Dagens väderprognos visar bara någon enstaka plusgrad och regn. Hela dagen ska det regna. Nästa vecka ska det dock aldrig gå under tolv grader om dagarna. Tolv grader är egentligen inte mycket, men det känns som massor.
Jag försöker omfamna vädret. Klär mig i en lång stickad klänning och höga stövlar, tänker att det kanske är sista gången tills oktober kommer. Nej, jag vill inte tänka på oktober. Vill bara tänka på maj. Mmm, maj.
Solen sken en stund igår. Äntligen växer Taylor Swifts senaste album på mig. Jag sparar flera böcker i min app. Är det nu livet kommer tillbaka? Det är inte meningen att vara dramatisk, men det här är vad vårens fördröjning gör med mig.
Nästa vecka ska det bli fjorton grader och solsken. Jag lever för nästa vecka, jag lever för fjorton grader och solsken.
Vaknar till en onsdag. Ligger kvar i sängen en halv evighet, åtminstone en halvtimme. Sveper två koppar kaffe på raken, skippar frukost. Jeans och tunn långärmad polotröja, kavaj och klackar.
Kalendern visar flera korta möten på förmiddagen, lunch med kund, ett tretimmarsmöte, middag med kund. Vill hinna träna, behöver andas, måste göra franskan. Hur ska det gå, hur ska det gå.
Svart pösig skjorta nedstoppad i jeans, höga klackar och ett svart skärp. Egentligen är outfiten klar så, men den eviga kylan tvingar på en kavaj. Våren stannade av och april gör mig på dåligt humör.
Försöker lyssna genom Taylor Swifts nya album tre gånger men blir uttråkad. Det är sorgligt för det är ju Taylor Swift. Ingenting jag läser är bra, byter böcker sjuttioelva gånger. Har en ständig lust att kasta saker genom rummet. Tänder ljus i hela lägenheten, dricker te och gömmer mig under en filt. Om inte våren kommer snart så gråter jag.
Fredag. Står i en stökig bar, en öl i handen, min mans kompisar på scenen. Pratar nästan hela kvällen med en av fruarna. Vi har träffats några gånger tidigare, men nu klickar vi. Står i par och lyssnar på bandet som spelar efteråt, kommer hem någon gång efter två.
Lördag. Min bror och hans fru plingar på vår dörr vid sexton. Vi har lagat en fisksoppa, bakat bröd och panikstädat lägenheten. Vi dricker champagne och äter en tidig middag, sedan beger vi oss ut på gatorna. Det är kulturnatt och vi är överallt: tittar på båtar, dricker bubbel på Dramaten, lyssnar på klassisk musik på Konserthuset, går på jazzklubb. Avslutar med kebab och cola zero vid midnatt.
Söndag. Min man tittar på mig när vi vaknar, frågar om vi verkligen har sovit till elva. Det har vi, som om vi vore döda. Skrotar långsamt runt, vattnar blommor, tvättar tomt i tvättkorgen, går och handlar till veckans alla middagar. Gör hårinpackning och ansiktsmask. Duschar länge. Dricker rödvin till middagen och whisky efteråt. Börjar titta på en serie, men har sex istället. Vi kommer, vilar och börjar om. Somnar långt efter midnatt.
Det har varit en hård vecka. Konflikter att hantera, människor som inte levt upp till förväntningar och en tung känsla i bröstet. Jag vet inte om det är veckan som varit, pollen eller någon slags vårtrötthet, men jag är så trött, så trött, hela tiden så trött.
Jag somnade klockan nio igår. Det gick inte att hålla sig vaken längre, ögonlocken slog igen av sig själva. Sov till sju och ville bara sova mer. Men nu är snart arbetsveckan över. Nu är det snart helg.
Jag ska på releasefest ikväll, min mans kompisar släpper album. Absolut skoj, men jag längtar hem till soffan, till mjukisar, till att somna tjugotvå. Har föreslagit att han ska göra det till en grabbkväll, men av någon anledning vill han verkligen att jag ska följa med. Fint absolut, men ni vet, tröttheten. Jag vill bara sova.
Torsdag. Jeans, instoppad tisha, kavaj och höga klackar. Fyra möten utan uppehåll, en snabb lunch och så tre möten till. Går ner till gymmet vid sjutton, springer på löpbandet tills huvudets brus försvinner.
Barnet lagar mat när jag kommer hem. Sjunker ner i soffan med dagens sista kaffekopp trots att klockan egentligen är för sen. Fyra dagar klara, bara en kvar innan det äntligen är helg.
Lämnar kontoret vid sjutton. Arbetsdagen är egentligen inte klar, men min man efterlyser de saknade bakpotatisarna som jag har lovat att köpa. Kommer hem, tvättar potatisarna och skjutsar in dem i ugnen.
Startar datorn och lägger mig på soffan, datorn på magen och Julia på skärmen. Vi ventilerar varsitt personalrelaterat problem, landar i att hon behöver vänta ut och att jag behöver chefa snarare än att leda. Man kan bara leda så långt, till sist måste man markera.
Äter middag, duschar länge, kliver i en mjuk tröja och tights. Fönar ut håret och stryker morgondagens kläder. Sjunker ner i sängen med datorn i knät. Skriver det här men har ett tjugotal obesvarade mail som väntar.
Jag sitter på ett café och arbetar. Det är timmen efter lunch och jag har precis haft min veckoavstämning med en chefskollega för att synka oss i våra gemensamma beröringspunkter. Det är kaos på kontoret, en enorm konferens i ett projekt som jag ännu inte dragits in i, och det gick absolut inte att nå fram till kylskåp eller kaffemaskin.
Så jag flydde ner hit för en snabblunch. Sprang fem kilometer på löpbandet på lunchen och ville bara få sitta i ett hörn i tystnad och äta min kycklingsallad på lunchrastens sista kvart, men det var människor Ö-V-E-R-A-L-L-T.
Så här är jag nu, intryckt i ett litet hörn på ett café och är lite småsur. Jag vet inte ens varför jag är sur. Så ovanlig känsla för mig, inser jag nu. Tror att det är för att min planerade lunch var så god och den torra frallan jag precis åt istället absolut inte var det. Plus att jag saknar kontoret, saknar att kunna föra vettiga samtal utan störig bakgrundsmusik.
Herregud, vilket gnäll, efter en ynka timme på ett ändå fint café. Någon som vet om jag har PMS eller?
Jag är ej längre utmattad. Sov tolv timmar natten till lördag, tio timmar natten till söndag och åtta timmar natten till idag. Har även druckit stora mängder bubbelvatten och mycket små mängder alkohol - bara ett glas vin till maten - samt har även tränat mycket, mycket hårt.
Mitt duktig flicka-syndrom mår väldigt bra av detta, har befunnit sig på en mycket hög nivå sedan fredagskvällen. Känner mig även som en bra mamma eftersom jag lämnade lunch till det högskoleprovsskrivande barnet i lördags, satt bredvid och tipsade om rangordning till universitetsvalen på söndagen samt fick inbjudningarna till hans studentmottagning på brevlådan imorse.
(Är han Sveriges mest curlade snart nittonåring? Svar ja, men han flyttar hemifrån om någon ynka månad så låt mig vara.)
Hursomhelst. Nu är det måndag! Jag ska inte dricka vin förrän på fredag! Tränade på lunchen idag och längtar redan till morgondagens träningspass! Många utropstecken blev det nu, ber om ursäkt för det.
Jag är utmattad, fullkomligt utmattad. Klarar definitvt inte längre att dricka större mängder tre dagar på rad. Var slut redan när jag vaknade imorse, på den tredje dagen, och absolut inte sugen på fler AW.
Men botade det med en syrligt fruktig drink vid femton när Johannas sista AW som anställd startade. Nu ligger jag hemma i soffan och orkar inte mer. Vill bara dricka citronvatten, äta sallad och träna jättehårt i flera veckor. Vill inte dricka en droppe alkohol.
(Nu låter det som om jag har varit konstant onykter i tre dagar, men det har jag inte. Bara mellan sjutton och tjugotvå och jag har hanterat man, barn och arbete som ett proffs under tiden. Som ett proffs.)
Vi hade AW på kontoret igår. Temat var På spåret och nej, jag vann inte. Hade knappt godkänt i geografi. Hursomhelst. Idag är vi i den lilla staden, Johanna och jag. Vi ska hänga i grupp under dagen och när det är slut ska vi dricka ett glas vin - även det i grupp - innan tåget tar oss hem igen.
Imorgon är det fredag och gissa vad: då ska vi ha AW. Veckans tredje på raken. Jag kommer endast lyckas ta mig genom alla dessa små äventyr med tanke på att fredagens AW är för att fira av Johanna som går vidare i arbetslivet.
Förstår mig rätt, jag sörjer henne redan, men min lever firar desto mer eftersom det som regel alltid är Johanna som ligger bakom våra tre AW i veckan.
Jag drömde att jag gifte mig med min VD inatt. Det var inget romantiskt eller sexuellt över det, det var bara det bästa för företaget. Snacka om att tillskriva sig själv en viktig roll om man anser sig behöva vara gift med VD:n för företagets bästa.
Nej, men jag tror att det var för att en lokal i samma område som vårt kontor i den lilla staden brann igår och det var några besvärliga minuter innan vi visste om det var vårt kontor som gick upp i rök.
Oron över branden, tillsammans med färskt skvaller om ett par kollegor som har ihop det, blev för mycket för min hjärna och resulterade i ett platoniskt äktenskap med vår VD. Som det ju kan bli ibland.
Sexton grader och solsken. Trottoarerna sopade och tvättade, det sista gruset äntligen borta. Croppade jeans, höga klackar och luftig linneskjorta. En öm kropp efter helgens träning, men huvudet piggt efter många timmars sömn.
Barnet är hemma igen. Han har en sista vecka innan högskoleprovet ska skrivas, innan ansökningar till högskolor och universitet ska vara inne. Jag drömde om honom inatt, om tiden när han bara var några år gammal. Det var fint. Det var nog snarare minnen än en dröm egentligen, men det var det som gjorde det så fint. Fint att se liksom.
Jag var inte beredd på fredag. Skulle kunna jobba ett par dagar till, har så många bollar i luften och farten uppe. Men visst, jag tar helg. Har gjort noll och inga planer för helgen för som sagt, var inte beredd på den.
Jag har tränat tre dagar på rad. Det känns som att kroppen orkar mer, men varenda muskel gör ont. Så ingen träning på en dag eller två. Skulle kunna gå på löpbandet för att komma upp i mina tiotusen steg men klockan är sexton och får man verkligen gå på ett löpband när det är som mest folk på gymmet och alla löpband är upptagna? Nej, det får man inte.
Så ja, nej. Plötsligt orkar jag inte heller jobba mer. Det är bara de tråkiga mailen kvar, de tråkiga och de som kräver tankeverksamhet och nej, jag orkar inte. Jag behöver gå på ett löpband. Finns det flera lediga löpband går jag, annars springer jag. Gud vad jag hoppas på massor av lediga löpband.
Det snöade så mycket när jag halkade hem från kontoret i mina mycket höga och mycket opraktiska klackar igår att jag bestämde mig för att inte lämna hemmet förrän alltsammans smält bort igen.
Plus att jag är väldigt svag för mitt hem just nu. Vi köpte en matta häromveckan, den ligger under soffan och soffbordet och blev pusselbiten ingen visste saknades, och nu vill jag aldrig lämna lägenheten.
Så jag jobbar hemifrån idag. Sitter vid matbordet med datorn framför mig, dricker kanna efter kanna med kaffe, suckar nöjt varje gång blicken trillar över det vackra lilla soffhörnet och dess mjuka matta.
Det är en helt vanlig tisdag, påsken är över och jag har fyra lediga dagar i ryggen. Jag ligger i sängen när jag skriver det här, har läst nyheter, bloggar och instagram och nu är det dags att gå upp, tiden väntar inte på någon.
Datorn har varit avstängd sedan i torsdags. Jag minns inte vad som står på agendan idag. Nästa app jag öppnar blir min kalender. Sen behöver jag gå upp, duscha, blåsa ut håret och sminka mig, klä på mig och gå till kontoret.
Jag ligger inte i sängen längre, flera timmar har passerat sedan jag skrev de två första styckena. Jag sitter i ett fokusrum på kontoret, har sju minuter mellan två möten, spenderar dem med att putsa den här texten och längta hem till sängen.
Barnet är hos sin pappa den här veckan. Hemmet är renskrubbat, sängen är nybäddad med rena lakan, min bokapp är fylld med böcker att läsa, på köksbänken står en öppnad vinflaska och min kalender är bara fylld till hälften eftersom folk har påsklov.
Jag sitter på tåget på väg hem från den lilla staden. Det sista medarbetarsamtalet är överstökat, veckans sista möte är avslutat och alla har fått sina påskägg. Vi avslutade veckan med varsitt glas vin på en nyöppnad vinbar innan alla skildes åt för att fira påsk.
Och nu sitter jag här, på tåget, på väg hem. Det är skärtorsdag och jag har hemlängtan. Vill komma hem, vill krypa ner i sängen, vill vakna till en långfredag. Äta frukost i hundra år. Duscha, måla naglarna, klä mig i färg. Äta påsklunch med min mans släkt, dricka bubbel, pilla bort foliepapper från dyr choklad.
Köper tio små påskägg och fyller dem med choklad. Hälften får följa med till kontoret på onsdagen som en påskpresent till de i teamet som är på Stockholmkontoret när dagen når sitt slut, den andra halvan får följa med till den lilla staden imorgon.
Handlar en ny påsklilja när jag promenerar hem. Den tidigare har blommat ut och ännu har jag inte fått nog. Kan inte stå emot en bunt stearinljus i dova färger, försiktigt inpackade i vaxat papper.
Helgen kom och gick. Vi kom hem från den lilla staden igår med en studentkostym till barnet och ett sjuttiofemårsfirande i ryggen, samt även med en förkylning innanför bröstkorgen. Fast min förkylning sitter bara i näsan, om vi ska vara noga.
Vaknade till en längtan efter påsk imorse. Promenerade till kontoret med famnen fylld av påskris. Placerade i en vas på bordet i loungen, dekorerade med fjädrar i mjuka pasteller, hoppas att små gröna blad ska slå ut.
Jag har en känsla av att det kommer bli en perfekt helg. Jag har längtat efter fredagskvällen hela veckan, efter att promenera hem från jobbet med famnen full av blommor och vin, att göra fotbad och måla naglarna och somna i soffan vid tjugotvå.
Imorgon åker vi till den lilla staden. Vi åker med min mans systrar och deras män. Min svärmor fyller år och vi ska fira henne med middag och vin. Sova kvar allihopa utspridda i huset, äta frukost i hundra år, långsamt promenera i grupp.
När vi vaknat ordentligt på söndag ska vi åka till en märkesoutlet och köpa studentkostym till barnet. Det känns som en stor sak, nästan enorm. Hans första riktiga kostym. Jag slår vad om att jag kommer gråta.
Idag är ännu en dag i den lilla staden. Ytterligare två medarbetarsamtal har lagts till skaran av genomförda. Jag har kommit att verkligen uppskatta de här dagarna. Försöker alltid jobba undan all admin för att kunna ge min personal min fulla uppmärksamhet när jag är på plats, och det är ett roligt gäng att hänga med.
Plus att det är en timme med tåg i vardera riktning och jag har till sist accepterat att jag blir för åksjuk av att jobba på tåget, så promenaden till tåget, tågresan och promenaden till kontoret och sedan alltsammans om igen fast i omvänd ordning, det ger mig sammanlagt fyra timmar med ljudbok.
Det finns ingenting att inte tycka om med det.
Jag tror att jag behöver fly landet. Inte nu, men i november när mörkret kommer tillbaka. Förstod inte hur trött jag har varit förrän ljuset kom. Mars dök upp och plötsligt var det inte lika jobbigt att vakna halv sju. Imorse kom jag på mig själv med att känna livslust när jag tittade ut på en knallblå himmel 06:49.
På tal om ämnet: det är min bästa stund på dagen, den när jag vaknar och hämtar kaffe och kryper tillbaka ner under täcket. När min man har kurrat ihop sig med ryggen mot mig och jag lägger mig bakom, huvudet mot hans skuldror, och ligger så, hud mot hud, i tystnad och stillhet. Fluffar upp kuddarna och lutar mig tillbaka med kaffekoppen efter någon minut. Vaknar långsamt under en halv evighet.
Det är nästan så att jag inte hinner med mitt liv som bloggare. Jag hinner inte träna heller, så bloggen är i gott sällskap. Skärper dock till mig här och nu: bloggar först och därefter ska jag ta mig ut på en kort löprunda och avsluta med rehabövningar för min onda axel.
Ska bara jobba undan dagens sista skörd mail mellan att jag tar itu med mina två dåliga samveten. Jag har iallafall lagat mat till min familj så mitt tredje dåliga samvete är stillat för dagen. Tur att det kommer en ny dag imorgon att inte räcka till.
Måndag klockan 17:11. Jag tror att jag är sist kvar. På skrivbordet ligger ett påskägg som mitt team från den lilla staden gav mig idag. Jag har spridit godispapper över hela skrivbordet för nu är klockan 17:12 och hungern har slagit till.
De var här idag, mina tjejer som arbetar på vårt kontor i den lilla staden. Dök upp i förmiddags alldeles fina i sina kavajer. Jag tvingade hit dem eftersom en fotograf skulle ta porträttbilder på alla på huvudkontoret och alla i hela världen förtjänar en proffsbild.
Nu ska jag knyta min trenchcoat över den svarta kostymen, dra på skinnhandskar och sätta på solglasögonen och njuta av dagens sista solstrålar. Unna mig en take away-kaffe när jag promenerar hem. Det känns som en bra dag för det.
Det är mitten på mars, det är fredag, det är barnets studentskiva. Ikväll startar det som mycket möjligt kan bli en av hans livs bästa festperioder. Han är ingen festprisse, min son, men han är ändå försiktigt nyfiken.
Kvällens kläder hänger redo på hans garderobsdörr. Det är en tredelad kostym, för de har tema "Filmkaraktärer" och han ska gå som snubben i Kingsman. Paraplyet han ska bära pryds dock av loggan på mitt företag, vilket nästan gör outfiten lite bättre.
Det är en stor dag, en början på något nytt.
Det är andra torsdagen i mars och tio grader där ute. Mina strumpbyxor är 40 den och jag har loafers, kort kjol med en tisha instoppad och kavaj. Trenchcoat och halsduk virad tre varv när jag promenerar till och från kontoret.
Idag ser jag ut som våren. Idag känner jag mig som våren.
Jag jobbar hemifrån idag. Har teamsmöten hela dagen, från början till slut. Min man är på kontoret och barnet är i skolan så jag har lägenheten för mig själv. Det har jag nästan aldrig. Det känns fint att vara ensam.
Jag spenderar hela dagen vid matbordet, varvar att ha kaffe och te i mina nya koppar, alltid bubbelvatten intill. Pluggar i ljudbok (Iron Flame, uppföljaren till måndagens boktips) i öronen och promenerar på lunchen. Köper tulpaner och en sallad.
Skriver det här i resterna av ett möte som slutade tidigt. Det enda som hörs är ljudet av mina fingrar mot tangenterna. Det är behagligt. Tilltalande. Ibland är tystnad underskattat.
Solen värmer i korta glimtar. Handskarna ligger i väskan när jag promenerar hem från jobbet, nu behövs de bara på morgonen. I veckan ska det bli tio grader varmt. Det har blivit dags att ha solglasögon redo i väskan, jag hade behövt dem idag.
Jag har varit i den lilla staden. Haft medarbetarsamtal, fast jag hann bara två av de tre planerade för vi har alltid så mycket att prata om. Det tredje samtalet planerade vi om till måndag. Om varje medarbetarsamtal tar lika lång tid som de två första har jag tjugo timmars samtal framför mig de kommande veckorna. Jag är redan utmattad, två samtal in.
Nu sitter jag i sängen, iförd min mans alldeles för stora t-shirt och håret fortfarande fuktigt efter duschen. Jag längtar till kaffet imorgonbitti. Efter att arbeta från matbordet hela dagen, köpa nya blommor på lunchen, att dricka te ut mina nya, tunna glaskoppar.
En helg har kommit och gått och jag har gjort två saker: läst bok och sett film. Jag har gjort andra saker också som absolut var fina, men dessa båda aktiviteter var fantastiska. Låt mig därför tipsa vidare.
Boken heter Fourth Wing, är skriven av Rebecca Yaros och genren är fantasy. Jag brukar inte läsa fantasy särskilt ofta (fast jag insåg nu att jag älskat varenda en av de få fantasyböckerna som jag har läst) och jag är helt såld. Jag älskar allt med den, till och med drakarna. Jag brukar inte se mig själv som en person som läser böcker med drakar, än mindre en person som ÄLSKAR böcker med drakar.
Filmen då? Poor things. En så konstig, förbryllande, vacker och obekväm film. Storyn, kläderna, omgivningen, filmatiseringen, skådespelet: allting är fantastiskt. Helt jävla fantastiskt. Jag vet att vi bara är i mars, men jag tror att det kan vara årets bästa film.
Jag kom hem för en liten stund sedan, efter en dag på Göteborgskontoret och en tågresa innehållandes ett trasigt tåg och ett tågbyte. Min man satte ett glas vin i handen på mig innan jag ens hunnit lämna hallen och barnet slevade upp en indisk gryta.
Nu sitter jag i sängen med vinglaset på sängbordet och datorn på benen. Min man sitter vid skrivbordet framför sovrumsfönstret och spelar gitarr och barnet sitter vid matbordet och skriver ett gammalt högskoleprov.
Blommorna i vasen på matbordet har vissnat och jag längtar efter att promenera hem från kontoret imorgon med famnen full av vin och blommor. Det är min målbild just nu, under denna sista kvällstimme av arbete.
Jag sitter i en hotellsäng i Göteborg. I badrummet hänger min baddräkt på tork efter en timme genom hotellpoolen. Jag har ett gäng mail att svara på och en sammanställning att skriva ihop till våra regionchefer.
Imorgon ska jag träffa en av mina nya medarbetare. Vi har ett viktigt uppdrag, hon och jag: att göra en genomlysning av hur våra sex regioner arbetar administrativt. Vi vet att de regioner som går bäst är de vars admin är navet i leveransorganisationen. Vi behöver förstå varför de andra regionerna inte arbetar så och sedan behöver vi börja förändra.
Jag har stor respekt för utmaningen. Alla är för förändringar tills det är dags att förändra sig själv. Men en regionchef ringde imorse och bad mig börja med hans region eftersom han insett att det behövs. Så vi arbetar i medvind. Iallafall i en region av sex. Det är en start, vi får se det som en start. Vara glada för det lilla.
Jag har så väldigt roligt om dagarna. Det händer saker hela tiden, konstanta möten om saker som ska utvecklas, saker som ska göras, saker som ska lösas. Det är dialoger med höga chefer och med utförare, det är stora penseldrag och det är detaljer.
Det är arbetsluncher, snabba drinkar med kollegor efter jobbet, intensiva träningspass för att rensa skallen. Det är familjen runt middagsbordet och franskalektionen i sängen sent på kvällen. Franskalektion i Duolingo alltså, det var ingen omskrivning för sex.
Idag hade jag bara en mötesfri timme i kalendern: timmen över lunch. Matsalen var full med folk och jag kände att jag behövde tystnaden, lugnet, att ingen tittade på mig, att ingen behövde något från mig. Så jag smet in i vilorummet med min lunch och lyssnade på ljudbok en halvtimme och åt utan stress.
Det var fint, mitt i allt det roliga.
Det är mars, det är måndag. Solen skiner, nästan alla trottoarer mellan kontoret och lägenheten är sopade och i eftermiddag ska vi dricka vin på kontoret. Det finns en öppnad box kvar sedan vår förra AW och tydligen blir den dålig om vi inte dricker upp den. Det kan vara mitt bästa slags vindrickande: möte till sjutton, ett långsamt glas fram till arton och sedan hem till familjen och middagen.
Jag har en klänning som inte är stickad, tunna strumpbyxor och loafers. Ett nytt läppstift och en jacka som lämnades öppen på promenaden på väg tillbaka från lunchen. Samt vårkänslor, jag har tusen miljoner vårkänslor.
Idag blir jag chef för hela vår centrala administration. Det är min tredje befordran under loppet av ett år och den kommer från ingenstans. Någon säger under ett chefsmöte att det vore bra om hela vår admin samordnas under en person och alla tittar på mig.
Så planer skissas fram, presentationer hålls, fackliga förhandlingar genomförs. En dag nämner min chef i förbifarten att han har höjt min lön med fjorton procent. I måndags informerades berörda medarbetare och för en stund sedan gick informationen ut brett.
Nu har jag tio personer direkt under mig, varav en är chef över fyra egna personer, och en decentraliserad organisation med tjugo medarbetare vars arbetssätt jag ska uppfinna och implementera. Det ska bli skoj.
Livet var lite jobbigt igår, av olika anledningar, men idag känns det bättre. Ligger på dagbädden i vilorummet med datorn på magen och pratar med Julia, trött efter lunchens löptur och mätt efter att ha kastat i mig mat på de sju minuter som blev över.
Skriver långa listor med saker som behöver göras och lägger in i kalendern när de ska ske. Bokar resor till den lilla staden och till Göteborg. Har en utmaning som hänger över mig, den kommer med en liten gnutta nervositet men allra mest spänning.
Då och då dyker teamsmeddelanden från min man upp på skärmen. Han skriver små vardagliga saker, som att han pratat med hotellet i Barcelona, om vilket vin han vill dricka ikväll, ska han eller jag laga mat? Små saker, fina saker, saker som får mig att le.
Som min hjärna har fått arbeta idag. Placerats i situationer som uppstått ur tomma intet, tvära kast och nya lösningar som snabbt behöver tänkas fram. Vi befinner oss dock på ett bra ställe, bolaget och jag, med en bred tillåtelse att testa oss fram.
Kul dag, ändå. Jag vet inte om jag kommer sova som en stock eller inte alls inatt, det blir antingen eller.
Onsdag. Svarta vida byxor, en kort stickad svart klänning, höga klackar. Jag har ruvat på kombinationen länge men inte vågat. Men så orkade jag inte fundera på om den innebär att jag är medelålders längre.
Jag råkade titta på en kvinna i omklädningsrummet på gymmet idag. Hon hade röd behå och leopardmönstrade stringtrosor. Jag brukar inte titta på kvinnor i omklädningsrum och tänka att de är sexiga som fan men det var exakt vad som hände idag, fast minus den sexuella kopplingen.
En iakttagelse av en väldigt snygg kombination bara. En spännande hemlighet under jeans och grå tröja. Så nu ska jag googla leotrosor och röda behåar. Eventuellt gör det mig ännu mer medelålders men låt så vara då.
Jag har ingenting att skriva om. Blogginläggen brukar alltid ta form i huvudet under dagen och rinna ut genom fingrarna när jag sitter ensam framför datorn, men inte idag. Merparten av mina blogginlägg skriver jag i ett fokusrum på kontoret. Avslutar ett möte, öppnar bloggen och spenderar fem minuter med att låta orden trilla ut.
Jag skäms noll procent över att blogga på arbetstid eftersom jag spenderar väldigt mycket fritid med att arbeta. Ibland kan jag gå från möte till möte under tio timmar och känna att jag inte har jobbat. Som om möten bara är för skojs skull. Så roliga är de ju inte ens.
Ja se där, det blev ett inlägg idag. Visserligen om absolut ingenting, men ändå.
Jag kan inte bocka av en enda punkt från helgens lista. Promenerade i solskenet ja, men inte med ljudbok i öronen. Låg absolut på soffan, men öppnade aldrig ens Netflix. Fast förresten, jag lagade mat i hundra år med ett glas vin på köksbänken.
Ett av tre är bättre än noll av tre.
Hursomhelst. Jag har även arbetat hårt på internet i jakt på en kavaj. Såg nämligen en kvinna med svarta jeans, svart polotröja och rutig kavaj, där strecken i kavajen gick i svart, rött och vitt. Så vill jag se ut i april, prick så som hon såg ut. Blankt hår, höga klackar, rutig kavaj.
Så går ännu en arbetsvecka till sitt slut. Jag lämnar veckan med en liten backlog, men den är inte så farlig, åtminstone inte tillräcklig för att avbryta helgen. Barnet har åkt till sin pappa och min man har flaggat för att han vill spela mycket gitarr i helgen.
Jag ser framför mig hur jag promenerar med en ljudbok i öronen och fem plusgrader och solsken i luften, hur jag ligger på soffan och tittar på tjejserie, lagar mat i hundra år och med ett glas vin på köksbänken.
Jag har levt ett liv i sus och dus på sistone, men det behöver upphöra nu. Min mage har blivit mjuk och loppet som jag ska springa i maj kommer inte springa sig självt. Jag vet, stackars mig och sluta bry dig om saker som vikten, det ligger inte i tiden.
Och så kanske det är, men här är vi ändå. Imorse åt jag två kokta ägg istället för min mans fantastiska bröd och idag ska jag träna. Det är ungefär så långt mina uppoffringar sträcker sig: ägg istället för bröd.
Samt att jag kommer stå emot alla jäkla godsaker som jämt ligger i fikarummet. Det är min största bov i livet: alla fjärdedels kanelbullar jag äter i farten mellan mina möten eftersom en fjärdedel är nästan ingenting.
Det har blivit vinter igen. Inte för att det egentligen har varit något annat, det var några få små dagar med blå himmel, plusgrader och rena trottoarer. Nu täcks allting av snö och grus igen, men det är i sin ordning, än är det bara februari.
Jag får dagarna att gå genom att sitta i möten, nästan hela dagarna sitter jag i möten. Tränar på lunchen och äter framför mailen under lunchrastens sista tio minuter. Lyssnar på ljudbok, Stephen Kings 22/11 1963, i mina luckor. Den är nästan trettiofyra timmar lång och i det här tempot kommer det ta ett par, tre veckor att ta sig genom den.
Jag muntrar upp livet med små nöjen som får mig att bli mjuk inuti: ha sex innan jobbet på måndagsmorgonen, äta semla två dagar på rad, köpa en svindyr whisky till min man i alla hjärtans dag-present.
Pluggat högskoleprov, tackar som frågar. Barnet ska skriva provet i april och nu pluggar han som en liten galning. Han skriver ett delprov om dagen och sedan rättar vi och bryter ner provresultatet tillsammans.
Vi har delat upp det så att min man tar matten och jag tar det verbala, tack och lov. Jag hade levt med ångest fram till april om jag hade behövt hjälpa barnet med matematik varje dag. Min självkänsla har redan fått sig en törn över hur svår den verbala delen är. Jag trodde att jag skulle skumma texterna och pricka alla svar, men istället sitter jag där med näsan inuti datorskärmen och läser texten, läser svarsalternativen, läser texten igen, läser svaren igen och så fortsätter det i hundra år.
En annan rolig grej som vi har börjat göra är att lyssna på Dagens Eko varje dag, alla tre var för sig, och sedan diskuterar vi innebörden i dagens avsnitt när vi äter middag. En övning för att förbättra hörförståelsen men som visade sig vara mycket givande för hela familjen.
Det är en sån där dag som saknar ord. Inte för att något har hänt eller för att saker skulle vara på tok, men det finns liksom bara inget att skriva hem om. Här kommer därför random skit bara för att fylla ut all denna vita och tomma yta:
- Jag beställde en fåtölj till kontorets vilorum så nu kan man verkligen ha terapisamtal där inne, en liggandes på dagbädden och en sittandes i fåtöljen. Borde kanske även beställa ett litet sidobord att placera en ask näsdukar på.
- Min man skickade en bild som förslag på kvällens vin. Ett cabernet sauvignon som heter Freakshow och har säljstart idag. Kommer serveras till helstekt fläskfilé, klyftpotatis och bea.
- Insåg i skrivande stund att jag har glömt göra fredagskvällens glass. Nu får det bli lördagsglass istället. Jag tror att den kommer smaksättas med punsch och stora bitar mörk choklad.
Okej. Det var det hela.
Det här med badhuset igår - jag arbetade med mig själv hela dagen, tänkte positivt och allt, åt middag och behöll humöret uppe, packade väskan och var på väg ut genom dörren och precis då frågade min man hur länge badhuset var öppet. Och så visade det sig att de stänger klockan sjutton på onsdagar.
Så, ja, nej, det blev inget badhus. Är dock mycket tacksam över att jag upptäckte den tidiga stängningen hemma i min hall och inte i kylan framför en låst port på Södermalm. Idag har de öppet till tjugoett, men det hjälper inte mig för ikväll är det after work.
Om en timme är jag kanske på badhuset. Jag har längtat efter att simma ett tag nu, men det finns ett motstånd inom mig. Det är hela grejen med att packa en väska, tusen saker att inte glömma, att ta sig till ett badhus, byta om till baddräkt och frysa som fan. Att kliva ner i vattnet och känna att det inte alls var så varmt som i mina dagdrömmar. Att simma två längder och känna att det gör ont i nacken. Men jag vet inte, kanske övervinner jag allt det där.
Om en dag har vi after work på kontoret. Vi har det en gång i månaden, alltid med ett nytt tema. Vi har haft oktoberfest, halloweenfest, julpyntsfest och nu blir det game night. Jag är dock ingen spelmänniska. Det kliar över hela kroppen när någon plockar fram ett brädspel. Men jag kan dricka vin, det är min starkaste gren.
Om en vecka är det alla hjärtans dag. Vi har bokat bord på samma restaurang som förra året: Pang Pang. Det är kul eftersom det knappt ens är en restaurang, utan en bar som en gång om året sätter ihop en alla hjärtans dag-meny. I år beskriver de menyn så här:
Vår främsta uppgift är att göra folk fulla och kära! Det leder ibland till att folk blir ihop. Trist men så är det. Idag är det er dag! Idag är vi Tony och ni är två gatuhundar med dåligt bordsskick som ska få tidernas mest romantiska middag! Ikväll serverar vi en meny bestående av ostron, hummer-macka med räkor och krabba på smörstekt brioche och citronmarängpaj.
Om en månad är det mars. Visserligen ännu bara början på mars, men kanske har de börjat sopa trottoarerna? Solen dröjer sig kvar på himlen någon timme längre om dagarna. Någon kommer på att det bara dröjer veckor innan uteserveringarna öppnar. Det viskas om rosévin, tulpaner pryder varenda vas, vinterskorna stuvas längst in i garderoberna.
Om ett år har mitt barn flyttat till Skåne för att bli arkitekt. Om det går som han har tänkt sig, iallafall. Annars bor han kvar hemma och har antagligen en identitetskris eftersom skolan är över och han inte kom in på utbildningen som han drömde om. Jag klarar nästan inte av att tänka på det här. Vem kommer han vara då, vem kommer jag vara, vilka är vi om bara ett ynka litet år.
(Lista knyckt från Flora.)
Jag ropade hej för tidigt. Gick hela januari och kände ingen vinterdepp. Sedan kom den första måndagen i februari och allting kändes blaha. Jag tror att det är för att jag inte har kunnat träna på snart två veckor eftersom förkylningen vägrar släppa, samt antagligen lite pms.
Jag tror att jag ska omfamna blaha-känslan. Liksom göra det bästa av situationen, men utan att göra våld på mig själv. Jag orkade inte träna igår men det var okej, promenerade mig upp till tiotusen steg istället, duschade varmt en halv evighet och klädde mig sen i yogatights, min mans alldeles för stora t-shirts och en urtvättad collagetröja, rullade ut yogamattan och lät kroppen sträckas, böjas och töjas i en halvtimme.
Idag ska jag testa springa, men antagligen inte mycket mer än runt kvarteret. Det viktigaste är att jag rör mig, inte hur långt det blir eller hur fort det går. Rätt vad det är kommer februari vara över, ljuset kommer vara tillbaka och runt kvarteret kommer ha blivit en halvmil. Och känsla av blaha kommer att ha gått över till någon annan känsla.
Jag lyssnar på Den hemliga gästen av Nita Prose. Är fullkomligt fast, mycket tack vare uppläsaren, hon gör Mollys röst till perfektion. Jag var lika fast när jag lyssnade på den första boken, Städerskan.
Det är något med de här böckerna som gör att jag fastnar, lindas in i berättelserna och personskildringarna, absolut inte kan stänga av förrän alltsammans är över. Jag både längtar och fasar för när det ska ske.
Första lördagen i februari. Temperaturen når upp till hela sju grader. Skippar balaklava, knyter en silkessjal runt halsen, placerar en tunnstickad mössa på toppen av huvudet. Bär handskarna i ena handen. Solen sticker i ögonen, värmer genom kappan.
Och så nu: ligger på soffan klockan 16:08 och har femtontusen steg i benen. Utanför vardagsrumsfönstret är himlen fortfarande blå, ljuset har ännu inte vikt hädan.
Den här känslan, det viskande löftet om vår, gör vintern värd mödan.
Min man har börjat göra musik igen. Hans gamla band, de som bor kvar i den lilla staden, har börjat repa på kvällarna. Vi är bara en timme bort med tåg och jag säger att han borde åka dit, men han tvekar. Säger att det kommer ta så mycket energi att bli bra igen.
Men varje gång de repar tillsammans kommer det bilder på skäggiga män som säger att de saknar sin gitarrist och för varje bild vacklar min man ännu lite mer. Nu har han startat igång alla sina gamla program i datorn och börjat skapa musik där, men jag tror att det bara är en tidsfråga innan han har en gitarr i famnen igen.
Marken är helt bar nu. Imorgon blir det februari och även om det kan komma fler köldsmockor och snöstormar kan de inte vara länge, för efter februari kommer mars och sedan är det vår, så säger lagen.
Den bara marken fick mig att leta upp mina höga stövlar imorse, para ihop dem med bootcutjeans som nästan helt täcker klackarna. Det är en outfit som jag varit sugen på länge, men jag har inte orkat halka runt på isiga trottoarer med höga klackar och blöta byxben.
Men nu så, nu jävlar.
Jag är på kontoret idag. Behövde inte vila någonting alls igår, men gjorde det ändå. Spenderade timmarna mellan nitton och tjugotvå med att ligga i sängen och läsa, gick sen upp och tvättade ansiktet, borstade tänderna och sov i åtta timmar.
Idag är endast nästäppan kvar, men sånt kan ta tid innan det släpper så det räknas inte. Egentligen hade det varit skönt med ännu en hemmadag, men samtidigt som jag försökte motivera en sådan för mig själv skrev min chef och frågade om jag skulle vara på kontoret och plötsligt var det ett motiverande för två och det orkade ingen med.
Just det. Barnet hostade imorse. Jag sa givetvis åt honom att sluta med en gång, sånt där vill vi inte höra.
Jag har riktiga kläder på mig idag. En gnutta smink för att täcka det värsta i mötena som jag inte kunde boka av. Min hjärna fungerar igen, jag är ute ur feberdimman, men kroppen är inte helt tillbaka. Näsan är fortfarande täppt, retningarna i halsen ligger kvar.
Igår behövde jag vila efter allt jag gjorde: Duschade, vilade. Tömde diskmaskinen, vilade. Bäddade sängen, vilade. Idag har jag vandrat obehindrat genom lägenheten mellan morgonbestyr, jobb och möten, helt fri från behovet av vila.
Efter lunchen ska jag ta en kort promenad. Det är första gången jag är utanför lägenheten sedan i torsdags. Det känns stort. Hoppas att jag inte behöver vila efteråt.
Universum förstod uppenbarligen inte vad jag bad om. Jag ville ha en enkel, mysig förkylning. Inte den här som har gjort att jag sovit sjutton timmar det senaste dygnet, som gör att lederna och tänderna (!) värker och som gör det omöjligt att andas genom näsan.
Jag har precis sänt barnet till apoteket för att köpa alla mediciner som finns. Min man är nästan helt frisk och jag har lite dåligt samvete för hur jag raljerade när han var sjuk, för han tar hand om mig himla fint nu. Lagar maten som jag ber om, låter mig ligga på soffan utan att lyfta ett finger, hämtar vatten/glass/näsdukar när jag inte orkar resa mig.
Min mans förkylning tog mig inatt. Jag kände den första kittlingen i halsen på väg hem från den lilla staden i gårkväll. Vaknade vid tre av en täppt näsa och tjock hals. Gick upp och tog ett par Alvedon vid fem.
Nu sitter jag i soffan, iförd min mans träningsbyxor och en mjuk tröja. Jag har stuvat om i kalendern, flyttat dagens möten till måndagen och tisdagen och gjort en lista på saker som måste göras innan veckan är över. Det får vara en sån helg: mycket vila och lite arbete.
Ångrar så mina ord från igår eftersom jag vaknade alldeles yr idag. Jag tror att det är blodtrycket som jäklas, det har alltid varit lågt. Men det betyder att jag sitter hemma i soffan, iförd träningskläder, ett osminkat ansikte och smutsigt hår fångat i en knut. Jag har dock datorn i knät och inget netflix i sikte men det gör inget, det är lite mysigt ändå.
Jag ska vila en stund, lägga mig raklång på soffan och stirra upp i taket och hoppas att världen slutar snurra, för jag behöver stryka en klänning, hoppa in i duschen och göra mig presentabel. Ikväll ska jag ta med mina tjejer på kontoret i den lilla staden ut på den bästa restaurangen som staden har, bjuda dem på en fin middag och få dem att förstå hur värdefulla de är.
Jag är en smula avundsjuk på min man. Jag skulle också vilja bli sjuk, ställa in alla mina möten och inte lämna sängen. Samtidigt har jag en middag som jag inte vill missa imorgon och två personer som börjar nästa torsdag och jag vill inte vara sjuk i helgen, så det är måndag till onsdag nästa vecka som gäller om jag ska vara sjuk.
Förutom att jag behöver göra introduktionsprogrammet till de nya personerna då, tusan också. Jaja. Det är väl inget att önska egentligen, men det hade varit skönt att stänga av telefonen och datorn och bara sova, läsa och titta på serier en dag eller två.
På måndagseftermiddagen blir min man hängig. Han går till gymmet men kommer hem nästan genast, erkänner att han nog inte mår bra. Han rotar i sin garderob och drar fram den stickade tröjan som han bara har när han är sjuk.
Sedan blir det värre och värre, han tvingar mig att känna på hans panna flera gånger under kvällen, ber mig skaka ut filten över honom i soffan, suckar så högt att grannarna antagligen blir störda.
När vi vaknar på tisdagsmorgonen stönar han lågt och hostar försiktigt, liksom som om han känner efter om han behöver hosta. Säger att han nog måste ställa in alla sina möten och stanna kvar i sängen. Jag går till jobbet men får löpande uppdateringar om hans hälsa.
Den här förkylningen kommer bli jobbig för hela familjen.
Vi hade fransk afton som tema för vår date i lördags. Lagade mat tillsammans: tre franska rätter (eller egentligen bara två för lemoncurd- och kolaglass fanns redan i frysen sedan fredagsmiddagen) och drack dyra franska viner till.
Förrätten var en gratinerad löksoppa och varmrätten anka med apelsinsås. Det tog tre mysiga timmar och ett par glas vin att svänga ihop måltiden. Mjuk jazz från högtalarna, tända ljus, en klänning med bara ben under eftersom det var hundra grader varmt i köket. Det är för övrigt mitt bästa tips för en bra date: kläder som tillåter händer att vandra över naken hud.
Så blir det fredag. Jag sitter i möten hela dagen, tränar på lunchen och äter framför datorn under dagens enda mötesfria halvtimme. Kvart i fyra glider jag in i mötesrummet där min chef sitter. Vi briefar varandra om saker som dykt upp.
En halvtimme senare säger vi hej då och jag hänger jackan över armen och går de sju trapporna ner till puben i huset. Två kollegor väntar på mig. Vi dricker ett glas bubbel och konstaterar att det är vår tredje AW den här veckan. Så går det när man arbetar inom ett bolag på en tillväxtresa, samtalsämnena och behovet av vin sinar aldrig.
Min man vill träna efter jobbet och jag säger att jag kan börja med middagen. När jag kommer hem har han skrivit instruktioner, steg för steg till en färdig ryggbiff med pommes, tomatsallad och bea. En flaska rödpang står ovanpå pappret.
Jag startar middagen, gör en kaffe och öppnar datorn i den första matlagningspausen. Utför veckans sista arbetsuppgift, den allra roligaste: ringer och erbjuder min toppkandidat ett jobb. Han tackar ja direkt i telefonen. Vi lägger på och jag skriver det här, men jag tror att jag ska öppna den där vinflaskan istället. Nu är det faktiskt fredagskväll.
Det här med min mormor och morfar, det är verkligen svårt. Klyver släkten i två läger: de som står på hennes sida, de som står på hans. Jag står mittemellan. Det är sorgligt för mormor javisst, men hon är inte en snäll kvinna. Jag kan inte riktigt känna medlidande med henne. Man får vad man förtjänar.
Jag är inte så kall som det låter, men mitt hjärta klämtar för morfar. Han var alltid den som pratade med mig som om jag inte var ett litet barn, även när jag var det. Tog sig alltid tid för mig, för lek och allvar. Lät mig ha både socker och sylt på pannkakan.
Jag inser det när jag skriver det här, att jag inte står mittemellan. Jag är Team Morfar.
Det slår ner som en blixt från klar himmel, skapar dramatik i hela släkten: min morfar lämnar min mormor. Han fyllde 85 i december och de har varit gifta i 51 år och nu säger han att han vill uppleva passion en sista gång i livet. Hon säger att hon inte förstår vart det här kommer ifrån, hon lagar ju mat till honom varje dag?
Jag kan inte bestämma mig för om det är fint som fan eller det mest sorgliga som jag har varit med om.
Helgen går, ägnas åt saker som måste göras, saker man gör en helg i januari: ta ner julstjärnorna, kasta ut granen i husets foajé, städa ut julen på kontoret. Bädda rent i sängarna och tvätta tomt i tvättkorgen, duscha alla växter och torka rent i köksskåpen.
Men också: ligga länge i sängen, dricka två koppar kaffe på raken under täcket, bläddra genom titlarna på Storytel och klicka på hjärtat intill. Två vinglas på köksbänken medan maten lagas, något extra gott för det känns också rätt en helg i januari.
Planen på julafton var att göra en brödpudding till efterrätt. Jag hade dränkt en näve russin i rom dagen innan och ställt att vänta i kylen. Men så kom julafton och vi åt en italiensk kaka och choklad, så det var aldrig någon som blev sugen på den där brödpuddingen.
Dagen efter skulle vi bjuda min svärmor och svägerska på juldagsmiddag och jag bläddrade bland recept på efterrätter som man faktiskt orkar på julen och fram dök ett på romrussinglass. Ganska perfekt eftersom romrussinen redan fanns.
Vispade ihop grädde med sötad kondenserad mjölk och rörde sedan ner romrussinen och ställde kallt i sex timmar. Ut kom en perfekt krämig och len glass, trots endast en procents insats. Serverade glassen i de höga dessertskålarna i rostfritt stål som barnet gav mig i julklapp och ville nästan gråta över hur sanslöst fint det var att servera glass i dem.
Sen dess äter vi glass varje helg, spetsad med krossad choklad en helg och med lemoncurd och kolasås en annan. Ikväll ska vi äta min absoluta favoritglass: mint med stora chokladbitar. Nästa helg tror jag att det blir lakrits. Kanske tillsammans med citron? Vi får se, möjligheterna är oändliga.
Kom hem från kontoret och sjönk ner bredvid min man i soffan. Klockan var sex, dagen hade varit lång och jag var trött. Jag var sugen på bubbel och oliver, ville inte alls ha kycklingen som väntade i kylen.
Tänk om ett år, sa jag till min man. Barnet kommer bo i Skåne eller Umeå eller Uppsala och det är bara vi. Då hade vi inte ätit den jävla kycklingen idag.
Och han tog min hand, log och tittade upp på mig. Vi hade gått till den lilla franska restaurangen på hörnet, beställt in en flaska vin och en charkbricka, sa han.
Den första veckan på året får jag klartecken på att utvidga min grupp med ännu ett område. Den andra veckan i januari har jag en befattningsbeskrivning färdig, en medarbetare som tackar ja och teamet informerat om att vi från februari kommer ha tre ansvarsområden.
Imorgon och på fredag håller jag intervjuer hela dagarna för det team som jag ska bygga. Det rör sig så fort i min värld och jag älskar det. Älskar att jag kom tillbaka i måndags till en luftig kalender och nu på onsdagen är den pang boom full flera veckor framöver.
Efter två veckor av att somna och vakna sent lyckades jag mycket effektivt vända tillbaka dygnet på bara en arbetsdag: slocknade utmattad innan tjugotvå igår och vaknade imorse, helt okej utvilad, strax efter sex.
Spenderade tjugo minuter med att fluffa soffkuddar, bädda sängen och torka av köksbänken innan jag gick till jobbet. Jag vill längta efter att komma hem, vill laga mat i timmar, vill okynnesdricka en extra kopp kaffe.
Jag vill stå framför badrumsspegeln och dutta dyra krämer mot ansiktet, gå och lägga mig innan tio och orka läsa massor med sidor, vill känna mig som en mycket duktig flicka.
Jag läser Skärvorna av Bret Easton Ellis. Den är lång, oändligt lång, och oftast händer ingenting alls, ändå kan jag inte sluta läsa. Jag lyssnar på boken när jag är ensam och i rörelse, skiftar över till att läsa så snart jag har en lugn stund.
Imorse gick jag en omväg till kontoret, trots att det var massor med minusgrader räckte inte de femton minuterna, det är som att jag alltid måste lyssna mer. Det är det enda som jag ångrar från mina två veckors ledighet, att jag inte började med Skärvorna tidigare, att jag inte låste in mig i ett rum, bara jag och boken.
De sista dagarna på min ledighet försvann i en blinkning. Vi har tittat på Titanic, först filmen och sedan utställningen, vi har suttit runt ett bord på en restaurang tillsammans med tre andra par och ätit middag i en halv evighet, vi har varit på jazzkonsert.
Vi har städat ut julen (har jag redan sagt det?) och sovit länge, länge, klockan har varit efter tio varje dag när vi har vaknat. Jag är helt och fullständigt utvilad för första gången på jag vet inte hur länge.
Det har varit fint att vara ledig, men jag kan inte låta bli att längta tillbaka till kontoret. Det finns så mycket som jag vill göra, roller jag vill skapa, saker jag vill få att hända. Jag har ingen söndagsångest, bara en iver.
Det är lustigt hur lediga dagar försvinner så fort, fast man gör nästan ingenting. Vaknade vid nio, drack kaffe i sängen, gick upp och startade en rotsakskaka, gick ett varv med dammtrasa och dammsugare och så var klockan plötsligt fjorton.
Gick till gymmet och sedan var den sexton. En snabb dusch, en borste genom håret och så var klockan sjutton och mina föräldrar stod utanför dörren. Rotsakskaka, tunt skivad rostbiff och rödvinssky, äppelmust och äppelcider.
Hemmagjord glass i dessertskålarna som barnet gav mig i julklapp. Espresso i fem små koppar och en kanna varmt skummad mjölk. Och så blir klockan tjugoett och vi kramar mina föräldrar hej då och sjunker ner i soffan med varsitt glas rödvin och det är där vi är nu.
Så blev det vecka ett och den andra lediga veckan. Jag startade den med att jobba en timme. Attestera tidrapporter, läsa ikapp mailen, gå genom ansökningar till en tjänst som jag annonserar för. Sånt som måste göras, men som går utmärkt att göra från sängen.
Jag tror inte att jag har berättat det, men jag har fått ännu ett ansvar på mitt bord. I januari utvidgas min avdelning med en ny gruppering. Går allt enligt plan utvidgas den snart igen, med ytterligare ett led. Då blir vi nästan som en egen liten organisation.
Jag ser fram emot att starta upp 2024 med att jobba hårt, att se saker falla på plats enligt planen som jag skapade 2023. Jag ser dock också fram emot att vara ledig en vecka till. Nästan-ledig, iallafall. Ikväll kommer barnet hem efter en vecka borta och jag tror att vi ska fira det på något sätt. Jag vet inte exakt hur än, men sånt brukar lösa sig.
Jag har badat tre gånger under det senaste dygnet. Första gången med bubblor i vattnet och bubblor i glaset på badkarskanten, andra gången på tolvslaget i en badtunna hos min bror och tredje gången precis, efter en lång hotellfrukost och i väntan på en sen utcheckning.
Vi ligger bredvid varandra i hotellsängen. Den har höga stolpar och vi sa precis att vi kanske borde ha en likadan. Vi slappar, gör ingenting, väntar på att tiden ska gå, men det är inte tråkigt alls.
Det var en bra nyårsafton. God mat, bra viner, fina människor. Jag lever på gårdagen idag, fast njuter av nuet samtidigt. Om en timme går tåget tillbaka till Stockholm. Vi pratar om vilka pizzor vi vill ha, vilken film vi ska se, hur lite vi ska göra idag.
