En äkta tisdag.

Vaknar till en tisdag. Jag är så varm när jag kliver in på kontoret. Frågar ut i luften om det var för att jag stressade eller om det faktiskt blivit varmare. Från spridda håll hörs det att det har blivit varmare. Kanske har det vänt nu? Kanske är det äntligen vår.

När jag har gjort alla mina timmar har klockan blivit fem. Utanför mitt kontor spelar mina säljkollegor pingis. Jag spenderar arbetsdagens sista tio minuter med dem. Och så hem. Falukorv och stuvade makaroner och ett glas amarone.

Söndagarna och vi.

Våra söndagar nuförtiden, de har blivit livets söndagar. De följer samma mönster. Vi sover tills vi vaknar, dricker kaffe i sängen, äter en långsam frukost. När klockan inte längre kan räknas som förmiddag står vi utanför vår port, redo för samma rutt som söndagen innan.

Nästan iallafall. Men alltid Odengatan ner till Metropol, cirkulerar mellan prylarna som auktioneras bort. Sällan lägger vi ett bud, men det handlar inte om det. Och så ut på trottoaren igen. Promenerar genom stadsdelarna, pausar i små butiker som vi passerar. Stannar för en kaffe eller en drink eller en måltid. Det är så enkelt, så otvunget.

Igår var speciellt. Jag vet inte om det var regnet som gjorde det. Att gå under ett paraply och lyssna på regnet och känna sig varm. Eller om det var att jag insåg att våra söndagars form håller på att bli en vana. Av någon anledning gör mig glad, som om det är något fint att ha.

Jag har aldrig varit jämn.

Så torsdagen. Hela dagen känner jag mig trist och grå. Mina kläder är tråkiga och håret behöver tvättas. Jag har ingen motivation att arbeta, allting känns bara stort och jobbigt och svårt. Det finns ingenting med dagen som inte skaver.

Vid fyra kommer det ett textmeddelande. Bistron kl 19? Jag tänker att om jag sticker med detsamma så hinner jag duscha och föna håret, lägga en lite bättre makeup och stryka en klänning innan. Någon timme senare märker jag att dagen har sluta skava.

Och så kom fredagen. Jag är fortfarande där jag lämnade torsdagen, kvar i samma känsla. Möter barnet efter skolan. Vi fikar på Fabrique, sen köper vi hans livs första kostym. Tänk att jag har ett barn i kostym. Visserligen i den allra minsta storleken, men det är ändå konstigt.

Efteråt köper vi räkor och nybakat bröd och bubbel. Promenerar hem. Barnet provar sina kläder och jag ligger skavfötters med min man i soffan och skriver det här. Alldeles snart ska några av bubblorna få utgöra basen i en fisksoppa och resten hitta ner i våra höga glas.

Förälskelser.

En kollega från ett annat kontor var hos oss idag. Hon brukar vara det. Hon är liten och nätt och väldigt perfekt. Svart, glansigt hår och slät hy. Alltid prydlig i välstrukna kläder. Och så är hon rolig och smart och snabb i replikerna. Bredvid henne känner jag mig alltid grå.

Ibland tänker jag att det nog ser ut som att jag är kär när jag tittar på henne. På ett sätt är jag kanske det. Fast jag vill inte ligga med henne, bara vara henne. Men det var många år sedan jag slutade försöka vara någon annan, det blir sällan bra. Men hon har gjort något med mig, snuddat vid någonting, lämnat ett spår av sig själv i mig.

Om en söndag i mars.

Min son ska på bröllop på söndag. Det är hans farbror som gifter sig. Det var aldrig planerat att bli ett marsbröllop, men så fick de veta att i hennes mage växer en tumör. Det ser inte särskilt ljust ut. Så det stora sommarbröllopet blev ett litet bröllop en söndag i mars.

Jag tycker inte om hur fort allt kan förändras. Hur man kan veta precis hur livet ska se ut och så plötsligt gör det inte det längre. Någon får ett cancerbesked, någon slutar älska, någon vaknar inte, någon vill inte längre samma. Det är så mycket som kan hända. Som händer.

Det ger mig ont i magen.

Trettionio grader.

Så igår. Jag hade arbetsdag fram till tolv, föreläsning till halv sju och så ett styrelsemöte till klockan åtta. Min man å andra sidan, han vaknade med feber. Han höll mig uppdaterad om utvecklingen alla de där timmarna som jag var borta. Berättade att slutet var nära, tackade för åren som vi fått, sa att han inte ångrade någonting. Både patetiskt och rart.

Sen fick han mig att badda hans panna med en kall handduk när vi skulle sova. Oklart om det var han eller jag som var patetisk efter det. Fast det är jobbigt att ha trettionio graders feber. Faktiskt. Det känns lite som att man ska dö.

Jag rev av mina möten på förmiddagen och köpte med mig lunch hem. Har spenderat eftermiddagens timmar med datorn i knäet i soffan, svarat på alla mail som väntat. Han sover där inne i sovrummet. Om en stund kommer barnet hem från träningen. I kylen står ett par poké bowls och i rödvinsflaskan från helgen finns ett halvt glas kvar.

Prioriteringarna.

Vi behövde båda söndagsjobba igår. Svara på mail, planera veckan, förbereda möten. Ingen ville söndagsjobba. Så vi sköt på det. Gick en långpromenad och strosade i de små inredningsbutikerna längs med vägen, sa att vi hade hela eftermiddagen tom.

Så kom eftermiddagen och vi frös efter långpromenaden, så vi delade filt i soffan och drack te och sa att vi alltid hade kvällen. Så kom kvällen och jag blev irriterad på alla saker som stått i ett hörn i sovrummet i över ett år. Tavlor som inte riktigt passar in, gitarrer som bara står, en karmstol som blev över.

Så vi möblerade om. Tömde det där hörnet, ställde en gitarr bredvid soffan och den andra placerades på väggen. Bar ner tavlorna i källaren, lade ut stolen på blocket. Beställde nya motiv till tavelväggen som vi pratat om så länge nu.

Det blev väldigt fint. Men jag har fortfarande väldigt mycket jobb.

Mina höjder av äventyr.

Fredag. Klockan är tre när jag kommer hem. Jag har startat dagen tidigt och ätit min lunch framför datorn, därför känns det okej att stänga ner och gå hem bara en liten bit efter två. Min man har fått massage och sen gått hem för att jobba klart. Han sitter vid matbordet med sin dator när jag kommer hem.

Jag drar min stickade tröja över huvudet och krånglar mig ur behån, kliver ur strumpbyxorna och behåller bara klänning och trosor. Han brygger kaffe åt oss. Jag har varit så trött i flera dagar. Jag tar emot min kopp med en puss och tar med den till sängen.

Läser i min bok tills jag blir sömnig, somnar och sover en stund. Vaknar långsamt under täcket. Det är fortfarande ingen brådska, vi ska äta middag sent. Ett nytt mexikanskt ställe som har fått så varierande recensioner, från att kocken borde byta yrkesbana till att det är fantastiskt. Det känns som något värt att uppleva, oavsett utgången.

Fem tankar eller så.

Jag var så säker på att jag skulle vakna upp sjuk idag, men det blev inte så. Fast jag startade dagen väldigt långsamt, jag tror att det hjälpte. Vi fick vår nya ytterdörr installerad i förmiddags. Trettioniotusen flög iväg. Det är väldigt mycket pengar för en dörr.

Jag är hungrig nästan hela tiden. Är det för att det blev vinter igen? Nån urminnes instinkt om att fylla på depåerna. Hursomhelst så har vi inget roligt i gömmorna så jag gör tjocka ostskivor och rullar ihop och stoppar i munnen. Gouda. Den lämnar en nötaktig eftersmak.

Jag har kommit på att jag vill åka ut i skärgården en helg i sommar. Hyra en pittoresk liten stuga på en ö tillräckligt stor för att rymma klippor för bad och promenadvägar för några timmar och gärna en restaurang. Samt att den endast ska kunna nås med båt.

Kära dagbok.

Ni vet de där dagarna när man lämnar sängen klockan sju och är tillbaka vid tjugotvå och däremellan har det mest varit timmar av inga lugna stunder? Idag har varit en sån dag. Klockan är 22:31 och jag ligger i sängen. Jag såg precis att mitt nattlinne har avigsidan utåt, men det får vara så idag. Jag har också avigsidan utåt.

Jag har ätit två semlor idag, tvättat tomt i tvättkorgen och klippt av tre centimeter kluvna toppar. Planerat ett sextioårsfirande med halva släkten och impulsköpt en spegel på blocket samt bråkat med min man om nyss nämnda spegel, för jag tror egentligen inte att den är rätt för oss. Samt så har jag även jobbat förstås. Och dragit på mig en förkylning.

Vilket dagsverke, va.

Tavlor, böcker och Dylan.

Så rann helgen ut i en måndag. Det var en helg med en vårdag och en vinterdag. Fem grader och solsken och sen blöt snö från sidan. En dag för att åka runt mellan bilhandlare, titta och jämföra och landa i ett beslut om vår nästa bil. En dag av konstutställningar på Fotografiska och rödvin och risotto och nya tavlor som fick följa med hem.

Och det rann ju ut i en måndag. En måndag med en halv arbetsdag och så sex timmar i skolbänken, för det är ju så som måndagarna ser ut den här våren. Och nu ska jag läsa en bok som min son plockade ner från sin bokhylla och räckte mig med motiveringen som research för din bok mamma, den utspelar sig i skärgården. Så jävla gulligt barn jag har.

Och åh, jag läste precis att Luke Perry har gått bort. Det gör mig ledsen. Dylan har för alltid en särskild plats i mitt hjärta.

Om den första mars.

Så blev det den första mars. De har börjat sopa trottoarerna och min mössa har tillbringat alla sina dagar i en byrålåda den här veckan. Fast det blev visst kallt igen idag, men det gör ingenting för det är mars nu och våren måste snart vara här.

Han satt i sin säng och läste när jag kom hem igår, mitt lilla barn. Fast han är ju inte så liten längre, bara några veckor från fjorton år. Det är fint att ha honom hemma igen. Det är hans sista dag på sportlovet och jag är ledig. Snart kommer min mamma. Jag frågade vad de vill hitta på och de rabblade bara upp benämningarna på olika saker att äta.

Nä. En dusch och ett supersnabbt varv med dammsugaren, och sen tre generationer nästintill professionella fikamänniskor på stan alltså. Se upp!

Vuxet.

Igår var vår sista dag, bara vi två. Idag kommer barnet hem. Fast det enda som jag kommer se av honom idag är en rufsig kalufs under ett täcke, för vid sextiden kommer arbetsdagen glida in i en kväll med rödvin, minigolf och vänner.

Vi åt på en liten tapasrestaurang igår. Den ligger precis runt hörnet från oss, vi har gått förbi den tusen gånger och sagt att vi borde äta där varje gång. En flaska rödvin och ett bord fullt av smårätter att dela. Hans sneda leende över bordet och den där blicken som gör att det skapas ett begär i mig. Ett så väldigt värdigt avslut på vår väldigt vuxna vecka.

Om viktiga saker.

Jag ber om ursäkt för fyllebloggandet igår. Eller nej, det gör jag nog förresten inte. Vi har fina dagar. Jobbar bort dagarna och möts hemma när eftermiddagen blivit sen. Äter gott, dricker gott. Pratar med varandra, tar på varandra. Ligger med varandra.

Jag tror att det pratas för lite om det, om sex i långa relationer. Jag tror att det är normalt att det går i cykler. Att man jobbar och städar och handlar och lagar mat och tvättar och är förälder och underhåller vänskaperna och så har det plötsligt gått tre veckor utan att man haft sex.

Eller sex veckor eller tre månader eller vad det nu kan vara. Jag tror att det är så det är. Och det är okej. För sen kommer det en period, som ett sportlov utan barn hemma, som gör att en del av plikterna försvinner och andra saker kan leva upp. Som sexlivet. Ibland kommer det naturligt och ibland får man trevande hitta tillbaka till det. Det är okej, det är normalt.

Så jag ber inte om ursäkt för fyllebloggandet igår. Vi är i en bra fas just nu. Det är lika lite att skämmas över som när det är mindre bra. För den tiden kommer ju också, för det är så det är. Allt annat är omöjligt när man varit tillsammans i en halv evighet. Eller längre, eller kortare.

Jävligt fint.

Så kommer tisdagen och vi bestämmer oss för att äta rökta räkor till middag. Vi är barnlediga, barnet har sportlov och spenderar veckan hos sin far. Vi maxar kvällarna med långa middagar och rödvin och högljutt sex. Förlåt för ärligheten, men jag har tre glas bubbel i mig och en hand på mitt lår.

Jag känner mig uppvaktad och sedd och älskad. Det är fan fint.

Stunder.

Måndag. Ligger längre i sängen än vad tiden egentligen räcker till. Förbereder inför möte medelst möte. Linssoppa och knäckemacka. Tjuvtittar på klipp från Oscarsgalan. Älskar Lady Gagas svarta, böljande bakelse och Charlize Therons strama, isblå skapelse.

Vid femtiden har fyra små svarta korn från min mascara lagt sig på mitt vänstra kindben. Solen går ner på andra sidan hustaken mittemot mitt kontor. Det är den tjugofemte februari och trottoarerna har börjat sopats.

Livet mer än döden.

Den här morgonen för tre år sedan satt jag i vår bil. Var på väg till Stockholm, vi hade inte flyttat ännu då. Så ringde min man och sa med bruten röst att hans pappa inte hade vaknat den morgonen. Han är borta. Det är tre år sedan idag.

Så idag åker vi hem. Vi ska spendera kvällen hos hans mamma, systrarna och vi. Minnas och vara tillsammans. Och imorgon kommer vi vakna upp till en lördag då min brorson ska döpas. När man tänker efter är det en helg som handlar om livet.

Snart så.

Klockan är åtta och jag kliver ut på trottoaren. Himlen har tagit en blågrå ton bortom hustaken. Jag promenerar vår gata hela vägen ner till centralstationen. Går genom gamla stan. Där är det ännu tomt på turister. Mina skor blir gråa av dammet från trottoarernas grus.

Jag putsar skorna blanka när jag kommer till kontoret. Nio timmar senare gör trottoarerna dem dammiga igen. Jag köper nya tulpaner, de som står i vasen på matbordet har redan vissnat. Köper vitaminer, för vi känns alla så trötta. Efter middagen säger jag bara fem minuter i soffan, sen städar vi. 

Jag har suttit här i en kvart nu.

Igår och idag.

Vi sitter runt ett långt bord. Beställer prosecco under tiden som vi läser menyn. Jag kan inte bestämma mig för om jag vill ha ravioli eller risotto. Jag säger det till servitrisen. Ravioli, säger hon bestämt och sätter pennspetsen mot pappret. Ravioli, upprepar jag och hon nickar.

Dagen efter går jag till doktorn. Han tittar i båda mina öron, jag säger att det inte blev bättre av behandlingen som vi testade, berättar att smärtan har vuxit sig starkare i det vänstra örat. Han tittar och hummar och tittar igen.

Så håller han ett medicinskt instrument som ger från sig toner mot mina öron, ber mig jämföra vilka ljud jag hör bäst. Vissa ljud hör jag inte alls. Han tittar på mig och säger att det är helt normalt, men sättet som han säger det på får mig att tro att han far med en osanning.

Jag går därifrån med remiss till en öronläkare. Köper en tjock sagobok som doppresent till min brorson, en pokébowl till lunch och så tillbaka till datorn.

Om Kafka och tiramisu.

Vi ligger bredvid varandra i soffan. Mitt huvud mot hans bröst och hans ben över mina. Vi bokar en resa till Prag. Det blir han och jag, hans systrar och hans mamma. Den sista helgen i mars fyller min svärmor sjuttio år och vi ska spendera den i Prag, men det vet hon inte än.

Så blir det tisdag och jag laddar ner en Franz Kafka i min bokapp. Tänker att vi säkert kommer gå förbi huset där han levde, att jag måste ha läst någonting av honom. Kliver in på kontoret och startar dagen med att ta ledigt de två dagarna i anslutning till den där helgen.

Så ringer telefonen och det är en kollega från Göteborg. Imorgon ska vara säljare på konferens och ska vi inte äta middag ikväll när jag är i Stockholm? Jag säger ja självklart och bokar bord. Så växer sällskapet från två till fem till sju till tio. Jag ringer restaurangen och bokar om två gånger.

Och där är vi nu. En timme bort från en middag tillsammans med nio kollegor på en italiensk restaurang. Jag tänker risotto och rödvin och tiramisu. Jag har Frank Kafka i huvudet och känner mig kulturell.