Vackert väder.

Jag vaknar av att en kaffemugg ställs på sängbordet. Bredvid ligger ett litet, fyrkantigt paket. Grattis på födelsedagen, säger han och pussar mig på pannan. När jag var liten brukade min mormor säga att vädret på ens födelsedag skvallrade om man varit snäll eller stygg.

Jag tittar ut genom fönstret och tänker att jag måste ha varit fruktansvärt hemsk i år, för himlen har en mörkt grå ton och i gråheten vilar en domedagskänsla. Jag tänder ljusen på matbordet och vi gör te och lägger oss under filten i soffan medan tonårsbarnet sover vidare.

Och så går en timme och ljuset letar sig sakta in i lägenheten, himlen blir mindre grå och mer blå. Alldeles precis sprack solen genom i en minut eller så. Jag ska snart gå och stryka min klänning, för om en stund kommer mina föräldrar och hämtar oss för en födelsedagsbrunch på något slott utanför stan. Trettiotre alltså. Det börjar ganska fint.

Fjortonde september.

Det är lördag förmiddag och solen kastar allt sitt ljus på huset mittemot. Solstrålarna reflekteras och skickas åt vårt håll, trillar in genom våra fönsterrutor och skapar solkatter på trägolvet. Jag har nattlinne och morgonrock och hår som ännu inte borstats.

Min man är i ett skypemöte vid köksbordet och mitt barn sitter i andra hörnet av soffan med en skål granola i händerna. Jag har druckit två koppar kaffe och satt mig i soffan med datorn i knäet. Skriver det här, sen ska jag skriva på boken en stund.

Stunder som de här, när alla sköter sig själva fast man ändå är tillsammans, ibland i tystnad och ibland inte, det är stunder när livet känns enkelt. Och herregud, nu reste sig barnet och började tömma diskmaskinen utan att någon bett honom. Nyp mig i armen.

Nej, den där solen lyser och lockar, och jag har nya fina höstskor som jag kan promenera i evigheter med. En timme till av texterna och kaffet, frukost i soffan och oborstat hår. Sen får lördagen starta på riktigt. 

Blommor och vin och trettiotre.

Fredag eftermiddag och jag är den första att komma hem. Öppnar balkongdörrarna på vid gavel, slår på kaffebryggaren. Barnet är på gröna lund och mannen jobbar fortfarande. Lägenheten är tyst, golven rena och jag tänker att det enda som fattas är blommor i en vas på matbordet. Kanske borde jag köpa mig ett fång.

Jag har bestämt mig för att öppna vinflaskan som står längst in i skåpet. Jag fick den i present för ett par år sen och det har aldrig känts riktigt rätt att dricka upp alla de där hundralapparna. Men den här helgen är det min födelsedag, så jag tror att tillfället är här. Visserligen fyller jag inte år förrän på söndag, men jag tänker att när man fyller trettiotre så firar man i dagarna tre. Eller hur länge flaskan nu räcker.

Om stora och små barn.

Jag läser det som jag skrev igår. Undrar om någon kan ha tolkat det som att jag tycker att livet utan småbarn är ett bättre liv. Jag menar det inte så, även om sanningen kanske är att jag tycker det. Det har funnits så många dagar då jag önskat att vi var en småbarnsfamilj, att pyttipannan stod på spisen och ett litet barn låg och vrålade på golvet.

Men nu blev det inte så och livet handlar ju om att göra det bästa av vad man har, tänker jag. Och det jag har är ett fjortonårigt barn och tid att laga långsamma middagar. Det är ett fint liv, det är det verkligen. Men det hade varit fint även med pyttipannan och det vrålande barnet.

Hjärnblödning eller besatt av en ande.

Det är så konstigt hur jag plötsligt tycker att det är roligt att laga mat. Idag svängde jag ihop en köttgryta som puttrade i två timmar och det var bara härligt trots att klockan var över åtta innan vi åt upp den. Kanske hör det ihop med att vi är en ganska vuxen familj? Att det inte finns några barn som lägger sig ner på golvet och vrålar när hen blir för hungrig.

Jag tänker att det måste vara det. Att det inte finns någon press, ingen stress. Maten dröjer så länge som den dröjer och under tiden så dricker man en kopp kaffe och pratar om dagen och sen sitter man länge vid matbordet med ett glas rött till och låter det smaka tusen gånger bättre än pyttipannan som jag minns från när vi var en småbarnsfamilj.

Det är för övrigt helt sant att jag liksom bara svängde ihop grytan idag. Googlade två, tre olika recept som jag skummade och sen hittade jag på en egen variant. Inte heller var det svårt, jag bara visste hur jag skulle göra. Faktiskt mycket märkligt när jag tänker efter, för det här har jag aldrig kunnat tidigare och jag vet inte hur jag har lärt mig det.

Grundlyckan.

Dagarna går. Ibland tänker jag på att det här är livet, det som passerar just nu. Tänker att dagarna ju aldrig mer kommer tillbaka. Gjort är gjort, bytt är bytt. Men så blir det en måndag och det skulle kunna vara vilken måndag som helst. Jag står i köket och klockan är på väg att runda nitton. Jag har varit hemma i en timme, druckit dagens sista kopp kaffe och hackat saker till vår fisksoppa.

Jag står framför spisen och rör ihop soppan när jag tänker att det inte gör någonting, att det här är livet som sker. Att det kan få se ut så här. Med saffransdoft som sprider sig genom lägenheten, förbi barnet som sitter vid matbordet och gör sin matteläxa. Min man som sitter bredvid och läser nyheter högt, förklarar något tal när det behövs. Reser sig och ställer sig bakom mig, placerar en rad kyssar längs min nacke. Bordet med de levande ljusen och tygservetterna och matteböckerna.

Sex små rader bara.

Så han kom hem i fredags, min man. Hans taxi stannade utanför vår port precis innan åtta och hade det varit vilken annan dag som helst så hade jag redan varit på väg till jobbet. Men i fredags valde jag att komma för sent, så att jag kunde få den där flygplanströtta kramen som aldrig riktigt vill släppa taget. Den när han borrar in sitt ansikte mot min hals och armarna bildar varv runt min kropp. Den där när han håller hårt, så hårt.

Det är fint att han är hemma igen. Det är som det ska vara.

Efter igår.

Jag vaknade med rödvinshuvudvärk imorse. Jag var i säng efter midnatt, med flera glas rödpang och alldeles för mycket mat i mig. Jag har varit bakis hela dagen. Fast det är inte helt sant, för det är mer en känsla av att vara alldeles för mätt.

Det är inte så att jag inte har varit fungerande idag. Jag har skämtat vid kaffemaskinen, fört resonemang under möten, löst saker. Det är bara det att jag har bitit ihop om en fysisk, eländig känsla under tiden. Sen kom jag hem och dök ner i soffan och barnet fick gå till McDonalds och hämta vår middag. Det händer cirka vartannat år och han hade längtat.

Men nu är klockan snart åtta och det är torsdagskväll. Jag ska skriva klart det här, skicka in barnet i duschen, borsta tänderna och ta min nystartade bok med som sällskap till sängen. Och imorgon kommer min man hem.

Chokladtårta, relationer och vin.

Jag åker hem efter lunchen. Öppnar upp datorn vid matbordet och jobbar vidare. Tar en paus och springer lite längre ner på gatan och köper en chokladtårta. Har ett skypemöte, jobbar lite till. Om en timme ska jag stänga ner, skjutsa in en ryggbiff på låg temperatur i ugnen. Rosta mandelpotatis, små morötter och spetskål.

Vid sextiden kommer mina två jobb-bästisar. Det här med matlagning är ju inte min starkaste gren, så jag satsar på löjromschips till förrätt, sånt som sköter sig själv i ugnen som varmrätt och sen den bästa chokladtårtan som Vasastan kan uppbringa. Och riktigt bra viner till, för det lurar varje liten smaklök.

Barnet fick välja om han ville äta med oss, men han valde tv-spel och pizza med en kompis. Konstigt. Han meddelade dock att han skulle vara hemma lagom till chokladtårtan. Ändå fint ju. Nej, nu ska jag jobba och sen dammsuga, hej så länge.

Någon annans liv.

Mitt sista möte för dagen slutar tjugo i fem. Jag tar min väska och lämnar kontoret. Tänker att tiden med kavaj nog börjar nu, september blåser kallt. Jag kliver av tunnelbanan och stannar till vid den vietnamesiska restaurangen i grannhuset, beställer risnudlar med rostad fläsksida. Ber om att få ta med maten hem och får den i en påse.

Lägenheten är tyst. Jag ställer påsen med min mat på köksbänken, lägger tidningen och brevet som jag fiskat upp från hallgolvet bredvid. Tänder lamporna i fönsterna och ovanför bokhyllan, knäpper upp skjortan och kliver ur byxorna, byter till pyjamas. I diskmaskinen står matlådan som barnet värmt och ätit ur innan han åkte till sin träning.

Häller upp ett glas rödvin, tar ätpinnarna och lådan med mat och kryper upp i hörnet av soffan. Startar netflix och något helt okomplicerat. Tänker att det är någon annans liv jag lever idag. Det är ett ganska skönt liv, jag tror att jag kan tänka mig det emellanåt.

Om falukorvsmackor och sci-fi.

Så vi är inne på det andra dygnet av bara jag och barnet. Vi skivar falukorv som vi steker och lägger på bröd till middag. Jag går två trappor upp och har styrelsemöte i bostadsföreningen. Han som vi är hos bjuder på vin och jag dricker ett glas och jag tror att jag är lullig nu. Det är väldigt konstigt faktiskt, hur det blev som sockerdricka i huvudet.

Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät och skriver det här. I den andra änden av soffan sitter barnet och tittar på någon serie på netflix. Han är inne i en sci-fi-period och det är verkligen inte jag. Jag är inne i en Stephen King-period. Det är för att jag läser hans memoarer Att skriva och blir så fascinerad av hans berättande att jag hela tiden måste pausa och läsa boken som han berättar om. Just nu läser jag Lida.

Han går och lägger sig klockan nio, barnet, läser fram till halv tio. Avsnittet kommer vara slut en stund efter läggdags, men jag har sagt att han får vara uppe lite längre idag. Jag minns det från min egen barndom, att det var bland det bästa jag visste att få rucka på sängtiden. Jag undrar om han kommer minnas samma saker när han är trettiotre.

Söndag.

Han packar sin resväska medan jag sminkar mig. Jag drar en borste genom håret, kliver i min klänning och sen står vi i hallen och kramas i flera minuter. Han placerar minst femtio snabba pussar på min mun, som ett pussmarathon. Sedan går vi, barnet och jag.

Vi äter tårta på Rosendals trädgård när han tar pendeln ut till Arlanda. När vi promenerar förbi statyerna på Waldemarsudde lyfter hans plan. Han kommer hem igen tidigt på fredag, men fram till dess ska han vara i Taiwan och ha tusen möten. Fram till dess är det bara jag och barnet hemma, och det är ju fint på alla vis, men det är ändå en för lite.

Mmm.

Så blir det äntligen fredag. När jag somnar på torsdagskvällen är det så fuktigt i luften, det känns nästan som att lakanen är blöta. Med fredagen kommer en lite lugnare arbetsdag, grillunch på takterrassen och sen en tid för att klippa gardinlugg.

Det blir fint. Det är som att luggen ramar in ansiktet, eller så är det bara för att det är en förändring. Hon tar nästan en decimeter på längderna också och allt det torra försvinner ner på salonggolvet. Jag bättrar på läppstiftet efteråt, det känns som att frisyren kräver det.

Och nu är det fredagskväll och vi ska foodora hem pizzor och öppna rödvinet, slänga oss i soffan och bara vara. Nu är det helg. Två dagar och en kväll av det här.

Är det det här som är livet?

Dagarna gör någon slags språngmarsch. När jag kommer hem från jobbet är klockan sex och jag vet inte hur jag ska orka tvätta, städa, laga mat. Så jag kokar en kopp kaffe och tar med mig ut på balkongen istället, sitter mittemot barnet och bläddrar i hans hemkunskapsbok och lyssnar på när han berättar om alla recept som han vill laga. Det är focaccia och tikka masala, saffranspannkaka och schackrutor.

Så har det plötsligt gått tjugo minuter och vi går in, han tömmer diskmaskinen och jag plockar in en tvätt och städar badrummen. Lägenheten behöver bara tio minuter för förvandlingen som mitt humör krävde dubbla tiden för. Jag steker pannkakor och han gör matteläxan. Min man kommer hem när jag värmer ärtsoppa. Hans dagar är för långa och mitt arbete hemma är lite för stort. Vi bråkar om det efter maten, sen kramas vi i köket.

Och nu har barnet somnat och min man promenerar i regnet. Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Tänker att jag vill ha en kopp te, men jag orkar inte fixa. Hela dagen har jag längtat till det här, men nu när jag är här är jag för trött. Missar tangenterna när jag skriver, det blir ä när det ska vara ö och v istället för b. Suddar och blir irriterad.

Kanske borde jag gå och lägga mig istället.

Och så känns oktober plötsligt okej.

Jag ligger på hans bröst och sneglar upp på skärmen som han håller i. Han letar hotell i Lissabon under höstlovet. Vi kommer på det när vi äter middag på balkongen sent en måndag. Han säger att han inte förstår hur han ska orka med hösten, av de tre semesterveckorna som gick i somras var ingen dag helt ledig. Det var alltid nåt möte han var tvungen att lyssna in på, någon information som var tvungen att jagas.

Så jag säger att vi kanske borde åka bort vecka fyrtiofyra. Då kan han delegera och vara ledig. En vecka helt utan jobb, inga mail, inga telefonsamtal. Vi tittar på Kanarieöarna, men trettiofemtusen för samma resa som kostar hälften veckan efter, det vägrar jag. Så säger barnet att han kan tänka sig att spendera veckan hos sin pappa och jag ser långa middagar och sena morgnar framför mig. Hålla handen och dricka vin. Sanslösa mängder sex.

Jag minns inte när det senast bara var han och jag borta någonstans. Jag tror att det var i Budapest för, åh sju år sedan? När jag tänker efter är det nog helt rätt, bara han och jag och Lissabon en sista vecka i oktober.

Om himlar och en mäktig penna.

Klockan är tjugotjugotvå och himlen har ändrat färg. De ljusaste blå nyanserna från dagen har mattats av, blivit djupare, och strimlor av rosa har penslats ut. Om en timme kommer himlen vara i den mörkaste av blått. Jag pluggar in hörlurarna och promenerar bort skuggor från dagen när middagen är lagad, disken är undanplockad och läxorna lästa.

Jag har någon på hjärnan, någon som har svikit mig. I mitt huvud sker arga dialoger, samtal där jag är fruktansvärt långt bortom professionell. Jag tänker att jag ska krossa honom i alla mina texter. Även om han aldrig får veta, även om det sker i en parallell verklighet som bara finns i meningarna som kommer ut när jag skriver, så ska han förstöras. I allt det hemska som tar plats inuti min hjärna är det en tröst att det är jag som skriver slutet.

En lördag halv ett.

Det blir lördag och vi vaknar efter nio timmars sömn. Jag ligger på hans bröst, han läser högt om sånt som händer i Stockholm idag. Det är en utställning på Fotografiska som vi vill se innan den stänger och drar vidare nästa helg. Går upp och gör kaffe, kokar ägg och fyller skålar med yoghurt och granola, blåbär och banan.

Det plingar i hans telefon och han sträcker sig efter sin dator, måste bara säger han. Ett mail blir till tre och sen ringer telefonen och nu har det gått två timmar och han jobbar fortfarande. Han sitter några meter framför mig, vid matbordet, och jag sitter skräddare i soffan. Jag har beställt mat till nästa vecka, kommit på att jag vill ha gardinlugg och bokat en klipptid och nu skriver jag. Först på boken, sen här och snart på boken igen.

Där utanför är det tjugo grader och den sista helgen på sommaren säger meteorologerna. Men jag vet inte, det är inte så dumt att sitta här i soffan halv ett en lördag heller. När det enda som hörs är våra fingrar mot tangenterna. Fotografiska finns kvar imorgon också.

Jag kan inte tänka mig något bättre just nu.

Jag jobbar till halv fyra, sedan följer jag barnet till tåget som ska ta honom till hans farfar. Går hem, gör kaffe och läser bok. Och nu är klockan sex och jag har slagit ihop boken, konstaterat att den är för jobbig för en fredagskväll. Jag vill ha fredag, jag vill känna fredag, jag vill bara ha känslan av helg och inga planer i hela världen.

Så jag har hällt upp det sista ur amaroneflaskan som min man köpte för en vecka sedan och startat en playlist från sextiotalet. I en timme eller så kommer min man vara på gymmet, då är det jag och vinet och sextiotalet och skriva, skriva, skriva. Det är min bästa känsla just nu, att sitta så här med benen i kors och datorn i knäet och orden som strömmar ut.

Sen om den där timmen eller så, då ska vi stå tillsammans i köket och röra ihop en gryta med älgskav och kantareller, stompa potatismos och strössla mängder färsk persilja ovanpå. Korka upp en flaska rödvin till och tända ljusen på matbordet. Herregud, ja.

Jobb, jobb och golf.

Det hann gå en vecka och tre dagar efter semestern, sedan kom känslan av att inte hinna med. Jag sitter på ett möte och tittar på klockan, i huvudet manar jag folk att prata snabbare, att komma fram till sin jävla poäng. Jag ser hur tiden tickar förbi min planering. När klockan slår halv fem ligger jag tre arbetsuppgifter efter. Min morgondag är minutiöst planerad, måndagen och tisdagen likaså.

Kvart i fem funderar jag på att låta datorn glida ner i väskan, att fortsätta jobba hemma. Men nej. Jag lovade mig själv i våras, ingen mer obetald övertid som ingen någonsin tackar för. Och dessutom har jag två ledare nuförtiden och de båda spelar golf på betald arbetstid den här veckan. Så nej. Det blir inget jobb ikväll. 

Tillbaka till att vara mig.

Ett dygn i Malmö kom och gick. Jag var tillbaka på Elite Hotel Savoy, som nästan alltid. Förra gången släpade jag fram en fåtölj till det stora fönstret och drog bort gardinerna, nu stod det redan ett skrivbord där och blickade ut över alla hustaken. Det var ganska fint att sitta där och skriva på datorn, kändes väldigt Carrie Bradshaw.

Jag åt en ensammiddag i hotellets restaurang. Beställde in tryffelchips och rödvin innan maten, bara för att jag kunde. Satt på stoppad sammet i ett hörn och smuttade på vinet och tittade på människor och fortsatte att känna mig som Carrie Bradshaw.

Och så fanns det badkar på hotellrummet och jag älskar att bada badkar. Köpte med choklad efter maten och tappade upp ett bad, ställde datorn bredvid badkaret och tittade på en romantisk komedi medan jag badade och åt choklad. Fortfarande Carrie Bradshaw.

Det var fint. Men nu är jag hemma igen och det är väl också okej.