Livet mittemellan.

Onsdag. En vadlång klänning, höga klackar och ett nytt läppstift. Rachel är på kontoret och det är som om vi inte setts på flera veckor, fast det bara gått några dagar. Vi pratar och pratar och pratar. Säger att vi verkligen behöver jobba och sedan fortsätter vi prata.

Min telefon plingar till. Jag byter fokus, säger jag. Äntligen, säger hon och vänder sig mot sin skärm. På eftermiddagen har jag ett tvåtimmarsmöte och det är meningen att jag ska lyssna på det som sägs, men istället kommer jag på mig själv med att försvinna in i dagdrömmar. Den sortens fantasier som jag inte har ägnat mig åt på flera år.

Kommer hem, byter klackar mot sneakers, tar barnet under armen och går till Bonniers konsthall. Vid entrén varnar de för blixtrande ljus. Vi fortsätter tvekande in, möts av färgade lampor som kastar blinkningar genom lokalen. Försöker du döda mig? frågar mitt epileptiska barn. Vi är där mindre än en minut.

Jag går till gymmet, barnet gör middag till sig och sin bonusfar. Kommer hem, tänker skitsamma och häller upp ett glas vin. Min man böjer sig ner för en puss och jag vrider på huvudet, låter den landa på kinden. Tänder ljusen på matbordet, fast det bara är jag här, fast vi alla sitter ensamma i varsitt rum, framför varsin dator.

Om de väldigt långa arbetsdagarna.

Skrivbordet har varit på plats i sovrummet ett par veckor nu och det är fantastiskt. Livsomvändande. Min man sitter i sovrummet och jobbar och barnet och jag hänger i resten av lägenheten. Kan prata medan vi lagar mat och äter, behöver aldrig viska längre.

Nackdelen - för naturligtvis finns det en sådan - är att min man fortfarande jobbar när jag går och lägger mig nån gång efter tjugotvå och ljuset från skärmen stör mig, men jag orkar verkligen inte ta den diskussionen.

Jag vet att ni tänker nu att det där inte är ett liv att leva, och det vet väl jag med.

Saker som händer.

Det blir den sista måndagen i augusti. En långärmad svart klänning som slutar mitt på vaden, höga svarta pumps, en stor svart väska över axeln. Spenderar arbetsdagens sista timme hos min frisör. Knappt en centimeter försvinner, men känslan är fantastisk.

Köper veckans snittblommor när jag promenerar hem. Möter barnet i hallen. Har du varit på begravning? frågar han och flinar. Kände för att matcha kläderna med min själ, säger jag. Svart som synden, säger han. Nu vet du var du fått det från, säger jag.

Städerskan har varit hos oss och lägenheten doftar såpa. Jag mixar doften med nybryggt kaffe och nysnittade rosor. Barnet ligger i soffan och berättar om sin dag medan jag pysslar. Jag kan inte låta bli att snegla på min telefon lite för ofta, önskar att den inte var så tyst.

Från sommar till höst.

Söndag. Vaknar vid åtta. Lägenheten sover fortfarande. Smyger upp och startar kaffe, plockar upp tidningen från hallgolvet, sätter mig i soffan tillsammans med kaffet. Ljusa jeans som fransar sig runt vristerna, en randig långärmad tröja.

Går och handlar tidigt, innan skyfallet kommer. Hämtar ett paket med höstens klänningar. De är fint stickade och når ner till mitten av vaden, lämnar ett par decimeter bara ben, fina till pumps nu och till stövlar när hösten blivit kall.

Tränar, ben som vanligt på söndagar, jobbar klart veckan, tvättar och städar, min man lagar mat och barnet gör något skolarbete. Och det känns, det känns som att det är nu sommar går över till höst.

Födelsedagar.

Mina bröder och deras fruar kommer vid lunch. Min svägerska har famnen full med zucchini, gurkor och solrosor som hon har odlat själv. Du brukar komma med vin, jag kommer med grönsaker, säger hon. 

Vi beställer thaimat, öppnar ett par flaskor crémant och sedan blir vi sittandes runt matbordet i flera timmar. Planerar mammas sextioårsdag som är ett par månader bort. Kastar fram idéer, googlar, skriver listor.

När de åker hem har vi en plan. Ska vi ses och arbeta ut detaljerna i september, kanske runt din födelsedag så har vi en anledning att dricka vin? säger min svägerska och jag säger att vi förvisso aldrig behöver en anledning att dricka vin, men att det låter alldeles perfekt.

Göteborg

Vaknar på ett hotellrum i Göteborg. Blå klänning och svarta sandaler. En pannkaka efter yoghurten och frukten. Öppnar datorn på hotellrummet, bläddrar bland mailen, kikar i kalendern. För ovanlighetens skull är dagen helt fri från möten.

Drar bort gardinen bakom skrivbordet och himlen är alldeles blå. Tänker att jag vill ut. Tar koftan och väskan och går. Promenerar ner till vattnet, sitter på en bänk en liten stund, lyssnar på båtarna som tuffar förbi. Går vidare utan att riktigt veta vart.

Känner på Göteborg, tänker att det är fint här, att det här skulle kunna vara min stad.

Någonting annat.

Jag promenerar hem från grönan. Har Melissa Horn i hjärnan och öronen. Lägenheten är tyst och mörk när jag kommer hem. Sminkar av mig, borstar tänderna och hänger klänningen på en galge. Tänker att jag nog inte kommer kunna somna, men det är den sista tanken jag minns från igår.

Vaknar till en torsdag. En ny dag, en ny klänning. Lägger ner necessär och klänning, behå och trosor i min weekendväska. Tar väskan och går, kliver på ett tåg till Göteborg.

De olika liven.

Jag tillåter mig själv att drömma, tillåter mig själv att känna och det där beslutet börjar krackelera. Jag ser inte mycket av min man, bara hans rygg när han har möten från åtta till tjugotvå. Han sitter i sovrummet, kommer bara ut när jag ropar att maten är klar, hans enda lediga halvtimme. 

Han äter snabbt och sätter sig för att förbereda nästa möte. Barnet och jag går till gymmet. Kommer hem, målar naglar, steamar en klänning. Somnar någon gång efter tjugotre till skenet från hans datorskärm.

Tomma rutor.

Jag fick veta något igår. Något som förändrar saker runt mig men som inte nödvändigtvis behöver påverka mig särskilt mycket. Ändå skaver det av någon anledning, inte för att det är fel eller dåligt, utan för att det är rutor utan namn och bristen på namn skrämmer mig.

Jag har bestämt mig för något och det enda som kan äventyra mitt beslut är om ett namn dyker upp i en av de där tomma rutorna. Allting kommer bli så mycket svårare om det där namnet dyker upp, om det kommer tillbaka.

Sakers varande.

Så kommer vecka trettiofyra. Jag somnar med någon slags ångest på söndagskvällen, vaknar med den på måndagsmorgonen också. Stänger in mig i ett rum med Rachel och försöker sätta ord på den. Det handlar om att man inte alls kan leva sitt liv så som jag sa häromdagen, helt och fullt enligt hur man själv vill.

Så jag säger att jag har bestämt mig och att det är så det måste bli. Hon frågar om det verkligen är vad jag vill, säger att jag nog inte kan vela fram och tillbaka fler gånger och jag säger att det inte alls är vad jag vill, men att det är så det måste bli.

En mycket bra dag.

Vaknar till en lördag och något har förändrats i luften. Öppnar balkongdörrarna och där utanför faller ett regn. Ställer mig i dörröppningen och lyssnar på regnet som droppar genom träden. Vinden är äntligen sval när den tränger sig genom nattlinnet.

I min telefon ligger ett sms som säger att jag bara borde göra sånt som jag mår bra av och jag tänker att hädanefter är det så jag ska leva mitt liv. Drar på en lång klänning, stoppar fötterna i ett par sneakers och tar paraplyet i handen. 

Vandrar från favoritbutik till favoritbutik. Oscar & Clothilde, Svenskt Tenn, NK, och så en vinlunch mitt i alltsammans. Tittar på tusen saker, köper en klänning. Fem timmar och sjuttontusen steg. Köper två rejäla skivor entrecôte, parmesan och sallad.

Och nu är kvällen på väg och jag har en gin och tonic intill mig, en lång tråd meddelanden mellan mig, mina bröder och svägerskor om min mammas sextioårsdag som närmar sig och datorn i knäet, redo för att börja skapa planer.

Två snabba.

Hej och god morgon dagboken. Jag är på språng men jag har två snabba saker som jag behöver få ur mig innan de faller ur minnet igen. 

1. Tack för era fina kommentarer om orken och tiden som saknas för att skriva klart den där boken och för att ni faktiskt tror att det är det som är problemet och att det inte är för att jag inte kan. Ni är ❤️.

2. Det dyker in små meddelanden nu och då om det är okej att följa på instagram och det är klart att det är. Klickar man på min bild här till höger så kommer man dit och det är verkligen hundra procent välkommet. 

Tack och puss och allt det där. 

Två konversationer från dagen.

Jag pratar med Rachel på teams. Hon gestikulerar på skärmen medan hon förklarar något.
Jag minns inte exakt, Örebro eller Gävle, säger hon.
Örebro eller Gävle? De är ju inte ens i närheten av varandra, säger jag.
Nä men något av det var det, säger hon.
Gävle ligger ju uppåt och Örebro ligger... åt ett annat håll, säger jag.
Är det dina grunder för att håna mina geografikunskaper? Örebro ligger åt ett annat håll? säger hon.
Jag skrattar.
Men vem vet ens var Örebro ligger, säger jag.
Exakt min poäng, säger hon.

Någon timme senare går jag förbi systembolaget och köper en flaska vin. En ung kille sitter i kassan. Han tittar upp på mig.
Får jag be om legitima... äh, nej förresten, det behövs inte, så ung var du ju inte, säger han.
Vad fan? säger jag.
Kvinnan som var före mig i kön och nu står och packar sina varor börjar skratta.
Vad elakt, tjuter hon.
Oj alltså förlåt, men jag tittade bara snabbt först och då såg du så ung ut men så tittade jag igen och då tänkte jag att du kanske inte var under tjugofem ändå, säger han.
Kvinnan fortsätter skratta.
Säg inget mer nu, säger hon till killen i kassan.
Aj mitt självförtroende, säger jag.
Han rycker på axlarna. Hans kinder har blivit röda.
Du vill inte ha det här då? säger jag och viftar med körkortet.
Han skakar på huvudet.

Den nittonde augusti 2022, dagen då jag förlorade både min allmänbildning och min ungdom.

Borde kanske ringa min far om det här.

Det första jag reagerar på är hennes hårfärg. Vår hårfärg. Den är inte så vanlig. Sedan tänker jag att det är lite lustigt att hennes hår också fortfarande är fuktigt från duschen och lite vågigt, precis som mitt.

Sedan upptäcker jag att hon har en likadan klänning som jag, fast hennes är vit och min är svart, och att våra sandaler är nästintill identiska. Samtidigt vänder hon på huvudet och hennes blick landar på mig. Hon är lika blek som jag, lika fräknig som jag, har också svarta solglasögon, bådas för stunden uppskjutna i håret.

Hennes ögon vidgas när hon ser mig och jag får en impuls att säga hej, men sedan slår det mig hur konstigt det är att hälsa på någon bara för att vi är lika varandra. Jag passerar henne och ler när jag går förbi och hon ler tillbaka och jag tänker att det där var ju mitt leende.

Om boken som kanske aldrig blir.

Någon får mig att börja fundera kring mitt skrivande. Han säger att jag måste skriva klart min bok, att jag kommer ångra mig annars. Jag tänker på mitt nästan färdiga manus och alla de synopsisar som jag hastigt kladdat ner i ett dokument.

Han har rätt, jag måste skriva klart den och jag måste börja på nästa. Så jag börjar fundera på varför jag inte redan har gjort det och svaret är så självklart när man börjar fundera på det: jag orkar inte. Och det, mina vänner, är en riktigt dålig orsak.

Men det är så det är. Jag skriver hela dagarna. Uppdragsbeskrivningar, rapporter, beskrivande texter, rutiner och processer, mail. Alla dessa jäkla mail. Och sen kommer jag hem från jobbet och det ska lagas mat och det ska pratas med barnet och det ska tränas och plötsligt är klockan tjugotvå och åh jävlar, jag har inte bloggat idag.

Och bloggen är enkel, här rinner orden ur mig, och texterna på jobbet är bara svåra ibland, oftast går de på rutin. Men boken, att skriva den är det svåraste jag nånsin har gjort. Jag kan inte sätta mig ner en halvtimme och skriva tusen ord och sen fortsätta nästa dag. Jag blöder ut varje ord, och sedan raderar jag det igen. Jag tror att det är del av det. Att det är så svårt.

Jag vet inte exakt vart jag ville komma med det här. Jag vet inte hur jag ska fixa det. Det här är ett problem som jag inte kan lösa och det känns ganska nedslående.

En onsdag 21:36

Jag spenderar onsdagen på kontoret. Har svårt att fokusera, men det är en välkommen distraktion. Bestämmer mig för att promenera hem ännu en gång. Går samma väg som igår. Köper en islatte halvvägs. Kommer hem och tänker att jag struntar i träningen.

Häller upp ett glas vin, fixar middag, äter i tystnad på balkongen för min man har sena möten, som alltid. Han går till gymmet efteråt och jag pluggar i hörlurarna igen och startar en bok. Vattnar blommor, går ut med återvinningen, kör en tvätt, torkar alla ytor, dammsuger.

Och nu är klockan snart tjugotvå och jag har tänt ljusen på balkongbordet, placerat datorn intill och skriver det här. Inne på köksbänken står det tomma vinglaset och fast det är mitt i veckan har jag hällt upp en liten whisky. Mörkret har fallit, luften är varm och kvav och jag drömmer om något som jag inte vågar säga högt.

Två och en halv timme.

Kommer ut från kontoret och känner hur jag inte vill ta mig ner i underjorden, inte vill åka direkt hem. Min man har möte till sent och barnet har åkt till sin pappa, så jag börjar gå, från söder om söder, in mot stan. 

Det är tjugosju grader varmt, jag har sandaler och orkar inte googla närmsta vägen, går bara i den riktning som känns mest rätt. Kommer hem två och en halv timme senare, tjugotusen steg, en färdiglyssnad bok och en blåsa rikare.

Andra dagen check.

Tisdag. Jag vaknar och min första tanke är att Mhari McFarlanes senaste bok har släppts. Öppnar Storytel och äntligen är titeln klickbar. Pluggar i hörlurar och börjar lyssna innan jag ens har lämnat sängen.

Harvey och Rachel jobbar hemifrån, så jag har rummet för mig själv. Sparkar av mina platta sandaler och stoppar fötterna i de högklackade skorna som jag lämnat kvar sedan innan semestern. Det är dags att vänja fötterna vid höga klackar igen. 

Behåller hörlurarna i hela dagen och lyssnar på boken när jag betar mig genom mailen, skriver en uppdragsbeskrivning och skapar en aktivitetslista. Vägrar arbeta längre än till sexton augusti ut, så när klockan slår fyra smäller jag ihop datorn, befriar fötterna och hänger väskan över axeln. 

Analysera det här då.

Jag drömmer att jag föder ett barn, men det är mörkhyat och således inte min mans, så jag gömmer barnet i min garderob. Jag täcker barnet med strumpor, men bara de allra finaste. Plockar fram bebisen när jag är ensam hemma. Den är gullig.

Måndag vecka trettiotre.

Jag somnar inte förrän någon gång efter två, drömmer oroligt de få timmarna som är kvar, ligger precis under ytan. Duschar, kliver i en klänning, funderar på om jag ens kommer ihåg hur man sminkar sig.

Kommer till kontoret, alla är där. Kastas direkt in i möten, samtal och mail. Skickar textmeddelanden fram och tillbaka med någon. Du ser ju typ kär ut, säger min chef. Jag lägger bort telefonen med en liten smäll. Här är det ingen som är kär, säger jag.

Rensar jobbfrysen på glass när klockan närmar sig femton. Max en timme till, säger vi. Prick sexton stänger vi av. På tunnelbanan kommer dagordningen till kvällens styrelsemöte. Just fan, väser jag till telefonen. Åker till Östermalmstorg, köper en iskaffe och promenerar hem, och där är vi nu, helt jävla slut.

Back to business

För en vecka sedan ringde Harvey. Han hade precis gjort sin första arbetsdag för året, efter föräldraledighet och semester. Han hade en lista med skvaller som han fått berättat för sig under dagen, saker som han missat under sin frånvaro. 

Så när arbetsdagen var slut ringde han för att få information bekräftad eller avfärdad. Jag skrattade högt genom listan. Vissa saker stämde, annat var påhittat och så fanns det sådant som jag inte visste.

En lång sommar har passerat och jag har tappat greppet. Men nu är jag här igen, redo att snappa upp allt som sker. Samt även jobba litegrann.

Lördag/söndag

Lördag. Vi går och handlar flankstek, kyckling, majs och portabello. Stannar till på hörnet och köper ett fång blommor. Lägger en stor duk över det enorma bordet på vår innergård, placerar vaser med blommor i mitten, ett par rödvinsflaskor intill.

Jag gör en fransk potatissallad och han tänder grillen. Jag fyller stora skålar med isbitar, stoppar ner crémant, rosévin, ölflaskor och vattenburkar och ställer på ett litet bord. Sedan går timmarna och vi är tio personer runt bordet på vår innergård, sitter kvar efter att mörkret fallit och filtar hämtats.

Söndag. Vi sover länge. Jag dricker flera glas iskallt vatten tills den lätta huvudvärken försvinner. Tar oss ut, promenerar längs gatorna. I fönstret hos min favoritrestaurang har gone fishing-skylten tagits ner. Kommer hem, tvättar tomt i tvättkorgen, stryker måndagens klänning och hänger på en galge i bokhyllan.

Imorgon är det slut på ledigheten, imorgon börjar allvaret. Det känns bra. Jag undrar vad den här hösten för med sig, vem jag kommer vara i december. Jag har verkligen ingen aning.

Om ett skrivbord.

Häromdagen, när min man bad mig hålla mig hemifrån när han hade sina möten, var det dagen efter en middag som barnet och jag åt ensamma under tystnad eftersom min man satt i ett möte två meter bort, även fast klockan för länge sedan passerat nitton.

Så säger han att han har de där mötena med höga chefer och jurister och att det vore skönt att sitta avskilt och jag blir irriterad, för vi är bara på första veckan efter semestern och redan tillbaka till hur det var innan.

Och jag tänker att det inte är okej, att det inte är vad jag vill, och sedan säger jag det högt. Säger att antingen köper vi ett skrivbord till sovrummet eller så kan han köpa en egen lägenhet. Jag säger det som ett skämt, men det finns något allvarligt i det.

Några timmar senare kommer jag hem och han säger att han har köpt ett skrivbord. Är det sant? säger jag. Det där i valnöt som du tyckte om, säger han. Jag ställer mig på tå, lägger händerna om hans ansikte och kysser honom. Tack, säger jag.

Fredag: Caféjobb och after work.

Vi promenerar förbi NOFO på väg hem från Pärlans konfektyr. Vi borde ha en after work, säger jag och tänker på deras drink med gin och viol. Har du glömt att jag är sjutton? säger barnet. Du kan få en alkoholfri drink, säger jag. Har du glömt att jag inte har något jobb? säger han. Vi kan leka tragiska outgivna författare på café, säger jag.

Så det är vad vi ska göra idag: ta våra datorer och sätta oss på ett café och skriva bort några timmar och när klockan slår femton ska vi promenera till NOFO och ha vår livs första after work tillsammans, barnet och jag. Den första av livets alla after works, han och jag.

Torsdag: En filt, en glass och en kebabrulle.

På tisdagskvällen börjar jag läsa Psykopaten av Dean Koontz. Tre kapitel in har jag sån hjärtklappning att jag måste lägga bort boken och skrolla klänningar på internet för att ha en chans att kunna somna. 

Så kommer onsdagen och vi spenderar nästan alla våra timmar på en filt. Jag slukar boken under de där timmarna och sedan har jag ont i själen. Vad vill du göra imorgon? frågar jag barnet när vi ligger på filten. Det här, säger han utan att lyfta blicken från sin bok.

När vi kommer hem säger min man att han har viktiga möten mellan fyra och sju på torsdagen och att det vore bra om han fick vara ostörd. Jag suckar och säger okej. Det blir kebabrulle på söder till middag imorgon, säger jag till barnet. Ska ni äta kebabrulle utan mig? säger min man. Det kan du ge dig fan på, säger jag.

Onsdag: Hagaparken

Om tisdagen var Nationalmuseum och Science fiction-bokhandeln, lunch i Östermalmshallen och mjukglass på Pärlans konfektyr, ett gymbesök och tjugotusen steg för att ta oss genom dagen, så kommer onsdagen bli något helt annat.

Nästan något helt annat iallafall, träningen följer med till onsdagen och eventuellt kommer vi behöva ännu en mjukglass från Pärlans, men i övrigt ska vi bara ligga på en filt i Hagaparken och läsa våra böcker.

Barnet önskade rejäla smörgåsar, ett rör småkakor och iskalla vinduvor, samt flera timmar av att vara ostörd och utan måsten. Mycket rimliga önskemål.

Tisdag: Nationalmuseum, Östermalmshallen och SF-bokhandeln.

Vi sitter på tunnelbanan, på väg hem efter en middag med mina föräldrar. Ovanför huvudet på barnet hänger en reklamskylt för en utställning på Nationalmuseum. Åh, säger jag. Han tittar på skylten och jag tittar förväntansfullt på honom. Nej, säger han.

Kom igen, säger jag. Max en halvtimme och sen får du bestämma vad vi gör resten av dagen. Han tittar på mig, ser ut att fundera. Till exempel kan du få bjuda mig på lunch i Östermalms saluhall efteråt, säger jag. Jaja, okej då, säger han.

Jag tjuter till och håller upp handen mot min man för en high five. Vänta va, säger barnet. Sagt är sagt, säger jag. Han suckar och rycker på axlarna. Vi kan äta mjukglass och gå till science fiction-bokhandeln efteråt, säger jag. Du bjuder, säger han. Okej då, säger jag.

Måndag: Södermalm och Långholmen.

Vecka trettiotvå, sista semesterveckan. Barnets kompisar är fortfarande på sina lantställen eller utomlands, så han säger att vi kan hänga. Jag gör en lista i min telefon och samlar saker att göra, glassar att äta, caféer att besöka, skärgårdsklippor att läsa på.

Jag kommer inte visa honom listan, det skulle få honom att ringa och bjuda in sig själv till någons lantställe på två röda, istället ska jag komma med spontana förslag varje morgon. Haha. Skrev jag just spontana?

Först ut är dock en heldag med hans mormor och morfar. De ställer husbilen på Långholmens camping en natt innan de drar vidare norrut. Vi ska ta med dem på en lunch på Lasse i Parken, sedan en promenad runt söder och en glass nånstans och så avsluta det hela med en middag på Långholmens värdshus. 

Fint som snus ju.

Nu ska vi bara ta med det in i hösten.

Imorgon börjar min sista semestervecka och min man, han börjar jobba igen. Han har haft tre veckor med bara några få timmar framför datorn. Jag tror att det är rekord. Den här sommaren har han varit ledig på ett sätt som aldrig förr. Närvarande. Tillgänglig.

Jag har en känsla av att jag kommer se tillbaka och tänka att det var det som räddade oss. Det har även varit sommaren där jag har slutat hålla tillbaka med vad jag tycker. Jag har sagt ifrån, slutat bita ihop, slutat bry mig om det blir obekvämt. 

Det har resulterat i att vi har bråkat mer än någonsin, men också att vi aldrig haft några spänningar som dröjt sig kvar. Vi har bråkat, pratat, sagt förlåt. Haft mycket sex. Det har varit den bästa sommaren på evigheter.

Två nere, åtta kvar.

Min man skyndar förbi mig, ska rädda dynorna på balkongen från regnet. När han passerar mig placerar han sin häl över mina tår, vrider till med foten av det oväntade underlaget. Det gör så ont att jag tjuter rakt ut.

Helvete! skriker han. Helvete! skriker jag. Det krasade i din fot! ropar han. Du väger för fan nittio kilo! vrålar jag. Han lyfter upp mig i sin famn. Vad håller du på med? frågar jag, fortfarande med alldeles för hög röst. Bär dig till sängen, ropar han tillbaka, tjugo centimeter från mitt öra.

Han lägger mig på sängen, sedan tömmer han ut isbitar i en diskhandduk och håller mot mina tår. När vi vågar lyfta på handduken är tårna svullna och svagt tonade i blått. Kan du röra på tårna? frågar han och jag försöker vicka på dem. De rör sig inte en millimeter. 

En timme senare rör sig tårna i små, små ryckningar när jag försöker böja dem, ännu en timme senare har rörelsen ökat en grad eller två. Idag kan jag stödja på foten, bara inte tårna nuddar golvet. 

Om blåmärksömma muskler och en sovmorgon.

Jag vaknar i gryningen av regnet som öser ner utanför det öppna sovrumsfönstret. Min mans arm smyger sig runt min midja och han suckar mot min nacke. Jag somnar om. Nästa gång jag vaknar visar klockan tiotrettio.

Barnet sitter vid matbordet och äter frukost. Trevligt att se dig, säger han. Jag brygger kaffe, bäddar sängen, äter frukost i en mindre evighet, puffar kuddarna i soffan, byter de nedbrunna ljusen i ljusstakarna på matbordet. Har fortfarande nattlinne när klockan slår fjorton.

Byter till sist om till träningskläder och går till gymmet för veckans fjärde pass. Kan bara träna bröst, alla andra muskler är blåmärksömma. När vi kommer ut regnar det igen, och nu verkar det inte sluta. Det gör ingenting.

Tjugoåtta grader.

Klockan tio står vi på strömkajen. Väderappen visar att det ska bli tjugoåtta grader och vi har bestämt att en båt ska få ta med oss ut i skärgården. Vi har varsin tygpåse med filtar, smörgåsar och bubbelvatten. 

Spenderar timmar på en klippa. Havet slår upp i vågor mot oss, stannar bara någon halvmeter under oss. Lyssnar på ljudbok, tittar på svanar som letar mat, pratar om allt och inget, dåsar bort en liten stund.

Promenerar tvärs över ön. Köper glass i hamnen medan vi väntar på båten. När den kommer är den i blank trä. Förgyllda skyltar säger att den är från nittonhundratio. Ett glas rosévin, vågorna under oss och solen ovanför.

Nästa del av sommaren.

Igår när vi åt hjortfärsbiffar och kantareller sa min man att det kändes höstigt. Klockan var nästan nio, himlen hade börjat mörkna och på matbordet stod tända ljus och ett glas rödvin. Han hade rätt, det kändes höstigt. Sakta i backarna, det är bara andra augusti, sa jag då.

Men det är en fin tid, den som är nu. När dagarna är varma men kvällarna börjar bli mörka. När man tänder ljus och längtar efter rödvin men absolut inte fryser.

Andra dagen i augusti.

Tisdag. Jag vaknar av att en kaffekopp placeras på sängbordet. Min man bullar upp kuddarna mot sänggaveln och sjunker tillbaka. Ska vi gå långt idag? säger han. Mina ben värker efter gårdagens benpass, till och med i vila, men jag nickar ändå.

Grekisk citronyoghurt, ett kokt ägg och en halv honungsmelon. Blå klänning, vita sneakers och svarta solglasögon. Vi korsar city, går genom gamla stan, över guldbron. Promenerar Götgatan ner, längs med vattnet, spanar över sjöstan, passerar Fotografiska och sedan är vi tillbaka vid guldbron igen. Slottet, Birger Jarlsgatan och så äntligen Odengatan.

Sover en timme på soffan. Vaknar av ännu en kaffekopp, nu på soffbordet. Går till gymmet, alla tre. Barnet säger att han ska träna på egen hand, men fem minuter in i passet spanar han åt vårt håll, strosar fram och frågar vad vi gör. Smalbänk, säger vi. Det ser skoj ut, säger han. Nästa gång jag tittar på klockan har två timmar passerat och vi har tränat triceps, biceps och mage, alla tre tillsammans.

Börjar med maten och turas om att duscha, alltid en i badrummet och två i köket. Barnet kokar potatis och haricots verts, jag gör smet till hjortfärsbiffar och min man steker biffarna och gör en kantarellsås. Jag häller upp ett glas rödvin och tänder ljusen på matbordet. 

Och nu är rödvinet uppdrucket och ljusen nästan nedbrunna. Jag tror att det betyder att den andra dagen i augusti har nått sitt slut.

Och om en timme kommer barnet hem igen.

Måndag. Mobilen börjar surra på sängbordet klockan nio. Det är första gången på flera veckor som jag vaknar av alarmet, så jag förstår inte vad det är som låter. Mobilen surrar över kanten och ner på golvet. Jag sträcker mig efter den, når den inte.

Vad är det som låter? säger min man. Alarmet, säger jag. Från golvet? frågar han. Kan vi sova genom det? säger jag. Alarm brukar betyda att man behöver gå upp, säger han. Mmm, säger jag. Behöver vi gå upp? frågar han. Städerskan kommer, säger jag. Jag sträcker mig ner mot golvet och han lägger sin arm om min kropp för att hålla mig kvar i sängen.

En timme senare slår vi igen dörren bakom oss. Träningsväskorna hänger över axlarna. Vi promenerar till gymmet, värmer upp långsamt och länge, sedan kör vi ett benpass. Går vidare till en uteservering längre ner på gatan och beställer varsin caesarsallad.

Klockan två får vi komma hem. En grön omlottklänning och vita sneakers, svarta solglasögon och nytvättat hår. Promenerar ut igen, till en saluhall den här gången, köper allt som ser gott ut. Kommer hem, sjunker ner i soffan och här sitter jag nu.

Min man ska snart snickra ihop varsin räksallad till oss och jag ska starta en tvätt eller två, men det är verkligen allt som jag tänker göra idag. Sedan får det räcka.