december 12, 2019

Hopplös.

Jag är så trött hela torsdagen. Vi skojar om det när vi sitter bredvid varandra och jobbar, säger att vi inte borde ha druckit det där sista glaset rödvin igårkväll. Vi har bara adventsljusstakarna, skrivbordslamporna och golvlampan intill vårt konferensbord tända, skämtar om att vi inte tål ljus eller stora bokstäver idag.

Dagens sista timme håller jag i ett möte och hon kan inte hålla tillbaka fnisset när jag kämpar för att behålla fokus, hur jag behöver spärra upp ögonen för att inte somna. Till sist tänder vi taklampan och jag norpar en lussekatt från fikarummet och då är det som att energin rinner till. Den varar bara i en timme, sen släcker vi och går hem.

Lägger mig på soffan under en filt och äter chokladpraliner som blev över från middagen igår, tittar på barnet som lagar mat. Han skakar på huvudet åt mig, säger att jag är hopplös som äter choklad innan middagen.

december 11, 2019

Kvinnor, vin och choklad.

Jag har lagt en mörkblå duk på bordet, dukat med servetter och de fina besticken. Letat fram guldiga ljusstakar och köpt en enkel röd blomma och placerat i en låg vas på bordet. Hackat svamp och persilja och luftat vinet, fått de som jag lever med att lämna hemmet.

Om en stund ska jag starta igång en risotto och sedan kommer de börja trilla in en efter en, de fyra kvinnorna som jag ska spendera kvällen med.

december 10, 2019

Innan allting riktigt vaknar

Det är mörkt när jag tittar ut genom köksfönstret, jag ser bara mörker och de små lamporna runt grannarnas balkongräcken och snövita kala grenar. En liten stund senare står jag på trottoaren, fast klockan inte ens hunnit slå sju. Temperaturen har halkat ner under minusstrecket och jag har min varmaste halsduk.

Jag promenerar under ljusslingorna mellan husen, förbi skyltfönster som glittrar av paljettklänningar och julgranar, förbi slottet och in i gamla stan, över hala kullerstenar och längs de stora fönsterrutorna med chokladstrutar. Rundar backen på Hornsgatan och allting glittrar av snö och lampor och gamla hus och det är så vackert att jag nästan dör.

Kliver ner i underjorden och sjunker ner på ett säte i tunnelbanan, känner hur det pirrar i benen när de tinar. Skriver det här som en anteckning för det känns som att jag måste minnas det, för allting känns, allting känns så mycket.

december 09, 2019

Rövmåndag.

Måndagen börjar svintidigt. Jag ringer in till ett onlinemöte, men ljudkvalitén är hemsk och ingen hör vad någon säger. Loggar ut och tar nästa möte, men det ger ingenting, vi står bara och stampar. Går därifrån och ansluter till det tredje mötet, det är sista timmen innan lunch och det är ett möte där vi kör i diket och där hoppet om dagen rinner bort.

Äter en soppa som växer i munnen, tänker att jag somnar om jag blinkar för länge. Trycker i mig fem kanelgifflar eftersom de står där och jag är deppig. Jobbar efter bästa förmåga under eftermiddagen, men det säger verkligen inte mycket. Kommer hem och bråkar med min son, sen kommer min man hem och då bråkar jag med honom också.

Jävla rövmåndag. Tisdag, tack.

december 08, 2019

Så blir det söndag.

Vi har en långsam söndag. Den följer en yvig lördag, där middagssällskapet var stort och barnen glada och stämningen varm. Det är en söndag där vi tänder det andra ljuset och äter frukost i hundra år och inte rör oss utanför dörren förrän på eftermiddagen. Det är en sån söndag när vädret är blött men ljusslingorna mellan husen och på fasaderna gör att regnet glittrar. När glögg delas ut i små pappersmuggar och det är omöjligt att frysa.

Det är en sån söndag där min man ställer en rosa drink, klirrande av isbitar, framför mig och säger skriv du på din bok så lagar jag mat och barnet gör SO-läxan utan att jag behöver säga till. En sån söndag när stjärnorna i fönsterna lyser och alla ljusen är tända, en sån söndag när en ostkaka ligger och väntar på kvällen. Det är såna här söndagar, de här stunderna, som jag tänker att jag kommer vilja ha för alltid.

december 07, 2019

Om en julfest, Berns och ett julpyssel.

Det är lördagsmorgon och jag har varit vaken i en halvtimme. Tänt ljusen i vardagsrummet, kokat kaffe och satt mig skräddare i soffan med datorn. Igår var det julfest. En trerätters på en restaurang i gamla stan, sen dansgolv. När man bröt upp, för att gå hem eller för att gå vidare, tänkte jag vinka till mig en taxi och åka hem.

Men de två pojkarna som jag umgås mest med på jobbet tänkte inte likadant. De har tjatat i flera år om att jag ska följa med ut på nattklubb. Igårkväll tog de mig under varsin arm och såg till att det hände. Det är en helt annan värld, att gå förbi kön till Berns och inte betala entré och dansa på ett vibrerande dansgolv med en drink i handen.

Det är en fin värld, men den är nog inte min. Eller så kan den få vara det i korta små glimtar. Men det här, tystnaden och ljusen och skrivandet, det här är vad jag vill komma tillbaka till. För alltid, varje gång.

Om lite mer än en timme behöver morgonrocken vara utbytt, håret kammat och ansiktet åtminstone tvättat, för idag är det julpyssel med min familj. Det ska göras pepparkakshus och pysslas girlanger, lyssnas på julmusik och dekoreras pepparkakor. Och drickas varm choklad, hoppas jag. Jag behöver nog verkligen varm choklad idag.

december 05, 2019

Världens problem.

Så jag ska på julfest imorgon och jag har ingenting att ha på mig. Alla mina klänningar ligger i en hög på min säng, provade och förvisade. Ingenting känns bra. Antingen är de för korta eller för långa, för snäva eller för lösa, för svarta eller för färgglada.

Och min nya lugg, jag vet inte om den känns särskilt bra. Jag tänker att jag bara måste vänja mig vid den, men jag vet inte om det egentligen är som jag försöker trösta mig själv. Det kan vara så att jag inte tycker om den, att jag tycker att jag ser för gullig ut.

Men naglarna är nymålade och fina iallafall.

december 04, 2019

Ljuden och ljusen och magin.

Utanför tågfönstret virvlar Sverige förbi. Jag ser nästan ingen snö, inte heller grönt, mest bara grått. Det är som om november fortfarande dröjer sig kvar. Så kändes det inte igår. Igår kändes det som jul, fest och magi. Så som december känns.

Jag fick ramen och bokläsande alldeles för mig själv, sedan rödvin och skrivande. Ett mjukt sorl i baren, imma på rutorna och tindrande ljus. Det gör saker med mig, mjukar upp kanter som jag kanske inte tänker på att jag har. Gör att någonting pyr och glöder. Gör att jag inte ens bryr mig om att det ser ut som att november dröjt sig kvar på ett fält i Skåne.

december 03, 2019

Romantiserandet.

Jag ska snart packa ihop mina saker. Ta väskan som står i hallen, låta datorn glida ner och sedan gå. Promenera ner till centralen och äta en snabb lunch innan jag kliver på ett tåg som tar mig söderut. Hela vägen ner till Malmö. Under tiden ska jag fila färdigt på min presentation, öva på den tyst i mitt huvud.

Jag har en tanke om hur kvällen ska se ut. En idé om ramen i Malmös saluhall, och sedan ett glas rött och min dator i hotellbaren. Vinet och skrivandet. Vara en främling i någon annans stad, i en ny frisyr som ännu inte känns helt som jag.

december 02, 2019

En måndag i december.

Klockan är bara sexton när jag går från kontoret, men mörkret har redan trillat ner på jorden. Det ligger snö på trottoarerna och skolbarnen som jag passerar luktar skumtomtar. In i mina öron rinner julmusik. Innan jag gick sa vi hej då och ses på torsdag, för en av oss åker till Malmö, en annan till Luleå och den tredje någon annanstans.

Jag sätter mig i frisörstolen, visar en bild och frågar om det skulle passa. Hon nickar och sätter saxen i håret. En timme senare har jag en kort page, den når bara precis ner till hakan, och en lugg som stannar under ögonbrynen.

Hemma är maten klar och efteråt lägger vi oss skavfötters under en filt i soffan. Han gnider sin tumme mot mitt fotvalv, liksom frånvarande medan han läser någonting. Jag ligger där under filten och blundar, ser ljusen som fladdrar mot ögonlocken, känner hur kroppen sakta tinar, hans beröring mot min fot, handens långsamma strykning ner mot vaden.

december 01, 2019

Första december, första advent.

Äntligen tog november sitt pick och pack och drog. Han lämnade isiga temperaturer och hala trottoarer bakom sig, men det förlåter vi honom för. Ja, november är en han, uppenbarligen. På matbordet står adventsljusstaken med det första ljuset tänt och i varje fönster hänger en julstjärna. Bredvid mig står ett glas bubbel, för det är söndag och då behövs bubblor.

Jag är inne i en ganska hektisk period. Jag brukar tänka att det är i de här perioderna jag mår som bäst, sen kommer de där dagarna när jag hinner vila igen och då tänker jag att det är de som är bäst. Men egentligen behöver jag nog båda.

I sann blogganda kommer här en lista på vad veckan innehåller: måndag, då ska jag gå från jobbet till frisören och sen hem och packa en väska, för på tisdag drar jag till Malmö och kommer inte hem förrän på onsdag. Sen är det plötsligt torsdag och kanske eller kanske inte kommer vi dela en flaska vin med Nikki och hennes kille. Sedan kommer fredagen och med den en julfest med jobbet, och därefter har vi lördag och julpyssel med min familj.

Just nu känns det bara mysigt och roligt, kanske mest för att det inte kommer vara särskilt stressigt under dagarna, och jag kommer ha tid för mig själv och min bok och nära och kära. Egentligen bara det allra bästa, om en tänker efter.

november 29, 2019

Onsdag, torsdag, fredag.

Så dagarna går och jag har hunnit åka till Göteborg och komma hem igen. Ätit middag med Nikki en onsdagskväll, kramat henne hej då och beställt ett sista glas vin och skrivit på min bok i hotellbaren resten av kvällen. Mött en kund och ätit en trevligt lunch. Jobbat från ett café och nog druckit tusen koppar kaffe på en vecka.

Sen vaknar jag till fredagen och utanför fönstret yr stora snöflingor runt. Lägger sig på marken och fastnar där. Jag hämtar min dator och en kopp kaffe och sitter i sängen ett par timmar. Svarar på alla mail, planerar för dagen och för veckan som kommer.

Vid elva har jag duschat och blåst ut håret, sminkat mig och klivit i en klänning och en stickad tröja. På träden gnistrar snön och himlen är blå. Jag trycker upp porten till ett café runt hörnet, där inne står barnet bakom kassan och praktiserar. Jag måste blinka snabbt för att skingra tårarna, för han ser plötsligt så vuxen ut. Han serverar mig te och jag jobbar från ett bord där jag kan tjuvkika på honom när han inte ser.

Och nu är klockan snart fyra och jag ska stänga ner. Himlen är mer lila än blå och snön ligger stilla nu. Jag ska följa barnet till tåget som tar honom till hans pappahelg, sen ska jag köpa mossa till adventsljusstaken och leta fram julstjärnorna som ligger i jullådan på vinden.

november 26, 2019

Stockholm och Göteborg.

Barnet ringer strax efter två. Då sitter han i trapphuset och nycklarna ligger inne i lägenheten. Fyrtiofem minuter senare kommer jag hem, släpper in barnet, öppnar upp datorn och jobbar vidare. Stänger ner den igen vid halv sex, för första gången på flera veckor i fas med vad som behöver göras.

Imorgon kliver jag på ett tåg till Göteborg, har en eftermiddag med möten på kontoret och sen ska jag äntligen träffa Nikki igen. Det är standard när jag är där, att dricka en flaska vin på mitt hotellrum och prata ikapp månaderna sedan sist. Ta ett sista glas i hotellbaren eftersom vinet tagit slut snabbare än samtalsämnena.

november 25, 2019

Herregud november.

Det är måndagskväll och jag har precis landat i soffan. Maten är lagad och uppäten (ramen med kycklingfärs, ingefära, chili och koriander), barnet är ute och springer och mannen sitter i sitt sista skypemöte för dagen. Disken är diskad och jobbet är jobbat.

Så jag sitter här i soffan med datorn i knäet. Vet inte om jag ska skriva på min bok eller läsa någon annans bok, eller kanske ta en promenad istället. Jag vill göra alla tre, men det räcker inte kvällen till. Så jag tror att jag ska skriva det här, läsa i en halvtimme och sen duscha länge. Komma tillbaka till soffan och datorn när håret är tvättat och morgonrocken är knuten ovanpå nattlinnet. Skriva lite och sen läsa lite igen.

Var det inte så vi sa att november skulle vara? Inga påtvingade stunder utomhus om en inte vill, att man får spendera hela kvällarna i soffan om det lockar mer. Bara några dagar till, sen har vi december och jul och fest hela himla tiden.

november 24, 2019

Så går en helg.

Det är den sista helgen innan december kommer. Vi gör samma saker på lördagen som på söndagen. Sover till nio, dricker kaffe i sängen till tio, äter frukost till elva, skrotar runt i morgonrock till tolv. Sedan tar vi oss ut, promenerar längs trottoarerna i Vasastan och på Östermalm. Går genom saluhallen och tittar i alla montrar, köper en svingammal pendellampa hos en antikhandlare, dricker glögg och äter saffransbullar.

Det är bara det allra sista kvar av november nu. En vecka av arbete och Göteborg, av långa dagar och korta deadlines. Sen kommer ännu en helg och då är det första advent. December och julstjärnor i fönstren och en adventsljusstake på matbordet. Fast jag har redan fuskat med den första hyacinten. En hyacint och hundra saffransbullar.

november 22, 2019

Om allt som jag är och inte är.

Det blir fredag och livet går tillbaka till det vanliga. När jag kommer hem efter jobbet har barnet kommit hem efter en prao-vecka i den lilla staden. Ingen orkar laga mat så vi handlar vörtbröd och ost. Dricker julmust och äter godis. Jag äter mest lakrits och choklad, lämnar de sura godisar åt mitt barn och de sega åt min man.

Häromdagen blev det klart att en kvinna på mitt jobb kliver in i en väldigt spännande roll, och idag kom det ut information om en annan kvinna som landat en intressant tjänst. Förstå mig rätt nu, jag är hundra procent glad för deras skull och jag tycker verkligen att de är rätt rekryterade, men det är som att det sticker till i mig ändå. Som ett litet nålstick av en odefinierbar känsla.

Fast jag vet ju vad det är, det som känns. Det är känslan av att stå still. Även om jag påminner mig själv om att jag vill stå still, att jag inte vill kliva vidare inom det bolag som jag jobbar för utan bara vill göra mina timmar och göra de jävligt bra, sen vill jag gå hem och skriva på min bok. Eller böcker, för nästa idé har trasslat sig in i mina tankar.

Om de hade varit män så tror jag inte att jag hade funderat på det. Men nu är det som om jag jämför mig med dem, ser allt som de har som jag saknar. Och även om jag tänker att jag inte ens vill landa någon ny, häftig roll så känns det som att alla andra lyckas hela tiden och jag bara står still. Bara står här och är helt medelmåttig.

november 21, 2019

Utvecklingen.

Det känns lite bättre idag. Kanske för att min inbillnings-pms har gått över, eller för att cellprovet är taget och inte längre ligger och skaver i mitt bakhuvud hela tiden. Det kan också vara för att jag har haft utvecklingssamtal med min chef idag och förstått att det där som jag trott att jag kanske gör obemärkt, det har han koll på.

Han säger att den inte blev så bra, den här strukturen som vår avdelning fick. Att verkligheten inte stämmer med hur saker lades fram. Jag säger egentligen ingenting alls. Jag vill säga att jag inte bryr mig, men det gör jag ju. Så klart att jag bryr mig. Och jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden, men känslan i min maggrop är inte längre kaos och panik.

november 20, 2019

Alla de här känslorna.

Jag tror att jag är inne i en svacka. Jag känner mig skör, som om jag enkelt skulle gå sönder just nu. Peta på mig och jag faller isär. Jag vet inte varför, men jag tänker att det kan ha tusen orsaker. Eller tre, åtminstone.

Den första är att jag jobbar lite för mycket och att delar av det som jag gör borde någon annan göra, någon som sedan kommer ta åt sig äran för det som hen inte har gjort. Den andra orsaken är att min kollega har mens och jag tror att jag kan ha hamnat i hennes cykel, fast jag har hormonspiral och ingen mens, för det känns som precis pms.

Den tredje orsaken är att jag ska lämna cellprov imorgon. Jag har aldrig haft en cellförändring, aldrig haft någon anledning till oro. Men jag har en familj som drabbats av cancer så många gånger nu och att kallas regelbundet till cellprov gör något med mig. Sätter mig i rubbning. Gör att jag tänker, att jag ser faror, oroar mig. Tänker att den här gången kommer de hitta något, nu kommer det snart vara kört för så här många gånger kan inte samma familj överleva cancer.

Åh, jag vet inte. Jag brukar inte vara en orolig sort, men jag är det nu.

november 18, 2019

Sånt som är.

Så blev det måndag och vilken måndag det blev. Nej, den var nog inte så dum egentligen. Det är bara det att det känns som att jag aldrig blir färdig. Inte med jobbet, inte med boken, inte med livet. Eller stopp och belägg, livet vill jag väl aldrig bli klar med.

Jag ska inte klaga. Livet är fint, jag tänkte på det senast igår, hur det faktiskt är mer eller mindre exakt så som jag vill ha det. Det finns ingenting som jag skulle byta bort. Det skulle väl vara någon omöjlig kollega då, men livet får inte heller bli för enkelt. Så jag klagar inte, jag bara gnäller lite. Just idag hinner jag inte med, ligger lite efter bara.

november 17, 2019

Om en söndag.

Söndagsmorgon och ljuset faller vintervitt in genom våra fönster. Ljuset är kallt men lägenheten är varm. Vi är uppe tidigare än vi brukar för att vara en helgmorgon, för vi ska åka till den lilla staden och lämna barnet som ska praktisera hos sin morfar i en vecka. Vi ska få lunch hos min svärmor, hälsa på vid en grav och sen vinka hej då till barnet.

Vi köpte ett kilo rökta räkor igår, satt vid vårt matbord och skalade och åt. Doppade i aioli och hade rostbröd och ostar till. Drack ett knastertorrt vitt vin och lyssnade på jazz i bakgrunden. Det var fint, en lagom krävande novembermiddag.

Nej, nu verkar alla utom jag vara redo att åka. Hej!