Puderrosa tofflor och julmarknad i gamla stan.

Jag arbetar hemifrån idag. Har det mycket mysigt vid matbordet, med tända ljus och hyacinter och mina puderrosa flufftofflor på fötterna. De är särskilt fina till svarta strumpbyxor, stickad klänning och läppstift.

Det var meningen att jag skulle vara ledig från tresnåret, att jag skulle möta upp mina föräldrar på Skansens julmarknad, men de behövde ställa in. Det gör ingenting, vi träffar dem imorgon på min morfars åttiofemårsfest. Det blir fint.

Jag funderar på att vara ledig dagens sista timmar ändå. Att ge mig ut i det mjuka snöfallet med en bok i öronen och en kaffe i handen. Ge mig själv ett par timmars ensam promenad. Kanske gå förbi gamla stans julmarknad, kanske sjunka ner någonstans varmt och bara vara en liten stund.

Ännu inte genomskådad.

Apropå gårdagens möte med vår svenska ledningsgrupp. Åtta personer runt ett bord som nickar åt saker som jag säger, ställer frågor och hummar instämmande åt mina svar. Lyssnar och håller med. Låter mig ansvara för saker.

Det gör mig lika förundrad varje gång. Förstår de inte att jag bara leker vuxen?

Dagarna som går, livet som pågår.

Det har varit en fullproppad mötesdag. Mitt sista möte för dagen var en presentation för våra regionchefer om något som är på gång, något vars strategi jag arbetat med under november och kommer börja verkställa nu i december för att i januari börja rekrytera till.

Jag har lämnat över nästan alla administrativa arbetsuppgifter till mitt team, arbetar nästan bara med strategier och beslut. Det är väldigt roligt, oerhört stimulerande och utvecklande. Också fint att efter så många år i samma bolag (nummer tolv runt hörnet) känna att man fortfarande kan leva upp.

Rapport från en måndag.

Mina lugna dagar är över. Nåja, jag tänker fortsätta sova till sju på morgnarna och träna på luncherna, men det innebär också att datorn behöver vara framme en timme på kvällen. Men det gör ingenting, det stör inte.

Igår var jag hemma från jobbet vid halv sex, lagade mat tillsammans med min man, åt middag med mannen och barnet och pratade om dagen och sedan gick de till gymmet och jag sjönk ner i soffan med datorn i knät och arbetade färdig dagen.

Hann för övrigt, förutom att jobba en timme, att städa köket, vika in en tvätt, putsa upp två par skor, hämta ett paket och sedan promenera tillbaka med det (ena klänningen var stickig och den andra var för grön) och plantera om en blomma. Alltsammans innan klockan slagit nio. Mycket oklart var den energin kom från.

Brödnörderi.

Vi har utvecklat en grej för att baka bröd. Jag gör filmjölkslimpor som kräver noll och ingenting, bara röra ihop en smet och skjuta in i ugnen. Testar att stoppa i olika saker i smeten: julmust, ljus sirap, mörk sirap, vörtkryddor, brödkryddor, pomerans. Bara det allra renaste av vetemjöl eller tusen olika sorter. Nötter, mandlar, torkade frukter.

Min man gör ljusa limpor som inte ska knådas, istället är det någon vikteknik där degen ska vikas, vila och vikas ungefär åtta gånger innan den till sist gräddas i en gjutjärnsgryta. Han testar sig fram för att hitta rätt förhållanden för ingredienser, vikningar och gräddtider. I helgen har han bakat tre limpor. Igårkväll kom han väldigt nära perfektion.

Första december.

November är över, december är här. Jag har låtit november vara en månad av vila, att vara hemma och pyssla och stöka, gå och lägga mig tidigt och gå upp sent, läsa böcker varje dag, bara för att sen leva upp i december.

Men nu vet jag inte om jag vill leva upp. Jag längtar till julfesten på kontoret och till nyårsafton hos min bror, men jag längtar inte efter särskilt mycket mer än så. Vill fortsätta sova länge, läsa böcker, dricka varm choklad i min soffa, ligga nerbäddad tätt intill min man under fluffiga täcken redan vid tjugotre fast det är lördag.

Sista november.

Så blir det den sista november. När klockan slår sexton kommer glöggen fram. Glögg, mandlar och russin. Dumlekolor och skumtomtar, pepparkakor och clementiner. Adventsljusstakar ska upp i kontorets fönster, julgranen ska kläs.

Folk har klätt sig i fina kläder, röda klänningar och någon har till och med en rosett i håret. Julmusik har spelats på låg volym sedan i morse. Utanför seglar snöflingor ner från himlen, lägger sig ovanpå de redan flera decimeter snö som vi har. Inomhus är en varm stämning, en viskning om att december snart är här, december och julens alla fester.

Livet är en film.

Vi tittar på första säsongen av Fargo. Gatorna är täckta av ett tjockt lager snö, precis som utanför våra fönster. Jag tänker på det då, det där om att låtsas att livet är en film. Var det hos Flora jag läste det? Jag minns inte.

Det är ett fungerande koncept, gör livet lite finare, gör det inte? Jag låtsas när jag spenderar mina dagar i möten, när jag möter min brorsdotter på ett café, när vi lagar mat tillsammans på kvällen, öppnar en flaska vin en tisdag i november.

Sista dagarna i november.

De sista dagarna i november pågår. De är tjocka skivor vörtbröd som jag äter framför köksfönstret, tittar ut på en vit innergård. De knotiga träden har tappat alla sina löv. Grenarna täcks av ett gnistrande lager snö.

Dagarna är clementiner som är sötare än nånsin, man kan äta hur många som helst utan uppehåll. Jag köper nya clementiner varannan dag. Och russin, barnet äter russin hela tiden, fyller stora nävar åt gången.

De sista dagarna i november är snö som yr fram längs gatorna. Rejäla boots med sockor i, mattsvarta strumpbyxor och långa stickade klänningar. Hus som glittrar på andra sidan gatan från kontoret. Höga och nybyggda med stjärnor och julstakar i varje fönster.

De sista dagarna av november är värme, lojhet, en stilla lycka i allt det lilla.

Planen och utfallet.

Helgen kom och gick och jag gjorde ingenting av det planerade. Paketet med pyjamasen och tofflorna blev försenat, ny beräknad leveransdag: torsdag, och någon gin kom jag aldrig ihåg att köpa.

Men jag har levt i fleecefodrade strumpbyxor och långa stickade klänningar på dagarna och i min mans träningsbyxor och raggsockor på kvällarna. Druckit bubbel och rödvin, lagat mat och bakat vörtbröd, hängt upp julstjärnor och bytt ut alla honungsgula stearinljus mot isiga blå, krispigt vita och varmt mossgröna. 

Promenerat på vintervita trottoarer med händerna runt muggar med take away-kaffe, ätit en dubbel cheese i farten, tittat färdigt på Yellowstone och påbörjat Fargo, spenderat tio timmar under fluffiga täcken varje natt.

Sista fredagen i november.

Så går veckan äntligen mot sitt slut. Det har varit en vecka utan luckor i kalendern, möten dikt an nio till sexton. Jag har använt lunchtimmen till att träna varje dag. Nåja, nästan varje dag. Men nu är äntligen veckan över och förbi. 

Arbetsdelen av den iallafall, helgen är fortfarande kvar. Jag har inga planer, åtminstone inga andra än att sova länge, inviga min nya sidenpyjamas (mörkröd!) och mina nya fluffiga tofflor (puderrosa!) samt att dricka en dry martini.

Varva ner och växla upp.

Min hjärna håller på att varva ner. Varva ner och växla upp samtidigt. Jag jobbar nästan inga kvällar längre, försöker hålla datorn avstängd efter arton, och det gör underverk för min hjärna. Gör den klarare, skarpare, de timmar som jag är aktiv.

Jag tror också att det gör mig till en bättre chef. Jag orkar vara närvarande, tar mig tid att vara närvarande. Jag hade inte reflekterat kring det innan, hur mycket mer energi det tar att arbeta med människor än med produkter. 

Det går inte att arbeta trehundra procent när man leder människor, hjärnan behöver vila för att orka. Människor lever, är mjuka, medan produkter är döda och hårda. Det kommer ett ansvar med det.

Medan världen brinner.

Jag har ofta dåligt samvete för att jag inte skriver om de viktiga sakerna som pågår i världen, att jag låter den brinna upp i miljöförstöring och krig, utan att nämna ett ord om det. Men jag vet inte vad jag ska skriva, har aldrig kunna uttrycka mig bra om det som är viktigt på riktigt. Det finns så många andra som gör det bättre, men det betyder inte att jag inte bryr mig. 

Jag hoppas att ni vet det.

Ett hav av fluff.

Jag var i säng innan tjugoett igår. Inte för att jag var särskilt trött, utan för att vi köpte nya duntäcken. Upptäckte att Illums Bolighus hade sanslösa rabatter och vi har jagat täcken i månader men avskräckts av de otroligt många tusenlapparna.

Men så föll priset från åttatusen till tre för två fluffiga täcken och vi hade inte råd att låta bli. Köpte våra täcken, gick hem och bäddade om, duschade och kröp ner. Låg där i ett hav av fluff och läste högt för varandra och sov sen som om vi befann oss inuti ett moln.

Fina insikter.

Måndag morgon och jag står framför badrumsspegeln med mascaraborsten i handen när det slår mig att jobbtankarna har krupit tillbaka in i hjärnan. Det är ingen aktiv handling att börja tänka på jobbet, det bara sker, som om kroppen och hjärnan vet att det är måndag igen och dags att starta upp.

Det finaste i insikten var den insikt som följde: att jag inte har tänkt på arbete på hela helgen. Inte heller det ett aktivt beslut, återigen något som bara blev.

Det har varit en lugn helg, en fin helg. Jag har haft pyjamasen på vid sexton både lördag och söndag. Har kommit hem efter evighetspromenader, såna med lunch och vin någonstans och sen en kaffe i handen, och längtat efter en varm dusch och sidenpyjamas, tända ljus och någonting mjukt från högtalarna.

Vi har druckit varm choklad spetsad med nötlikör och toppad med grädde, lagat mat tillsammans i hundra år och druckit rödvin under tiden, tittat på en hel säsong av Yellowstone, bakat frallor som vi ätit fortfarande varma sent på söndagskvällen. Varit nära, nära, nära. Och uppenbarligen inte tänkt på jobb en endaste sekund. 

Fyra saker för november.

Jag ska inte tjata om den där extra sömntimmen som jag har gett mig själv, men helvete vad fin den är. Imorse vaknade jag fem minuter över sju, vilket är tio minuter innan alarmet. Vaknade till ljudet av barnet som stökade i köket, vilket var väldigt mysigt.

Det andra som jag har gett mig själv under november är att inte stressa på morgonen. Går upp vid kvart över sju, halv åtta. Dricker kaffe, sminkar mig, äter frukost bredvid min man (framför köksbänken, medan vi tittar ut) och småpratar med barnet.

Det tredje som jag har gett mig själv är D-vitamin. Kanske mitt allra smartaste drag.

Det fjärde som jag har gett mig är boken Daisy Darker. Också ett klokt drag, kanske inte för att det är den bästa boken som jag nånsin har läst, utan för att den är mysigt och lite långsam och väldigt kompatibel med november.

Att göra den perfekta morgonen.

Jag hade den mysigaste morgonen. Vaknade halv åtta av en puss på pannan och en kaffekopp på sängbordet, kroppen loj av rödvin och älskog. Duschade, klev i en mjukt stickad klänning, sminkade mig och åt en rostmacka med ost och marmelad lutad mot köksbänken. Lät det hela ta en och en halv timme.

Vinkade adjö till man och barn som gick till jobb och skola, slog upp datorn på matbordet för möte med Dana vid nio. Hade henne på länk medan jag tände ljus, fluffade soffkuddar och diskade vinglas. 

Promenerade till kontoret med en latte i handen vid tio, utvilad och lycklig. Kommer definitivt satsa på en favorit i repris imorgon.

De dagliga bloggarna och gymtränarna.

Så jag unnar mig en timmes längre sömn nu under november. Det har lett till att jag inte längre tränar innan jobbet utan springer ner till gymmet på lunchen eller direkt efter jobbet. Det i sin tur har gjort att jag har lärt mig folks träningsrutiner. 

Låt mig vandra er genom dem:

Först har vi de som tränar innan jobbet. De är snabba och effektiva, inte de som lyfter tyngst men definitivt de som gör flest reps per övning. 

Sedan har vi de som tränar efter jobbet, mellan sexton och arton, och som mest får skiten gjord. De som är halvstarka och halvsnabba. (No offense till efter jobbet-tränarna, naturligtvis finns det undantag och självklart är du ett sådant.)

Efter klockan nitton har vi de som är starka som fan. De som använder hela dagen till att äta upp sig inför att dra tvåhundra kilo i marklyft ett par gånger. De som gör få reps men som gör de jävligt tunga istället.

Och så har vi till sist mitt nya segment: lunchtränarna. Det är då pensionärerna tränar. Idag var medelåldern på gymmet cirka åttio. Två av dem hade kaffetermos och kanelbullar, tog sig en fikapaus under träningen. Jag trivs med lunchtränarna, det måste jag säga.

Varsågoda för klart vetenskapligt baserad tes kring det här med träning.

Som en bonus får ni även en parallell tanke: det beskrivs ofta i bloggsammanhang att man önskar dagligt bloggande men då mina vänner, då kan jag meddela att detta är nersidan av att vara en varje dag-bloggare. Att ni får läsa om vilken tid på dygnet olika människor tränar.

Kuddar i soffan.

Jag shoppade i mina egna skåp. Kom på att jag har en hel massa kuddar och kuddfodral sparade från genom åren. Visserligen ingenting i mönster, men sex nygamla kuddar i färgskalan från champagne till mörkgrått och från dimblått till mörkblått.

Det blev fint. Hittade även en pläd - en mönstrad sådan - längst in i skåpet. Den kommer bli pricken över i:t när den har gått ett varv i tvättmaskinen för nu luktade den gammalt skåp, en doft som inte gör mycket för hemtrevligheten.

Kuddar på hjärnan.

Jag är i ett skov av att vilja vara hemma hela tiden. Vill inte vara någon annanstans. Vill bara plocka, rensa och göra fint och sen krypa upp i mitt bästa hörn i soffan framför en serie eller ner i sängen med en bok.

Just nu kan jag inte sluta tänka på soffkuddar. Vill kasta bort de fyra som vi har idag (två stora mossgröna och två mindre dimmigt mintgröna) och ersätta med större, fluffigare och finare. Allra helst fem eller sex, kanske till och med sju, kuddar i olika färger och mönster. Två enfärgade (kanske en mörkblå och en senapsgul?) och resten i mer eller mindre fantasifulla mönster.

Hade jag varit en annan sorts bloggare hade jag gjort ett kollage, men nu får ni använda er fantasi istället. Det är bra för hjärnan, så varsågoda för det.