Fåfänga/livslång dröm

En vecka med min uppgraderade förlovningsring på ringfingret och med den gamla diamanten i en glimrande guldkedja runt i halsen. Jag kommer hela tiden på mig själv med att fastna med blicken på mitt vänstra ringfinger och med ett lyckligt fladder i bröstkorgen.

Jag har alltid drömt om att bära ett diamanthalsband till vardags. Ibland synligt, ibland bara som en aning under en stickad halsringning. Trots mina trettionio år i livet har jag aldrig burit något annat än bättre eller sämre bijouterier runt halsen. Det känns fint att äntra mitt fyrtionde år med en livslång dröm vilandes i halsgropen.

De nya traditionerna fick vänta

Det blev inte alls någon middag med mina föräldrar igår, min mamma hade åkt på rövarförkylningen som verkar gå just nu och behövde hålla sig nerbäddad. Bokade om middagen till nästa gång jag är i den lilla staden och tog femtåget hem.

Kom hem till dukat bord och middagen på bordet. Bytte kjolen och strumpbyxorna mot pyjamasbyxor, spetsbehån mot en variant i mjuk siden, behöll bara den fint stickade tröjan. Åt middag, pratade med männen i mitt liv, vinkade sedan adjö när de gick till gymmet och sjönk ner i soffan med min bok. Också en tiopoängare till kväll.

Skapar nya traditioner

Jag är på väg till den lilla staden, ska hålla medarbetarsamtal med två av mina medarbetare. Den här gången smiter jag inte in och ut ur den lilla staden, utan har aviserat mitt besök till mina föräldrar och ska träffa dem på middag när arbetsdagen är slut.

Jag tror att jag ska försöka skapa en liten tradition av det, att stanna kvar i den lilla staden några timmar efter arbetstid och träffa mina föräldrar och bröder, innan tåget tar mig hem igen. Jag vet egentligen inte varför jag knappt gjort det innan, det finns inga ursäkter, bara vardagar som alltid har en aning stress, antar jag.

Men nu så, från och med nu.

Den perfekta söndagen

Putsar upp bootsen som jag har varvat med under vintern. Ställer in dem i garderoben, tar istället fram mina två par loafers med hög sula. Putsar tills de blänker och ställer sen in dem i skohyllan i hallen. Behåller mina höga stövlar framme tills mars når sitt slut.

Hänger ut pälsen på vädring en timme eller så, innan den får flytta in i en klädpåse och sen vidare in i garderoben. Tar fram min ullblazer, för att låta den och min svarta långa kappa följa med in i den tidiga våren. Om ännu några fler veckor får trenchcoaten och mina lågsulade loafers komma fram.

Och det bästa av allt: någon gång mellan förmiddagens handling och eftermiddagens promenad började trottoarerna sopas.

Den perfekta lördagen

Sover länge, äter långfrukost med äggröra på rostat bröd, clementiner och kaffe. CNN i bakgrunden som rapporterar om världens galenskaper, läser nyheter på varsin skärm, pratar över bordet.

Promenerar ut på snöfria trottoarer, hör droppandet från taken när den sista snön smälter. Har gjort en byteshandel med min man: han bestämmer affärer, jag bestämmer lunch. Tittar på gitarrer i en halv evighet, belönas med bubbel till lunchen, tar kaffet på vägen.

Kommer hem och kryper ner under en filt i soffan, somnar med kinden mot hans bröst. Vaknar en timme senare, akut godissugen. Täcker botten på en godispåse på vår närmaste Hemköp, börjar äta redan på vägen hem, det är alldeles färskt, en smakexplosion på min tunga. En timme till på soffan, godis och bok.

Korkar upp en flaska rödpang, skalar av behå och strumpbyxor, behåller bara trosor, klänning och tofflor. Jag rullar köttbullar, han pressar gurka och rör lingon, kokar potatis och gör sås. Dricker upp vinflaskan under tiden, låter händerna vandra, sätter stämningen för resten av kvällen, ingjuter löften om vad som ska komma.

Livets vackraste uppgradering

I min halsgrop vilar diamanten från min förlovningsring. När den träddes på mitt finger för tolv år sedan hade en ny era precis inträtt, den när förlovningsringarna skulle vara solitärringar. Länge kändes min halva carat perfekt, men så började stenarna i min omgivning blir allt större och ett bra tag nu har jag sneglat drömmande på de stora diamanterna på andra kvinnors ringfingrar.

I julas fick min bästis en ring på fingret. Nästan en hel carat, fantastiskt vacker. När vi sågs över en brunch tog jag en bild och skickade till min man, skrev att hennes sten var dubbelt så stor som min, använde massor med utropstecken. Så kan vi inte ha det, svarade han.

Redan samma dag gick vi in till vår lokala juvelerare, gick därifrån med en idé och ett prisförslag. Nu sitter den på mitt finger, fortfarande samma förlovningsring, men med en ny fattning och en carat stor diamant. I en tunn guldkedja, bara några centimeter från mitt hjärta, vilar diamanten som från början satt i min förlovningsring.

Vi överlevde vintern

Välkomna till denna torsdag och vårens första dag. Åtminstone för oss som bor i Stockholm. Ja, det ligger fortfarande ett lager snö på marken, men det ska bli sex grader idag och där ska dagstemperaturen ligga nu hela väderprognosen ut. 

Eller förlåt, temperaturen ska ligga på minst sex grader hela väderprognosen ut, det finns till och med dagar med sju, åtta och nio grader. Och solsken! Solsken! Kan ni förstå det, att vi klarade det? Vi överlevde vintern.

Ständig utveckling

Jag vet inte om jag har sagt att barnet har blivit väldigt bra på att kommunicera? Jag vet inte om det är alla timmar hos psykologen eller det enorma behovet som fanns av att sätta ord på det som kändes, men det barn som man tidigare var tvungen att dra ur alla orden, han är ersatt av en ung man som vuxet och öppet pratar om allt som känns.

Men det var egentligen inte det som det här skulle handla om, utan om en annan kommunikation: den mellan mig och min man. Den har aldrig varit särskilt bra, åtminstone inte under våra bråk. Nu med lite backspegel så är det antagligen för att vi har kommunicerat om oss själva och vårt förhållande, vilket har placerat oss i försvarspositioner på varsin sida om ett problem. Plus att vi aldrig bråkat särskilt mycket och inte heller fått övning i det.

De senaste fem månaderna har vi kommunicerat nästan dagligen om svåra och tunga saker, mestadels om barnets mående men också om hur det påverkar oss, och jag tror att det tredje fokuset - barnet - gjorde det enklare för oss att prata med varandra. Att hitta sätt att hantera situationen tillsammans, att samarbeta i en pressad situation för att göra det bra för vårt gemensamma fokus.

Jag märker hur vi tar med oss det när vi kommunicerar om oss också. Lite som om vi helt enkelt blev bättre på det. Att vi lärde oss något om oss själva och varandra. Lite fint på samma tema som igår: sjutton år in i förhållandet.

Sjutton år och fortfarande

Det är tidigt på morgonen. Jag står framför badrumsspegeln och lägger sista handen vid makeupen. Han börjar prata redan i hallen, något om vad vi ska äta på kvällen, men tystnar i dörröppningen. Hej! Vad fin du är, säger han och ler, sedan tar han upp tråden som han tappade i hallen, fortsätter prata om middagsplanerna.

Jag tänker på det flera timmar senare, att det var något med det där hej:et och hur han sken upp när han såg mig. Ett hej! där utropstecknet hördes, trots att det är vårt sjuttonde år tillsammans, trots att det var en måndag i februari och jag nog egentligen inte alls var finare än någon annan dag.

Vecka nio

Vaknar till en måndag. Har spelat squash hela natten, skjutit iväg serve efter serve i mina drömmar. Utanför rullgardinen täcks marken av ett lager snö. Dricker kaffe i sängen, läser internet, kapitulerar inför den nya veckan.

Ännu en kaffekopp på handfatet när jag sminkar mig. Vänder ihop en äggröra och skivar en kiwi. Ignorerar vintern där utanför och klär mig i vida kostymbyxor, linne och omlottkofta, stoppar fötterna i ett par loafers.

Drar ett djupt andetag och rabblar mantrat från i fredags när jag bestämde mig för att inte grubbla över jobbet under helgen: var tydlig med dina goda intentioner, leta efter andras goda intentioner, kom ihåg att alla känner sig trängda i hörn, ha snälla ögon, håll en mjuk ton. 

Okej, låt oss köra vecka nio. 

Grubbelpaus

Så blir det äntligen fredag. Jag har en irritation i kroppen efter ett par jobbiga arbetsdagar. Det här med att ha personalansvar är roligt nästan hela tiden, men det finns inte heller något som skapar ett sådant skav inom mig som när personalansvaret är svårt.

Okej, det kanske finns några andra saker, men de är alla kopplade till relationer och det är ju trots allt även vad personalansvar handlar om. Ibland känns det som att folk tycker att de kan förvänta sig vad som helst av sin chef, lite som om det är en robot och inte en människa bakom titeln.

Men om vi ska fokusera på det positiva så innebär all den här irritationen att jag har sprungit av bara helvete på löpbandet de senaste två dagarna, så något gott kommer det ju ut av det. Planerar att springa en sista löpbandsrunda i eftermiddag och sedan släppa skavet, åtminstone till på måndag.

Februaridagarna

Får en bukett ljusrosa liljor, mörkröda rosor och vit brudslöja på alla hjärtans dag. Ett par dagar senare snittar jag om blommorna och ger dem färskt vatten. Kommer på att jag inte tycker om brudslöja och gömmer den i en egen liten vas i serveringsgången.

Njuter i två dagar av det enkla rosa och röda, tills rosorna trött tippar framåt med sina kronblad. Köper nya rosor, samma milda rosa färg som liljorna, höga och stolta. Suckar nöjt varje gång jag ser dem. Mässingljusstaken intill med vårvinterns beiga stearinljus.

Går till gymmet nästan varje kväll. Packar ner handduk och ett mjukt ombyte. Tränar, duschar och bastar. Smörjer noggrant in varje millimeter av kroppen efteråt. Är alltid varmt röd om kinderna när jag promenerar hemåt, musklerna lika trötta som hjärnan. 

Köper ett nytt värmeskydd till håret på rekommendation av min frisör. Det gör underverk för mitt trötta vinterhår, gör att det alltid är blankt och svallande, ett honungsblont vattenfall längs mina axlar. 

Alarmet väcker mig klockan sex varje morgon, fast jag inte behöver gå upp före sju. Hämtar en kopp kaffe och kryper ner under det varma täcket, placerar en puss på min mans axel och läser sedan tills barnets alarm säger att det är dags för dagen att börja.

Semmelsäsongens svaga avslut

Det blev ett så snöpligt avslut på semmelsäsongen igår. Bad barnet gå till Lillebrors bageri för att köpa stans bästa semlor, men väl framme fattade barnet ett eget beslut om att inte köa i en timme utan gick istället till ett annat café längre ned på gatan och köpte semlor som inte alls suktades efter i en evighetslång kö.

Således kom han inte hem med de bästa semlorna nånsin, utan kanske snarare med de mest tråkiga semlorna någonsin. De hade knappt någon mandelmassa alls och mandelmassan är ju den enda anledningen till att man ens äter semlor.

Nu var detta årets fjärde semla och alla har de varit fantastiska och från våra favoritställen: Ritorno, Fabrique och Vetekatten, så egentligen kan jag inte klaga. Jag har fått mina semlor i år. Det hade bara varit det mest fantastiska avslutet på en stark semmelsäsong med Stockholms absolut bästa semla.

Framtidsplanerna och tacksamheten

Jag blir så glad när jag tänker på livet framåt. Vi har en förhoppning om hur det ska se ut om ett år, alla tre i den här lilla familjen. Det är också extra fint att det är samma bild som vi målar upp för oss, samma vilja och önskan om livet framgent.

Barnet håller på att bläddra bland höstens alla utbildningar för att vara redo när ansökan öppnar om en dryg månad. Just nu lutar det mot bibliotekarie eller arkivarie. Båda är program på tre år som läses från ett universitet i Stockholm.

När han har läst i ett par månader och skapat sina nya rutiner, då är det dags att börja leta bostad. Vi har landat i att han främst ska söka i Vasastan, Kungsholmen och på Östermalm, så att han bor i närheten av oss.

Vi vill kunna droppa förbi honom på fika nån gång veckan, se så att det är fint och städat och att hans personliga hygien fungerar eftersom det var det första som föll när han mådde dåligt. Vi vill kunna träffas för brunch på lördagsförmiddagarna, spela squash ihop en kväll i veckan, gå på bio, bjuda hem honom på middag, träffas ute, göra saker ihop.

Jag tror att jag har sagt det förut, men att han kommit hem igen, att han planerar för ett vuxet liv i min direkta närhet, det är en av mitt livs bästa händelser. Jag är så evigt, innerligt tacksam för att jag har fått tillbaka min son.

Gott och skönt med frukt och grönt

Klarade utmaningen med trettio växtbaserade saker i veckan med bravur. Min lista i mobilens anteckningsapp landade på 44 grönsaker och frukter. Gjorde utmaningen lite tuffare än nödvändigt genom att inte räkna sädesslag samt utesluta de kryddor som inte var rejäla i omfattningen. Räknade till exempel persiljan i tabbouleh men inte kryddorna i maten.

Eventuellt skedde dock ett litet fusk eftersom vi åt libanesiskt till middag i lördags och det är ju särskilt lämpligt om man för stunden råkar räkna sina grönsaker. Kom dock på mig själv under veckan med att väldigt aktivt känna efter vilka frukter jag var sugen på samt att ersätta tomat med gurka och paprika på mellisknäcket. Och så har jag väl aldrig alternerat mina frukostsmoothies på det här viset innan.

Dock räknade jag inte lakritsroten i lakritsen jag åt i lördags eller kaffebönorna som dagens alla kaffekoppar kommer från eftersom min man påstod att jag litegrann missade poängen då. Men jag vet inte, jag tror att det kanske var han som missade poängen.

Jaja, hursomhelst är utmaningen väldigt mycket igång även den här veckan.

Den inställda pangfredagen och revanschen

Det blev ingen pangfredag. Vaknade, åt frukost, skrev att det kändes som en pangfredag, genomförde ett möte och tog två samtal hemma vid matbordet, sade sedan adjö till mannen och barnet och klev i stövlar och päls.

Hann ett kvarter i riktning mot kontoret innan jag började kallsvettas och må illa. Vände och gick hem och hann bara släppa pälsen i en hög på hallgolvet innan jag låg böjd över toalettstolen.

Somnade efter två vändor och sov bort eftermiddagen. Vaknade, åt en skål spaghetti med smör och vilade en timme till. Mådde sen gott nog för att städa badrummet, duscha och byta om till en ren pyjamas och bädda rent i sängen. Tuggade lite försiktigt på den rueben som min man lagat i två dagar och slocknade sen igen för tolv timmar av djup sömn.

Vaknade med en känsla av att vara helt frisk på lördagen, vilket också visade sig bli en panglördag med långpromenad runt Kastellholmen och förbi ett skeppsvrak, en missad fredagsmiddag som blev till lördagslunch, ett fång rosor och liljor, champagne och geléhjärtan och så en date som avslut på pangrevanschen.

Nu är det söndagseftermiddag och jag sitter skräddare i soffan, har en kopp kaffe på armstödet och datorn i knät. Jag ska jobba ikapp det som missades i fredagens dimma och äta upp askens sista geléhjärtan. 

Löften om dagen

Hej och välkomna till en fredag. Jag känner på mig att det är en pangfredag. Hade en mycket trevlig kväll med bästis igår, har bara roliga möten idag samt ska avrunda arbetsdagen med gym, bastu och hårtvätt. 

Har även på mig något som visade sig vara en klart godkänd outfit, härmed återgiven för er nerifrån och upp: höga svarta stövlar, plommonfärgad kjol som är tungt klockad runt vaderna, ett skärp där bara spännet skymtar fram under den finstickade svarta tröjan. 

Samtliga smycken är i guld: två ringar på fingrarna och tre hoops i öronen, en nätt klocka med svart läderarmband och en tunt tvinnad länk intill. Håret i en knut i nacken, visserligen för att det behöver tvättas, men det har knuten och torrschampot dolt mycket bra.

Plus att det ikväll väntar löksoppa i de vackraste skålarna, en halv reuben sandwich och så ett pangvin till det, följt av alla hjärtans dag och tillhörande date. Min man har även lovat en helgpromenad runt djurgården för att spana på skeppsvraket som legat på havsbotten sedan sextonhundratalet men som i den låga vattennivån nu har trätt fram i ljuset.

Säger ju det: en jäkla pangfredag.

Investering till framtiden

Efter år av trånande - jag överdriver inte ens - gjorde jag en annan sak för att skapa februariromantik: köpte löksoppskålar från Pillivuyt. Igår kom de och var precis så fina som jag mindes dem från alla gånger jag fingrat på dem i butik.

Tvingade min man att gå och köpa kött till vår reuben som vi ska äta till löksoppan omedelbart när paketet kom, för tydligen tar köttet minst två dagar att tillaga och jag vägrar vänta med att inviga soppskålarna mer än nödvändigt. Eftersom jag ska äta middag med bästis ikväll blev väntan som längst till imorgon.

Det kan dock vara så att jag fuskinvigde en av skålarna igår på lunchen med min potatis- och purjolökssoppa, men eftersom det inte var en löksoppa så gills det inte. Betraktar fortfarande morgondagen som den officiella invigningen som behöver skålas in i champagne.

Om februari fortsätter kännas svår och tung kommer jag eventuellt även trilla dit på Pillivuyts kaffekoppar på fat, men jag ser det som att jag bygger min servis inför framtiden nånstans på Frankrikes landsbygd.

Vardagsromantik återerövrad

Jag säger till mig själv på skarpen, sträcker på ryggen och bestämmer mig för att återerövra februaris vardagsromantik. Läser en stund på morgonen, tar första mötet hemifrån så jag kan lägga en kvart på att få håret lent och glansigt, jobbar in mängder med fukt i huden, leker med min nya makeup, rotar fram garderobens bästa kombinationer.

Köper snittblommor till vasen på matbordet. Visserligen har de slokat när jag kommer upp morgonen därpå, men de återhämtar sig med lite nytt vatten, precis som jag. Läser hos Julia om att äta trettio olika växtbaserade saker i veckan och tar det som en utmaning. Löser den genom smoothie till frukost, grönsakssoppor till lunch, knäcke med philadelphiaost, tomat och peppar till mellis och så alltid två olika sorters sallader till middagarna.

Sover åtta timmar varje natt, ger mig själv dispens att köpa alla böcker jag vill ha även om jag bara läser halva eftersom resten lyssnas bort när jag promenerar till jobbet/diskar efter maten/dammsuger upp en miljard små stenar från hallgolvet, bildgooglar södra Frankrike, läser recept efter recept med saker som jag vill laga, äter säsongens tredje semla.

Låt oss gå

Snart halvvägs genom februari. Känner hur lusten sakta rinner bort, gör allt jag kan för att romantisera livet, men gudars orkar jag verkligen mer? Kämpar med mina söndagsdesserter som kräver minimal ansträngning: chokladpudding och mousse från Ekströms, glass färdig från en bytta, chokladbollar som tar exakt nio minuter att nypa ihop och rulla.

Svärmor bjuder in till påsklunch och jag kastar mig ut på internet, letar efter vackra kläder i färg, blir sedan oerhört trött när jag blickar in i den gamla vintergarderoben som kräver kläder för minusgrader. Meteorologen på nyheterna säger att vintern har oss i sitt grepp. Kan inte vintern snälla bara släppa sitt grepp.