Fredagsstilen och helgplanen

Så blir det fredag. Solen skiner äntligen, sprider en försiktig värme i den lätta vinden, gör att kjolen fladdrar runt mina bara ben. Jag testar en ny stil idag, à la Elsa Billgren, med en tunn långärmad tröja under en långklänning med spaghettiband. Hålknutna ballerina i läder, håret nytvättat och utslaget över axlarna.

Vi ska splitta helgen mellan att snickra vidare inne på kontoret samt att dyrka solen från solbänkarna på den avstänga motorvägspåfarten vid Rörstrandsgatan. Äta lunch och vila någon timme, sedan tillbaka till snickeriet. 

Just nu har vi tre fokusområden: sätta nya dörrfoder runt balkongdörren, bygga om förvaringsutrymmet ovanför vår lilla hall och som man når från kontoret och att bygga in garderoben. När snickrandet är klart är vi redo att gå över till finliret: måla och göra tjusigt. Ser väldigt mycket fram att komma till finliret.

Från en sekund till en annan

Klockan är två minuter i tio när jag öppnar dörren för en besökare. Han presenterar sig och berättar vem han ska träffa. Jag erbjuder honom att slå sig ner i vår lounge med en kopp kaffe medan jag skriver till min kollega att hans besök väntar i loungen.

Resten av dagen går jag tillbaka till vår chatt. Meddelandet är oläst. Det kommer aldrig att läsas. Vid lunch får jag veta att min kollega dog kvällen före. Fyrtiofyra år gammal, nygift och med en ettåring där hemma. Jag kan inte sluta titta på meddelandet som aldrig kommer att läsas. Kan inte förstå hur livet bara kan upphöra, från en sekund till en annan.

Ful och fin mat, vin och goda råd

Matbloggen skulle kunna pågå i all evighet. I måndags åt jag en sunkpizza med banan och curry som en alldeles för sen lunch under vår lediga dag när vi köpte byggmaterial. Vi satt på en uteservering med utsikt över E4:an, med kepsarna fortfarande kvar på huvudet, och slukade varsin fantastisk pizza på bara några minuter.

Idag har jag en styrelsemiddag på Portal. Det är en tjusig restaurang, med pressade vita dukar och bara ett lågt sorl i bakgrunden och snudd på obligatoriskt att beställa både förrätt och varmrätt. 

Innan Portal ska jag träffa en vän. Hon har precis blivit chef över det säljteam som hon ingår i och behöver snabba tips och tricks för hur man axlar utmaningen. Jag har lovat att stå för råden och hon för vinet.

Vi fortsätter med matbloggen

Om gårdagen var en tillbakablick på mat som ätits på sistone så får dagens blogg bestå av mat som just nu upptar min tankeverksamhet i vad som antagligen är en ohälsosamt stor mängd. Varsågoda för mat som jag inte kan sluta tänka på:

Tunna pannkakor i en fluffig hög med lönnsirap, jordgubbar och blåbär och ett knappt synligt täcke av florsocker. Jag vill äta pannkakshögen till frukost en lördag utan planer. På tal om frukost planfria lördagar är jag även sugen på äggröra med rostat bröd och körsbärstomater som långsamt steks på bara ena sidan och som samtidigt är både kalla och hårda och varma och rinniga.

ICA aptiten på Södermalm har Stockholms bästa utbud av franska matvaror, bland annat fransk yoghurt i en mängd olika smaker. Kokos är allra bäst, krämig och söt och alldeles perfekt. Jag vill ha den som ett komplement till det som var helgens frukost: knäcke med lagrad ost och tomat, salt och svartpeppar, jordgubbar och en stor kopp kaffe. Jag drömmer om det som min vardagsfrukost och pannkakor och äggröra som helgfrukost.   

Jag har varit sugen på indiskt i en halv evighet. Äkta, indisk mat. Nåväl, så äkta som det kan bli på en restaurang i Stockholm. Jag tror att det är naanbrödet som jag längtar efter mest, för jag får det aldrig lika gott hemma. Jag längtar, trånar, efter att äta en riktigt bra indisk middag på en restaurang. Vad jag skulle beställa, förutom brödet, förändras varje dag. Just nu ligger palak paneer bra till.

Det ligger en fiskrestaurang på Sankt Eriksgatan. Den är alltid full, har vissa dagar till och med kö utanför. Jag tror inte att de har mer än tre rätter: fish and chips, fiskburgare och moules frites. Det doftar alltid fantastiskt av friterad fisk när man går förbi och jag tänker deras på fish and chips flera gånger i veckan.

Jag skrev om det redan igår, om vad som hade gjort mathelgen fullkomlig: vaniljglass, jordgubbar och chokladsås. Jag förstår inte varför jag inte gjort slag i saken för det är ju den enklaste saken i världen. Faktum är att allting som jag drömmer om att äta är superenkla saker att ordna. Kanske ska jag ta tag i det med en gång, nu med detsamma, jag bokar bord.

Låt oss ha lite matblogg

Hej och välkomna till min matblogg. Jag har ätit så fruktansvärt gott de senaste dagarna så från mig till er samt även från mig till mig själv som en minnesanteckning kommer här de senaste dagarnas mat.

Torsdag: Smoothie och croissant från Vetekatten på tåget till den lilla staden. Jordgubbar och vaniljbullar som fika med mina team (vilket även blev min lunch eftersom någon annans dåliga planering ställde in min lunchrast). Pasta carbonara och rödpang och sen en efterrättspizza med pistagekräm, nutella och bär med väninnor på kvällen.

Fredag: Knäckebröd med lagrad ost, en skivad tomat, salt och peppar. En näve jordgubbar och två koppar kaffe. Och så en grönsallad som grund i lunchen, toppad med tonfisk, ett feminutersägg, sparris och aioli. På kvällen en tallrik med grillad fläskfilé, en majskolv, en halverad grillad tomat och ramslöksbearnaise. Ett glas rosévin med en isbit.

Lördag: Samma knäckebröd och ost, men gurka istället för tomat och en persika istället för jordgubbar. Fortfarande två koppar kaffe. Vid tvåsnåret gör min man varsin öppen omelett i små gjutjärnsformar. De har skinka, soltorkade tomater och rödlök och toppas med olivolja. Till middag serverar han oss grillad kycklingfilé och sparris med finriven parmesan och en sallad med körsbärstomater, mozzarella och basilika. Ett ekfatslagrat chardonnay i glasen. Tryffelchips och rödpang till Tuccis nya italienska matprogram sent på kvällen.

Söndag: Fil och flingor, ett gäng jordgubbar och en banan som slantas rakt ner i skålen. Till lunch en chicken BLT på lördagens middagsrester. En eftermiddagsdrink i form av GT med rabarbertonik. På kvällen en lätt grönsallad med tomat och rödlök, smörstekt torskrygg, ett halverat krämigt ägg och sparris. En rejäl klick hollandaisesås och så ett glas bubbel.

Om mathelgen varit perfekt hade en skål med vaniljglass, jordgubbar och chokladsås rymts där någonstans, men det är ju också viktigt att en flicka får drömma.

Vänner och Dubaipizzor

Min vän i löpning och vin skriver på torsdagsmorgonen. Hon frågar om jag helst ser vin eller löpning på schemat för kvällen. Det finns inga öppningar för annat, det är det ena eller det andra, varsågod att välja.

Jag väljer vin, mest eftersom jag spenderar dagen i den lilla staden och kommer ha femtontusen steg i benen och en lång arbetsdag i ryggen när jag kliver av tåget sent på eftermiddagen. Jag kommer vilja ha vin.

Vår andra vän, som har varit tydlig med att hon är en vän i vin och inte i löpning, möter oss på uteserveringen. Hennes lilla dotter är med, ritar och färglägger medan vi äter, dansar framför skyltfönstret bredvid restaurangen när hon tröttnar på oss. Vi låter henne välja vår efterrätt och det slutar med en Dubaipizza i mitten av bordet, fyra assietter och en väldigt fin kväll.

Ännu en långhelg, tack så mycket

Det är veckans sista arbetsdag och ännu en långhelg väntar. Nationaldagen inleder och en ledig måndag avslutar. Vi har hyrt en stor skåpbil och skrivit en lång lista med byggmaterial som måste inhandlas och det kommer vara vår lediga måndag.

Den här lilla renoveringen som vi gör har vuxit och när kontoret är klart kommer vi göra om den långa hallen som sitter ihop med vårt vardagsrum och sedan kliver vi in i sovrummet och platsbygger garderober. Efter det är det dags för köket men det kommer vara ett arbete till hundra procent utfört av hantverkare.

Någonstans mitt i allt detta ska jag kräva fyra lediga veckor. Jag kommer vägra snickra, slipa och måla under min semester. Då ska jag ligga på en filt i en park och äta chips och dricka bubbel. Men innan och efter semestern kan jag snickra. Räknar med att ha en lägenhet i toppskick när vi lämnar året.

(Det är lite intressant att jag envisas med att kalla det för att snickra. Jag gör noll och inget snickrande. Min roll i renoveringen är att tänka, tycka, mäta, hålla, slipa, måla och städa. Anser dock fortfarande att det är ett bidrag som kräver sina hängselbyxor, så att jag har någonstans att hänga min hammare.)

Heeej bloggen

Det är bara män i rummet när jag kliver in i det. Jag ställer min handväska på bordet och en av mina manliga kollegor säger att den är fin. Rummets fokus skiftar till mig och min handväska och det blir ett samtal om trender och min outfit och vad väskan gör för den. Ett fint samtal i all sin enkelhet.

Dagen efter slår jag mig ner vid ett konferensbord. Samma män sitter redan där tillsammans med några andra kollegor. Någon noterar att jag har bytt handväska och jag säger att den inte funkar ihop med min kjol och sedan är de igång, analyserar helt oironiskt mina kläder och accessoarer och varför den blommiga handväskan inte fungerar med den leopardmönstrade kjolen. Det är ännu ett fint samtal i väntan på att dagen ska starta.

Jag ler lite för mig själv när en av dem skämtar om att jag borde starta en blogg. Inleda varje inlägg med "Heeej bloggen" och publicera modetips och bilder på mina outfits. Det är ingen runt bordet som vet att den här bloggen existerar, ingen som vet hur rätt de har, även om jag aldrig har publicerat ett modetips i hela mitt liv.

Häxor i juni

Vi promenerar från kontoret till en uteservering ett par kvarter bort. Klockan är precis innan fem och ingen av oss har någon brådska. Tar ett av borden som badar i solsken och beställer in bubbel.

Min kofta vilar över axlarna, solglasögonen på näsan, ett gäng fjärilar i magen för äntligen är det juni. Vi pratar om att kanalisera sin inre häxa, om spådomar och att skrika in i stenar. Vi vet dock inte riktigt vad det sistnämnda är bra för, men enas i att vi nog gärna hittar våra inre häxor.

Sommarkänslorna

Det är den andra juni och årets första dag med bara ben. Böljande långklänning och tunn skjorta knuten i midjan. En stickad tröja när jag promenerar till jobbet, men jag gissar att den kommer ligga i väskan när jag promenerar samma, fast omvända, sträcka i eftermiddag.

Vi har haft balkongdörrarna på glänt hela helgen, dag som natt. Jag har bara haft strumpor på mig när jag sprungit och när jag snickrat, annars har fötterna varit nakna. Har levt i slitna jeans, tisha och espadrillos i fyra dagar, men nu äntligen är det juni, bara ben och sommar.

Jobbar framåt men pressar inte

Igår var veckans sista arbetsdag. En lyxig mening att kunna formulera en torsdag. En mindre lyxig mening är att vi spenderar denna lediga dag med att snickra. Nej okej det är inte sant, det är inte att snickra när man skrapar färg från fönsterspeglar och inte heller när man spacklar gamla spikhål i väggarna.

Men vi är igång inne på kontoret/gästrummet. Har äntligen bestämt hur vi vill att den platsbyggda garderoben ska se ut, vilken färg som ska få pryda väggar och snickerier och hur vi ska göra med de gamla listerna.

Vi har småpysslat inne på kontoret i någon vecka nu och jag tror att vi har fått till rätt taktik: ge oss själva tid borta från snickeriet, genom uteserveringar och caféer och löprundor, men ändå hålla farten uppe genom att göra något litet snickeri varje dag.

Man ger och man tar

Så i måndags blev jag övertalad att skippa löprundan och igår lockade min man bort mig från lunchpasset på gymmet genom att fresta med en lunchdate på en liten fransk restaurang. Ett par timmar senare, lagom till arbetsdagens sista timme, lirkades jag till ett café nära kontoret där två kollegor satt med varsin dator och ett hav av bakelser.

Gjorde bot för alltsammans i slutet av dagen genom att till sist tvinga ut D på vår missade löprunda samt jobba ikapp tiden som gick förlorad när jag var upptagen med att vara på lunchdate med min man samt att fokusera mer på att fika än att jobba.

Sanna vänner lyssnar på varann

Ingen av oss vill riktigt ta ansvar för att vi sitter på en uteservering med varsitt glas rosé när vår vän promenerar förbi. Det är min vän D och jag som sitter där och det är egentligen meningen att vi ska göra vårt andra springpass.

D säger att det var jag som föreslog att vi skulle ersätta löpningen med vin, men jag vill påstå att det var hon som först förde vinet på tal. Vi enas i att vi bara saknar karaktär för att det är måndag och att tisdagar är väldigt mycket bättre för att springa.

Tryggt, lugnt och fint

Så går en helg. Har balkongdörren på glänt nästan hela dagarna, mina mjukaste jeans och tisha, naket ansikte och håret i en lös knut. Packar upp lådorna med det som ska stå i skåpshelvetet, numera benämnt som serveringsgången, som äntligen är färdig.

Lyssnar på bok i hörlurar tills min man gnider sin näsa mot min hals och säger att han saknar mig. Vi dricker rödvin, lyssnar på musik och pratar. Låter händerna vandra över varandra. Jag somnar med kinden mot hans bröstkorg efteråt.

Barnet är placerat på matbordet, inuti en skärm, på söndagseftermiddagen. Kaffe, mandelbullar och uppdatering om det senaste i varandras liv. Min man hackar morötter, selleri och kött till minimala bitar, rostar tomater i ugnen och låter det sedan bli en ragu tillsammans med det som är kvar av lördagens vinflaska.

Hertiginnor, döda grevar och butlers

Det var en upplevelse att vara Ester igår. Jag trodde att det skulle vara stelt och jobbigt, men alla var så engagerade i sina roller och spelade med en sån övertygelse att vi glömde bort att vara obekväma. 

Mot slutet av kvällen stod flera kollegor och skrek på varandra i en mycket påhittad och väldigt underhållande dispyt där absurda anklagelser kastades vilt runtomkring. När alla bevis lagts fram i vår mordgåta anklagades min karaktär Ester Silfverståhl för mordet på greven, men i slutet av kvällen friades jag från alla anklagelser, tack och lov.

Det var underhållande. Jag kan tänka mig att fortsätta som hertiginna, fast gärna minus döda grevar och butlers, mordmisstankar och snokande detektiver.

Ester och jag

Lämnar inte sängen på hela onsdagen. Det gör underverk för jag vaknar till en torsdag utan huvudvärk eller halsont. Har till och med stuns i stegen när jag går till optikern för att hämta ut mina terminalglasögon.

De är guldfärgade och fyrkantiga med en svag kattform. Optikern säger att de lyfter mina kindben ännu lite mer och jag tänker att det låter vackert. Allting får konturer när jag tar på glasögonen. Livet blir plötsligt klart och tydligt.

Jag jobbar hemifrån. Sitter vid matbordet och skriver saker. Har flyttat undan de möten som inte är akuta för att kunna hålla ett mjukt tempo. Vi har sommarfest på kontoret ikväll, ska rollspela oss genom en mordgåta. Jag spelar Ester Silfverståhl, en hertiginna med klass och högburet huvud. Ser fram emot att glida genom kvällen i min tjusiga klänning, dricka bubbel och kasta anklagande blickar på mina kollegor. 

En sjukdag

Onsdagsförmiddag. Har inte lämnat sängen än, annat än för att rosta bröd och koka te. Ett halsont och tungt huvud smög sig på under tisdagseftermiddagen och växte sig enormt under kvällen och natten.

Tittar i kalendern under ett av nattens alla uppvak orsakat av obekvämlighet, inser att det är en bra dag att vara sjuk, att det inte orsakar några bekymmer alls. Så här ligger jag nu, kvar i sängen klockan tio på onsdagsförmiddagen, med regnet strilandes mot sovrumsfönstret, under värmen från täcket och med en bok i händerna.

Kompisar i motion

Det är måndagseftermiddag, klockan är halv sex och min vän, vi kan kalla henne D, stannar till vid trottoaren utanför mitt hus. Hon har tjatat sedan fjorton, skrivit att hon vill få det överstökat och när jag svarar att vi möts i Hagaparken kvart i sex säger hon att hon hämtar mig istället. Jag skämtar om att vara den som tar bilen till joggingspåret.

Vi är kompisar i vin, och nu ska vi bli kompisar i motion. Vi tar oss runt en slinga på fem kilometer, går mer än vi springer, men jag vet inte om det verkligen beror på att vi är så otränade, kanske är det bara för att vi har för mycket att prata om. Kanske ska det vara målet: att kunna prata och springa samtidigt.

Det känns fint iallafall, att ha en springkompis. 

Känslorna för vecka 21

Det blir den tredje måndagen i maj och äntligen viskas det löften om en sommar. Jag klär mig i svarta byxor med vidd och pressveck, en luftig ljusgrön skjorta och en mörkgrön kavaj, har äntligen bara fötter i ballerina och den blommiga handväskan i ena handen, håret utslaget över axlarna och solglasögonen redo.

Vi fick tillbaka våra fönster i fredags och hela helgen har jag känt livet i mig. Jag vill fortsätta känna så, njuta av ljuset och solen och himlen. Lyssnar på En enkel till Paris av Ruth Reichl och vill aldrig sluta. Vill inte att boken nånsin ska vara över, vill bara lyssna på långa beskrivningar av konst och mat, vackra män och Frankrike.

I slutet av dagen

Ännu inga fönster i sikte, men jag vågar fortfarande drömma om att komma hem från jobbet och möta fredagskvällen med nya fönster på plats. Eller förlåt, nya är de inte, bara renoverade och målade, men det är egentligen oviktigt: det relevanta skulle vara att vi äntligen har fönster igen.

Jag tror att jag dansar en liten dans, korkar upp bubblet, bakar chokladbollar och ställer till med fest, så lycklig skulle jag bli om våra fönster är tillbaka i slutet av dagen.