Om regn, handväskor och berusning.

Det är ännu en regnig kväll men det gör ingenting, för vi tittar på dåliga videos på youtube och delar på suröl. Jag skrollar sidor upp och ner med handväskor. Pendlar mellan att vara väldigt snål och oerhört generös när det kommer till handväskor.

Jag har lagat en sallad med kyckling och getost, soltorkade tomater och oliver och ruccola och röd quinoa. Lyssnat på The Chicks nya album och inte kunna stå stilla. Har textat med Dana om att dricka vin tillsammans, för det har gått flera veckor och jag saknar henne.

Så häller min man upp ännu en suröl i varsitt glas och jag tittar på honom med ett öga. Det är alltid så jag märker att jag är salongsberusad. När jag blir berusad på riktigt leker jag flygplan, men tack och lov är det flera år sen sist.

Klättrande rosor och solsken.

Klockan är tjugoettrettio när vi städar undan efter middagen. På köksbänken står resterna av en blåbärspaj, över köksbordet lyser skomakarlampan svagt. Min man ligger i soffan och läser på sin platta. Vid matbordet sitter barnet kvar. Han har fastnat i en bok.

På radion pratade de idag om att gå i pension. Jag vill bo i en liten by i Italien eller Frankrike när vi blir gamla, sade jag. Portugal är fint, sade han. Ja, sade jag, för så länge som det är ett litet kalkstenshus med kullerstenar utanför och rosor som klättrar kan det vara vartsomhelst. Vi borde spara till det, sade han. Ja, sade jag, det borde vi faktiskt.

För en stund sedan, medan blåbärspajen svalnade på köksbänken, startade vi vårat sparande till ett litet vitt hus med klättrande rosor. Där ska vi bo när vi är gamla, han och jag.

Väntar på åskan.

Tisdag kväll och regnet öser ner bakom mig. Balkongdörrarna står på glänt och köksfönstret helt öppet, släpper in doften av sommarregn. Vi promenerade förbi en marina tidigare idag, min man och jag, satte oss på en brygga över vippande vatten och åt grillad spetskål och drack rosévin. Promenerade hem, lade oss under en filt i soffan och sov bort två timmar.

Vaknade av att barnet stod i hallen, ännu någon centimeter längre än sist. En sista kopp kaffe och en ny bok, sedan steker vi pannkakor till middag. Blåbärssylt och vatten med citronskivor, regnet som strilar ner bortom de öppna fönsterna.

Kantareller och bubblor.

Vi kommer hem sent på söndagseftermiddagen. Det är fortfarande bara han och jag.  Vi tumlar in fullastade med kantareller från timmar i en svampskog och sjutton papperskassar från en gigantisk Ica som vi råkade passera. Jag trycker in våra sängkläder i tvättmaskinen samtidigt som han börjar plocka med maten.

Han tar fram de rökta räkorna som vi köpt, rostar bröd och lägger ostar på en skärbräda, fyller varsin skål med aioli och poppar en flaska champagne. Så det ser ut här, säger han och jag tittar på vårt kök och vardagsrum. Det är stökigt men inte skitigt och ibland trivs jag som allra mest då. Vi tar det sen, säger jag.

När vinet är slut skakar han varsin gin fizz och sedan plockar vi, dammar och dammsuger, bäddar rent i sängen och hänger en tvätt framför de öppna balkongdörrarna. Mörkret har fallit sedan länge när vi varma och lite berusade hamnar i sängen.

Vaknar till en måndag. På en tidning på köksbänken ligger kantarellerna och väntar på att bli en macka ikväll och en svampsås imorgon. Trägolven är rena och svala, det doftar av morgonluft och sköljmedel. Idag är första dagen vi båda har semester.

Kvinnor och män, musslor och chablis.

Det visar sig att lite kvinnlig fägring är allt jag behöver för att humöret ska vända. Jag spenderar dagen med min svägerska. Vi skrotar runt i hennes lägenhet, promenerar bland blommor i ett växthus, pratar en massa strunt.

Kommer hem igen, sitter här i min soffa och har en hallonröd drink i en champagnekupa, en rund isbit och immigt glas. Om en liten stund ska jag ta med glaset in i sovrummet och välja bland klänningarna, duscha bort dagen och sen göra mig redo för en kväll med min man. Planen är musslor och chablis och kanske en chokladfondant.

Har jag hunnit tänka för mycket?

Fredag. Jag hinkar kaffe, har en rastlöshet som skaver i mig. Promenerar, läser ut min bok på en parkbänk intill en fontän, solen bränner mot mina svarta byxor. Hittar en författarblogg och läser tips efter tips, öppnar dokumentet med mitt manus och breder ut texten.

Det är bara jag och min man hemma. Egentligen skulle idag vara hans sista dag innan han går på semester, men så kommer det inte bli. Jag säger att det är för lite drama i vårt förhållande. Åh helvete, säger han. Han går till gymmet och jag ska springa intervaller nu, tänker att kanske rinner rastlösheten bort om jag springer mitt allra snabbaste.

Kyrkor och utbrott.

Jag är inte lika grinig idag. Eventuellt var jag en liten aning grinig i förmiddags, men sedan hotade jag min son med att ge honom en spark i röven och han svarade med att skratta åt mig, ett sånt där bubblande skratt, och då rann det bara av.

Vi tog pendeln till Uppsala imorse, han och jag. Skulle promenera förbi slottet och domkyrkan, men eftersom jag bara lade två sekunder på att granska kartan och sedan stoppade telefonen i väskan så fick vi se ganska mycket mer. Det var fint.

När vi väl hittade domkyrkan, vilket man förresten lättast gör genom att titta upp, så satte vi oss på uteserveringen mittemot. Åt lunch och drack bubbelvatten och åt glass till efterrätt. Sedan fick jag muta min son till att följa med in i kyrkan och titta på kungagravar med mig. Sånt uppskattar femtonåringar.

Hursomhelst, efter ännu en uteservering så hoppade vi på varsitt tåg. Hans tog honom en timme norrut och mitt tog mig en timme söderut. Kom hem till min man som just stängde ner för dagen. Hällde upp varsitt glas amarone och beställde middag och nu, nu är det okej att spendera resten av kvällen i soffan.

Ingen bra dag.

Jag läser två romaner på två dagar. De är så välskrivna att mitt självförtroende kring mitt eget skrivande rasar ner till fotknölarna. Jag kan nämna tusen saker som är dåligt med min bok. Tänker att allting måste suddas ut, jag måste börja om.

Jag blir irriterad på min man som jobbar hemifrån för tusende veckan i rad. Han sitter i sina möten hela dagarna och det känns som att jag knappt ens får andas så att det hörs. Sedan blir jag förbannad på min son över en skitsak. En timme senare blir jag arg på mig själv för att jag inte orkar springa mer än tre kilometer. När jag kommer hem lyser skärmen på min jobbtelefon upp. Jag vet att du har semester, men...

Jag har exploderat fyra gånger idag. Eventuellt har jag någon explosion kvar, vi får se. Min man föreslog just en uteservering och något riktigt onyttigt till middag, antagligen mest för att rädda sin egen röv men jag tänker ändå beställa det största vinglaset de har.

Det bästa jag fört över till honom.

Jag stannar kvar i sängen när min man går upp för att ansluta till dagens första möte. Alla andra dagar har jag gått upp med honom, stoppat datorn i väskan och startat dagen på ett café, ätit frukost och skrivit bok. Men idag stannar jag kvar i sängen. Han ställer kaffekoppen på mitt sängbord och jag tar upp boken som jag lämnade oavslutad igår.

Vid tio går jag upp. Då har jag ätit frukost i sängen och läst bort två timmar. Barnet vaknar och vi klär på oss och går till caféet, frukost till honom och banankaka till mig och så sitter vi där i tystnad och läser ut våra böcker. Äter cafégröt till lunch och promenerar sen tvärs över stan, först till hans favoritbokhandel i gamla stan och sedan till min på Kungsgatan.

Kommer hem och sätter oss i soffan, slår upp de sprillans nya böckerna och försvinner in i någon annan värld i ännu någon timme. Är ni nördar eller? frågar min man mellan något av alla hans möten. Ja, säger vi.

Livet, böckerna och allt det andra.

Jag lämnar min andra semestervecka på söndagen. Vi sjunker ner på balkongen på kvällen, barnet ställer en påse från Hemmakväll på bordet och sedan blir vi kvar där. Jag kommer på att jag har varit i farten nästan jämt de här två veckorna, nästan ingen tid alls har tillbringats stilla med en bok. Istället har det tränats och sprungits, promenerats mellan caféer och restauranger, skrivits flera tusen ord.

Så kommer måndagen och jag drar med fingertopparna över bokryggarna som barnet och jag köpte när min semester just skulle börja. Fastnar för en och sätter mig i soffan, en kopp kaffe och så sitter jag helt stilla i nästan två timmar. 

Kantareller och smultron.

På en tidning på köksbänken ligger en hög kantareller, och i en liten skål intill ligger nyplockade smultron. Vi spenderade de första timmarna av idag i skogen på Muskö. Vi är hemma och vänder nu, barnet ska gå till Hornsbergsstrand och mannen till gymmet och jag, jag ska springa till ljudet av ett sommarprat och med en längtan hem till kantarellmackan och rödvinet, vaniljglassen och smultronen.

Jag vill springa snabbt nu, sedan vill jag komma hem och duscha, kliva i en vid bomullsklänning och behålla ansiktet rent. Rensa kantarellerna och hälla upp ett glas rödvin, sitta vid matbordet och titta på min man som fixar mackorna efter att han knuffat undan mig. Äta långsamt, fylla på vinglaset både en och två gånger när vi sitter kvar på balkongen tills klockan blir sen, tills mörkret tvingar fram levande ljus och filtar.

Vill inte att det nånsin ska ta slut.

Jag önskar att livet kunde fortsätta så här. Det har gått två veckor sedan jag gick på semester och jag drömmer nästan ingenting längre och min hy är helt ren från stressfinnar. Det finns inga besvärliga dialoger i mitt huvud, inget skav under huden.

Vi har ett nytt favoritkafé, barnet och jag, och vi startar varje dag där. Kaffe och fralla och så skriver jag och han skiftar mellan att läsa och skriva. Vi sitter där ett par timmar och sedan möter vi min man på någon restaurang i närheten och äter lunch.

Vi promenerade vidare efter lunchen, ett par timmar på soliga trottoarer alla tre, sedan hem för att ladda datorerna och nu sitter vi på en annan uteservering. Jag har ett glas bubblor och barnet en coca cola, jag skriver och han läser. Om en stund ska vi gå hem och göra oss redo för dumplings och sushi på en fjärde uteservering.

Vem är jag ens nuförtiden.

Den andra januari sprang jag min första runda på flera år. Då bestämde jag mig för att springa varannan dag, och förutom de där veckorna då jag kanske eller kanske inte hade covid-19 så har jag hållit i med löpandet. Sprungit oavsett väder och känsla.

Men så för någon månad sen bytte jag ut en springrunda till styrketräning istället, och sedan några veckor tillbaka har ytterligare ett springpass fått ge vika för att lyfta saker. Det är fortfarande varannan dag som gäller, men nu är vartannat pass löpning och vartannat är styrketräning. Antagligen är det fortfarande för tidigt att ropa hej, men jag tror att jag håller på att bli en sån person som behöver träna för att må bra.

Det trodde jag verkligen aldrig skulle hända.

Ganska okej ändå.

Imorgon kommer värmen tillbaka, fast jag tror egentligen inte att jag har något emot vädret som det är nu, när man kommer undan med en luftig skjorta och ett par jeans. Jag insåg imorse att jag nog har såna skjortor så att jag klarar mig för en månad.

Vi fortsätter på mitt vinnande koncept, barnet och jag. Vaknar, klär på oss och slår oss ner någonstans för kaffe, macka och skrivande. I förmiddags blev det Kaffeverket och tusen ord. Ta det lite lugnt nu, sade barnet och tittade menande på mina fingrar som smattrade mot tangentbordet samtidigt som en dialog föll på plats i mitt huvud.

Promenerade vidare till en restaurang i Birkastan och mötte upp min man, åt lunch tillsammans alla tre och sedan gick vi åt varsitt håll. Han gick hemåt för att arbeta vidare, barnet gick till en kompis och jag fyllde på med frukt, blommor och bär.

Och nu sitter jag här vid matbordet och har kaffe och jordgubbar bredvid mig och alla de här dialogerna i mitt huvud. Det är nitton grader ute, ingen sol i sikte och en semesterresa som borde ha pågått, men det känns ganska okej ändå.

Tusen och åter tusen ord.

Jag har ett skrivflyt just nu. Vaknar och drar på mig ett par jeans och en mjuk skjorta och promenerar till ett av mina bästa caféer. Kaffe och smörgås och skriver tusen ord. Möter min man och äter lunch, sedan hem och ställer upp datorn på matbordet. Dricker kaffe och skriver det här, säger hej till mitt barn som kommer hem från sin pappahelg.

Alldeles snart ska vi packa ner datorerna i våra väskor och hitta till ett annat café, barnet och jag, äta något sött och dricka något läskande och skriva tusen ord till. Ska vi ta en båttur ut i skärgården nån dag? frågade jag nyss. Mmm eller så skriver vi, sade barnet.

Inte utan att det känns.

Vi skulle ha åkt till Kroatien igår. Vaknat till tjugofyra grader och ätit frukost på terrassen med utsikt över havet. Legat timmar vid poolen och promenerat på Dubrovniks gamla gator. Istället vaknar vi till fjorton grader och leverpastejsmacka framför datorn.

Jag vet att jag inte ska gnälla, vi är friska och Dubrovnik finns kvar nästa sommar och den där leverpastejsmackan intogs på ett café, bara jag och min dator och boken. Så det är okej att vi just nu inte sitter på en uteservering någonstans bland Dubrovniks gränder och äter grillad färsk fisk och dricker immigt vitt vin.

Det sista av vecka tjugoåtta.

Söndag. Vaknar av kaffedoft, dricker den första koppen i sängen och den andra till frukosten. Drar på oss träningskläder och åker till utegymmet vid Vinterviken, möter hans syster och tränar tillsammans i nästan två timmar.

Jag duschar först, sedan han. Blåser håret, lite mascara och ögonbryn, läppstift och rouge. Jeans och en kortärmad stickad topp. Vi promenerar till en restaurang bara en liten bit bort, äter chark och dricker rosévin. Går en omväg hem, sedan dammar och dammsuger vi, startar en tvätt och nu sitter jag här i soffan, trött i kroppen och redo för söndagskväll.

Lördagskväll.

Jag har dragit på ett par tunna strumpbyxor, det är bara femton grader ute, en rutig kort kjol och en svart långärmad topp och målat naglarna i något som jag tror är gammelrosa. Nu sitter jag här och skriver och smuttar på ett glas rödvin och tittar på min man som putsar sina skor och fönar skägget.

Barnet tog sin ryggsäck och åkte till sin faders stad imorse, så det är bara jag och min man hemma. På matbordet håller knopparna på de ljusrosa pionerna just på att börja brista, från högtalarna strömmar mjuk jazz och inom en timme kommer vi sitta mittemot varandra vid ett bord med rutig duk och stearinljus och varsin portion pasta och rödvin.

Något eget.

Så blir det fredagskväll och jag sitter vid matbordet med min dator. Jag har ett glas rödvin intill och de som jag lever med ett par meter bort. De tittar på film och det är meningen att jag ska skriva på min bok. Jag har inte gjort det på några veckor nu. Det har känts som att den har behövt vila en stund.

Vi var i den lilla staden idag, barnet och jag. Jag tror att vi båda känner oss lika vilsna där. Inte geografiskt, utan i den familj som vi lämnat kvar. Vi tittar på varandra med trötta ögon när de rasistiska åsikterna börjar smyga sig in, tar diskussionen i början men tystnar sen, för de kommer aldrig någonsin att ändra sig.

Vi åker därifrån och jag tänker att det känns bra att bara vara vi. Att vi åker ifrån något som jag inte vill tillhöra. Jag vill leva det liv som jag har här. Vill sitta vid mitt köksbord med ett glas rödvin, med min man och mitt barn en utsträckt hand bort, och skriva på min bok. Jag tror att boken har vilat klart nu, att jag behöver fortsätta med det som är mitt eget.

Onsdag och torsdag.

Ännu ett par dagar kommer och går. Vi äter caféfrukost, cappuccino och croissanter, sedan promenerar vi kors och tvärs över staden. Fikar på Djurgården, äter libanesiskt på Kungsholmen, tränar i ett utegym vid Vinterviken, handlar ett par jeans och några tishor på Drottninggatan, springer i Hagaparken, ligger på soffan och läser när regnet öser ner utanför.

Imorgon har de fyra dagarna med barnets kusin kommit till ända. Efter frukosten ska vi sätta oss i bilen, barnen och jag, och köra till den lilla staden. Där väntar min mamma med ett lass pannkakor och några timmar senare kommer det bara vara barnet och jag som åker tillbaka, hem till den stora staden igen.

Så går även den andra semesterdagen.

Vaknar vid nio. Drar en borste genom håret och lägger en gnutta mascara, rouge och ögonbryn, kliver i jeans och tröja och sticker in fötterna i ett par espadrillos. Vallar barnen ner längs gatan, in på ett café. Ostfrallor och kaffe, sedan varsin vaniljbulle.

Promenerar vidare och hamnar på Nationalmuseum. Vandrar genom utställningarna, stannar till och pratar om både livet och det vi ser. Promenerar vidare, in på Östermalm, sätter oss på en uteservering, varsin hamburgare till de unga och en sallad till mig.

Sedan säger vi hej då, de går till barnets kompis och jag promenerar hem. Kokar en kopp kaffe och sätter mig i soffan, läser bort en timme. Grillade grönsaker och halloumi, sedan byter vi om till springkläder och ger oss ut. Sju kilometer senare är klockan tjugoettfyrtio och här sitter jag nu och väntar på min tur i duschen.

Ganska bra som dag.

Så kommer den första officiella semesterdagen och jag vaknar halv åtta. Går upp och brygger en kopp kaffe, tar med den tillbaka till sängen tillsammans med boken som jag bara hann läsa de allra första bladen i häromdagen.

Vid halv tio är en tredjedel av boken utläst. Ännu en kopp kaffe och en skål med yoghurt, jordgubbar och granola. Duschar och gör oss klara för att möta min brorsdotter vid tåget. 

Våfflor med grädde och drottningsylt, promenerar genom Östermalm för att köpa en kruka på Svenskt tenn. En indisk kycklinggryta till middag och sen en omgång brädspel, jordgubbar och lakrits i skålar, rödpang till de vuxna och hallonsaft till de små.

Aldrig stilla.

Jag har längtat hit, till semester. Sett framför mig hur jag ligger i soffan mitt på blanka eftermiddagen och läser en bok. Så kommer semestern och två lediga dagar går, men det är som om jag aldrig hinner vara stilla. Inte för att vi gör tråkiga eller jobbiga saker, men vi gör saker, hela tiden gör vi saker.

Vi springer flera kilometer, tränar hela kroppen genom att lyfta stockar på ett utomhusgym, handlar mat, lagar mat, äter på restaurang, promenerar under varsitt paraply i regnet, tittar på lampor till vårt vardagsrumsfönster, tvättar tomt i tvättkorgen, skär om snittblommorna i vasen på matbordet, plockar i lägenheten som om vi är tre personer på sommarlov.

Imorgon vill jag spendera en lat timme på soffan någon gång mellan frukost och kväll.

Hundra procent redo.

Barnet möter mig i hallen när jag kommer hem. Har du jobbat klart, kan vi gå till bokhandeln nu? frågar han. Igår bestämde vi att när min semester börjar ska vi gå till Akademibokhandeln och bygga varsin trave med pocketböcker.

Ja vi drar, säger jag och ställer ifrån mig min handväska med datorn i, hänger en mindre över axeln istället. Allt som jag behövde göra idag har jag gjort. När klockan slog sexton skrev jag ett autosvar på mailen. Jag har semester och är åter den tolfte augusti.

Vi spenderar nästan en timme bland böckerna, läser på bokryggar och väljer omsorgsfullt ut vilka som ställs tillbaka i hyllan och vilka som får ligga kvar i famnen. Vi fortsätter till Ica, fyller en korg med grönsaker att grilla och grönsaker att göra en sallad på, halloumi till mig och salsiccia till de andra.

Stannar till på blomsterhandeln och köper en extra stor bukett med rosa pioner. Kommer hem och poppar den rosa champagnen och lägger jordgubbar i en skål, bläddrar bland de nya böckerna. Jag tänker att det kan få vara fem veckor av det här.

Sista kämpet.

Så blir klockan nitton och jag stänger ner datorn för dagen. Elva arbetstimmar och en lunch framför ännu en arbetsuppgift har kommit och gått. Imorgon är min sista dag innan tjugofem lediga dagar. Tjugofem långa, lediga dagar. 

Min man har köpt en flaska champagne och placerat i kylskåpsdörren, han säger att den kommer vänta på mig där efter mitt sista möte imorgon. Jag tror att jag ska städa fint här hemma ikväll, komma hem till rena golv och fluffiga kuddar imorgon. Komma hem till en fullständig känsla av ledighet.

Så nära semester.

Vi kommer hem vid sexsnåret alla tre. En av oss kommer från jobbet, en från gymmet och den tredje från ett kompishäng vid Hornsbergstrand. Vi bildar kö in till badrummet, ockuperar varenda ledig spegel. Steamar skjortor och blusar. En timme senare är vi på väg igen, promenerar till en italienare på Östermalm.

Men det var igår och idag är idag. Klockan är åtta och jag har just dragit på mig ett par byxor och en lös skjorta. Väntar på att mitt barn ska vakna så att vi kan gå till Fabrique och äta frukost medan han skriver vidare på sin berättelse och jag jobbar min nästsista dag.