öppnade flaskan chablis. Jag har inte bestämt mig för vilken av dem som ska få följa mig genom kvällen.

Världens snabbaste covid.

Tog mig själv på orden och hoppade in i duschen. Blåste ut håret på rundborste och smorde in mig med något som luktar gott efteråt, strök en klänning och klev i. Halsduk och trenchcoat och en timme på ensliga trottoarer. Och nu mår jag bra. Hundra procent bra. 

Hoppas att det var covid. Världens snabbaste covid. 

Nu då?

Jag tror inte att jag har covid. Jag mår nog inte ens dåligt idag. Visst att jag har någon svårdefinierad trötthet i kroppen, men den kan lika gärna komma sig från att jag är osminkad, oborstad och ostryken. Att jag har rört mig mellan soffan, sängen och matbordet hela dagen. Gått tjugotre steg allt som allt.

Jag tror att en dusch, en tandborstning och lite rena kläder och sedan en promenad skulle trolla bort den sista gnuttan av sjukdomskänsla från igår. Men vi får se, i förmiddags skrapade jag med en provsticka bak i halsen och lämnade över provet till ett bud. 

Men vad som händer nu, det vet jag inte riktigt. Det står att provresultatet kan dröja upp till en vecka och om jag bara hade en dag med huvudvärk, behöver jag ändå isolera mig tills resultatet kommer? Jag tänker nej. Sedan tänker jag att jag har träffat folk som någon dag senare fick symtom och då tänker jag ja. Så jag vet inte.

Helvetes corona.

Mailet kommer på förmiddagen. Ytterligare tre smittade på kontoret. Två av dem hade jag möte med på fredagseftermiddagen, på lördagen fick de sina första symtom. En timme innan det där mailet har jag tagit en tablett mot huvudvärk. Den släpper inte. Efter lunch lägger jag mig i sängen, hela kroppen känns tung och varm.

Jag har beställt ett hemtest för covid. Imorse vaknade jag av ett sms som sade att det kommer någon gång mellan nio och tjugo idag. Jag tror inte att sjukdomskänslan är lika påtaglig idag, fast å andra sidan har jag sovit tio timmar och ännu inte lämnat sängen.