Alltså.

Ni som har fler än ett barn, hur hinner ni med? På riktigt. Jag har ett barn och det tar så mycket tid. Med prov som det ska förhöras inför, studietekniker som ska läras ut och upprätthållas, läxförhör och stenciler att arbeta genom, nya kapitelböcker till varje vecka. Och så träningar och kompisar och fixa och dona. Någonstans där ska man hinna umgås med sin unge, se till att hen mår bra och så.

Jag vet inte hur vi skulle gå runt som familj om det var fler barn som behövde den där tiden. Jag skulle behöva välja ett barn och fokusera på det. Den förstfödde hade nått långt, de andra blivit halvdana. Fast å andra sidan är jag ganska lat av naturen, så hade förmodligen låtit det äldsta barnet hjälpa de mindre. Jäklar, är det så jag borde ha gjort, skaffat fler barn?

Äsch, jag skojar. Vill bara säga att jag är så imponerad av er som gör det där jobbet för flera barn. Är imponerad av er som gör det för bara ett barn också. Det är ett hårt jobb ibland.

När måndagar inte är så dumma ändå.

Så kommer en måndag. När jag smyger upp sitter barnet vid köksbordet. Ljusen fladdrar framför honom, mörkret vilar runt omkring. Kaffemuggen på handfatet, makeup och klänning på. Handväskan över axeln och badväskan i handen. Köper dagens andra kopp kaffe på väg till kontoret. Jobbar undan en arbetsdag.

Klockan fem står jag i omklädningsrummet. Skalar av plagg efter plagg. De få stegen ner i vattnet, sjunker ner under ytan. Tänker att inga rörelser ska få krusa vattenlinjen. När jag blir ensam vänder jag mig om till rygg. Balanserar på vattenytan, flyter nästan ovanpå. Sträcker upp armarna över ryggen och sträcker på mig så att det spänner överallt.

Det är så skönt. Aldrig är jag så ren som då.

Jag kommer hem till det som jag lämnade. Ljusen på matbordet, mörkret utanför fönstret. Barnet vid köksbordet, Harry Potter är lagd åt sidan och ersatt av en mattebok. Framför spisen står min man, ovanpå står middagen. Ställer ner väskorna på golvet, knäpper upp kappan och sjunker ner på en stol. Får en välfylld tallrik framför mig och en puss på hjässan.

Rapport från en söndagskväll.

Vaknar halv nio av att tidningen landar på hallgolvet. Fiskar upp den, trär morgonrocken över nattlinnet och så en filt i soffhörnet, en kanna kaffe och en fortfarande sovande lägenhet. Så kommer barnet upp, slänger sig i det andra hörnet i soffan, petar in sina fötter under filten och skalar en klementin.

Frukost i hundra år, svart te och äggmackor och apelsiner i klyftor. Långärmad klänning och tunna strumpbyxor. Trenchcoat och låga lacksnörskor. Ner till Odenplan för att köpa snittblommor. Kommer hem med en brokig bukett av solrosor och rosor och gröna blad. Lägger en duk på bordet, för nu är det höst. Gör en äppeltarte. Kokar kaffe. Öser upp vaniljglass i en skål. Tar emot mina föräldrar och fikar bort någon timme.

Och nu är det söndagskväll och vi har just sagt hej då till dem, föräldrarna. Vi har promenerat på trottoarer kantade av de gamla husen i våra kvarter, sparkat löv under träd med brandgula kronor. Placerat de äldre i soffan och lagat en fisksoppa, fått berättat om allt det som har skett i den lilla staden. Planerat ett julbord och en adventsfika. Men nu har de åkt igen och bara diskmaskinen hörs. Varsitt glas rött till de vuxna, han pillar på sin dator och barnet pluggar inför franskaprov och jag skriver det här. Tänker att det har varit en så väldigt fin helg.

Om en lördag i oktober.

Lördagseftermiddag. Jag sitter uppflugen i soffan, har en ansiktsmask i gång och pyjamas på. Rödpang och nötchoklad. Är jag den största klyschan ni vet? Vi har varit hos olika antikhandlare under dagen, jagat tidstypiska attiraljer till vårt hem. Promenerat under en höstsol och sparkat löv på trottoarerna.

Imorgon kommer mina föräldrar. Jag ska lägga en duk på bordet och ställa en höstig bukett i den runda vasen. Försöka göra en äppeltarte. Jag har aldrig gjort det förut, och jag är ju inte särskilt pysslig, men det är inte så långt till fabrique om det blir pannkaka av det.

Det spänner väldigt mycket i ansiktet nu och det går inte längre att tugga chokladen utan att det blir sprickor i ansiktsmasken. Jag ska tvätta bort den, sen ska jag fylla på vinglaset och stoppa flera bitar choklad i munnen samtidigt.

Fråga mig imorgon.

Så jag kom just hem från ett styrelsemöte i vår bostadsförening och fick ett glas bubblor i handen. Vi var hemma hos min favoritstyrelsekompis idag, han som tycker att klockan sju är för sent för kaffe och istället häller upp vin åt oss, så förutom glaset i min hand har jag druckit två glas vitt över en underhållsplan. Det gjorde inte mötet tråkigare.

Men så kom jag hem till en processo som poppades. Den är ett smygfirande, för min man kliver upp en position på sitt jobb. Imorgon ska det bli officiellt, så en champagneflaska har fyllt luckan efter proseccon i kylskåpsdörren. Nä, nu fyller han på mitt glas. Jag är ett par smuttar från att bli tipsy. Jag kommer ha huvudvärk imorgon och det kommer vara värt det.

Små stunder.

Det är onsdag och klockan är nittonfyrtiofyra. Jag ligger på rygg i sängen. Den är obäddad, lakanen är i samma röra som vi lämnade dem imorse, madrassen så skön mot min spända rygg. Från barnets rum låter svagt av musik, jag tror att det är Eminem, och från vardagsrummet hörs de snabba slipdragen från sandpapper mot en badrumsdörr.

Den första badrumsdörren är målad och klar. Den andra är nu på gång. Om några minuter kommer tvättmaskinen signalera att den är klar, på diskbänken står fortfarande disk från middagen. Jag ska bara ligga här en liten stund. En liten, liten stund.

Bara en minipaus.

Så det har varit en rolig dag. En sån som jag kanske tycker allra bäst om. Fokuserat och strukturerat, och i sanningen ganska stressigt, arbete på förmiddagen och så in till city, lunchmöte följt av ett annat möte följt av ett tredje möte, alltsammans på samma kafé med samma människor. Vid fyra hade vi fått en ziljard saker gjorda.

Och så hem, måla en dörr, duscha bort målarfärg samt en arbetsdag, laga middag, vardagsprata bort en timme vid matbordet. Nu sitter jag i soffan, är tillbaka framför datorn för att jobba undan ett par timmar. Imorgon leder jag ett projektgruppsmöte hela dagen och ännu finns tusen saker att förbereda. Jag ska ta tag i dem nu, hej hej.

Viktiga grejer.

Så den där kostymen som jag skrev om igår. Jag provade den mellan två möten idag. Den satt inte bra. Kjolen var för snäv, tillät bara korta steg och jag är en sån som går med kliv, och kavajen var bara klumpig. Ibland är kläder bättre på galgen.

Det känns lite skönt att den inte passade. Nu kan jag släppa den i tanken. Jag hade bestämt att jag skulle köpa den om jag tyckte om den, även fast pengarna egentligen borde läggas någon annanstans. Som på vårt hem, på alla de där möblerna som jag vill ställa i vår lägenhet. Nu behöver jag inte lägga pengar på något som de inte borde läggas på.

Jag har våndats i två dygn, kollat sparkontot en gång i timmen (som om det skulle ha trillat in mer pengar från ingenstans) och så ba nähä? Jaja.

Den här hösten.

Det pågår en höst därute och som jag tycker om det. Löven som blir gula, röda och lila. Att solen skiner men luften är hög och kall. Takeawaykaffe i handskbeklädda händer. De små förberedelserna som vi ägnat helgen åt, som att lämna in vinterkapporna på kemtvätt och byta ut balkongens blommor mot höstiga växter.

Det känns som att helgen har pågått så länge, som om vi har hunnit mycket. Så ovanlig känsla. Någon gång under helgen kom lusten att pyssla om vår lägenhet tillbaka och vi har målat en badrumsdörr och äntligen köpt en kommod till badrummet. Fått idéer om vilken sorts hatthyllelösning vi borde ha, vilken spegel som borde sitta ovanför pallarna i hallen, tittat på tavlor till de fortfarande så tomma väggarna.

Det är flera timmar söndag kvar. Jag ska gå och köpa kardemummabullar, brygga starkt te och toppa med en citronskiva. Måla naglarna med ett nytt, mörklila lack och fundera på om jag är värd en rutig kjol och kavaj som jag såg i ett skyltfönster när vi promenerade hem från middagen igår och som fastnade på hornhinnan. Sen när kvällen kommer, då ska jag elda på höstkänslorna med en kantarelltoast och ett kraftfullt rödvin.

En torsdag.

Jag har varit i den lilla staden idag. Den lilla staden, hemstaden, staden där vårt huvudkontor finns. Det var en dag av sex timmar med löpande möten och kolleger och två timmar av kanelbullar i mina föräldrars kök. En ganska rimlig fördelning av en arbetsdag.

Några av mina brorsbarn var där. Hos mina föräldrar alltså, inte på vårt huvudkontor. En av dem är fjorton och ska praktisera om några veckor. Hon frågade om hon fick göra det på mitt jobb, om hon fick vara med oss i en vecka. Jag väntar fortfarande på ett okej från min chef, men det vore så fint att ha henne som skugga under några dagar.

Just nu.

Det verkar som att tisdagarna kommer lika fort som måndagar. Kommer och går. Det har varit en dag av möten, av presentationer, av läxförhör med barnet, av att irritationsgnabbas med min man och bli sams och kramas i köket. Det har varit en dag, helt enkelt.

Men nu är klockan tjugotvåtjugotvå (och man får önska sig något) och jag har duschat och flätat in håret i två inbakade flätor på varsin sida om hjässan, klivit i ett nattlinne och sjunkit ner i soffan för att bara sitta, bara vara, för första gången idag.

Det är tyst i huset. Barnet sover och min man sitter en meter bort, framför sin dator, och letar recept inför en ölbryggning som snart ska ske. Jag skriver det här. Tänker att jag borde sova, men å andra sidan finns det så många saker som jag borde göra.

Oktober, skymningar och havregrynsgröt.

Måndagarna kommer alltid så fort. Jag har ett par timmar hemma för mig själv, barnet är hos en kompis och mannen hos barberaren. Utanför fönstret har det börjat skymma. Jag har tänt stearinljusen på matbordet och krupit upp i soffhörnet med en filt, te och en bok.

Det är så jävla mycket mys över mig ibland. Eftersom vi är spridda för vinden idag har vi bestämt att alla ska äta när det passar. För mig betyder det havregrynsgröt och äpplemos och iskall mjölk. Äppelklyftor och valnötter bredvid. Mer te. Älskar frukost till middag.

Nu kom det just en text från barnet. På väg hem, har inte ätit. Så vi blir två till gröten idag. Det låter ju också ganska fint. Som ett ganska bra sätt att ta sig an oktober.

Antar att det är fredagsmys

Vi har varit hemma idag, hela den här lilla familjen. Barnets skola håller stängt för studiedag, så vi placerade oss på ett café och beställde in frukost och jobbade på varsin kant. Möttes ibland på mitten av bordet och räknade krångliga mattetal tillsammans. Firade med karlsbaderbulle när han gjort färdigt alla uppgifter och jag mött en deadline.

Sen gick vi hem till en sjuk man som satt i soffan med sin dator i knät. Barnet fick en pluggpaus och jag kombinerade mailbesvarande med matlagning. En väldigt sen lunch, ännu lite mer jobb och så var klockan sexton. Skickade mannen till bolaget med beställning på en flaska rödvin och styrde de egna stegen mot Ica enkom för att köpa choklad.

Och nu ligger jag här i soffan, har tjuvstartat på chokladen men ruvar på rödvinet. Jag ska lägga mig under en filt och börja läsa i en ny bok. Göra mig en fredagskväll av inte så mycket mer än det här. Kanske att gubbsova lite under filten då.

Om igår och döden

Det som jag skrev igår, det är något annat som skaver också. Jag har blivit rädd för döden på ett sätt som jag aldrig varit förut. Jag vet inte hur mycket av min mamma som jag har i mig, för jag kan förstå känslan av att vilja försvinna. Det skrämmer mig.

Jag vet inte heller hur mycket av min mamma som finns i min son. När vi har grälat på onsdagskvällen är han så arg att han skakar. Min man föreslår att han tar tio minuters promenad innan han sätter sig framför matteboken igen, och jag ser framför mig hur han ställer sig framför en buss, kastar sig på tunnelbanespåret.

Det finns inga såna tendenser, det finns inget alls som tyder på att han skulle göra något sådant. Ändå är det min första tanke. I min hjärna existerar numera självmord. Döden genom eget val har blivit en formulerad tanke, getts ett utrymme som den aldrig givits förr.

Det skrämmer mig. Inte som i att jag är självmordsbenägen, inte heller tror jag att min son är det. Kanske är det bara existensiella tankar, funderingar på ens varande och sammansättning. Jag vet inte. Vet bara att det är väldigt obehagliga tankar.

Flyktbegäret

Jag arbetar mot en väldigt snäv deadline. Sliter som en hund om dagarna. Vid halv fem idag var ögonen grusiga efter åtta oavbrutna timmar framför skärmen och arbetsuppgifterna. Var milsvida avstånd från färdig, men det fanns en annan sorts deadline där hemma.

Den sorten som stavas matematikprov. Han upptäckte det igår, av en slump, mitt barn. Vi har bråkat om det så många gånger, hans bristande intresse för skolan. När jag kom hem från jobbet satt han och en klasskamrat vid vårt köksbord och pluggade. Det blev så väldigt tydligt att det där provet imorgon inte kommer gå bra.

Det blev ett gräl av det förstås, efter kompisen gått hem. Ett sånt gräl där väggarna skakar och barnet säger att han vill flytta hem till sin pappa och all luft går ur mig. Jag vet inte var det kommer från, men plötsligt tänker jag att jag ska dra. Bara sticka.

Lämna över ansvaret till hans pappa, säga upp mig från jobbet, avsluta alla relationer där det känns som att det bara är jag som lagar mat, som diskar, som tvättar, som städar. Tänker att jag ska sälja allt jag äger och sätta mig på ett plan någonstans långt bort. Överge allt.

Jag ska ingenstans. Naturligtvis. Fast en del av mig vill fortfarande fly, fast vi nog är sams igen, fast barnet sitter mittemot mig och pluggar sina mattetal. Men jag är inte lämpad för allt det här ansvaret, det är för mycket, jag vet inte hur man gör. Samtidigt mailar jag hans lärare och ber om alla kursplaner och ett möte. Jag är så oerhört jävla olycklig när jag gör det. Det är den sortens olycka som tar en till Tahiti.

Hösten

Jag har höst hos mig. Har inte längre några bara ben, istället har det blivit tid att leta fram de tunnaste skinnhandskarna från vinterlådan, att låta halsduken komma fram på morgnarna. När luften är krispig och klar och kall, jag tycker så väldigt mycket om det.

Igår köpte jag en stor sjal att hänga över axlarna när det är kyligt på kontoret. Mossgrön och skapad av något väldigt mjukt material. Även en mugg fick följa med hem, och imorse låg den jämte sjalen i en papperspåse på väg till kontoret. Jag är på humör för te, för att ha handen runt koppen och mot värmen, och det är ju inte särskilt sexigt med företagsloggor.

Jag ser det framför mig. Min höst. Jag tänker att jag ska låta håret växa, bli längre än sin vanliga axelkorta page. Tänker mörka nagellack, läppar i färg, sjalen under kalla dagar. Möten och kollegor, temuggen i handen och nötter till mellanmål. Jag vill äta soppa till lunch varje dag. Tända ljus och sitta länge vid middagsbordet, promenera i mörker och bland höstlöv, dricka maffigt rödpang med fötterna i min mans knä, läsa i tystnad bredvid min son.

En måndag.

Jag vaknar på den andra snoozningen. Första gången alarmet ljuder drömmer jag att telefonen ringer och att jag trycker bort samtalet. En kopp kaffe på handfatet medan jag applicerar dagens smink. Grå kjol, senapsgul stickad tröja och svarta strumpbyxor.

Skriver ut en hög dokument som jag arbetar med, sätter mig i en fåtölj på kontoret med en överstrykningspenna och en bläckpenna. Stryker, markerar, skriver noteringar i marginalerna. Linssoppa och grovt bröd till lunch, äppelklyftor och valnötter till mellanmål. Möten och texter och redovisningar. Hundra koppar kaffe.

Promenerar över kullersten till badhuset. Simmar, flyter på rygg, bastar. Och så hem till männen i mitt liv och middagen på bordet. Sen barnet under armen och ut i höstkvällen, han är smakråd på Åhléns och jag håller i korgen medan han handlar tisdagens matsäck. Te och hallongrotta, trocadero och chokladboll innan vi vänder hem.

Berusning.

Jag har fredag i kroppen. Det verkar som att mina kollegor också har det, för det är en berusad stämning här. Ännu har inga droppar alkohol försvunnit in i oss, men om en timme eller så förändras det. Då ska vi släcka ner kontoret och låta dörren gå i lås bakom oss och fortsätta mot Mosebacke, för den kanske allra sista uteserveringen i år.

Det är ju en ganska fin känsla, att ha fredag i kroppen. Jag tycker om det. 

Att hantera mig.

Jag springer genom dagen, ramlar fram över snåror och krokben. Snavar in genom vår ytterdörr samtidigt som dagens sista skypemöte börjar. Kopplar upp och jobbar klart min dag. Sen står barnet i dörren och har glömt sina läxor och är bara så väldigt mycket tonåring.

När min man kommer hem är vi mitt i ett gräl. Barnet går tillbaka till skolan för att plocka ur läxböcker ur skåpet, men jag kan inte hejda min rant och gormar åt min man istället. Till sist går han fram till mig, lägger armarna om mig och börjar dansa en vals. Jag frågar vad fan han håller på med. Dansar, säger han bara och jag måste fnissa mot hans hals.

Dramaqueen.

Det känns som att jag har fått livet tillbaka. Har haft ont i mina bröst ganska länge nu, känt att de har varit svullna och ömma. Tänkte att det var klippt, att det var bröstcancer, det var det. Så frågade en vän om jag verkligen hade rätt bh-storlek.

Och det hade jag inte. Tydligen behöver man inte vara en 75B resten av livet, är numera en 80C. Jag som var på vippen att boka läkartid, det hade varit så pinsamt att låta en läkare förklara för mig att jag behöver en större bh.

Hursomhelst. Jag hittade en bh som satt som ett smäck och köpte den i alla tre färger som den kom i. Mina bröst har nog aldrig varit lyckligare.