De står i fikarummet när jag kommer ut från mitt sista möte. Jag rullar med axlarna, lutar huvudet åt sidorna för att stretcha musklerna. De tittar på mig. Du ser ut att behöva ett glas vin, säger en av dem och jag svarar att jag har svårt att säga emot. Vi tittar på varandra. Ska vi inte ta det då? säger hon och vi svarar ja med enad röst.
En timme senare lämnar vi våra tomma vinglas på restaurangens bord och säger hej då, fäller upp våra paraplyn och promenerar åt varsitt håll. Kommer hem till en mörk lägenhet. Tänder lamporna och plockar fram det som är tänkt att bli kvällens middag.
Min chefsbästis - låt oss kalla henne Dana - ringer när jag drar loss grönkålen från sin stam. Vi pratar de femtio minuter som det tar för maten att hamna på bordet. Under tiden har mannen och barnet kommit hem. En dukar bordet och den andra tänder stearinljusen.
Och jag tänker under tiden, genom de olika stunderna, att det är ett fint liv. Det är ett fint liv, det här. Det är så enkelt att glömma det ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar