Den där situationen som jag nämnde häromdagen, den som tvingade mig till den lilla staden, jag berättade om den för mannen och barnet vid matbordet på kvällen och det slutade i ett långt samtal om hur det hela bäst hanteras.
Det var inte förrän efteråt som det slog mig hur delaktig barnet var i konversationen. Hur han lyssnade, ställde frågor och resonerade, drog paralleller till sig själv och sin klass, gav förslag på saker att säga och aktiviteter att testa.
Någonstans längs med vägen slutade barnet vara ett barn. Han blev vuxen. Växte upp och blev inte bara smart utan även klok. Blev till någon som jag lyssnar på råd från. Här kommer han alltid vara barnet, men han är inget barn, herregud vad han inte är ett barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar