Mer känslor

Det hade varit bättre om jag aldrig lämnat sängen igår. Fick ett samtal under förmiddagen, min teamledare i den lilla staden som berättade att en medarbetare var på väg till sjukhuset med bröstsmärtor. Timmarna som passerade utan att vi visste något mer, så långa och svåra. Ingen timme är så lång som den i ovisshet.

Jag vet inte om jag någonsin haft så dåligt samvete förut. Samma tanke på repeat genom huvudet hela dagen, att om det är stressrelaterat så är det på mig, då är det mitt fel. Jag vet att arbetsbelastningen är för stor och jag har skrikit uppåt, men har jag skrikit tillräckligt, är jag verkligen hes nog, kunde jag ha gjort mer?

Lättnaden är enorm när hon till sist skriver på kvällen, hemma och med medicin utskriven. Jag pratar med min chef igen, slutar inte förrän jag blivit hes. Tänker på hur lätt vi glömmer bort skörheten i livet.

Känslorna

Jag har ett skav i kroppen, kan inte sätta fingret på vad det är. Ligger kvar i sängen långt efter att alarmet ringt, kan inte förmå mig att gå upp. Min livmoder väsnas, antagligen hade det varit dags för mens om inte hormonspiralen blockerat. 

Hela mittenpartiet av kroppen värker, obehag strålar från magen till ryggen. Håret är smutsigt, fångar det i en snodd, hinner inte tvätta det eftersom jag var tjugo minuter sen upp från sängen. Har mina höfter alltid varit så runda i den här klänningen?

Känner mig omotiverad och lite osynlig på jobbet. Har möte med min chef i eftermiddag men vill inte vara gnällig så kommer inte säga något. Kanske får man en klapp på axeln, kanske blir det istället ytterligare något som måste göras, ännu en alldeles för snäv deadline.

Helgen vecka elva

Kommer hem till Stockholm. Har en känsla av sorg i bröstkorgen, en saknad efter barnet, som att träffa honom rispade upp såret igen. Försöker bota det med promenader på soliga trottoarer, kalla och blåsiga men ändå med löften om vår.

Dricker bubbel och rosévin, äter bouillabaisse och eggs florentine och dillchips. Köper tulpaner och placerar på matbordet och soffbordet. Läser böcker, sover länge, vägrar arbeta en endaste stund på hela helgen.

Trettiosex timmar i hans värld

Hej och god morgon från Malmö. Jag ligger fortfarande i min hotellsäng på MJ's. En fluffig rosa historia, mycket fin, hade absolut fått min man att himla med ögonen. Jag ska snart hoppa upp och äta en rejäl hotellfrukost innan jag träffar barnet.

Det var en välbekant men också mycket saknad känsla att sitta mittemot barnet med varsin dator igår. Hade nog inte insett hur mycket jag har saknat att vara i tystnad med honom. Kanske är det de stunderna som jag saknar mest, nu när jag tänker efter. Att bara vara. Vi pratar ofta, men vi är ju aldrig längre.

Jag vet inte exakt hur den här dagen kommer att se ut, jag har sagt att jag ska hänga på i hans värld och först ut är tydligen ett förmiddagspass med plugg/arbete på stadsbiblioteket.

Två månader sedan sist

Jag sitter på ett tåg till Malmö. Kommer vara framme strax innan tio, vilket innebär att jag tog det absolut första tåget som gick, så ivrig var jag. Kommer passera förbi hotellet, lämna min weekendväska och sedan promenera raka vägen hem till barnet.

Vi ska ha två dagar av att arbeta sida vid sida, han med att renskriva anteckningar från veckans föreläsningar och jag med tusen administrativa arbetsuppgifter som jag har skjutit upp, använt som en ursäkt för att ha två mötesfria dagar att spendera bredvid mitt barn. Arbetandes, men i sällskap av varandra.

Jag längtar som en liten idiot, vill att de närmaste timmarna ska rusa förbi och sedan vill jag att tiden saktar ner, att de följande trettiosex timmarna ska kännas som hundra, minst.

Hoppsan, en åsikt

Det är den andra dagen på en tvådagarsutbildning. Den sker på vårt kontor och innehåller inga kvällsaktiviteter, så det går inte ut över mina dagar alltför mycket, förutom att jag behöver jobba ikapp på kvällarna. Det är dock inget nytt fenomen i sig.

Plus att det är en intressant utbildning, dels för att det är inom ledarskap och dels eftersom den är intern, vilket gör att det blir väldigt relevanta diskussioner. Samt också bra att vi faktiskt får prata om ledarskapsfrågor i ett gemensamt forum.

Åsiktsmaskinerna

Apropå det som jag skrev häromdagen, att jag tycker att det är skönt att inte alltid ha åsikter. Om det är någon förmåga som jag har utvecklat de senaste åren så är det att sluta ha åsikter när de inte behövs. 

Jag tycker så mycket (och behöver tycka) i mitt arbete att det är befriande att sluta ha åsikter när jag inte behöver. Jag tror att det är den största energitjuven i mitt arbete, människor som har åsikter i ämnen som de inte har djupare insikt i. När de ska ha en åsikt bara för att ha en åsikt, inte för att den nödvändigtvis är särskilt grundad.

Jag vet inte om det handlar om förtroende, att man inte vågar låta de som faktiskt vet saker vara de som har åsikterna, eller om vi har formats av samhällets ständiga tyckande till att konstant ha åsikter om högt och lågt. Vet bara att jag vill vara den sortens person vars åsikter bedöms som befogade, kompetenta och rimliga.

Bevis från kvällen före

Bland mina bästa känslor är att vakna upp till spår av kvällen före: ett par vinglas på soffbordet, filten slarvigt kvarlämnad i ena soffhörnet, en bok uppslagen med omslaget uppåt i soffan. Små bevis för att kvällen var fin.

Eller som i söndags: flera vinglas stående på köksbänken, fläckar på duken över matbordet, dessertskålar, kaffekoppar och glas staplade i diskhon.

Min bästa start på dagen - efter att ha lämnat sängen två koppar kaffe senare - är att långsamt få ställa i ordning hemma. Diska vinglas, snitta om blommor, torka av köksbänken, fluffa kuddarna i soffan. 

Det känns alltid som att morgnarna blir för korta när det inte finns några vinglas att diska eller när filten redan är vikt. Det är som om jag behöver de där minuternas arbete med händerna innan hjärnan är redo att ta vid.

Någon slags vårfest

Imorgon ska vi ha någon slags liten vårfest. Kanske kan man inte kalla det för fest, för det är knappt tio personer och vi ska bjuda på smörgåstårta och bubbel. Jag har varit sugen på smörgåstårta sedan våren började viska, men min man sa att vi inte kan göra en smörgåstårta för två, så därför blir det en liten fest av det.

Vi har en magnumflaska bubbel kvar från julafton, den väntar på att kylas och poppas och serveras. Jag ska köpa tulpaner och randiga servetter och bära någonting i färg. Fira att våren är här och att jag äntligen ska få äta smörgåstårta.

Något av en pausdag

Jag jobbade hemifrån igår. Hade möten från tidig morgon till sen eftermiddag, men det var möten där jag mest behövde lyssna. Uppskattar verkligen dagar där jag kan hålla en låg profil, när jag inte tvingas tycka och tänka och besluta.

Spenderade min dag iförd en prydligt stickad tröja, mina mjukaste jeans och nakna fötter i fårskinnstofflor. Makeupen diskret, håret blankt och fortfarande vågigt efter frisörbesöket dagen före, små gnistrande guldpärlor i öronen.

Gled mellan rummen hemma i de korta mötesskarvarna. Strök morgondagens kläder, tömde diskmaskinen, fluffade kuddarna i soffan, putsade badrumsspegeln. Lyssnade på tystnaden, tömde hjärnan. Ibland glömmer jag hur mycket såna dagar behövs.

Om ett första steg

Jag köpte ett par läsglasögon häromdagen. Märkte nämligen för nån vecka sen att jag hade något slags kisande för mig framför datorskärmen. Berättade det för en vän när vi åt middag, fick låna hennes läsglasögon och kunde plötsligt läsa menyn utan minsta svårighet.

Så jag gick till Åhléns och köpte mig ett eget par. Styrka plus ett för någonstans måste man ju börja. Antagligen ska man inte alls göra så utan istället gå till optikern som en sansad vuxen kvinna, men jag ville känna in om jag ens skulle använda glasögonen.

Och det har visat sig att jag gör det, använder dem alltså. Och att jag ser bra med dem, till och med jättebra, mycket bättre än tiden innan dem.

Våren och kavajerna

Jag vill ha en vår i kavaj. Smala kostymbyxor, nakna vrister, höga klackar och kavaj. Vill bära dräkt i form av kort kjol och kavaj, eller en snäv klänning, en sån som alla kvinnor som jobbade på kontor i början av tvåtusentalet hade, med en kavaj i längre modell över.

Den ska alltid vara knäppt, kavajen. Helst bara med en enda knapp i midjan. Ibland kanske med ett tunt skärp, även det placerat i midjan. Alla möjliga färger: svart, blått och grönt som jag redan har i garderoben, men kanske även rosa. En ljust rosa kostym, jag tror inte att det finns något som säger vår lika mycket.

Adjö vintern

Första mars kommer och går. Väderprognosen visar bara plusgrader framåt, vissa dagar är de dubbelsiffriga. Jag putsar mina vinterskor och ställer undan dem. Torkar ur skohyllan i hallen och tar fram vårskorna.

Hänger undan min långa päls, den som är alldeles för varm för allt annat än många minusgrader, tar fram min blazer i ull istället. Målar naglarna med ett mjölkrosa lack, dricker bubbel och säger att jag är sugen på räkor, på smörgåstårta, på rosévin, på vår.

Bästa vänner

Det är sen onsdagskväll, vi står utanför restaurangen och har precis sagt god natt till våra väninnor. Långsamt promenerar vi hemåt, småpratandes om kvällen, hennes hand vilandes i mitt armveck. Men så stannar hon plötsligt och vänder sig mot mig. Hennes ögon glittrar av två flaskor vin och ett känslosvall.

Du är nog min bästa vän, säger hon och jag känner hur mina ögon fylls och jag kramar henne hårt, så hårt.

Min man ligger i sängen och läser när jag kommer hem. Jag berättar om vårt ögonblick. Jaha men sa du att jag är din bästa vän? säger han och jag kastar en kudde på honom. Jag tänker på det när jag somnar, att jag har en bästa vän. Två, om man ska tro min man.

Soffkuddar, böcker och loafers

Jag har en kväll utan planer. Jag har också tre paket att hämta ut på väg hem från kontoret: nya soffkuddar, en bok och ett par loafers. Soffkuddarna är en trio i linnebeige, ljust salviagrönt och gröna blommor mot beige botten. Tror att de kommer komplettera mitt vardagsrum på ett mycket tilltalande sätt.

Boken är den femte om Lacey Flint. Upptäckte av en slump att den existerar men aldrig översatts till svenska. Beställde den och har under den länga leveranstiden hunnit läsa om de fyra första böckerna. De har varit ett trevligt sällskap de senaste veckorna.

Och nya loafers, ett nästan lika stort vårtecken som rosévin, sopade trottoarer och solkatter på väggar och golv som vilat i dunkel det senaste halvåret. Tänk att den finaste tiden väntar. Tänk att vi har en vår framför oss.  

Barnet och väninnorna

Till skillnad från i söndags och måndags så somnade jag lycklig igår. Med ett leende på läpparna, bokstavligt talat, orsakat av glädjen över att jag bokat biljetter till Malmö. Om två veckor ska jag äntligen få träffa barnet igen.

En annan sak som gör min onsdag bättre än måndagen och tisdagen är att högre instanser gav mig rätt i ordväxlingen med en av de arroganta männen. En tredje sak som gör mig glad är att jag ska äta middag med tre av de allra finaste väninnorna ikväll. En fjärde sak är ordet väninnor. Hur fint ord? Ska addera det till mitt vokabulär med start nu.

Arroganta män

Det verkar som att folk är ovanligt korkade den här veckan. Kanske är det något med hur månen eller stjärnorna står, herregud vad vet jag förutom att jag har varit irriterad de senaste två kvällarna efter att ha suttit med datorn i knät och jobbat ikapp.

Jag har ingenting emot när människor på riktigt inte förstår, då är tålamodet enormt, men när det handlar om medelålders män som medvetet misstolkar och fultolkar, fy fan vad irriterad jag blir då. Det är få saker som retar upp mig lika mycket som arroganta män.

Livsmål och främmande tankar

I helgen nådde jag ett livsmål: placerade en bukett tulpaner i gästrummet inför att min svärmor skulle sova där. Har alltid drömt om att ha ett gästrum och att ställa in en vas med blommor och bädda med fina lakan till någon som har vägarna förbi.

Nu inser jag i skrivande stund att jag kanske nådde det här målet redan i julas när jag pyntade som fan inför att barnet skulle komma hem, men det är en sån främmande tanke att han skulle vara en gäst i vårt hem. Också en läskig tanke att han en vacker dag nog kommer kännas som det.

Att axla en februarilördag

På en galge i bokhyllan hänger en ny klänning, en åtsmitande svart historia med skärp i midjan. Intill hänger min mans mörkgröna kostym och en skjorta i nyansen ljusare. Idag fyller hans syster femtio och ikväll ska vi fira henne med middag på restaurang.

Jag har en plan för eftermiddagen: Ansiktsmask och hårinpackning. En evighetsdusch. Smörja in kroppen med en dyr lotion. Blåsa ut håret på rundborste och lägga makeup. Byta till små guldhoops strösslade med massa gnistrande stenar. Måla naglarna dimmigt ljusrosa. Ett glas bubbel på handfatskanten genom hela processen.

Det är nog vårvintern

Är det vårvinter nu? Det är det kallaste som det har varit på hela vintern, termometern är bara uppe och rör sig precis över nollan lite då och då, men det är också något med himlen och ljuset. En klarhet, något högtidligt, nästan som ett löfte.

Det är också något med hur jag automatiskt sträcker mig efter tulpanerna när jag går förbi blomaffären, att jag beställer bubbel istället för rödvin när jag träffar en vän över ett glas, att jag har börjat längta efter att springa utomhus. Jag tror att det är vårvintern.