Jag har kört fast i skrivandet. Eller nej, eller jo. Jag håller på att bygga upp inför slutet, men nu när jag närmar mig känns inte slutet rätt. Jag tror inte att jag behöver skriva om särskilt mycket bakåt, bara hitta en ny väg framåt.
Jag är inte särskilt orolig, det kommer lösa sig. Jag kommer hitta rätt till sist. Kanske att planen att hinna redigera en vända innan Frankrike inte kommer hålla, men det gör inget. Kanske är det bara bra att ta en veckas paus innan jag börjar om från sida ett.
Torsdag. Min man åker till den lilla staden i eftermiddag. Han ska repa med bandet, för de har en spelning i oktober och nu duger det inte längre att bara öva hemma. Barnet åker direkt från föreläsning till grönan för sommarens näst sista arbetspass.
Det innebär att det inte finns någon där hemma som har några förväntningar på mig. Jag skulle kunna gå från jobbet till valfritt café och äta frukost till middag och skriva bort flera timmar. Jag tror att det är min plan för kvällen.
Igår var årsdagen sedan barnet kom hem från Malmö. I förrgår började han på universitetet igen, på arkivarieprogrammet med inriktning religionsvetenskap. Den här gången gör vi fyra stora förändringar mot förra gången han startade en universitetsutbildning.
Han pluggar här i Stockholm. Han har gått med i kåren. Han flyttar hemifrån när studierutinerna är på plats. Han bor bara minuter med pendeltåget från oss.
De senaste två veckorna har han haft inspark och jag kan inte minnas när jag senast sett mitt barn så lycklig. I lördags hade han sin första finsittning och i söndags var han fylld med en nipprig energi, glad efter sittningen och nervös inför skolstarten.
På måndagskvällen var den nippriga energin borta, ersatt av ett lugn och en nyfikenhet inför tisdagens föreläsningar. Efter gårdagens föreläsningar höll han en alldeles egen för oss hemma vid matbordet. Han pratar om att söka sig till studentpubens styrelse, att jobba bakom baren, om vilken sorts nespressomaskin han borde köpa, om att försöka bli inbjuden till nätverkande träffar med andra religionstudenter.
Jag har en väldigt bra känsla i magen.
I söndags kom höstkänslorna. Det var något med hur barnet läste högt ur sitt schema, hur min man föreslog lammstek och potatisgratäng till middag, något med hur luften kändes när vi promenerade alla tre på rad efter att barnet frågat om vi ville haka på när han fixade det sista innan måndagens skolstart.
Det var något med att jag bar jeans, en tunn långärmad tröja och mockaloafers. Att vi plötsligt provade kavajer, blazrar och trenchcoats när vi kom hem. Att jag googlade tarte tatin och sedan ställde mig i köket. Att vi avslutade veckan med dessert och likör.
Torsdagskväll. Jag har skrivit frenetiskt varje ledig stund under veckan. Planen är att göra det även på torsdagskvällen, men veckan har varit lång och hjärnan är trött och plötsligt ligger jag på soffan med en bok i händerna. Min man ställer ett glas vin på soffbordet och draperar en filt över mina ben och det är så skönt, så jävla skönt att bara ligga där.
Fredagskväll. Jag har haft grus i ögonen hela dagen, ett stressfladdrande hjärta, jagat av deadlines och respektlösa människor. Tänker hela dagen att jag längtar efter att komma hem, att ta kväll, att skriva, för hur ska jag kunna bli författare om jag inte skriver. Samtidigt undrar jag hur tusan jag ska orka skriva, jag har ju grus i ögonen och dimma i hjärnan. Strax efter tjugotvå tvingar jag mig själv att åtminstone läsa onsdagens text och gruset försvinner, dimman lättar, orden seglar genom fingrarna.
Lördagskväll. Det har regnat hela dagen. Jag har tränat och handlat och lyssnat på hur regnet trummat mot paraplyet, men mest har jag skrivit. Nästan hela dagen har jag skrivit. Medan barnet testade sin studentkostym inför kvällens finsittning, när han stod framför spegeln och beundrade sig själv i hundra år innan han skulle gå, när han satt på pallen i hallen och ropade shot shot shot, fast då himlade jag i ärlighetens namn mest med ögonen. Jag tog bara en paus för att krama honom hårt innan han skulle gå. Skrev vidare när min man lagade mat, när jag serverades ett glas vin, när stearingljusen tändes och filten draperades över mina knän, medan kvällen blev sen.
Söndagskväll. På söndagen skriver jag nästan inget alls, men det gör ingenting för istället ger vi barnet en bakisfrukost och lyssnar på tusen historier från hans livs första sittning. Jag städar lägenheten och tvättar tomt i tvättkorgen, snirklar mina armar runt min man som fyller kylen och frysen med mat inför veckan, vattnar alla blommor och stökar undan veckans sista skvätt med jobb. När kvällen kommer är lägenheten ren, kylen full och skrivtiden äntligen här. Jag orkar bara peta i det som jag har skrivit under fredagen och lördagen, men det är verkligen inte särskilt mycket bara.
Sensommaren är här och jag älskar det. Sommarvärme och ledighet i all ära, men tjugo grader, koftor och rutiner är verkligen inte dumt. Visst känns tjugo grader i slutet av augusti inte alls lika varmt som tjugo grader i juli?
Den här veckan har varit min bästa klädvecka på evigheter. Har burit detta: svepande vadlång kjol och stickad lös tröja, båda i svart. Ankellånga jeans, vit tisha, svart kavaj, guldiga sandaler. Svart långklänning med synliga spetsbehåband och svart kofta över axlarna. Svarta capribyxor och vit skjorta i modell större.
Den sista outfiten snodde jag rakt av från en vän. Eller alltså, jag tog inte kläderna från kroppen på henne obviously men jag klickade mig rakt in på internet och beställde byxorna när jag kom hem.
Idag är det fredag - sensommarfredag! - och jag bär ljusa jeans, ljusblå luftig skjorta och mörkröda ballerina. Har för övrigt kört på ballerina samtliga dagar denna vecka. Svarta alla dagar utom den i guld och så idag då.
I skrivande stund har jag 212 färdiga sidor i min roman. Eller färdiga, de är ju inte redigerade på annat sätt än att jag har skrivit, läst, raderat, skrivit om, bytt ut ord, raderat hela stycken och flyttat kommatecken i ungefär hundra år innan jag gått vidare till nästa kapitel.
Jag ska snart börja bygga upp inför slutet. Det är en liten sorg, för jag kommer sakna karaktärerna. Att skriva den här romanen är inte svårt ens när det tar emot. Även när jag har känt mig omotiverad har jag öppnat dokumentet, börjat skriva och plötsligt har sidorna rasat ur mig.
Om en vecka eller två tror jag att jag kommer vara klar. Då ska jag först redigera boken i datorn och när det är klart ska jag beställa utskrift av den i pappersformat. Ungefär här drar jag till Frankrike för att fira min fyrtioårsdag och då ska jag passa på att vila från boken. Efter det väntar redigeringsrunda två och sedan att skicka den till förlagen i min anteckningsapp.
Och efter det, då är det dags att börja skriva en julroman.
Så, slut på cliffhanger. Cliffhangrar? Jag lever, jag har hälsan, men herregud vad jag är trött i huvudet. Vi är inne på vecka tre av att lära mig HSEQ. Jag har knappt ens förstått vad HSEQ står för. Eller jo, det har jag. Översatt till svenska är det hälsa, säkerhet, miljö och kvalitet. Hoppas jag, jag orkade inte googla.
Hursomhelst. När jag accepterade det nya ansvaret innan sommaren sa min chef att jag skulle sammanfatta vad det innebar och sedan återkomma med vad jag vill ha i lön för det tillkommande ansvaret.
Kommer jobba gratis ett år eller så, för herregud vad jag inte ser helheten. Är dock så oerhört tacksam för att vi har den mest kompetenta och snälla människan som övergripande ansvarig för HSEQ på koncernnivå, medan mitt ansvar bara ska sträcka sig över den svenska verksamheten. "Bara", hehe, hrm.
Vi har bestämt att det ska vara en årslång överlämning där vi ska arbeta supertajt och jag är så glad för det. Utan henne tror jag att jag hade dött. Men herregud, vilket långt år det kommer vara.
Vi åt brunch i söndags. Det var bara min man och jag, för barnet hade nån insparksgrej. Nästan all vår gemensamma tid har på sistens fördelats mellan städa/tvätta/handla/laga mat och när vi inte gör det ägnar vi oss åt att skriva bok/göra musik.
Jag höll på att kalla tråkvardagsgrejerna för just tråkvardagsgrejer, men egentligen tycker jag nog inte att de är så tråkiga. Antagligen för att jag är världsmästare på att romantisera saker. Det ligger ett rosa skimmer över min värld.
Det jag skulle komma till var att det var fint att sitta ner bara vi två, över ett glas bubbel och oceaner av tid. Vi pratade om oss, om barnet, om Frankrike, om boken och musiken. Det var fint, för livet har inte erbjudit särskilt mycket tid för det under veckorna som varit.
Just det, jag har inte glömt att jag lämnade er med en cliffhanger igår. Jag har bara inte orkat fundera över formuleringarna och det är ju verkligen ingen biggie, plus att vi alltid har en morgondag. (Varje gång jag skriver eller säger så undrar jag om det verkligen finns en morgondag, eller om det blir mina sista ord. Snacka om cliffhanger idag hörni.)
Tack och lov att ännu en helg har gått. Hela familjen har ägnat den åt att vila. Okej, det är en sanning med modifikation. Barnet är en vecka in i sin inspark och har antagligen varit på fler fester den här veckan än sammantaget under hela sitt liv. Han har definitivt festat mer än vilat den här helgen. Han verkar dock lycklig och nöjd över livet.
Han har även fått lägenhet. En liten etta söder om stan, bara några minuters promenad från campus och tjugo minuter med pendeln från oss. Flera av hans kompisar från insparken bor i samma hus och det pratas väldigt mycket om den där studentpuben.
Det första oktober får han nycklarna, men vi har sagt att det inte är någon stress med flytten. Vi tar den när han är redo. Häromdagen kom jag dock på honom med att bläddra i Mio-katalogen så antagligen är han mer redo än jag vill erkänna.
Fan, jag hade tänk avlägga rapport om mitt nya ansvar: HSEQ, samt även i bokskrivandet, men jag hinner inte pga nyss nämnda nya ansvar. Återkommer med rapport imorgon. Herregud vilken cliffhanger.
Jag har precis torkat diskbänken när han ställer sig bakom mig. Hans händer vilar mot mina höfter medan han kysser min nacke. Han vänder mig om, lägger min vänsterhand mot sin axel och fångar den andra i sin, sedan börjar han långsamt föra oss i en vals över köksgolvet.
Vad gör du? viskar jag mot hans hals. Ger dig lite stoff till din kärleksroman bara, viskar han tillbaka. Hans ögon glittrar i den svaga belysningen. Eller blir det för mycket Harlequin nu? frågar han och jag skrattar, säger att Harlequin känns helt okej just nu.
Apropå det som jag skrev igår, att jag inte är orolig för barnet, så betyder inte bristen på oro att jag helt har andats ut. Vi vet att vi har en höst framför oss med flera potentiella fallgropar. Barnet ska börja en ny utbildning och flytta hemifrån, två saker som han redan har testat en gång och nu betraktar som sitt största misslyckande.
Den sitter kvar, känslan av misslyckande, och orsakar en stor dos oro i honom. Det är också därför vi har sagt att vi ska göra dessa två saker i en liten trappstege. Först börja plugga, sedan flytta hemifrån.
Även om han får någon av de lägenheter som han söker nu så ska flytten ske successivt, i takt med att vi ser att saker fungerar. Jag delar kanske inte hans oro för att inte klara av att studera på universitetet och bo på egen hand, men jag oroar mig över hans oro. Eller oroar är fel ord, men jag är definitivt inte avslappnad kring det.
Jag vet att det kommer gå bra, dels eftersom han har bevisat för sig själv (och oss) att han klarar studierna på universitetet under året som gått, men också eftersom jag inte kommer låta det gå snett. Jag kommer finnas där, se till att han mår bra, och jag vet att det kommer gå bra. Jag bara vet det.
Dessutom är han tre dagar in på sin inspark och lever som en festprisse. Han har lärt känna campus, pratar om att söka volontärjobb på studentpuben och har fått nya vänner, så han bevisar även ganska bra för sig själv att det här kommer gå vägen.
Om ett par veckor har det gått ett år sedan barnet upplevde sin mardrömsnatt. Oändligt mycket har hänt under det året. Han har läst fyra kurser på universitetet och tagit sig genom dem med högsta betyg, hittat tillbaka till sina gamla vänner, blivit antagen till arkivarieprogrammet och börjat planera för att flytta hemifrån igen.
Jag tänkte inte ens på det när det skedde häromdagen, inte förrän han redan hade gått hemifrån. Vi pratade om något som kändes lite jobbigt och han reste sig från soffan och sa att han skulle ta en promenad och jag sa gör det du och tänkte inte mer på det.
För ett år sedan fick han inte vara ensam när saker kändes jobbiga, men nu pratar han om dem och resonerar och lyssnar och tar till sig. När han reste sig och sa att han skulle ta en promenad var min enda tanke att han ville tänka ifred.
Jag var inte orolig, inte för fem öre. Det behövde jag inte heller, en timme senare var han hemma och det jobbiga kändes inte lika jobbigt längre. Han har kommit långt i sitt tillfrisknande och jag tänker att min brist på oro är ett bevis på det.
Hej och välkomna till en tisdag. Jag sitter på mitt favoritcafé mittemot kontoret, har ätit frukost och läst genom det jag skrev igår. Om en minut eller två ska jag gå över till att förbereda dagens möten och svara på de mail som trillat in mellan sjutton och nu.
När det är dags för lunch ska jag springa ner till Hemköp och köpa en wrap och cola zero och äta vid skrivbordet medan dagens skrivande sker. Kanske hinner jag skriva en timme till sent i eftermiddag, när arbetsdagen är gjord och innan en middag med bästis ska ta vid.
Om jag går direkt från kontoret till restaurangen hinner jag skriva en timme. Barnet är på inspark och mannen ska på konsert med sina kompisar, så jag försakar noll och ingenting. Anar vi en känsla av tacksamhet mot livet idag? Ja, jag tror det.
Jag vaknade med ett kliande i fingrarna igår. Jag är nu två tredjedelar genom min kärleksroman och det är dags för berättelsen att ta en vändning. Den har legat i bakhuvudet i någon vecka medan jag arbetat mig fram till den, vändningen. Tagit form men utan att ha satts på pränt.
Men så i lördags satte jag punkt i det sista kapitlet innan vändningen och när jag vaknade på söndagen var det första jag tänkte på att få skriva vidare. Men våra söndagar ska rymma så mycket annat, som att tvätta tomt i tvättkorgen, städa lägenheten och laga mat till veckan, plus att jag inte hade tränat på två dagar och kroppen var tydlig med att det var dags.
Två timmars skrivande hann jag med, mellan storhandling och gym, innan tvätt och städ (för mig) och matlagning (för min man) tog vid. De stora dragen i vändningen praktiskt taget trillade ut ur fingrarna och ikväll ska jag gå tillbaka och börja brodera ut handlingen.
Men samtidigt som orden värker efter att få komma ut är det också väldigt fint att ha den här berättelsen i mitt eget huvud. Det är som om en film spelas upp för bara mig.
Vi har hittat in i vardagslunken. Alarm klockan sex, kaffe och omvärldsbevakning till kvart i sju, upp och duscha, mer kaffe, kläder, smink och hår. Vissa dagar frukost hemma och sen direkt in i mötesdagen, andra dagar frukost och admin på caféet mittemot jobbet.
Det är hektiska dagar, men det är ju också de dagarna jag gillar bäst. Allra bäst tror jag att timmarna vid arton är, att komma hem från jobbet och byta kontorskläder mot mjuka träningskläder. Kontrasten är så stor.
Har tränat varje dag, bara en halvtimme men det är tillräckligt för att göra kroppen och hjärnan lika trötta. Kommer hem, lagar mat tillsammans, pratar om dagarna, sen får vi vara kreativa. Två av oss skriver och den tredje gör musik. I säng vid tjugotvå, en timmes läsning och sedan god natt.
Det här är ett liv jag kan tänka mig att ta med in i hösten.
Ibland blir jag rädd för hur många ni är här som läser varje dag. Ni är flera tusen, men jag vet inte vilka ni är. Jag skriver här varje dag utan att veta vem jag skriver för. Vet inte vem som tar emot mina dagbokstankar. Ja, låt oss kalla det för vad det är.
Ibland undrar jag om ni är människor som känner mig i det verkliga livet, det som sker utanför internet, men andra dagar tror jag att livet som sker här inne är verkligare än det som sker utanför. De dagarna känns det som att jag inte vet någonting alls.
Ibland undrar jag om ni är min chef, en avlägsen släkting eller kanske en granne. Någon som passerar mig på gatan och vet vem jag är, medan jag inte har en aning. Vissa dagar spelar det roll, andra inte. Kanske är ni inte alls flera tusen, kanske är ni robotar allihopa.
Det var inte särskilt svårt att börja jobba, hjärnan hoppade direkt in i det. Kanske för att den aldrig varit helt avstängd, bara långsamt puttrandes under sommaren. Jag har varit tillgänglig för mina team, svarat på mail varje dag, för det är mail som jag kan svara på i sömnen.
Att ha koll på mailen och teams har inte varit särskilt tyngande och nu är jag glad att jag har haft det, för startsträckan är minimal. En dag och det känns precis som vanligt. Kanske att den största utmaningen nu är att hålla kvar i romanskrivandet, att inte låta jobbet suga ut all kraft, men jag tror inte att det kommer bli ett problem, skrivandet är alldeles för roligt för det.
Så gick semesterns sista helg. En helg med Odysseus på bio på fredagskvällen och kräftskiva på lördagen, med flera sidor genom fingrarna både på lördagen och söndagen, med att rensa väskan som rymmer både datorn och livet, städa bort kvitton och gamla läppstift, med att stryka klänningar och tvätta tomt i tvättkorgen, göra matlådor och städa lägenheten och gå och lägga oss i tid.
Det var det svåraste, att gå och lägga oss i tid. Inte en enda gång de senaste fyra veckorna har vi ätit middag innan tjugotvå och nu plötsligt var det istället då vi skulle vara i säng. Vi misslyckades där, men bara där.
Nu kör vi måndag igen.
