december 09, 2016

Lägesstatus.

Fredag. Började dagen med ett kundmöte på Södermalm. Promenerade Götgatan upp efteråt, över slussen och genom gamla stan. En kaffe i handen och solen högt över huvudet. Dör lite varje gång över hur vacker den här staden är. Gjorde ett par snabbstopp i olika butiker på väg hem, vill ha en fin tröja till imorgon. En julig tröja.

För imorgon kommer hela min familj hit. Min mamma och pappa, mina bröder och deras fruar och alla deras barn. Det är första gången mina bröder är här. Efter kaffe och lussebullar och julgodis ska vi strosa ner mot stan, min mamma har begärt att få se julbelysning. Särskilt älgarna. Sedan ska vi knata över till Tyrol för julbord.

Jag ser så satan i gatan mycket fram emot morgondagen, även om jag vet att jag oftast lämnar min familjs sällskap med en nedstämd känsla i kroppen efteråt. Vi är så olika. Ser så olika på världen och vad som är bäst för den. Det gör mig ledsen.

Men nu ska vi inte deppa i förhand. Nu ska jag jobba klart och sen köpa julgodis och se om jag kan hitta den där tröjan. Hej!

december 07, 2016

Om att ha grubblat.

För någon vecka sedan skrev Jenny något som kröp innanför min hud. Om hur tanken grott om att Stolte mannen kanske inte älskar henne längre. Och det är naket och vackert och man kan ta på smärtan som tanken frambringar. Men han älskar henne mer än någonsin och jag tänker att han vore en idiot om han gjorde någonting annat. För jag tror, på riktigt, att hon är en fantastisk kvinna.

Men det är inte det som har stannat hos mig. Det som stannade är en kommentar från en annan kvinna som skriver att hon struntar i om hennes man tycker om henne eller inte. Jag har grubblat över det där sedan dess. Som jag har grubblat över det. Hur kan det bli så? Var är man i livet för att den känslan ska kännas okej? Vad har man upplevt tillsammans?

Tolka mig rätt, herregud, jag säger inget ont om hennes känsla, inte om den är förankrad och okej för båda och absolut inget ont om kvinnan som skrev den. Hennes känsla kan ju aldrig vara fel så länge den känns rätt för dem, menar jag. Jag bara undrar hur det blir så. Jag skulle vilja sätta henne ner vid mitt köksbord och hälla upp ett glas vin och prata, prata, prata. Förstå hur det blir så, förstå hur känslan fungerar. Jag vill bara förstå.

december 06, 2016

Fin tisdag.

Den där måndagen igår, den som jag skulle mota i grind med te och clementiner och poddar och en vägran om att lämna favoritfåtöljen på jobbet, den gick i kras. Min chef ringde och hade kvaddat sin bil och behövde bli hämtad. Så jag spenderade min dag i köer och på olika möten med honom. Men det var en bra dag.

Strosade ensam på Åhléns på kvällen, fingrade på silkiga toppar och köpte ansiktsmasker och bara var. Och nu är det tisdag och jag sitter äntligen i den där fåtöljen, har gjort den där listan och ska äta en god lunch och sen börja beta av. Och ikväll ska jag gå på teater med mina svägerskor. Fin tisdag.

december 05, 2016

Tröttman, den stor tröttman.

Vaknade upp till en ny måndag, till en ny vecka. Nummer fyrtionio för det här året. Känner hur energin har smugit sig bort, ut ur mig. Ska sitta i min favoritfåtölj på jobbet hela dagen, skriva listor över veckans arbete och börja beta av. Dricka te och äta clementiner och lyssna på poddar och jobba undan. Stryka punkt efter punkt på den där listan.

Och på vägen hem ska jag hoppa av tuben vid Odenplan, snabbstoppa på Åhléns och köpa hårinpackning och ansiktsmasker och kanske något nytt nagellack. Jag ska behandla mig själv väl hela veckan, äta sånt som jag tycker om, gå och lägga mig i tid. Lyssna på mjuk musik, krama min man, lyssna på min son.

december 04, 2016

Då och nu.

Jag följde Adrian till bussen i fredags och vinkade hej då. Det var dags för pappahelg. Om ett par timmar är söndagskvällen kommen och med den även bussen som tar med min son hem igen, tillbaka från sin pappa. Sin andra pappa, det är så rörande hur han simpelt konstaterar att han har två pappor om någon undrar.

Vi som har varit kvar här hemma har kämpat emot den där förkylningen som verkar hålla i sig. Men vi har också hunnit slipa, betsa och lacka våra köksstolar, ätit goda middagar som vi själva inte tillagat gånger två, städat vårt hem och storhandlat samt varit nära och klängiga och kära nästan prick varje minut hela helgen.

Jag känner mig så jäkla förälskad i honom just nu. Det känns så långt borta att jag för ett år sen inte visste om vi skulle överleva. Det är så främmande. Så... Läskigt. Tänk om vi hade gett upp allt. Gett upp det här. Det känns så otänkbart nu.

december 01, 2016

Dagen efter.

Det gick bra att vittna. Var så nervös innan, men det gick över trettio sekunder efter jag satt mig i stolen. Kunde ju inte göra annat än att berätta det jag vet, säga hur jag uppfattat hela situationen. Stegen tillbaka till tingsrätten var så mycket lättare idag, jag och min chef skulle bara vara åhörare. Ett stöd för de vars tur det var att vittna idag.

Kom hem efter lunch och kände hur den där förkylningen som lurat i en vecka bröt ut i full karriär. Skulle bara blunda en minut i sängen, vaknade en timme senare. Sitter nu med jobbdatorn i knät och en kopp te bredvid, i ett i övrigt mörkt hem. Orkar ej resa på mig för att tända, samt att det är lite mysigt så.

november 30, 2016

Dåliga dagar.

Jag har en så jobbig känsla i kroppen idag. Känner mig alldeles obekväm. Om ett par timmar ska jag göra något jobbigt, men jag vet inte om jag får prata högt om det. Jag har förberett mig så gott det går, men jag behöver rota så djupt för att minnas saker. Minnas saker och vittna inför en domstol om det. Jag har aldrig gjort något sådant förut, tycker det är jobbigt.

Och så ringde det en man imorse. Någon som jag som hastigast haft kontakt med tidigare, för någon vecka sen. Han var arg över att jag inte återkopplat. Vilket han har rätt i att jag inte gjorde, jag glömde helt enkelt bort det, ringde aldrig tillbaka till honom. Men det handlade egentligen bara om en småsak och ett tillfälle, och han var så otrevlig och mästrande. Mitt misstag och hans ilska var inte i paritet.

Jag tänker att han hade en dålig dag. Att jag har en dålig dag. Att han var arg över något annat och att någon behövde ta skulden för det. Och att jag redan kände tvivel inför mig själv och att jag applicerade hans ilska ovanpå det. Jag tänker att imorgon blir en bättre dag.

november 29, 2016

Traditioner.

Jag har så mycket traditioner med mig i bagaget, har haft så många bestämda uppfattningar om hur julen ska firas. Men så i söndags blev det första advent och jag rotade i gömmorna efter adventsljusstaken. Började städa bort ljusstaken från Klong som jag älskar så högt, men när adventsljusstaken tagit dess plats insåg jag att jag inte tycker att den är fin. Inte om jag verkligen tittar på den.

Så jag stoppade undan adventsljusstaken. Lät den som jag tycker så mycket om stå kvar framme istället. Hädanefter ska jag göra saker på mitt sätt. Fundera över vad jag tycker om och bara behålla de traditioner som gör mig glad. Hitta på egna, nya traditioner. I söndags köpte jag ett ljus med tjugofyra siffror, ett sånt som brinner lite varje dag. Det står i fönstret i vårt kök, en liten bit ifrån min favoritljusstake. Jag blir lite pirrig inombords varje gång jag tittar på det. Som om det representerar något större än bara ett ljus.

november 28, 2016

Perfekt.

Vi har en sån söndag. En perfekt. Dricker kaffe i sängen, äter risgrynsgröt och vörtbröd till frukost. Två avsnitt Gilmore girls. Jag är förkyld och hostig, så det är befogat med tre timmar i soffan mitt på blanka förmiddagen. Det virvlar ner snö hela dagen. Jag tvättar alla handdukar och sängkläder, fyller elementen med dem. Gör imma på alla våra fönster. Innan eftermiddag ska bli kväll slänger vi oss i soffan igen och tittar på äventyrsfilm. Efteråt steker jag pannkakor, vi äter dem med hjortronglass och lönnsirap. Tända ljus på bordet, snö utanför fönstret. Vi stoppar om barnet, duschar varmt och kryper ner mellan rena och mjuka lakan.

november 26, 2016

Jag frågar, Adrian svarar.

1. Vad säger din mamma ofta till dig?

Gå och snyt dig. 

2. Vad gör henne lycklig? 

När jag gör som du säger. 

3. Vad gör henne ledsen? 

När jag inte lyder fast du sagt något hundra gånger. 

4. Vad skrattar hon åt?

Kim. 

5. Hur var din mamma som barn? 

Hur ska jag veta det?

6. Hur gammal är din mamma?

30 år. 

7. Hur lång är din mamma?

1 och 66 väl? Nåt sånt iallafall. 

8. Vad är hennes favoritsysselsättning? 

Kolla på gamla saker. 

9. Vad är hon jättebra på? 

Det du gör. Typ allt faktiskt. 

10. Vad är hon inte så bra på?

Springa. 

11. Vad jobbar hon som?

Du fixar väl så att stora företag har brandskydd va? Typ. 

12. Vad är hennes favoritmat? 

Sushi. Förutom när du doppar det i för mycket wasabi. Det händer mig också ibland. 

13. Varför är du stolt över henne? 

För att du är min mamma och för att du schysst. 

14. Vilken seriefigur är hon?

Serena från Pokémon. 

15. Vad gör ni tillsammans? 

Går på museum, tittar på film på vår bio, promenerar. 

16. Vad är likt mellan dig och din mamma?

Vi båda gillar att shoppa. 

17. Vad är olikt?

Jag hatar gamla hus. Du älskar gamla hus. 

18. Hur vet du att din mamma älskar dig?

För att du säger det varje kväll när du stoppar om mig och säger god natt. 

19. Vad är din mammas favoritplats?

Mellan mig och Kim. Det är ju alltid där du sitter när vi tittar på film. 

Tomteskum och julgranskulor och varm choklad.

Lördagsmorgon. Om tre minuter slår klockan nio. Jag har en kaffe bredvid mig, en sovande man på andra sidan. Hör dova läten från ett barn framför sin dator tre rum bort. Jag har ont i min kropp. Ont i öronen, i halsen, spända axlar och en irriterande hosta. Och dessutom en muskelsträckning i vaden, hur tusan det nu gått till.

Vi hade mina föräldrar och två av mina brorsbarn över på middag igår. Det var mysigt, extremt lugnt. De åkte vid nio och jag somnade i soffan. Vaknade någon timme senare av min man och hans närhet. Den där trevande, försiktiga, sedan snabba, heta. Älskar att vakna så.

Men nu är det lördag och jag har blivit lovad en helg av bara det jag vill och ingenting mer. Det är mina premisser. Återhämtning, vila, lugn. Men också lite gamla stan och NK och fika, Gilmore Girls och tomteskum. 

november 24, 2016

Det här med att lita på magkänslan.

Så kommer den där torsdagen. Den där torsdagen då jag valde min chef före en annan tjänst. Han berättar att vi har fått en utbildningsförfrågan från ett politiskt parti och jag säger någonting om partiet och sedan är vi igång. Så som vi alltid är. Vi tycker lika i mycket men skiljer oss i små aspekter. Det gör att vi får spännande diskussioner. Alltid på samma sida, men inte alltid på samma rad.

Timmarna går och vi pratar pratar pratar, men väldigt lite om jobb. Bara kort om de där uppdragen, bara precis tillräckligt. Istället pratar vi om allt annat, jobbsaker och personliga saker. Någonstans på mitten säger han att han vet att jag bearbetas av ett annat företag. Att han vet att de erbjuder en bra tjänst, men att jag borde stanna kvar. Att jag kommer nå dit jag vill, att framtiden finns där jag är. Att jag hör hemma här. Och jag säger att jag har tackat nej och jag kan nästan ta på lättnaden som strömmar ut från honom.

Och jag bara vet att jag har fattat rätt beslut.

november 22, 2016

Magkänslan.

Och så på måndagskvällen kommer det ett mail från min chef. Han skriver att två extremt spännande projekt precis landade hos oss. De är komplexa och intressanta och utmanande och allt som vi nånsin har velat ha. Han frågar om jag kan sätta av min torsdag till att gå genom uppdragen med honom.

Jag tvekar inte, trots att det är just under torsdagen som jag har bokat den där lunchen. För jag känner i varenda fiber i min kropp att jag ska vara kvar där jag är. Blir mer nyfiken på de där två kundprojekten än på den andra tjänsten, och jag tänker att det väl säger allt.

Och dessutom tror jag att om jag är kvar där jag är och om jag ger allt jag har, så kan jag nog få samma tjänst som hos vår konkurrent här i huset inom ett par år. Och är det någonstans man vill vara, så är det där jag är. Det är det som min magkänsla säger mig.

november 21, 2016

Svårt beslut.

På måndagsmorgonen kommer ett samtal. Det är VD:n för ett konkurrerande företag. Han säger att de håller på att forma en tjänst som borde bära mitt namn. Han frågar om jag vill prata lite om det och jag säger att jag kan lyssna. Och han berättar vidare och det han säger låter bra. Roligt. Utvecklande. Han frågar om jag vill träffas över en lunch och prata vidare om vad vi kan göra med tjänsten. Jag säger ja. Tänker att man alltid kan lyssna.

Ett par timmar senare sitter jag ner med min chef, så där informellt som det alltid är. Och jag känner ju att jag hör hemma där jag är. Vill nästan inte ha något annat erbjudande, vill inte riskera att känna att jag borde gå vidare. Tänk om det är för bra för att tacka nej till?

Men jag behåller den där lunchen i kalendern ändå. Lyssnar på magkänslan.

november 18, 2016

Härligt!

Sitter i soffan iförd morgonrock, underkläder och kvällsmakeup. Har nog aldrig känt mig så mycket som en lyxhustru som nu. Herregud, använde jag dessutom precis ett ord som kvällsmakeup, vem är jag ens? Men ni förstår vad jag menar. När en har sminkat sig en gnutta mer än vad en gör under dagtid. I den här texten kan ni förresten byta ut en mot Christel. Hon sminkar sig aldrig med eyeliner under dagtid. Och just det, Christel är ju jag. Glömde att det här ska vara någon slags anonym blogg.

Gud vad jag svamlar, har inte ens börjat på vinet än. Det som jag skulle säga var att det är ganska härligt idag. Jag är ganska härlig idag. Den där lunchen blev inställd, så jag ringde min chef och frågade om han verkligen tänkte tvinga mig att duscha och komma in till kontoret. Det tänkte han inte, och definitivt inte om jag inte tänkte duscha innan. Så jag har jobbat från soffan, till sist tagit den där duschen och sminkat mig lite extra. Om en timme måste jag nog hoppa i brallorna ändå och möta upp Lollo, dricka vin och flamsa bort en kväll. Jag är väldigt mycket värd det.

P.S. Är inte härligt ett ganska härligt ord? D.S.

november 17, 2016

Runt hörnet.

Sitter på ett café på gärdet och kvällsarbetar. Adrian spelar innebandy runt hörnet och jag passar på att få undan saker som behövt vänta under dagen. Det passar ju ganska fint att dricka en kopp te och jobba undan timmen som måste passera innan jag möter upp mitt barn igen. Kim är hemma och rullar köttbullar och lovar mig ett glas vin när jag kommer hem.

Och imorgon är det redan fredag. Jag ska jobba från soffan på förmiddagen och sedan möta upp mina närmsta kollegor för finlunch. På eftermiddagen tar jag mitt barn under armen och sätter honom på en buss till sin far, sen möter jag upp Lollo på en himla efterlängtad vinkväll. God mat och vin och tjejprat. Kan tusan inte få en bättre fredag, tror jag.

november 14, 2016

Om det tog slut nu.

Sandra Beijer skriver att hennes kille har gjort slut. Det slår mig i solarplexus. Hon skriver att hon känner sig så idiotisk som läste signalerna så dåligt. Som om hon borde ha kunnat se att han skulle göra slut. Jag tänker att om mitt eget förhållande tog slut nu skulle jag nog säga samma sak. Det har varit så många jobbiga stunder, så mycket kämpande. Jag tror att vi kommer orka fortsätta kämpa, att det finns en uppriktig vilja att fortsätta vara tillsammans från bådas sida. Men tusan, vad jag skulle kunna säga exakt samma sak om det tog slut nu.

november 11, 2016

Om bilar, raggsockor och män.

Fredag morgon. Dagen då min bil måste bort från snödrivan som bildats runt den. Det är murar av snö runt hela bilen och taket är täckt av en halvmeter. Jag har ingen skyffel och vägrar köpa en, så jag sparkar bort snön. Vid ett tillfälle sparkar jag en trottoarkant istället för snöväggen och hela foten skriker av smärta. Det bultar i den ännu, nu någon timme senare.

Efter fyrtiofem minuter i snöhögen är jag blöt och genomfrusen och bilen är fortfarande till häften fast. En man kommer fram och erbjuder sin hjälp och jag vet inte om jag ska kyssa honom eller börja gråta. Gör inget av det utan tackar snällt och tillsammans får vi loss min bil på bara någon ynka liten kvart.

Kör bilen till jobbet där den får stå varmt. Hackar tänder i tjugo minuter på tuben hem. Jag har fläckar från bilen och smutsig snö på strumpbyxorna och sockorna är blöta, mascaran har runnit och jag ser precis lika hemsk ut som jag känner mig. Kommer hem, slänger in alla kläder i tvättmaskinen och duschar varmt. Mjuka tights, stickad tröja och raggsockor direkt från elementet.

Och orsaken till att jag vägrar köpa en skyffel? Startade dagen med att bråka om pengar. Vi brukade aldrig någonsin bråka om pengar förut, men vi hamnar allt oftare i den diskussionen nuförtiden. Det bekymrar mig att vi sällan verkar vara på samma våglängd. Jag vet inte när det hände. Eller jo, under hans sjukdom. Det är så mycket som kastats om sedan han blev sjuk och ibland har vi så svårt att förhålla oss till varandra.

Men jag ska försöka lägga grälet bakom mig idag. Vill så gärna ha en lugn och insnöad helg och känna mig glad. Glad och lätt. Titta på film efter film och bara vara under en filt i soffan hela helgen. Jag behöver det, kräver det. Kan någon ringa min man och berätta det?

november 10, 2016

I ett snökaos.

Det är snökaos i Stockholm. De lärde säger att det föll fyrtio centimeter snö igår. Det är mycket snö. Men det är lite underbart samtidigt, folk som glider fram på hala skosulor och skrattar högt tillsammans med främlingar och säger att det är galet rakt ut i luften, till den som hör och vill svara. Snöbollar som far över vägarna, folk som promenerar på gatorna istället för trottoarerna. Jag har nog aldrig skrattat tillsammans med så många främlingar förut som jag gjorde igår. Stämningen var bara så fin, trots allt som händer i världen. Det var svårt att vara ute igårkväll och känna sig bekymrad. Det gör man ju ändå, så klart, men för en kort stund var det enkelt att glömma bort.

november 09, 2016

Vitt och svart.

Vaknar upp till en vit värld utanför. Det yr snö utanför sovrumsfönstret, en decimeter vilar redan på fönsterblecket. Djupt under täcket bredvid mig kommer en trött röst, det ser ut som att Trump vann. Jag sätter mig rakt upp, blir på riktigt förvånad. Trodde nog hela tiden att det fanns så mycket motstånd till det onda i människor att Hillary Clinton skulle vinna med en skräll. Att folk skulle skrocka efteråt, säga att det aldrig var någon fara. Men så går Trump och blir president. Det vita utanför fönstret ger vika för den dystra tyngden inombords.

Vad kommer hända med världen nu? Vad kommer hända med USA? Och samtidigt, igår var jag och min chef på Executive day. Lyssnade på världsledande människor, människor som var så säkra på en demokratisk seger att de inte ens berörde något annat scenario. Den enda som aldrig pratade om politik var Monica Lewinsky. Även om det på sätt och vis var det enda som hon pratade om. I botten. Det känns så tragiskt alltsammans. Hennes livsöde. Att USA kommer ha Donald Trump som president. Så tragiskt. Så ovisst.