Fyrtiofem.

Min man fyller år idag. Han har köpt en present till sig själv. Den kom i förmiddags och tar upp stora delar av vårt vardagsrum. Den kommer inte kännas lika stor när den sitter på väggen, sa han när jag blängde på kartongen med den nya teven.

Barnet är arton nu, som han påtalade när han kom hem med en förpackning cigarrer att ge sin bonusfar i födelsedagspresent. Vilken milstolpe att köpa tobak, svarade jag. Själv ska jag bjuda ut min man på middag på Lennart & Bror. Det blir bara han och jag. Vi ska ha en dejt, en riktig dejt. Fint som snus ju.

En bra fas.

Han frågar om vi ska se en film på lördagskvällen och jag skrattar högt. Han håller upp händerna i luften, säger att han verkligen menade att vi skulle titta på en film. Jag kan inte minnas när vi såg en hel film senast. 

Vi är i en bra fas, kan inte hålla händerna borta från varandra när vi sitter nära i soffan. Det slutar alltid med att vi inte längre tittar på filmen. 

Visst älskling, säger jag. Vi tittar på en film. Han startar en gammal James Bond och jag häller upp varsin whisky åt oss. Vi ser inte slutet.

Allt gott just nu.

Jag köper en stor planta med mynta och en keramikkruka på fat. Planterar växten i krukan och placerar den på köksbänken under köksfönstret. Sköljer ett kilo små jordgubbar och låter dem droppa färdigt i durkslaget innan jag snoppar och lägger i frysen. Fyller fruktfatet med citroner och lime, nektariner och persikor.

Det är samma sak varje år när sommaren kommer. Jag vill bara äta grillade grönsaker och söta frukter och dricka läskande drycker med jordgubbar, lime, citron och mynta. Fantiserar om glass varje dag. När sommaren kommer på riktigt ska jag tillåta det.

Planen och utfallet.

Fredag eftermiddag och klockan slog just över till halv fyra. Jag hade en plan för dagen, en plan om att hinna allt som måste göras innan veckan är över, för jag vill ha en helg utan arbete. Jag behöver en helg utan arbete.

Men nu slog klockan halv fyra och jag har grus i ögonen och sockervadd i hjärnan. Jag orkar inte tänka mer. Mailen trillar in och läggs på hög. Aktivitetslistan har nästan inte krympt alls, för statusrapporten som någon bad om till slutet av dagen tog alla mina timmar.

Barnet har åkt till den lilla staden och min man sa just att han vill ligga på soffan hela helgen. Det låter bra. Jag kan sitta bredvid med datorn i knät och drömma om den där första veckan i augusti när jag troligtvis, förhoppningsvis, kan ha semester. 

Malibu brinner.

Värmen dallrar mellan Stockholms husfasader. Jag lyssnar på Malibu brinner när jag promenerar mellan mina möten, när jag springer sent på kvällarna efter att solen trillat ner från himlen, när jag går och handlar. 

Det doftar av hav och stad, vindar och solsken, varm asfalt och syren. Min man sippar på en GT medan han grillar grönsaker och kött. På matbordet står ett enormt fång liljor och nejlikor. På köksbänken ligger en hög rabarber från grannens lantställe.

Om att bara vara två.

Barnet har fått sommarjobb. Han kommer jobba hela sommaren i Furuviksparken, bo hos sin pappa och bara komma hem de få dagar som hans schema tillåter det. Det känns bra på ett sätt, för det är dags att låta honom flyga fritt, men konstigt att inte alltid ha honom hemma.

Jag undrar hur det kommer vara i sommar när det bara är jag och min man. Vi har det bättre än på länge, så jag tror att det här kan vara bra för oss. Att bara vara vi, inte behöva ta hänsyn till en tonåring, att få leva ut lite. Jag tror att det är helt rätt i tiden.

Tjugo minuter och en miljon gamla minnen.

Jag har blivit så van vid att hålla ett högt arbetstempo att jag inte vet vad jag ska göra med timmarna när det kommer en kväll som inte kräver att jag öppnar datorn för att komma ikapp. Går och tränar med min man. Är helt slut efteråt. Behagligt trött och lycklig inuti.

Imorgon åker jag till den lilla staden. Jag har tre medarbetare som arbetar från kontoret i min gamla hemstad, kontoret som jag började på, och det känns alltid lika fint när jag kommer dit. Det känns att det en gång var hemma. Både kontoret och staden känns så.

Jag brukar köpa en kaffe vid tågstationen och promenera till kontoret. Det är tjugo minuters promenad och en miljon gamla minnen.

Nu är den här.

Jag tror att sommaren kom igår. Öppnade balkongdörrarna på morgonen och luften som strömmade in hade bara stråk av kyla. Bara ben under klänningen, ingen jacka över tröjan. Köpte murgröna och pelargoner till balkongens blomlådor och krukor.

Barnet och mannen skrubbade och oljade in våra utemöbler och jag planterade blommorna. Vi lämnade balkongdörrarna på vid gavel hela dagen, stängde inte förrän när vi gick och la oss vid tjugotre, frös inte om fötterna en enda gång.

Om dagen före.

Det är de sista timmarna av söndagen och jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Jag borde svara på veckans sista mail, men jag orkar inte. Skrev precis ett tal till bröllopet som vi ska på om ett par helger.

Vi firade det nalkande bröllopet igår. Träffades i en park och hade picknick, sedan gick vi åt varsitt håll. Svensexan spelade minigolf och shuffleboard och drack bärs, och möhippan gick till Måla & Skåla. Drack bubbel, målade abstrakt konst och drömde om att säga upp oss från våra jobb för att ständigt ha färgfläckade fingrar.

Efter några timmar isår möttes vi upp igen på en italiensk restaurang. Två stora charkbrickor följdes av enorma fat med olika pastor och sedan en tiramisutårta. Åt i en halv evighet men var ändå hemma till tjugotvå, en sängfösare och sedan i säng vid tjugotre.

Det finns en första gång för allt.

Barnet kom hem igårkväll. Han klev in genom dörren och ropade: Imorgon ska vi festa tillsammans! Det är sant. Om två veckor ska vi på bröllop. Det är bara vuxna bjudna och barnet räknades som det, vuxen. Det betyder att han har en plats på svensexan också. 

Vi kommer vara de tråkiga föräldrarna och hålla koll på hur mycket han dricker, dels på grund av epilepsin men också eftersom jag inte vill leda honom hem vid tjugoett och missa det roliga.

Jag är dock inte särskilt orolig. Ska jag vara helt ärlig ser jag fram emot kvällen med en spänd förväntan, både för att fira det kommande bröllopet men också för att vi ska festa tillsammans med barnet. Festa under ordnade former visserligen, men fortfarande, det är en fest, tillsammans, med barnet.

Från ingenstans.

Det är som att sommaren slår till från ingenstans. Vida byxor och mjuk skjorta. Jobbar mina möten men sparar mailen till söndagen. Hittar ut på gatorna vid sexton, gör sällskap med min man, går de ärenden som är kvar.

Så kommer fredagskvällen och vi spenderar den i köket, lagar mat till lördagens picknick. Jag är barfota, balkongdörren står öppen, mjuk jazz strömmar från högtalarna. Min man gör små tacos till middag. Vi äter dem lutandes mot köksbänken. Ett glas rött står på matbordet. Och det är som att kvällen aldrig mörknar, som att sommaren slog till från ingenstans.

Om att glömma.

Jag glömde blogga igår. Första gången bloggen rullade in i tankarna var sent på kvällen när jag stod med tandborsten i handen. Det har nog bara hänt några få gånger att jag glömmer, att jag inte ens tänker på bloggen.

Det är en vanlig arbetsdag för mig idag. Möten från halv nio till halv fem, en timmes lunch däremellan. Barnet drog till sin pappa i onsdags men kommer hem ikväll, för imorgon ska vi ha möhippa och svensexa för min mans syster och fästman.

Min man är ledig och ska hänga med sin andra syster för att förbereda. Vi kommer starta och avsluta svensexan och möhippan tillsammans, och timmarna mellan ska vi spendera isär. Det är fortfarande tusen saker kvar att ordna, men det blir deras problem för nu startar min arbetsdag. Hej!

Livet på riktigt.

Jag sitter i en hotellobby och arbetar. Jag har ett möte kvar för dagen, det börjar om några minuter men jag hann inte hem mellan visningen av hotellet som jag sitter på och mötet som snart ska börja. Hotellet ligger vägg i vägg med vårt nya kontor och går allt vägen signar vi ett avtal för våra framtida konferenser.

Imorgon är det en röd dag men vi ska arbeta, alla tre. Barnet har ett kommande kursprov i matte och jag och min man har arbetsuppgifter staplade på varandra efter våra dagar i Aten. Det gör ingenting, jag ser fram emot att sitta bredvid min man i soffan med varsin dator i knät och barnet framför matbordet med näsan i sin mattebok. Det är fint, det är livet på riktigt.

Livets resa.

Vi är hemma igen. Trötta, lyckliga och med en lätt benhinneinflammation i benen. Eller det är bara jag som har ont i benen, de andra är bara trötta och lyckliga. Aten var fantastiskt. Magnifikt. Vi vill tillbaka, längtar redan dit igen.

Vi har gått sju mil på två dagar och en kväll. Nya fräknar har strösslats över mina kindben. Barnet har arbetat sig genom rött, vitt och rosa vin. Han fick ett glas varje kväll och blev inte det minsta fnittrig. En lunch delade vi även en liten flaska vitt.  

Vi har promenerat sida vid sida genom Aten och över Akropolis. Vid ett tillfälle kom jag på oss med att ha fört ett timslångt samtal om Greklands ekonomiska kris, där barnets frågor förde samtalet vidare. Någon gång under åren slutade vi prata om Pokémon och började prata världsekonomi. Jag vet inte exakt när det skedde.

Men jag vet att det nog var livets resa, det här.

Hej, tack, puss.

Tack för era grattishälsningar till barnet för hans första arton år i livet, och till mig för mina första arton år med honom. ❤️ Aten är fantastiskt, barnet är lyckligt, föräldrarna är blödiga.

Vi hörs när vi är hemma, eller om ni vill hänga med på instagram. Det är bara att klicka på bilden intill så är ni där.

Puss hej!

Akropolis och champagne.

I hallen står tre väskor packade och klara. Nästan klara, iallafall. Det är bara necessärerna som fattas, men imorgonbitti blir väskorna kompletta. Imorgon fyller mitt barn arton år. Vi hinner starta födelsedagen som vi har gjort varje år, med en pannkaksfrukost.

Sedan rullar vi ut våra väskor till taxin och åker till arlanda, för i födelsedagspresent önskade sig barnet att få fira sin artonårsdag i Aten. Han vill se Akropolis. Han vet det inte än, men vi har bokat en hotellsvit med utsikt över Akropolis.

Han fick välja restaurang till kvällen och valde en italiensk restaurang med takterass mot Akropolis. Han säger att det som han ser fram emot mest är att sitta på takterassen med Akropolis framför sig och beställa sitt allra första glas vin. Jag tror att vi siktar på bubbel va, mamma? frågade han häromdagen och jag log mot honom. Du är verkligen min största stolthet i livet, svarade jag.

Det är inte långt från att jag börjar gråta när jag skriver det här, när jag tänker på hur jag om ett dygn sitter i ljumma sommarvindar och blickar ut över Akropolis och skålar i champagne med min son, gratulerar honom på födelsedagen för tusende gången.

Nedräkning startad.

Dagarna kommer och går. Åker till kontoret bara ibland, för dagarna är på språng i möten hos kunder och leverantörer, och möten som är digitala. Jag spenderar en hel del av dem vid matbordet, i möte efter möte.

Jag var hos frisören igår. Sjönk ner i schamponeringen och tänkte att det var skönt att sitta ner, sedan insåg jag att jag har suttit ner hela dagen. Jag antar att det jag menade var att det var skönt att sitta ner med sina egna tankar. Vi började prata sen, men just de där minuterna med masserande fingrar mot hårbotten, de blir aldrig bättre än under tystnad.

Och resväskor hämtas ner från vinden, kläder tvättas och stryks och paras ihop i kombinationer på sängen. Presenter landar i brevlådan, vackra snören och papper köps, planer smids i huvuden och mobilanteckningar. Snart åker vi.

Lite renare nu.

Jag har fört en hemlig dagbok det senaste året. Skrivit saker som inte ämnats för någon annan att läsa, sparat som utkast aldrig tänkta att publicerats. Det hjälpte där och då. Nystade ut trasslet i min bröstkorg.

Idag råkade jag klicka mig in bland utkasten. Såg dem ligga på rad. Femtiosju inlägg döpta till datumen som de skrevs. Jag såg dem och kände ingenting. Tänkte att de lika gärna kan raderas. Så jag började klicka på papperskorgen, lät utkasten försvinna, ett efter ett.

Det kändes ingenting. Kanske att det bara känns lite renare nu.

Kirke, Akilles och Patroklos.

Jag har två väderappar i min telefon. Den ena är inställd på Stockholm, Vasastan och den andra är inställd på Aten. Den sistnämnda säger tjugofyra grader och solsken de tre dagar som vi ska vara där.

Jag har börjat läsa Sagan om Akilles av Madeline Miller. Lyssnar när tiden finns på dagarna och läser innan jag somnar på kvällarna. Jag hoppas att jag hinner fortsätta med hennes bok om Kirke innan vi åker, även hon en av grekernas gudar och gudinnor.

På kvällarna fastnar vi vid matbordet. Ber barnet berätta något från den grekiska mytologin och plötsligt googlar vi och läser högt för varandra. Ibland blir sagorna så levande att jag glömmer att de är just det, sagor. Jag kommer på mig själv med att tänka på människorna som om de faktiskt har funnits och levt.

För övrigt känns det fel att skriva att jag läser sagan om Akilles, för den som har läst boken vet ju att det är sagan om Akilles och Patroklos, vilket är det som gör boken så fantastisk.

Skarven vecka arton/nitton.

Det är söndag, i skarven där eftermiddag blir kväll. Jag sitter skräddare i sängen. Har ryggen mot de tjocka dunkuddarna och datorn över de korslagda benen. För en stund sedan gick jag förbi den stora spegeln i hallen och såg min mamma. Det är kläderna, tror jag. Svarta tights och herrskjorta. Jag ser ut som jag minns henne i barndomen.

Min man sitter framför sin dator här i sovrummet. Vi behövde båda arbeta färdigt vecka arton och förbereda vecka nitton. Jag brukar inte arbeta från sängen, men jag kom på mig själv med att vilja vara i samma rum.

Vi har haft en fin helg. Promenerat med varsin glass i handen, tränat ihop, lagat mat tillsammans, druckit whisky och somnat hud mot hud. Den är inte slut än helgen, vi har ännu en kväll, ännu en natt.