Sagan och verkligheten och pseudonymerna.

Jag är på den sista säsongen av Suits. Eller det är inte helt sant, jag är på Netflix sista säsong av Suits. Någonstans där ute finns det en nionde säsong. Jag tror att jag har fastnat för att den påminner om oss, om de som jag spenderar hälften av mina dagar med. 

Jag säger inte att vi är lika coola som de i Suits, men det finns en likhet. Det är utseendet, egenskaperna, sakerna vi gör om dagarna. På mitt kontor finns det en Harvey och det finns en Mike. Jag är en Donna. Och jag vet, det är en ganska högmodig sak att säga om sig själv, men nu sade jag det.

Och så har vi hon som jag kallar för Dana här inne, men som ju är en Rachel. Jag insåg det för någon vecka sedan. Sedan har vi min chef, som på alla sätt är en Jessica. Förutom att könet inte är rätt. Jag är inte säker på att det gör något. Han är en Jessica ändå. 

Slutet av september.

Jag tittar upp när jag promenerar till jobbet. Det känns som att jag inte lyft blicken på sistone. Luften är klar och hög, det bor en kyla i den. På fasaderna klättrar murgröna, transformerar sig från grönt till rött och gult. Jag har min trenchcoat på mig för första gången sedan i april.

Jag byter ut flera av dagens kaffekoppar till te. Äter soppa till lunch varje dag, tänder ljusen på matbordet på kvällarna. Sitter under en filt i soffan. Drömmer om äppelpaj och vaniljglass, eller kanelbullar som fortfarande är varma från ugnen.

Tack och god natt.

Det är så mycket måndag. Det händer saker på jobbet, människor som inte står vid sitt ord, ändrar sig och ställer till det för mig. Det tar nästan hela min dag att städa upp. Klockan är nästan sex när jag kommer hem. Maten ställs på bordet samtidigt, en halvtimme senare är vi på väg till gymmet.

Jag duschar vid tjugotvå. Står under vattnet och låter det rinna över huvudet. Tänker att det är första gången på hela dagen som jag tänkt mina tankar färdigt. Tömmer en diskmaskin, diskar ur en vas, stryker morgondagens klänning. Täcket doftar av hav och sköljmedel.

Om söta drinkar och varma män.

Lördag. Bredvid min säng ligger kjolen, strumpbyxorna, tröjan och behån som jag klev ur igår. På soffbordet i vardagsrummet står fortfarande mitt vattenglas och whiskyglaset som min man drack ur när jag snubblade hem sent igårkväll. 

Fredagskvällen bankar i mitt huvud. En kväll av drinkar som jag tappat räkningen på, av att prata över sorlet från en fullsatt restaurang, att mingla mellan borden med mina kollegor. 

Jag dricker två stora vattenglas, sedan två koppar kaffe. Min mans kropp är varm intill mig, hans arm ligger draperad över min mage, hans andetag mot min axel. Somnar om och sover ett par timmar till. Drar på min morgonrock och ställer mig framför balkongdörren. Släpper in den kalla luften, känner solen mot huden. Bankandet i huvudet har försvunnit.

September.

Solen skiner när jag kliver ut på Odenplan, men det bor en kyla i luften. Tidigare på dagen har jag sagt till Dana att jag tänker leva i mina polotröjor hädanefter, dricka te hela dagarna. Jag stannar till och går mellan raderna av blommor på torget, väljer ett fång rosor i rött, gult, orange och vitt, ett par kvistar rönnbär och lite grönt.

Ställer väskan på sin plats i hallen, kliver ur klackarna och hänger upp kavajen. Min man brygger kaffe och barnet gör en vegetarisk pastasås. Ställer blommorna i en vas på matbordet och tänder lamporna i fönsterna. Får en kaffekopp i handen, sätter mig i soffan och skriver det här.

Kvällen igår och dagen idag.

Det är dagen efter kvällen före. Jag skrev det i morse, det var verkligen en fin kväll igår. Men det var också en kväll med champagne medan vi gjorde oss klara, riesling till kantarellerna och den rökta stören, ett pinot noir från Bourgogne till ankbröstet och sedan ännu mer champagne till prinsesstårtan. 

Jag vaknade i morse och flyttade fram alarmet en halvtimme. Trillade ur sängen sist av alla, klev i ett par svarta byxor, låga skor och den mjukaste av skjortorna som bor i min garderob. Ett mörkrött läppstift i ett i övrigt blekt ansikte.

Tittade mig i spegeln och tänkte att det finns en charm i det ändå. Att vara trettiofyra och få känna sig skönt loj i kroppen, att ha ett lite tungt huvud men en varm känsla i hjärtgropen. Kvällen igår var tusen procent värd dagen idag.

Trettiofyra.

Jag är trettiofyra nu. Det var verkligen en fin dag igår. Tittar i kalendern det första jag gör på morgonen, ser att jag kan sluta redan vid lunch. Så vid ett åker jag in till centralen och promenerar hem. Sätter mig skräddare i sängen med datorn mot knäna och ryggen mot kuddarna och skriver. Byter om vid fyra, drar på träningstightsen och en tisha.

Kommer hem en timme senare, duschar och kliver i en klänning. Fyller ett vinglas med brusande bubblor och lägger en makeup. Medan jag drar håret genom värmeborsten avslöjar min man att vi ska äta på Lilla Ego. Vi har försökt boka bord där i två år. 

Det är en riktigt dejt, barnet är kvar hemma med en fryspizza, men vi ägnar halva middagen åt att prata om honom. På bordet mellan oss placeras rätter som är värda två år av väntan. Efteråt är luften sval och vi går en omväg hem. Kommer hem vid tjugoettrettio, lagom för att dela en liten prinsesstårta med barnet. Det sista av de virvlande bubblorna från champagneflaskan till oss och ett glas mjölk till honom.

Mina födelsedagar blir lite bättre för varje år som går.

Fjortonde september.

Det blir den fjortonde september. Loafers och svarta strumpbyxor, kjol i svartvita rutor och en sandfärgad finstickad polotröja, en svart kavaj när jag är utomhus. Jag promenerar hem efter jobbet, har en kaffe to go i handen. Kommer hem till en man som lagar en indisk gryta och ett barn som pluggar till ett NO-prov. En kopp kaffe i soffan, spenderar den första halvan av en timme med att läsa ut en bok.

Den andra halvan dukar jag bordet och förhör barnet på det som han förväntas kunna om genetik på fredag. Inser någonstans halvvägs genom att ett glas rödvin lockar mer än en löprunda. Min man frågar hur den perfekta födelsedagen ser ut och jag svarar att det skulle vara att sluta vid två, byta till träningskläder och göra ett konditionspass helt ensam, komma hem och duscha länge, kliva i en klänning och hitta till en restaurang, bubbel och prinsesstårta till efterrätt hemma.

Om jag verkligen får drömma alltså, säger jag. Jag kan fixa allt utom att sluta vid två, säger han. En timme senare ligger drömmen fortfarande kvar i mig och jag öppnar min kalender, ser att det inte finns några möten på eftermiddagen. Imorgon fyller jag trettiofyra.

Rödvin och tidiga presenter.

Fredag kväll och jag ligger i soffan. Barnet ligger i den andra änden, har sina fötter i mitt knä. Min man sitter en liten bit bort och drömmer om bilar som vi inte kommer att köpa. Jag skrollar internet, tittar på kjolar som jag kanske kommer att köpa. 

När jag kom hem från jobbet förut stod en flaska rödpang på köksbänken. Till efter vårt bänkpresspass, sade min man. Bredvid låg även det guldiga paketet som inte skulle öppnas före tisdag. Kanske till ditt bänkpresspass? säger han. Vi får fixa något annat tills på tisdag. Det ligger ett par nya Nike Metcon i paketet, precis som jag trodde. 

Livet ändå.

Torsdag. Jag kommer hem vid tretiden. Då har jag haft ett möte i en annan stad, lagt två timmar på att prata och alla andra timmar i en bil. Ställer upp min dator på matbordet och kokar kaffe. En timme senare tittar jag upp, ser den blå himlen där utanför.

Byter kavajen mot en stickad tröja, klackar mot loafers, och hittar ut. Promenerar sjutusen steg, handlar nötfärs, tomater, spaghetti och persilja på väg hem, möter mitt barn i hallen. Han står vid köksbänken nu, hackar lök och river morot, förbereder sig för köttfärssåsen som han ska laga. Jag har hällt upp ett litet glas rödvin, sitter i soffan och tittar på mitt barn.

Evighetsdagar och guldpaket.

Dagen bara försvinner. Möten avlöser varandra, mail rinner in i inkorgen, bockar sätts framför aktiviteter. När jag i slutet av dagen ska skriva min tidrapport uppskattar jag tiden jag lagt på mina uppdrag, men när jag summerar blir det tolv timmar istället för de nio som jag har arbetat. Tänker att dagen verkligen varade i en evighet och justerar ner timmarna.

När jag kommer hem ligger det ett guldfärgat paket på matbordet. Jag frågar om det ska ligga där tills på tisdag och han säger att han inte har hunnit gömma det än. Jag tror att det under allt det där guldiga ligger ett par crossfitskor. På tisdag fyller jag år och då får vi se.

Det här gör vi aldrig om.

Jag skriver det som jag skrev igår, om världsliga saker som vad vi ska äta till middag. Tio minuter senare ringer jag efter en ambulans till min son. Det händer när han just har rest sig från soffan. Han stannar upp och svajar i luften. Jag frågar hur det är, men han svarar inte. 

Sedan faller han ihop. Han faller in i mig och jag försöker fånga honom, försöker hålla honom uppe men han är för tung. Vi glider ner på golvet och jag ropar på min man. Jag säger min sons namn om och om igen, men det är som att han är där fast ändå inte, sedan börjar hans kropp att skaka.

Min man faller ner på knä bredvid oss. Jag har honom, ring 112, säger han. Larmkvinnan säger att ambulans är på väg samtidigt som barnet börjar komma tillbaka. Han berättar att han blev yr och att allt blev svart, det nästa han minns är hur golvet kom emot honom och att han låg i min famn. Och att han blev rädd, så oerhört rädd.

Det var blodtrycket som föll. Den där känslan, att se mitt barn falla ihop så där, att ha hans darrande kropp i mina armar. Helvete. Jag har fortfarande hjärtat i halsgropen, alla känslor utanpå, även fast han mådde bra igen en timme senare. 

Saker corona gör, del 436.

Jag textar min man vid tvåsnåret, ber honom lägga kyckling i marinad. Han svarar att han har haft en högrev i ugnen sedan niotrettio. Några timmar senare kommer jag hem till svartris, grönkål och chili blandat med köttet som gift sig med teriyaki hela dagen. 

Ibland gnäller jag över att han arbetar hemifrån. Säger att vi måste köpa en fyrarummare så att jag kan stänga in honom någonstans om corona ska fortsätta. Andra dagar, som den här, känns det ganska okej att han är hemma. 

Stickade tröjor, champagne och andra världskriget.

Ännu en helg har gått. En helg av långa promenader. Jeans, stickad tröja och kaffe i pappersmugg. Solsken och plötsliga skyfall. Att dela en flaska champagne på lördagskvällen. En helg med en hämtmiddag och två lagade middagar, en ryggbiff och spetskål, torskrygg och handskalade räkor. Två pass på gymmet, att somna i soffan innan tjugotre.

Och nu är det söndagskväll och barnet kom hem för en liten stund sedan. Han sitter vid matbordet och pluggar inför terminens första prov. Det handlar om andra världskriget. Jag har målat naglarna och strukit morgondagens klänning. 

Den stora tröttheten.

Jag har varit trött hela dagen. Suttit framför datorn och spärrat upp ögonen för att de inte ska falla igen. Höjt skrivbordet och stått upp för att inte somna. Vi går till gymmet efter jobbet och jag ligger på en matta och gör en hantelövning. Jag ligger kvar i vilan. Min man petar på mig med tån när vilan blir för lång.

Lite senare står vi bredvid varandra framför speglarna med varsitt hantelpar. Libanesiskt, säger jag. Ostrullar och hummus. Fatoush och friterad blomkål, säger han. Vi går hem och skrollar Foodora. Jag duschar bort gymmet och häller upp ett glas rödvin. Alldeles snart är maten här. Imorgon får jag sova precis hur länge jag vill.

Trött och nöjd.

Torsdag kväll och jag sitter äntligen i soffan. Det har jag visserligen gjort i ett par timmar nu. Dundrade in från konferensen vid femtiden, åt tre rostmackor med ost och marmelad stående vid köksbänken och snubblade sen ner i soffan.

Jag har snurrat upp håret i en knut och bryggt en kopp te. Den smakar mjuk vanilj och är från en fin liten box med olika tesorter som jag fick i present av vår försäljningschef tidigare idag. I hallen står fortfarande min weekendväska ouppackad. Jag orkar inte duscha. Orkar inte tänka. Det var två bra dagar, men det känns som att jag behöver sova lika länge nu.

Om att ha en lista med alla listor.

Det blir måndag igen. Jag svär över vissa människor på kontoret, säger saker som om folk bara kunde göra sitt jäkla jobb så lågt att bara Dana och Harvey hör. Sedan kommer jag hem samtidigt som veckans matvaror levereras. De har glömt hälften av våra varor och jag upprepar samma svordomar till min man.

Det är en vecka utan överraskningar. En kalender som är fylld till varje timme, det är möten och arbetsuppgifter. På onsdag och torsdag ligger en konferens och mitt jobb är att se till att den rullar på smidigt. Att allt flyter, att det klaffar, att vi flyger, och allt annat som vår försäljningschef brukar säga om mitt jobb.

Lika fulla som dagarna är, lika planerade är kvällarna fram till konferensen. Det finns en plan för när jag ska träna, när jag ska måla naglarna, när jag ska köpa strumpbyxor, när jag ska stryka och packa. Om ett par timmar kan jag sätta en bock framför kondition och naglar.

Någonting fast ändå ingenting.

Lördag. Jag vaknar av mig själv innan åtta. Gör kaffe och ligger kvar under täcket, säger till min man att jag vill göra ingenting idag. Är det okej om jag åker och plockar svamp? säger han. Är det okej om jag stannar hemma? säger jag. Han ler och ger mig en puss. En timme senare åker han. Barnet går till en kompis.

Jag bäddar sängen och tömmer diskmaskinen, torkar av handfaten och fluffar soffkuddarna. Går och handlar till kvällens middag. Är så säker på att min man kommer komma hem med svamp att jag gör pressgurka och planerar för pannbiffar och kantarellsås. Tar en promenad, tittar på ett avsnitt Suits. Och nu sitter jag här och är fortfarande ensam hemma, med regnet utanför och timmar kvar till att skriva.

Den enda planen.

Så blir det fredag. De allra tunnaste strumpbyxorna, en kort kjol och långärmad tröja. Kavaj ovanpå när jag är utomhus. För första gången känns det som höst. Jag känner mig som höst. Jag tycker om det, har aldrig haft något emot september eller oktober. Det är i november det blir svårt.

Jag sitter vid matbordet och skriver det här. Har nattlinne och morgonrock nu, ett glas rödvin bredvid och ljus som fladdrar framför. Min man läser internet och mitt barn läser en bok. Klockan är sju minuter över tjugotvå och jag är så redo för helg. För att sova länge, dricka kaffe i sängen i minst en timme, dra på mig en stickad polotröja och jeans, promenera långt och dricka murrigt rödvin hemma i soffan efteråt.

En hel vecka.

Jag lägger in om semester vecka fyrtio. Ser framför mig hur jag vaknar på morgonen, drar på mig ett par jeans och knäpper en mjuk skjorta, hittar till ett café och skriver bort dagens första timmar. En cappuccino och resterna av en surdegsfralla bredvid. Går vidare och möter min man för lunch, sätter mig någon annanstans, skriver vidare. Kommer hem och skriver en sista timme i soffan.

Jag föreställer mig hur jag skriver färdigt boken. Att jag skriver den allra sista meningen. Jag tror att jag redan vet vilken den är. Antagligen kommer det inte gå så lätt som det gör i min fantasi, men det gör ingenting. Bara jag får det där.