Vuxet.

Igår var vår sista dag, bara vi två. Idag kommer barnet hem. Fast det enda som jag kommer se av honom idag är en rufsig kalufs under ett täcke, för vid sextiden kommer arbetsdagen glida in i en kväll med rödvin, minigolf och vänner.

Vi åt på en liten tapasrestaurang igår. Den ligger precis runt hörnet från oss, vi har gått förbi den tusen gånger och sagt att vi borde äta där varje gång. En flaska rödvin och ett bord fullt av smårätter att dela. Hans sneda leende över bordet och den där blicken som gör att det skapas ett begär i mig. Ett så väldigt värdigt avslut på vår väldigt vuxna vecka.

Om viktiga saker.

Jag ber om ursäkt för fyllebloggandet igår. Eller nej, det gör jag nog förresten inte. Vi har fina dagar. Jobbar bort dagarna och möts hemma när eftermiddagen blivit sen. Äter gott, dricker gott. Pratar med varandra, tar på varandra. Ligger med varandra.

Jag tror att det pratas för lite om det, om sex i långa relationer. Jag tror att det är normalt att det går i cykler. Att man jobbar och städar och handlar och lagar mat och tvättar och är förälder och underhåller vänskaperna och så har det plötsligt gått tre veckor utan att man haft sex.

Eller sex veckor eller tre månader eller vad det nu kan vara. Jag tror att det är så det är. Och det är okej. För sen kommer det en period, som ett sportlov utan barn hemma, som gör att en del av plikterna försvinner och andra saker kan leva upp. Som sexlivet. Ibland kommer det naturligt och ibland får man trevande hitta tillbaka till det. Det är okej, det är normalt.

Så jag ber inte om ursäkt för fyllebloggandet igår. Vi är i en bra fas just nu. Det är lika lite att skämmas över som när det är mindre bra. För den tiden kommer ju också, för det är så det är. Allt annat är omöjligt när man varit tillsammans i en halv evighet. Eller längre, eller kortare.

Jävligt fint.

Så kommer tisdagen och vi bestämmer oss för att äta rökta räkor till middag. Vi är barnlediga, barnet har sportlov och spenderar veckan hos sin far. Vi maxar kvällarna med långa middagar och rödvin och högljutt sex. Förlåt för ärligheten, men jag har tre glas bubbel i mig och en hand på mitt lår.

Jag känner mig uppvaktad och sedd och älskad. Det är fan fint.

Stunder.

Måndag. Ligger längre i sängen än vad tiden egentligen räcker till. Förbereder inför möte medelst möte. Linssoppa och knäckemacka. Tjuvtittar på klipp från Oscarsgalan. Älskar Lady Gagas svarta, böljande bakelse och Charlize Therons strama, isblå skapelse.

Vid femtiden har fyra små svarta korn från min mascara lagt sig på mitt vänstra kindben. Solen går ner på andra sidan hustaken mittemot mitt kontor. Det är den tjugofemte februari och trottoarerna har börjat sopats.

Livet mer än döden.

Den här morgonen för tre år sedan satt jag i vår bil. Var på väg till Stockholm, vi hade inte flyttat ännu då. Så ringde min man och sa med bruten röst att hans pappa inte hade vaknat den morgonen. Han är borta. Det är tre år sedan idag.

Så idag åker vi hem. Vi ska spendera kvällen hos hans mamma, systrarna och vi. Minnas och vara tillsammans. Och imorgon kommer vi vakna upp till en lördag då min brorson ska döpas. När man tänker efter är det en helg som handlar om livet.

Snart så.

Klockan är åtta och jag kliver ut på trottoaren. Himlen har tagit en blågrå ton bortom hustaken. Jag promenerar vår gata hela vägen ner till centralstationen. Går genom gamla stan. Där är det ännu tomt på turister. Mina skor blir gråa av dammet från trottoarernas grus.

Jag putsar skorna blanka när jag kommer till kontoret. Nio timmar senare gör trottoarerna dem dammiga igen. Jag köper nya tulpaner, de som står i vasen på matbordet har redan vissnat. Köper vitaminer, för vi känns alla så trötta. Efter middagen säger jag bara fem minuter i soffan, sen städar vi. 

Jag har suttit här i en kvart nu.

Igår och idag.

Vi sitter runt ett långt bord. Beställer prosecco under tiden som vi läser menyn. Jag kan inte bestämma mig för om jag vill ha ravioli eller risotto. Jag säger det till servitrisen. Ravioli, säger hon bestämt och sätter pennspetsen mot pappret. Ravioli, upprepar jag och hon nickar.

Dagen efter går jag till doktorn. Han tittar i båda mina öron, jag säger att det inte blev bättre av behandlingen som vi testade, berättar att smärtan har vuxit sig starkare i det vänstra örat. Han tittar och hummar och tittar igen.

Så håller han ett medicinskt instrument som ger från sig toner mot mina öron, ber mig jämföra vilka ljud jag hör bäst. Vissa ljud hör jag inte alls. Han tittar på mig och säger att det är helt normalt, men sättet som han säger det på får mig att tro att han far med en osanning.

Jag går därifrån med remiss till en öronläkare. Köper en tjock sagobok som doppresent till min brorson, en pokébowl till lunch och så tillbaka till datorn.

Om Kafka och tiramisu.

Vi ligger bredvid varandra i soffan. Mitt huvud mot hans bröst och hans ben över mina. Vi bokar en resa till Prag. Det blir han och jag, hans systrar och hans mamma. Den sista helgen i mars fyller min svärmor sjuttio år och vi ska spendera den i Prag, men det vet hon inte än.

Så blir det tisdag och jag laddar ner en Franz Kafka i min bokapp. Tänker att vi säkert kommer gå förbi huset där han levde, att jag måste ha läst någonting av honom. Kliver in på kontoret och startar dagen med att ta ledigt de två dagarna i anslutning till den där helgen.

Så ringer telefonen och det är en kollega från Göteborg. Imorgon ska vara säljare på konferens och ska vi inte äta middag ikväll när jag är i Stockholm? Jag säger ja självklart och bokar bord. Så växer sällskapet från två till fem till sju till tio. Jag ringer restaurangen och bokar om två gånger.

Och där är vi nu. En timme bort från en middag tillsammans med nio kollegor på en italiensk restaurang. Jag tänker risotto och rödvin och tiramisu. Jag har Frank Kafka i huvudet och känner mig kulturell.

Hej måndag.

Klockan är en bit efter sju när jag kommer hem. Det står en avsvalnad tallrik med spaghetti och köttfärssås på matbordet. Bredvid ligger barnets matteböcker utspridda. De sitter lutade över böckerna, både barnet och hans bonusfar. De löser något bråktal tillsammans. Jag äter den nästan kalla maten och lyssnar på de matematiska uträkningarna.

En försvinner iväg till gymmet och en annan in i ett datorspel. Jag drar klänningen över huvudet, knäpper av behån och kliver ur strumpbyxorna. Pyjamasbyxor och tröja. En näve isbitar i ett glas, några droppar citronsaft och så iskallt vatten. Ovanför oss går en tvättmaskin in i centrifugeringsfasen. Vår kristallkrona skakar.

Skriver några rader på min bok. Jag har nog inte ruvat färdigt på handlingen ännu, för orden sitter fortfarande så hårt inom mig. Lägger mig på rygg i soffan, fötterna ovanpå ryggstödet. Googlar Elverket, ostron och champagne, tänker ja tack. Så smäller diskmaskinen till och stannar mitt i ett program. Den kommer nog aldrig mer starta.

Nio och en halv poäng.

Så blir det söndag. Jag har längtat så länge efter en sån söndag som vi har haft idag. Så många söndagar som vi har snickrat, slipat, målat. Det har gett oss en fin lägenhet, men det har också tärt på mig. Jag behöver ledighet, jag behöver oplanerade dagar.

Så kommer en söndag då vi kliver utanför dörren. Går genom Vasastan, in på Östermalm. Kliver in i de små antikaffärerna som har öppet. Jag vet att det bara är februari, men det är som att våren virvlar runt i luften. Köper gula tulpaner och ställer i en vas på matbordet.

Vi kommer hem samtidigt som mörkret faller utanför våra fönster. Jag häller upp ljusgula bubblor i höga glas och sjunker ner i soffan. Säger att dagen nästan har varit helt perfekt. Han frågar varför bara nästan och jag säger att de där maskinerna med tvätt i förmiddags kunde ha varit en brunch någonstans istället. Han lyfter upp mina fötter i sitt knä, pressar tummarna försiktigt mot fotvalvet. Nästa helg älskling, säger han.

Om en indisk middag och en prickig klänning.

Lördag. Om en liten stund kommer min svärmor att knacka på dörren. Imorgon åker hon och min svägerska på skidresa, men ikväll ska vi fira min andra svägerskas födelsedag. Vi ska äta på en indisk restaurang. Det var där jag för första gången presenterades för dem.

Jag tror att jag ska ha min nya pretty woman-klänning. Jag hade den i torsdags, på alla hjärtans dag. Den är väldigt brun, sa min man. Den är väldigt prickig, sa min son. Men skit i dem, jag kände mig fin. De egna tankarna om en själv är alltid viktigast.

En annan dag.

Om igår var rosor och rödvin, ostron och champagne, så är idag städa och dona. Barnet ska på klassfest och imorgon kommer svärmor. Det betyder att lägenheten måste putsas upp i någon slags glans och att barnet behöver mötas upp i en annan stadsdel mot kvällen.

Det är kanske inte särskilt betungande uppgifter, men det är tusan inte heller en bukett röda rosor och en fin flaska rödvin, min hand i hans, skaldjur och råraka och råbiff och champagne. Fast så är väl kontrasterna det som gör saker fina också.

Alla hjärtans dag.

Jag smyger i mig den sista biten av chokladen från igår. Den dammiga smaken av kakao vilar tungt mot gommen. Jag drar en borste genom det nytvättade och fönade håret, fixerar lockarna med hårspray. Frågar barnet om det är säkert att han klarar sig själv.

För kvart över sju väntar ett bord i vårt namn på Wasahof. Ett bord för två. Även om alla hjärtans dag kanske är ett kommersiellt påhitt så är det inte särskilt dumt att äta en romantisk middag på tumanhand med den man älskar. De som säger att man kan göra det vilken dag som helst tenderar att sällan göra det.

Jag stryker med handen över det silkiga tyget i klänningen, häller upp ett litet glas vin och sätter mig vid matbordet. Känner hur smaken av rödvinet rullar mot tungan, gifter sig med den tunga chokladen. Väntar på att min man ska komma hem och göra sig redo för vår kväll.

Mitt barn steker pannkakor till middag.

Om barnet och det som egentligen inte är mitt fel.

Jag säger det när vi sitter vid middagsbordet, att jag har pratat med hans pappa. Jag säger det försiktigt. Det visar sig att det handlar om att han inte får bo hos sin pappa. Det finns så mycket som jag skyddar mitt barn från, sanningen om varför han bara bor med mig är en av dem. Jag får fortsätta bära den. Jag tar hellre skulden än att min son bär sorgen.

Dagen efter kommer han hem med en chokladkaka. Det är en present till mig, för att han har gjort mig ledsen säger han. Jag frågar om han vill hjälpa mig göra research i skärgården i vår, hjälpa mig komma på den perfekta platsen för min bok att ta plats. Han nickar och berättar saker som han vet om öarna, sånt som jag inte visste att han visste.

Jag bryter en bit av chokladen. Den är så mörk att det nästan dammar kakao. Han ligger i soffan bredvid. Ömsom läser, ömsom berättar om något som han läser. Och jag tänker att jag kan bära alla skulder i hela världen för honom.

Om allt det svåra.

Det är ljust när jag går till jobbet. Min hud är fnasig på kinderna och tunn under ögonen. Alldeles snart är vi halvvägs genom februari. Häromdagen stod det i väderprognosen att det skulle vara tio grader senare i veckan, fast de ändrade det sen.

Jag äter en kanelbulle på eftermiddagen. Inte för att jag är sugen, utan för att den finns där. Efteråt får jag ångest, jag kunde ju nästan inte knäppa mina kostymbyxor förra veckan. Sen får jag ångest över ångesten, över att jag bryr mig, över att jag inte bara köper större byxor. Men sanningen är att jag inte vill köpa större byxor.

Jag kämpar med mitt barn. Han dundrade så plötsligt in i tonåren. Tappade bort sig själv, tappade bort sina vänner samtidigt. Nu är det som att han kämpar för att hitta tillbaka. Jag gråter efter att mitt ex berättat att barnet sagt att jag inte lyssnar på hur han mår. Min man klappar mig över ryggen och säger att det är sånt som tonåringar säger.

Stannar kvar här.

Så rullade en ny vecka in. Jag håller ett möte på förmiddagen och det sker under en så konstig stämning. Jag vet inte om det är mig, deltagarna eller ämnet som det är fel på. Rusar vidare till veckans föreläsning, för varje måndag ska jag sitta i en skolbänk mellan tretton och nitton.

Kommer hem och möter min man i hallen, han har gymbagen över axeln. Barnet gör mig sällskap vid matbordet, äter ännu en portion fast det bara var en timme sedan han åt. Han berättar om sin dag och jag berättar om min. Så går han och duschar och jag sjunker äntligen ner i soffan, tänker att jag har fyllt kvoten för min måndag.

Livet osv.

Så blir det lördag. Jag vaknar innan klockan hinner slå åtta, vaknar av att jag måste veta hur boken som jag läser ska sluta. Sticker in handen i garderoben och får ut en tunnstickad tröja. Smyger över de knarrande golvplankorna, behöver kaffe.

Vårt nya matbord står där kök passerar över till vardagsrum. Sex nya stolar tar plats runt det. Det är orkesterstolar som Sven Markelius ritade till Helsingborgs konserthus på trettiotalet. Kanske är de för stora för rummet, jag har inte bestämt mig än.

Vi är sams igen. Jag insåg att det inte var någon särskild händelse som skapade känslorna, att det är stress som har oss i sitt grepp. För mycket i kalendrarna, för många deadlines, så höga krav. Och det känns som att det har varit vinter i en evighet nu.

Varje dag tänker jag att jag vill skriva en bok. Det handlar inte om en vilja att bli utgiven, jag vill bara se om jag kan. Men jag har inga idéer till en bok, vet inte vad jag vill skriva om. Jag har orden i mig, men jag har ingen berättelse att berätta.

Jag har druckit två koppar kaffe och läst ut min bok. Min man sover fortfarande bredvid mig, fast klockan snart är halv elva. Det är bara han och jag, barnet är hos fadern. Vi ska äta en asiatisk avsmakningsmeny ikväll. Jag minns inte om det var sju eller nio rätter.

Fast det är ikväll, det är många timmar kvar. Jag tror att dagen ska få fortsätta så här länge till. I trosor och tunnstickad tröja och med de kalla trägolven långt bortom värmen under täcket. Inget jobb, inga krav, inga bråk, inget alls. Bara en lördag.

Ibland känns det.

Jag har dragit mig undan, sitter under täcket i min säng och funderar. Jag undviker min man. Vi har bråkat. Eller, jag har bråkat. Han märker förstås den frostiga stämningen, men jag är inte säker på att han förstår orsaken. Jag orkar inte berätta den för honom. Vill nog hellre bli lämnad ifred en stund. Kanske behöver jag bara svalna av.

Orsaken till vårt gräl är att han är självcentrerad. Ibland känns det som att jag inte riktigt får plats i vår relation. Ibland känns det som att den är så fylld av honom. Ibland känner jag mig så oviktig. Som att jag skulle kunna gå ut genom dörren och det skulle ta flera veckor innan någon märkte att jag var borta. Ibland känns det så. Jag borde berätta det.

Lite roligt, lite stressigt.

Igår startade jag en utbildning. Den inleddes med två dagars teambildning och för en liten stund sedan avslutades den andra dagen. Hädanefter ska vi gå en dag i veckan under de kommande nitton veckorna. Både igår och idag bestod dagarna av olika samarbetsövningar. Jag är en teoretisk person, just de där gruppövningarna är inte min bästa grej. Men det gick bra. Var lärorikt och allt det där. Till och med lite roligt.

Nu har jag just kommit hem och klockan är halv sex och jag har startat datorn. Fattade ett beslut igår om att inte ha koll på mailen under utbildningsdagarna. Snabbkikade nu och det verkar inte ha brunnit någonstans. Jag vet inte om jag ska fortsätta sitta med datorn i knäet och svara på alla de där mailen, kanske även förbereda inför morgondagens alla möten, eller om jag ska ta stressen imorgon. 

Det vore så skönt att få slänga sig i soffan och titta på netflix och bara tömma hjärnan. Men det kommer innebära en hemsk arbetsdag imorgon. Kanske en timme med datorn och sen soffan. Mmm, soffan.

En lördag, en söndag.

Stockholm är vitt. Snön låg hårt packad mot trottoarerna när vi promenerade hem från restaurangen som gav oss vår söndagsmiddag för någon timme sedan. Snön är fortfarande vit, ännu har inte avgaserna färgat av sig. Det var en promenad under snötäckta trädkronor, längs med parker och över broar med gnistrande istäcken under sig.

Igår var vi i den lilla staden. Den som var vår hemstad fram tills för några år sedan. Min son känner inte igen sig där längre. Minns inte hur torget ser ut eller vilket café som var vår favorit. Jag antar att det blir så när man är så ung som han är, att tidiga minnen behöver lämna plats för det som kommer efteråt.

Om lördagen var livlig så blev söndagen desto lugnare. Den förstnämnda innehöll fyra familjer i samma rum, sjutton pizzor som skulle bakas och två månader av samtal att ta igen. Men söndagen har varit en långsam morgon, kaffe i sängen och sen inget jobbigare än förhör inför veckans prov i romarriket, att hjälpa till med en svenskauppgift och att rätta en matteläxa. Och så den där promenaden till och från middagen.

Bara små korta hej nuförtiden.

Det snöar hela dagen. Det är fortfarande ljust när jag tar bussen från jobbet. Ringer mitt barn och ber honom möta mig för en lättare fredagshandling, fast vi börjar med varsin chokladboll på ett nytt café. Så handlar vi allt som vi kan tänka oss till lördagsfrukosten, han väljer en läsk och vi plockar godis. Jag köper en flaska vin och vi promenerar hem genom en snöstorm.

Och nu sitter jag i soffan, rödpanget är upphällt i ett glas bredvid mig och godiset likaså. Alldeles nyss ringde min man och berättade att han är färdig hos barberaren och på väg hem med sushi till middag. Barnet häller upp sin läsk och jag tänker att jag ska avrunda det här. Duka bordet, invänta en man och en middag och göra mig en fredagskväll.