Kanske bara lägger mig ner och ger upp.

Spenderar dagen i den lilla staden. Har möten med min grupp och inser att något litet blivit stort, att det har skapats en konflikt som jag behöver hantera. Gör en plan i huvudet men känner ett motstånd i kroppen. 

Tårarna kommer när jag promenerar hem från tåget. Det är inte konflikten som utlöser dem. Inte heller är det för att en kollega bad mig täcka upp för någon annan när jag redan arbetar alldeles för mycket, lämnade mig med en känsla av att vara oviktig. Det är inte konferensen för sextio personer nästa vecka som jag planerar dygnets alla timmar. Det är inte ens för att klockan snart rundat tjugo och jag fortfarande har hundra mail kvar att svara på.

Det är för att pappa ringde igårkväll. Berättade att mamma var tillbaka på sjukhuset. Andningssvårigheterna som de först trodde var sviterna efter respiratorn misstänkte man nu istället var blodproppar. De hade rätt. Hon har två stora proppar, en i varje lunga. Hennes hjärta arbetar febrilt, alldeles för intensivt, med att pumpa runt blodet.

Det är för stora risker att operera så de medicinerar, även om njurarna fortfarande är skadade efter överdosen, men de kan inte lova att det kommer fungera. De är så noggranna med att inte lova någonting. Hennes kropp håller på att ge upp och jag jobbar, jobbar, jobbar. Eller gömmer mig, skulle man också kunna säga.