Onsdag, torsdag, fredag.

Så dagarna går och jag har hunnit åka till Göteborg och komma hem igen. Ätit middag med Nikki en onsdagskväll, kramat henne hej då och beställt ett sista glas vin och skrivit på min bok i hotellbaren resten av kvällen. Mött en kund och ätit en trevligt lunch. Jobbat från ett café och nog druckit tusen koppar kaffe på en vecka.

Sen vaknar jag till fredagen och utanför fönstret yr stora snöflingor runt. Lägger sig på marken och fastnar där. Jag hämtar min dator och en kopp kaffe och sitter i sängen ett par timmar. Svarar på alla mail, planerar för dagen och för veckan som kommer.

Vid elva har jag duschat och blåst ut håret, sminkat mig och klivit i en klänning och en stickad tröja. På träden gnistrar snön och himlen är blå. Jag trycker upp porten till ett café runt hörnet, där inne står barnet bakom kassan och praktiserar. Jag måste blinka snabbt för att skingra tårarna, för han ser plötsligt så vuxen ut. Han serverar mig te och jag jobbar från ett bord där jag kan tjuvkika på honom när han inte ser.

Och nu är klockan snart fyra och jag ska stänga ner. Himlen är mer lila än blå och snön ligger stilla nu. Jag ska följa barnet till tåget som tar honom till hans pappahelg, sen ska jag köpa mossa till adventsljusstaken och leta fram julstjärnorna som ligger i jullådan på vinden.

Stockholm och Göteborg.

Barnet ringer strax efter två. Då sitter han i trapphuset och nycklarna ligger inne i lägenheten. Fyrtiofem minuter senare kommer jag hem, släpper in barnet, öppnar upp datorn och jobbar vidare. Stänger ner den igen vid halv sex, för första gången på flera veckor i fas med vad som behöver göras.

Imorgon kliver jag på ett tåg till Göteborg, har en eftermiddag med möten på kontoret och sen ska jag äntligen träffa Nikki igen. Det är standard när jag är där, att dricka en flaska vin på mitt hotellrum och prata ikapp månaderna sedan sist. Ta ett sista glas i hotellbaren eftersom vinet tagit slut snabbare än samtalsämnena.

Herregud november.

Det är måndagskväll och jag har precis landat i soffan. Maten är lagad och uppäten (ramen med kycklingfärs, ingefära, chili och koriander), barnet är ute och springer och mannen sitter i sitt sista skypemöte för dagen. Disken är diskad och jobbet är jobbat.

Så jag sitter här i soffan med datorn i knäet. Vet inte om jag ska skriva på min bok eller läsa någon annans bok, eller kanske ta en promenad istället. Jag vill göra alla tre, men det räcker inte kvällen till. Så jag tror att jag ska skriva det här, läsa i en halvtimme och sen duscha länge. Komma tillbaka till soffan och datorn när håret är tvättat och morgonrocken är knuten ovanpå nattlinnet. Skriva lite och sen läsa lite igen.

Var det inte så vi sa att november skulle vara? Inga påtvingade stunder utomhus om en inte vill, att man får spendera hela kvällarna i soffan om det lockar mer. Bara några dagar till, sen har vi december och jul och fest hela himla tiden.

Så går en helg.

Det är den sista helgen innan december kommer. Vi gör samma saker på lördagen som på söndagen. Sover till nio, dricker kaffe i sängen till tio, äter frukost till elva, skrotar runt i morgonrock till tolv. Sedan tar vi oss ut, promenerar längs trottoarerna i Vasastan och på Östermalm. Går genom saluhallen och tittar i alla montrar, köper en svingammal pendellampa hos en antikhandlare, dricker glögg och äter saffransbullar.

Det är bara det allra sista kvar av november nu. En vecka av arbete och Göteborg, av långa dagar och korta deadlines. Sen kommer ännu en helg och då är det första advent. December och julstjärnor i fönstren och en adventsljusstake på matbordet. Fast jag har redan fuskat med den första hyacinten. En hyacint och hundra saffransbullar.

Om allt som jag är och inte är.

Det blir fredag och livet går tillbaka till det vanliga. När jag kommer hem efter jobbet har barnet kommit hem efter en prao-vecka i den lilla staden. Ingen orkar laga mat så vi handlar vörtbröd och ost. Dricker julmust och äter godis. Jag äter mest lakrits och choklad, lämnar de sura godisar åt mitt barn och de sega åt min man.

Häromdagen blev det klart att en kvinna på mitt jobb kliver in i en väldigt spännande roll, och idag kom det ut information om en annan kvinna som landat en intressant tjänst. Förstå mig rätt nu, jag är hundra procent glad för deras skull och jag tycker verkligen att de är rätt rekryterade, men det är som att det sticker till i mig ändå. Som ett litet nålstick av en odefinierbar känsla.

Fast jag vet ju vad det är, det som känns. Det är känslan av att stå still. Även om jag påminner mig själv om att jag vill stå still, att jag inte vill kliva vidare inom det bolag som jag jobbar för utan bara vill göra mina timmar och göra de jävligt bra, sen vill jag gå hem och skriva på min bok. Eller böcker, för nästa idé har trasslat sig in i mina tankar.

Om de hade varit män så tror jag inte att jag hade funderat på det. Men nu är det som om jag jämför mig med dem, ser allt som de har som jag saknar. Och även om jag tänker att jag inte ens vill landa någon ny, häftig roll så känns det som att alla andra lyckas hela tiden och jag bara står still. Bara står här och är helt medelmåttig.

Utvecklingen.

Det känns lite bättre idag. Kanske för att min inbillnings-pms har gått över, eller för att cellprovet är taget och inte längre ligger och skaver i mitt bakhuvud hela tiden. Det kan också vara för att jag har haft utvecklingssamtal med min chef idag och förstått att det där som jag trott att jag kanske gör obemärkt, det har han koll på.

Han säger att den inte blev så bra, den här strukturen som vår avdelning fick. Att verkligheten inte stämmer med hur saker lades fram. Jag säger egentligen ingenting alls. Jag vill säga att jag inte bryr mig, men det gör jag ju. Så klart att jag bryr mig. Och jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden, men känslan i min maggrop är inte längre kaos och panik.

Alla de här känslorna.

Jag tror att jag är inne i en svacka. Jag känner mig skör, som om jag enkelt skulle gå sönder just nu. Peta på mig och jag faller isär. Jag vet inte varför, men jag tänker att det kan ha tusen orsaker. Eller tre, åtminstone.

Den första är att jag jobbar lite för mycket och att delar av det som jag gör borde någon annan göra, någon som sedan kommer ta åt sig äran för det som hen inte har gjort. Den andra orsaken är att min kollega har mens och jag tror att jag kan ha hamnat i hennes cykel, fast jag har hormonspiral och ingen mens, för det känns som precis pms.

Den tredje orsaken är att jag ska lämna cellprov imorgon. Jag har aldrig haft en cellförändring, aldrig haft någon anledning till oro. Men jag har en familj som drabbats av cancer så många gånger nu och att kallas regelbundet till cellprov gör något med mig. Sätter mig i rubbning. Gör att jag tänker, att jag ser faror, oroar mig. Tänker att den här gången kommer de hitta något, nu kommer det snart vara kört för så här många gånger kan inte samma familj överleva cancer.

Åh, jag vet inte. Jag brukar inte vara en orolig sort, men jag är det nu.

Sånt som är.

Så blev det måndag och vilken måndag det blev. Nej, den var nog inte så dum egentligen. Det är bara det att det känns som att jag aldrig blir färdig. Inte med jobbet, inte med boken, inte med livet. Eller stopp och belägg, livet vill jag väl aldrig bli klar med.

Jag ska inte klaga. Livet är fint, jag tänkte på det senast igår, hur det faktiskt är mer eller mindre exakt så som jag vill ha det. Det finns ingenting som jag skulle byta bort. Det skulle väl vara någon omöjlig kollega då, men livet får inte heller bli för enkelt. Så jag klagar inte, jag bara gnäller lite. Just idag hinner jag inte med, ligger lite efter bara.

Om en söndag.

Söndagsmorgon och ljuset faller vintervitt in genom våra fönster. Ljuset är kallt men lägenheten är varm. Vi är uppe tidigare än vi brukar för att vara en helgmorgon, för vi ska åka till den lilla staden och lämna barnet som ska praktisera hos sin morfar i en vecka. Vi ska få lunch hos min svärmor, hälsa på vid en grav och sen vinka hej då till barnet.

Vi köpte ett kilo rökta räkor igår, satt vid vårt matbord och skalade och åt. Doppade i aioli och hade rostbröd och ostar till. Drack ett knastertorrt vitt vin och lyssnade på jazz i bakgrunden. Det var fint, en lagom krävande novembermiddag.

Nej, nu verkar alla utom jag vara redo att åka. Hej!

Det finaste vi har.

Det är inte särskilt ofta som jag blir avundsjuk, men så ibland ser jag min son sitta med sin dator i knät och hör hur hans fingrar smattrar mot tangentbordet, och då kan jag känna det. Känna hur jag blöder ut varenda ord som jag skriver, läser och suddar och skriver om, medan han alltid verkar vara drabbad av en skriftlig diarré.

Men det är fint att det är så för honom. Hur enkelt det kommer, hur det nästan är som att orden bara rinner ur honom, som att de aldrig nånsin sinar. Har jag berättat att han skriver förresten? Han författar flera noveller i veckan. Han har inte alltid gjort det, tidigare läste han bara tusen böcker, nu när han en dröm om att skapa dem också.

Jag tror att det här är det finaste som vi har tillsammans. Det här brinnande intresset, jag tänker att det kanske är det som kommer att fortsätta hålla oss på samma sida genom de här tonåren som ju är lite snåriga ibland.

Mmm skor.

Idag blev jag ägare till mina första Loake. Det sägs att jag kommer ha dem i många år. Min man är som frälst, nästan lite av en samlare. Han köper ett nytt par nästan varje månad. Jag tänker att det snart kommer stanna av, att man kanske inte behöver ha exakt hur många par skor som helst. Det är för övrigt en mening som jag aldrig trodde att jag skulle skriva.

De är väldigt fina, mina nya boots. De står på hedersplatsen på matbordet just nu, för skohyllan är full (av min mans skor). Det är nog lite stört att det här hemmet har två platsbyggda skogarderober och att min man har börjat skissa på en tredje.

Nåväl. Imorgon ska jag para samman mina fina stövlar med ett par mörkblå jeans och en ljusblå skjorta. Jag njuter redan av det.

Och så blev det tisdag.

Jag är så trött hela måndagen. Går och lägger mig tidigt, men ligger bara och vrider mig. Är sömnig men somnar inte. Det är inte för att jag grubblar, för det är som om hjärnan är tömd på tankar, utan det går bara inte. Tar upp min bok och tänker att jag läser tills jag somnar. Klockan ett är boken utläst och jag är ännu tröttare. Ändå somnar jag inte.

På tisdagskvällen kommer jag hem från jobbet, trött efter arbetsdagen, trött efter natten. Lägenheten är tom, mörk och kall. Min man jobbar fortfarande och barnet tränar. Tänder bara några få lampor och kryper ner under täcket med en ny bok. Vaknar en timme senare av min mans hand som lätt skakar min axel.

En stund senare kommer barnet hem från träningen och lägenheten tänds upp och fylls med röster och liv. En tjock tröja och tofflor tills jag vridit ett varv extra på reglaget till elementen. Jag funderar på att ta en promenad, men jag vet inte om jag orkar. Funderar på att skriva, men vet inte om jag orkar. Läser att det är fullmåne inatt.

Säg det som varar för alltid.

Måndagen kom som ett jävla knytnävsslag. Jag lyckades aldrig starta upp, tog ingen riktig fart. Satt och stirrade in i datorskärmen i säkert hundra minuter, kände att jag inte orkade. Saknade de rätta formuleringar i fingrarna, har bara känt trötthet när telefonens skärm lyst upp av samtal. Märker att inte ens det här kommer ut så som det låter i mitt huvud.

Kanske måste det vara så här ibland. Kanske kan man inte bota november med varm choklad och saffransbullar, iallafall inte på måndagar.

Hur november går.

Jag går hårt in för november nu. Kliver av tunnelbanan efter att fredagen avrundats på jobbet, går in på Åhléns och köper ett läppstift och ett nagellack. Båda är roströda. Köper även två tuber ansiktsmasker, den ena djuprengörande och den andra återfuktande. Fortsätter in på Hemköp och handlar engelsk konfekt.

Spenderar tio minuter på att brygga kaffe, tända upp och plocka lite, så att det verkligen ska kännas som fredagskväll sen. Dricker mitt kaffe och startar igång en gulaschgryta. Den står och puttrar ett par timmar på spisen medan jag byter kaffet mot ett Ripasso och sitter i soffan och skriver. Så kommer min man hem - barnets far gifter sig imorgon så barnet är där - och vi äter i hundra år, dricker vin och somnar i soffan vid tjugotvå.

Och nu är det lördag och jag ska lägga de där båda ansiktsmaskerna, lösa upp nagellacket som sitter och måla naglarna med det nya. Duscha och blåsa ut håret, applicera det roströda läppstiftet, ta min man i handen och hitta till ett reserverat bord.

Välkommen till min november.

Så jag skrev om november och saffransbullarna igår. Om att omfamna allt det tunga och jobbiga med november genom att ligga på soffan och göra ingenting när man ingenting orkar. Att äta det som är gott och smakar glädje, som lussebullar till exempel. Sedan tänkte jag på det ett varv till och kom fram till att det är briljant.

December är aldrig stilla och långsam. Det är alltid någonting som ska firas och både helger och vardagskvällar fylls med mingel och julbord, adventsfikor och julpyssel och herregud, det tar aldrig slut. December är jultröjor och fina klänningar, tunna strumpbyxor och höga klackar. Färg på kinderna och nån färgglad mössa på huvudet. Dåliga jullåtar och alltid kalas.

Om december ska vara allt det, då borde november få vara månaden när man inte går ut alls. När man ligger på soffan i pyjamas och tittar på film på vardagskvällarna, äter lussekatter och dricker varm choklad. Läser nån bok och äter chokladpraliner och sitter under sin filt och tittar på mörkret som är mysigt på håll. Värma upp inför december och fler saffransbullar.

Kanske räcker december ändå inte till.

Jag kommer på mig själv med att längta efter julens smaker. Inte för att de har så mycket med julen att göra, utan för att det är goda saker. Det startade när pressbyrån började baka lussekatter när det blev november. Nu kan man inte passera en tunnelbana utan att känna begär efter en saffransbulle.

Men jag håller mig, väntar och längtar. Kanske inte hela vägen till december, men någon vecka till iallafall. Sedan tänker jag att det kanske är dumt, att november är lång och grå och trött ändå. Kanske borde man äta saffransbullar och dricka glögg och skippa varenda måste november ut. Tillåta sig själv att ligga på soffan och läsa varje kväll, eftersom man ändå inte orkar göra något. Liksom omfamna novembers trötthet och gråhet och evighet.

Sjätte november.

Jobbar en intensiv dag. Är så trött framför datorskärmen vid halv fyra att ögonen nästan faller ihop. Utanför är det varken ljust eller mörkt, bara grått. Tänker att jag borde promenera hem men orkar inte. När jag kliver upp ur underjorden har mörkret trillat ner.

Känner att jag behöver vitaminer, köper söta apelsiner och syrliga vinteräpplen. Går förbi ett café som serverar afternoon tea och tänker att det borde ha varit vi därinne. Köper ett fång rosor i smutsrosa, för det är nog inte bara vitaminer som jag behöver.

Tänder ljusen på bordet och ställer rosorna i en vas. Lagar en ramen med ett pluggande barn vid köksbordet. Min man kramar mig i köket, det känns som att hans armar tar sig flera varv runt min kropp och hans näsa borrar in sig mot min nacke.

Om och om igen.

Jag sitter i möte mellan åtta och sexton. Jag scrollar genom mailen innan jag går hem, kommer fram till att ingenting är värt min övertid. Jag är hemma vid halv sex, har min mamma i örat och dimper ner i soffan och pratar med henne. Barnet tränar, mannen kommer hem. Han räcker mig ett halvt glas vin och jag sitter i soffan medan han donar i köket.

Plötsligt är klockan nio och jag har förhört inför ett hemkunskapsprov och promenerat en sväng, men inte lagat mat eller skrivit på min bok. Jag hade tänkt göra båda. Barnet tränar på tisdagar och värmer en matlåda innan han åker, och jag antar att det gör mig lat.

Och den där boken, den har jag kört fast med. Jag tänker att jag ska öppna dokumentet en stund varje dag, tvinga fram en mening eller två tills det plötsligt har lossnat. Två meningar att formulera om i en kvart, sedan sova.

Om det som vi dödade.

Arbetsdagen är egentligen över när min chef står i dörröppningen. Det är bara vi kvar på kontoret. Han sätter sig i den ena fåtöljen och jag sätter mig i den andra. Vi har inte pratat på sex månader. Nu börjar vi prata och jag tror inte att någon av oss egentligen hade tänkt det när han klev in för att svara på en arbetsrelaterad fråga.

Han säger att jag gjorde honom ledsen och besviken när jag dödade vår relation utan att ge honom en chans att förklara sig. Det är sant, jag gjorde det. Blev så arg och ledsen och besviken på honom att jag stängde honom ute. Slutade se honom i ögonen, tittade bort när han sökte min blick, vägrade ha ett samtal som inte rörde jobbet.

Kanske var det han som dödade vår relation, men det var jag som begravde den. Vi pratar om det. Jag berättar hur det var för mig, han berättar hur det var för honom. Vi säger ingenting om framtiden. Jag vet inte om vår relation fortfarande är död och begraven. Jag vet inte om jag vill att den ska vakna igen. Men det var nog bra att vi pratade.

När oktober blev november.

Hej igen, vi är hemma nu. Lissabon var fint. Varmt och inte särskilt regnigt. Det perfekta turistvädret, så där så att man kunde ha en långärmad klänning och bara ben på dagarna och de allra tunnaste strumpbyxorna på kvällarna. Och alla de där backarna, jag hade dött om det varit solsken och trettiofem grader samtidigt som vi skulle ta oss upp och ner för dem.

Det blev så som vi hade tänkt oss. Promenader kors och tvärs genom Lissabon, kaffe på små mysiga caféer och pastéis de nata varje dag, middagar på såna ställen som skulle ha varit våra stammishak om vi bodde i staden. Utsökta portugisiska viner, mustiga röda och knastertorra vita. Fint hotell och perfekta frukostar varje morgon.

Det var en fin resa. Och nu är det november och imorgon börjar det om igen, vardagen och jobbet och matlagningen och städningen. Läxläsning och tvätt. Men också de långsammare novemberkvällarna, under de som jag ska skriva och dricka mitt te och mitt rödvin och tända ljus och sparka löv på de höstmörka trottoarerna.