Känslorna just nu

Hej och god morgon. Det är fredag och jag sitter i soffan med datorn i knät och kaffekoppen balanserandes på armstödet. Barnet sitter i det andra soffhörnet, även han med datorn i knät men ingen kaffekopp. Han söker jobb och jag förbereder mig inför dagens alla möten.

Vi har haft en skakig vecka. På onsdag kommer antagningsbeskedet till universitetet och det rör upp känslor av både förväntan och självtvivel. Vi rör oss så mycket upp och ner och fram och tillbaka och jag tror att det kanske är det allra svåraste med att stå bredvid någon som är deprimerad, just att måendet inte är konstant. Att det är ett ständigt pendlande mellan hopp och hopplöshet. Vägen tillbaka är verkligen inte spikrak.

Vi bråkade i veckan, min man och jag. Ett riktigt gräl, så där dränerande. Det handlade om hela den här situationen. Jag är så känslig inför den, bär alla mina känslor utanpå. Vi är okej nu, men det var ett par jobbiga dagar. Samtidigt har jag fortsatt med anhörigsamtalen. Det är som om de hjälper men också stjälper, eftersom allt blir så verkligt när jag säger orden högt.

Ja, hej och god morgon från den här fredagsmorgonen. Jag tror inte att jag mår så bra, om jag vågar känna efter. Jag skulle så gärna vilja ha en långsam helg, en som är trygg och mjuk och fluffig. Kanske titta på en film, äta efterrätt, ligga på soffan under en filt och läsa mitt på blanka dagen, promenera länge, stanna för fika. Skulle vilja att alla bara mår bra. 

Kommer aldrig frivilligt lämna min plats

Det är måndag kväll och jag är lite berusad när jag går nerför trappan och in till mig. Vi har haft styrelsemöte i vår bostadsförening och det betyder att farbröderna och jag har pladdrat i ett par timmar.

En sak som jag tycker väldigt mycket om med farbröderna är att de använder våra styrelsemöten som ursäkt för att dricka vin och skvallra. Så även i måndags. Vi inledde med glögg enligt decembers tradition och sen tyckte någon att en fråga var särskilt besvärlig att avhandla (det var den inte) och då föreslog en annan (inte jag) att den skulle diskuteras över ett glas vin.

Jag tror att det var enda gången under styrelsemötet som farbröderna var helt överens, men minnet kan svika mig eftersom vi hade tre mycket besvärliga frågor som (tydligen) krävde sitt vin för att lösa.

Men! Det är tusan fint att umgås med fyra pensionerade farbröder som alla är bildade, vältaliga och intellektuellt stimulerande. Samt snudd på alkoholiserade. Det är uppenbarligen ett sällskap att trivas i.

Om att (inte) vara arg

Apropå att vara arg på barnet: när min mamma genomförde sina självmordsförsök var jag så arg på henne. Så fruktansvärt arg. Min ena bror sa att deras relation var över vid det senaste försöket, även om den känslan mattades av när hon vaknade upp ur koman.

Men när det kommer till barnet, det finns inte ens en tillstymmelse till ilska. Inget anklagande, inga arga känslor, ingenting som hålls emot honom. Bara sorg och bedrövelse och lättnad.

Ibland funderar jag på hur det kan kännas så olika. Det är två nära relationer, även om inget förstås toppar barnet, han är närmst av alla. Men ändå, det är två väldigt olika känslor och ibland har jag lite svårt att förstå varför.

Normalitet

Jag blev arg på barnet igår. Eller arg är ett starkt ord, irriterad är nog bättre. Det var ingen stor grej, han dubbelbokade sig när vi redan hade gjort planer som jag såg fram emot, men det som jag skulle komma till var att jag blev sur på honom och det var en så skön känsla.

Det är inte det att jag inte har vågat bli arg på honom under hösten, utan snarare att de känslorna inte har funnits, även om de kanske ibland borde det. Men rädslan, oron och sorgen åt upp alla andra känslor. Lämnade inget utrymme för något annat.

Men igår blev jag irriterad. Liksom så där brusande, så det inte kunde stanna kvar inombords. Sa det till honom, vi pratade om det, han bad om ursäkt och så var det inget mer med det. Förutom att det lämnade kvar en skön känsla av normalitet.

Första december

Så blir det första december. Lägenheten är pyntad inför jul. En rosa hyacint håller på att slå ut i vasen på matbordet. Jag köpte tre dussin honungsgula stearinljus igår. Det får vara julens färg. Placerade dem i olika mässingsljusstakar runtomkring i lägenheten.

Lyssnar på julmusik när jag promenerar till kontoret. Regnet hänger i luften, prognosen säger sju grader och grått, men det hindrar inte mig. Kanske att det får mig att längta lite extra efter att komma hem, till dagens sista kopp kaffe och den allra första pralinen från Pärlans chokladkalender.

Jag har klätt mig i en outfit som egentligen förtjänar ett par pumps i handväskan och en tjusig middag efter jobbet: svart vadlång kjol i silkigt material, en finstickad svart tröja som är lite lätt oversized och tunna svarta strumpbyxor, som visserligen inte syns eftersom jag har mina stövlar i ridstövelmodell. Håret utsläppt över axlarna, rött nagellack och pärlhalsband.  

Jag har dock ingen tjusig middag att gå på, men däremot resterna av en Coq au vin som väntar där hemma. Vi lagade det till söndagsmiddag igår och det var en miljon olika steg: stycka, hacka, blanda, dränka i vin, vila, sila, göra buljong av kråset, steka först det ena sen det andra, på med vin, koka in, blanda igen, på med buljong, in i ugnen, ut från ugnen, sila, sortera, koka upp, reducera, tillbaka med allt ner i pannan igen och sen upp på tallrik.

Jag genomlevde alla stegen igen inatt medan jag sov. Vaknade med puls. Det var väldigt gott men nästa gång jag äter Coq au vin vill jag endast få det serverat på tallrik. Jag kan sträcka mig till att koka nytt potatismos ikväll samt att värma kycklingen försiktigt på spisen.

Dagarna före första advent

Så blir det fredag och jag har inget annat än jul i sinnet. Har börjat läsa årets första julbok, den är ganska fånig men det är dem ju så ofta. Igår hade vi julpyntsfest på kontoret. Drack glögg och satte upp adventsljusstakarna och klädde granen.

Imorgon ska jag ta fram våra julsaker hemma. Hänga upp stjärnor i fönsterna, en mistel i dörröppningen in till sovrummet, en krans på ytterdörren, hitta en plats för nötknäpparna, sätta höga fina ljus i adventsljusstaken.

På söndag ska jag baka saffranssockerbullar. Ett litet gäng av dem ska jag ta med hem till min väninna som bjudit in till adventsfika. Vi ska dricka glögg och bubbel, fika och prata i en halv evighet.

Kanske frågar jag en vacker dag

En av de extremt få sakerna som barnet och jag inte har pratat om under den här hösten är det faktum att hans självmordsförsök inte var dödligt. Jag vet inte om han själv inser att det var för milt för att han skulle ha dött, att om han inte ringt mig så skulle han istället somnat och sen vaknat morgonen därpå med en rejäl bakfylla.

Jag vet inte om han vet det. Jag vet inte heller om det spelar någon roll, inte egentligen, för jag tror att han verkligen inte visste hur han skulle fortsätta leva, men allra mest tror jag att han inte såg något annat sätt att be om hjälp än genom det extrema.

Min man är övertygad om att det var ett rop på hjälp, men jag kan inte riktigt slappna av i den tanken. Jag tror att jag är förblindad av alla andra känslor. Av rädslan. Ibland vill jag luta mig mot vissheten i att det var för milt för att vara dödligt, men jag är rädd för att känna mig för trygg i den känslan. Det är som om jag behöver fortsätta vara rädd, som att jag inte får slappna av riktigt än.

En nödvändig smärta

Vi pratar om hur barnet känner just nu. Vi pratar mycket om det, pratar om hur det känns nu och hur det kändes då i Malmö. Varje gång jag refererar till den där natten säger jag när det hände eller när allt kom upp till ytan eller när det brakade samman.

Till sist säger barnet det som jag aldrig säger högt. Att jag försökte ta mitt liv, säger han och jag rycker till, trots att jag inte vill, trots att jag inte borde. Jag avskyr de där orden.

Jag kan prata om det, om det som hände, men jag kan inte säga orden. De gör för ont. Är hemska, ondskefulla ord. Igår hade jag min första terapisession för att bearbeta, kanske för att lära mig säga orden högt, för att börja läka mina sår. Det gjorde ont under hela sessionen, genom hela timmen, men jag tror att det är nödvändigt. En nödvändig smärta.

Klädveckan

Dagens outfit är en fortsättning på gårdagens som gick ton i ton, men det vet ju inte ni eftersom jag aldrig berättade vad jag hade på mig igår. Det var en svart kabelstickad kjol, en snäv historia som slutar långt ned på vaden, och en löst sittande slätstickad tröja, också den i svart. Till det mina svarta stövlar i ridstövelmodell.

Idag har jag parat ihop min vadlånga gråbeiga kjol med en stickad tröja i prick en nyans ljusare. Stövlarna är samma som igår. Då var dock accessoaren ett pärlhalsband och idag är det istället ett skärp i midjan, med bara spännet som anas där tröjan är instoppad framtill.

Jag tror att jag pausar ton i ton för morgondagen men fortsätter på det stickade temat och med knähöga stövlar. Tilltalas väldigt mycket av att stövlarna fortsätter in under kjolen. Är för övrigt nästan helt säker på att morgondagen blir en vadlång stickad klänning, en mönstrad sidenscarf runt halsen och håret i en låg knut.

Årets första julvecka

Så kliver vi in i vecka fyrtioåtta. Den avslutas med första advent. Jag är väldigt redo för jul. Har smyghandlat små julgransdekorationer två helger i rad nu. Igår lackade jag naglarna i djupaste rött för att vara redo för kontorets julpyntsfest på torsdag.

Jag har även smugit in en hyacint där hemma, men den kommer antagligen inte slå ut förrän lagom till just första advent. Den är dock fin även nu, när den fortfarande är knoppig och bullig.

Min bokapp är full med sparade böcker med jultema. Jag ska bara avsluta boken som jag läser för stunden (Silver Elite av Dani Francis. En fantastisk bok! Läs den!) och sen är det jag och julromantik resten av december. 

Om Frankenstein, en förkylning och att skriva en bok

Så kommer fredagen. Jag vilade inte så mycket som jag hade tänkt på torsdagen, men vaknar ändå med en bättre känsla i kroppen. Väcktes redan vid sextiden, av min man som placerade en puss på min panna. Han flyger till Helsingfors idag, tillsammans med sin mamma och syster, för att gå på sin morbrors begravning.

Gick upp och hämtade en kopp kaffe och spenderade sedan en timme med ryggen vilandes mot kuddarna och sänggaveln, läste internet och startade sen en ny bok. Jag jobbar hemifrån idag, med barnet vid min sida. Han söker de jobb som kommer ut, men egentligen väntar han mest på antagningsbesked från universitet och har i sin väntan börjat skriva en bok.

Vi har alltid haft det gemensamt, barnet och jag, läsandet och skrivandet. Ikväll ska vi dock göra något som vi sällan gjort under hans barndom: gå på bio. Ingen av oss är några filmentusiaster, så det har inte blivit fler biobesök än något enstaka då och då. Nu ville dock barnet se Frankenstein och vem är jag att säga nej.

Den tog mig ändå

Vaknar till en torsdag med vit frost som glimrar på träden utanför vårt sovrumsfönster. I flera dagar har jag ignorerat förkylningen som kommit smygandes, men det begriper ju varenda vettig människa att det inte fungerar i längden. Den tar sig fram ändå.

Så nu sitter jag här, i min soffa, med datorn i knät. I pyjamasbyxor och en mjukt stickad tröja, håret fångat i en knut i nacken och bara precis tillräckligt mycket smink för att inte försvinna in i bakgrunden i mina teamsmöten.

Jag ska jobba långsamt idag, dricka kopp efter kopp med te, nypa lite frisk luft på lunchen, kanske blunda en stund på soffan mellan mitt sista möte och middagen.

Om att vara tillbaka

Jag tänkte på det när jag var i den lilla staden häromdagen, att det känns som att jag är tillbaka. Hjärnan har studsat in i sin yrkesroll igen. Tankarna rör sig alltmer kring jobbfrågor. Fokuset är inte längre på barnet i varje sekund, som det var under september och oktober. Barnet mår allt bättre och jag läker tillsammans med honom. 

Det är fint att hitta tillbaka till mig själv, till samtliga delar av mig själv. Det är nog bara möjligt när barnet mår bra och därför är det extra fint att vi är på väg tillbaka dit. Att vi båda två är på väg tillbaka.

En måndagskväll

Mannen och barnet avlöser varandra på söndagskvällen. Barnet åker till sin pappa och mannen kommer hem från sin mamma. Eller ja, egentligen var det väl från spelningen i den lilla staden som han kom hem, men han sov hos sin mamma.

På måndagen är det min tur att åka till den lilla staden, för en arbetsdag med mina två team där. Kommer hem igen vid halv åtta på måndagskvällen. Min man lagar mat. Han häller upp varsitt glas vin åt oss medan jag hänger av mig kappan och kliver ur stövlarna.

Sitter mittemot varandra, ljusen på bordet brinner, vi hinner äntligen prata till punkt. Det känns som första gången på evigheter som det bara är han och jag, som första gången på evigheter där vi inte är stressade. 

Vi tar en kort promenad efter middagen, mest bara för att fylla lungorna med djupa andetag. Kommer hem, duschar och byter om till nattlinne. Ger oss själva en liten stund i soffan innan vi kallar det för en dag, mina fötter i hans knä, hans tumme i mjuka cirklar över min hud.

Helgen och återhämtningen

Jag har gått runt med en mjuk känsla i kroppen hela helgen. Jag tror att det är för att chefskonferensen ligger bakom mig. Jag bar på en oro inför den, för att sova borta, för att behöva ha jobbjaget påkopplat i ett dygn, över att inte kunna vara nära barnet.

Men det gick ju bra, precis som barnet sa att det skulle. Jag sov nästan ingenting natten som jag var borta, inte för att jag var orolig - jag visste att alla mådde bra - utan för att jag inte var hemma. Sov som en stock natten till fredagen, med min man nära intill.

Fortsatte sen att sova hela helgen, både länge på morgnarna och tidigt på kvällarna och en stund mitt på dagarna. Gav mig själv fyrtioåtta timmar av återhämtning. Det var bara barnet och jag fram till söndagskvällen och vi gjorde nästan ingenting.

Promenerade i kylan, stannade för varm choklad, läste böcker, tittade på film. Åt brunch både på lördagen och söndagen. Inledde middagarna med charkisar och avslutade med dessert. Städade lägenheten men lät det gå väldigt långsamt. Promenerade förbi julskyltningen på NK, fyllde på våra skåp med vinterdoftande tvål och honungsgula stearinljus.

Det var fyrtioåtta perfekta timmar.

Alla ganska nöjda

Jag spenderade torsdagskvällen i soffan, i pyjamas och med datorn i knät, och mailade ikapp efter de två konferensdagarna. Orkade inte med en stressig fredag, ville känna att jag kan ta helg när klockan slår sjutton.

Min man ska spela imorgon, men vi har fått dispens att stanna hemma, barnet och jag. Han verkar ganska nöjd över en kväll tillsammans med bandet, min man. Jag är ganska nöjd över en kväll på soffan med inga andra äventyr än de i min bok och en ask choklad. Barnet är förkyld och ganska nöjd över att få spendera en helg med glass och böcker. 

Hej och god morgon

Så jag befinner mig på en kursgård utanför stan. Det är väldigt fint här, naturskönt och lugnt. Förutom alla mina sextio chefskollegor som håller låda då, förstås. Nej men de är inte så farliga, vi är inte så farliga. 

En av mina kollegor är dessutom en nära vän och ingår i väninnorna som jag skriver om ibland. Det var fint att få lite kvalitetstid igårkväll bara hon och jag (och våra femtioåtta andra kollegor).

Nu är dock gårdagskvällens klänning och höga klackar nerpackade. Dagens kjol är mörkröd och i samma modell som gårdagens, tröjan är en stickad löst sittande historia i svart, instoppad framtill för att visa bältesspännet, och håret är fångat i en knut i nacken.

Jag är redo för konferensdag två och sen en kväll i soffan, gärna med en ask chokladpraliner på magen. 

Dagens känsla, dagens stil

Om någon timme ska jag beställa en uber och åka ut utanför stan, till en konferensgård som ska husera alla våra chefer i ett dygn. Jag är klädd i min nya kjol, den med skärpet i midjan, och en tunn långärmad polotröja i svart.

I min weekendväska ligger en vadlång klänning till kvällen, med guldknappar längs axlarna och ett mjukt skärp i midjan. Det verkar vara min stil nuförtiden. Ikväll satsar jag på klackar, men under dagen på stövlar i ridstövelmodell.

Stilen jag siktar på är sval och kvinnlig och sinnlig och med klass men också med en nypa pondus i blicken, om ni förstår hur jag menar? Nytvättat hår som torkat i mjuka vågor, mörkröda naglar och läppar, samma glas vin hela kvällen, inte prata bara för att säga något.

Kanske en ny tradition

Vi skulle ha ätit middag på en liten fransk bistro igår, mina väninnor och jag. Istället hamnade vi hemma i ett kök. Min väns kyl och frys byts ut senare i veckan och maten behövde ätas upp. Ett ypperligt bra problem att lägga över på sina vänner.

Också extra fint att få köpa ett fång blommor och en vinflaska och promenera hem till någon som man tycker om. Vi ses nästan alltid på olika restauranger, nästan aldrig hemma hos varandra. Det är lite synd, för det var väldigt mysigt, extra fint och intimt.

Kanske blir det en ny tradition.

I mitten av november

Vi är inne i det djupa novemberdiset nu. Vissa dagar är himlen bara en tjock massa av grått. Vi gör vårt bästa för att inte slukas av november. Barnet bakar sockerkringlor och fyller frysen, jag köper tre olika askar med chokladpraliner och ställer i skafferiet, tänker att en chokladpralin om dagen håller gråheten borta.

En dag hänger jag en svart sammetsrosett över den lilla mässingknoppen på skåpet i hallen. En annan dag låter jag ett nytt kuddfodral med vintermotiv hitta till soffan. Jag lagar stora grytor med bolognese och gulasch varje helg, ibland en stek mitt i veckan, serverar med potatis och sås, haricots verts och svartvinbärsgelé. 

Jag lovar barnet att koka en stor laddning risgrynsgröt att ha i kylen, redo att fylla en skål och värma varje morgon. I utbyte lovar han att baka en mjuk pepparkaka som veckans kaka.