Stopp, paus.

Det är sent på torsdagskvällen och jag har nästan somnat när tanken fladdrar genom huvudet. Obehaget från den långa listan med biverkningar från barnets epilepsimedicin har inte släppt taget. Men så tänker jag på hur biverkningarna står på ena sidan och epilepsin på den andra och ändå väger det till biverkningarnas fördel, hur jävla illa är epilepsin då?

Helvete vad jag önskar att jag kunde sluta tänka. Sluta analysera, sluta spela upp olika scenarion i mitt huvud. Det är som om en långfilm spelas i min hjärna och jag är ensam i publiken. Jag vill att filmen ska ta slut nu. 

Pest eller kolera?

Vi sitter på varsin stol bredvid varandra, barnet och jag. Mittemot oss sitter hans neurolog. Med varsam hand ritar hon upp barnets EEG på ett papper framför oss. Visar kurvor och krampnivåer. Förklarar att det förekommer en ganska omfattande epileptisk aktivitet.

Hon frågar om barnets vardag. Berättar att det som jag upplever som ett disträ barn är epileptisk aktivitet i hjärnan. Säger att vi borde sätta in medicin direkt. Hon skriver ut ett recept för en medicin som förhoppningsvis ska ta bort den epileptiska aktiviteten och ett för en akutmedicin om han får krampanfall som inte släpper.

Hon berättar om biverkningarna. Du kan känna dig irriterad, ledsen, nedstämd, till och med arg, men det går över om några veckor, säger hon till barnet. Det är egentligen allt ni behöver veta. Läs inte biverkningarna på bipacksedeln, ring oss istället om något inte känns bra. 

Jag läser iallafall. Listan tar aldrig slut. Depression. Beteendeförändring. Självmordstankar. Jag skapar ett mantra i mitt huvud, påminner mig själv om att biverkningarna går över efter ett par veckor. Hör doktorns röst i huvudet när hon säger att hon aldrig skulle skriva ut en medicin som gör större skada än nytta. 

Ändå kan jag inte sluta undra vad fan jag precis har gett mitt barn.

Den långsammaste dagen.

Det regnar när vi vaknar. Klockan blir tio, elva, tolv. Det fortsätter regna. Jag byter från nattlinne och morgonrock till träningskläder. Klockan blir ett, två, tre, men vi orkar ingenting. Lagar en ambitiös lunch, för det är iallafall något.

På köksbordet ligger ett block. Vi skriver ner frågor om epilepsi som vilat i våra bakhuvuden, förbereder oss inför morgondagens neurologbesök. Ligger i soffan och säger men det här går inte. Tvingar oss själva till gymmet. En timmes marklyft och några ryggövningar. 

Efteråt har det slutat regna. En tunn långärmad klänning. En gnutta smink, den första sedan semestern började, och en borste genom håret. Vi ska snart hitta ut igen, till någonstans där vi serveras middag, för här är det ingen som orkar laga mat.

Tack och hej, havet.

De lata dagarna vid havet har nått sitt slut. Inte bara för att det faktiskt verkar som att det ska komma en hel del regn de närmsta dagarna, utan även för att dagen slutade med bilen på verkstad. Ena bakdäcket exploderade på väg hem idag. 

Det låter mer dramatiskt än vad det är. Vi har precis kommit upp på motorvägen när min man säger att det känns som att bilen kränger, så han svänger av vid nästa avfart. Poff! säger det från det vänstra bakdäcket och sen känner även jag krängandet.

Vi har såna där supersmala däck och inget reservdäck, så vi ringer en bärgningsbil. Sitter på trottoaren bredvid bilen och väntar. Vi står lite i vägen i infarten till ett bostadsområde, men folk vinkar när de åker förbi. Vi vinkar tillbaka och mimar förlåt.

Tre timmar efter att vi lämnade klipporna kommer vi hem. Bilen står på en verkstad med förstörd fälg och vi har åkt buss och tunnelbana genom stan. Duschar bort doften av saltvatten och avgaser. Beställer sushi och öppnar en flaska crémant, för vad annars finns det egentligen att göra.

Dagarna, solen och havet

Här finns ingenting nytt att rapportera. Alla dagar ser likadana ut: vi sover till nio, äter frukost och hoppar in i bilen. Åker dit fastland blir skärgård. Till vår bästa klippa. Den är rund och slät och leder rakt ut i havet. 

Äter smörgåsar, frukt och syltkakor. Dricker iskaffe och bubbelvatten. Läser böcker, lyssnar på poddar, pratar i timmar. Simmar i havet. Flyter när vi inte orkar simma mer. Låter håret torka i mjuka vågor av sol och vind. Blir långsamt lite brunare för var dag som går. Samlar fräknarna på hög. 

De säger att det ska komma regn snart, men det tror jag inte på. 

En lördag klockan nitton

Lördag. Vaknar vid nio. Kaffe i sängen, frukost, och så iväg. Klipporna ligger som ett band i havet och vi hittar en egen. Slät sten under kroppen, havet som sköljer mot fötterna, solen från en blå himmel. En kylväska med smörgåsar och frukt, iskaffe och vatten. Det tar för alltid att ta mig ner i vattnet men när jag väl är där vill jag aldrig lämna.

Handdukarna över balkongräcket, rostmackor och iskall lemonad. Barnet säger att han vill grilla. Marinerar grönsaker och kyckling. De tänder grillen på innergården och jag sjunker ner på träsoffan intill. Dricker ett glas Nebbiolo och skriver det här.

Kvällarna och förbannelsen

Jag har en ny favoritstund på dagen. Det är när klockan slagit tjugoett och lite till. När resten av familjen har sjunkit in i sina böcker och skärmar, när dagsljuset mattats av och jag har tänt stearinljusen på matbordet, placerat datorn och ett glas rödvin intill. 

Jag har jobbat på boken varje kväll den här veckan. Igår blev jag färdig med ännu en korrekturläsning. Ibland känns det som att den här boken aldrig kommer lämna korrekturstadiet. Att det är min boks förbannelse. 

Men det var inte det jag skulle säga. Jag skulle bara berätta att jag har en ny favoritstund. När det är alldeles tyst i lägenheten, när mörkret lagt sig och bara stearinljusen fladdrar, när jag har ett par timmars skrivande i mig och vetskapen om att jag får sova hur länge jag vill. 

Livet just nu

De ringde från Sachsska barnsjukhuset bara några dagar efter att barnets läkare ringt och sagt att hon lämnar över epilepsiutredningen till dem. Nästa vecka ska vi träffa en läkare och en sjuksköterska för att få veta vad barnets EEG visade och prata om nästa steg.

Jag vill inte att det ska finnas något nästa steg. Jag har läst att man inte sätter in medicin efter bara ett anfall, att man oftast väntar för det är inte säkert att det kommer fler. Men jag har också läst att man vid epilepsi får ett team bestående av en läkare och en sjuksköterska. Det känns som att det är ett sånt team som vi ska träffa.

Det skrämmer mig så in åt helvete. 

Ännu en undersökning

Jag sitter på en stol i hörnet i ett pyttelitet rum. På britsen ligger barnet med elektroder fästa på kroppen. På en skärm intill skapar hans hjärtslag dalar och toppar. Jag försöker se om något sticker ut, men jag hittar ingenting. Men så vet jag inte heller vad jag tittar efter.

De byter ut elektroderna till såna som är kopplade till en liten dosa som de fäster mot kroppen. Jag hjälper barnet tråckla på sig t-shirten över. De visar och förklarar hur vi ska dokumentera det närmsta dygnet, när han vilar och när han gör något ansträngande, när han sover och när han är vaken.

Räkna med att resultatet dröjer minst två veckor, säger sköterskan. Om man inte hittar något akut, då ringer vi snabbare. Jag hoppas att det dröjer minst två veckor.

En måndag, en tisdag

Vi spenderade hela måndagen med att åka runt bland ställen som säljer badrumsinredning. Vi har otroligt dåligt med förvaring i badrum och toalett och det är svåra rum att få till eftersom de byggdes till när el och avlopps drogs in i den här kåken från 1885. 

Badrummet är två, tre kvadratmeter stort men har hela tolv vinklar och vrår. Toaletten är drygt en kvadratmeter och har sju hörn. Det gör det inte enkelt att möblera snyggt och praktiskt. Men jag tror att vi hittade rätt igår. Väggarna och golven är redan täckta med ett fint kakel, så det blir inget stort jobb men oh boy, vilken skillnad det kommer göra.

Annars då? Barnet kommer hem efter sin långa pappahelg idag. Igår drack jag ett fantastiskt Nebbiolo och min man har lagt mat - en chiligryta - sedan halv tolv inatt. Vaknade av att det doftade ganska gott.

Haveriet

Min kropp har havererat. Förra helgen, under ett tungt bänkpass som antagligen var lite för tungt, råkade jag överkompensera för bristande bröstmuskler genom att ta i med axlarna och fick en sträckning. Har precis börjat kunna använda högerarmen igen.

Och så i fredags, när jag stretchade inför knäböjen och skulle vända mig från liggandes på mage till sittandes i en enda rörelse, högg det till i ländryggen. Jag tror att det var mitt livs första ryggskott. Är hundra procent övertygad om att det är för att jag häromveckan skröt om hur min kropp aldrig tidigare har mått så bra sedan jag började styrketräna.

En annan grej, som jag visserligen inte kan skylla på kroppen, är att jag har bränt mig i solen. Ordentligt. Vi låg vid havet i lördags, insmorda med solskyddsfaktor, men vad gör väl det när man är så ljus som jag är. Har knappt kunnat sova på två nätter nu. Men jag vet, jag får skylla mig själv. Vuxna människor bränner sig inte i solen, vuxna människor vet bättre.

Den andra dagen och hela sommaren

Den andra semesterdagen pågår, fast det känns egentligen inte särskilt annorlunda mot livet den senaste tiden. Arbetet har inte varit särskilt betungande, nästan bara rullat på, och idag ersatte jag jobb med att skriva bok. Det är fortfarande jag och min dator.

Jag skrev det häromdagen, men det känns verkligen som att sommaren har pågått i en evighet. Jag har redan ätit mer jordgubbar, nektariner och bigarråer än någonsin tidigare och ännu är det bara mitten på juli. Har testat hundra, eller åtminstone tre, olika sätt att göra iskaffe. Min näsa har varit fräknig sedan länge.    

Om en första dag

Det är min första semesterdag och vi går upp tidigt. Duschar, äter frukost och går mot pendeltåget. Det är bara barnet och jag, min man arbetar fortfarande. Vi byter till Upptåget i Uppsala. Kliver av i Furuvik. 

Alla djuren ligger och sover. Det är bara kamelerna som är vakna. Det är hundra grader varmt. Vi strövar runt i djurparken, sedan går vi till Furuvik Havshotell istället. Beställer varsin Frutti de Mare. Rosévin till mig, Coca-Cola till barnet. 

Efteråt kramas vi hej då och går åt varsitt håll. Jag åker tillbaka till Stockholm, han till sin far. Jag kommer hem till en man som just avrundat arbetet för dagen, till en flaska vin på kylning och inte särskilt många fler planer för nu. 

Tjuvstartar

Jag bad min frisör klippa av en decimeter igår. Håret når bara ner till axlarna nu. Kom hem och gnuggade bort nagellacket och filade ner naglarna. Klev i en mjuk klänning som fladdrade runt benen. Lät en tunn spetsbehå skymtas under.  

Dagarna är lugna och stilla. Telefonen ringer nästan inte alls, bara några få mail om dagen. Jag skrev det till min chef förut, att jag kanske tar semester redan nu. Gör det, svarade han. Så jag gör det. Jag går nu.

Jäkligt fint

Så min svägerska har flyttat till kvarteret. Vi är där ganska ofta och hjälper henne med olika saker. Det är första gången någonsin som hon bor ensam. Första gången som allting är hennes eget val. 

Hon sålde allt när hon flyttade. Köpte ny säng, soffa och soffbord. Ett matbord, fast ännu inga stolar. Eftersom världen ser ut som den gör med pandemier, skepp som stått på tvären i kanaler och hamnar som strejkat, kommer inga möbler förrän vecka trettiofyra. 

Så hon sover på en madrass på golvet. Sitter på köksbänken med dinglande ben och äter mat ur take away-lådor. Har massor med levande ljus i brist på lampor. Gör precis som hon vill. Väntar på att få skapa sitt alldeles egna hem. Det är för jäkla fint. 

En evighetssommar

Det känns som om sommaren kommer att pågå i en evighet. Jag tror att det är all tid hemma som gör det. Att alltid ha nakna fötter mot trägolvet, balkongdörrarna på vid gavel från sju till tjugotvå, nektariner och bigarråer och iskaffe varje eftermiddag.

Det känns som att sommaren kommer att pågå i en evighet. Som om träden för alltid kommer att vara gröna och luften varm. Som att tiden är oändlig. Man kan lasta covid för mycket, men det känns som att viruset har stretchat tiden för mig.

Om en lördag och en söndag

Lördag. Vi är hemma hos hans syster redan vid tio. Byter om till shorts och tishor vi inte är särskilt rädda om. Tejpar, pappar, tvättar. Lägger ett första lager färg i hennes hall. Sitter i solen på innergården medan det torkar. Pizza ur kartongen och coca cola. 

Ännu ett lager färg. Bubbel och godis. Hallen blir färdig och vardagsrummets väggar och tak får ett lager var, sedan tar färgen slut. Så när söndagen kommer står vi där igen. Iskaffe och kanelbullar. Tusen vita färgprickar över hela kroppen.

Inte det vi ville höra

Så blir det äntligen fredag. Min arbetsdag tickar långsamt på. Vid halv tre frågar jag barnet om vi ska gå och fika och köpa varsin trave böcker istället. En timme senare sitter vi på Vete-Katten. Min telefon ringer och det är ett nummer som jag inte känner igen.

Det är barnets läkare. Jag har fått svar på hans EEG, säger hon. Det visade tyvärr aktivitet i båda frontalloberna. Jag förstår att det känns jobbigt, men det är positivt att det är i båda frontalloberna. Det indikerar på epilepsi och inte hjärntumör.

Hon har lämnat över hans ärende till en neurolog. Sachsska barnsjukhuset kommer att ta över och besluta om nästa steg. Vi äter upp våra bullar. Den lättsamma glädjen har runnit ur oss. Vi sitter mittemot varandra i tystnad. Jag är inte förvånad, säger barnet. Jag förstod att något var fel. Jag säger inte att jag också gjorde det. 

Vi hittar tillbaka till det lättsamma när vi promenerar hem. Nu vet vi. Nu får vi lära oss att leva med det, säger jag. Han tittar ner på mig. Ler sitt sneda leende. Det blir bra mamma, säger han och det visste jag väl redan.

Där och då

Klockan är efter tjugotvå och det är bara vi uppe. Barnet ligger i sin säng och läser. Utanför köksfönstret har himlen färgats rosa. På köksbordet står två fladdrande ljus i sina mässingsljusstakar, ett par glas rödvin och ett stort fat med förvällda kantareller. 

Jag sitter på en köksstol. Har blicken fäst på stekpannan där nästa lass kantareller ligger och puttrar i sin egen vätska. På köksbänken ligger fortfarande ett berg orensad svamp. Min man står vid diskhon och nöter långsamt ner berget. 

Vi har varsin bok i öronen. Jag lyssnar på Mademoiselle Coco som handlar om Coco Chanel. Drömmer om ett solvarmt Paris på tjugotalet, om kullerstensgator och röda pelargoner. Tittar ut på fasaderna som har färgats rosa av den rosalila himlen. Dricker långsamt av mitt rödvin och tänker att jag vill pausa tiden, här och nu. 

Tryck inte för hårt på mig nu

Jag vaknade skör idag. Kände hur jag inte ville jobba, inte ville ha tid för barnets EEG, inte ville vara vuxen. Att jag önskade att livet aldrig var något annat än fantastiskt och underbart. Men så är det ju inte.

Så jag steg upp. Startade datorn. Klädde på mig och åt frukost. Lagade en näringsrik lunch. Tog barnet under armen och gick till doktorn. Satt bredvid och tittade på när de klistrade tjugotre små sensorer på hans huvud. Lyssnade noggrant på hur och när vi får resultaten.

Jobbade klart min arbetsdag. Gick till gymmet och tränade ett benpass. Gjorde kantarellmacka till middag. Hällde upp ett litet glas rödvin, och här är vi nu.

Och så den sista timmen

Jag går runt i nattlinnet tills klockan slår tio. Då har jag svarat på några mail, ätit citronyoghurt med blåbär och druckit två koppar kaffe. Suttit i min gamla stol från femtiotalet med de bara fötterna uppflugna på elementet framför sovrumsfönstret och pratat länge med Harvey. Till sist väckt barnet som verkar kunna sova i sju evigheter.

Våfflor med sylt och grädde, det måste ju vara en kalciumrik frukost? säger barnet. Man får ge honom att han tar till vara på sin kalciumbrist. Eftersom det är sommarlov, säger jag. Han gör en våffla till mig också. Jag toppar den med drottningsylt och lättvispad grädde och den smälter i munnen.

Några timmar senare kommer min man hem. Han bär på en papperspåse fylld med kantareller. Vid tresnåret ringer hans syster på dörren. Jag stänger av datorn och kliver i skorna. Vi åker en bit utanför stan, köper färg till hennes vardagsrum och promenerar runt på Ikea. Tittar på badrumsskåp och garderober och äter köttbullar.

Och nu är det den sista timmen av dagen. Vi har fortfarande ett berg av kantareller att rensa och förvälla, men det är en dag imorgon också. Jag är tillbaka i mitt nattlinne, golven är svala igen och utanför fönsterna har ett nytt regn långsamt börja falla.

De första timmarna

Onsdag morgon. Vi vaknar vid sju. Vi har struntat i våra morgonpromenader den här veckan. Ligger och drar oss istället. Min man äter frukost, pussar mig hej då och åker ut i skogen. Han har en ovanligt lugn dag så han gör den helt ledig. Han har pratat om att plocka svamp sedan den första kantarellbilden dök upp i flödet.

Jag går runt i lägenheten, fortfarande i nattlinnet. Startar datorn, svarar på det enda mailet som kommit sedan den stängdes av igår. Barnet sover fortfarande. Lägenheten är städad och fullkomligt knäpptyst. Golven är svala och bortom de öppna fönsterna strilar regnet högljutt ner. Det är underbart.

Regn, djur och böcker

Idag kommer barnet hem efter en vecka hos sin far. Tanken var att vi skulle ha möts på vägen, han och jag, och spenderat en dag på Furuviks djurpark. Men i väderprognosen fanns bara regn, så vi sköt det på framtiden, till när nästa pappavistelse tar slut. 

Så jag tog bort min semesterdag. Stuvade om i kalendern, planerade om fyra ganska luftiga arbetsdagar till fem. Det gör att jag kan lyssna på ljudbok samtidigt som jag fyller i någon excelfil, skissar på planer för sådant som startas i augusti och september, svarar på de få mail som trillar in.

Orimliga måndagar

Måndag igen. De senaste veckorna har måndagar känts orimliga. Jag hinner bli för avslappnad under helgen, hinner känna för mycket ledighet, och sedan kommer en måndag och jag förväntas jobba och det känns bara så fel. 

Men det är bara den här måndagen och så en till, sedan är jag ledig. Ledig på riktigt. Kalendern är bara halvfull den här veckan. Ingenting är akut. Nästa vecka är kalendern helt tom, ännu iallafall. Jag funderar på att låta den sista veckan innan semestern verkligen gå på halvfart. Ha den perfekta nedtrappningen. 

Sommarlunket

Vi har hamnat i ett sommarlunk. Lägenheten är ren men samtidigt lite stökig. Som om det syns att människor lever och bor här. I diskmaskinen står bara kaffekoppar och vattenglas och någon enstaka frukostskål, för det verkar som att vi har slutat laga mat. Som att vi hamnar på uteserveringar eller innergårdar när det är dags för varje måltid.

Vi sveper genom lägenheten på morgonen, plockar undan sånt som lämnats framme, torkar av handfat och köksbänk, men sedan går dagen och vi virvlar fram, lämnar glas och muggar, lägger posten på köksbordet och hänger något plagg över en stol.

Häller upp ett glas rosé när kvällen kommer. Byter tisha och shorts mot en luftig klänning, hittar ut och till någonstans där vi serveras middag. Orkar inte elda upp oss för någonting alls. Det är fint, det här. Det är fina dagar.  

Om ett antagningsbesked och en stadsdel

Det händer saker hela torsdagen. Barnet får sitt antagningsbesked till gymnasiet. Vi är med på telefon när han loggar in. Han blir antagen till sitt andrahandsval och står som reserv till förstahandsvalet. Vi visste att det fanns en sådan risk, att antagningspoängen skulle dra iväg, men hans besvikelse i rösten trasar ändå sönder min bröstkorg.

En stund sedan dimper ett brev ner på hallgolvet. Barnet har fått tid för EEG på torsdag. Ännu en stund senare ringer min mans syster. Nu är flyttbilen på väg, säger hon och vi promenerar två gator bort för att möta den. 

Hon flyttar till vår stadsdel, till Vasastan. Lägenheten är liten men mysig och fin. Vi river i kartongerna och dricker bubbel ur vattenglas, för vinglasen ligger i en låda vi ännu inte hittat. Vi plockar långsamt ur låda efter låda. Berättar om våra favoriter runt hörnen. Kan vi inte ta en lunchpromenad imorgon? säger hon. Visa mig era platser.

När fredagen kommer möts vi vid elva. Visar var den perfekta pizzan finns, den bästa frukosten, den godaste kanelbullen, den mjukaste glassen. Visar vilken Hemköp vi handlar på, de små restaurangerna som gömmer sig här och var, vilka uteserveringar solen träffar. Det är fint att se Vasastan genom hennes ögon.

Lite senare loggar jag in på antagningswebben för gymnasievalet. De har publicerat vilken plats på reservlistan de ansökande har. Barnet har plats ett.  

Bara vi

De här dagarna, när det bara är vi hemma, det är som om vi går ner i varv då. Blir lite mer avslappnade, lite mindre på tå. Jag antar att det är för att föräldrarollen kopplas bort. Att några av alla måsten och borden glider av oss.

Så vi beställer mat från foodora när klockan närmar sig tjugoett. Häller upp ett glas rosé den sista vakna timmen. Ligger halvnakna i soffan. Äter chips med smak av brynt smör och dill till mellanmål. Behöver aldrig tänka på att vara tysta.