Sista november.

Så blir det den sista november. När klockan slår sexton kommer glöggen fram. Glögg, mandlar och russin. Dumlekolor och skumtomtar, pepparkakor och clementiner. Adventsljusstakar ska upp i kontorets fönster, julgranen ska kläs.

Folk har klätt sig i fina kläder, röda klänningar och någon har till och med en rosett i håret. Julmusik har spelats på låg volym sedan i morse. Utanför seglar snöflingor ner från himlen, lägger sig ovanpå de redan flera decimeter snö som vi har. Inomhus är en varm stämning, en viskning om att december snart är här, december och julens alla fester.

Livet är en film.

Vi tittar på första säsongen av Fargo. Gatorna är täckta av ett tjockt lager snö, precis som utanför våra fönster. Jag tänker på det då, det där om att låtsas att livet är en film. Var det hos Flora jag läste det? Jag minns inte.

Det är ett fungerande koncept, gör livet lite finare, gör det inte? Jag låtsas när jag spenderar mina dagar i möten, när jag möter min brorsdotter på ett café, när vi lagar mat tillsammans på kvällen, öppnar en flaska vin en tisdag i november.

Sista dagarna i november.

De sista dagarna i november pågår. De är tjocka skivor vörtbröd som jag äter framför köksfönstret, tittar ut på en vit innergård. De knotiga träden har tappat alla sina löv. Grenarna täcks av ett gnistrande lager snö.

Dagarna är clementiner som är sötare än nånsin, man kan äta hur många som helst utan uppehåll. Jag köper nya clementiner varannan dag. Och russin, barnet äter russin hela tiden, fyller stora nävar åt gången.

De sista dagarna i november är snö som yr fram längs gatorna. Rejäla boots med sockor i, mattsvarta strumpbyxor och långa stickade klänningar. Hus som glittrar på andra sidan gatan från kontoret. Höga och nybyggda med stjärnor och julstakar i varje fönster.

De sista dagarna av november är värme, lojhet, en stilla lycka i allt det lilla.

Planen och utfallet.

Helgen kom och gick och jag gjorde ingenting av det planerade. Paketet med pyjamasen och tofflorna blev försenat, ny beräknad leveransdag: torsdag, och någon gin kom jag aldrig ihåg att köpa.

Men jag har levt i fleecefodrade strumpbyxor och långa stickade klänningar på dagarna och i min mans träningsbyxor och raggsockor på kvällarna. Druckit bubbel och rödvin, lagat mat och bakat vörtbröd, hängt upp julstjärnor och bytt ut alla honungsgula stearinljus mot isiga blå, krispigt vita och varmt mossgröna. 

Promenerat på vintervita trottoarer med händerna runt muggar med take away-kaffe, ätit en dubbel cheese i farten, tittat färdigt på Yellowstone och påbörjat Fargo, spenderat tio timmar under fluffiga täcken varje natt.

Sista fredagen i november.

Så går veckan äntligen mot sitt slut. Det har varit en vecka utan luckor i kalendern, möten dikt an nio till sexton. Jag har använt lunchtimmen till att träna varje dag. Nåja, nästan varje dag. Men nu är äntligen veckan över och förbi. 

Arbetsdelen av den iallafall, helgen är fortfarande kvar. Jag har inga planer, åtminstone inga andra än att sova länge, inviga min nya sidenpyjamas (mörkröd!) och mina nya fluffiga tofflor (puderrosa!) samt att dricka en dry martini.

Varva ner och växla upp.

Min hjärna håller på att varva ner. Varva ner och växla upp samtidigt. Jag jobbar nästan inga kvällar längre, försöker hålla datorn avstängd efter arton, och det gör underverk för min hjärna. Gör den klarare, skarpare, de timmar som jag är aktiv.

Jag tror också att det gör mig till en bättre chef. Jag orkar vara närvarande, tar mig tid att vara närvarande. Jag hade inte reflekterat kring det innan, hur mycket mer energi det tar att arbeta med människor än med produkter. 

Det går inte att arbeta trehundra procent när man leder människor, hjärnan behöver vila för att orka. Människor lever, är mjuka, medan produkter är döda och hårda. Det kommer ett ansvar med det.

Medan världen brinner.

Jag har ofta dåligt samvete för att jag inte skriver om de viktiga sakerna som pågår i världen, att jag låter den brinna upp i miljöförstöring och krig, utan att nämna ett ord om det. Men jag vet inte vad jag ska skriva, har aldrig kunna uttrycka mig bra om det som är viktigt på riktigt. Det finns så många andra som gör det bättre, men det betyder inte att jag inte bryr mig. 

Jag hoppas att ni vet det.

Ett hav av fluff.

Jag var i säng innan tjugoett igår. Inte för att jag var särskilt trött, utan för att vi köpte nya duntäcken. Upptäckte att Illums Bolighus hade sanslösa rabatter och vi har jagat täcken i månader men avskräckts av de otroligt många tusenlapparna.

Men så föll priset från åttatusen till tre för två fluffiga täcken och vi hade inte råd att låta bli. Köpte våra täcken, gick hem och bäddade om, duschade och kröp ner. Låg där i ett hav av fluff och läste högt för varandra och sov sen som om vi befann oss inuti ett moln.

Fina insikter.

Måndag morgon och jag står framför badrumsspegeln med mascaraborsten i handen när det slår mig att jobbtankarna har krupit tillbaka in i hjärnan. Det är ingen aktiv handling att börja tänka på jobbet, det bara sker, som om kroppen och hjärnan vet att det är måndag igen och dags att starta upp.

Det finaste i insikten var den insikt som följde: att jag inte har tänkt på arbete på hela helgen. Inte heller det ett aktivt beslut, återigen något som bara blev.

Det har varit en lugn helg, en fin helg. Jag har haft pyjamasen på vid sexton både lördag och söndag. Har kommit hem efter evighetspromenader, såna med lunch och vin någonstans och sen en kaffe i handen, och längtat efter en varm dusch och sidenpyjamas, tända ljus och någonting mjukt från högtalarna.

Vi har druckit varm choklad spetsad med nötlikör och toppad med grädde, lagat mat tillsammans i hundra år och druckit rödvin under tiden, tittat på en hel säsong av Yellowstone, bakat frallor som vi ätit fortfarande varma sent på söndagskvällen. Varit nära, nära, nära. Och uppenbarligen inte tänkt på jobb en endaste sekund. 

Fyra saker för november.

Jag ska inte tjata om den där extra sömntimmen som jag har gett mig själv, men helvete vad fin den är. Imorse vaknade jag fem minuter över sju, vilket är tio minuter innan alarmet. Vaknade till ljudet av barnet som stökade i köket, vilket var väldigt mysigt.

Det andra som jag har gett mig själv under november är att inte stressa på morgonen. Går upp vid kvart över sju, halv åtta. Dricker kaffe, sminkar mig, äter frukost bredvid min man (framför köksbänken, medan vi tittar ut) och småpratar med barnet.

Det tredje som jag har gett mig själv är D-vitamin. Kanske mitt allra smartaste drag.

Det fjärde som jag har gett mig är boken Daisy Darker. Också ett klokt drag, kanske inte för att det är den bästa boken som jag nånsin har läst, utan för att den är mysigt och lite långsam och väldigt kompatibel med november.

Att göra den perfekta morgonen.

Jag hade den mysigaste morgonen. Vaknade halv åtta av en puss på pannan och en kaffekopp på sängbordet, kroppen loj av rödvin och älskog. Duschade, klev i en mjukt stickad klänning, sminkade mig och åt en rostmacka med ost och marmelad lutad mot köksbänken. Lät det hela ta en och en halv timme.

Vinkade adjö till man och barn som gick till jobb och skola, slog upp datorn på matbordet för möte med Dana vid nio. Hade henne på länk medan jag tände ljus, fluffade soffkuddar och diskade vinglas. 

Promenerade till kontoret med en latte i handen vid tio, utvilad och lycklig. Kommer definitivt satsa på en favorit i repris imorgon.

De dagliga bloggarna och gymtränarna.

Så jag unnar mig en timmes längre sömn nu under november. Det har lett till att jag inte längre tränar innan jobbet utan springer ner till gymmet på lunchen eller direkt efter jobbet. Det i sin tur har gjort att jag har lärt mig folks träningsrutiner. 

Låt mig vandra er genom dem:

Först har vi de som tränar innan jobbet. De är snabba och effektiva, inte de som lyfter tyngst men definitivt de som gör flest reps per övning. 

Sedan har vi de som tränar efter jobbet, mellan sexton och arton, och som mest får skiten gjord. De som är halvstarka och halvsnabba. (No offense till efter jobbet-tränarna, naturligtvis finns det undantag och självklart är du ett sådant.)

Efter klockan nitton har vi de som är starka som fan. De som använder hela dagen till att äta upp sig inför att dra tvåhundra kilo i marklyft ett par gånger. De som gör få reps men som gör de jävligt tunga istället.

Och så har vi till sist mitt nya segment: lunchtränarna. Det är då pensionärerna tränar. Idag var medelåldern på gymmet cirka åttio. Två av dem hade kaffetermos och kanelbullar, tog sig en fikapaus under träningen. Jag trivs med lunchtränarna, det måste jag säga.

Varsågoda för klart vetenskapligt baserad tes kring det här med träning.

Som en bonus får ni även en parallell tanke: det beskrivs ofta i bloggsammanhang att man önskar dagligt bloggande men då mina vänner, då kan jag meddela att detta är nersidan av att vara en varje dag-bloggare. Att ni får läsa om vilken tid på dygnet olika människor tränar.

Kuddar i soffan.

Jag shoppade i mina egna skåp. Kom på att jag har en hel massa kuddar och kuddfodral sparade från genom åren. Visserligen ingenting i mönster, men sex nygamla kuddar i färgskalan från champagne till mörkgrått och från dimblått till mörkblått.

Det blev fint. Hittade även en pläd - en mönstrad sådan - längst in i skåpet. Den kommer bli pricken över i:t när den har gått ett varv i tvättmaskinen för nu luktade den gammalt skåp, en doft som inte gör mycket för hemtrevligheten.

Kuddar på hjärnan.

Jag är i ett skov av att vilja vara hemma hela tiden. Vill inte vara någon annanstans. Vill bara plocka, rensa och göra fint och sen krypa upp i mitt bästa hörn i soffan framför en serie eller ner i sängen med en bok.

Just nu kan jag inte sluta tänka på soffkuddar. Vill kasta bort de fyra som vi har idag (två stora mossgröna och två mindre dimmigt mintgröna) och ersätta med större, fluffigare och finare. Allra helst fem eller sex, kanske till och med sju, kuddar i olika färger och mönster. Två enfärgade (kanske en mörkblå och en senapsgul?) och resten i mer eller mindre fantasifulla mönster.

Hade jag varit en annan sorts bloggare hade jag gjort ett kollage, men nu får ni använda er fantasi istället. Det är bra för hjärnan, så varsågoda för det.

Novembers fina.

Det har varit en perfekt novemberhelg. Långsamma promenader genom höstlöv och favoritbutiker, fylla på med stearinljus och goda viner, städa vitrinskåpet och putsa alla glas, hänga upp små smycken i mässing på dörrknopparna, laga mat tillsammans i hundra år, bubbel i glasen och en liten skål med chips på bordet.

Jag tänker att det här ska få vara november. Hemma, lugn och stilla. Kramas mycket, ställa fram alarmet en timme varje morgon, dricka äppelglögg, äta något gott varje dag, lätta upp mörkret med tusen levande ljus. En enda lång vila inför decembers mingel och fest.

Fredagsrapporten.

Jag har precis avslutat veckans sista möte. Sitter kvar i fokusrummet och skriver det här. Om en stund ska jag sjunka ner intill Rachel och Kat ute i kontorslandskapet, svara på några mail och sedan slå ihop datorn. 

Kat och jag behöver båda gå absolut senast klockan fem, men vi konstaterade precis att vi hinner dricka ett glas bubbel innan klockan slår sjutton. Sedan ska hon vidare till nästa aw och jag ska köpa en flaska vin och ingredienser till hamburgare och sötpotatispommes och promenera hem, gör mig en fredagskväll med männen i mitt liv.

Mycket mjukt och snällt.

Jag jobbar oavsiktligt hemifrån idag. Inte hela dagen, halv två har jag ett möte på kontoret så jag behöver promenera dit, men tills dess är det soffan, datorn och jag. Det hela kom sig av att jag fick såna perfekta myskänslor igårkväll.

Råkade få syn på min spegelreflektion på väg hem från tåget. En maska hade gått i strumpbyxorna, ena sockan envisades med att glida ner i kängan, ansiktet var novembergrått och läppstiftet vägrade låta sig hittas i väskan. 

Kom hem och klev raka vägen in i en evighetsdusch, mjuka krämer och sidenpyjamas. Kom ut till middag och rödvin. Efteråt satt barnet kvar vid matbordet och pluggade arkitektur medan vi tittade på Yellowstone. Startade ännu ett avsnitt och drack upp flaskan, för serien var spännande och min man var nära.

Sköt upp alarmet en timme när det ringde klockan sex imorse. Slog upp datorn en minut innan dagens första möte vid åtta, lockade håret inför tiomötet, bestämde mig prick just nu för att låta svarta strumpbyxor och en stickad klänning vara dagens kläder. Och nu ska jag äta lunch med min man och sedan ta den där promenaden till kontoret.

Om kladdkakor och en bok.

Onsdag. Jag är på centralen tillräckligt tidigt för att hinna sjunka ner i ett hörn på Bröd & Salt, beställer en latte och en fralla, bläddrar bland de nya titlarna hos Storytel, väljer Bortbytingen av Anders de la Motte.

Köper fem små kladdkakor på vägen ut, får händerna fulla med kakpåsar och presentpåsar, paraply och handväska. Kliver på tåget till den lilla staden. Fikar med mitt team, träffar den allra minsta lilla medlemmen, bara en månad gammal, kramar hennes mamma.

Och så går dagen, med fika och möten, och här sitter jag nu: på tåget på väg tillbaka till den stora staden, på väg hem. Alldeles snart ska jag luta huvudet bakåt, blunda och låta boken rinna in i öronen.

Kalla det vad du vill.

För första gången någonsin gör jag novent. Det innebär visserligen ingenting mer än att jag har köpt små mässingshängen att fästa med fina band på dörrhandtagen. Nästa vecka ska jag smyga fram dem, veckan därpå får stjärnorna hitta upp i fönsterna och ännu en vecka senare får adventsljusstaken komma fram. 

Är vi förresten ens framme vid advent då eller behöver jag ge mig till tåls ännu en vecka? Kikade nu och jo, planen håller. Jag förvarnade min man om mina upptåg - eftersom jag lever med en mycket inredningsintresserad man - och fick ett okej på att smygstarta pyntet bara jag aldrig mer kallar det för novent.

Rimligt ändå.

Måndag i vecka fyrtiofem.

Så blev det måndag i vecka fyrtiofem och livet behöver bli vad det ska vara. Förra veckan var ett undantag, vi var sjuka och kärlekskranka efter vårt enorma gräl, spenderade kvällarna i soffan, hela tiden nära varandra, bara vi två hemma.

Nu är barnet tillbaka, vi är friska och arbetet låter sig inte längre skjutas upp. Vi pratade mycket om det förra veckan, hur vi ska få dagarna att gå ihop. Jag har en plan om att blocka mig själv i kalendern efter 15:30, låta dagens sista arbetstimmar vara administrativa. På det viset alltid vara i fas med admin och mail utan att behöva ta av kvällens timmar.

Jag ska fortsätta träna mellan sju och åtta och sedan vara tillgänglig för hela världen mellan halv nio och halv fyra och resten av tiden ska vara min. Eller ja, min familjs och ibland mina vänners också, men ni förstår konceptet. Jag tror att jag är något på spåret här.

Från morgon till kväll.

Bara skrivbordslampan är tänd. Det regnar från en grå himmel på andra sidan av rullgardinen, det är morgon men himlens gråhet gör rummet mörkt. Vi ligger under samma täcke, dricker dagens första kopp kaffe. Hans hand ritar ett osynligt mönster över min kropp.

Vi äter frukost i hundra år. Det honungsgula ljuset på matbordet fladdrar, värmeljuset i den lilla glaskoppen intill flämtar. Mjuk jazz från högtalarna. Rostmackor med ost och marmelad, te och apelsinjuice. Han läser tidningen. När han tror att något ska fånga mitt intresse läser han högt. Jag sitter mittemot, tittar på honom, lyssnar på honom, är i nuet.

Promenerar på regnblöta trottoarer. Går i alla våra bästa butiker, äter fisksoppa och dricker bubbel, jag lutar mig mot honom i rulltrappan, han vilar hakan mot mitt huvud. Kommer hem med påsar fyllda med stearinljus, adventsstjärnor och lakrits.

Och här är vi nu, vid en lördagskväll. Han och jag i soffan, ett pinot noir, den där lakritsen, någonting på teven som vi kan glömma bort att titta på, fastna i varandra istället.

Fredagsrapporten.

Om en minut slår klockan 16:30 och arbetsveckan är officiellt klar. Jag sitter i soffan med datorn i knät, har precis avslutat ett videosamtal med två tjejer i mitt team, ett sånt samtal som började i arbete och slutade med pojkarna som passerar genom deras liv.

Min man värmer glögg, för han säger att helgen är här och att vi behöver något värmande innan vi går och handlar till middagen. Jag har tänt alla stearinljus i lägenheten. Tidigare idag hånglade vi på soffan och kallade det för ett trefika.

På samma sida.

Vi vaknar till en torsdag när förkylningen till sist har tagit oss. Vi har varit hängiga och trötta hela veckan, men också varma och mjuka mot varandra, som om novembers mörker och sjukdom slipat ner våra kanter. 

Vi arbetar nio till sexton varje dag, spenderar all annan tid tillsammans. Promenerar i kvällsmörkret under glittrande gatulampor, väljer länge bland vinflaskorna på systembolaget, lagar mat, ligger nära i soffan och tittar på serier, låter händerna vandra efter hud, ligger vakna i sängen och pratar.

Så kommer torsdagen och jag stannar hemma. Han sitter i sovrummet i sina möten, jag sitter skräddare med datorn i knät i vardagsrummet. Vi turas om att komma med kaffe, stannar upp för att kramas i köket, säger att fredagen får bli likadan.

Vi pratar också om att det är en undantagsvecka, att vi inte kan arbeta nio till sexton, att båda ligger efter med jobb men att det viktigaste just nu är vi. Att vi behöver hitta vägar i vardagen där alla ryms, där vi inte glömmer varandra men inte heller försakar oss själva. Jag tror att det kommer gå, jag tror att vi äntligen är på samma sida i boken som är vi.

Känslorna och botgöringen.

Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva känslorna som bor i mig. Jag vet inte om fredagskvällen var en käftsmäll eller ett uppvaknande. För något år sedan läste jag en bok om en kvinna som vaknade upp ur en minnesförlust och inte mindes de senaste tio åren. Den kvinna som hon hade blivit var inte längre kvinnan som hon trodde sig vara.

Det är så det känns nu, bara att jag minns varenda jävla steg i hur det blev så här. Jag skäms över vem jag har varit. Jag är inte van vid de här känslorna, vet inte hur jag ska hantera känslor av skuld och dåligt samvete.

Jag antar att det är käftsmällen. Uppvaknandet är den del där det funnits en osäkerhet som gjort att jag avskärmat mig från min man och vår relation det senaste året och att jag nu ligger vaken på nätterna och går sönder av tanken på att han inte längre vill vara med mig. (Det har han inte sagt, men ni vet, tankar vandrar.)

Så jag gör det enda som jag vet hur man gör: skriver listor över saker som jag behöver göra. Små saker, som att varje dag säga att jag älskar honom. Stora saker, som att varje dag faktiskt visa att jag älskar honom, få honom att känna det. Saker som jag har glömt, men sånt som jag verkligen, innerligt menar.