Klockan är aldrig innan tjugoett när vi äter middag nuförtiden. Jag har börjat tända stearinljuset som står i sin mässingsljusstake på matbordet sent på kvällarna. Vi äter nästan alltid lunch ute någonstans.
Vi vaknar aldrig innan nio. Lämnar aldrig sängen före tio, inte för annat än att hämta kaffe. Jag vet aldrig riktigt vilken dag det är, tror att det är lördag hela tiden. Det känns som att sommaren har pågått för alltid.
Torsdag. Svart kjol och vit luftig skjorta. Väderprognosen fortsätter lova regn, men det faller aldrig något. Vi tar oss ut vid elva. Min man har gjort en lista i google maps med sjuttioelva stopp, samtliga second hand-butiker.
Åker till söder, promenerar genom små affärer, äter lunch på Mormors dumplings. Beställer in ett fat wok och en skål dumplings och delar broderligt på små assietter. Fortsätter vandra i butiker, pausar för mjukglass på Pärlans, väljer violkolasås och lakritsgranulat.
Min man konstaterar att han vill ha champagne, vi handlar det och rödpang och varsin köttbit, promenerar hem, kliver genom dörren prick sju timmar efter att vi gick ut genom den. Han klyftar potatis, gör en tomatsallad, vispar ihop en bea, steker köttet.
Jag sitter i soffan med barnet på skype. Han vill gå genom allt som han behöver när han flyttar hemifrån. Han lägger allting i en varukorg på Ikea och trycker på köp med ett darrigt andetag. Jag tar emot ett glas champagne och suckar med samma darr på rösten.
I telefonens bildarkiv kan man klicka på personerna som oftast fastnar på bild och så får man upp alla bilder på den personen. Häromdagen klickade jag på bilden på barnet och sedan fastnade jag, bläddrandes mellan bilderna på honom från åren som gått.
Det är mest bilder tagna i stunden, sekunder som förevigats från dagar där livet pågår. Man ser i hans ögon att han är lycklig. Jag inser det när jag tittar på bilderna av honom, att det finns en lycka i ögonen, i leendet, i den avslappande kroppen.
Jag slår så ofta på mig själv mentalt för att jag inte varit mer, inte varit bättre som förälder, men så tittar jag på de där bilderna och jag vet inte, kanske har jag varit tillräcklig ändå.
Väderprognosen sa att det skulle regna hela dagen, men det var bara lur. Det grå täcket på himlen brast, släppte fram knalligt blått, vitt och gult. Solen puttade upp temperaturen till tjugofem. Spenderar första halvan av dagen klädd för träning i sportstrumpor, cykelbyxor och t-shirt, andra halvan i en kort klänning.
Läser och lyssnar på Tretton av Steve Cavanagh och det är så bra att det är svårt att slita sig. Fortsätter rensa i skåpen, tar vid där vi blev klara igår. I hallen står fyra nya kartonger att lämna till Myrorna. Släpar oss fram till tiotusen steg på trottoarer som dallrar i sommarvärme. Häller upp ett glas rosévin, tar fram lax från frysen, skriver det här.
Barnet har varit hemma idag. Vi har rensat bland hans prylar, gått till återvinningen med nittio procent och packat ner resten i flyttkartonger. Nu har vi bara alla hans böcker kvar men det får vänta till en annan dag, för det är många böcker och de kommer göra ont att skiljas från.
Vi hade även en lektion i vikten av att byta handdukar och bädda rent i sängen ofta, minst en gång i veckan. En kille - samt även hans säng - som luktar illa är en deal breaker, han faller bort direkt. Tack för lektionen, sa min son helt oironiskt när jag hade raljerat färdigt.
Barnets studentlägenhet hyrs möblerad, men huset är nybyggt och han är den första att bo i lägenheten. Jag var inte helt beredd på hans intresse för hur lägenheten ska se ut, men det skickas bilder och det planeras och det pratas.
En dag när han kastade långa blickar mot vår fina olivolja, som står på en marmorbricka tillsammans med salt- och pepparkvarn och redskapskrus från Le Creuset, frågade jag om han vill ha en sån uppsättning som inflyttningspresent och låt oss säga så här: jag var inte beredd på att se mitt barn lysa upp så över tanken på köksprylar.
Men så var det och nu har jag precis klickat hem redskapskruset i färgen chambray, men vet inte om jag ska köpa salt och pepparkvarn i blanksvart från Le Creuset eller om jag ska köpa de i klarblått från Zassenhaus. Hans lilla lägenhet går i svart, vitt, grått, gult och blått.
Antar att barnet får bestämma, att det får bli min tur att skicka bilder och frågor till honom. Ändå himla fin grej, det får man medge.
Vi är hemma igen. Min hud är biten av insekter, jag har små röda knoppar här och var. Min man åkte vidare till den lilla staden tillsammans med sin mamma imorse. Han har längtat ut i svampskogen. Jag har tvättat, handlat och hämtat paket, ätit frukost och läst ut en bok i solskenet, tränat och duschat.
Nu skrev han precis att han är på väg hem och att han har kantareller med sig. Jag har förberett så att de kan försvinna ner i en stuvning och sedan ovanpå ett surdegsbröd. En flaska rödvin luftas på köksbänken, håret torkar över min tunna skjorta. Ingen behå, linneshorts och bara fötter.
Ikväll går färjan hem igen. Vi har haft fyra fina dagar. Vi har fortfarande mycket tid kvar, behöver inte börja stänga huset förrän sent i eftermiddag. Middagen blir på en restaurang på båten och kvällens sista drink kommer fortfarande blicka över solnedgången, men över ett hav istället för en liten sjö.
Första semesterveckan har kommit och gått. Snart, åtminstone. Tre veckor till väntar, två av dem hemma i Stockholm och sedan åker vi till Gdansk. Men först ska vi göra klart vår sista dag här, i himlen på jorden.
Jag ligger i hängmattan och kan inte läsa, utsikten över sjön är för slående, det går inte att slita blicken. Min man metar från båten, har slagit ankar tio meter bortom vår strandkant. Han bakade en chokladtårta tidigare idag, vi ska äta den med vaniljglass ikväll.
Varje dag blir jag avsläppt vid grusvägens början, springer de fem kilometerna till huset. Passerar öppna ängar, små knubbiga hus och hästar i hagar. Varje dag dricker vi Pimm’s medan vi lagar mat. Sitter på stentrappan och tvättar potatis.
En regnig dag åker vi och tittar på ett slott. När vi kommer hem går åskan över sjön. Sitter på verandan och lyssnar på regnet som smattrar mot taket. Äter långsamt ur den stora asken med färsk lakrits som tillverkats på byn.
En av de saker som jag längtade efter mest innan vi åkte hit var att sitta i bastun med en inpackning i håret och en öl i handen. Det är bara här som jag dricker öl, bara här som det är gott. Det krävs en bastu för det.
Det är väldigt primitivt här. Vi tvättar oss i bastun. Skopar upp stora baljor med vatten och sköljer oss med. Jag väger upp det med dyrt schampo och fina tvålar. Jag känner mig aldrig så ren som efter att ha bastat och sedan tvättat mig i värmen medan bastudörren står öppen, släpper in suckar av ljummen sommarkväll.
Att tvätta sig ren efter en dag i sjön och i skogen, att dra på tights och stickad tröja, låta håret självtorka i den sena sommarluften, att stå vid grillen och se solen gå ner bakom trädtopparna på andra sidan sjön, det finns ingenting som slår det.
Hängmattan svajar långsamt i brisen från sjön. Den är tom, bara mina solglasögon och en bok som lämnats kvar medan jag sitter i skuggan och skriver det här. Det är tjugofyra grader och min hud är bar.
Jag har baddräkt under shortsen, hade en tunn skjorta över förut men nu ligger den över verandaräcket. Vi hann inte basta igår och jag längtar till kvällen. Till att basta, tända grillen, dricka rödvin ur de små knubbig glasen som symboliserar känslan av att vara här.
Tidigt imorse klev vi på båten till Finland. Gick direkt till restaurangen, den med havsutsikt och inga barn, och slog oss ner för champagnefrukost. Jag mutade min man med bubbel till frukosten, för han kan verkligen inte förstå varför vi väljer att åka båt i tio timmar istället för att flyga i en timme.
Det här är en resa som han har gjort två gånger om året under hela sin barndom. Han ser inte de här timmarna som en del av semestern, för honom är det bara en transportsträcka, att ta sig från punkt a till punkt b.
För mig däremot, för mig är det en hel dag av att äta gott, att sitta på soldäck och titta på fantastiska villor längs skärgårdarna, oceaner av tid att läsa. Det är semesterns första dag och jag är hundra procent på väg ner i varv.
Vaknar till första semesterdagen med halsont och huvudvärk. Är det inte väldigt typiskt, att det blir så? Jag har en lista med saker att bocka av idag. Jag tror att jag ska lägga in en middagslur på listan.
Det ska regna idag och det passar mig. Vi ska tvätta, frosta ur kyl och frys för man kan nästan inte stänga frysen nu, vi ska köpa solskyddsfaktor, cigarrer och tvål, schampo och hårinpackning.
Dricka te och äta glass och vila och sova och läsa är punkter som jag precis skrev in i listan. Bli frisk kanske också får bli en aktivitet.
Det är min sista arbetsdag innan semestern. Fyra lediga veckor väntar. Jag har svarat på alla mail, haft dagens enda möte, checkat av alla punkter på min aktivitetslista utom två: skriv autosvar på mailen och lägg in semesterhänvisning på telefonen.
Jag skriver det här, kikar i kalendern hur det ser ut när jag kommer tillbaka i augusti (väldigt fullt, tittade snabbt bort igen) och funderar på om jag borde boka massage innan vi åker till Finland. Jag har två listor som jag skulle kunna jobba vidare på: en packlista och en lista över saker som vi behöver göra innan vi åker.
Om en timme ska jag möta min man vid vårt sommarhängställe: solbänkarna på den avstängda motorvägspåfarten intill Rörstrandsgatan. Vi ska poppa en flaska champagne och fira att vi har fyra lediga veckor tillsammans.
Han ringer tidigt på torsdagen. Jag hör leendet i hans röst när han berättar att han kom in på universitetet. Han ska bli landskapsarkitekt, barnet. Den sista helgen i augusti flyttar han till Malmö. Hans lycka träffar mig som en pil, sprider sig in i mig.
Jag börjar inte gråta förrän jag hör hans pappas förvåning i bakgrunden. Har du fått beskedet? säger han och jag frågar barnet om han ringde mig först, innan han ens berättade för sin pappa som var i rummet intill. Det är klart, säger han och det är först då som mitt hjärta spricker. Men det bultar fortfarande, varmt och lyckligt, bara lite naggat av en saknad som kanske aldrig helt kommer gå över.
Men det gör ingenting, det är min känsla att bära, det enda han ska känna är lycka och stolthet. Han gjorde det, han klarade det, nu är framtiden hans.
Igår spontanbokade vi vår första semestervecka. Min svärmor är i huset i Finland och jag föreslog att vi skulle åka dit. Lockade med bastu, sjöbad och grillade middagar varje kväll. Långa dagar i hängmattan, varva böcker med skogspromenader, åka på utflykter på slingrande landsvägar, upptäcka små byar, butiker och caféer.
Det krävdes inte särskilt mycket för att övertala min man och min svärmor gjorde ett glädjetjut rakt ut när han ringde henne. Det är något speciellt med huset i Finland, något med sjön och träden och hur min kropp varvar ner vid första andetaget skogsluft.
Idag ska vi åka till Uppsala efter jobbet, möta barnet vid tågstationen och hitta en uteservering att äta middag på. Det var två veckor sedan vi såg honom sist och den intensiva smärtan efter att han tog studenten och drog till sin pappas stad för att jobba i åtta veckor, den har passerat över i en stillsam värk.
Jag vänjer mig långsamt vid att inte ha honom där, att inte se honom varje dag. Imorgon kommer antagningsbeskedet till universitetet och då vet vi om jag behöver vänja mig för alltid. Det känns så konstigt att det är vad jag hoppas på. Men det är ett hopp för hans skull, för att det här är vad han vill.
Jag startade dagen på en uteservering. Jag går förbi den varje morgon, små runda bord och stolar placerade i fransk sittning. Idag slog jag mig ner, beställde en cappuccino och croissant och lyssnade på ljudbok tjugo minuter innan arbetsdagen började.
Lät datorn vara kvar i väskan, för det fanns ingen som behövde något från mig. Klev in på kontoret klockan nio och startade arbetsdagen utan att känna mig stressad. Det är en känsla jag kan tänka mig att bli van vid, en känsla som inte skaver någonstans.
Det gäller även för känslan när jag kom hem från jobbet igår: mötte min man i köket vid sjutton, hällde upp ett glas rödvin och konstaterade att ingen av oss orkade laga mat. Kom att tänka på den lilla bistron på söder som kör musselmåndag. En timme senare satt vi vid ett bord för två och väntade på middagen.
Jag saknar barnet, det gör jag verkligen, men det är ett nytt slags liv som väntar, ett som innehåller mycket mindre koordinering. Ett liv för två vuxna.
Söndagskväll. Jag kokar pasta till såsen som blev över från middagen, låter det bli måndagens lunch. SVT står på i bakgrunden och rapporterar direkt från Frankrike, visar att det finns hopp om framtiden.
Stryker två kjolar, en stickad tröja, en jeansskjorta och en klänning. Hänger alltsammans att vänta på sin tur i bokhyllan och har därmed kläder till tre dagar klara och kan sova en kvart längre varje morgon.
Måndag. Går till kontoret. Vi är bara tre personer, alla andra har semester. När klockan slår tolv och jag skriver det här har jag fått nio mail, ett samtal och haft noll möten. Har istället hunnit diska kakburkarna, fluffat kuddar och prokrastinerat en process.
Nu ska jag gå och träna, hej.
Fredag. Jag är klädd i linne från topp till tå: svarta linnebyxor och svart linneskjorta. Håret i en låg knut i nacken. Dagens enda två möten är precis avslutade, lunchen är runt hörnet. Jag ska äta två rostade mackor och sedan gå ner till gymmet.
Igår hade jag AW på teams med en chefskollega i Malmö. Vi har två stående möten i veckan men gårdagens skulle bli hennes sista innan semestern. Vi flyttade det till klockan sjutton och drack varsin GT och pratade lika delar arbete som privatliv.
Min man skulle springa till affären efter middagen igår. Köp lakrits, ropade jag efter honom. En kvart senare var han hemma igen, med lakrits i påsen. Drack rödvin, åt lakrits och låg i soffan med fötterna i hans knä.
En av de sakerna som jag skrev om igår som gör mig långsam beror på att barnet bor hos sin pappa den här sommaren. Han har nämligen haft som stående uppgift under alla år att tömma diskmaskinen varje morgon.
Nu när han inte är hemma så har uppgiften trillat över på mig och det i sig är ju inte tidskrävande, men problemet är att jag kommer in i ett hushållsfixande när jag istället borde vara på väg till kontoret.
Jag tömmer diskmaskinen, fyller på med de glas som hamnat i diskhon under kvällen, torkar av köksbänken, torkar av matbordet och soffbordet när jag ändå har disktrasan i handen, plockar undan någonting som hamnat bortom sin plats, kan lika gärna städa badrummen när jag ändå är i farten och plötsligt har det gått fyrtiofem minuter.
Jag har varit sen till jobbet varje dag sedan barnet flyttade hemifrån. Hundra procent hans fel.
Onsdag. När jag vaknar vet jag inte om det är tisdag, onsdag eller torsdag. Veckorna går både långsamt och fort. Arbetstempot har saktat ner och det har gjort mig långsam men ändå försvinner dagarna en efter en. Jag försöker tänka att det är okej, för min kalender är fullbokad augusti, september och oktober.
Jag var på middag med två vänner igår. Det var det perfekta umgänget: bubbel på en uteservering, fördrink medan vi väntade på maten och så middag och rödpang och sedan ännu en drink på kvällens sista uteservering. En filt över benen när solen sjunkit bortom hustaken, ett aldrig sinande prat.
Idag regnar det ute, men det är inte kallt. Det är ett väder som jag kan tycka om emellanåt, för luften mjukas upp, blir lätt att andas. Samt att man får ha kläder på sig, för dagen svarta linnebyxor och en svart tajt långärmad topp, en scrunchie i rosa siden runt handleden och håret över axlarna.
Så jag var på ett akutbesök hos min tandläkare idag. Det kom en bra och en dålig sak från det. Positivt: Det var inget fel på tanden som jag sökte för. Negativt: Problemet ligger i att jag inte lyckas sluta pressa tänder.
Jag hade stresskäkar redan i april förra året. Jag pressar så hårt att det skapas blåmärken under mina tänder. Redan då berättade hon att jag behöver en bettskena när jag sover, för även om jag kan tänka på att inte pressa ihop tänderna när jag är vaken så kan jag inte styra över det när jag sover. Jag sa att jag skulle avvakta, för bettskena är inte sexigt.
Nu tryckte hon på musklerna längs med min hals, de som min massör varje månad arbetar med att mjuka upp, och tittade menande på mig när musklerna var orubbliga under hennes fingrar. När hon frågade om jag ofta har huvudvärk var det formulerat som ett konstaterande och inte en fråga.
Så nu är en bettskena beställd. Den kostade mig femtusen kronor så jag hoppas att den löser alla mina problem oavsett koppling till stresskäkar eller ej.
En lördag och en söndag blir de två sista dagarna i juni. Veckans värmebölja har värmt upp lägenheten och trots att svalare luft drar in står våra balkongdörrar på vid gavel hela helgen. Ett fönster på glänt i köket och ett i sovrummet.
Vi grillar kyckling och äter tillsammans med tian och fetaoströra. Duschar efteråt, låter håret självtorka, klär mig i hans stora t-shirt och ett par trosor, sjunker ner i soffan och tittar på film till sent. När vi vaknar på söndagen är himlen mörk av ett regn som ännu inte börjat falla.
Vi säger att vi inte ska lämna hemmet alls. Kylen är fylld, lägenheten är varm, vi är mjuka. Tights, en stor skjorta och tunna sockor. Knäcke med prästost, tomat och svartpeppar. Citronyoghurt och jordgubbar. En kanna pimm's när klockan slagit eftermiddag.
Köksfönstret helt öppet medan regnet strilar ner. Sover på soffan en stund, äter middag, stökar i hemmet, allting till doften av varm och fuktig sommar, till ljudet av regnet mellan löven, ett ihärdig droppande mot marken.
Mitt liv har saktat ner oändligt mycket den här veckan. Mängden möten har varit halva mot hur det brukar vara, antalet personer som jagar mig om dagarna är inte alls i samma utsträckning som när det inte är den sista veckan i juni.
Nästa vecka är ännu lugnare. Jag har bara två, tre möten varje dag. Flera obokade timmar i sträck. Men så har jag också deadline den första september på att läsa genom och uppdatera alla processer som jag är ägare till, vilket är väldigt många.
Det är det som jag ska ägna julis två första veckor åt, att dricka islatte, sitta på balkongen och läsa processer. Ja, vilken bra plan, jag har inte tänkt på det innan men det är så det får bli, att bara vara på kontoret några timmar om dagen och spendera resten av tiden på balkongen med de där processerna.
Pangidé ju. Låt oss skissa på planen för juli:
Vecka tjugosju och tjugoåtta: Frukost mellan åtta och nio på café, jobba med mailen. Kontoret nio till fjorton, göra dagens möten och kolla läget i de grupperingar som inte har semester. Och så hem och läsa och skriva processer och instruktioner mellan tre och fem, från balkongen, med islatte, persikor och körsbär som sällskap.
Vecka tjugonio och trettio: Inte ett smack pga semester.
Vi åt lunch idag, barnet och jag, sedan drog han tillbaka till sin pappa. Det var ungefär det jag fick av honom de här dagarna: en middag, en lunch och en glass. Jag ska inte klaga, han har haft kul med sina kompisar.
En av dem, hans äldsta tjejkompis, grät när han berättade att han flyttar till Malmö i augusti. Det är mycket vemod i de där kropparna just nu. Glädje och vemod, allting samtidigt, känslor överallt, hela tiden.
Imorgon startar ännu en lång serie arbetsdagar för barnet. Vi ska mötas halvvägs, i Uppsala, för middag någon dag nästa vecka. Det är också ett fint sätt att umgås. I höst får vi väl träffas i Jönköping eller nåt.
Gårdagens bästa stund var middagen. Barnet var hemma, satt kvar vid matbordet en halv evighet, pratade om sin nya studentlägenhet. Vi tittade på bilder, googlade saker, jämförde vad som passar bäst i hans lilla gula kök.
Det är ett nybyggt studentkomplex med väggar i betong och detaljer i gult och blått. Minimalistiskt och modernt. Väldigt fint och väldigt mycket barnet. Han lyser upp när han pratar om hur han ska inreda sin lägenhet. Det bästa är att det finns stora gemensamma kök, gym och sällskapsrum. Jag tror inte att han kommer känna sig ensam.
Han verkar för övrigt inte känna sig särskilt ensam nu heller. Hans enda tid för mig idag är mellan tre och fyra, resten av tiden är uppbokad av kompisar. Så jag blockerade den där timmen i kalendern, bestämde date med barnet utanför kontoret, vi hinner nog både en glass och en kram, tack så mycket.
En helg har passerat sedan sist. En midsommar hände, men den var stillsam, passerade nästan obemärkt. Jag är så trött efter alla upptåg som barnet har för sig, som att ta studenten och sedan signa kontrakt för en studentlägenhet.
Nej, jag överdriver, det är inga upptåg och jag har varit högst involverad i allt. Vi klickade oss genom varje steg tillsammans och jag hejade på när han skrev under avtalet. Lägenheten ligger i Malmö och har kostnadsfri avbokning om han inte kommer in på universitetet. Det får vi veta i mitten av juli.
Han kommer hem idag förresten, barnet. Han är ledig två dagar och ska spendera dem hemma, varva tiden mellan oss och kompisar. Det blir fint. Jag har saknat honom.
Torsdag. Leopardmönstrad vadlång kjol, ett beige linne och en luftig vit skjorta. Spenderade arbetsdagens första timme på ett cafés uteservering. Kaffe, fralla och en timme utan möten. Svarade på mail, kollade hur man tar sig till restaurangen ikväll, läste ett avtal.
Promenerade till kontoret, gjorde tre möten på raken, tog en lunchpromenad, två möten till och här är vi nu: framme vid ett tidigt slut på arbetsdagen. Jag behöver skynda mig hem, hitta något fint i min garderob, dricka ett glas bubbel medan jag gör mig redo för att fira femton år tillsammans med min man.
Min man ställer sig bakom mig när jag steamar en klänning. Hans händer glider runt mig, läpparna vandrar längs min nacke, precis där huden är som allra känsligast. Jag suckar mjukt och han skrattar mot min hud. Jag klarar inte mer, jag behöver vila, säger han.
Han kupar mina bröst. De är tunga och ömma. Åh helvete, säger han. Säg inte att allt det här sexet är för att du satsar på att bli gravid. Ska vi ersätta barnet nu när han flyttar hemifrån? Jag skrattar, säger att det är en mästerlig plan. Men nej, nu ska vi leva ett annat liv. Nästa bebis blir ett barnbarn, fast förhoppningsvis inte än på tio år eller så.
Jag ser redan tidiga, mycket positiva effekter, av att barnet har dragit. Jag har slutat med kläder och det har haft en bra inverkan på mitt sexliv. Chockerande slutsats, jag vet. Nej men så här: tidigare har jag gått från sängen till badrummet på morgonen, från nattlinne till kläder.
Nu däremot, nu går jag runt i trosor och behå fram till minuterna innan jag går hemifrån. Min man verkar inte ha något emot denna nya brist på kläder. Faktiskt verkligen inte alls.
Barnet åkte till sin pappa i fredags. Nu börjar en lång sommar där han ska jobba nästan hela tiden, bara komma hem några spridda dagar här och där. Det blir en mjukstart för mig i att vara utan honom, en bra övning inför att han flyttar till Skåne i höst.
Det känns långsamt lite bättre, att han ska flytta hemifrån. Jag funderar mycket på vem jag vill vara för barnet. Jag hoppas att vi kommer höras varje dag, nästan varje dag iallafall, men det gör ingenting om det mest är snabba sms. Små inblickar i livet som pågår, isär men ändå tillsammans. Kanske långa samtal på söndagar, som en alldeles egen tradition.
Jag vill skicka små presenter till honom. En tröja som fick mig att tänka på honom, några paket av hans favoritpasta, den som han inte kommer ha råd med när han lever på CSN, en ny osthyvel om han klagar på sin när vi pratar.
Jag vill äta kanelbullar med honom över facetime på kanelbullens dag, ta tåget ner till honom en helt vanlig tisdag, möta honom på Campus och hänga i hans lilla studentlägenhet, bjuda honom på dyra middagar, sitta runt ett middagsbord med hans nya vänner. Jag vill lära känna den vuxna versionen av barnet.
Jag vaknade alldeles heartbroken imorse. Ett känslomässigt vrak. Det känns lite bättre nu, efter att ha ätit lunch med barnet. Han sa att vi kan äta lunch på facetime nästa vecka och att han kommer hem den tjugofjärde och stannar några dagar.
Hans studentfirande blev perfekt. Han hoppade i ring med sina klasskompisar vid utspringet, alldeles glad och lycklig. Kom hem från flaket helt dränkt i öl. Jag satte en flaska vatten i handen på honom och ställde honom i duschen. Steamade kostymen (som tack och lov inte var med på flaket) och hängde på en galge.
Hämtade tårtan och gick till restaurangen för att förbereda mottagningen. Barnet dök upp en kvart efter gästerna, återigen iförd kostym och studentmössa. Jag lyckades inte ta mig genom talet utan att gråta, men det gjorde inte gästerna heller.
Han fortsatte ut i natten, barnet. Sjöng karaoke med sin klass in på småtimmarna. Jag somnade med ett tungt hjärta igår och vaknade med ett lika tungt idag. Det känns som att bli lämnad. Som att någon jag älskar lämnar mig, och det är ju precis vad som sker.
Det är inte att vara hans mamma som jag kommer sakna, det är honom jag kommer sakna. Han som är det bästa med mig.
Tidigt imorse tog han på sig kostymen och studentmössan. Slipsen knöt vi sent igårkväll, så att den var redo för den tidiga morgonen. Han är på champagnefrukost nu. Nästa gång vi ses är när han springer ut, när han officiellt har tagit studenten. Jag undrar om han kommer se annorlunda ut?
Jag gick tillbaka till sängen efter att ha kramat honom i hallen innan han gick, men jag kan inte somna om. På en galge i bokhyllan hänger mina kläder. Klänningen som jag köpt till idag fick stanna kvar i garderoben, det blev inte rätt väder för den.
Jag kan inte förstå att vi är här nu, att barnet tar studenten idag. Det är fint, men vemodigt. Jag undrar hur många tårar jag egentligen har i mig. Det känns som en miljon.
Jag städade till halv ett inatt. Klev in i badrummet vid kvart i tolv och kombinerade rengöring av mig själv och duschen som dagens sista aktivitet. Idag köpte jag heliumfyllda ballonger till studentmottagningen. Barnet står och stryker skjortan as we speak och jag skriver det här med försiktiga fingrar medan nagellacket torkar.
Vid nitton ska vi träffa hans andra föräldrahalva på en restaurang i närheten. Fira att en era tar slut, sia om vad som väntar i nästa. Vara kollektivt stolta över barnet och den man han har kommit att bli.
Ska vi prata lite om Spanien? Jag tror att det är vårt nya sätt att resa, att åka tåg mellan olika städer i samma land. Förra året var det Frankrike och nästa vår blir det Italien. Den här gången var det Barcelona och Madrid.
Jag hade inte varit i Spanien innan. Alla pratar så mycket om Barcelona och mina förväntningar var höga. Med all rätt, skulle det visa sig, för det är en fantastisk stad. Snälla människor, vackra hus, god mat. Men det var i Madrid som jag blev kär.
Madrid är Barcelonas storebrorsa. Lite tuffare, lite kaxigare, lite snyggare. Det är en het stad. Människorna är inte riktigt lika trevliga, men det finns en puls, ett begär, någonting sexigt över staden. Kanske att Madrid är det heta ligget men Barcelona är den man rotar sig med, nu när jag tänker efter. Den snälla killen som kommer efter den farliga.
Jag skrev talet till barnets student idag. Grät medan jag skrev det, grät medan jag printade ut det, grät medan jag klippte arken till behändig storlek, grät medan jag läste det för mig själv i kopiatorsrummet.
Japp, alltsammans på kontoret klockan nio imorse. Men det var ingen fara, alla såg mig ändå böla igår när jag berättade att barnet tar studenten på torsdag.
Jag förstår inte vad som pågår, jag brukar inte vara så här sentimental över barnet. Tar uppenbarligen igen för alla sentimentalfria år nu.
Vi landade med en smäll i fredags. Förlåt, vilket förvirrande sätt att uttrycka sig. Flygresan gick bra, det var inget fel på själva landningen, det var bara det mentala som kraschade. Nej, förlåt mig återigen och tolka mig rätt: Spanien var fantastiskt.
Men låt mig komma tillbaka till Spanien om en stund, efter att vi berört fredagens smäll, den som ledde raka vägen in i studentförberedelser. På torsdag tar han studenten, barnet. Hans mamma är något blödig och sentimental över detta. Blir tårögd varje gång jag tänker på det, vilket är ofta eftersom vi haft studentförberedelser varje dag sedan vi kom hem.
Vi har en lista med saker att checka av dag för dag. Klara är inköp av saker att hänga runt halsen på honom vid utspringet och pynt till mottagningen. Idag ska vi köpa strumpor och näsduk till bröstfickan. Imorgon är det storstädning och på onsdag äter vi middag med hans pappa och dennes fru. Sedan är det dags, sedan tar barnet studenten.
Under tiden vi var i Spanien fick han sitt resultat på högskoleprovet. Det var högre än de tidigare årens antagningskrav på arkitektutbildningen i Lund. Jag tror att det bidrar till det sentimentala, att han antagligen lämnar boet efter studenten.
Det, och hur vår kontakt såg ut när vi var i Spanien. Vi hördes varannan dag eller så, men aldrig om huruvida han ätit middag eller gjort sina läxor, bara spontana hej för att vi ville. Det finns inget uppfostrande i mitt sätt att vara mot honom längre. Det är som om jag är färdig med den delen av min roll som hans mamma. Nu väntar någonting annat.
Nej tusan, nu har jag inte tid att skriva om Spanien plus att jag blev alldeles gråtmild av tankarna på barnet och vilka vi ska vara för varandra hädanefter.
Vid lunch lyfter planet mot Barcelona. Vi ska spendera fyra dagar där och sedan tar vi tåget till Madrid för fyra dagar även där. En av de dagarna ska vi spendera i Toledo, ännu en liten tågresa bort. Jag ska leva på sangria och tapas i en vecka. Det kommer bli fantastiskt.
Jag kommer nog inte hänga särskilt mycket här inne under tiden, men det är helt okej att hänga på via Instagram. Det är bara att klicka på min bild här intill så är ni där.
Puss hej!
Jag arbetar hemifrån idag. Jag har städat undan nästan all admin, så dagen består bara av sju möten samt en rejäl hög med tvätt att stryka, vika och packa. Jag misstänker att det kommer vara en stor del av högen kvar när arbetsdagen är klar, men det gör inget.
Tänker att jag tar en nypa luft vid sjutton, kommer hem igen och häller upp ett glas rosé. Långsamt packar färdigt medan barnet lagar mat och min man velar in i det sista kring vilka kläder som ska få följa med oss till Spanien imorgon.
Idag fyller min man år. Jag var tvungen att googla honom nu för att komma ihåg exakt hur gammal han blir. Egentligen visste jag nog det men ibland tar latheten en. Det visade sig att han fyller fyrtiosex.
Jag undrar om det är om jag ser honom varje dag och fortfarande ser trettioåringen jag lärde känna eller om han är ovanligt fräsch, för han ser inte ut som fyrtiosex. Åtminstone inte i mina ögon, men det kan som sagt vara jag som är partisk.
Tisdag. En luftig blå klänning och röda ballerina. Hår som självtorkat i vågor längs skuldrorna, ett litet hav av nya fräknar på näsan och kindbenen. Barnet kom hem med chokladpraliner igår. En försenad mors dag-present, orsakad av dåligt minne och ett snävt arbetsschema.
Det var nästan finare att få en spontan present en helt vanlig måndag, särskilt som bristen på presenter på söndagen gjorde att han erbjöd sig att dammsuga. Definitivt en av de bättre av mödrarnas dagar.
Vi ligger bredvid varandra i sängen, hud mot hud. Hans är mörkt gyllene, min är blek som marmor. Vi har varit i solen lika många timmar, väldigt många timmar, under helgen och hans hud har lapat i sig solskenet medan min verkar ha reflekterat bort den.
Om min sommarsemester blir som den här helgen kommer den vara perfekt: sova till åtta, dricka kaffe i sängen till nio, vara på gymmet klockan tio. Hemma igen, duschad och iförd shorts och tisha klockan tolv, packa en picknickväska och promenera till parken.
Varva mellan att läsa och lyssna på bok. Dricka bubbelvatten, äta jordgubbar och persikor och lindorkulor som smälter i munnen. Promenera förbi mataffären på vägen hem, handla allt som ser gott ut, dricka en GT medan maten tillagas, äta på balkongen, dricka ett glas rödvin till efter maten.
Jag säger till min man att vi borde ha en powerbank med oss till Spanien. Att vi alltid hamnar i ett läge där vi har två procent batteri kvar på telefonerna och inte hittar tillbaka till hotellet. Säger att vi köper en liten, nätt sak som får plats i min handväska.
Det slutar, som alltid, med att han hittar en värsting och jag blir irriterad och säger att den inte får plats i min väska och isåfall behöver jag en ny handväska och han suckar och säger jaja och jag tror att vi landar i att köpa en lite mindre, lite sämre men fullt tillräcklig, powerbank.
Tills det blir fredag och två paket kommer på posten: en värsting powerbank och en handväska.
Jag har väntat på uppföljaren till Järnulven hur länge som helst. Den släpptes förra veckan, till min stora lycka, men kommer inte till min bokapp förrän i augusti, till mitt stora förtret. Så jag beställde boken.
Den kom häromdagen och lurar i mitt bakhuvud varje dag, får mig att längta till kvällen, skynda genom middagen, disken och tvätten så att jag kan borsta tänderna, dra på min sovtisha och krypa ner i sängen vid tjugoett, med den tunga boken i händerna.
Det är en fin känsla, trygg på något sätt, påminner om barndomen.
Det finns en scen i The last of us, ni vet serien om zombies, där tjejen går genom ett övergivet köpcentrum och en zombie vaknar till liv och attackerar henne. Det är något med bastun i vårt omklädningsrum i källaren på jobbet som alltid får mig att tänka på den scenen.
Jag ser mig själv som en normalbegåvad och hyffsat intelligent kvinna. Rimlig, resonlig och logiskt tänkande. Ändå får jag dagligen, efter mitt lunchpass på gymmet när jag ska duscha och byta om, aktivt hindra mig själv från att kika in i bastun och dubbelkolla att det inte finns någon zombie där inne. Trots att jag vet att det inte finns zombies.
Precis när jag var ombytt och klar igår hördes ett ljud från bastun, eller mer sannolikt från herrarnas omklädningsrum på andra sidan av bastun, och jag fick så in i helvete bråttom ut därifrån. Ren och skär panik.
Kan någon berätta för mig varför jag är så här dum i huvudet? Tack på förhand.
Jag har klätt mig ledigare än jag brukar för en dag på kontoret: croppade jeans, ljusblå linneskjorta och svarta ballerinas. Jag har dock även gömt leopardmönstrade trosor och en himmelsblå spetsbehå under, allt för att inte känna mig för casual. Jag vill tänka att känslan av små hemligheter under kläderna skiner genom.
Jag var väldigt trött igår. Jag får såna dagar emellanåt och jag kan inte alltid säga varför. Har bara en enorm trötthet i kroppen och känslan av grus i ögonen. Jag har lärt mig att det bästa jag kan göra då är att gå och lägga mig, tillåta mig själv att somna innan tjugoett.
Dagen efter vaknar jag alltid pigg och nöjd. Jag gjorde det igår, somnade innan det hunnit bli mörkt ute och vaknade vid sju, med tio timmars sömn i kroppen och känslan av att vara utvilad. En väldigt bra känsla, det får man ge den.
Fredag, lördag, söndag. Aldrig ett moln på himlen, hela tiden tjugotre grader och solsken. Stockholm är fullt av Swifties, överallt unga tjejer som sjunger, skrattar, sprudlar, glittrar, gör världen lite lyckligare.
Bara dagens första kopp kaffe dricks varm, allting efteråt klirrar av isbitar. Spenderar timmar på en filt i solen. Bubbel och chips, ljudbok i öronen, fingrar som sakta stryker över hans solvarma hud.
Fisksoppa och vitt vin på fredagen. Rosévin, vit sparris och hollandaisesås, torskrygg med färskpotatis, räkor och pepparrot på lördagen. Kött, sparris och majskolv, allting grillat, och ett Rioja på söndagen. Varje dag varsin långsam gin och tonic medan maten tillagas.
Jag köper ett par röda ballerinas. Beställer chokladsås till veckans alla islatte på jobbet. Bläddrar i kalendern och ser en vecka med en liten aning luft mellan mötena. Om prick två veckor gör vi oss redo att lämna Barcelona för Madrid.
Äntligen fredag. Är det inte fredagar hela tiden? Fredagar och måndagar. Det här är livet som passerar, men det är inget dåligt liv så det är okej att tiden springer. Min man höll mig kvar i sängen imorse, drog ner mig igen efter att barnet gått till skolan, lät sina händer vandra och hade det inte varit för mitt niomöte hade de fått fortsätta.
Lyckades ta mig upp och iväg med tjugo minuters marginal. Behövde stryka om kjolen, men det var det värt. På tal om min kjol: den är leopardmönstrad. Jag har kämpat emot leomönster länge nu. Tycker att det är snyggt men det är också medelålders, är det inte?
Matchade den med ett instoppat svart linne och en luftig uppknäppt svart linneskjorta och flats. Känner mig som trettiosju, men det är ju också vad jag är, så det är okej.
Egentligen vet jag nog varför jag är så trött. Det är situationen med min mamma. Jag konfronterade henne i lördags, berättade hur jag mår efter hennes senaste självmordsförsök och hur hennes ständiga försök att kontrollera mig får mig att känna.
Det blev inte särskilt bra. Hon grät, min pappa blev arg eftersom han anser att problemet ligger i att jag bor femton mil bort och jag tappade orden, visste inte hur jag skulle förklara hur jag kände. Samtalet slutade i tårar och med hennes ord om att vi fick höras senare.
Vi har skickat några meddelanden sedan dess, trevande försök att berätta hur vi känner, men igår kände jag att det inte går längre. Så jag ringde upp, försökte förklara ännu en gång och nu kändes det som att det fanns en vilja att förstå. Det landade bättre den här gången.
Jag tror inte att hon har reflekterat över mitt mående innan. Hon har varit så fokuserad på sig själv, på vad hon vill och behöver, att hon missat att det inte stämmer med mina behov. Vi landade i att jag inte kan fixa henne och att hon inte kan fixa mig.
Jag behöver arbeta med att acceptera situationen och hon behöver fokusera på att må bättre. Sedan kanske vi kan mötas i mitten, utan krav på varandra. Jag hoppas att vi kan det och jag tror att första steget för att nå dit var att berätta hur jag kände.
Det finns en trötthet i min kropp som jag inte kan förklara. Kan det vara pollen? Kan det vara dygnet på resande fot? Tänker att det inte borde vara något av det, för jag har en jättebra pollenmedicin som tar bort alla (?) symtom samt drack bara ett enda litet glas vin på måndagskvällen och fick en god natts sömn på det.
Men ändå: sov nio timmar inatt och kom knappt upp ur sängen imorse. Skulle ha duschat på morgonen för ska göra en filmad intervju om min karriärresa (!) i eftermiddag. Men jag gick inte upp i tid, så behöver smita ner till gymmet på lunchen för att tvätta håret. Eventuellt tränar jag samtidigt, men det är ett eventuellt.
Dagens blogg sker från ett tåg. Jag tror att vi är någonstans i krokarna runt Skövde. Jag är på väg hem efter ett dygn i Göteborg. Det var ett bra dygn, men jag längtar hem.
Om ett par veckor åker vi till Spanien, min man och jag, och nu är vi i den bästa fasen av resplaneringen: skapar långa listor i Google Maps med saker att titta på, caféer att dricka kaffe på, restauranger att äta på och uteserveringar att avsluta kvällen med.
Jag längtar hem, längtar efter min man, efter att försvinna in i resplanerna med honom.
Så gick fyra lediga dagar. De fylldes med rensning av förråd och en vända till återvinningscentralen, balkongstädning och plantering av blommor, tusentals steg samlade på hög genom långa promenader och svettiga pass på gymmet.
Men helgen var också sävliga stunder på uteserveringar, kaffe och vin, långsam matlagning och mjuk fransk jazz. Sovmorgnar och böcker, slappa lunchtimmar i soffan, dillchips och serier på kvällarna.
Nu är det söndag men inte vilken söndag som helst, för det är barnets nittonde födelsedag. Han har jobbat hela helgen men om mindre än en timme kommer han hem. Jag ska plocka fram champagneglas, fylla en skål med hans favoritgodis och ta fram paket, vara redo att poppa bubblet när han kliver in genom dörren.
Herregud vilken kväll vi hade igår. Jag sonar för den idag. Har knaprat alvedon och drömt om att sova genom alla mina möten. Åt falukorv och potatismos till lunch men fantiserade om att det var en pizza. Panikdrack en cola zero som stått i mitt skåp på kontoret, drack den varm för orkade inte vänta på att den skulle snabbkylas i frysen.
Men! Nu är arbetsdagen slut och jag ska 1) gå till frisören, och 2) gå hem och lägga mig på soffan och vila. Jag skrev precis till min man och frågade hur han kände för pizza till middag. Jag hoppas att han bara kommer känna varma känslor för det.
Och! Imorgon och på fredag är vi lediga. Fint som fan.
Tisdag morgon, klockan har just rundat sitt åttonde varv. Jag sitter på tunnelbanan på väg till vårt kontor söder om stan, ska spendera några timmar intill medarbetarna på vår regionala kundservice. Jag har så mycket tankar om hur jag vill utforma vår kundservice, men först måste jag förstå. Nu säger en datoriserad röst att nästa station är min.
Halv ett, tillbaka på tunnelbanan. Förmiddagen flög iväg, försvann in i samtal om kundärenden, krediteringar och kundbemötande. Om några minuter är jag hemma, ska kasta i mig lunch innan eftermiddagens mötesserie startar.
Tisdag eftermiddag, klockan är sextontrettio och dagens sista möte av just avslutat. Bara ett gäng mail kvar att svara på, sedan ska jag stryka något att ersätta min skrynkliga linneskjorta med och promenera till Oljebaren för middag med Johanna.
Jag fick tillbaka min dator imorse. Länge har den skramlat när man skakat den, tydligen var det något som skakade loss till sist. Nu är den fullproppad med nya saker som inte längre skramlar omkring därinne.
Från en sak till en annan: det blev sommar i lördags. Att sommaren sedan försvann lika snabbt igen är bara en parantes, jag hann ha lång kjol och bara ben och dricka rosévin. Det hände så det räknas.
Jag öppnade min (hemska lånedator) igårkväll för att svara på veckans sista mail och spana i kalendern hur den här veckan såg ut och upptäckte att hälften av fredagens möten var avbokade på grund av klämdag, så jag gjorde det enda rimliga: bokade av den andra halvan av mina möten och la in en semesterdag.
Fredag. Kliver in på kontoret fem minuter innan dagens första möte, upptäcker minuten före att min dator inte startar. Säger att jag blir sen och rusar till IT. De gör allt de kan, men den vill inte, vägrar att starta.
Jag får en lånedator och den har nya windows och ingenting ser ut som det brukar. Försöker förstå hur fan jag ska navigera mig runt i den medan mötesdagen fortsätter, biter ihop och andas men vill bara kasta datorn tvärs över rummet.
Vi behandlar valborgsmässoafton som en vanlig tisdag, första maj som en söndag. Putsar upp alla vinterskor och ställer undan, hänger bort kappor och rockar. Tar fram blazrar och vårskor istället.
Grannarna plockar fram sina balkongmöbler, vi tittar på varandra och säger i helgen och tar oss ut på soldränkta trottoarer. Dricker rosévin och äter indiskt. Samlar tusen och åter tusen steg på hög.
Jag är uppvuxen med min mammas katastroftankar. Har nästan inte rest innan jag blev vuxen eftersom hon har varit rädd för allt som kan hända. Hade min mamma fått bestämma hade jag aldrig lämnat vårt hem. Jag har slagits för varje steg utanför det.
När barnet var liten ville jag åka på en charter bara han och jag, men hon övertalade mig att låta bli eftersom vi kunde bli påkörda, jag kunde bli magsjuk och oförmögen att ta hand om honom, han kunde ramla ner i poolen och drunkna när jag tittade bort. Så vi åkte aldrig någonstans och jag har ångrat det sedan dess.
Varje gång vi hörs får jag höra om riskerna i mitt liv. Hur hon oroar sig för barnet när han går hem från skolan, hur farligt det är att vi andas in avgaser varje dag, hur någon en vacker dag kommer ta oss, är det inte fotbollshuliganerna så är det gängen.
Nu när barnet ska flytta hemifrån försöker hon göra sin egen oro till min och när jag säger att jag känner mig lugn, att jag vill att han ska leva, att det kommer göra ont ibland men att smärta är en del av livet, då förstår hon inte. Är det inte bättre att jag säger nej?
Så jag drar mig undan, bort från henne. En del av mig vill bryta helt, leva mitt eget liv, men det känns hårt och orättvist. Men samtidigt: det är svårt att skapa distans till någon som inte vill ha distans. De kämpar bara ännu hårdare för att dra in mig.
Vi pratade om det när vi åt middag igår, att jag önskar att jag hade rest mer som ung, levt lite farligare. Min pappa kontrade med att de aldrig hade tillåtit det och att jag därmed kan tacka dem för att jag fortfarande lever.
Jag svarade ingenting på det, för det är så sorgligt att de inte ser det på något annat sätt, att de aldrig kommer se det annorlunda. De tror att de har skyddat mig, men egentligen har de skadat mig på ett sätt som de aldrig kan reparera.
På söndagen dundrar våren in. Det är som att man ser när det sker, som att skiftet mellan årstiderna äger rum framför våra ögon. Från en minut till en annan går vi från regnigt och kallt till knallblå himmel och sol som känns när den träffar huden.
Det blir måndagsmorgon och jag kliver på tåget för en dag på kontoret i den lilla staden. Bestämmer sent på söndagskvällen att jag ska äta middag med mina föräldrar när jag ändå är där. Bestämmer ännu senare att barnet ska göra oss sällskap. Bokar en tågbiljett åt honom också, fast i smyg, som en hemlighet, en överraskning till hans morföräldrar som inte träffat honom på hundra år.
Dagens väderprognos visar bara någon enstaka plusgrad och regn. Hela dagen ska det regna. Nästa vecka ska det dock aldrig gå under tolv grader om dagarna. Tolv grader är egentligen inte mycket, men det känns som massor.
Jag försöker omfamna vädret. Klär mig i en lång stickad klänning och höga stövlar, tänker att det kanske är sista gången tills oktober kommer. Nej, jag vill inte tänka på oktober. Vill bara tänka på maj. Mmm, maj.
Solen sken en stund igår. Äntligen växer Taylor Swifts senaste album på mig. Jag sparar flera böcker i min app. Är det nu livet kommer tillbaka? Det är inte meningen att vara dramatisk, men det här är vad vårens fördröjning gör med mig.
Nästa vecka ska det bli fjorton grader och solsken. Jag lever för nästa vecka, jag lever för fjorton grader och solsken.
Vaknar till en onsdag. Ligger kvar i sängen en halv evighet, åtminstone en halvtimme. Sveper två koppar kaffe på raken, skippar frukost. Jeans och tunn långärmad polotröja, kavaj och klackar.
Kalendern visar flera korta möten på förmiddagen, lunch med kund, ett tretimmarsmöte, middag med kund. Vill hinna träna, behöver andas, måste göra franskan. Hur ska det gå, hur ska det gå.
Svart pösig skjorta nedstoppad i jeans, höga klackar och ett svart skärp. Egentligen är outfiten klar så, men den eviga kylan tvingar på en kavaj. Våren stannade av och april gör mig på dåligt humör.
Försöker lyssna genom Taylor Swifts nya album tre gånger men blir uttråkad. Det är sorgligt för det är ju Taylor Swift. Ingenting jag läser är bra, byter böcker sjuttioelva gånger. Har en ständig lust att kasta saker genom rummet. Tänder ljus i hela lägenheten, dricker te och gömmer mig under en filt. Om inte våren kommer snart så gråter jag.
Fredag. Står i en stökig bar, en öl i handen, min mans kompisar på scenen. Pratar nästan hela kvällen med en av fruarna. Vi har träffats några gånger tidigare, men nu klickar vi. Står i par och lyssnar på bandet som spelar efteråt, kommer hem någon gång efter två.
Lördag. Min bror och hans fru plingar på vår dörr vid sexton. Vi har lagat en fisksoppa, bakat bröd och panikstädat lägenheten. Vi dricker champagne och äter en tidig middag, sedan beger vi oss ut på gatorna. Det är kulturnatt och vi är överallt: tittar på båtar, dricker bubbel på Dramaten, lyssnar på klassisk musik på Konserthuset, går på jazzklubb. Avslutar med kebab och cola zero vid midnatt.
Söndag. Min man tittar på mig när vi vaknar, frågar om vi verkligen har sovit till elva. Det har vi, som om vi vore döda. Skrotar långsamt runt, vattnar blommor, tvättar tomt i tvättkorgen, går och handlar till veckans alla middagar. Gör hårinpackning och ansiktsmask. Duschar länge. Dricker rödvin till middagen och whisky efteråt. Börjar titta på en serie, men har sex istället. Vi kommer, vilar och börjar om. Somnar långt efter midnatt.
Det har varit en hård vecka. Konflikter att hantera, människor som inte levt upp till förväntningar och en tung känsla i bröstet. Jag vet inte om det är veckan som varit, pollen eller någon slags vårtrötthet, men jag är så trött, så trött, hela tiden så trött.
Jag somnade klockan nio igår. Det gick inte att hålla sig vaken längre, ögonlocken slog igen av sig själva. Sov till sju och ville bara sova mer. Men nu är snart arbetsveckan över. Nu är det snart helg.
Jag ska på releasefest ikväll, min mans kompisar släpper album. Absolut skoj, men jag längtar hem till soffan, till mjukisar, till att somna tjugotvå. Har föreslagit att han ska göra det till en grabbkväll, men av någon anledning vill han verkligen att jag ska följa med. Fint absolut, men ni vet, tröttheten. Jag vill bara sova.
Torsdag. Jeans, instoppad tisha, kavaj och höga klackar. Fyra möten utan uppehåll, en snabb lunch och så tre möten till. Går ner till gymmet vid sjutton, springer på löpbandet tills huvudets brus försvinner.
Barnet lagar mat när jag kommer hem. Sjunker ner i soffan med dagens sista kaffekopp trots att klockan egentligen är för sen. Fyra dagar klara, bara en kvar innan det äntligen är helg.
Lämnar kontoret vid sjutton. Arbetsdagen är egentligen inte klar, men min man efterlyser de saknade bakpotatisarna som jag har lovat att köpa. Kommer hem, tvättar potatisarna och skjutsar in dem i ugnen.
Startar datorn och lägger mig på soffan, datorn på magen och Julia på skärmen. Vi ventilerar varsitt personalrelaterat problem, landar i att hon behöver vänta ut och att jag behöver chefa snarare än att leda. Man kan bara leda så långt, till sist måste man markera.
Äter middag, duschar länge, kliver i en mjuk tröja och tights. Fönar ut håret och stryker morgondagens kläder. Sjunker ner i sängen med datorn i knät. Skriver det här men har ett tjugotal obesvarade mail som väntar.
Jag sitter på ett café och arbetar. Det är timmen efter lunch och jag har precis haft min veckoavstämning med en chefskollega för att synka oss i våra gemensamma beröringspunkter. Det är kaos på kontoret, en enorm konferens i ett projekt som jag ännu inte dragits in i, och det gick absolut inte att nå fram till kylskåp eller kaffemaskin.
Så jag flydde ner hit för en snabblunch. Sprang fem kilometer på löpbandet på lunchen och ville bara få sitta i ett hörn i tystnad och äta min kycklingsallad på lunchrastens sista kvart, men det var människor Ö-V-E-R-A-L-L-T.
Så här är jag nu, intryckt i ett litet hörn på ett café och är lite småsur. Jag vet inte ens varför jag är sur. Så ovanlig känsla för mig, inser jag nu. Tror att det är för att min planerade lunch var så god och den torra frallan jag precis åt istället absolut inte var det. Plus att jag saknar kontoret, saknar att kunna föra vettiga samtal utan störig bakgrundsmusik.
Herregud, vilket gnäll, efter en ynka timme på ett ändå fint café. Någon som vet om jag har PMS eller?
Jag är ej längre utmattad. Sov tolv timmar natten till lördag, tio timmar natten till söndag och åtta timmar natten till idag. Har även druckit stora mängder bubbelvatten och mycket små mängder alkohol - bara ett glas vin till maten - samt har även tränat mycket, mycket hårt.
Mitt duktig flicka-syndrom mår väldigt bra av detta, har befunnit sig på en mycket hög nivå sedan fredagskvällen. Känner mig även som en bra mamma eftersom jag lämnade lunch till det högskoleprovsskrivande barnet i lördags, satt bredvid och tipsade om rangordning till universitetsvalen på söndagen samt fick inbjudningarna till hans studentmottagning på brevlådan imorse.
(Är han Sveriges mest curlade snart nittonåring? Svar ja, men han flyttar hemifrån om någon ynka månad så låt mig vara.)
Hursomhelst. Nu är det måndag! Jag ska inte dricka vin förrän på fredag! Tränade på lunchen idag och längtar redan till morgondagens träningspass! Många utropstecken blev det nu, ber om ursäkt för det.
Jag är utmattad, fullkomligt utmattad. Klarar definitvt inte längre att dricka större mängder tre dagar på rad. Var slut redan när jag vaknade imorse, på den tredje dagen, och absolut inte sugen på fler AW.
Men botade det med en syrligt fruktig drink vid femton när Johannas sista AW som anställd startade. Nu ligger jag hemma i soffan och orkar inte mer. Vill bara dricka citronvatten, äta sallad och träna jättehårt i flera veckor. Vill inte dricka en droppe alkohol.
(Nu låter det som om jag har varit konstant onykter i tre dagar, men det har jag inte. Bara mellan sjutton och tjugotvå och jag har hanterat man, barn och arbete som ett proffs under tiden. Som ett proffs.)
Vi hade AW på kontoret igår. Temat var På spåret och nej, jag vann inte. Hade knappt godkänt i geografi. Hursomhelst. Idag är vi i den lilla staden, Johanna och jag. Vi ska hänga i grupp under dagen och när det är slut ska vi dricka ett glas vin - även det i grupp - innan tåget tar oss hem igen.
Imorgon är det fredag och gissa vad: då ska vi ha AW. Veckans tredje på raken. Jag kommer endast lyckas ta mig genom alla dessa små äventyr med tanke på att fredagens AW är för att fira av Johanna som går vidare i arbetslivet.
Förstår mig rätt, jag sörjer henne redan, men min lever firar desto mer eftersom det som regel alltid är Johanna som ligger bakom våra tre AW i veckan.
Jag drömde att jag gifte mig med min VD inatt. Det var inget romantiskt eller sexuellt över det, det var bara det bästa för företaget. Snacka om att tillskriva sig själv en viktig roll om man anser sig behöva vara gift med VD:n för företagets bästa.
Nej, men jag tror att det var för att en lokal i samma område som vårt kontor i den lilla staden brann igår och det var några besvärliga minuter innan vi visste om det var vårt kontor som gick upp i rök.
Oron över branden, tillsammans med färskt skvaller om ett par kollegor som har ihop det, blev för mycket för min hjärna och resulterade i ett platoniskt äktenskap med vår VD. Som det ju kan bli ibland.
Sexton grader och solsken. Trottoarerna sopade och tvättade, det sista gruset äntligen borta. Croppade jeans, höga klackar och luftig linneskjorta. En öm kropp efter helgens träning, men huvudet piggt efter många timmars sömn.
Barnet är hemma igen. Han har en sista vecka innan högskoleprovet ska skrivas, innan ansökningar till högskolor och universitet ska vara inne. Jag drömde om honom inatt, om tiden när han bara var några år gammal. Det var fint. Det var nog snarare minnen än en dröm egentligen, men det var det som gjorde det så fint. Fint att se liksom.
Jag var inte beredd på fredag. Skulle kunna jobba ett par dagar till, har så många bollar i luften och farten uppe. Men visst, jag tar helg. Har gjort noll och inga planer för helgen för som sagt, var inte beredd på den.
Jag har tränat tre dagar på rad. Det känns som att kroppen orkar mer, men varenda muskel gör ont. Så ingen träning på en dag eller två. Skulle kunna gå på löpbandet för att komma upp i mina tiotusen steg men klockan är sexton och får man verkligen gå på ett löpband när det är som mest folk på gymmet och alla löpband är upptagna? Nej, det får man inte.
Så ja, nej. Plötsligt orkar jag inte heller jobba mer. Det är bara de tråkiga mailen kvar, de tråkiga och de som kräver tankeverksamhet och nej, jag orkar inte. Jag behöver gå på ett löpband. Finns det flera lediga löpband går jag, annars springer jag. Gud vad jag hoppas på massor av lediga löpband.
Det snöade så mycket när jag halkade hem från kontoret i mina mycket höga och mycket opraktiska klackar igår att jag bestämde mig för att inte lämna hemmet förrän alltsammans smält bort igen.
Plus att jag är väldigt svag för mitt hem just nu. Vi köpte en matta häromveckan, den ligger under soffan och soffbordet och blev pusselbiten ingen visste saknades, och nu vill jag aldrig lämna lägenheten.
Så jag jobbar hemifrån idag. Sitter vid matbordet med datorn framför mig, dricker kanna efter kanna med kaffe, suckar nöjt varje gång blicken trillar över det vackra lilla soffhörnet och dess mjuka matta.
Det är en helt vanlig tisdag, påsken är över och jag har fyra lediga dagar i ryggen. Jag ligger i sängen när jag skriver det här, har läst nyheter, bloggar och instagram och nu är det dags att gå upp, tiden väntar inte på någon.
Datorn har varit avstängd sedan i torsdags. Jag minns inte vad som står på agendan idag. Nästa app jag öppnar blir min kalender. Sen behöver jag gå upp, duscha, blåsa ut håret och sminka mig, klä på mig och gå till kontoret.
Jag ligger inte i sängen längre, flera timmar har passerat sedan jag skrev de två första styckena. Jag sitter i ett fokusrum på kontoret, har sju minuter mellan två möten, spenderar dem med att putsa den här texten och längta hem till sängen.
Barnet är hos sin pappa den här veckan. Hemmet är renskrubbat, sängen är nybäddad med rena lakan, min bokapp är fylld med böcker att läsa, på köksbänken står en öppnad vinflaska och min kalender är bara fylld till hälften eftersom folk har påsklov.
Jag sitter på tåget på väg hem från den lilla staden. Det sista medarbetarsamtalet är överstökat, veckans sista möte är avslutat och alla har fått sina påskägg. Vi avslutade veckan med varsitt glas vin på en nyöppnad vinbar innan alla skildes åt för att fira påsk.
Och nu sitter jag här, på tåget, på väg hem. Det är skärtorsdag och jag har hemlängtan. Vill komma hem, vill krypa ner i sängen, vill vakna till en långfredag. Äta frukost i hundra år. Duscha, måla naglarna, klä mig i färg. Äta påsklunch med min mans släkt, dricka bubbel, pilla bort foliepapper från dyr choklad.
Köper tio små påskägg och fyller dem med choklad. Hälften får följa med till kontoret på onsdagen som en påskpresent till de i teamet som är på Stockholmkontoret när dagen når sitt slut, den andra halvan får följa med till den lilla staden imorgon.
Handlar en ny påsklilja när jag promenerar hem. Den tidigare har blommat ut och ännu har jag inte fått nog. Kan inte stå emot en bunt stearinljus i dova färger, försiktigt inpackade i vaxat papper.
Helgen kom och gick. Vi kom hem från den lilla staden igår med en studentkostym till barnet och ett sjuttiofemårsfirande i ryggen, samt även med en förkylning innanför bröstkorgen. Fast min förkylning sitter bara i näsan, om vi ska vara noga.
Vaknade till en längtan efter påsk imorse. Promenerade till kontoret med famnen fylld av påskris. Placerade i en vas på bordet i loungen, dekorerade med fjädrar i mjuka pasteller, hoppas att små gröna blad ska slå ut.
Jag har en känsla av att det kommer bli en perfekt helg. Jag har längtat efter fredagskvällen hela veckan, efter att promenera hem från jobbet med famnen full av blommor och vin, att göra fotbad och måla naglarna och somna i soffan vid tjugotvå.
Imorgon åker vi till den lilla staden. Vi åker med min mans systrar och deras män. Min svärmor fyller år och vi ska fira henne med middag och vin. Sova kvar allihopa utspridda i huset, äta frukost i hundra år, långsamt promenera i grupp.
När vi vaknat ordentligt på söndag ska vi åka till en märkesoutlet och köpa studentkostym till barnet. Det känns som en stor sak, nästan enorm. Hans första riktiga kostym. Jag slår vad om att jag kommer gråta.
Idag är ännu en dag i den lilla staden. Ytterligare två medarbetarsamtal har lagts till skaran av genomförda. Jag har kommit att verkligen uppskatta de här dagarna. Försöker alltid jobba undan all admin för att kunna ge min personal min fulla uppmärksamhet när jag är på plats, och det är ett roligt gäng att hänga med.
Plus att det är en timme med tåg i vardera riktning och jag har till sist accepterat att jag blir för åksjuk av att jobba på tåget, så promenaden till tåget, tågresan och promenaden till kontoret och sedan alltsammans om igen fast i omvänd ordning, det ger mig sammanlagt fyra timmar med ljudbok.
Det finns ingenting att inte tycka om med det.
Jag tror att jag behöver fly landet. Inte nu, men i november när mörkret kommer tillbaka. Förstod inte hur trött jag har varit förrän ljuset kom. Mars dök upp och plötsligt var det inte lika jobbigt att vakna halv sju. Imorse kom jag på mig själv med att känna livslust när jag tittade ut på en knallblå himmel 06:49.
På tal om ämnet: det är min bästa stund på dagen, den när jag vaknar och hämtar kaffe och kryper tillbaka ner under täcket. När min man har kurrat ihop sig med ryggen mot mig och jag lägger mig bakom, huvudet mot hans skuldror, och ligger så, hud mot hud, i tystnad och stillhet. Fluffar upp kuddarna och lutar mig tillbaka med kaffekoppen efter någon minut. Vaknar långsamt under en halv evighet.
Det är nästan så att jag inte hinner med mitt liv som bloggare. Jag hinner inte träna heller, så bloggen är i gott sällskap. Skärper dock till mig här och nu: bloggar först och därefter ska jag ta mig ut på en kort löprunda och avsluta med rehabövningar för min onda axel.
Ska bara jobba undan dagens sista skörd mail mellan att jag tar itu med mina två dåliga samveten. Jag har iallafall lagat mat till min familj så mitt tredje dåliga samvete är stillat för dagen. Tur att det kommer en ny dag imorgon att inte räcka till.
Måndag klockan 17:11. Jag tror att jag är sist kvar. På skrivbordet ligger ett påskägg som mitt team från den lilla staden gav mig idag. Jag har spridit godispapper över hela skrivbordet för nu är klockan 17:12 och hungern har slagit till.
De var här idag, mina tjejer som arbetar på vårt kontor i den lilla staden. Dök upp i förmiddags alldeles fina i sina kavajer. Jag tvingade hit dem eftersom en fotograf skulle ta porträttbilder på alla på huvudkontoret och alla i hela världen förtjänar en proffsbild.
Nu ska jag knyta min trenchcoat över den svarta kostymen, dra på skinnhandskar och sätta på solglasögonen och njuta av dagens sista solstrålar. Unna mig en take away-kaffe när jag promenerar hem. Det känns som en bra dag för det.
Det är mitten på mars, det är fredag, det är barnets studentskiva. Ikväll startar det som mycket möjligt kan bli en av hans livs bästa festperioder. Han är ingen festprisse, min son, men han är ändå försiktigt nyfiken.
Kvällens kläder hänger redo på hans garderobsdörr. Det är en tredelad kostym, för de har tema "Filmkaraktärer" och han ska gå som snubben i Kingsman. Paraplyet han ska bära pryds dock av loggan på mitt företag, vilket nästan gör outfiten lite bättre.
Det är en stor dag, en början på något nytt.
Det är andra torsdagen i mars och tio grader där ute. Mina strumpbyxor är 40 den och jag har loafers, kort kjol med en tisha instoppad och kavaj. Trenchcoat och halsduk virad tre varv när jag promenerar till och från kontoret.
Idag ser jag ut som våren. Idag känner jag mig som våren.
Jag jobbar hemifrån idag. Har teamsmöten hela dagen, från början till slut. Min man är på kontoret och barnet är i skolan så jag har lägenheten för mig själv. Det har jag nästan aldrig. Det känns fint att vara ensam.
Jag spenderar hela dagen vid matbordet, varvar att ha kaffe och te i mina nya koppar, alltid bubbelvatten intill. Pluggar i ljudbok (Iron Flame, uppföljaren till måndagens boktips) i öronen och promenerar på lunchen. Köper tulpaner och en sallad.
Skriver det här i resterna av ett möte som slutade tidigt. Det enda som hörs är ljudet av mina fingrar mot tangenterna. Det är behagligt. Tilltalande. Ibland är tystnad underskattat.
Solen värmer i korta glimtar. Handskarna ligger i väskan när jag promenerar hem från jobbet, nu behövs de bara på morgonen. I veckan ska det bli tio grader varmt. Det har blivit dags att ha solglasögon redo i väskan, jag hade behövt dem idag.
Jag har varit i den lilla staden. Haft medarbetarsamtal, fast jag hann bara två av de tre planerade för vi har alltid så mycket att prata om. Det tredje samtalet planerade vi om till måndag. Om varje medarbetarsamtal tar lika lång tid som de två första har jag tjugo timmars samtal framför mig de kommande veckorna. Jag är redan utmattad, två samtal in.
Nu sitter jag i sängen, iförd min mans alldeles för stora t-shirt och håret fortfarande fuktigt efter duschen. Jag längtar till kaffet imorgonbitti. Efter att arbeta från matbordet hela dagen, köpa nya blommor på lunchen, att dricka te ut mina nya, tunna glaskoppar.
En helg har kommit och gått och jag har gjort två saker: läst bok och sett film. Jag har gjort andra saker också som absolut var fina, men dessa båda aktiviteter var fantastiska. Låt mig därför tipsa vidare.
Boken heter Fourth Wing, är skriven av Rebecca Yaros och genren är fantasy. Jag brukar inte läsa fantasy särskilt ofta (fast jag insåg nu att jag älskat varenda en av de få fantasyböckerna som jag har läst) och jag är helt såld. Jag älskar allt med den, till och med drakarna. Jag brukar inte se mig själv som en person som läser böcker med drakar, än mindre en person som ÄLSKAR böcker med drakar.
Filmen då? Poor things. En så konstig, förbryllande, vacker och obekväm film. Storyn, kläderna, omgivningen, filmatiseringen, skådespelet: allting är fantastiskt. Helt jävla fantastiskt. Jag vet att vi bara är i mars, men jag tror att det kan vara årets bästa film.
Jag kom hem för en liten stund sedan, efter en dag på Göteborgskontoret och en tågresa innehållandes ett trasigt tåg och ett tågbyte. Min man satte ett glas vin i handen på mig innan jag ens hunnit lämna hallen och barnet slevade upp en indisk gryta.
Nu sitter jag i sängen med vinglaset på sängbordet och datorn på benen. Min man sitter vid skrivbordet framför sovrumsfönstret och spelar gitarr och barnet sitter vid matbordet och skriver ett gammalt högskoleprov.
Blommorna i vasen på matbordet har vissnat och jag längtar efter att promenera hem från kontoret imorgon med famnen full av vin och blommor. Det är min målbild just nu, under denna sista kvällstimme av arbete.
Jag sitter i en hotellsäng i Göteborg. I badrummet hänger min baddräkt på tork efter en timme genom hotellpoolen. Jag har ett gäng mail att svara på och en sammanställning att skriva ihop till våra regionchefer.
Imorgon ska jag träffa en av mina nya medarbetare. Vi har ett viktigt uppdrag, hon och jag: att göra en genomlysning av hur våra sex regioner arbetar administrativt. Vi vet att de regioner som går bäst är de vars admin är navet i leveransorganisationen. Vi behöver förstå varför de andra regionerna inte arbetar så och sedan behöver vi börja förändra.
Jag har stor respekt för utmaningen. Alla är för förändringar tills det är dags att förändra sig själv. Men en regionchef ringde imorse och bad mig börja med hans region eftersom han insett att det behövs. Så vi arbetar i medvind. Iallafall i en region av sex. Det är en start, vi får se det som en start. Vara glada för det lilla.
Jag har så väldigt roligt om dagarna. Det händer saker hela tiden, konstanta möten om saker som ska utvecklas, saker som ska göras, saker som ska lösas. Det är dialoger med höga chefer och med utförare, det är stora penseldrag och det är detaljer.
Det är arbetsluncher, snabba drinkar med kollegor efter jobbet, intensiva träningspass för att rensa skallen. Det är familjen runt middagsbordet och franskalektionen i sängen sent på kvällen. Franskalektion i Duolingo alltså, det var ingen omskrivning för sex.
Idag hade jag bara en mötesfri timme i kalendern: timmen över lunch. Matsalen var full med folk och jag kände att jag behövde tystnaden, lugnet, att ingen tittade på mig, att ingen behövde något från mig. Så jag smet in i vilorummet med min lunch och lyssnade på ljudbok en halvtimme och åt utan stress.
Det var fint, mitt i allt det roliga.
Det är mars, det är måndag. Solen skiner, nästan alla trottoarer mellan kontoret och lägenheten är sopade och i eftermiddag ska vi dricka vin på kontoret. Det finns en öppnad box kvar sedan vår förra AW och tydligen blir den dålig om vi inte dricker upp den. Det kan vara mitt bästa slags vindrickande: möte till sjutton, ett långsamt glas fram till arton och sedan hem till familjen och middagen.
Jag har en klänning som inte är stickad, tunna strumpbyxor och loafers. Ett nytt läppstift och en jacka som lämnades öppen på promenaden på väg tillbaka från lunchen. Samt vårkänslor, jag har tusen miljoner vårkänslor.
Idag blir jag chef för hela vår centrala administration. Det är min tredje befordran under loppet av ett år och den kommer från ingenstans. Någon säger under ett chefsmöte att det vore bra om hela vår admin samordnas under en person och alla tittar på mig.
Så planer skissas fram, presentationer hålls, fackliga förhandlingar genomförs. En dag nämner min chef i förbifarten att han har höjt min lön med fjorton procent. I måndags informerades berörda medarbetare och för en stund sedan gick informationen ut brett.
Nu har jag tio personer direkt under mig, varav en är chef över fyra egna personer, och en decentraliserad organisation med tjugo medarbetare vars arbetssätt jag ska uppfinna och implementera. Det ska bli skoj.
Livet var lite jobbigt igår, av olika anledningar, men idag känns det bättre. Ligger på dagbädden i vilorummet med datorn på magen och pratar med Julia, trött efter lunchens löptur och mätt efter att ha kastat i mig mat på de sju minuter som blev över.
Skriver långa listor med saker som behöver göras och lägger in i kalendern när de ska ske. Bokar resor till den lilla staden och till Göteborg. Har en utmaning som hänger över mig, den kommer med en liten gnutta nervositet men allra mest spänning.
Då och då dyker teamsmeddelanden från min man upp på skärmen. Han skriver små vardagliga saker, som att han pratat med hotellet i Barcelona, om vilket vin han vill dricka ikväll, ska han eller jag laga mat? Små saker, fina saker, saker som får mig att le.
Som min hjärna har fått arbeta idag. Placerats i situationer som uppstått ur tomma intet, tvära kast och nya lösningar som snabbt behöver tänkas fram. Vi befinner oss dock på ett bra ställe, bolaget och jag, med en bred tillåtelse att testa oss fram.
Kul dag, ändå. Jag vet inte om jag kommer sova som en stock eller inte alls inatt, det blir antingen eller.
Onsdag. Svarta vida byxor, en kort stickad svart klänning, höga klackar. Jag har ruvat på kombinationen länge men inte vågat. Men så orkade jag inte fundera på om den innebär att jag är medelålders längre.
Jag råkade titta på en kvinna i omklädningsrummet på gymmet idag. Hon hade röd behå och leopardmönstrade stringtrosor. Jag brukar inte titta på kvinnor i omklädningsrum och tänka att de är sexiga som fan men det var exakt vad som hände idag, fast minus den sexuella kopplingen.
En iakttagelse av en väldigt snygg kombination bara. En spännande hemlighet under jeans och grå tröja. Så nu ska jag googla leotrosor och röda behåar. Eventuellt gör det mig ännu mer medelålders men låt så vara då.
Jag har ingenting att skriva om. Blogginläggen brukar alltid ta form i huvudet under dagen och rinna ut genom fingrarna när jag sitter ensam framför datorn, men inte idag. Merparten av mina blogginlägg skriver jag i ett fokusrum på kontoret. Avslutar ett möte, öppnar bloggen och spenderar fem minuter med att låta orden trilla ut.
Jag skäms noll procent över att blogga på arbetstid eftersom jag spenderar väldigt mycket fritid med att arbeta. Ibland kan jag gå från möte till möte under tio timmar och känna att jag inte har jobbat. Som om möten bara är för skojs skull. Så roliga är de ju inte ens.
Ja se där, det blev ett inlägg idag. Visserligen om absolut ingenting, men ändå.
Jag kan inte bocka av en enda punkt från helgens lista. Promenerade i solskenet ja, men inte med ljudbok i öronen. Låg absolut på soffan, men öppnade aldrig ens Netflix. Fast förresten, jag lagade mat i hundra år med ett glas vin på köksbänken.
Ett av tre är bättre än noll av tre.
Hursomhelst. Jag har även arbetat hårt på internet i jakt på en kavaj. Såg nämligen en kvinna med svarta jeans, svart polotröja och rutig kavaj, där strecken i kavajen gick i svart, rött och vitt. Så vill jag se ut i april, prick så som hon såg ut. Blankt hår, höga klackar, rutig kavaj.
Så går ännu en arbetsvecka till sitt slut. Jag lämnar veckan med en liten backlog, men den är inte så farlig, åtminstone inte tillräcklig för att avbryta helgen. Barnet har åkt till sin pappa och min man har flaggat för att han vill spela mycket gitarr i helgen.
Jag ser framför mig hur jag promenerar med en ljudbok i öronen och fem plusgrader och solsken i luften, hur jag ligger på soffan och tittar på tjejserie, lagar mat i hundra år och med ett glas vin på köksbänken.
Jag har levt ett liv i sus och dus på sistone, men det behöver upphöra nu. Min mage har blivit mjuk och loppet som jag ska springa i maj kommer inte springa sig självt. Jag vet, stackars mig och sluta bry dig om saker som vikten, det ligger inte i tiden.
Och så kanske det är, men här är vi ändå. Imorse åt jag två kokta ägg istället för min mans fantastiska bröd och idag ska jag träna. Det är ungefär så långt mina uppoffringar sträcker sig: ägg istället för bröd.
Samt att jag kommer stå emot alla jäkla godsaker som jämt ligger i fikarummet. Det är min största bov i livet: alla fjärdedels kanelbullar jag äter i farten mellan mina möten eftersom en fjärdedel är nästan ingenting.
Det har blivit vinter igen. Inte för att det egentligen har varit något annat, det var några få små dagar med blå himmel, plusgrader och rena trottoarer. Nu täcks allting av snö och grus igen, men det är i sin ordning, än är det bara februari.
Jag får dagarna att gå genom att sitta i möten, nästan hela dagarna sitter jag i möten. Tränar på lunchen och äter framför mailen under lunchrastens sista tio minuter. Lyssnar på ljudbok, Stephen Kings 22/11 1963, i mina luckor. Den är nästan trettiofyra timmar lång och i det här tempot kommer det ta ett par, tre veckor att ta sig genom den.
Jag muntrar upp livet med små nöjen som får mig att bli mjuk inuti: ha sex innan jobbet på måndagsmorgonen, äta semla två dagar på rad, köpa en svindyr whisky till min man i alla hjärtans dag-present.
Pluggat högskoleprov, tackar som frågar. Barnet ska skriva provet i april och nu pluggar han som en liten galning. Han skriver ett delprov om dagen och sedan rättar vi och bryter ner provresultatet tillsammans.
Vi har delat upp det så att min man tar matten och jag tar det verbala, tack och lov. Jag hade levt med ångest fram till april om jag hade behövt hjälpa barnet med matematik varje dag. Min självkänsla har redan fått sig en törn över hur svår den verbala delen är. Jag trodde att jag skulle skumma texterna och pricka alla svar, men istället sitter jag där med näsan inuti datorskärmen och läser texten, läser svarsalternativen, läser texten igen, läser svaren igen och så fortsätter det i hundra år.
En annan rolig grej som vi har börjat göra är att lyssna på Dagens Eko varje dag, alla tre var för sig, och sedan diskuterar vi innebörden i dagens avsnitt när vi äter middag. En övning för att förbättra hörförståelsen men som visade sig vara mycket givande för hela familjen.
Det är en sån där dag som saknar ord. Inte för att något har hänt eller för att saker skulle vara på tok, men det finns liksom bara inget att skriva hem om. Här kommer därför random skit bara för att fylla ut all denna vita och tomma yta:
- Jag beställde en fåtölj till kontorets vilorum så nu kan man verkligen ha terapisamtal där inne, en liggandes på dagbädden och en sittandes i fåtöljen. Borde kanske även beställa ett litet sidobord att placera en ask näsdukar på.
- Min man skickade en bild som förslag på kvällens vin. Ett cabernet sauvignon som heter Freakshow och har säljstart idag. Kommer serveras till helstekt fläskfilé, klyftpotatis och bea.
- Insåg i skrivande stund att jag har glömt göra fredagskvällens glass. Nu får det bli lördagsglass istället. Jag tror att den kommer smaksättas med punsch och stora bitar mörk choklad.
Okej. Det var det hela.
Det här med badhuset igår - jag arbetade med mig själv hela dagen, tänkte positivt och allt, åt middag och behöll humöret uppe, packade väskan och var på väg ut genom dörren och precis då frågade min man hur länge badhuset var öppet. Och så visade det sig att de stänger klockan sjutton på onsdagar.
Så, ja, nej, det blev inget badhus. Är dock mycket tacksam över att jag upptäckte den tidiga stängningen hemma i min hall och inte i kylan framför en låst port på Södermalm. Idag har de öppet till tjugoett, men det hjälper inte mig för ikväll är det after work.
Om en timme är jag kanske på badhuset. Jag har längtat efter att simma ett tag nu, men det finns ett motstånd inom mig. Det är hela grejen med att packa en väska, tusen saker att inte glömma, att ta sig till ett badhus, byta om till baddräkt och frysa som fan. Att kliva ner i vattnet och känna att det inte alls var så varmt som i mina dagdrömmar. Att simma två längder och känna att det gör ont i nacken. Men jag vet inte, kanske övervinner jag allt det där.
Om en dag har vi after work på kontoret. Vi har det en gång i månaden, alltid med ett nytt tema. Vi har haft oktoberfest, halloweenfest, julpyntsfest och nu blir det game night. Jag är dock ingen spelmänniska. Det kliar över hela kroppen när någon plockar fram ett brädspel. Men jag kan dricka vin, det är min starkaste gren.
Om en vecka är det alla hjärtans dag. Vi har bokat bord på samma restaurang som förra året: Pang Pang. Det är kul eftersom det knappt ens är en restaurang, utan en bar som en gång om året sätter ihop en alla hjärtans dag-meny. I år beskriver de menyn så här:
Vår främsta uppgift är att göra folk fulla och kära! Det leder ibland till att folk blir ihop. Trist men så är det. Idag är det er dag! Idag är vi Tony och ni är två gatuhundar med dåligt bordsskick som ska få tidernas mest romantiska middag! Ikväll serverar vi en meny bestående av ostron, hummer-macka med räkor och krabba på smörstekt brioche och citronmarängpaj.
Om en månad är det mars. Visserligen ännu bara början på mars, men kanske har de börjat sopa trottoarerna? Solen dröjer sig kvar på himlen någon timme längre om dagarna. Någon kommer på att det bara dröjer veckor innan uteserveringarna öppnar. Det viskas om rosévin, tulpaner pryder varenda vas, vinterskorna stuvas längst in i garderoberna.
Om ett år har mitt barn flyttat till Skåne för att bli arkitekt. Om det går som han har tänkt sig, iallafall. Annars bor han kvar hemma och har antagligen en identitetskris eftersom skolan är över och han inte kom in på utbildningen som han drömde om. Jag klarar nästan inte av att tänka på det här. Vem kommer han vara då, vem kommer jag vara, vilka är vi om bara ett ynka litet år.
(Lista knyckt från Flora.)
Jag ropade hej för tidigt. Gick hela januari och kände ingen vinterdepp. Sedan kom den första måndagen i februari och allting kändes blaha. Jag tror att det är för att jag inte har kunnat träna på snart två veckor eftersom förkylningen vägrar släppa, samt antagligen lite pms.
Jag tror att jag ska omfamna blaha-känslan. Liksom göra det bästa av situationen, men utan att göra våld på mig själv. Jag orkade inte träna igår men det var okej, promenerade mig upp till tiotusen steg istället, duschade varmt en halv evighet och klädde mig sen i yogatights, min mans alldeles för stora t-shirts och en urtvättad collagetröja, rullade ut yogamattan och lät kroppen sträckas, böjas och töjas i en halvtimme.
Idag ska jag testa springa, men antagligen inte mycket mer än runt kvarteret. Det viktigaste är att jag rör mig, inte hur långt det blir eller hur fort det går. Rätt vad det är kommer februari vara över, ljuset kommer vara tillbaka och runt kvarteret kommer ha blivit en halvmil. Och känsla av blaha kommer att ha gått över till någon annan känsla.
Jag lyssnar på Den hemliga gästen av Nita Prose. Är fullkomligt fast, mycket tack vare uppläsaren, hon gör Mollys röst till perfektion. Jag var lika fast när jag lyssnade på den första boken, Städerskan.
Det är något med de här böckerna som gör att jag fastnar, lindas in i berättelserna och personskildringarna, absolut inte kan stänga av förrän alltsammans är över. Jag både längtar och fasar för när det ska ske.
Första lördagen i februari. Temperaturen når upp till hela sju grader. Skippar balaklava, knyter en silkessjal runt halsen, placerar en tunnstickad mössa på toppen av huvudet. Bär handskarna i ena handen. Solen sticker i ögonen, värmer genom kappan.
Och så nu: ligger på soffan klockan 16:08 och har femtontusen steg i benen. Utanför vardagsrumsfönstret är himlen fortfarande blå, ljuset har ännu inte vikt hädan.
Den här känslan, det viskande löftet om vår, gör vintern värd mödan.
Min man har börjat göra musik igen. Hans gamla band, de som bor kvar i den lilla staden, har börjat repa på kvällarna. Vi är bara en timme bort med tåg och jag säger att han borde åka dit, men han tvekar. Säger att det kommer ta så mycket energi att bli bra igen.
Men varje gång de repar tillsammans kommer det bilder på skäggiga män som säger att de saknar sin gitarrist och för varje bild vacklar min man ännu lite mer. Nu har han startat igång alla sina gamla program i datorn och börjat skapa musik där, men jag tror att det bara är en tidsfråga innan han har en gitarr i famnen igen.
Marken är helt bar nu. Imorgon blir det februari och även om det kan komma fler köldsmockor och snöstormar kan de inte vara länge, för efter februari kommer mars och sedan är det vår, så säger lagen.
Den bara marken fick mig att leta upp mina höga stövlar imorse, para ihop dem med bootcutjeans som nästan helt täcker klackarna. Det är en outfit som jag varit sugen på länge, men jag har inte orkat halka runt på isiga trottoarer med höga klackar och blöta byxben.
Men nu så, nu jävlar.
Jag är på kontoret idag. Behövde inte vila någonting alls igår, men gjorde det ändå. Spenderade timmarna mellan nitton och tjugotvå med att ligga i sängen och läsa, gick sen upp och tvättade ansiktet, borstade tänderna och sov i åtta timmar.
Idag är endast nästäppan kvar, men sånt kan ta tid innan det släpper så det räknas inte. Egentligen hade det varit skönt med ännu en hemmadag, men samtidigt som jag försökte motivera en sådan för mig själv skrev min chef och frågade om jag skulle vara på kontoret och plötsligt var det ett motiverande för två och det orkade ingen med.
Just det. Barnet hostade imorse. Jag sa givetvis åt honom att sluta med en gång, sånt där vill vi inte höra.
Jag har riktiga kläder på mig idag. En gnutta smink för att täcka det värsta i mötena som jag inte kunde boka av. Min hjärna fungerar igen, jag är ute ur feberdimman, men kroppen är inte helt tillbaka. Näsan är fortfarande täppt, retningarna i halsen ligger kvar.
Igår behövde jag vila efter allt jag gjorde: Duschade, vilade. Tömde diskmaskinen, vilade. Bäddade sängen, vilade. Idag har jag vandrat obehindrat genom lägenheten mellan morgonbestyr, jobb och möten, helt fri från behovet av vila.
Efter lunchen ska jag ta en kort promenad. Det är första gången jag är utanför lägenheten sedan i torsdags. Det känns stort. Hoppas att jag inte behöver vila efteråt.
Universum förstod uppenbarligen inte vad jag bad om. Jag ville ha en enkel, mysig förkylning. Inte den här som har gjort att jag sovit sjutton timmar det senaste dygnet, som gör att lederna och tänderna (!) värker och som gör det omöjligt att andas genom näsan.
Jag har precis sänt barnet till apoteket för att köpa alla mediciner som finns. Min man är nästan helt frisk och jag har lite dåligt samvete för hur jag raljerade när han var sjuk, för han tar hand om mig himla fint nu. Lagar maten som jag ber om, låter mig ligga på soffan utan att lyfta ett finger, hämtar vatten/glass/näsdukar när jag inte orkar resa mig.
Min mans förkylning tog mig inatt. Jag kände den första kittlingen i halsen på väg hem från den lilla staden i gårkväll. Vaknade vid tre av en täppt näsa och tjock hals. Gick upp och tog ett par Alvedon vid fem.
Nu sitter jag i soffan, iförd min mans träningsbyxor och en mjuk tröja. Jag har stuvat om i kalendern, flyttat dagens möten till måndagen och tisdagen och gjort en lista på saker som måste göras innan veckan är över. Det får vara en sån helg: mycket vila och lite arbete.
Ångrar så mina ord från igår eftersom jag vaknade alldeles yr idag. Jag tror att det är blodtrycket som jäklas, det har alltid varit lågt. Men det betyder att jag sitter hemma i soffan, iförd träningskläder, ett osminkat ansikte och smutsigt hår fångat i en knut. Jag har dock datorn i knät och inget netflix i sikte men det gör inget, det är lite mysigt ändå.
Jag ska vila en stund, lägga mig raklång på soffan och stirra upp i taket och hoppas att världen slutar snurra, för jag behöver stryka en klänning, hoppa in i duschen och göra mig presentabel. Ikväll ska jag ta med mina tjejer på kontoret i den lilla staden ut på den bästa restaurangen som staden har, bjuda dem på en fin middag och få dem att förstå hur värdefulla de är.
Jag är en smula avundsjuk på min man. Jag skulle också vilja bli sjuk, ställa in alla mina möten och inte lämna sängen. Samtidigt har jag en middag som jag inte vill missa imorgon och två personer som börjar nästa torsdag och jag vill inte vara sjuk i helgen, så det är måndag till onsdag nästa vecka som gäller om jag ska vara sjuk.
Förutom att jag behöver göra introduktionsprogrammet till de nya personerna då, tusan också. Jaja. Det är väl inget att önska egentligen, men det hade varit skönt att stänga av telefonen och datorn och bara sova, läsa och titta på serier en dag eller två.
