Lyckliga igen.

Jag ligger på hans arm. Det är sent på kvällen och vi andas tungt, matta av tillfredsställelse. Jag tänker ofta på hur nära det var att vi inte klarade oss hit. För ett år sedan hade jag precis nått den tysta acceptansen i att vi kanske inte skulle överleva.

Det var i tystheten som vi hittade tillbaka. Varje gång vi försökte prata blev allting värre. Vi skadade varandra genom att sätta ord på känslor, fick den andra att känna sig otillräcklig. Det var i tystnaden som vi fann varandra igen. 

En blick, ett leende, en smekning, en kram, en puss, en kyss. Borde vi prata? som en viskning och en huvudskakning som svar. Kan vi inte bara acceptera varandra precis som vi är? och en insikt i att vi kan det. 

Och vi kunde det. Vi kunde bli lyckliga igen.