Sju dagar framåt.

Hej från ett kaos. Det är visserligen ett ordnat kaos, med tvätt som ännu inte är helt torr och resväskor som är halvpackade, ett barn som rensar hundra kilo svamp från våra tre timmar i skogen igår och blommor som står på diskbänken och väntar på att vatten ska rinna bort och ett köksbord belamrat med sånt som vi inte får glömma.

Om fyra timmar går båten till Finland. Vi ska spendera en vecka där, i det lilla huset bland träden vid sjön. Flyta runt på en badmadrass, läsa bok efter bok, basta och dricka iskall öl, grilla vår middag och äta paj med glass till efterrätt vareviga dag.

Tusen saker och sen ingenting.

Så blir det tisdag och min tredje semesterdag. Den första dagen var en stressig sak med tusen bröllopsbestyr, den andra dagen en lång och trött historia och den tredje ser ut att räta upp sig. Igår sov jag middag en timme på soffan och idag sov jag till tio.

Vi har gjort ärenden nästan hela dagen. Köpt huvudvärkstabletter och plåster, mjukisbrallor, simglasögon och ett fiskespö. En trave böcker och ett fång naturviner och en ny kortlek. Gör oss redo för att korsa Östersjön, hitta tillbaka till lantstället som väntar på oss på andra sidan. Men nu är klockan sexton och tusan om jag inte ska vila en stund på soffan.

Om i lördags.

Han är gift nu, min bror. Det var en fin vigsel. Så mycket tårar, så fina tal. Men jag är så trött nu, så slut som artist. Jag var så stressad hela fredagen och lördagen, så mycket som skulle göras på så kort tid, men det blev verkligen fint. Nästan helt perfekt.

Jag slappnade av efter att den sista talaren hade lyft sitt glas i en skål. Innan dess drack jag bara när det skålades, ville vara helt klar i huvudet och verkligen inte sluddra när jag talade, så när mina plikter var avslutade började festen. Och vilken fest, herregud. Den kommer vara en sån som vi kommer prata om och fnissa åt resten av livet.

Grinar lite.

I hallen står min weekendbag och en papperspåse med bröllopspresenten i. I min väska ligger de handskrivna talen, ett ark för brudskålen, ett för välkomsttalet och ett för mitt tal. Jag ska renskriva de på finare kort sen, några med små blommor på.

Om en timme går mitt tåg till den lilla staden, min hemstad. Jag åker dit direkt, till min bror. De vill gifta sig under en himmel av blommor och jag har lovat att hjälpa. Pynta, duka, ordna. Sen kommer kvällen och då ska vi gå ut och äta, hela familjen.

Tänk att idag är dagen innan min bror gifter sig.

Trettioen dagar framåt.

Klockan är sextontrettio och jag har precis skrivit ett out of office på min mail och kopplat telefonen till växeln. Nu har jag semester. Jag ska inleda den med en dusch och nytt nagellack, en gul blus med blommor på och sen ta min man i handen. Äta tapas och dricka ett jäkligt murrigt rödvin.

Planen var att han också skulle gå på semester imorgon, men det blev inte så. Det är någon kris som krisar, så han får kämpa på. Det kommer dock inte hindra mitt vindrickande ikväll. Jag har semester. Kan tusan inte tro det än. Semester!

Snart, snart.

Tiden rör sig nedåt. Ner till torsdag, min sista arbetsdag. Jag kommer göra den hemifrån, mest ha koll på mailen och telefonen. Allt annat är pausat och avslutat. Ner till fredag, dagen då jag åker hem. Undrar varför man fortsätter säga hem om sin första stad, den känns ju inte alls som hemma längre. Ner till lördag, dagen då min bror gifter sig.

Jag uppdaterar smhi flera gånger varje dag. Aldrig visar de samma resultat för lördag. Ibland ska det bli arton grader och kraftigt regn, andra gånger tjugotre grader och solsken. Jag är toastmadame och gör långa listor i min telefon. Talordningar och skålar. Packar mina väskor i huvudet, borde jag packa ner strumpbyxor? Glöm inte örhängen. Värmeborsten.

Köper champagneglas från Kosta Boda och fjolårets nobelchampagne som bröllopspresent. Funderar på en dikt till kortet. Tänker att jag nog borde börja skriva mitt tal. För tiden rör sig nedåt, och snart är lördagen här. Och min semester. Snart, snart.

Om att det nog bådar gott.

Två dagar med skjortkrage. Jag är trettiotvå år gammal och gömmer ett sugmärke. Barnet har varit borta i mer än tre veckor (förutom den där helgen i mitten, men den var så kort att den inte räknas) och vi har gått tillbaka till att bli tonåringar.

Någonstans kom jag på att det väntar ett annat slags liv sen. Kanske det här livet, fast förhoppningsvis utan synliga märken på min hals. Jag har aldrig varit vuxen och inte varit mamma, men barnet är fjorton nu och åren som han kommer bo kvar hemma är inte så värst många. Det kommer komma en ny tid, en när han inte längre bor med oss. Jag undrar vem jag kommer vara då, vilka vi kommer vara tillsammans då.

Såna låtsasproblem.

Måndag. Det är så lugnt på jobbet. Vid halv tre finns det inte mycket mer att göra, inte om jag vill vara sysselsatt de tre dagarna som är kvar innan jag får gå på semester. Jag ger det en halvtimme till, sen stänger jag ner datorn och börjar promenera hemåt.

Vi kommer hem nästan samtidigt. Det är tjugo minuter innan hans nästa skypemöte börjar.  Vi värmer lasagne från frysen och gör en sallad, äter middag medan han har möte med Kina på länk. Jag har ont i min kropp, det är som att lederna värker. Känner mig ful. Håret är platt. Tänker att jag borde träna, men så letar jag upp en ny bok i min app istället.

Och nu är klockan snart nio och min mans sista möte ska just börja. Jag har legat på soffan i över tre timmar en himla måndagseftermiddag och jag vet att jag borde njuta, för det händer ju aldrig, men det känns bara fel. Som att jag borde ha tränat, borde ha lockat in mer volym i håret, borde ha lagt en ansiktsmask. Men herregud vad jag inte orkar det.

Om att spola ner folk i avloppet.

Så jag sitter skräddare i soffan på fredagseftermiddagen och skriver det som jag skrev sist, om känslorna som vägrar gå över. Sedan stänger jag ner datorn och går in i duschen. Vattnet strilar ner över mitt huvud och jag tänker nu, nu släpper jag det, nu rinner allt ner i brunnen.

Och så duschar jag klart och blåser håret, drar på mig en klänning och lägger på ett läppstift. Vi äter på en ny restaurang, stannar för ett glas på vägen hem. Det blir lördag och vi promenerar, lagar en silltallrik till middag och ligger på soffan hela kvällen. Är så nära som man kan vara när natten kommer.

Vaknar till en söndag. Promenerar, pausar vid en indisk restaurang och äter en tidig middag. Och nu sitter jag skräddare i soffan igen, en spellista med american folk på spotify och ett glas cava. Det slog mig just att jag inte har tänkt på de där som jag inte ska tänka på en endaste gång sedan jag spolade ner dem i brunnen i fredags.

Om en bultande oro.

Jag sover dåligt om nätterna. Jag vet varför, för jag var på ett möte tidigt i veckan och tusen röda flaggor har flaxat i mitt huvud sedan dess. Jag vet att jag borde släppa det, gå vidare, men det är svårt. Även fast jag vet att jag mår bäst när jag blockerar tankarna på de som orsakar varningsflaggorna.

De har gått på semester nu och det där som mötet handlade om, det är en lång ledighet mellan mig och dess verklighet. Så jag ska stoppa alla tankar, alla funderingar. Varje gång min hjärna lirkar sig åt deras håll ska jag tvinga den att sluta. Det handlar inte längre om att processa, det handlar om att älta. Jag måste sluta, för det här mår jag inte bra av.

Pausar lite.

Torsdag. Regnet strilar ner när jag går från jobbet. Någonstans längs gröna linjen är det stopp och jag spiller fyrtiofem minuter. Stannar till vid vårt sushiställe, beställer en tjugofembitars att ta med. Springer in på Hemköp och plockar godis under tiden som maten monteras.

Hemma är ljuset grått, har samma färg som himlen. För första gången på en evighet tänder vi ljusen på bordet när vi äter. De fortsätter brinna tills lågorna flera timmar senare dör ut. Då ligger vi skavfötters i soffan och äter godis och tittar på en dokumentär.

Mellan balkongdörrarna har bara en tunn strimma lämnats kvar, det kommer pustar av sval luft genom den. Regnet hörs mot fönstret, och jag tänker att det inte gör någonting att det blev en liten paus i sommaren. Snart är det hundra grader varmt igen.

Räknar med solsken.

Min bror gifter sig nästa helg. Ett litet, intimt bröllop i deras trädgård. Vi är bara trettio gäster, de allra närmaste. Jag hade fortfarande inte hittat något att ha på mig, så vi åkte till mall of scandinavia igår. Först provade jag den aprikosfärgade klänningen som jag har tittat på bilder av tusen gånger den senaste veckan, men det var verkligen inte min färg.

Det var uppenbart eftersom a) jag försvann, och b) jag provade en ljusblå klänning direkt efteråt och det var så mycket bättre. I den sista affären hittade jag den. En enkel linneklänning från Tiger, djupblå och med snörning i midjan. Jag tänker högklackade espadrillos och nästan inga smycken. Vågor i håret och solglasögon på näsroten. Jag tror att det kan bli fint.

Önsketänkande.

Jag snoozar två gånger och tittar på klockan genom en springa i ögat. Sparkar av mig täcket, försöker vakna. Ett ben över sängkanten, sedan nästa. Det är nästan att jag glider ur sängen. Går på toa, så tillbaka in i sovrummet. Drar nattlinnet över huvudet.

Han tittar upp från sitt täcke. Har du glömt att vi ska skolka idag? Ligga i soffan och titta på film och äta godis hela dagen? Så lyfter han på sitt täcke och jag kryper in under det. Hud mot hud. En minut, fem minuter, tio minuter. Jag placerar en puss på hans bröstkorg och går upp.

Imorgon borde vi skolka.

Eller en nektarin, för all del.

Jag struntade i att byta tunnelbana vid slussen idag. Promenerade istället ner på stan och genom butik efter butik, letade efter en klänning till min brors trädgårdsbröllop nästa helg. Det finns en klänning som jag har kärat ner mig i, men den kommer bara i aprikos.

Det är en fin färg, men hela jag är ju redan i den färgen. Mitt hår solblekts alltid, tar samma färg som en ännu inte mogen aprikos, och huden bränns bara till en något mognare aprikos. Men jag hittade ingen klänning idag heller, så får väl gå naken. Det kommer bli jobbigt för alla. Antar att jag lika gärna kan bära aprikosklänningen då, när jag tänker efter.

Livstecken.

Det blev måndag igen. Två veckor kvar innan semester, två veckor bara han och jag. Det var fint att ha barnet hemma i helgen. Vi gjorde inte särskilt mycket, men det är ju då som dagarna brukar vara allra bäst. Jag ligger i vår säng, ovanpå täcket och ryggen lutad mot kuddar och sänggaveln, fötterna under överkastet som ligger draperat över fotänden.

Fönstret står lite öppet och där utanför blåser det. Ibland försvinner solen bakom molnen och det blir domedagsmörkt i sovrummet. Jag läser i en bok, hör ibland min man flika in något i dagens sista skypemöte som han håller från vårt köksbord. När det är klart väntar middag och kanske ett glas vin, för att det finns och är gott. Och för att det är måndag.

Mmm, fredag. Mmm, helg.

Fredag! Jag sitter hemma i min soffa och jobbar klart det sista av arbetsveckan. På soffbordet ligger en ny bok, fortfarande styv i sitt omslag. Jag längtar ut, till solen och en uteservering. Eller två, faktiskt. Jag var på ett lunchmöte hos en kund, men eftersom det var jag som presenterade så hann jag aldrig äta, så den första uteserveringen ska få ge mig en ostfralla och vaniljbulle och den andra ett glas cava. Båda i sällskap av min bok.

Vid sexsnåret kommer mitt barn hem, och då kommer ingen himla bok få någon uppmärksamhet. Som jag längtat efter honom! På söndagskvällen sticker han tillbaka till sin pappa igen, för de två sista veckorna på pappamånaden. Då ska vi andra jobba klart inför semestern så att vi är redo att vara helt lediga när han kommer hem igen.

Nej, nu är klockan halv fyra och då är det helg. Hej!

Tiden.

Torsdag morgon. Dagarna går så fort. Vi jobbar och hinner nästan inte komma hem innan vi försvinner iväg igen. Det är konserter på grönan och bokade bord på restauranger. På diskbänken står kaffemuggar och vattenglas. Ikväll ska inga andra planer göras, jag vill bara röra mig mellan rummen och plocka. Tömma och fylla diskmaskinen, fluffa kuddarna i soffan, vattna blommorna på balkongen, städa handfaten.

Jag vill ha fredag och ännu en vecka närmare semester. Jag vill komma hem efter jobbet imorgon och ha en ren lägenhet, och ett barn som sitter i soffan och läser en bok. Imorgon kommer han hem, en kort helg under sin pappamånad. Fy tusan så jag längtar.

Juni.

Det är tre veckor kvar till semester, men det har varit så många och långa helger att jag har sommarlov i känslan. Lyssnar på sommar i P1 medan jag sakta jobbar, promenerar en timme till jobbet och en timme hem från jobbet. Äter enkla middagar av det som finns i kylskåpet, sitter på balkongen och läser om kvällarna, har inte haft tyg mot benen på flera veckor.

Det är något fantastiskt med juni. Det ligger så många löften i luften, så många känslor som bubblar under huden utan några egentliga förväntningar, eftersom det ju fortfarande bara är juni. För att det är sommar, och så mycket sommar kvar.

En midsommarhelg.

Det är lördag förmiddag och vi är hemma i stan igen. Det var knäpptyst på gatorna, nästan inga människor alls när vi på midsommarafton rullade in efter våra trettio mil borta. Vi hade ett väldigt fint dygn i Grythyttan. Började med att promenera längs de små kullerstensgatorna och titta på de gamla husen, sen tillbaka till vårt rum. Ett skumbad och rosa bubblor i glasen och så klänning, högklackat och läppstift.

En drink i salongen före de fyra rätter som blev vår middag. Champagne och rödvin. Ännu en långsam promenad, han med sin cigarr och vi på väg för att titta på herrgården. Och så den sista stunden på dagen och ett sista glas champagne i salongen som sängfösare.

Frukost och sen alla de där milen tillbaka hem igen. Tjugo minuter på soffan, sen skölja av dagen så långt och kliva i en midsommarklänning. Stiga på en båt ut till Fjäderholmarna och möta min mans familj på ön, äta en skärgårdsbuffé och känna vinden, solen och livet.

Och nu är det lördag förmiddag och vi har sovit elva timmar inatt. Sitter ännu i morgonrock, men om en timme kommer hans syster och mor. Vi ska snickra ihop en picknicklunch, packa ner filten och hitta ut.

Han och jag.

I min väska ligger en ny klänning och ett par högklackade sandaler. Jag har duschat och snurrat håret i värmeborsten. Målat naglarna svagt rosa, klivit i en skön klänning och ställt fram ett par platta tygskor. Läppglans och solglasögon. Om en timme åker vi.

Det är nästan precis som det var för fem år sen. Då hade vi bokat Varbergs stadshotell, nu har vi bokat Grythyttans gästgivaregård. Då skulle vi fira midsommar, idag ska vi fira vad som blev av den midsommaraftonen. Då låg min förlovningsring gömd i hans väska, nu sitter den på mitt ringfinger. Idag är det fem år sedan den placerades där, och nio år sedan det blev han och jag. Jag hoppas att vi får många år till.