Oavsett frisk eller sjuk

Jag har varit i den lilla staden idag, haft veckomöten i mina grupperingar som är placerade på kontoret där. Började känna av en lätt huvudvärk redan på tåget dit. På förmiddagen hade huvudvärken utvecklats till fullskalig och halsen börjat svida.

I skrivande stund, på fredagskvällen, är sjukdomskänslan ett faktum. Jag vågar dock hoppas att jag ska somna tidigt och vakna frisk imorgon, att det bara är en glitch, kroppen som behöver vila, att jag kan sova bort det.

Det har gått en vecka sedan barnet flyttade hemifrån. Vi hörs varje dag, på telefon och sms och whatsapp. Imorgon ska vi dricka ett glas vin över facetime. Prata om allting som skett under veckan, när ingen av oss är på väg någonstans, när ingenting annat pockar på, när ingen har möten eller föreläsningar att skynda till. 

Jag vill höra allt om hans första vecka i Malmö och hans första vecka på universitetet. Ställa följdfrågor och lyssna på svaren och bara se honom, titta på honom genom en skärm och en kort stund ha honom närmare än sextio mil bort. Det kommer bli veckans finaste stund, oavsett om jag är frisk eller sjuk.

Ursäkta franskan

Någon kanske snappade upp igår att jag är less på snubbar på jobbet. Inte alla män, vi har många som är jättebra. Respektfulla och inkluderande och med noll problem att lyssna på en kvinna i chefsposition. 

Men sedan har vi även männen, tyvärr ofta unga och nyanställda, som har så jävla bråttom uppför karriärstegen att de helt tappar sin uppfostran och är det något som jag är allergisk mot så är det när man fnyser, suckar högt, himlar eller avbryter när någon pratar.

De kan liksom inte heller ta in att de är nya utan de jobbar i tre veckor och tror att de kan allt och om det sedan kommer någon (typ jag) som har jobbat länge (inne på mitt trettonde år på bolaget) och ska förklara hur något fungerar så vill de inte ta in det för deras tre veckor inom företaget har gjort dem till experter.

De kör också med klassikern att bara titta på högsta chefen i rummet när de pratar, som om det bara handlar om att övertyga den personen och inte hela rummet. Det gör mig så jävla irriterad. Vi är ett företag, vårt ledord är för fan tillsammans, skärp er.

Okej, nu är jag tydligen upprörd igen.

Livet som gubbe

Jag var på middag med styrelsen för vår bostadsförening igår. (Här kommer världens kanske tråkigaste fakta för alla som nu tänker att det heter bostadsrättsförening: det gör det inte när föreningen grundades innan 1930 och våran grundades 1912. Slut på tråkig fakta.) 

Hur som helst. Styrelsen består av fem gubbar och mig. Det är fem gubbar vars sällskap jag uppskattar. Till skillnad från många av snubbarna på jobbet är de väldigt trevliga att umgås med. Det finns inga ömma tår, ingen behöver hävda sig, ingen har något att bevisa. 

Att äta middag med dessa fem gubbar är att ständigt bli lyssnad på, få vinglaset påfyllt men samtidigt till hundra procent slippa män som passerar olika gränser. Plus att det är fint att äta middag tillsammans med människor som jag normalt inte hade valt att umgås med. En mysig liten inblick i livet som gubbe.

Upptäcker saker

Jag har upptäckt att jag tycker om att laga mat. Jag vet inte om det är för att det är så tacksamt att laga mat på höstens råvaror, att det inte går att misslyckas med alla rotsaker som är i säsong. Allting känns så genomtänkt, bara man slänger dit ett par timjankvistar eller smular över lite getost innan det skjutsas in i ugnen.

Att stå framför det öppna köksfönstret, känna den allt kyligare luften blandas med värmen från köket, att hacka, skära och röra. Det är meditativt. Jag visste inte det. Har nog alltid sett matlagningen som ett måste, inte ett nöje. 

Jag hade fel i alla dessa år. Eller så har jag inte haft lugn nog i kroppen att slappna av, att inte stressa fram maten. För första gången gör det inte så mycket om maten inte är klar förrän tjugoett. Vi kan äta sent, dricka ett glas vin till, äta långsamt fast mörkret fallit.

Det nya livet

Ett nytt slags liv börjar nu. Ett där det är ett tomrum till vänster om min eltandborste, där ljudet av barnets rullgardin som dras upp inte är en del av bakgrundsljuden när jag sminkar mig på morgonen, ett liv där ingen längre äter upp granolan. 

Jag funderar mycket på vem jag vill vara, både för barnet och för mig själv. Jag vill inte mamma honom, jag vill att varje gång vi pratar ska vara fina stunder för honom, fria från förmaningar och uppmaningar. Jag ska se honom som en vän och mina vänner frågar jag aldrig om de har kommit ihåg att duscha.

Jag ska skicka presenter till honom, stort och smått och ofta. Först ut är ett par magneter och några framkallade fotografier som han kan fästa på sin förvaringstavla ovanför skrivbordet. Sedan blir det en låda med italienskt tema: dyr spaghetti, pastasåser och delikata små kakor som stödet från CSN absolut inte tillåter.

Så småningom ska jag fundera på vem jag vill vara, men där är jag inte än. Först behöver det här få kännas, jag behöver slicka mina sår och sen, sen ska jag fundera på vem jag vill vara hädanefter.

Dagen efter

Lägenheten är mysig och liten, huset stort och fint med enorma gemensamma ytor. Kök, tvättstuga, gym och bio. Stora ytor för plugg och socialt liv. Andra hyresgäster som hälsar och pratar glatt, bjuder in till middagar och fester och barnet som obekymrat säger hej och tack och gärna.

Vi har packat upp, utforskat omgivningarna och barnet har sovit sin första natt i sin nya lägenhet. Vi har storhandlat, fyllt kyl och skafferi. Vi har promenerat genom universitetsområdet och genom Malmö. Nu ser jag allting framför mig, kommer veta hur det ser ut när han berättar om sina dagar.

För en timme sedan kramades vi hej då. Jag har lämnat Malmö, lämnat honom där. Han har lovat att leva sitt bästa liv, att hitta något fint i varje dag, även om inte alla dagar kan vara bara fina. Han har lovat och jag har kramat honom hej då.

Dagen D

Mitt barns liv ryms i bagaget på en XC60 och en takbox. Om några timmar ska vi få det att rymmas i en etta med kokvrå. Vi sitter i bilen när jag skriver det här. Han är glad men nervös. Vi har flera timmar kvar innan vi är framme och jag försöker njuta av att bara vara här, att vara i stunden innan vi är framme. 

Det känns så konstigt att vi snart är sextio mil hemifrån men att min son ska kalla det för hemma. Att jag ska se hans hus, kanske kommer jag säga hej till en granne, kanske kommer det bli en vän? Kommer han träffa någon och bli kär, kommer han stanna i Malmö för alltid? Malmö som är porten till Europa, kommer han dra vidare, kommer han se hela världen? 

Åh, vad jag hoppas det och åh, vad mitt hjärta värker.

Sista dagen

Vi hade en liten kräftskiva igår, på barnets önskan. Jag tänker att det är sista om allt vi gör tillsammans med barnet. Sista kräftskivan med barnet, tänkte jag igår. Det behöver naturligtvis inte vara sant, sannolikt kommer vi ha många fler kräftskivor tillsammans.

Igår sa jag till barnet att han får flytta hem igen, om det skulle behövas. Att han inte behöver bo kvar i Malmö om han hatar staden eller om utbildningen är värdelös. Han tittade på mig som om det var självklart, och det är det ju även om jag ville säga orden högt. Men den lugnar mig ändå, blicken som han gav mig. Han vet att han får komma hem igen.

Näst sista dagen

Barnet väntar i foajén till min kontorsbyggnad när jag kommer ner. Jag har andan i halsen, mötet skulle ha slutat tio minuter tidigare, men han står lutad mot en pelare och läser i sin mobil. När han tittar upp och ser mig ler han avslappnat.

Det finns ingen stress i honom. Allting är packat och ordnat och han är redo för flyttlasset på torsdag. Vi promenerar till slutet av gatan och sjunker ner på en lunchrestaurang. Äter raggmunk och skriver en inköpslista inför hans livs första egna storhandling.

Det är näst sista dagen som mitt barn bor hemma.

Med början nu

Jag köper en sweatshirt, en keps och strumpor. Ett dussin stearinljus i dova färger. Små vågiga likörglas. Jag förbereder mig för en sensommar, för starten på hösten. Jag vill att den ska vara lång i år, jag vill ha en höst som varar för alltid.

Jag vill se trädens löv röra sig från grönt till rött till gult. Jag vill känna luften bli hög och frisk. Jag vill värmas av infravärme på uteserveringar. Jag vill ha jeans och tjocka tröjor och keps. Jag vill avsluta kvällarna med en avec. Jag vill göra äppelpaj och äta med vaniljglass.

Jag vill upptäcka Malmö på hösten. Så småningom vill jag upptäcka Malmö på vintern, våren och sommaren också. Jag vill lära känna barnets stad. Jag vill känna att vi har hela livet kvar, med början den här hösten.

Det eviga uppdraget

Vi sjunker ner i soffan sent på torsdagskvällen, samtidigt som barnet går och duschar. Min man skrattar lågt, frågar viskandes om vi inte ska behålla barnet hemma ett år till, säger att vi nog har någon checklista kvar att bocka av innan han är redo att flytta hemifrån.

Jag hyssjar honom, men måste skratta och skaka på huvudet över hur virrig han är ibland, barnet. Ibland jämför jag honom med en tjej i mitt team. Hon är två år äldre är honom men det vore som om han är tolv i jämförelse.

Men jag tänker att det fortsätter vara en lärande process, att bli vuxen. Det är inte så att han flyttar hemifrån och pang boom ska vara hundra procent vuxen. Man får vara nitton och tjugo och tjugoett och inte ha full koll på livet. Vårt föräldrauppdrag är inte över än. Lärandet fortsätter, fast lite på håll.

Alla känslorna överallt

Det händer saker i barnets rum. Det rörs upp, stökas till och packas ner. Han bryter upp de stora lådorna med saker som han har beställt från Ikea. Packar upp och sorterar, tvättar sängkläder och handdukar och diskar allting som ska stå i köket. Släpar hem flyttkartonger och rullar omsorgsfullt in allt ömtåligt i hushållspapper och packar försiktigt ner i sina lådor.

Han tecknar hemförsäkring, köper dator och dammsugare och läser kurslitteraturlistor. Han träffar sina vänner, säger hej då till dem en efter en. Han flinar stort emellanåt, när han har gjort något som får honom att rysa av nervositet när det börjar bli verkligt att han ska flytta hemifrån. Men jag tror att han är lycklig.

För alltid min

Mitt barn är hemma igen och som jag njuter. Som jag njuter, som jag njuter, som jag njuter. Han har tagit två extrapass, så på fredag åker han tillbaka till sin pappa. Kommer hem igen på måndag och då har vi bara tisdagen och onsdagen och sedan går flyttlasset.

Jag har nekat en middag och en fest, den förstnämnda med mina kollegor i husets styrelse och den andra med mina kollegor på kontoret, för jag vill inte vara med någon annan än barnet de här sista dagarna som han är hemma.

Jag kan inte fatta att han flyttar sen, att det är för alltid, att han slutar vara min. Fast det gör han förstås inte, han kommer alltid vara barnet, kommer alltid vara min.

Tack och varsågod

Årets mest hektiska period har startat. Augusti ut och hela september är fyllda med tredagars-workshops varje vecka. Jag vet inte när jag ska hinna göra mitt vanliga jobb, finnas tillgänglig för min personal eller leva mitt liv. 

Inte heller vet jag när jag ska hinna träna. Mina vanliga lunchträningspass kommer inte rymmas i dagarna och på kvällarna kommer jag inte lockas till gymmet. Däremot vet jag att jag inte kommer orka de här monsterveckorna om jag inte tränar, så igår gjorde jag det enda rimliga: köpte ett par nya löparskor, ett par träningstights i rostbrunt och en mjuk vit sweatshirt att springa i.

Varsågod till mig själv för motivation till korta men snabba löprundor på kvällarna. Bra för kroppen, bra för hjärnan, bra för alla. Samt även tack till en bra chef, förstående medarbetare och en snäll man. 

Sensommaren

Jag tror att sommaren drar sin sista suck just nu. I luften har en friskhet smugit sig in, även om värmen fortfarande finns i solen. Jag klär mig i linneshorts och en stor skjorta både lördag och söndag, men tänker att det nog är sista gången för i år.

Men det är inte höst heller, inte än. Sensommar, tror jag att den kallas, tiden mellan augusti och september.  När man börjar längta efter att luften blir hög och krispig, när löven långsamt byter färg, när en tjock tröja behövs på kvällarna, när rotsakerna smakar fantastiskt, när man är sugen på plommontarte och vaniljglass, när man river i mandelmassa i äppelpajen.

Fredagskänslan

Ligger i sängen på morgonen och ser på instagram att sommaren fortfarande pågår. Det visste jag, det är bara en enda kväll som jag spenderat på soffan den här veckan, den som var igår och det var efter ett starkt behov av att se The hunger games efter att ha läst ut den första boken.

Men tydligen räckte den där enda kvällen inomhus för att längta ut. Min man verkar känna samma sak, för på morgonen föreslår han en kväll ute. Middag, drink och en konsert under Kulturfestivalen som pågår. Jag längtar efter bara ben, en tjock stickad tröja och ballerinas. Och bubbel, jag längtar framför allt efter bubbel.  

För alltid hans

Jag snurrar mellan alla mina bästa sommarklänningar om dagarna, steamar dem och hänger på rad över barnets garderobsdörrar i väntan på sin dag. På måndag kommer han hem, då är sommarjobbet slut och hans rum ska packas ner. Om två veckor kör vi honom och hans flyttlådor till Malmö.

Vi tittar på lösningar med inbyggda garderober, vi letar bäddfåtölj och skrivbord, vi tittar på färger till väggarna. Barnets rum ska bli kontor, förvaring och gästrum, allt i ett. Jag undrar hur länge vi kommer benämna det som barnets rum istället för kontoret. Säkert för alltid.

Livet just nu

Vi tar oss ut efter maten, promenerar långsamt på gator som ännu inte blivit mörka, betraktar skymningen som hänger i luften vid tjugoett. Trottoarerna kantas av runda bord, vinglas och människor. Höstterminen har börjat men sommaren har inte gett upp.

Jag presenterar idéer och får gehör, jag sitter i workshops och planeringsmöten, jag är produktiv från morgon till kväll. Jag byter om när jag kommer hem, till långa svepande klänningar, drar stickade tröjor över huvudet när kvällsluften och promenaderna lockar. Jag läser en halvtimme i sängen innan jag släcker lampan, vaknar enkelt halv sju.

Första dagen, andra halvan

Fönstret ovanför köksbänken står vidöppet, jag hackar saker på en skärbräda framför det öppna fönstret, det puttrar i en gryta på spisen. Min man kommer hem, häller upp varsitt glas vin åt oss, stearinljusen fladdrar på matbordet medan vi äter.

Lägger oss på soffan när köket är rent, jag med en bok, han med surfplattan. Hans fötter trasslar in sig i mina. Fnissar när klockan bara är halv nio och vi redan är helt slut, längtar till sängen, säger bara en timme till.

Vecka trettiotre

Måndag. Klockan ringer halv sju men det är inte svårt att vakna. Dricker kaffe i sängen, går upp, kokar ägg och mer kaffe. Äter en rostmacka med jordnötssmör. Klänningen hänger nystruken på en galge i bokhyllan. Sminkar mig och kammar håret. Kliver i höga klackar för första gången på evigheter.

Jag hälsas med ett litet jubel när jag kliver in på kontoret. Alla är glada, folk skrattar och pratar i munnen på varandra. Upptäcker tjugo över tolv att jag råkat jobba in på lunchen. Tar hissen ner till gymmet, spenderar fem kilometer på en crosstrainer, äter en linssoppa när jag är tillbaka framför datorn.

Eftermiddagen flyger bort, försvinner in i mail och möten och samtal. Nu närmar sig klockan fem och jag skriver det här. Ska snart stänga av datorn för nu, promenera förbi mataffären och sedan hemåt. Laga mat tillsammans med min man, göra mig en måndagskväll.