Mittemellan.

Måndag, sexton trettio. Stänger av datorn och går ut i köket. Stannar till i hallen och tar ett rödvinglas ur skåpet. På köksbänken står en flaska Rioja som jag öppnade i lördags men aldrig blev sugen på. Häller upp ett glas och tar med det till sängen. Det är måndag, förkylningen börjar släppa men än är det för tidigt för träning.

Så jag fluffar upp kuddarna mot sänggaveln och lutar mig bakåt, startar ett avsnitt sex and the city och balanserar rödvinglaset mot ett knä. Jag har bara två avsnitt kvar innan serien är slut och jag sörjer redan.

Flört eller otrohet?

De senaste tolv timmarna har jag läst samma råd hos två olika influencers, båda otroligt kloka människor som råkar heta Hanna. Rådet är att ha en oskyldig flört. Ett råd som jag möjligtvis själv kan ha slängt ur mig vid nåt tillfälle och som jag nog egentligen fortfarande står bakom, men idag fick det mig att tänka till, av två orsaker.

a) Det är inte ett råd som jag skulle ge till min man, för:

b) Det är en riskabel liten lek. När blir flörten otrohet? Vad är en oskyldig flört och när blir den någonting annat? När slutar det handla om flörten och börjar handla om människan bakom flörten? Och är det verkligen något som man vill utforska?

Eventuellt behöver det vara mindre lördagsförmiddag och mer tid för dry martini för den här sortens funderingar.

Viruset.

Min kropp värker, men jag vet inte om det är viruset eller tre dagar utan träning och promenader. Jag spenderar mina dagar med att gå de två meterna mellan skrivbordsstolen och sängen.

På fredagsförmiddagen tar jag två möten, skriver en offert och uppdaterar en excelfil, sedan stänger jag ner och går och lägger mig. Sover fyra timmar. När jag vaknar är febern borta. Duschar, byter om och sätter mig under en filt i soffan. En kopp te och här är vi nu, förhoppningsvis ett steg längre bort från covid.

Skelettet.

DN plockar upp nyheten om vårt skelett. Jag pratar med min mamma. Hon frågar om jag känt av någon närvaro och jag säger att ibland när jag öppnar badrumsdörren känns det som att någon står utanför. Min man skrattar högt. 

Det har du aldrig berättat, säger han. Och källaren, säger jag. Fy fan vad läskig den är, jag har hjärtklappning varje gång jag går ner dit och jag brukar inte vara känslig för sånt. Han skrattar ännu mer.

Min svägerska skriver. Om ryggraden låg hos grannen mittemot kanske kraniet ligger under ert golv? Jag skriker rakt ut. Lägger mig i sängen och mår dåligt, lika delar på grund av covid som tanken på skelett under golvet. Min man ger mig glass och whisky. Jag kommer aldrig mer bli mig själv, säger jag.

Covid eller kolera.

Det börjar klia i halsen under onsdagen. Mot kvällen kommer febern. Jag tar ett covidtest, men det visar negativt. Vaknar till ett mail som säger att polisen varit i huset igårkväll. Vår granne renoverar och under golvet hittar de en mänsklig ryggrad. 

Det visar sig att vårt hus är byggt på en gammal kolerakyrkogård och polisen säger att det nog finns fler mänskliga kvarlevor under våra golv. 

Jag mår illa, men jag vet inte om det är covid eller kolera.

Olika vägar.

Så ringer en rekryterare från ett av de där jobben som jag sökte innan jul, när allting kändes färdigt. Jag minns inte ens företaget. Hon frågar om jag fortfarande är intresserad. Jag känner efter men säger nej, jag är nog inte det. 

Jag kanske ringer dig igen, säger hon och jag säger att det går bra. Vi lägger på och jag tänker att det kanske hade varit enklare om jag hade svarat annorlunda. 

En lunch och en kväll.

Jag möter Harvey och Mike på Schmaltz. Beställer en halv reuben och kycklingsoppa. Pratar om allt som hänt sedan sist, rapporterar kontorsskvaller till de föräldralediga. Det är inte mycket till skvaller från ett hemmakontor.

Efteråt är större delen av eftermiddagen oplanerad efter att ett möte försvunnit från kalendern. Bokar tåg och hotell till Jönköping nästa vecka. Torsdagen och fredagen är konferensdagar, men jag åker redan på onsdagen. Får en ledig kväll, bara så där.

Nu då?

Jag springer mitt allra snabbaste på löpbandet. Tänker att det ska räta ut oredan i mitt huvud, men det fungerar inte. Så jag ställer mig på podiet och lyfter tungt istället, men det hjälper inte heller. 

Min man frågar om jag grubblar på något. Nej, svarar jag. Jobbet, säger jag sen. Han nickar och försvinner in i sitt eget arbete. Jag städar, gnor på osynliga fläckar. Granskar min spegelbild. Tänker att ingenting duger längre. 

Bara en svacka.

Jag är i en svacka. Blir irriterad på min man, tycker att han är alldeles för mycket. Längtar efter lugn, tänker att det vore så skönt med en egen liten lägenhet, men får dåligt samvete samtidigt som tanken flyger genom huvudet. Den betyder ingenting. Det är bara en svacka.

Han frågar om vi ska gå ut och äta och jag säger ja, tvingar fram leendet, men det är som en klåda i mig. Han går till gymmet och jag häller upp ett glas rödvin. Lutar mig mot köksbänken och tänker att det bara är en svacka, det går över, snart är allting bra igen.

Samtal och covid.

Covid är överallt. Folk testar positivt, fast de knappt känt något alls. Jag pratar med Rachel genom en skärm, säger att jag kanske borde testa mig eftersom jag inte orkade ut för morgonens löprunda. Det är inte covid, det är sunt förnuft, säger hon.

Dagen passerar i möten, mail och samtal. Jag pratar med någon i slutet av dagen och det är fint, vad det nu än är. Sätter mig i sängen, ryggen mot kuddarna och datorn mot benen. Vatten och isbitar i ett tumblerglas på sängbordet, tänker att det borde ha varit en gin och tonic, det hade varit fint på riktigt.

Att ha en tonåring.

Barnet visslar när han kommer in på badrummet och sträcker sig efter sin tandborste.
Varför är du på gott humör? frågar jag.
Man måste ha balans, säger han.
Som i att du inte bara kan vara tonårstjurig?
Nej mamma, som i att jag måste balansera upp din grinighet.
Jag skrattar till.
Det där var lite uppkäftigt, men jag låter det passera eftersom det också var roligt.
Han flinar och klämmer ut tandkräm på tandborsten.

Om omikron, en lista och julafton.

Torsdagen blir ingenting som onsdagen. Mina möten bokas av eftersom folk har covid. Det känns som att omikron är överallt just nu. Jag skriver en lista med saker att göra och börjar uppifrån, bockar av i takt med att dagen går. 

Det plingar på dörren och utanför står en leverans som blivit försenad, en mellandagsshopping som inte kunnat levereras förrän nu. Vi minns inte vad vi har köpt och det är som julafton igen. Plockar upp kaffekoppar från Le Creuset, bunkar från Rosti Mepal och en ugnsform från Staub.

Överlag en bra dag, det får jag ge den.

Livet som går.

Onsdag. Jag har bara två möten på hela dagen. Tror att jag har oceaner av tid, att jag ska få massor gjort. Men så ringer det på teams, gång på gång. Har du en kort stund, bara en halvtimme som mest? och jag svarar ja, absolut. Plötsligt är oceanen av tid bara en pöl och arbetsuppgifterna har blivit ett berg.

Hinner ut för en halvtimmes spring på lunchen. Äter korv med bröd efteråt. Det finns få saker jag älskar så mycket som korv med bröd. Läser hos Sandra Beijer att hon äter korv med bröd till lunch varje dag just nu. Jag är oerhört avundsjuk på det.

Om nätterna.

Jag kan inte somna. Min mans arm ligger tung runt mig, hans andetag mot min nacke. Våra kuddar ligger tätt intill varandra hela natten, decimeter av ledig yta runt oss men inte emellan. Jag tänker på hur chockad jag skulle bli om han lämnade mig. 

Jag undrar om det kan gå till så. Om man kan sova varje natt så nära någon samtidigt som man funderar på att gå. Ibland hör man folk säga att det kom från ingenstans. Men jag vet inte, kanske är vi bara blinda för det vi inte vill se?

Det finns ingen anledning till att jag undrar, annat än att det är intressant. Jag funderar på hur jag själv skulle göra. Skulle jag vara tyst, låtsas som ingenting, fram tills det inte längre gick eller skulle jag säga något innan? 

Jag vet inte. Det går upp och ner i förhållande, fram och tillbaka, och när ska man oroa sin partner och när ska man vänta ut det? Och fortsätter man vara nära medan man väntar?

Så mycket jag inte vet.

Läsandet och skrivandet.

Jag är inne i en läsperiod. Har precis varit i en skrivperiod. Arbetat på boken varje dag i ett par veckor, men jag har upptäckt att jag inte kan skriva och läsa samtidigt. Jag behöver hänge mig fullt ut, ägna mig helt åt det ena tills längtan efter det andra blir för stor. 

Så nu läser jag American Gods av Neil Gaiman och när den är klar är det boken och jag igen. Att pausa skrivandet för att läsa har fått skrivstressen att försvinna. Istället blir det en paus, en liten andning, någonting att inspireras av. 

Det är fint. Och den är bra, American Gods. Läs den!

Drömmer.

Skrotar runt i nattlinne och morgonrock söndagens första timmar. Diskar vinglas, byter ut de nedbrunna stearinljusen, ger tulpanerna nytt vatten. Sitter i soffan med kaffekopp och bok medan min man surfar efter hus utomlands. 

Inte för nu, utan sen, när vi är gamla och grå. Titta här, säger han och visar bilder från en liten gård i Frankrike. Där kan du sitta och skriva, säger han, medan jag påtar runt i trädgården och snickrar på huset.

Fortfarande inte dumt.

Promenerar under en knallblå himmel. Solen är där och kylan med. Vi går mellan antikaffärer, letar skrivbord och spritskåp. Äter korv med bröd, senap och rostad lök. Vilar under en filt i soffan och äter upp glassen som blev kvar från igår. 

Sträcker mig efter ett vinglas när mörkret fallit. Tänker tusan nej och byter om till springkläder. Dricker Nocco ur en champagnekupa och yogar. Springer sex kilometer, men det känns som att jag skulle kunna springa hur långt som helst. 

Kommer hem till en man som börjat med maten och ett barn som är på väg ut genom dörren, på väg till bio med kompisarna, och där är vi nu.

Uppdatering från flärden.

Jag fick våfflor till middag igår. Först med en näve parmesan i smeten och toppad med räkor, crème fraiche, rödlök och dill, och efter det en våffla med glass. Samt champagne till förstås, för det är januari och då gör man vad som krävs för att överleva. 

Nehej, dags för en lördag. 

Så mycket januari.

Äntligen fredag. Det känns som att den här veckan har pågått för alltid eller som om den har flugit iväg, jag kan inte bestämma mig för vilket som är sant. Men nu är det fredag och jag är en kvinna i behov av flärd.

Behöver förrätt, varmrätt och efterrätt. Champagne, rödvin och avec. Höll på att skriva att jag behöver klä mig i något tjusigt, men det behöver jag egentligen inte. Det räcker fint med pyjamas, ge mig bara bubbel och en efterrätt så är jag nöjd. 

Snedsteg.

Jag drömde att jag låg med någon annan inatt. Hade noll procent dåligt samvete i drömmen. Vaknade och hade dåligt samvete över det. Inte över drömmen, sånt kan man inte styra över, men man kan iallafall drömma in lite dåligt samvete över sin otrohet. 

Hursomhelst. Det är torsdag och veckans näst sista arbetsdag. Jag är tillbaka framför sovrumsfönstret. Har spenderat dagen i olika digitala forum, men nu ska jag stänga ner, byta om till träningskläder och gå till gymmet för att svettas på ett ej otrohetsaktigt sätt.

Nästan perfekt.

Jag spenderar onsdagen på kontoret. Det är den första kontorsdagen sedan innan jul. Springer mellan möten fram till fjorton, sedan är det Rachel och jag. Vi förbereder en intern presentation om vår största kund. Jag halvligger i en fåtölj och tittar genom kameran på när hon presenterar. Ändrar i materialet i takt med att orden inte ligger rätt i hennes mun.

Korrekturläser en text och hjälper till med att formulera ett mail på vägen ut. Jag undrar hur det har blivit så, alla dessa korrekturläsningar som jag gör om dagarna. Hur de inte finns med i min arbetsbeskrivning men är kanske det roligaste jag vet.

Jag kommer hem med en nästan full mailinkorg. Beställa mat? frågar jag min man och öppnar datorn. Vill du ha en drink innan maten? säger han. Ja tack, säger jag. I en perfekt värld hade jag även haft ett badkar efter jobb, drink och mat, men man kan ju inte få allt.

Och det var det.

Vi sitter mittemot hjärtläkaren. Hon är från Island och det låter som att hon sjunger fram orden. Hon berättar vad man har sett på barnets olika hjärtundersökningar, säger att det ibland kan bli så men att hon kommer leta efter avvikelser som förklarar resultaten.

En timme senare har hon dubbelkollat och trippelkollat barnets hjärta. Anatomi, form och flöde. Mätt klaffar och kammare, tittat på hur blodet rör sig. Det ser jättefint ut, säger hon. Ett fint hjärta. Hon ler bakom munskyddet. Nu stänger vi hjärtutredningen, säger hon.

Känslorna.

Måndag, vecka två. Jag har möten i ett, från åtta till sexton. Jag vet inte om det är en mindre pissig dag idag, jag har inte hunnit känna efter. Jag känner nu och det känns nog fortfarande inte bra. Imorgon ska barnet göra ultraljud av hjärtat och det är kanske det som känns.

Kanske är det oro, för det ligger hela tiden längst bak i huvudet och trycker på. 

Pissdag.

Det är en dålig dag. En pissig dag. Vi bråkade igår, min man och jag. Han kan lägga sig ner och somna som om ingenting, men jag ligger och vänder och vrider och våndas. Vi blev sams imorse, men det känns ändå inte bra. Det känns som en riktigt dålig dag. 

Vi går och tränar tillsammans men jag har ingen ork. Städar och fixar fint. Det brukar få mig att må bra, men inte idag. Lagar mat, men det känns inte roligt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som känns. Det känns bara inte bra.

Januarilördag.

Äntligen blommar hyacinten ut och jag kan kasta det sista spåret av julen. Det blir fredag och jag köper en bukett med vita ranunkel, brudslöja och grönt ris. Häller upp ett glas bubbel när jobb och träning är gjort.

Jag hånade mig för själv för att jag var fånig med min vita vecka för vad trodde jag skulle hända, fanfarer och jubel för att jag inte drack alkohol? Men så tar jag en första sipp av vinet och ser fyrverkerier. Sju dagar och jag hann glömma hur fantastiskt det smakar.

Men nu är det lördag och klockan har rundat tio. Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knäet. En kopp kaffe intill och en hel kanna fylld. Det är något med ljuset. Januarivitt och naket när det faller in i lägenheten. Det vitgröna yviga i vasen på matbordet, de diskade vinglasen intill som väntar på att ställas in i skåpet. En lördag utan planer. 

Nästa vecka blir i färg.

Jag har haft en vit vecka. Helt ärligt har jag haft en skittråkig vecka, för jag har nekat mig själv alkohol, socker och vitt mjöl. Fick för mig att jag ville se vilken effekt det hade på min träning, om det gjorde att jag orkade mer, men det blev tvärtom.

Jag har varit så orkeslös den här veckan. Saknat både energi och lust att träna. Istället har jag fantiserat om bakelser och champagne. Jag tror att det är förbudet som gör det, för det brukar inte vara svårt att låta bli. Men säg att jag inte får och det är det enda jag vill.

Röd dag.

Jag började veckan med att flytta de möten som jag hade bokat idag. Strösslade ut dem över de andra dagarna. Istället ska barnet och jag gå och träna och sedan ta oss ut på finlunch och bio. Vi lämnar min man kvar hemma, i möte med Asien. De firar inte trettondagar.

Vilken grej, en hel dag bara barnet och jag, med dagsbio och restaurang. Är nästan lite pirrig över hur fint det känns. Jag hoppas att det är så här vi kommer umgås över åren sedan.

Varsågoda.

Vi tittar på Dexter, min man och jag. Den nya serien, den om Dexters liv tio år efteråt. Första avsnittet var sådär, men så gav vi det ett avsnitt till och sedan ett till och helvete, vad bra det börjar bli. Så bra att vi gick och lade oss alldeles för sent igår och jag har drömt oroligt hela natten, men det var det värt.

Där ser man, tipsen var tydligen inte slut trots en hel jäkla julkalender.

Hatar det, älskar det.

Så jag tittar på Sex and the city. Jag vet inte om det är för att jag bara har sett spridda avsnitt tidigare eller om det är för att jag är vuxen nu, men jag mindes inte att Carrie beter sig så illa. Att hon så uppenbart kliver över gränserna i alla sina förhållanden.

Jag är på säsong tre och insåg precis att jag kanske inte ens gillar henne särskilt mycket. Vilket knappt känns okej att skriva. Vill inte alla vara Carrie? Eller kanske vill vi bara leva hennes liv. Lägenheten, vännerna, männen. Drinkarna, luncherna, festerna. Skrivandet. Skorna, skorna, skorna.

Hursomhelst inser jag ironin i det här inlägget, som handlar om att jag nog inte gillar Carrie, men har hela grejen med I couldn't help but wonder över sig. Men skitsamma.

Måndag, vecka 1.

Så blir det årets första arbetsdag. Vaknar klockan sju, läser nyheter, dricker kaffe. Croppade jeans, en luftig blus, stickad tröja och fårskinnstofflor. Jobbar framför sovrumsfönstret. Barnet är hemma igen, hostig och förkyld men med ett negativt covidtest. 

Han ligger mest i sin säng, varvar Netflix med böcker. Jag varvar arbete med att servera te och hostmedicin. Svarar på alla mail som kommit under de lediga dagarna. Är klar vid sexton, stänger ner datorn och går till gymmet, men det blir inget bra pass. 

Det känns plötsligt väldigt mycket som januari. Duschar och byter till pyjamas redan vid arton. Sitter skräddare i sängen med ryggen mot sänggaveln och skriver det här, men nu är det dags att sätta punkt och börja med middagen istället. 

Vad 2021 var.

239 träningspass. 306 mil i promenader. 12 491 steg om dagen. Elva år tillsammans med min man. En epilepsidiagnos och en hjärtutredning. Bara enstaka restaurangmiddagar. Sällsynta kontorsdagar det första halvåret, desto fler under den andra halvan. Antagligen hundra glas vin och en miljon koppar kaffe. 

Men nu är det den andra januari och det är idag det nya året startar. Igår var en pausdag, ingen riktig dag. Jag tar med mig kaffet, vinet, promenaderna och träningen in i 2022. Mannen och barnet får också följa med.

Hallå där, 2022.

Om gårdagen var att vandra genom utställningarna på Fotografiska och äta en fantastisk femrättersmeny, så är idag att ligga under en filt i soffan och bläddra bland pizzorna på Foodora. Om igår var uppklätt till tänderna, är idag mjukisbyxor. 

Igår var det champagne, idag är det cola zero. Igår var konst och kultur, idag är det seriemaraton. Igår var en löjligt tjusig efterrätt, idag är B&J. Igår var vi med min bror och hans fru, idag är det bara vi.