Sista fredagen i februari.

Jag promenerar på lunchen. Himlen är blå och solen värmer äntligen. Jag håller handskarna i ena handen, måste lätta på halsduken. Kikar in i en butik, ser att den är tom och smiter in. Samlar en bunt ljus i famnen, parar dem två och två i matta pastellfärger. Stannar till vid blomaffären, köper två knippen tulpaner i en blandning av färger.

Sätter på kaffe när jag kommer hem. Städar bort alla ljusstakar på bordet, putsar upp ett guldfärgat par och sätter i dimmigt duvblå ljus. Placerar vasen med tulpanerna bredvid, vår kapsylfågel i guld intill. Något får mig att tänka på min farmor när jag betraktar den lilla samlingen på matbordet. Det är en fin känsla.

Tar med kaffet tillbaka till sovrummet, till dagens sista möten. Några timmar senare kikar jag ut i vardagsrummet igen. Tänder ljusen, häller upp ett glas iskallt vitt vin, låter en isbit glida i och bryta sig sönder. Sjunker ner i soffan och känner hur det äntligen är fredag.

Bästa tiden kommer snart.

Det blir snabbt varmare nu. Både ute och inne. Man kan tassa över trägolvet utan strumpor, bara ha en tunn tröja och tights när man yogar, behöver inte längre ha kläder i lager. Jag stoppar inte längre fötterna i fårullstofflor så snart jag vaknar.

Det verkar stiga i grader om två där ute. Tre grader, fem grader, sju grader, nio grader. Idag är det elva grader. Toppnotering i Stockholm i år. Jag lämnar mössan hemma på lunchpromenaden, drar av handskarna halvvägs. Trottoarerna är grusiga men inte hala. Utanför blomaffärerna står tulpanerna längs väggarna, kaffevagnarna har hittat ut.

En helt vanlig februaridag.

Jag är uttråkad och omotiverad. Jag har varit det en tid nu. Kommer på mig själv med att sitta och titta ut genom fönstret istället för att arbeta. Måste tvinga tillbaka uppmärksamheten till datorn. Vi fastnar i långa samtal, Harvey och jag. Dissekerar både jobbet och livet.

Jag är ombytlig och aldrig nöjd. Planerar ena dagen att klippa page, drömmer nästa dag om snurra håret i en knut i nacken. Jag längtar efter våren. Vill köpa tvinnade ljus i mjuka färger, ställa tulpaner i en vas på matbordet. Jag orkar aldrig göra slag i saken. På bordet står samma gamla ljusstakar med de vita kronljusen, i skåpet ekar vaserna tomma.

Jag drömmer om påsken. En kort stund fantiserar jag om att fira den med hela min brokiga familj, men sedan slår jag bort tanken. Förra påsken vandrade vi på en led i skogen, vi tre, grillade korv och drack varm choklad. Det var en fin påsk. Jag tänker att den här påsken får bli likadan. Slår bort tankarna om att jag inte har träffat mina föräldrar på ett halvår nu. 

Bästa stunden.

Jag har fallit ur våra morgonpromenader. Trillade bort redan för några veckor sedan, när varje morgon var femton minusgrader kall och marken fortfarande var blank av is. Sedan dess vaknar jag av att min man ställer en kopp kaffe på mitt sängbord när han går. 

Dricker kaffet långsamt i sängen under dagens första tjugo minuter. Drar på träningstights och en mjukt stickad tröja. Rullar ut yogamattan när barnet går till skolan. Det är alldeles tyst i lägenheten. Morgonljuset trillar in på vardagsrumsgolvet, faller mot mitt ansikte. Det är inte längre vinterns blåa sken, det är mer ljusgult nu.

Plusgraderna är här nu, isen har smält bort. Ska du med ut imorgonbitti? frågar min man på måndagskvällen. Hm nej, säger jag. Har hittat en alldeles för fin morgonrutin för det. 

En kort men fin tradition.

Våra måndagsdrinkar är i fara. De passar inte in i livet som det ser ut. När dagen är klar, när maten är uppäten och disken är diskad och träning är tränad, då är klockan tjugoettnågonting och vi har ganska precis tränat färdigt och är väldigt sällan sugna på en drink.

Jag ser det lite som ett problem, för jag vill vara den som kommer hem från kontoret efter en lång dag och slår sig samman en drink. Inte varje dag och inte ensam, herregud, men som en fast rutin att dela med den som man lever med.

Men det kanske måste vänta. Kanske är det för tiden som kommer sen, när vi inte har barn som bor hemma, när inte var sak har sin tid, som träning och matlagning och läxläsning.

Kan ni höra det?

Två dagar av plusgrader och duggregn i Stockholm. Nästan all snö har smält bort, kvar finns bara små vallar av smutsig is och snö som en gång skottats undan. Det droppar från taken. Jag hade glömt bort att det är ljudet om våren som kommer.

Skorna blir fortfarande fruktansvärt skitiga varje gång man varit ute, hallen behöver fortfarande dammsugas varje dag, men det gör ingenting. För det har vänt nu. Vi är på väg mot vår. Även om det fortfarande kan komma ännu en snöstorm, även om temperaturen kan komma att trilla, så är det bara för en kort tid. 

Snart är februari slut, sedan kommer mars och april. Fint va?

Bara han och jag den här helgen.

Fredag. Vi snubblar in genom dörren vid midnatt. Är glada efter en kväll med hans systrar, efter champagneglas som fyllts på, pizzor som ställts fram på bordet, en liten tårta efteråt. Kläderna dras av redan i hallen. Trillar i en hög ner i sängen.

Vaknar av morgonljuset som kastar sig in genom sovrumsfönstret. Dricker kaffe i sängen, dröjer oss kvar under täcket. Masar oss upp till sist, när klockan rundat tioslaget. Pannkaksfrukost, ännu en kopp kaffe. Rullar ut yogamattan, töjer och böjer trettio goda minuter. Byxor och kashmirtröja, en borste genom håret och en lätt makeup.

Promenerar en mil, stannar till på charken först, sedan Hemköp. Handlar ostar och marmelader, prosciutto och kex, sedan till en ragu. Han börjar hacka grönsaker och kött, jag blandar varsin drink och dukar upp plockmaten på köksbordet. Nu har ragun puttrat i nästan fyra timmar och jag ska sätta på pastavatten och hälla upp ett glas rödvin.

Champagne och prinsesstårta.

Fredag igen! Fort gick det. Alldeles nyss var det måndag. Jag tränade på lunchen, lade en ansiktsmask när jag gled tillbaka ner framför datorn. Hade dagens sista möten med blankt ansikte och utan kamera. 

Men nu är arbetsdagen slut och jag ska stänga ner datorn. Jag tror att jag ska hälla upp ett glas bubbel och hoppa in i duschen, sminka mig långsamt och länge, precis som förr i tiden. 

Om ett litet gäng timmar ska vi hem till min mans syster och fira henne med champagne och prinsesstårta. Det är en av mina topp tio kombinationer. Vi har inte träffats sedan i somras och jag har längtat lite.

Snart sopar de trottoarerna.

Det ryktas om att det har vänt nu. Det finns fortfarande ljus på himlen när arbetsdagen är över. Kan inte vara mer än någon enstaka minusgrad i luften. I väderprognosen ligger bara plusgrader om dagarna. Regn ibland och solsken annars. Det kommer vara blaskigt och eländigt ett litet tag, men sedan kommer mars och med mars kommer våren.

Jag lovar. Vi behöver bara hålla ut lite till.

Februaris grus.

På söndagskvällen ber jag barnet dammsuga lägenheten. Lite senare duschar han och då dammsuger jag i smyg, för springorna i det gamla trägolvet är djupa och barnet är inte särskilt noggrann. 

På måndagskvällen trampar jag fötterna fulla med grus. Drar dammsugaren längs med vår långa hall. Så kommer tisdagen och proceduren upprepas, igen. Jag svär över grus under ömma fotsulor och drar fram dammsugaren. 

Nu är det onsdag och jag ser de små brunsvarta fläckarna på hallgolvet. Kan känna de hårda små stenarna mot mina fotsulor. Så antar att jag ska dammsuga nu. Igen.

Jag längtar något fruktansvärt efter våren. 

Som jag saknat det.

För första gången på nästan ett år stiger jag in i ett kontorskomplex, trycker på hissknappen och kliver in genom höga glasdörrar som leder till en kund. Det är jag, Harvey och vår försäljningschef. Egentligen genomför vi inga möten hos våra kunder ännu, men nu ska vi rädda ett avtal.

Det här känns som den gamla goda tiden, säger Harvey när jag bättrar på läppstiftet i hans bil fem minuter innan mötet. Jag känner pirret hela vägen upp i hissen. Det finns där när vi åker ner också. Som jag har saknat det.

Måndag igen.

Stänger ner datorn vid sjutton. Går ut i vardagsrummet. Det är mörkt, lite kyligt och tomt. Min man är hos en sjukgymnast som försöker läka ut ett trasigt muskelfäste och barnet har antagligen fastnat med en hög klasskompisar utanför skolan.

Tänder lamporna och ljusen, slår på mjuk musik, tar fram morötter, potatis och kyckling. Skalar, klyftar och skivar. Fräser och häller på curry och buljong. Medan soppan långsamt puttrar hittar de hem igen, männen i mitt liv. Trillar in under varierande högljudda former. Sparkar av sig skorna i hallen, låter skolväskan dimpa ner på golvet.

Kvällens måndagsdrink blir en Bellini, för jag längtar så fruktansvärt efter vår. 

Fjortonde februari.

Vi har en blandning mellan söndag och alla hjärtans dag. Barnet och jag kör ett benpass på gymmet. Kommer hem till ett fång rosor på köksbordet. Jag ber barnet starta en tvätt. Hur gör man det? frågar han och jag inser att jag aldrig har lärt honom att tvätta. 

Vi jobbar oss tillsammans genom alla steg: sortera, tvätta, torka, vika, lägga in i garderober. Under tiden poppar min man en flaska champagne och häller upp i två glas. Han börjar med maten och jag smygäter geléhjärtan. Står och vilar med kinden mot hans rygg medan han rör i en gryta, ett glas champagne i handen.

Mitten av februari.

Lördag. Vi vaknar och himlen är knallblå. Solen skiner på huset mittemot, gör att det gnistrar. Vi promenerar över en mil på snötäckta trottoarer. Temperaturen är någonstans mellan friskt och svinkallt. Vi genar över isen mellan Pampas och Hornsberg. Det är tusen människor ute.

Lägger mig på min man, drar en filt över båda. Min mascara lämnar fläckar på hans vita tröja. Rullar ut yogamattan, letar fram vikter, tränar armar och mage i vardagsrummet. Min man lagar mat intill. Gnuggar bort nagellacket från händer och tår. Mat först, sedan ett fotbad, ett glas rödvin och så nytt nagellack. Jag tror djuprött den här gången.

Fredag, lördag, söndag.

Så blir det äntligen fredag. Jag sitter i soffan med datorn i knät. Min man precis intill, David Ritschard från högtalarna, barnet några meter bort i köket, lagandes tacos. Arbetsdagen är slut, den tillfälliga arbetsplatsen bortstädad, datorn nedknuffad i väskan. 

Rödvinet är upphällt. Ljusen är tända. Helgen ligger framför oss, jag tror inte att det finns en enda plan. Kanske att somna vid tjugotvå, läsa en bok, ligga i soffan. Träna, duscha länge, måla naglarna. Äta gott, dricka ett dyrt rödvin. Det räcker så.

Och det var en torsdag.

Nästan hela torsdagen går åt till en besvärlig arbetsuppgift. Den är akut när den landar på mitt bord, gör att jag behöver rensa min kalender. Har ett möte på länk med min chef. Tänk så här, säger han men tanken han försöker plantera glider hela tiden undan.

Vid fem lämnar jag datorn. Ställer mig på ett löpband och springer mitt allra snabbaste. Springer ikapp formuleringarna. Kommer hem till middagen, sjunker ner i soffan med min dator efteråt, tillbaka till handlingsplanen som jag skapar, till kundavtalet som jag fått i uppgift att försöka rädda. 

Kämpar med formuleringarna, att hitta balansen mellan att inte vara för transparent och bara lägga sig platt. Att fokusera på det positiva men fortfarande ta ansvar. Skriver till min chef. Ge mig en formulering, stoppa en känsla i mitt huvud! Tre prickar dyker upp. Hm, skriver han. 

Vid tjugoett är handlingsplanen klar. Bifogar den i ett mail och lägger en rad chefer som mottagare. Klickar på sänd. Och nu ska jag gå och sova.

Det tunga februarilivet.

Onsdag. Vaknar till fjorton minusgrader. Aldrig i livet att jag går ut, säger jag. Min man får gå vår morgonpromenad ensam. Jag tar hans täcke också, bygger en koja i sängen under de båda täckena och en kopp kaffe som han ställer på sängbordet. 

Rullar ut yogamattan när barnet går till skolan. Det är alldeles tyst i lägenheten. Någon timme senare är dagen igång, tystnaden borta. Hoppar mellan telefonsamtal och möten, arbetsuppgifter som trillar in, andra som får flytta på sig. 

Tittar ut i vardagsrummet vid sjutton. Ugnssteker kycklingfilé, kokar broccoli och ris och gör en sallad. Tänker att jag önskar att jag vore som Elsa Billgren. Att jag orkade laga spännande mat en vanlig onsdag, duka med det allra finaste porslinet, ha spridda vaser med blommor. Samt en hundvalp, badkar och kakelugn förstås.

Påminn mig i höst.

Jag har frusit så länge nu. Fast så har ju också huset hundrafemtio år på nacken. Kylan smyger sig in genom väggar och golv. Häromnatten råkade jag sätta en naken fot på marmorgolvet i hallen. Det var iskallt. Har alltid tofflor på den här vintern.

Jag kan inte minnas att vår lägenhet nånsin har varit så här kall tidigare, men så minns jag inte heller senast en vinter var så här lång och sträng. Från de lägenheter som har kvar sina kakelugnar sprider sig doften av brinnande vedträd. Jag sitter i soffan under min filt och svär att det är sista vintern som jag lever utan en kakelugn. 

Om en Manhattan.

Måndag igen. Jag har möten mellan åtta och sexton. Lämnar kontoret så snart det sista mötet är gjort. Mörkret faller medan jag åker hem. Sneglar upp på himlen innan jag skjuter upp porten, den är alldeles djupblå. Därinne har de just börjat med maten.

Jag har så många mail kvar, säger jag. Han häller upp en kopp kaffe åt mig, ställer den på soffbordet. Sitt här och håll dig borta från köket, säger han. Jag jobbar färdigt dagen medan doften av frästa kantareller, stekt lök och nötfärsbiffar sprider sig.

Han blandar varsin Manhattan som måndagsdrink. Jag stänger av datorn, kliver ur kjolen och i pyjamasbyxorna. Placerar mina fötter i hans knä, lägger en filt över benen. Måndagskvällarna är verkligen topp tre av alla kvällar nuförtiden.

En ganska perfekt helg.

Så går helgen och jag får äntligen vila. Sover elva timmar natten till lördagen och sen igen natten till söndagen. River av den där halvmilen på lördagen och ett benpass på söndagen. Promenerar på knarrande snö under en knallblå himmel. Har solen mot ansiktet. 

Vi lagar mat länge, dricker rödvin till. Har hemmaspa med fotbad, ansiktsmask och hårinpackning. Jag vaknar på söndagen av hans läppar mot min nacke, de rör sig runt mig, neråt. Jag pressar min kropp mot hans. Somnar om efteråt. 

Det är en ganska perfekt helg.

Februarisjukan.

Tröttheten har fastnat i mig. Fredagen kommer och jag orkar inte ta mig upp för vår morgonpromenad. Låter min man gå ensam och gör yoga extra länge istället, men kroppen är så tung. Drar på mina favoritjeans. De hasar nerför höfterna. 

Jag tar mig ut på lunchen, samlar ihop femtusen steg. När jag står utanför min port kommer jag inte ihåg portkoden. Står och stirrar på knappsatsen, anstränger mig för att tänka. Trycker ett skakigt finger på olika knappar som känns rätt.

Egentligen skulle jag ha slutat tidigt idag, kanske redan vid femton. Sprungit veckans halvmil, men vid sjutton sitter jag fortfarande kvar framför datorn. Tröttheten skaver i ögonen, kylan river i kroppen. Jag orkar inte, säger jag ut i det tomma rummet.

På nätterna drömmer jag att jag gör saker som jag skäms för. Sånt som jag vill tro är okaraktäristiska för mig. Att jag blir vittne till brott men inte larmar polisen. När de ändå kommer undviker jag att tala med dem, för jag vill inte bli sedd som någon som slutat bry sig. Jag drömmer att jag lämnar min man, fast jag inte vill. Att jag måste vara ensam. 

Jag förstår inte varför jag drömmer så. Förstår inte varför jag är så trött. Men så läser jag på andra ställen, läser att alla känner så här. Vi är februarisjuka. Februari har drabbat oss. 

Vintertröttheten.

Förra veckan klagade jag över att det var sista veckan i januari. Den här veckan klagar jag över att det är första veckan i februari. Jag vill vara den som njuter av allt det vintervita och kyliga och krispiga, men jag känner hur tröttheten vecklar ut sig inom mig. 

Visst är det fint hur solen sticker i ögonen och kylan river i kinderna. Att man behöver kisa för allting är så vitt. Knarrandet under skosulorna. Att ha raggsockar i bootsen. En stor halsduk som halva ansiktet kan försvinna in i. Att snön gör det ljust fastän det är mörkt.

Jag tappade tråden. Nu när jag tänker på det så tycker jag ju om februari. Eller, det är okej. Det är bara den här tröttheten. Hur det känns som att jag skulle behöva sova tolv timmar per dygn, förutom när klockan slår tjugotvå och tröttheten plötsligt är borta. 

Om en tisdagskväll.

Eftermiddagen hinner nästan bli kväll innan jag är hemma. Snön virvlar i luften. På vår innergård möts jag av min man och mitt barn. De har fötterna i snödrivor, i händerna varsin skyffel. Egentligen står konditionsträning på agendan, men jag har så många olästa mail och min man har köpt semlor som väntar.

Byter byxorna, som har blivit blöta av snön, mot pyjamasbyxor. Krånglar av behån. Sätter mig i soffan med min dator, tills hjärnan säger stopp och belägg. Just den här veckan är även tisdagsdrink en grej, säger min man och räcker mig ett cocktailglas.

Kontrasterna.

Det är en kontorsdag. En av de få dagarna med möten som är svåra på distans. Jag har nya kostymbyxor med vida ben, så långa att jag måste ha höga klackar. En stickad svart tröja. Jag fastnar på kontoret, sitter i möte med min chef och planerar för de projekt som är på väg, det är som om ingen av oss riktigt vill bryta upp.

En kontorsdag mitt i allt. Fint ju. 

Första februari.

Så dräller vardagen in igen, fast nu som februari. Kylan har kommit så snabbt att våra element inte hunnit med. Det är tolv minusgrader när vi går vår morgonpromenad. Efteråt kan jag inte sluta frysa. Har tofflor och stickad tröja och kofta. 

Igår gick min man runt i långkalsonger och mössfrisyr hela kvällen. Jag tyckte om att se honom så. Idag är han tillbaka till skjorta och välkammad frisyr. Han är fin nu också.

Min mamma skickar raggsockor på posten. De är vita och fint mönstrade. Min son sitter vid matbordet och räknar matteläxan medan jag lagar mat. Torskrygg under ett täcke av philadelphiaost och tomat, potatisar som ska stompas, gröna ärtor till. 

Det är ju drinkmåndag! säger min man plötsligt. Hans tummar springer över telefonskärmen. Vi måste visst köpa halva systembolaget om vi ska kunna göra Singapore sling, säger han. Men lyssna här då! Han läser högt hur man gör en Amaretto sour. Både söt och syrlig, precis som du. Den får det bli, säger han och flinar innan han lutar sig fram för en puss.