Värt mödan.

Jag är min chef den här veckan. Ett dödsfall i familjen håller honom hemma. Både igår och idag kom jag aldrig så långt att hitta ett skrivbord i något av de öppna kontorslandskapen. Har spenderat dagarna i ett litet fokusrum, i möte efter möte, samtal efter samtal.

Det har något visst ändå, att stänga in sig i sitt egna lilla warriorrom. Att ställa handväskan på skrivbordet, vattenglaset, kaffekoppen och läppstiftet intill. Bara kliva ut för att fylla på med kaffe och vatten och en minut på damernas innan nästa möte tar vid. 

Att se klockan runda sjutton, stänga ner och promenera hem. Kliva ur skorna och låta väskan stanna kvar i hallen, mötas av barnet och mannen, ett glas vin och en middag som är minuter från att vara färdig.