Inredningsstatus

Barnets lägenhet är nästan helt klar. Det är bara en matta till under soffan, ett litet soffbord och kanske någon lampa till fönstret som saknas. Han har styrt det där helt själv. Absolut att han har bollat olika idéer innan han har tryckt på köpknappen, men han har suttit i förarsätet sedan dag ett efter att han flyttade.

Jag är nästan lite avundsjuk på hans lägenhet. Han har fått till en mysfaktor som, med handen på hjärtat, förvånar mig. Inte köpt Ikeas billigaste sängkläder utan lyxat till det ett par prisklasser upp, köpt snygga inredningsprylar och tänkt genom varje liten detalj.

Han har två rätt smala fönster, ett vid sängen och ett vid soffan, som nu har fått varsin gardinstång som löper tjugo centimeter ut över ena väggen. Där hänger nu en snygg mossgrön mörkläggande gardin, redo att dras för om nätterna. Mellan sängen och köksvrån hänger en annan gardin, i samma mörkgröna nyans men med en aning ljusinsläpp, och gör hela jävla rummet. Ursäkta franskan, men det blev så bra att en svordom behövdes.

En liten tvåsittssoffa, även den i mörkgrönt, blev den sista möbeln och pusselbiten att falla på plats. Han har till och med letat upp den perfekta taklampan på blocket och dragit hem till en främling och köpt den. Hade han gjort det för ett år sedan? Absolut inte.

En bättre eftermiddag

Jag ska spendera eftermiddagen hos barnet. Han ska skriva en rapport om en viss synagoga och jag ska arbeta med budget inför nästa år. När arbetsdagen har nått sitt slut och vi får slå ihop datorerna ska vi ta en promenad genom hans nya kvarter, handla till middagen och laga mat tillsammans.

Ser väldigt mycket fram emot det. När jag åkte till den lilla staden förra veckan köpte jag frukost på Vetekatten och såg deras nya höstbullar, fyllda med mandelmassa och äppelmos, och tänkte direkt på barnet. Vi har en grej för bullar, han och jag.

Så jag ska promenera förbi Vetekatten på väg till honom och fiska upp vårt trefika. Ser väldigt mycket fram emot det också.

Hösthelg: brunch, träning och ärendesöndag

Det har regnat hela helgen, ska fortsätta hela dagen idag. Det gör inte så mycket, jag har levt livet under mitt paraply de här dagarna. Har tyckt att det varit ganska mysigt. Kanske för att stunderna under paraplyet har varit väldigt mycket kortare och färre än tiden utomhus, med tända ljus och te och långkok och rödpang och bokskrivande.

Det har verkligen varit en tiopoängare till hösthelg. Brunchade och tränade med barnet i lördags, spenderade sedan resten av dagen med datorn i knät och orden forsandes i en strid ström från fingrarna. 

Vaknade tidigt på söndagen, gick upp och tände ljus, kokade te och fortsatte skriva. Skrev bort timmarna tills min man kom upp vid tio. Dukade upp långfrukost och klädde oss sedan för att vandra genom NK i jakt på inflyttningspresenter till barnet.

Det blev en kruka som han själv hittat men tyckt var för dyr, plus tillhörande grön växt som inte ens han borde kunna döda, och en emaljerad gjutjärnsgryta. I lördags sa han nämligen att högrev var billigt på hans närmsta mataffär och frågade vad man kan göra av det. Gryta, svarade min man och jag med en röst och sedan gav vi varandra talande blickar när barnet konstaterade att det vore gott men att han inte har något att göra grytan i.

Jag tror att en tredje inflyttningspresent är på gång också. Barnet har kastat trånande blickar på vår fotogenlampa från Karlskrona lampfabrik, men den passar inte stilmässigt i hans lägenhet så istället jagar min man med ljus och lykta (hehe) efter en annan modell. Jag tror att det lutar åt Solstickans variant i silver, men jag har lämnat beslutet åt honom.

Upplever kanske mer höst än jag tror

Jag har haft en ständig känsla av mys hela veckan. Förlåt om det var den töntigaste meningen ni någonsin läst, men så är jag också en basic bitch. Här kommer mina moments of mys från veckan:

I måndags när jag kom hem från barnet (vilket i sig var en eftermiddag av mys). Det var vår första kväll bara min man och jag och vi tittade på varandra. Ska vi ligga nära varandra i soffan och titta på serie? frågade han. Vi ligger aldrig nära varandra och tittar på serier en helt vanlig måndag. Ja, svarade jag.

I tisdags när himlen aldrig slutade vara grå. Kom hem från jobbet, tog min man i handen och gick till sängen. Nu ligger vi här och vilar tjugo minuter, sa jag. Somnade med kinden mot hans bröst medan han låg och läste. Vaknade till, gick en promenad i höstmörkret, la märke till glittrande belysning och orangea löv. Värmde en köttfärssås, kokade spaghetti, spenderade ännu en timme i soffan, innan natten tog oss.

I onsdag när jag smög upp halv sju på morgonen. Drog på träningskläder, gjorde kaffe och tände ljus. Sjönk ner i soffan och startade datorn. Skapade tre dokument: ett för manuset, ett för persongalleri och platsbeskrivning, ett för synopsis. Skrev julbokens allra första meningar. Kände myset igen flera timmar senare när barnet stod och väntade på mig utanför Ikea. Att umgås så här med sitt vuxna barn, med shopping och en middag på restaurang, några timmars häng och sen tack och hej. Nu gick det en mysrysning genom mig igen.

Igår när jag klev av tåget från den lilla staden och promenerade till barnet. Min man kom med pendeltåget från andra hållet samtidigt. Barnet hade skrivit en lista med saker som han behövde hjälp med och vi alla kavlade upp ärmarna i hans lilla lägenhet. En lampa fick en ny kontakt, en köttfärspaj slängdes ihop, en enorm tvättstuga fick ett studiebesök, gardiner sattes upp. Insikten i att hans lägenhet också känns lite som hemma.

Och så nu, alldeles nyss. Det är fredagsmorgon och jag sitter på cafét mittemot kontoret. Klockan är fortfarande tidig och jag hinner skriva lite innan arbetsdagen behöver starta. Långsamt broderar berättelsen ut sig inom mig och det är fint. Fint att lära känna sina nya huvudkaraktärer, fint att låta deras historia börja ta form.

Förlåt för nästa töntighet som kommer nu: jag känner mig extremt rik den här veckan.

Romanplanering

Det känns som att jag har haft världens kortaste höst. Jag hade sommar fram till Frankrike och den här veckan börjar julen. Åtminstone inuti min hjärna. Jag har börjat skriva på kärleksroman nummer två och den utspelar sig under julen, vilket gör att det känns som att jag har snuvat mig själv på hösten.

Jag måste påminna mig själv om att njuta av oktober, trots att det är december i hjärnan. Men kanske är det bra för romanskrivandet är hålla fast i oktober, för jag vill inte att det ska vara en julbok. Det är en bok som utspelar sig under julen, men den handlar inte om den.

Julen ska vara i bakgrunden, men få ta mer och mer plats ju närmare slutet vi kommer. Så egentligen är det väldigt bra att oktober och november pågår i det verkliga livet medan den första halvan skrivs. Så kan december och julboken som inte är en julbok blomstra tillsammans sen när julen verkligen är här.

Klappat och klart

I söndags skickade jag in min bok till sex olika förlag. Det står att det kan ta upp till fyra månader innan de återkommer. Det är en halv evighet. Jag kommer ha glömt bort att hålla utkik när svaret väl kommer. 

Jag är inställd på refusering, men med handen på hjärtat vet jag inte om jag är det för att det förväntas av mig eller om jag faktiskt tror det. Alla säger ju att ens första bok blir refuserad.

Hursomhelst är den inskickad. Snacka om läskigt. 

Allting äntligen på rätt plats

Vi hade bestämt att barnet skulle flytta succesivt, sova någon natt här och någon natt där, tills hans nya hem kändes helt rätt och naturligt. Men redan samma dag som flyttlasset gick refererade han till sitt nya hem som hemma. 

När jag frågade vart han ville sova den natten kom svaret utan ett uns av tvekan. Jag tror att han har sovit sin sista natt i sitt barndomshem. Kanske kommer han sova över någon gång då och då för att det är smidigare så, men jag tror inte att han kommer dela upp nätterna mellan våra lägenheter, som planen egentligen var.

Det verkar dock inte betyda att vi inte ska träffas. Igår spenderade vi eftermiddagen tillsammans, först genom att luncha hos min mans syster i gamla stan och sedan genom att plugga/jobba tillsammans på campus. Imorgon ska vi ses på Ikea efter jobbet. På torsdag har han bjudit över oss på middag i utbyte mot hjälp med att flytta en garderob och sätta upp gardiner. I helgen ska vi bruncha och träna tillsammans.

Det här är det allra finaste i mitt liv, att jag får umgås med barnet på det här sättet. Efter året i Malmö och med sorgen i hur långt bort han var, är det här det absolut finaste jag kan tänka mig. Nu är livet som det ska vara.

Klivet är taget

Nu är barnet inflyttad i sin lägenhet. Den är väldigt fin, eller kommer åtminstone bli. Han har en miljard olika idéer och tack vare sitt sommarjobb har han råd att förverkliga dem alla. Antagligen eftersom han inte drömmer större än sin plånbok, i och för sig.

Än så länge har han bara en säng och två barstolar (köksvrån har en platsbyggd köksbänk som även fungerar som matbord), men imorgon förväntas skrivbord och skrivbordsstol komma och på torsdag kommer soffan.

På onsdag ska vi träffas på Ikea efter jobbet och köpa gardiner och gardinstänger. Två av längderna ska mörklägga lägenhetens båda fönster och de andra längderna ska dela av sovhörnan från kökshörnan.

På sikt kommer soffbord och sängbord, en matta som ska ligga under soffan och ett par lampor, men där letar han fortfarande. Det kanske är det allra finaste i det här, hur han letar efter rätt möbler. Att han skapar sitt eget hem och att han gör det på riktigt.

Om en ensamhelg med en plan

I veckan trillade mitt bokmanus ner på hallgolvet. Tvåhundraåttiosex sidor. Det är tusan en bibba papper det. Tänk att jag jag skrivit dem alla. Redigeringsrunda nummer två är igång, men jag är osäker på hur mycket jag egentligen ska redigera. 

På ett sätt kan man nog skriva om för alltid, det finns alltid meningar att peta i, men på ett annat sätt måste man någon gång bli klar. Och med det sagt är jag även lite bekymrad över hur lite jag vill redigera. Har absolut gjort ändringar, men kanske inte så många som jag trodde. I det stora hela känns manuset klart.

Jag har bara slutet kvar att läsa genom, sedan ska de få sista ändringarna göras i manuset. Jag har fredagen, lördagen och halva söndagen ensam, för min man har spelning och barnet packar ihop sina saker hos sin pappa inför söndagens flyttlass, så kanske blir jag klar innan det är dags att möta barnet och flyttbilen på söndag.

I mellanrummet mellan de två redigeringsrundorna, när jag väntade på det utskrivna manuset, skrev jag mitt följebrev. Nu är det verkligen bara att läsa klart, göra ändringarna och sedan skicka in. Antagligen sker det redan den här helgen. Fy fan vad läskigt.

Redo för nästa steg

Idag går september över till oktober. I ett år och en månad har barnet bott hemma, läkt och hittat tillbaka till sig själv och kanske litegrann in i en ny person? Hittat den han är som vuxen, tror jag. 

Idag får han nycklarna till sin lägenhet. Vi ska mötas så snart mitt sista möte är klart, titta på lägenheten tillsammans. På söndag går flyttlasset.

Jag tror att vi är redo för det här. 

Det lilla och det stora

En middag med väninnorna väntar ikväll och jag är snudd på orimligt exalterad. Kanske för att det känns som vardag? Eller typ vardagsromantik. Ni känner ju mig, jag älskar vardagsromantik. Behöver vardagsromantik.

Livet har varit stort på sistone. Storslagna resor och födelsedagsmiddagar. Uppstyrt och festligt. Och det är ju fint och roligt och fantastiskt, men jag tror att jag har saknat de små sakerna i livet.

Att gå från kontoret till en stimmig restaurang, slå sig ner runt ett bord med några av de smartaste kvinnorna, beställa in en flaska vin och prata bort en kväll.

Höstuniformen redo

Det första jag tänkte på när jag kom hem från Frankrike var att de två stora lövträden på vår innergård hade börjat gå över i orange. Veckorna innan Frankrike sköt jag undan hösten, fast den tydligt låg i luften, men sen kom vi hem och hösten kändes okej.

Så jag packade upp, tvättade och rensade bort sommarklänningarna redan samma dag. Fick feeling och gick genom de elva (!) undanstuvade påsarna med kläder från andra säsonger, vilket slutade i att sju av påsarna vandrade vidare till röda korset.

Under sensommaren har jag ofta burit capribyxor med lång skjorta till, men nu köpte jag ett par tjocka tights med insydda pressveck att bära med skjortorna istället, tillsammans med mina knähöga stövlar.

I samma veva beställde jag sex par nya strumpbyxor och två korta kjolar. Förutom skjorta, tights och höga stövlar känner jag denna höst mycket starkt för stickad tröja och kort kjol, tunna strumpbyxor och loafers. Det känner jag i och för sig mycket starkt för varje höst.

Om att vara mjuk och varm

Helgens bästa dag var söndagen. Inte för att lördagens födelsedagsmiddag inte blev lyckad, utan just för att den blev så lyckad. Känslan efter middagen låg kvar i mig hela söndagen, gjorde mig mjuk och varm. 

Torsdagen, fredagen och lördagen var minutiöst planerade med förberedelser som ledde fram till minuten innan gästerna skulle komma, men när söndagen kom fanns inte en enda plan för dagen.

Skrotade runt hemma, diskade en miljon vinglas, gjorde ärenden och lunchade på stan med barnet, åt rester från chokladtårtan i tid och otid, sneglade på de fantastiska höstblommorna som står i vaser runtom i lägenheten, läste bok i soffan när mörkret kom. Allting med en känsla av lycka över människorna i mitt liv.

Det andra firandet

Imorgon ska jag hålla födelsedagsmiddag för min familj. Vi kommer servera cornichons med smetana och honung till förrätt, men också springa till ett litet franskt bageri och köpa baguetter, och till charkbutiken och köpa paté, och göra en sardinröra att servera ur den söta lilla plåtburken. Som en fransk liten plockförrätt.

Precis så som vi har ätit i Frankrike den senaste veckan, ja. Vid flera tillfällen när vi skulle beställa mat började servitörerna prata franska med oss och ursäktade sig sedan med att vi såg franska ut. Jag tror att det är den finaste komplimangen jag nånsin fått.

Hursomhelst blev red velvet-tårtan en hög chokladtårta istället. Dels eftersom det passade bättre ihop med menyn, men också eftersom jag kom på att jag verkligen tycker om chokladtårta. Längtar till imorgon nu, både för att fira min fyrtioårsdag ännu en gång och för att få äta franskt igen.

Det korta livet med badkar

Vi hade badkar i Frankrike. Även om det var trettio grader varmt om dagarna mellanlandade jag alltid i ett hett bubbelbad i gränsen mellan dag och kväll. Det är en sorg i mitt liv att jag inte äger ett badkar. Om vi inte bodde så bra där vi bor hade det nästan varit värt en flytt.

Jag badade med badrumsdörren öppen, lyssnade på min man som stökade runt där utanför. Ibland kom han och ställde sig dörröppningen för att berätta något och det var något med det otvungna i det, att ligga där naken och med håret uppvirat högt upp på hjässan, som jag tyckte var väldigt fint.

Kanske att det var ett fint sätt att samexistera, i en naturlig nakenhet. Inte för att nakenheten känns särskilt onaturlig annars, men det blir ändå något annat när ett badkar är involverat. Äsch, nu känns det som att jag svamlar. Jag skulle bara säga att jag har badat badkar och att jag verkligen tyckte om det. Det var bara det. 

På andra sidan fyrtio

Det gick en lyckorusning genom mig precis, när jag stod och väntade på min vanliga latte, på mitt vanliga café där jag alltid startar dagarna. Det är onsdag morgon och vi har varit hemma från Frankrike i lite mer än ett halvt dygn.

Frankrike var fantastiskt. Vi spenderade tre dygn i Nice. Ett av de dygnen åt vi lunch i Antibes och eftermiddagsfikade i Cannes. Dag fyra hoppade vi på tåget till Marseille och två dagar senare drog vi vidare för de sista dygnen i Montpellier.

Jag vet förresten inte om fantastiskt är tillräckligt starkt för att beskriva resan, men jag hinner inte utveckla det mer än så just nu. Klockan är bara halv åtta, men jag ska öppna mitt bokmanus och spendera en timme på att starta redigeringen, sen ska jag switcha över till att läsa ikapp mailen och så småningom starta mötesdagen.

Det var det som gav mig lyckorusningen för en liten stund sen: att jag har Frankrike i ryggen, känner mig nyförälskad i min man, att jag ska börja redigeringen av boken, att jag har saknat mina kollegor, att det var fint att komma hem till barnet som klarat sig så bra den här veckan, att hösten har kommit till Stockholm. Jag är redo för allt det där.

Sista dagen som trettionågonting

Det är min sista dag som trettionågonting. För länge sedan satte jag som mål att ha skrivit en bok innan jag fyller fyrtio och det var på målsnöret, men jag föll inte. Igår satte jag min sista punkt i kärleksromanen. Nåja, den sista punkten innan redigeringen börjar.

Imorgonbitti ska vi först äta en födelsedagsfrukost med barnet och sedan drar vi till Frankrike. Jag ska inte skriva ett endaste ord på hela resan. Inte bok, inte blogg, inga mail, inga mötesanteckningar, inga todos, inga minnesnoteringar.

Det enda jag kommer skriva är sms till barnet, men det är det.

Hörs om en vecka!

Trodde att jag hade bestämt mig

Några gator från oss ligger ett litet bageri som specialiserar sig på tårtor och cupcakes. Vi var där häromdagen, barnet och jag. Beställde varsin kaffe och ett fat av de cupcakes som går att få som tårtor. Ägaren beskrev tårtorna under tiden, måttade och visade storlekar och mönster, föreslog smaker och kombinationer. 

Vi ska bjuda min familj på middag när vi kommer hem från Frankrike och jag hade tänkt avsluta middagen med en tarte tatin, men varken barnet eller jag tyckte att det var särskilt gott när jag provbakade häromveckan, och så kom jag att tänka på det där bageriet och hur jag alltid drömt om deras tårtor.

Vi bestämde oss för en fyra våningar hög red velvet. Det är ett jättekonstigt avslut på middagen, som i övrigt är franskinspirerad, men helt i linje med att det ska vara enkelt utan att kännas enkelt. 

Förrätten är knappt ens en rätt: cornichons med smetana och honung. Ett par skålar lättsaltade chips. En jäkla massa champagne. Varmrätten blir en boeuf bourguignon som kommer ha puttrat på spisen hela eftermiddagen innan gästerna kommer. Ett riktigt pangvin till förstås, men det behöver jag väl inte säga.

Och så en hög red velvet-tårta som avslut. Lite konstigt ändå? Fan också. Kan jag ens servera likör till den? Jag vill verkligen avsluta med likör. Kanske borde jag byta till chokladbottnar? Det är åtminstone mindre konstigt.

Det sista kapitlet

När slutet väl kommer till mig dundrar det in. Jag skriver frenetiskt två kvällar och en halv natt. Det är som om allting måste komma ut där och då. Nu skriver jag epilogen och till skillnad från slutet vill jag dra ut på det så länge som det går.

Jag tror att det är för att jag inte vill lämna karaktärerna. Är plötsligt inte på långa vägar redo att lägga dem bakom mig. Tur att det följer en redigering på det här sen, så att jag inte behöver, inte riktigt än.     

Kort och ärligt

Kom på mig själv med att bli lite sur igår när jag fick veta att någon annan fyller år i september. Det är ju för fan min födelsedagsmånad. 

Vilken trevlig personlighet jag har ändå.