Försöker blicka framåt men det är svårt.

Så går helgen. Besöket hos mina föräldrar gick bra. Det visar sig att de inte har ätit lagad mat på hela veckan så jag åker och handlar och stuvar sen makaroner, steker falukorv och klyftar tomater i hundra olika färger.

När jag åker därifrån är det med en känsla av att inte vara klokare. Jag vet fortfarande inte om hon vill leva. Hon säger att hon vill det, men jag vet inte om jag tror henne. En vecka tidigare ville hon dö, så varför skulle det plötsligt vara annorlunda när ingenting egentligen har förändrats?

När pappa skjutsar mig till tåget berättar han att han har läst mammas journal. Säger att hon var kliniskt död två gånger. Att hon först återupplivades i ambulansen och sedan igen på IVA. Jag kliver direkt in i min mans famn när jag kommer hem. Han frågar vad jag behöver och jag mumlar det här mot hans hals.