Om en gnutta sorgsenhet.

Och så gick allt tillbaka till det vanliga igen. För någon timme sedan åkte min brorsdotter hem till den lilla staden och livet blev lugnt och stilla. Jag tyckte om att ha henne här. Tyckte om att vara en familj om fyra. Hon var hos oss en vecka förra sommarlovet också och de pratar redan om nästa år, så jag tror att vi har oss en fin liten tradition.

Men det är fredag och jag har ingen fredagskänsla. Jag har en ny klänning med små prickar och långa ärmar och knyt i midjan, men jag har ingen helg i kroppen. Jag blev så ledsen tidigare idag, ett missförstånd mellan mig och Kim som orsakade sår. Det är utrett och utagerat och vi är bra igen, men det ledsna vill inte riktigt lämna.

Jag antar att det måste få vara så ibland. Känslor är känslor, de är inte farliga. Jag har ett glas rött bredvid mig och en kväll i soffan som väntar, kanske en bok, kanske något annat. Kanske bara känna den där sorgen eller vad det nu kan vara, tänka att det ledsna ändå kan vara vackert ibland. För om man är nio år in i ett förhållande och känner att det fortfarande är värt att oroa sig för, då måste det ju ändå vara rätt.

Dagarna.

Onsdag. Vi dräller in samtidigt, jag och barnen, de från eriksdalsbadet och jag från jobbet. Klockan är två minuter i fyra och vi hinner precis starta matchen i tid. Jag duschar i halvlek, sen springer vi runt varandra och sminkar oss och borstar hår och stryker kläder. Rusar till teven när det blir mål. Grannarna verkar titta med fördröjning, för de vrålar trettio sekunder efter oss. Trist för dem att våra segervrål avslöjade matchen.

Tio i sex står vi framför teven med skorna på och väntar in att officiellt ha vunnit matchen. Sen stänger vi dörren bakom oss och promenerar längs med strandkanten på Kungsholmen, tills vi kommer till Hornsberg strand. Utanför tapasrestaurangen väntar Kim. Vi introducerar räkor och musslor, oliver och chèvre för kusinen. Promenerar över andra halvan av Kungsholmen och hem, trillar ner i soffan vid tio och är helt slut.

Torsdag. Det är tyst i hela huset när jag vaknar, jag är den enda som behöver stiga upp. Ute är det redan så varmt att klockorna stannar. Textar barnen från tunnelbanan att de ska klä sig svalt och smörja sig med solskyddsfaktor och vara på badet ganska snart för att få bra platser. Jag ska jobba en hel drös timmar nu, sen ska jag åka hem till en grillmiddag och avsluta den här dagen med ett kvällsdopp med min lilla tillfälliga fyrmannafamilj.

Den moderliga balansen.

Så min brorsdotter har kommit till stan. De är nog nästan de bästa av vänner, min brorsdotter och min son. Fem månader i ålder skiljer dem, och femton mil ligger mellan dem i deras vardagliga liv. Ändå hittar de alltid tillbaka till varandra, födda in i sitt vänskapsband.

De har sommarlov, men det har inte de vuxna i familjen, så ungdomarna har fått pengar att spendera och tydliga direktiv om var de får vara och hur ofta de ska rapportera lägesstatus. Det verkar vara ett spännande liv. Vi satt bredvid varandra i soffan, Kim och jag, och tjuvlyssnade när de satt vid matbordet och gjorde sin budget och planering. Mycket charmigt att lyssna till. Det har gjort utrymme för glass varje dag genom att välja den billigare sorten från pressbyrån och spara den dyra glassen till när mormor kommer och tillbringar fredagen med dem, för då lär hon ju ändå betala. De är både söta och smarta, mina barn.

Idag ska de åka till gröna lund. Jag är livrädd. Jag vet egentligen inte varför, för det är under dagtid och de båda är tretton år och ansvarsfulla och relativt mogna för sin ålder. Men ändå. Jag är fortfarande så ovan vid att ha ett stort barn som kan röra sig hyfsat fritt och ta ansvar för sig själv. En del av mig tycker om känslan som kommer med det, medan en annan del vill ha tillbaka sin lilla bebis.

Det sista av juni.

Så blir det sista veckan i juni. Vi grillar på innergården, äter jordgubbar och glass och smulpaj. Har lägenheten full med människor och hundar, stolar som dras fram till soffan och kuddar slängs ner som sittdon på golvet. Olika människor, olika sällskap. Alltid balkongdörrar på glänt, älskar att tassa barfota över svala trägolv. Vi bokar sommarens resor, en weekend i Warsawa för oss alla tre och ett knippe dagar i Rom för bara mig och barnet.

Sista vecka i juni. Värmen är tillbaka, luften vibrerar på trottoarerna. Igår kom min brorsdotter, till på fredag ska hon vara med oss. Jag tänker att vi ska ge henne den finaste sista veckan i juni, lägga Stockholm vid hennes fötter. Ge henne lugn och ro från sina syskon, glass i valfria mängder och god mat. Bara så.

Midsommarafton.

Jordgubbar och knäckemacka och kaffe. Det regnar från sidan där ute, men inne är det varmt. Kliver i en klänning, svart i botten och med vita prickar som dansar ovanpå. En tjockstickad rosa tröja över. Svarta strumpbyxor, lackade lågskor och vit regnjacka. Båt ut till Fjäderholmarna och åtta personer runt ett av borden på verandan till en röd villa. Midsommarmat och grillbuffé, kaffe och desserter, en krans av blommor i håret. Ljusgula bubblor och rosa bubblor. Det enda barnet i sällskapet är mitt, och han är nästan som en vuxen. Så fin känsla. Så fin midsommarafton.

Nästan där.

Så jag är tillbaka på tåget. Jag är på väg hem. Jag kan inte riktigt minnas när jag var så här trött senast. Någon gång mitt under flytten, tror jag. Men jag sitter på tåget nu, och jag tänker att jag ska påbörja någon slags nedvarvning. Det finns ingen anledning att titta djupare ner i den där lilla appen med en symbol av ett brev, det är ändå ingen som kommer läsa mina mail förrän på måndag. Det finns ingen anledning att stressa upp sig nu.

Det har varit en bra dag. En väldigt bra dag. Och jag sitter på tåget nu, och jag kommer trilla in där hemma någon gång efter åtta. Jag hade så mycket energi igår, så jag ordnade med allt som annars skulle ha behövt fixas med ikväll. Handlade hem så vi klarar frukostar och spontana middagar och luncher, köpte bubblor och mascara och nagellack. Hittade en midsommarklänning, en sån som blir ännu finare med en grovstickad tröja över, och det är ju precis vad som behövs en midsommarafton. Jobbade en timme och målade naglarna, snittade om blommor och förberedde inför en torsdag på ett segelbåtsrace.

Men nu är det dagen efter och allt det där är klart. Jag är på väg hem. Där hemma gör barnet och mannen en helgstädning, och om ett par timmar kliver jag in i ett rent hem och in en fredagskänsla. Jag längtar efter att kliva in duschen, tvätta bort arbetsveckan och dra en morgonrock runt mig. Poppa en prosecco och knappt hinna dricka ett halvt glas innan jag somnar med fötterna i hans knä i soffan.

Jag är så jävla redo för en midsommarhelg nu.

Om segelbåtar och Göteborg.

Jag flänger och far. Steg upp klockan fem i måndags och klev in i en bil som tog mig till Göteborg. Mötte upp kunder och kollegor och spenderade dagarna två på Volvo ocean race. Man tänker ju att det är ett jäkla soft jobb, men testa själva att leka någon slags värdinna och vara trevlig och charmig och intelligent och intresserad sexton timmar per dygn. Det är ett tufft jobb.

Jag kom hem sent igårkväll, tog mig an mailinkorgen och stupade sen i säng. Drömde om brandskydd och försenade leveranser och projektuppföljningar. Idag är en kontorsdag, den enda på hela veckan. Det innebär att jag gör fem arbetsdagar på en dag. Det kommer ju inte gå, det hör ju vem som helst, men jag ger det ett försök iallafall.

Och sen blir det torsdag och då går tåget tillbaka till Göteborg för en sista dag på det där lilla segelbåtsracet. Jag lämnar Stockholm klockan sex och trillar tillbaka in i staden fjorton timmar senare. Det innebär att alla midsommarförberedelser måste ske ikväll. Nu har vi visserligen bokat bord på en skärgårdsö och har inte så mycket annat att fixa med än att köpa hem cava och rota fram nån blommig klänning ur garderoben, men ändå. Jag känner livet och stressen i mig.

Någon slags plan.

Det är en fredag i tre etapper. Den första ska precis avslutas. Det har varit en förmiddag av liv och rörelse, ett fullt kontor och högljudda kollegor. Avstämningar, planering och uppföljningar. Jag ska låta datorn glida ner i väskan, sätta solglasögonen på näsroten och gå mot etapp två. Det är den när jag sätter mig på ett café, beställer in lunch och kaffe och får ett arbete gjort. Det är ett arbete av det slaget att jag inte får ges tillgång till en internetuppkoppling, för då kommer det aldrig bli gjort.

När jag har gjort det i, säg tre timmar, då ska datorn få glida ner i väskan igen. Men i etapp tre av den här dagen ska den få stanna där. Då ska jag gå hem, korka upp en flaska prosecco och byta om, ta min man under armen och låta mig placeras på en filt på djurgården och vara betraktare av något slags skådespel. Jag är lite osäker på exakt vad det är som vi ska se, men mina svägerskor var tydliga med att det skulle ske.

Men först jobb, sen nöje. Etapp två av den här fredagen nu alltså.

Redogörelsen av en dag.

Vaknar av att det börjar röra sig i lägenheten, av att barnet stökar i köket och att min man placerar en puss på min skuldra och lämnar sängen. Tassar upp, slår på kaffebryggaren och står mitt i det stora rummet och tittar på alla deras små bestyr. Får en kopp kaffe i handen och norpar åt mig min dator och kryper tillbaka ner i sängen. Läser nyheter, går genom mailen, fyller på kaffekoppen.

Skippar sminket, låter vageln läka. Kliver i byxor och linne och kashmirtröja. Promenerar de få meterna till Fabrique, beställer kardemummabulle och kaffe. Jag har hela ovanvåningen för mig själv. Det är så varmt att jag sparkar av mig skorna och drar tröjan över huvudet. Jag vet inte om man får bete sig så på ett café, men jag är varm och jag har en deadline.

Går förbi ett blomsterhav och köper fem rosa pioner. Kommer hem, startar två maskiner tvätt och tar tag i nästa arbetsuppgift. Kommer på att jag nog behöver duscha. Drar en mjuk bomullsklänning över huvudet efteråt. En stickad tröja ovanpå. Låter håret självtorka och vageln fortsätta läka. Jobbar, dammtorkar, dammsuger. Går till hemköp och köper allt som ser gott ut. Det blir fruktansvärt dyrt. Checkar av ännu en box på min lista. Lagar laxtacos och spenderar en timme vid middagsbordet med männen i mitt liv.

Och nu är klockan snart halv nio och jag ska stänga ner datorn för idag. Jag har gjort det som behövde göras, dagens kvot av plikter är fylld. De nyss nämnda männen är på gymmet och jag ska sjunka ner i soffan, lyssna på surret från diskmaskinen och dricka ett glas rosé. Tänk att jag skulle bli en människa som tycker att det låter helt jävla underbart.

En beige och smärtsam historia.

Jag har en vagel i ögat. Det gör ont varje gång jag blinkar och jag måste äta ipren för att kunna titta mig genom dagarna. Jag är för ytlig för att vara på kontoret och samtidigt låta bli mascaran och inte heller har jag kunnat inte vara på kontoret.

För övrigt har jag nu inträtt den tid av året där hela mitt yttre går i samma färgskala. Solen har blekt håret till samma nyans som den har tonat min hud. Jag är en varierande skala av beige. Det är säkert trendigt någonstans.

Nä, det här blev en trevlig men mycket intetsägande liten paus i en övrigt hektisk dag. Över och ut och förlåt för att jag tog er tid och bringade ingenting annat än nonsens.

Om spontana dejter och kardemummabullar.

Jag tror att det bästa med sommaren är att vi blir så impulsiva. Vi sa god natt till barnet igår, tog varandra i handen och dejtade helt spontant en söndagskväll. Kom hem vid tio, till ett barn som sov med ett öga, och tömde diskmaskinen och plockade lite och la oss skavfötters i soffan. Jag tror att det kanske är den sortens dejtande som jag gillar allra mest, den när det liksom blandas in i vardagen och gör allting så enkelt.

Jag har förresten så svårt att få in i mitt huvud att jag inte har semester än. Jag glider runt i mjuka klänningar och glömmer bort hur det känns att ha krav på mig. Helgerna känns evighetslånga och när måndagen kommer är jag så oförberedd. Det är ändå lite lustigt, för årets mest hektiska tid börjar nu. Jag ska ta mig an den på bästa sätt, genom att mixa upp kontorsarbete med att jobba från balkongen och caféer och äta kardemummabullar varje dag.

Sommaren.

Och så blev det söndag. Jag sitter på balkongen med ett glas flädercider och isbitar och grannarnas musik strömmande från deras öppna balkongdörrar. Det är nåt harmoniskt som spelas, kanske sextiotal, kanske allra mest piano, kanske till och med franskt. Jag har hår som behöver tvättas och tjugoåttagradig luft mot min hud.

Jag ska lägga en timme på att arbeta färdig vecka tjugotre, sen ska jag kliva i en baddräkt och dra en klänning över huvudet, snurra upp det smutsiga håret i en knut och kliva i bilen och styra oss ut i skärgården. Spendera ett par timmar med att varva mellan att ligga på en klippa och kasta oss i havet. Och så komma tillbaka till balkongen i eftermiddag, till prinskorvar och färskpotatis, gräddfil och gräslök och en sillbit.

Om den sista dagen i sexan.

Fredag. Jag hoppas att solen kämpar sig fram idag. Att den om en timme kommer skina ner över en skolgård där min son står och tittar på när kören sjunger att klockan snart kommer ringa ut. Idag gör han sin sista dag på mellanstadiet. Om tio veckor har jag ett barn som går på högstadiet. Det är ganska stört.

Han var så fin när han gick för en liten stund sen, i sina propra ljusblå chinoshorts och en ny ljusgrå bomullsskjorta, putsade sneakers och välkammat hår. Jag ska jobba en stund till, sen ska jag möta min mamma som kommer med tåget och så ska vi ge min son ett värdigt skolavslutningsfirande. Jag tänker crêpes kanske, eller våfflor. Eller tårta. Är även sugen på blåbärsbullar. Åh, vi får se. Barnet får styra oss idag.

Konstiga dagar.

Det var så konstigt att gå och lägga sig i normal tid igår, det var ju lördag. Fast det var det ju inte, det var en vanlig onsdag som råkade vara en ledig nationaldag. Vi gick femton kilometer igår, genom Hagaparken och Östermalm och Gärdet. Passerade en operakonsert och en galopptävling, damer i hattar och häpnadsväckande många män som hade matchande flugor med sina hundar. Åt blåbärspaj och drack cappuccino och avslutade med konjak.

Och idag är det en torsdagssöndag och jag hänger på kontoret. Mer typiskt för en torsdag än för en söndag. Fast snart ska vi stänga ner datorerna för en stund, hoppa in i en bil och åka ut till en gammal kollega som tänt grillen enkom för vår skull. Sen väntar en eftermiddag på ett café för mig och min dator och så en timme hos psykologen. Någon gång efter det behöver även införskaffandet av en passande skolavslutningsklädsel för en trettonåring ske, och sen är det nästan fredag och nästan helg igen.

Som sanden i timglaset osv.

Vaknar till en tisdag där värmen plötsligt är borta. Det gör ingenting, inte ännu. Drar benen genom ett par jeans, knäpper en mjuk bomullsskjorta och kavlar upp ärmarna. Brunbrända fötter och orangeröda tånaglar. Mascara, rouge och läppglans, nytvättat hår samlat i en snodd. Väntar på tunnelbanan i hundra år, åker två stationer på lika lång tid och blir otålig, kliver av och går hem. Jobbar, jobbar, jobbar. Fjorton koppar kaffe och en skumraket. Så försvinner den första delen av min dag och nästa del ska snart ta vid.

Tusen och ingenting.

Det var en sån där helg där vi hade tusen planer. Men istället för tusen saker att göra så kom det en topp i värmeböljan och vi orkade ingenting, ville ingenting. Bara promenera långsamt på kokheta gator, gå bredvid vatten som man kunde doppa fötterna i, förbi uteserveringar att dricka cava på mitt på blanka dagen, spendera kvällarna i soffan framför nån dålig serie.

Så det var vad det blev. Frukost på balkongen. Bara fötter i vattnet och sandalerna i handen vid Norr Mälarstrand, cava på en sommargågata vid Mariatorget, musslor på en uteservering ett par gator från oss. Tidiga kvällar i soffan, två avsnitt av en dålig serie och en dålig film. En kanna Pimm's. Glass både en, två och tre gånger. Så jävla perfekt.

Om förstörda ägg.

Klänningarna ligger på översta hyllan i garderoben. Jag ställer mig upp i sängens fotända och börjar bläddra bland tygen. Han kommer in i sovrummet, lutar sig mot dörrposten och tittar på mig. Så går han fram till mig, gläntar på morgonrocken och låter händerna försvinna in. Han placerar en puss på min mage och mina fingrar trasslar in sig i hans hår. Hans händer glider ner längs mina ben, följer mina lår tills de landar i knävecken. Då rycker han till, och jag faller bakåt ner i sängen. Han följer efter. Jag tror inte att jag vet någon bättre fysisk känsla än den av tyngden från hans kropp över min. Av mina särade ben och han mellan dem. Han kysser mig, och jag mumlar att äggen kommer koka för länge. Hans läppar hittar den där lilla platsen i min nacke där all min svaghet bor, och jag säger att jag ändå inte var så sugen på ägg.

Det allra sista från maj.

Det är den sista maj och klockan är en bit över nio. Jag har kommit hem från jobbet, städat badrummen och mött upp min man på Odenplan. Han har beställt från Matsmart, så där som han gör ibland, för det är miljösmart och ekonomiskt och de som driver det är hans gamla kollegor. Det skenade nog när han lade ordern, för det är bara mazariner och skumraketer och lakrits i lådan. Och så lite müsli.

Men det är den sista maj och klockan är en bit över nio. Jag har plockat in alla varor, stuvat om i skafferiet och svurit över att vi måste bygga om köket snart. Han har stått bredvid, ömsom framför spisen och ömsom hackandes framför en skärbräda, och Adrian har suttit vid matbordet och gjort terminens sista läxor. Efteråt går de båda och tränar och jag skrapar bort färg från en dörrpost, slipar den så att den blir alldeles len.

Det är den sista maj och klockan är en bit över nio. Jag har duschat bort dagen och klivit i trosor och en lång klänning, dragit en stickad tröja över huvudet. Ingen makeup, ingen parfym, bara hudkräm. Klockan är en bit över nio och det är inte ens juni än, men det är fortfarande skönt i luften. Jag väljer att gå till affären lite längre bort, balanserar på trottoarkanten när jag passerar alla uteserveringar som ligger på rad. De är fortfarande nästan helt fulla, rosévin och cava i glasen, människor med filtar över knäna.

Och jag går där bredvid uteserveringarna på rad, för att köpa mjölk och bananer, i en långklänning och stickad tröja och bara fötter i sandalerna och klockan är lite över nio och det är fortfarande ljust och varmt och människorna är glada och jag känner hur det känns så mycket som sommar, och det känns så jävla fint.