Ingen nöd på mig.

Så blev klockan fem en fredag. Jag har precis klivit in genom dörren, från en sån där dag som gått i ett. Jag vet inte hur det gick till när klockan blev fem. Från barnets rum hörs ett mumlande, han kämpar mot något monster på datorn, har sina kompisar på andra sidan av sitt headset.

Jag ska sitta i soffan en liten stund, få ur mig mina ord och dricka en kopp kaffe. Sen ska jag skala av strumpbyxorna och byta bort klänningen mot pyjamasbrallor. Hälla upp ett glas rödvin och laga en middag värdig en fredagskväll. Jag har en man med en arbetsrelaterad kris, så jag vet inte riktigt när han kommer trilla in. Vi får se.

Om att vänta på middagen.

Jag kommer hem från jobbet, möter barnet i hallen. Han sparkar av sig sina skor samtidigt som jag släpper ner väskan på golvet. Han fortsätter ut i köket, jag är ett par steg bakom. Så öppnas dörren igen och alla är hemma. Det är barnets matlagningsdag och han river fram ingredienser, jag slår på kaffebryggaren och min man sjunker ner i soffan.

Han bullar upp kuddarna bredvid sig och klappar på dem. Kom, säger han. Slår upp tidningen och tar fram en penna ur bröstfickan. Jag lutar ryggen mot kuddarna och huvudet mot hans arm, löser korsordet tillsammans med honom. Lyckas övertala barnet att servera oss kaffe. Vi tröttnar innan alla rutor är ifyllda. Jag glider ner på en kudde på golvet, placerar mig mellan hans ben och säger att nacken gör ont. Han startar gamla musikvideos på youtube, så att barnet säger att han skäms, och masserar mina axlar med långsamma tag.

Om konserter och museum.

Det ska vara någon konsert hemma i den lilla staden i helgen och hans vänner säger att han måste komma. Ett band som de alltid lyssnat på gör sin sista spelning. Han frågar om jag vill följa med och jag skakar på huvudet. Tänker att det kan vara fint för honom att bara vara med sina barndomskompisar, säger att jag inte har något emot en helg hemma i staden tillsammans med barnet. Jag vägrar gå på museum, vrålar barnet från sitt rum.

Jag tror att jag kommer tvinga honom till något slags museum ändå, om man matchar det med hans intressen brukar det bli ganska lyckat. Just nu vill han bli arkitekt när han blir stor, eller möjligtvis arkeolog. Jag kan nog göra något bra av det. Och så fika efteråt. Eller middag som någon annan lagat, dessert som avslutning. Och kanske en söndag med bio. Pannkaksfrukost. Kanske ett badhus. Varsin ny bok och lite smågodis i botten på en påse.

Om att inte träna.

Jag är ingen tränande människa. Det finns ingen träningsform som jag tycker om. Det är så tydligt vad träning är för mig, att det är något hemskt och motbjudande, för någon frågade om jag inte brukar simma när jag nämnde att jag inte tränar, och jag svarade att simningen inte är träning, det är ju något som jag tycker om. Det är så sjukt, att simma är ju visst att träna.

Jag simmade igår. Mitt bästa badhus, den lilla källarkupolen med små minibadkar i gamla stan, öppnade för säsongen igår. Det är badhuset som två dagar veckan bara är öppet för kvinnor, där man inte behöver ha baddräkt och där man får göra ansiktsmask i badkaret och hårinpackning i bastun, där valvet ovanför bassängen är nedsläckt och där mjuk musik flödar ut i kupolen. Det är inte träning, det är något annat. Jag älskar det. Älskar även promenaden hem, den som innehåller te och kardemummakaka till middag.

Men jag förstår ju att kroppen behöver sin motion. Problemet är att jag hatar gym. Jag hatar att cykla. Jag hatar att springa. Men så upptäckte vi i somras att ett enkelt sätt att motivera barnet att röra sig var om han fick göra ett träningsprogram åt mig. Så de båda snubbarna i familjen går till gymmet, den äldre lär den yngre olika övningar som man kan göra med kroppen och med redskap och någon dag senare utsätter barnet mig och sig själv för samma pass. Det är fruktansvärt. Hemskt. Men mitt barn rör på sig med glädje och jag uthärdar smärtan i musklerna som jag numera lever med.

Dessutom är den bra för vår relation, den här träningen. Barnet får ge tillbaka lite tjat och gnat, envisas med att jag ska göra bättre ifrån mig, kräva ytterligare en situps, en djupare knäböj. Stå bredvid och skratta förtjust när jag bara klarar en halv armhävning. Jag är övertydlig med att jag hatar träningen och det eldar på barnets förtjusning något så enormt. Och den smittar, hans glädje. Så det här är inte träning, det är något annat.

Apropå tidigare.

Nä, hörni. Jag är inte bara ordningssam. Jag är även en mästare på att sopa tråkiga saker under mattan. Ska vi göra en liten lista på sånt som vi hade tänkt göra under semestern men som vi sket i? Det blir skojigt.

1. I våras lade vi en halv evighet på att skrapa färg från en dörrpost. En sån där djup sak med lister i olika former. Vi slipade och spacklade och målade en gång. Nu behövs det mer spackel, mer slip och ett par lager färg till. Men det känns så jävla tråkigt, jag orkar inte.
2. Vi hittade en gammal dörr från slutet på artonhundratalet, från ungefär samma år som vårt hus byggdes. Ruggigt smutsig och nikotingul, men vi har tvättat och slipat den och när den fått ny färg ska den få ersätta vår fula sjuttiotalsdörr in till badrummet. Sen kommer alla dörrar vara tidstypiska. Tänk vad fint det kommer bli, så snart min man fått arslet ur.
3. Även dörren in till det andra badrummet är slipad och redo för målning. När som helst nu.
4. Vi trillade över ett kap till gammal stege, en antik gammal härlighet. En gång i tiden råkade den dock ut för någon som tyckte att den vore fin som turkos, så den behöver slipas och återställas till sitt forna utseende, sen kommer den passa fint både på väggen och när vi behöver komma åt de förvaringsytor som vi har två meter upp.
5. Jag är ganska säker på att vårt kök skulle vinna pris i sämst utförande om vi tävlade i klassen. Vi har tre och trettio i takhöjd och inte jättemånga kvadratmeter, så vi måste arbeta på höjden. Vi hade tänkt bygga till en våning köksskåp ovanför de som sitter där idag, men köket är platsbyggt sen kanske sextiotalet och inte särskilt bra gjort, så det behöver göras om. Men det som är bra är att vi måste spara pengar innan vi kan göra om köket, så jag kan vila från den här punkten med gott samvete.

Iallafall. Igår tröttnade vi på oss själva och bjöd in ett helt lass människor på middag första helgen i oktober, så nu måste vi ta tag i alla de här prylarna så att de är klara till dess. Jag blir helt matt bara jag tänker på det, jag lovar att det känns som att jag ska rinna ner på golvet. Jag hatar måsten men älskar att känna mig duktig. Hur går det ens ihop?

Präktigheten.

Jag läste det jag skrev igår och fick ett knip i magen. Det var så präktigt, så duktigt. Det slår mig att jag ofta gör så, berättar om hur jag handlat och städat och hur perfekt allt är. Så är det ju inte. Allt är inte perfekt, men oftast är det bra. Jag tycker om att ha det rent, tycker om mina listor, tycker om att känna mig färdig med en dag. Jag antar att texterna lätt blir präktiga då.

Det är så enkelt för oss att göra allt det där som jag skriver om, för vi är två vuxna och en tonåring som bor på sextiotre välplanerade kvadratmeter. Vi har många gömda förvaringsytor och ett bra system för dem, samt även ett gemensamt avsky för småplotter. Det gör att vi städar lägenheten på tjugo minuter, alla plockar, en dammar, en dammsuger och en städar badrummen. Det är ungefär den städningen vi gör. Torkar golv och köksluckor lite då och då. För mig är det tillräckligt om det är snyggt på ytan. Nästan alltid när det görs ett allvarligare tag i städningen är det min man som ligger bakom det, men det har bara hänt en gång sen vi flyttade in i februari. Det är väl dags igen, men jag kommer inte vara den som tar initiativet.

Det där med att vi är två vuxna och en tonåring är nog också en viktig parameter. Det finns inga leksaker i vårt hem längre, det som barnet sysselsätter sig med finns i hans dator eller bokhylla. Imorse var det han som tömde och fyllde diskmaskinen. Vi är tre som hjälper till hemma och ingen av oss är nog särskilt stökig. De som är hemma vid middagstid lagar mat tillsammans och alla städar undan efteråt. Jag tror att jag lägger tio minuter om dagen på att plocka och den där tjugominuters städningen gör vi kanske en gång i veckan. Det är inget jättehårt liv. Sen har vi ju tvätten också, men den är min och ingen annans, för den är terapi.

Mest bara om mat.

Fredag. Han hämtar mig när eftermiddagen fortfarande pågår. I baksätet ligger byxor, en mjuk skjorta och gummistövlar. Jag byter om i skogskanten. Tre timmar mellan tallar och granar, en påse kantareller som dinglar från mina fingrar när vi går tillbaka till bilen. Äter middag på en vägkrog medan regnet öser ner utanför. Och så sista biten hem, strör ut kantarellerna på en diskhanduk på köksbordet, duschar bort en mindre skog ur mitt hår.

Lördag. Havregrynsgröt med kardemumma, jordnötssmör och päron. Hittar ut på trottoarerna, kaffe i handen och ett långt finger åt nazisterna. Jag rensar kantarellerna, han skapar perfekta små mackor av dem. Häller upp ett litet glas rödvin till. Och så skavfötters i soffan, läser högt från internet för varandra, sover en timme. Kliver i en klänning och vandrar över bron till Kungsholmen. Pappardelle med tryffel och smör. En tiramisu och två skedar.

Söndag. Vaknar av en man som trycker sig nära och säger att det nog serveras brunch igen. Promenerar längs vattnet till Pampas marina, slår oss ner vid ett bord och lämnar det inte förrän tre timmar senare. Fyller på skafferiet på vägen hem, hämtar ut ett paket med höstkläder till barnet, städar lägenheten ren. Och nu sitter jag i soffan, väntar på barnet som snart är hemma från sin pappahelg, lyssnar på regnet som smattrar mot fönstret och skriver det här. Det var en bra helg.

Lägesrapport.

Sitter i soffan och äter glass. Vanilj bourbon, fast den smakar nästan ingen bourbon alls. Jag har spenderat en full dag på jobbet, lagat mat och diskat undan och tvättat två maskiner och lever fortfarande. Jag är nog egentligen värd lite mer bourbonsmak i den här glassen.

Jaha. Imorgon är det fredag och tydligen ska vi skolka på eftermiddagen och plocka kantareller istället. Tänker att jag ska smuggla med kanelbullar och en kaffetermos och hitta mig en stubbe. Helskotta, nu kommer mitt barn ut ur duschen, måste gömma glassen. Hej!

Glad och positiv.

Jag vaknade irriterad imorse. Eller vaknade är fel, för jag har fan inte sovit. Har bara hostat och snörvlat och snutit mig inatt. Jag är inne på dag två av att vara sjuk och jag hatar det. Är så intensivt jävla trött på det. Jag vill upp och ut, jag vill ha krispig luft, jag vill sitta på mysiga kaféer, plocka kantareller i skogen och gå på dagsbio.

Jag har strumpor på mig för första gången på fyra månader. När jag öppnade datorn imorse väntade en grej som inte kan lösas från soffan, svarade jag fixar det det första jag gör imorgon, är säkert frisk nog för kontoret då och jag fattar inte varför jag sa så. Jag kommer inte vara frisk imorgon, jag kommer inte åka till kontoret imorgon. Nu måste jag gå och ha ångest över det här hela dagen och sen pudla i eftermiddag och skämmas.

Helvetes jävla piss.

Som alltid när skola och jobb börjar.

Så blir det måndagen i vecka trettiofyra och jag vaknar upp sjuk. Går inte till jobbet, går istället till hemköp och radar upp näsdukar, halstabletter och nässpray på bandet. Och glass. Jobbar från soffan hela dagen, med datorn på magen, i något slags fisigt tempo. Det är ingen jättebra arbetsställning egentligen. Kapitulerar inför förkylningen och ställer in morgondagens möten.

Fast det är ganska skönt att vara hemma själv, så det är inte bara elände.

En särskilt bra morgon.

Det hänger en doft av sensommarmorgon i luften när jag kliver ut på stentrappan. Solen har just kommit runt hörnet på grannhuset och det är dagg på växterna i den lilla rundeln på vår innergård. Jag kliver ner i underjorden och upp igen vid jobbet. Köper den vanliga frukosten från caféet utanför tunnelbanan, cappuccino och surdegsfralla med ost.

Läppstiftet fastnar på det vita locket till kaffet. Startar datorn och tänder skrivbordslampan, byter ut de platta sandalerna till varianter med klack och vristband och vinkar till de bakom glasrutorna som jag ännu inte passerat. Samlar håret i en snodd i nacken och startar en arbetsdag, alltid mail och frukost först. Just denna dag med en särskilt fin kväll några timmar bakom mig, och en biltur till den lilla staden och barnet en liten hög timmar framför mig.

Arbetar med kontraster.

Efter den tredje arbetsdagen tar orken slut. Jag står i vår hall halv sex på onsdagseftermiddagen och är så trött. Jag säger att jag inte orkar träna, att jag kanske inte ens orkar laga middag. Han ler och torkar sina händer på diskhandduken, möter mig två steg in i köket med en puss. Så tittar han på mig med den där blicken, den som han har när han funderar, och säger att vi ju faktiskt inte måste laga någon mat.

Så kommer det sig att vi delar på en häägen-dasz och en flaska rödpang till middag. Ligger i en hög i soffan hela kvällen. Läser böcker, tittar på aktuellt, webbshoppar nya kastruller. Äter knäckemacka med brännvinsost när hungern till sist knackar på vid nio. Går från soffan till sängen vid elva, somnar omedelbart.

Idag blir det ingen glass och inte heller något knäckebröd till middag. När kontoret stänger för dagen ska vi mötas för en tidig middag, jag vill ha chèvre och prosecco och choklad. Jag vill ha en perfekt kontrast till igår.

Dagen efter.

Vi har ringt varandra tio gånger sedan igår, barnet och jag. Små fredstravare, så mjuka och försiktiga i tonen. Rapporter om små vardagshändelser i liv som pågår femton mil från varandra och förslag om sånt som vi borde göra nästa vecka, i höst, i hela vida framtiden. Han har varit borta för mycket i sommar. Jag vill att det ska bli fredag så att han kommer hem igen.

Jag återgav hela det hemska grälet över ett fat sushi igår kväll. Berättade om hur jag sagt att jag skulle sälja barnets iphone. Fick ett roat leende och tur att du inte överreagerade iallafall och en lätt strykning med fingertopparna över min kind. Det kändes fint, som att det kanske inte var det hemskaste en kan hota med. Och det är det ju inte heller, herregud det är en telefon, men det är något med känslan. Den smakar surt i munnen.

Nu kom det just ett textmeddelande. En bild på en skrattande pojke. Min pojke.

Så liten på jorden idag.

Så jag blir osams med min son. Det börjar egentligen redan på måndagen, när det visar sig att skärmtiden har använts gånger hundra och att lögner har skapats kring det. Men vi bråkar inte då, det behövs inte. Vi pratar och enas och lovar varandra saker. Sedan kommer tisdagen och jag följer honom till tåget som ska ta honom till den lilla staden.

En timme senare ringer hans mormor. Det har blivit ett mindre kaos på tågstationen, för barnet har fastnat i youtube och glömt stiga av. Det blev en röra på perrongen, med en konduktör som inte hade tid att låta en panikslagen mormor leta på tåget. Jag vet inte om allt i sig är stort nog att bli en allvarlig sak, men det sammantaget med samtalet igår gjorde att det blev det.

Så jag blir blixtrande arg när de ringer och berättar. Jag kan inte säga riktigt varför. Om det är att jag blir rädd för att jag inte vet var han hade hamnat om inte min mamma varit där, eller om det är besvikelse över att han inte gör som han lovat, eller om jag blir arg på ett föräldravis för att ungen går emot vad jag har sagt. Jag blir bara så arg. Och besviken. Så jag fräser att jag ska sälja hans iphone och att han kan titta bland stjärnorna efter sin skärmtid. Och han blir förkrossad, det är så klart att han blir, för det är ju samma sak som att någon hade sagt till mitt trettonåriga jag att hon aldrig mer kommer få läsa en bok.

Vi sitter tysta i varsin telefonände i tio minuter. Han gråter och jag försöker göra det tyst, men jag gråter också. Jag ber honom nämna en känsla som han har och han säger skam. Jag säger att det var en väldigt hård läxa han just lärt sig. Han säger att han är ledsen för att jag hotar och skrämmer med att sälja hans iphone och jag skäms. Det var inte min bästa föräldrastund. Vi är tysta igen. Jag säger att vi inte kommer vara osams när han kommer hem på fredag, att jag kommer krama honom och glömma det här, men att vi tillsammans måste lösa mobilberoendet. Min mamma säger att han nickar.

Det har gått några timmar nu. Det river i mig av skuld- och skamkänslor. De sitter som ett illamående i övre delen av magen, som om de behöver kräkas ut. Jag är femton mil från mitt barn och jag har fått honom att gråta så våldsamt. Jag har aldrig känt mig mindre som förälder. Och jag vet inte om det är rätt att skriva det här, för kanske är det för utlämnande? Men våra problem är ju inte unika och mitt barn är inte sämre än något annat barn. Han är tretton. Jag tror att det här hör till, jag måste bara lära mig hur man hanterar det.

Hörni.

Jag har tänkt ganska mycket på en sak. Det här är ju tänkt att vara ett anonymt ställe, även om jag inte hymlar med vem jag är. Länkar vidare till min instagram om man klickar på min bild och så. Det är okej att man vet vem jag är om man kommer från bloggen (och man får följa om man vill).

Men jag vill inte att man ska kunna googla mitt namn och hamna här. Det är en envägsanonymitet, om ni förstår. Nu har jag upptäckt att man med en välformulerad googling hittar hit. Så därför har jag slutat skriva ut namn, men att hela tiden kalla de mina för mannen och barnet känns trist. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med det här. Jag vill ju skriva personligt och öppet, men känner mig lite låst för ögonblicket.

Det var bara det.

Om att det är måndag imorgon.

Det har blivit dags att kliva tillbaka in i vardagen. Jag har köpt en ny handväska där min dator får plats, och ett nytt läppstift och ett mörkt nagellack. Jag inser att det nog är fånigt, men det känns som att rusta sig för ett nytt år. Som någon slags mental förberedelse.

Det gör ingenting att det väntar en arbetsdag imorgon. Det har varit en så väldigt fin semester. Ovanligt fin. Jag har inte bråkat med min man en endaste gång, inte känt något skav bakom bröstbenen, ingen längtan bort. Det är klart att semestern kunde ha fått fortsätta lite till, men så fungerar det ju inte. Då är det lika bra att vara tillfreds med att det kommer en vardag.

Om en lördag och en semester.

Jag vaknar av att vinden fladdrar mot rullgardinen och att regnet strilar ner mellan träden på vår innergård. Fönstret står öppet och luften är sval, för första gången på evigheter. Vi vaknar hemma. Hemma i Vasastan, hemma i vår lägenhet, hemma i vår egen säng. Vi hade tänkt åka till Rom nästa vecka, men så ångrade vi oss. Jag har en längtan i kroppen, en längtan efter att bara vara hemma, och ingen längtan alls efter fyrtiofem graders värme.

Och det är lördag och fast flera timmar har gått sedan jag drog upp rullgardinen och låg under ett lakan och tittade ut på regnet genom vårt öppna sovrumsfönster så hörs fortfarande resterna droppa från löven. Men solen har börjat bryta sig genom de inte särskilt mörka molnen, och jag ska kliva i en klänning och dra en borste genom håret och vandra ner till början av vår gata och se en prideparad promenera förbi. Hitta in i en bokhandel och köpa en ny bok, för alla mina semesterböcker är utlästa. Och när kvällen kommer ska bellinis göras, kräftor dukas fram och en västerbottenpaj gräddas och bubblor hällas upp i kupor.