Andra människor.

I augusti hade vi kräftskiva. Det var världens minsta kräftskiva, fyra personer på vår balkong. Sedan dess har vi inte haft gäster. När man tänker på det så, vad konstigt det är, det här nya pandemilivet. Men på lördag kommer vi vara sex personer runt vårt matbord.

Det är min mans systrar och deras män som kommer. I en vecka har jag funderat på maten och vinet till, på dukningen och hur vi ska sitta utan att det blir för trångt. Jag är nästan orimligt uppspelt över att ha sex personer runt mitt middagsbord på lördag.

Så vuxna planer.

Jag har någon slags långsamt pågående storstädning för mig. Kanske är det för att alla influencers som jag följer - vilket är två, Sandra Beijer och Elsa Billgren - städar i sina lådor mest hela tiden. Plötsligt hittar jag mig själv framför något skåp med sopsäck och trasa i händerna. Jag vet inte om det är för att jag blir influerad eller om det är våren. För om våren vill man städa.

Jag sneglar på fönsterna och ser hur de behöver putsas. Tänker att på långfredagen, då jäklar. Jag säger ingenting till min man för jag vet att han kommer försöka avstyra det hela. Föreslå en långpromenad med varsin kaffe i handen och kanske det allra första rosévinet på en uteservering och det kommer jag inte kunna motstå.

Nästan där.

Jag städar i lådan med halsdukar, mössor och vantar. Flyttar det allra varmaste från hallen till en av våra garderober. Putsar upp mina chelsea boots och ställer undan. Tar fram mina loafers och snörskor istället. Hänger trenchcoaten på hatthyllan, men låter kappan hänga kvar bredvid. Letar i internets alla vrår efter en blazer i ull.

Trottoarerna är sopade nu, temperaturen över tio nästan alla dagar. Jag vill ha ännu några grader varmare, fler knoppar på träden, att himlen ska vara knallblå. Jag vill ha croppade jeans och mjuka tröjor, en varm blazer och loafers och svarta solglasögon.

Tillbaka.

Han lägger sig bakom mig. Nära. Armarna smyger sig runt, drar mig närmare. Mitt liv vore så mycket enklare om du bara tycker och tänker som jag, säger han. Vet du inte att man växer av utmaningar? säger jag. 

Jag vänder upp ansiktet mot honom, för den första pussen på över ett dygn. Du är så besvärlig, säger han, fast orden är mjuka. Tur att jag är värd besväret, säger jag. 

Bortskakade.

Min man och jag är osams. Eller vi är nog inte det längre, men vi var det igår. En ordväxling som blev ett gräl. En tystnad som växte under kvällen. Han höll inte om mig inatt. Han håller alltid om mig när vi somnar. Men jag höll inte om honom heller.

Vi har inte pratat om det idag. Fast vi pratar om annat. Han frågade hur min löprunda gick på lunchen och jag frågade om hans dag när han slog igen datorn. Jag vet egentligen inte om det finns så mycket mer att säga, vi sade nog allt igår. 

Det är ingen fara med oss. Vi repar oss. Det är bara det att vi bråkar så sällan att när det väl händer, då rubbar det så mycket i vår sammansättning. Som om vi skakas loss från våra platser och inte riktigt vet hur vi ska ta oss tillbaka. Det är där vi är nu. Lite bortskakade.

Militärbrevkortet.

Min man kommer hem från sin morgonpromenad. I handen håller han ett gammalt kort i brunt, strävt papper. Jag hittade det på trottoaren, säger han. Det är ett militärbrevkort, daterat första augusti 1942. Jag tar kortet som han sträcker fram.

Det är nött och lite trasigt, men man kan fortfarande läsa orden. Skrivstilen är lutande och vacker, som om den är en ung kvinnas. Kära föräldrar, jag är nu lyckligen framkommen. Hon berättar om sin resa, att hon bor i ett underbart fint hus med utsikt rakt ner i havet. Att det finns lärarinnor i alla vrår. Jag undrar var hon var, då 1942. När ett krig rasade i världen. Jag undrar hur hennes liv såg ut.

Brevet är undertecknat Barbro och adresserat till Docent Ossian Dahlgren. Ni vet, rasbiologen. Jag söker på internet, hittar nästan ingenting om Barbro. Bara att hon är nittotre nu och bor två gator bort. Jag hittar desto mer information om hennes far. Han verkar inte ha varit någon trevlig man. 

Jag lägger militärbrevkortet i ett kuvert. Skriver Barbros adress, men köper inget frimärke. Det slår mig att jag vill överlämna det själv. Att jag vill veta vem Barbro är, vem hon har varit. Jag vill höra om hennes sommar 1942. Jag vet bara inte riktigt hur.

Hur man reser nuförtiden.

Jag sitter i soffan med datorn i knät. Barnet sitter bredvid. Han har frågat om något land och jag har klickat mig in på Google Maps. Har du nånsin kikat på hur det ser ut i Afrika? frågar jag och drar med muspekaren över skärmen, släpper en liten gubbe mitt på den väldiga kontinenten. 

En timme senare har barnet gått sin väg, men jag sitter kvar. Flyttar gubben mellan olika världsdelar, mellan länderna, tittar på sandstränder och hav, oändliga grässlätter och vattenfall, breda vägar genom platta landskap och lummiga skogsstigar. Drömmer mig bort. 

Det känns som att Corona har pågått väldigt länge nu.  

Så går en dag.

Det är nästan ingen alls på kontoret. Jag har mina möten, gör det jag ska, sedan åker jag hem. Hoppar av vid centralen för att slippa byta tunnelbana. Köper en kaffe på Fabrique och promenerar hem. Trottoarerna är sopade och fortfarande våta, temperaturen för varm för handskar, himlen alldeles blå. 

Jag sparkar av stövlarna i hallen. Fötterna värker efter en dag med höga klackar. Drar den vita polotröjan över huvudet, trär på en stickad luftig tröja istället. Frågar barnet om hans dag, börjar med maten och lyssnar på när han berättar om några som blev osams i skolan, om diagnosen på mattelektionen och svenskaprovet han just gjort. 

Vad corona gör, del 798.

Jag sörjer alla klänningar som jag aldrig bär. I min garderob hänger så många klänningar, men jag har blivit en jeans och tisha-tjej. Jag undrar hur det kommer bli sen, när en vardag på kontor blir aktuell igen. Om det nånsin blir det.

Det där stycket ovanför, jag tänkte det imorse, öppnade appen och skrev orden. Sparade det för att utveckla till kvällen. Några timmar senare får jag ett samtal. En fråga om att ta ett nytt projekt. Det handlar om vårt kontor, om hur det ska utformas i framtiden.

Jag bläddrar bland klänningarna. Imorgon ska jag till kontoret, påbörja arbetet med dess varande. Tänker att det är för sent, att jag inte vill ha strumpbyxor och kjol. Tar fram ett par svarta ankelkorta kostymbyxor, en vit snäv polotröja, putsar upp mina högklackade stövlar. Jag är förvandlad till en jeans och tisha-tjej. 

Fredagskänslan.

Jag hämtar ut ett paket. Där inuti ligger en vadlång silkig kjol med svart botten och små blommor i grönt och vitt, ett grönt linne och en svart cardigan. Viker kläderna fint på stolen i sovrummet, väntar på en fredag.

Så kommer fredagen, men kläderna känns för fina, jag är inte särskilt silkig längre, mitt orangeröda nagellack är för skrikigt. Jag kämpar för fredagskänslan, men den finns inte riktigt där. Jag byter till mörka jeans och beigebrun tröja. 

Vid tiosnåret ställs ett möte in. Jag drar fram dammtrasa och dammsugare, torkar av badrummen. När lunchen kommer springer jag i Hagaparken. Solen skiner men det är svinkallt. Jag fortsätter kämpa med fredagskänslan, stannar till och köper en ny pärlhyacint. Den som jag planterade för ett par veckor sedan har blommat ut och förbi. 

Vid fyra säger vi att vi är färdigjobbade. Jag öppnar mitt worddokument, dukar fram chokladboll och bubbel. Solen fortsätter att skina, lämnar solkatter på golvet. Det känns som vår, fast ändå inte riktigt. Men äntligen känns det som fredag. 

Om maj, rosévin och hundratusen ord.

Jag lägger in om semester vecka nitton. Jag har lagt in om semester förut, två gånger, men dragit tillbaka den varje gång. Den här gången ska jag låta den ligga kvar, oavsett vad. Jag ska skriva klart min bok. 

I mitten på maj, då kan man sitta på en uteservering, ensam med sin dator. Kanske med en tjock tröja visserligen, men man kan sitta ute. Dricka cappuccino innan lunch, rosévin efter fjorton. Varje dag vecka nitton ska jag sitta där. Och som jag ska skriva. 

Jag minns inte när jag längtade så mycket efter något sist. 

Rödvin, omvägar och ett Koreakrig.

Vi har vår första after work på evigheter. Det är Harvey, Mike och jag. Vi sitter på en uteservering, en meter isär och med vinglasen på bordet mellan oss, en infravärmare ovanför och filtar över knäna. 

Efteråt promenerar jag en omväg hem. Stoppar in hörlurar i öronen, startar en ljudbok, beställer en korv i korvkiosken. Äter en Twix till efterrätt. Jag kan inte minnas senast jag åt en Twix. 

Kommer hem lagom tills barnet pluggat färdigt inför ett prov om Koreakriget. Kokar en kopp te, brer en ostmacka och toppar med gurka, ber honom berätta om kriget. Tänker att det var en väldigt bra kväll. 

Om att jobba hemifrån.

Tisdag morgon. Barnet går till skolan, min man sjunker ner framför datorn i vardagsrummet och jag startar min dator i sovrummet. Jag går ut i köket för att hämta ett glas vatten, lutar mig fram för en puss innan vi båda försvinner in i våra arbetsdagar. 

Han drar ner mig i sitt knä. Vad sägs om rollspel? frågar han. Vill du leka sekreterare? säger jag. Kommer du ha kort kjol på dig? frågar han. Jag lutar mig ner för en puss. Tror du att du kan ta diktamen också? Få lite jobb gjort när du ändå leker sekreterare? frågar han. Jag ler, men skakar på huvudet. Plikten kallar, säger jag. 

Han sträcker sig efter min hand när jag reser mig från hans knä. Jag böjer mig ner för en sista puss.

Om mars och humöret.

Det var en perfekt helg. Vi gjorde så nära ingenting som man kan komma medan man fortfarande gör någonting. Som att ligga på yogamattan länge, titta på dokumentär på Netflix och äta glass, laga mat utan att vara det minsta stressad, hinna med två träningspass, städa lägenheten grundligt alla tre tillsammans. 

Sedan kom måndagen och jag vaknade av en kaffekopp på sängbordet. Hann läsa sociala medier och nyheter, göra min morgonyoga och koka ägg till frukosten. Jobba fokuserat på förmiddagen, promenera på lunchen och så jobba vidare efteråt. 

Nu sitter jag i soffan och skriver det här. Det är barnets matlagningsdag och han står och rör i en kycklingsoppa. Jag har ett litet glas av rödvinet kvar, det som min man kom hem med i fredags, som jag tog med mig ner i soffan. Ska bara sitta här en liten stund, njuta av att det är mitten på mars och att det känns som att någonting har vänt, igen. Jag undrar hur många gånger mitt humör ska hinna vända innan mars är över.

Bättre nu.

Så blir det fredag. Jag vaknar tio minuter innan alarmet. Smyger upp, gör en kopp kaffe och tar med den tillbaka till sängen. Idag känns det inte lika jobbigt. Känns inte längre som att jag bara vill gå och lägga mig igen.

Jag tog tag i mig själv igår. Gjorde som jag gör när jag känner mig nere. Jag städade. Rent runt mig gör att det känns lättare inuti. Tog mig ut på en promenad, körde ett kort men intensivt ryggpass, somnade vid tjugotvå. Vaknade till en ny dag.

Och nu är det fredagseftermiddag och jag har ett glas bubbel i mig, har spenderat en och en halv timme med ett par kollegor på teams, avslutat veckan tillsammans. På köksbänken står ett dyrt rödvin som min man kom hem med efter sin lunchpromenad.

Nu är det hemskt.

Det finns ingen ork kvar. Ligger på yogamattan på morgonen. Bara ligger där, orkar inte lyfta benen, orkar inte sträcka ut armarna. När lunchen kommer har det börjat snöa. Tittar ut och ser hur blöta de små flingorna är. Tänker att jag inte orkar gå min lunchpromenad. Tar en kopp kaffe och lägger mig i sängen istället.

Tvingar mig tillbaka till datorn en halvtimme senare. Tar mig själv i ett nackgrepp och svarar på mail, genomför mina möten, sammanfattar det sista dokumentet för dagen. Står och glor in i kylskåpet medan min man fortfarande har en arbetsdag som pågår. Letar i frysen efter något att värma.

Jag har inte varit utomhus idag. Min telefon säger att jag bara har gått sjuttioåtta steg. Egentligen borde ett ryggpass vänta. Men jag orkar inte. Vill inte. Inte någonting alls.

Något litet, men ändå någonting.

Jag lyfter upp en färsk kyckling ur kassen. Lägger den på köksbänken och ropar på barnet. Jag hittade ett recept, säger jag. Det står att det är komplicerat så vi borde nog vara två om det här. Han böjer sig över min dator som står på matbordet. Det tar två timmar? säger han. Jag drar upp tröjärmarna. Bäst att vi sätter igång, säger jag.

Han blandar ett glas saft och jag häller upp ett glas rödvin. Vi arbetar bredvid varandra. Klyftar lök och morot, blandar samman en marinad. Han håller upp kycklingen medan jag penslar den. Herregud vad det här är äckligt, säger han och skrattar. 

Ett par timmar senare har vi en glänsande kyckling, doftande av apelsin och timjan. Han mosar potatis innan den åker in i ugnen, jag blandar en sås på fetaost och crème fraiche, citron och timjan. Två timmar i köket med min son. Att sitta mittemot honom vid matbordet medan det puttrar på spisen, ett glas vin framför och han med sin matteläxa mittemot. 

Bara någonting.

Ligger på yogamattan på tisdagsmorgonen. Tänker att jag kommer dö av tristess snart. Om jag inte får något att se fram emot, om inte en dag sticker ut från en annan, om det inte trillar in lite spänning i vardagen, då dör jag.

Jag har alltid varit en dramaqueen. Alltid känt alla känslorna. När jag var olyckligt kär i min man för elva år sedan grät jag ner i chokladglassen flera veckor i sträck. Levde högt ovanför molnen när vi blev tillsammans. Jag har alltid varit sån. Alltid gått in i alla känslorna.

Nu har corona pågått i ett år och livet har inte varit detsamma på evigheter. Eller så är det precis det som har skett, att livet har varit detsamma så länge nu. Utan förändringar. Något behöver hända, säger jag till Rachel i telefon. Det behöver inte vara något stort, behöver inte vara livsomvändande. Bara någonting.

Sammanfattningen av en helg.

Så går ännu en helg. Promenerar tretton kilometer på lördagen, kors och tvärs över stan. Köper en enorm monstera till den nya krukan, en säck jord och nya innerkrukor att plantera om porslinsblommorna på fönsterbrädorna i, en pärlhyacint som hamnar i en mörkgrön Kastehelmi-vas på matbordet. 

De rosa ljusen i mässingljusstakarna brinner ner. Pillar bort stumparna och ersätter med höga senapsgula ljus. För varje ny färg som hamnar i ljusstakarna tänker jag alltid att det är den allra finaste. Lägger tidningspapper på matbordet och står böjd över blomkrukorna, blir jordig om fingrarna. Måste stanna upp då och då, tvätta händerna och stoppa in ett par bitar nötchoklad och lakrits, ta en klunk av vinet.

Leker gröna fingrar.

Våren är på väg. Gudarna ska veta att den är välkommen. Jag fixar och donar hemma, spenderar så mycket tid i vårt hem, ser hur ljuset äntligen trillar in genom fönsterna. Ser även att fönsterna behöver putsas, men det är en annan historia. 

Idag packade jag försiktigt upp en ny kruka från Svenskt Tenn. En stor sak i isblått med fat i mässing. Den ska stå på den långa bänken som sträcker sig längs hallen som öppnar upp till kök och vardagsrum. Nästa steg är att köpa en stor växt till krukan, så snart jag lyckas promenera förbi en tom blomaffär.

Jag tror att jag ska köpa någon slags vårlök samtidigt. Plantera den i en liten vas och ställa på matbordet, intill mässingljusstakarna med de pastellfärgade ljusen.

Om igårkväll.

Jag drar ut korken ur en flaska rött. Häller upp varsitt glas samtidigt som dörrklockan meddelar att pizzorna har kommit. Efter en halv pizza orkar jag inte mer. Jag drar på tights och en för stor collegetröja. Han startar första avsnittet av Murder among the mormons. 

När det andra avsnittet tar slut hämtar jag pizzaresterna från kylen och fyller på vinglasen. Äter pizzan kall i soffan. När det tredje avsnittet är slut kämpar jag med att hålla ögonen öppna, fast klockan ännu inte är tjugotvå.

Han tittar på mig, säger att vi har blivit gamla, eftersom vi precis haft en drömkväll. Han lutar sig fram för en puss. Kom, säger han, man får sova innan tjugotvå. Jag tar hans hand och stupar i säng. Somnar i samma ögonblick som huvudet träffar kudden.

Onsdagsplanen.

Vid tiosnåret kramar jag min son hejdå. Han promenerar ut genom dörren och mot tåget som ska ta honom till hans pappa. Han kommer inte tillbaka igen förrän veckan är slut. Vi som blir kvar hemma går tillbaka till våra datorer ett gäng timmar till.

Klockan fem stänger jag av datorn och går ut i vardagsrummet. Min man drar av sig hörlurarna. Jag sjunker ner i soffan. Ska vi strunta i att laga mat idag? säger jag. Öppna en flaska vin och beställa något att äta. Byta om till mjukisar och ligga framför netflix hela kvällen? Han tittar på mig. På riktigt? frågar han och jag nickar. 

Så det är vad vi ska göra nu. Jag ska resa mig från soffan, han ska jobba färdigt dagen. Jag ska dra av jeansen, dra på ett par tights istället. Korka upp en flaska rött och sjunka tillbaka ner i soffan, hitta en dokumentärserie att fastna i medan han skrollar Foodora.

Dagar som den här.

Vissa dagar tycker jag verkligen om det här hemmalivet. När det är sportlov och himlen är blå. När solen reflekteras i fönsterna på huset mittemot och jag kisar mot min datorskärm. När jag och min man jobbar och barnet kommer och går som han behagar. Hur han bakar en kaka på måndagskvällen och dukar upp resterna klockan femton en tisdag. 

När vi tänder ljusen på matbordet och sitter kvar efter vår eftermiddagsfika. Att starta en soppa som puttrar bakom min rygg när jag jobbar vidare från köksbordet. Att se barnet landa hemma och försvinna in i en bok i soffan. Att höra min man prata med någon kollega i telefon. Hur det fortfarande får mig att le för att jag tycker så mycket om hans röst.

Corona har tagit mycket från oss, men tiden som viruset har gett mig med min familj, den kommer jag ändå alltid att vara glad för. Alltid, oavsett.

Livet och måndagar.

Måndag igen. Klockan är snart arton och jag har just glidit ner i soffan. Stängde igen datorn, bad barnet gå och hämta sushi och hällde upp ett glas rödvin. Det har varit en sådan dag. Oändligt lång, möten som inte ledde någonstans, beslut som inte vågade fattas.

Förutom att dagen har varit en måndag så är livet fint. Tulpanerna på matbordet är fortfarande fina, ljusen är nu svagt rosa, rödvinet gör piruetter där det rullar fram. Barnet har sportlov och är glad och harmonisk. Han pratar om att baka en kaka ikväll. Jag frågade om det kanske skulle kunna vara en citronsyrlig sockerkaka. Han sade ja.