Allt det konstiga som händer.

Vi ligger i sängen. Jag är på väg att somna, känner hur jag långsamt glider bort. Allt det konstiga som händer i världen, tänk om det bygger upp till ett crescendo. Vad mer ska hända? säger han. Jag vaknar direkt. Borta är den mjuka, varma känslan av sömn.

Allt det som 2020 var, med corona som spreds över världen, utegångsförbud och stängda gränser. Jobb som förloras, företag som slutar existera, osäkra ekonomier. Så kommer 2021 och det är ju inte som om corona plötsligt försvinner. Den amerikanska börsen slås runt, kanske är det ett ekonomiskt krig som startas, jag vet inte.

Men så tänker jag att det är bra att Trump försvann från makten nu. Tänk om vi hade haft allt det konstiga som är nu och så Trump som nybliven president på det. Det hade varit så galet att man inte ens kunnat tänka tanken färdigt. 

Min första tanke när min man frågar vad mer som ska hända, det är inte nya virus eller krig eller rättigheter till sin egen kropp och röst som försvinner, trots att det faktiskt verkligen kan hända. I min fantasi rullar stora tefat in över himlen. Utomjordingarna är här och inte är det för att skaffa nya vänner. Kom ihåg var ni läste det först. 

Över innergårdarna.

Så igår kväll. Jag står vid köksbänken och hackar hasselnötter. Vinglaset står intill. Jag stannar upp med kniven och sträcker mig efter glaset. Tittar upp och ut genom könsfönstret. Ser kvinnan i huset mittemot. Det är två innergårdar mellan oss, några träd som tappat alla sina löv, vars grenar nu är täckta i vitt. Intill muren mellan våra gårdar ligger drivor av snö som min son skottat dit tidigare under dagen.

Hon pysslar i sitt kök, samtidigt som jag pysslar i mitt. Jag vet inte vem hon är, ser henne bara då och då när hon fyller i diskmaskinen eller rör i någon gryta. Det är för långt mellan oss för att jag skulle känna igen henne om vi möttes på trottoaren. 

Och så tittar man ju aldrig på riktigt, är noga med att inte betrakta någon genom hens fönster, men när man råka titta upp och se någon göra samma som en själv, när man fastnar några sekunder med vinglaset i handen och blicken ut genom fönstret, som jag tycker om det. 

Imorgon gör vi ingenting.

Så tar arbetsvecka fyra slut. Det har varit en tung vecka. Jag vet inte om det är för att det är sista veckan i januari, men det känns som att det kan ha en del i det. Det är kallt ute, huden är vintertorr, det bor ett ständigt mörker under ögonen. När klockan slår halv sex stänger jag ner datorn och plockar undan min arbetsplats.

Vi går och handlar till middagen. Kommer hem och tänder ljusen, häller upp ljusgula bubblor i ett vinglas, sjunker ner i soffan. Sitter i tystnad en stund. Pratar med barnet. Lyssnar på när min man berättar om dagens händelser på den amerikanska börsen.

Jag ska snart resa mig upp. Ta med mitt vinglas, ställa det på köksbänken, klyfta en spetskål. Bryna smör, slänga ner en näve hackade hasselnötter och sen pensla över spetskålen. Rosta den i ugnen och lägga varsin skiva ryggbiff i grillpannan. Dricka upp det ljusa vinet, hälla upp ett glas murrigt rödvin istället. Imorgon är det lördag.

Drömmen om skrivbordet och dagarna.

Det har snöat hela dagen. Temperaturen har sjunkit långt under nollstrecket. Kylan rör sig längs golvspringorna. Jag har fötterna på elementet framför sovrumsfönstret. Skriver mail och sammanställningar, följer upp och fyller i, men drömmer om en annan sorts vardag. 

Jag använder fortfarande strykbrädan som skrivbord, men drömmer om ett gammal skrivbord i trä ståendes framför sovrumsfönstret. Då behöver vi bygga om garderoben, säger min man. Han tittar på garderoberna som sträcker sig längs sovrumsväggen. Ja, varför inte? säger han sen. En timme senare har han skissat på en smalare garderob som når hela vägen upp till taket, i samma gamla stil som lägenhetens lister och socklar. 

Jag lutar mig fram, placerar handen mot hans bröst och ger honom en puss. Låt mig räkna lite, säger han. Jag drömmer om en annan sorts vardag. Ett gammal skrivbord i ljust trä framför sovrumsfönstret, de gamla husen där utanför, de knotiga träden med knoppar som brister ut i löv och sen faller av. Snöfall och solsken. Ett gammalt skrivbord i trä framför mitt sovrumsfönster. Där vill jag sitta och skriva, hela dagarna vill jag sitta där. 

Tre snabba från dagen.

Inleder starkt genom att ljuga redan i rubriken. Två av tre är nämligen från igår, men vem räknar. Här kommer tre reflektioner från dagen:

1. Barnet har återgått till ett par dagars skolundervisning så det var bara jag och min man hemma idag. Vid lunchtid försvann även han. Hans chef bad honom ta med sig en kollega ut på lunch då de misstänker att kollegan är deprimerad. Jag strosade runt i ensamheten och tystnaden, njöt säkert hela tio minuter innan telefonen ringde igen. 

Så tvåan och trean. Först en kort bakgrund: igår var en jobbig dag. Hade möten som gick in i varandra hela dagen och lämnade sista mötet med fyrtiofem olästa dagsfärska mail. Satte mig i soffan med datorn efter middagen. Halv nio var sista mailet skickat. Ursprungsplanen var en löprunda på kvällen, men handen på hjärtat, är det någon som tror att det hände?

2. Det blev ingen löprunda, dock en promenad. Svänger in på Östermalm och upptäcker några ensliga smågator in att en man går tio-femton meter bakom mig. Han svänger när jag svänger, håller samma tempo som jag, korsar gatan när jag korsar den, går lite fortare när jag ökar takten. Han tar långsamt in på mig och det är ingen annan i närheten. Han har gråa mjukisbyxor, mössa och luva och håller ansiktet neråt så att det ligger i skugga. Han ser ut som prick alla våldtäktsmän i rekonstruktionsfilmerna på Efterlyst. 

Jag drar upp telefonen och ringer min man för att berätta var jag är. Inget svar. Inser att jag ser folk på en korsande gata och börjar småspringa dit. Kommer fram till gatan och det är liv och rörelse. Mannen som (antagligen inte) förföljde mig viker av åt andra hållet. 

Den där rädslan, när hjärtat bultar som hammarslag mot revbenen och pulsen dånar i öronen, när man tänker att det faktiskt kan vara nu som allting går sönder. Helvete. Jag har fortfarande fladdrande andetag.

3. Tröttheten blev inte mindre av promenaden igår, efter adrenalinet kom den stora utmattningen. Klev in i duschen och stod med slutna ögon mot duschväggen och lät vattnet bara rinna. Gned in schampo i håret men mindes inte om det var för första eller andra gången. Tänkte äh vad fan och tryckte ut ännu mer schampo i handflatan. Idag är håret så rent och mjukt att jag misstänker att det tvättades tre gånger.

Jaha. Det var tre snabba, som egentligen var rätt långa. Ber om ursäkt för uppenbart missledande rubrik.

Mitt glas är alltid halvfullt. (Hehe.)

Söndagskväll. Jag flyttar bort vinflaskan som aldrig öppnades, från köksbänken in i skåpet. Vad fint det känns med bara nåt enstaka glas vin på helgen och ingenting i veckorna, säger jag. Plötsligt stolt över mitt träningsfokus på sistone.

Måndagskväll. Min man står framför köksfönstret och tittar på snön som singlar ner. Ska vi införa en måndagsdrink? säger han. Okej då, säger jag, plötsligt inte särskilt svårlockad. 

Men det låter så fint med en måndagsdrink. Att komma hem från kontoret på måndagskvällen (vilket nuförtiden är att promenera hela vägen från sovrummet till vardagsrummet), laga mat, äta tillsammans och sen sjunka ner i soffan med varsin drink.

Bara en enda och en ny sort för varje ny måndag. Igår blev det whiskey sour, vår favoritdrink så den räknas nästan inte ens, men nästa måndag blir det Singapore sling. Veckan efter Bloody Mary. Kanske en Gin fizz sen. Plötsligt känns måndagen som veckans bästa kväll.

Sista veckan i januari.

Snoozar tre gånger när klockan ringer. Hinner bara tvätta ansiktet, borsta tänderna och dra på de fodrade löpartightsen innan min man står i hallen redo för vår morgonpromenad. Efteråt sparkar jag av mig skorna och rullar ut yogamattan i samma rörelse. Lägger mig raklång och fastnar så. Rullar runt till barnets position och fastnar där med.

Sätter mig i soffan med kaffe och overnight oats. Ser klockan försvinna bortom åttaslaget. Plockar fram min temporära arbetsplats framför sovrumsfönstret. Lägger fötterna på elementet, fastnar med blicken på de små snöflingorna som rumlar runt i luften. Fingrarna mot tangenterna, men orken någon annanstans. 

Det är sista veckan i januari.

Fredag och lördag. Mest om sånt vi äter.

Fredag. Vi kommer hem efter träningen. Bär på varsin papperskasse med rökta räkor, vitt vin och aioli, kex och ostar och vindruvor. Turas om att duscha bort träningen. Jag kliver i mjuka leggings och en stickad tröja, låter håret självtorka. 

Min bror och hans fru bjuder in till en fredagsdrink på skype. Ett glas bubblor på varsin sida av en skärm, femton mil isär men ändå så nära. Efteråt sitter vi länge vid matbordet, äter våra räkor, kexen och osten, tills klockan slår tjugotre och vi inte orkar mer. Somnar med hans hand som gör cirklar över min nakna rygg.

Vaknar till en lördag. Solkatter på golvet, vintervitt ljus som trillar in genom fönsterna. En apelsin i klyftor till frukosten. Sedan en mil på Kungsholmens gator, under en blå himmel och sol som lämnar kvar värme, en kaffe i handen. Täcker botten i en godispåse, kryper upp i soffan med ett glas rödvin och godisskålen. Skriver det här. Min man fem meter bort, lagandes en ragu att servera på pappardelle och toppa med parmesan. 

Saker corona gör, positiv edition.

Så det här med covid hörni. Förlåt, jag vet att alla är less på att höra om det, men för en gång skull har jag faktiskt någonting positivt att säga om skiten. Nämligen all den extra tiden som jag får med min son. 

Dagarna med hemmajobb för oss alla tre. Lunchtimman som vi spenderar tillsammans, frukosten som vi äter samtidigt, att sitta bredvid honom vid matbordet den sista lektionen när mina möten är slut och vi sitter tysta bredvid varandra och jobbar och han ibland visar någon komplicerad matteuträkning som jag inte förstår.

Jag har aldrig umgåtts så mycket med mitt barn som nu. Hans allra första år förstås, men då var han inte den egna människan på samma sätt som han är nu, och så under semestrar men det är ledig tid och saker som görs och aktiviteter som planeras. Det är inte samma.

Just nu lever vi tillsammans i en perfekt harmoni. Misstolka icke, han är femton, vi har våra duster. Men överlag, vilken fin tid vi har just nu. Det är tid som jag inte hade fått med honom om inte covid hade härjat. Det är ändå någonting att vara tacksam för.

Pulled beef och marklyft.

Barnet har distansstudier ett gäng av dagarna i veckan, en coronaåtgärd för att skolan inte ska vara fullproppad med glada barn i högar. Torsdagen är en sådan dag. Det är även dagen då det är barnets tur att laga mat. 

Ska jag lära dig hur man gör pulled beef? frågar min man. Visst, säger barnet. På onsdagskvällen lägger de en rostbiff i marinad. På torsdagsmorgonen snurrar de köttbiten i stekpannan och skjutsar in den i ugnen. Mellan varje lektion rusar barnet ut i köket, öppnar ugnsluckan och tar fram grytan. Häller på mer öl ibland, mer vatten andra gånger, någon slags sås emellanåt. 

Om någon timme ska köttet ha fallit isär och hamnat i en hamburgare, gift sig med coleslaw och pressgurka och ha några klyftor ugnsstekt sötpotatis på sidan. Tänk om man hade fått ett glas rödpang till det där också, men nehej för här ska det marklyftas. 

Selektivt minne.

Minns du förra vintern, när vi tog bussen längst ut på Lidingö och promenerade hem och stannade till på det där värdshuset och åt köttbullar? frågar jag. Ska vi inte göra en repris på lördag? Han tittar på mig som om jag tappat förståndet. Buss och restaurang? Covid då? säger han. Helvete, jag glömde bort covid, säger jag.  

För en kort, ljuvlig minut hade jag raderat covid ur min hjärna. Tänkte inte på att hålla avstånd, att promenera prick överallt, att bara drömma om restauranger och caféer. För en kort stund fanns inget covid. Det var en väldigt fin stund.

Dagarna och nätterna.

Dagarna rusar fram, fylls med problem som måste lösas, evighetsmöten och långa timmar framför datorskärmen. Det känns som att mina ögon är fyllda med grus. Jag drömmer om helg fastän det bara är tisdag. Vill sova länge, äta rostbröd med ost och marmelad, dricka te på dagen och murrigt rödvin på kvällen.

Jag ska gå raka vägen till sängen nu, fast klockan inte ens är tjugotvå. Inte öppna en endaste app i telefonen, låta boken ligga orörd på sängbordet, låta internet vara. Om jag somnar inom en timme har jag åtta härliga timmar av sömn framför mig. Mmm.

Om en enda biljett.

Vi sitter vid matbordet. Tallrikarna från middagen är bortstädade men vinglasen står kvar. Nyheterna har precis tagit slut. Han slår på youtube och bläddrar bland musiken. The Dead South breder ut sig på skärmen. Vi hittade dem för ett par år sedan, fastnade så hårt.

De skulle ha varit i Sverige förra året, men vi lyckades inte få biljetter och sedan kom covid och ja, det blev ingenting av någonting. Nu surfar jag in på deras hemsida. Ser att Stockholm har fått ett nytt datum. Jag köper biljetter, nästan skriker jag.

Det går inte att lägga två biljetter i varukorgen, bara en. Det finns bara en kvar? säger jag. Köp den, säger han. Ta en drink med en vän innan, sen går du ensam på konserten och går helt in i musiken, sen kommer du hem och berättar allt för mig. Det tar honom inte ens en minut att övertala mig. Två minuter senare har jag köpt den enda biljetten.

Det är fjorton månader bort, men jag får fjärilar i magen av att tänka på det. Så fånigt, jag vet, men det lät så fint när han pratade om min ensamma konsertupplevelse. Jag tänker att så som han beskrev det, precis så ska det få bli.

Friskvård, ansiktsvård, fotvård, nagelvård, själavård.

Det är äntligen vinter ute. Så konstigt att jag skriver äntligen, för jag är ju ingen vintermänniska. Fast det är skönt med ett avbrott i det regniga och grå. På fredagen är det svinkallt, men krispigt och soligt och underbart. Lördagen kommer med snö, en lite gråare himmel men också med det vintervita ljuset.

Vi promenerar en och en halv mil. Alla tre på rad. Äter korv med bröd i kylan. Köper semla till barnet och mazariner till oss när vi går hem. Dricker te och värmer oss under filten i soffan. Har hemmaspa allihopa. De med ansiktshår rakar sig, vi lägger ansiktsmask, turas om att ha fötterna i fotbad. Jag målar naglar på både händer och fötter.

Och nu har jag hällt upp ett glas rödvin, ska smutta i två minuter innan jag rullar ut yogamattan. Min man lagar pad thai. Barnet sitter vid sitt skrivbord och ritar manga. Jag ska sträcka ut alla musklerna ordentligt. Kanske pausa för att sippa på vinet ibland.

Känns som en vardagsfredag.

Så blev det fredag igen. Den temporära arbetsplatsen framför sovrumsfönstret är bortstädad. Det var en bra vecka framför mitt fönster. Stora snöflingor där utanför. Nakna trädgrenar som kläddes i vitt. Fötterna på elementet. Säkert hundra kaffekoppar och stora vattenglas med brustna isbitar. 

Fast nu är det snart fredagskväll och vi ska laga någonting gott. Jag ska korka upp en bättre flaska rött och småäta på mandlar och oliver medan vi lagar mat. Mjuk musik från högtalarna, ett barn som är lika loj och trött som föräldrarna och bara vill ligga i soffan. Mjukt stickade kläder, håret i knut och somna innan tjugotre.

Fruarna.

Onsdagskväll. Klockan är åtta och middagen är lagad, uppäten och bortdiskad. Barnets läxor är gjorda, arbetsdatorn är avstängd och det är vilodag från träningen. Det finns ingen tvätt att vika, ingen diskmaskin att tömma. Inser att känslan jag känner är tristess.

Bläddrar bland titlarna i min bokapp, fast jag egentligen inte är sugen på att läsa. Men så dyker Fruarna av Tarryn Fisher upp och jag klickar på ladda ner. Ska precis skrolla vidare när boken breder ut sig på skärmen. Läser första sidan, sedan andra sidan, tredje sidan. 

Ska vi titta på nyheterna? frågar min man. Mmm, säger jag men tittar inte upp en enda gång. Borde vi inte gå och lägga oss? frågar han någon timme senare. Va? Oj. Jo, säger jag. När han släcker sin sänglampa säger jag att jag bara ska läsa en liten stund till. 

Vid ettsnåret lägger jag bort boken och testar att blunda. Jag är inte trött. Måste veta hur det egentligen ligger till i boken. Tänker att man ju klarar sig på lite sömn någon enstaka dag. Efteråt ligger jag och tittar ut i mörkret, tänker på vad jag läst. Klockan sex ringer alarmet.

Faktiskt fint som snus.

Ännu en dag framför fönstret i mitt sovrum. Ännu en dag där snön singlar ner utanför. Jag har möten hela förmiddagen, men på eftermiddagen lämnas utrymme för att skriva. Visserligen mest mail och listor, rapporter och excelfiler, men det är ändå skönt att sitta där i tystnad, med ljuset från fönsterlampan, himlen och snön.

Jag gick upp tidigt imorse. Tände stearinljus och satte på klassisk musik på låg volym. Rullade ut yogamattan och sjönk ner på golvet. Låg länge i de allra enklaste positionerna, orkade inte töja och böja. Åt frukost i soffan, drack en extra kopp kaffe.

På eftermiddagen kommer barnet hem från skolan. Drar upp en skrynklig bunt papper ur ryggsäcken och sträcker fram. Det är novellen som han skrev förra terminen. Jag fick ett A, säger han och ler. Jag läser den och den är verkligen ett A. Tänk att han är min unge.

Ingenting vettigt att säga.

Jag surfade in här av gammal vana när arbetsdagen tog slut. Klickade på Nytt inlägg men insåg att jag inte har något att skriva om. Det var en konstig känsla. Jag brukar alltid ha ord som rinner ut genom fingrarna. Brukar aldrig behöva fundera över dem. Kan komma på mig själv med att skriva bloggformuleringar i hjärnan.

Men inte idag. Idag står det stilla. Jag orkar inte radera det här. Idag får ni ordbajs. En riktig skräpblogg. Varsågoda.

Vecka två.

Måndag igen. Jag sitter framför fönstret i mitt sovrum. Utanför fönstret yr stora snöflingor runt. Jag är färdig med mina åtta timmar. Ska snart låta skärmen gå igen, gå ut i vardagsrummet och sjunka ner i soffan tillsammans med dagens sista kopp kaffe. Fråga barnet hur hans dag har varit, läsa om saker som hänt i världen idag, ta sats för att laga middag åt oss.

Min man fick något slags infall och beställde ett fotbad häromdagen. Den är enorm. Den står mitt på golvet i vardagsrummet just nu. Har en massa specialfunktioner, kan massera fötterna på ett dussin olika vis och fila bort hård hud. Jag tror att vi kommer slåss om vem som ska vara först med att doppa tårna ikväll.

Tionde januari.

Söndag. Vi promenerar en mil på isiga trottoarer, genom blöta snöflingor som gör kappan kall. Kommer hem och kliver i tofflor utanpå yllestrumporna, drar på en tjock kofta ovanpå den stickade tröjan, tänder alla ljusen.

Sitter vid matbordet och tittar ut. Snöflingorna har gått från små och blöta till stora och krispiga. De singlar ner, ingenting yr runt där ute längre. Skalar en apelsin, kokar en kopp te, fastnar med blicken i de fladdrande lågorna. Tänker inte gå ut något mer idag. 

Låter nedlåtande men menar allvar.

Jag har trillat dit på yoga. Sökte efter stretchövningar häromdagen, men hamnade på en yogavideo istället. Tänkte vad tusan och körde. Och jag älskar det! Älskar även hur mina händer når hela vägen ner till mina tår nu. För en vecka sedan stannade de halvvägs över smalbenen. 

Igår köpte jag en yogamatta. Tidigare har jag halkat runt på en filt, men nu är det slut med det. Yoga, alltså. Nästa steg är väl en träningsresa till Mallorca eller nåt. 

Varsågoda, det blev visst ett recept.

Det snordyra vita vinet som vi drack på nyårsafton står fortfarande och skramlar i kylskåpsdörren. Det är ett odrucket glas kvar i flaskan. Jag drar ur korken och sniffar ner i flasköppningen.

Tärnar några potatisar och slantar ett par morötter, hackar en lök och river ett par vitlöksklyftor. Fräser på och häller över vinet. Knäpper i ett kuvert saffran. Låter en kub skaldjursbuljong långsamt smälta. Häller på grädde. Kastar i fisken de allra sista minuterna.

Häller upp i skålar och lägger varsin näve räkor ovanpå. En oblyg sked aioli intill. Önskar att det fanns mer av vinet, men en kan inte få allt.

Sockerchock/Träningsblogg.

Förlåt för ännu ett träningsrelaterat blogginlägg. Jag lovar att det här inte ska bli en träningsblogg, men först ska jag bara berätta att jag precis sprang mitt allra snabbaste någonsin. Fem kilometer intervaller på tjugonio minuter. Sprang så snabbt att jag ett par gånger var tvungen att gå framåtlutad med extremt väsande andning. 

Tänker att det måste hänga på sockerchocken? Tips alltså! Ät ett halvt kilo choklad före intervallpasset. Nu ska jag yoga. Hej!

Lite jobb rymdes också.

Jag vaknar tio minuter innan alarmet. Känner mig pirrig över att få åka till kontoret. Att få ha riktiga kläder. Kjol! Höga klackar! Smink! Äta choklad! Den ligger på mitt skrivbord när jag kommer till kontoret, presentpåsen med choklad. Den är enorm.

Pirret sitter i hela dagen. Att äntligen få spendera åtta timmar i samma rum som Rachel och Harvey. Vi pratar hela tiden medan vi jobbar. Pratar, pratar, pratar. Och äter choklad. Innan kaffet, till kaffet, efter kaffet. Väldigt mycket choklad blev det. Väldigt mycket prat blev det.

Olika sorters ljuva liv.

Sista dagen på julledigheten. Barnet är ledig torsdag och fredag också, men sedan drar även skolan igång. Exakt hur det ska gå till vet vi inte ännu. Jag tror att vi kommer fortsätta vara alla tre här hemma. Det gör ingenting, det var mysigt att jobba hemifrån tillsammans.

Fast över en stol hänger en gräddvit polotröja och en kort kjol i samma vita botten och beiga och bruna rutor ovanpå. Imorgon är en kontorsdag. Det är inte meningen att jag ska ha såna, men den här gången blev det så. Jag har målat naglarna och gjort en hårinpackning. Nu är det slut på det ljuva livet.

Eller äsch, det ryktas att vi har fått två kilo choklad i julklapp från jobbet och min påse står på skrivbordet och väntar. Det låter ju också som ett ganska ljuvt liv.

Hur man tröttar ut sig själv.

Jag tog den där varma duschen igår. Satte mig i soffan med en kopp te, gubbsomnade och sov en stund. Hängde i soffan resten av kvällen, rörde mig knappt ens en meter efter klockan arton. Var i säng vid tjugotvå, sov till sju. 

Vaknade således fräsch som en nyponros imorse. Okej, det är inte helt sant, men jag har iallafall inte varit på vippen att somna någon gång idag. Har tvärtom orkat med morgonpromenad, ett bröst- och axlarpass, en timmes yoga och en eftermiddagspromenad. 

Inser nu när jag skriver det här att det är den träningsmängd som vi har sysselsatt oss med varje dag den senaste veckan. Det är ju ganska stört, faktiskt. Undrar varför jag är så trött. Imorgon blir det vila. (Det blir det inte.)

Nejhej, nu ropar barnet att maten är klar. Det var hans tur att laga mat och han fick välja fritt. Det blev broccoligratäng och torskfilé. Det är väl inte ens nån idé att föreslå pizza va? sade han muntert när vi stod i affären. Stackars barn.

Om iskyla och chokladkakor.

Det ryktas om att en superkyla är på väg. Att det ska bli nästan tjugo minusgrader här och ännu kallare för de som bor längre upp. Det är någon enstaka minusgrad nu och jag har frusit hela dagen. Drömmer om badkar och kakelugn men får nöja mig med filt och te.

Vi promenerade tvärsöver Östermalm idag. Mellan de stora villorna i Villastaden, längs med vattnet på Strandvägen, stod och velade mellan färgerna på krukorna inne hos Svenskt tenn. Jag har druckit fem koppar kaffe men är ändå lika trött. 

Min man lagar boeuf bourguignon. Står och rör i grytan och sjunger med till musiken. Jag tror att jag ska ställa mig i duschen, låta vattnet göra mig riktigt varm. Fundera på att göra en kladdkaka kanske, röra ned en skvätt cognac och rostade hasselnötter i smeten.

Kroppen och hemmet.

Vaknar till den tredje januari. Vi promenerar fyrtio minuter innan frukost. Han gör äggröra, steker tomater och rostar varsin brödskiva. Jag gör yoga. Tittar på julgranen medan vi äter, går från att älska den till att känna mig färdig med den utan att riktigt se det komma.

Vi tränar armar och mage. Benen värker sedan passet igår. Stannar upp i mitten av det stora rummet som är kök och vardagsrum, känner att lägenheten behöver samma behandling som min kropp. Vi hjälps åt alla tre. Kastar ut julgranen och tar ner stjärnorna. Våttorkar alla ytor, dammsuger och moppar golven, bäddar rent i sängarna. Det tar oss fem timmar.

Jag har haft ett naket ansikte i ett par dagar nu. Håret i en knut högst upp på huvudet. Mjuka träningstights och bomullströja. Gnuggar bort nagellacket, tänker att jag vill vara utan i några dagar. Jag är aldrig någonsin utan nagellack.

Jag tror att det pågår någon slags rening här.

Ja tack, 2021.

Så kommer den andra januari och jag känner mig låg, fast jag kan inte förklara varför. Ingenting är fel, men det skaver i mig ändå. Kanske är det att helgerna har kommit och gått, att det bara är en lång januari, februari och mars framför oss nu. Att vi fortfarande är mitt i den här pandemin.

Jag har druckit vin nästan varje dag sedan julafton. Inga stora mängder, bara ett glas till middagen, men nu vill jag bara dricka vatten. Och så vill jag springa, fort och långt. Jag vill träna tills kroppen tar slut. Jag vill sova åtta timmar varje natt, skriva färdigt min bok, upptäcka att dagarna långsamt blir ljusare. 

Nyårsafton/Nyårsdagen.

Nyårsafton. Den blir perfekt. Det är bara vi tre. Vi har hemmaspa, stryker våra kläder redan vid femton, jag lägger nästan en timme på att duka bordet. Barnet och jag lagar mat tillsammans. Kanske är det de allra bästa timmarna. 

Äter länge, promenerar medan min man röker sin nyårscigarr. Hämtar en Pol Roger och en Nosecco från kylskåpsdörren, greppar tre champagneglas med andra handen och går till Vasaparken. Står under en himmel som exploderar i färger och glitter. Kramar min son när klockan slår midnatt, kysser min man, ropar gott nytt år!

Nyårsdagen. Vaknar och tittar på klockan. Kvart över tio. För första gången på evigheter känner jag mig utvilad. Rostar surdegsbröd som blev kvar från vår förrätt, smältande smör, ost och marmelad ovanpå. Hinner ut på årets första promenad medan himlen ännu är blå.

Vid matbordet sitter barnet och en vän och ritar manga. Jag sitter under filten, varvar att läsa med att skriva och att scrolla instagram. Längtar efter den obligatoriska nyårsdagspizzan. Drömmer om en med räkor och det sista glaset ur champagneflaskan kvar från igår.