Croissanter och popcorn.

Tisdag. Jag tar barnet under armen och går till caféet en bit ner på Odengatan. Vi tar med oss våra datorer, han skriver på sin skräckberättelse och jag försvinner in i en excelfil. Dricker kaffe och fläderlemonad och äter croissant till frukost.

Vi sitter där tills klockan blir lunch, då promenerar vi alla tre till Austin Food Works. Barnet beställer en hamburgare och vi varsin sallad. Efteråt säger barnet tack och hej och går för att möta en klasskompis. Vi går hem och jobbar de sista timmarna från soffan.

Lägger en laxsida på en plåt, citronskivor ovanpå och små halvor av färskpotatis och blomkålsbuketter bredvid. Barnet kommer hem, med sig har han två tjejer från klassen. De poppar popcorn och stänger in sig på hans rum.

Måndagsnatt.

Jag vet inte om det är för att jag har bränt axlarna i solen eller om det är för att sommarvärmen har varit tropisk i flera dagar, men det är som om jag brinner upp på söndagskvällen. Duschar kallt, kliver i trosor och drar på en mjuk behå utan några kanter, lägger mig som ett kors ovanpå lakanen, mitt i en ljummen bris från det öppna fönstret.

Jag vaknar nolltrefyrtio av att fåglar kvittrar på innergården, som om de är hundratals som ropar till varandra. Ställer mig framför det halvöppna köksfönstret och tittar ut. Den första regndroppen faller, sedan nästa och nästa. Det är som om himlen öppnar sig. Inom en minut regnar det så mycket att det blir till ett dån som studsar mot husfasaderna på vår innergård.

Efter den första smällen vaknar min man. Han ställer sig bredvid mig framför det fortfarande öppna köksfönstret. Vi tittar på blixtarna som kastas från två olika håll på himlen, hör åskan braka loss ovanför oss. Hans tumme rör sig i min svank och jag trär armarna runt mig, äntligen sval, lutar mig mot hans varma hud.

Om en helg i vecka tjugosex.

Det har varit en helg med perfekta proportioner; en middag för två, tid för samtal, en stund av närhet. Ett barn som kommer hem efter tre dagar i sin faders stad, en lördag tillsammans med fyra andra familjer vid ett havsbad. Sedan en söndag bara vi tre och inga planer.

Det blir en söndag med ett osminkat ansikte och med det solblekta håret i en snodd, en tunn klänning och en känsla av semester, fast det väntar ännu en vecka av jobb. En lägenhet som känns avslappnad, som att det syns att ett sommarlov pågår. Jag tycker om det.

Om en eftermiddag och en kväll.

Fredag eftermiddag. Jag promenerar hem från kontoret. Det tar två timmar och trettiofem minuter. Min kropp är täckt av ett tunt lager väta när jag kommer hem. Drar klänningen över huvudet och virar upp håret i en knut. 

Duschar kroppen och sköljer ansiktet, står under kalla strilar vatten. Snurrar håret på värmeborsten, bättrar på sminket, steamar en klänning men låter den hänga kvar på galgen, har bara behå och trosor. Lägger ett nytt lager hallonrött lack på naglarna. 

Det är den sista barnlediga dagen. Imorgon kommer han hem, och det är inte det att han inte är efterlängtad, men ikväll ska vi klä upp oss och äta på en restaurang som vi har pratat om länge. Ett sånt där litet, romantiskt ställe. Bara massa små bord för två och efterrätter man delar på. Men först ett glas rosé, ett par spruckna isbitar som gör glaset immigt, öppna balkongdörrar och den här texten.

Ganska okej som vardag ändå.

Torsdag. Vi fortsätter jobba hemifrån, han från vardagsrummet och jag från balkongen. Jag är i sällskap av ett fushiaträd och en rosa pelargon, och under förmiddagen även en liten hund. Det är min kollegas valp och jag passar den medan han är ute på uppdrag.

Vid lunch promenerar vi ett par hundra meter bort, lämnar tillbaka Rut till sin ägare och går vidare. Sjunker ner under markisen på en uteservering, beställer bubbelvatten med klirrande isbitar och citronskivor och så en sallad med kyckling, chèvre, soltorkade tomater och oliver. Sparkar av mig mina espadrillos under bordet medan vi väntar.

Går tillbaka till balkongen, häller upp mer vatten, spenderar de sista timmarna av arbetsdagen i mailen. Har inga planer alls för kvällen, förutom kanske en långsam promenad och mer vatten i iskalla glas. Termometern visar trettioen grader i skuggan.

En sista onsdag i juni.

Vi börjar vakna till liv vid sjusnåret. Jag går upp och startar kaffebryggaren, går på toaletten och skvätter vatten i ansiktet, smörjer in det och drar en borste genom håret, sedan är kaffet klart och jag tar med två muggar tillbaka till sängen.

Barnet börjar vrida sig i sin säng, går upp till sist, klär på sig och fräschar till sig, äter frukost och kramar oss hej då någon gång efter åtta. Då är vi uppe, gör oss redo för varsin arbetsdag. Han åker till sin pappas stad för några dagar, vi placerar oss framför våra arbetsplatser, min man i vardagsrummet och jag på balkongen.

Åtta timmar har kommit och gått sedan dess. Jag ska stänga av datorn, gå och smörja in mig med solskyddsfaktor och kliva i en ny klänning och sedan ut på trottoaren, göra mig en romantisk kväll, bara min man och jag.

Tjugosju grader.

Vid femtiden pressar jag upp kontorets dörr. Det är som att gå rakt in i en lavavägg. Klibbigt, tryckande och alldeles underbart. Ingen vind fångar tag i min kjol, värmen står stilla. Kommer hem till en färdig middag, vi tar varsin tallrik och sätter oss på balkongen, blir kvar där.

Blommorna törstar i sina lådor, jorden är helt torr. Jag ger dem mitt vattenglas, sedan hämtar jag ett till och ett till. Jag säger att jag vill ut och springa, men det känns som att jag måste vänta flera timmar innan den värsta värmen drar sig undan för nattens timmar.

Har inte tid.

Jag är upptagen just nu. Upptagen med att arbeta klart mina sista veckor innan semestern, med att promenera tusen kilometer varje dag, med att ligga i en park och lapa sol, med att sitta på balkongen och prata bort flera timmar med männen i mitt liv, med att planera ett nytt projekt, med att fundera på vilken klänning jag ska ha imorgon, med att välja bland alla färger på krukorna på Svenskt tenn.

Fast allra mest upptagen är jag med att längta varenda vaken minut efter att fortsätta läsa Där kräftorna sjunger och att tänka på att meningarna är så vackert skrivna att det nästan gör lite ont, för någon dag kommer de ta slut.

All we ever do is say goodbye.

Jag lyssnar på en gammal spellista och John Mayers röst rinner in i mina öron. Det är en låt jag hört tusen gånger, fast det var länge sedan sist. Då var det precis som han sjöng, att någons röst kastades genom min tysta säng, fast jag äntligen gått vidare. 

Vi hade känt varandra i ett år och sagt hej då så många gånger. Jag trodde att den sista gången var den sista gången. Sedan skrev han den där natten och jag tänkte att det aldrig kunde sluta bra, att mitt hjärta skulle trasas sönder, att det kanske aldrig skulle bli helt igen. Men aldrig någonsin hade jag varit så kär, så jag svarade.

Idag är det tio år sedan vi kom ut på andra sidan av den där natten. Tio år sedan vi bestämde att det skulle vara vi, att det var på riktigt. Det har fortsatt vara på riktigt i alla de här åren. Det har gått tio år sedan vi slutade säga hej då.

Det allra sista från en midsommarafton.

Vi promenerar längs med vattnet. Det är tjugosex grader men luften tar sig in från vätan, virvlar runt benen och hittar in under kjolen. Vi äter mazarintårta och jordgubbar, dricker flädersaft och kaffe. Kramar systrarna hej då och fortsätter vår promenad. 

Kommer hem och han gör Pimm’s till oss och en läskande drink till barnet. Vi dukar fram en midsommarbuffé, tar våra tallrikar och sätter oss på balkongen. Där blir vi kvar tills solen går ner, genom rosévin, jordgubbar och vaniljglass, en filt som placeras över benen och ett barn som läser och vi som pratar bort en hel midsommaraftonskväll. 

Midsommarkänslan.

Jag har jobbat från balkongen hela dagen. Haft möten där jag mest behövt lyssna, känt ljummen vind mot huden, hört fåglar kvittra. Klockan är snart tre och jag ska stänga ner, gå på en tidig midsommarledighet. Gå och köpa jordgubbar och vaniljglass, sill och färskpotatis, kallrökt lax och rostbiff, planera för en midsommarpicknick med min mans familj.

Jag tänker att rökta räkor och aioli, ett glas bubbel och en baguette är en perfekt middag kvällen före midsommar. Att sitta länge på balkongen, en tjock tröja när solen försvunnit bortom hustaken, kanske en pimm's om andan faller på.

Det har varit ett jobbigt år.

Onsdag. Luften går ur runt lunch, för både Harvey och mig. Vi säger att vi ska åka och äta men det kommer hela tiden någonting emellan och plötsligt är mitt trettonmöte inte särskilt långt bort. Äter knäckemacka och trött sallad och pratar om när livet känns.

Ni vet när man blåser upp en ballong och sen släpper den utan att slå en knut? När den far runt i cirklar medan den tömmer slut på sig själv och till sist ligger alldeles platt på marken. Det är så det ser ut i mitt huvud när det där trettonmötet är över.

Kommer hem och känner hur axlarna glider ner flera centimeter. Tänker att det bara är en arbetsdag kvar, att midsommar är runt hörnet, att solen ska skina och att vi ska vara lediga och tillsammans och snart, snart får jag lite distans.

Omvärderar livet.

Tar mig genom tisdagen. Är trött hela tiden, gäspar bort allt syre i alla rum jag befinner mig i. Hinkar kaffe men drömmer om rödvin. Äter fem chokladbitar efter lunchen och fantiserar om hallongrottor och jordgubbstårta. Kommer hem och det är meningen att jag ska göra en halloumisallad men kan bara tänka på stuvade makaroner och falukorv.

Jag tror inte att jag vill göra någon nytta längre, vill bara ligga i min säng och läsa böcker och äta onyttiga saker och dricka vin och inte ha ett måste i hela världen. Jag längtar efter semester, törstar efter ledighet, hungrar efter sånt som är dåligt för mig.

Ännu en måndag.

Kommer hem från kontoret på måndagseftermiddagen. Möter min man i hallen, pussar honom hej då när han går till gymmet, tar min bok och lägger mig under täcket en stund. Barnet är någon annanstans med sina kompisar. För en timme är lägenheten alldeles tyst. Balkongdörren står öppen, en fågel rör sig i trädet där utanför.

Lämnar sängen och drar en tröja över huvudet. Det känns i luften att ovädret är på väg. Klyftar champinjoner och steker i massa smör, häller på grädde och kokar upp en soppa. Strösslar över små bitar av knaperstekt bacon och grovriver parmesan. Männen i mitt liv trillar in en efter en, den sista när bordet dukas.

Om en fredag och en lördag.

Det är fredag och klockan är snart nitton. Jag sitter på balkongen, har ett glas rödvin bredvid och är klar för kvällen. Jag har duschat och blåst ut håret, lagt en ny makeup och klivit i en klänning. Om trettio minuter ska vi gå hemifrån, för det är en kväll som innehåller pasta och rödvin på en uteservering, bara han och jag.

Det ska bli tjugotre grader hela helgen och vi har inte en endaste plan. Jag tänker att vi ska äta den där pastan, dricka rödvinet och bli alldeles mjuka tillsammans, sova länge och promenera bort lördagen. Stanna för kaffe och lunch, köpa godis från Hemmakväll och ligga skavfötters i soffan och spela musikvideos för varann.

En timme från en torsdag.

Lägenheten är tyst när jag kommer hem. Min man har gått till gymmet och min son har tagit pendeltåget till staden där hans andra pappa bor. Jag startar kaffebryggaren och plockar lite i vårt hem medan kaffet rinner ner. Kastar ner några färskpotatisar i en kastrull, river ner en näve dill och strösslar över salt. Skär upp en sallad, steker ett par korvar, rör ner gräslök i gräddfil, dukar på balkongen.

Sommar nu.

På tisdagskvällen får jag den där känslan, den av att det är sommar nu. Barnet har haft skolavslutning och spenderar hela dagen utomhus med sina kompisar. Min man och jag är på Åhléns när barnet textar att de ska hämta sushi och leka sanning eller konsekvens i en park.

Ska vi inte låta någon annan servera oss vår middag då? säger min man när vi går ut från Åhléns och jag sänker ner solglasögonen från huvudet och tar hans hand. Vi sätter oss vid de stora öppna fönsterna på en liten bistro. Ett glas vin till mig och en öl till honom och så varsin hamburgare. Jag har bara en tunn klänning men fryser inte alls.

Vid halv tio trär jag en tröja över klänningen och går för att möta barnet. Mina ben är bara men luften är fortfarande ljummen, i Vasaparken ligger filtar ännu utbredda, människor spelar kubb och någon grill glöder än. Himlen är fortfarande blå, ljuset är kvar.

Om att stå mer på kanten nu.

Jag minns alla skolavslutningarna som har varit. Hur vi stått på skolgården och hört kören sjunga om klockor som ringer ut. Jag har tittat på min son och inte haft en endaste kant inuti. Sett hur han sträckt på sig när han fotograferats framför syrenen. Jag minns varenda omplåstrat knä och vattenkammad frisyr. Minns tårtkalasen i vår trädgård efteråt.

Sedan flyttade vi till Stockholm och traditionen förändrades, blev till våffla med sylt och grädde på Observatorielunden efter avslutningen, bara han och jag. Vi fick tre såna avslutningar. Idag var sista dagen i åttan. Han skickar ett textmeddelande en timme innan vi ska mötas. Är det okej om vi skippar våfflan, vi tänkte gå och bada, skriver han. 

Jag visste att det skulle komma en sista skolavslutning. Ett sista luciafirande, en första gång att låta honom åka och bada själv, en första gång som jag inte behöver följa honom till tandläkaren. Det gör lite ont. Vi sparar våfflan till en annan dag, skriver jag och tänker att jag ska krama honom så hårt när han kommer hem.

Fyra månader och en vecka.

Det är måndag eftermiddag och jag har precis kommit hem från jobbet när det ringer på dörren. Där utanför står mina föräldrar. Jag stod inte ut längre, säger mamma. Det är fyra månader och en vecka sedan vi träffades sist. Vi pratade i telefon igår och jag sa att vi kan ses vecka tjugosju. Jag hörde tårarna i hennes röst när hon sa att det blev bra.

Vi promenerar runt kvarteret, plockar upp ett gäng pizzor och går hem igen. Sätter oss vid matbordet och de berättar vad som händer i mina bröders liv och vi berättar vad som händer hos oss. Min mamma och min son ställer sig rygg mot rygg, båda är prick en och åttiofem. Vi kramar dem innan de åker och jag säger att restriktionerna har släppt nu, det behöver inte gå månader till nästa gång. En timme efter att de åkt skickar jag ett hjärta till min mamma.

Nationaldagen.

Vi vaknar till den sjätte juni. Det regnar på andra sidan rullgardinen. Öppnar fönstret och kryper tillbaka ner under täcket. Molnen blåser bort och himlen blir blå för en timme eller två. Vi tar oss ut, promenerar genom Hagaparken och stora kyrkogården. Handlar till en indisk gryta, blir så fruktansvärt sugen på Gott&Blandat och norpar till mig en påse.

Det regnar när vi kommer ut, fäller upp paraplyerna och låter godispåsen pendla mellan oss. När vi kommer hem öser regnet ner och sedan fortsätter det så. De fixar vidare med taket och jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät.

Efter tystnaden.

Det blir panik i ett uppdrag och jag går från att arbeta sextio procent till hundrasextio. Tar trettiominuterspauser för att äta och går tillbaka till datorn. Springer fyrtiofem minuter på torsdagskvällen och i huvudet rullar excelraderna förbi.

När jag kommer hem från jobbet på onsdagen har min man bilat upp taket för att dra om lampkablar. Sedan går han lös på den gamla takrosetten för att ersätta med två likadana till lamporna i rummet som är både kök och vardagsrum. Jag sicksackar fram mellan bord och stolar som flyttas runt. Sedan påstår han att jag har gått med på att sätta upp bröstpanel i vardagsrummet, att jag sa ja när han frågade igår.

Barnet skickar ett textmeddelande vid lunch på fredagen, säger att de inte har några fler lektioner, att hela klassen går och badar istället. Han fortsätter att skicka meddelande då och då, berättar vart de tar vägen. Klockan åtta kommer han hem. Han har en pizzakartong i händerna, sätter sig i soffan och slår upp den och ser så vuxen ut.

Sommaren kom med juni.

Sommaren kom den första juni. Kom hem från kontoret och sparkade av klackar och byxor, drog blusen över huvudet och ersatte med en mjuk klänning. Mötte barnet och satte oss i Vasaparken, han med en bok och jag med en podd och solen mot de bara benen.

Gick hem och satte oss på balkongen och fastnade där. Barnet duschade och kröp i säng, min man kom hem och hällde upp varsin whisky och satte sig på bänken bredvid mig. Där satt vi tills solen försvann.

Och nu är det en permitterad tisdag och jag vaknar långsamt, under ett mjukt täcke och med balkongdörrarna öppna, med kaffe och datorn och alla orden i huvudet. Jag ska snart gå upp och kliva i en klänning, dra en borste genom håret och sätta solglasögonen på näsan och sedan promenera Stockholm runt över broarna.

Det här med att ha en femtonåring.

Jag står framför spegeln i hallen. Det är tidig morgon och jag är nästan redo för att gå till kontoret. Jag hör min son vakna inne på sitt rum. Han kommer ut i hallen och passerar mig samtidigt som jag lägger på läppstift. Jag är snyggare än dig, säger han när han går förbi.

Fint att han har självförtroende ändå.