september 25, 2018

Hösten

Jag har höst hos mig. Har inte längre några bara ben, istället har det blivit tid att leta fram de tunnaste skinnhandskarna från vinterlådan, att låta halsduken komma fram på morgnarna. När luften är krispig och klar och kall, jag tycker så väldigt mycket om det.

Igår köpte jag en stor sjal att hänga över axlarna när det är kyligt på kontoret. Mossgrön och skapad av något väldigt mjukt material. Även en mugg fick följa med hem, och imorse låg den jämte sjalen i en papperspåse på väg till kontoret. Jag är på humör för te, för att ha handen runt koppen och mot värmen, och det är ju inte särskilt sexigt med företagsloggor.

Jag ser det framför mig. Min höst. Jag tänker att jag ska låta håret växa, bli längre än sin vanliga axelkorta page. Tänker mörka nagellack, läppar i färg, sjalen under kalla dagar. Möten och kollegor, temuggen i handen och nötter till mellanmål. Jag vill äta soppa till lunch varje dag. Tända ljus och sitta länge vid middagsbordet, promenera i mörker och bland höstlöv, dricka maffigt rödpang med fötterna i min mans knä, läsa i tystnad bredvid min son.

september 24, 2018

En måndag.

Jag vaknar på den andra snoozningen. Första gången alarmet ljuder drömmer jag att telefonen ringer och att jag trycker bort samtalet. En kopp kaffe på handfatet medan jag applicerar dagens smink. Grå kjol, senapsgul stickad tröja och svarta strumpbyxor.

Skriver ut en hög dokument som jag arbetar med, sätter mig i en fåtölj på kontoret med en överstrykningspenna och en bläckpenna. Stryker, markerar, skriver noteringar i marginalerna. Linssoppa och grovt bröd till lunch, äppelklyftor och valnötter till mellanmål. Möten och texter och redovisningar. Hundra koppar kaffe.

Promenerar över kullersten till badhuset. Simmar, flyter på rygg, bastar. Och så hem till männen i mitt liv och middagen på bordet. Sen barnet under armen och ut i höstkvällen, han är smakråd på Åhléns och jag håller i korgen medan han handlar tisdagens matsäck. Te och hallongrotta, trocadero och chokladboll innan vi vänder hem.

september 21, 2018

Berusning.

Jag har fredag i kroppen. Det verkar som att mina kollegor också har det, för det är en berusad stämning här. Ännu har inga droppar alkohol försvunnit in i oss, men om en timme eller så förändras det. Då ska vi släcka ner kontoret och låta dörren gå i lås bakom oss och fortsätta mot Mosebacke, för den kanske allra sista uteserveringen i år.

Det är ju en ganska fin känsla, att ha fredag i kroppen. Jag tycker om det. 

september 20, 2018

Att hantera mig.

Jag springer genom dagen, ramlar fram över snåror och krokben. Snavar in genom vår ytterdörr samtidigt som dagens sista skypemöte börjar. Kopplar upp och jobbar klart min dag. Sen står barnet i dörren och har glömt sina läxor och är bara så väldigt mycket tonåring.

När min man kommer hem är vi mitt i ett gräl. Barnet går tillbaka till skolan för att plocka ur läxböcker ur skåpet, men jag kan inte hejda min rant och gormar åt min man istället. Till sist går han fram till mig, lägger armarna om mig och börjar dansa en vals. Jag frågar vad fan han håller på med. Dansar, säger han bara och jag måste fnissa mot hans hals.

september 19, 2018

Dramaqueen.

Det känns som att jag har fått livet tillbaka. Har haft ont i mina bröst ganska länge nu, känt att de har varit svullna och ömma. Tänkte att det var klippt, att det var bröstcancer, det var det. Så frågade en vän om jag verkligen hade rätt bh-storlek.

Och det hade jag inte. Tydligen behöver man inte vara en 75B resten av livet, är numera en 80C. Jag som var på vippen att boka läkartid, det hade varit så pinsamt att låta en läkare förklara för mig att jag behöver en större bh.

Hursomhelst. Jag hittade en bh som satt som ett smäck och köpte den i alla tre färger som den kom i. Mina bröst har nog aldrig varit lyckligare.

september 18, 2018

Snåljåp.

Jag sitter i en sporthall och tittar på när mitt barn spelar badminton. Vi är en liten bit utanför stan, för femton minuter med pendeln motsvarar tretusen mindre i medlemsavgift. Det tar en halvtimme från dörr till dörr, vilket ändå är samma tid som om han hade spelat på södermalm för den dubbla kostnaden. Tanken är att han själv ska ta sig till och från träningen, men där är vi inte än eftersom jag är både en tönt och snål.

Men kaffet är gott och kostar en tredjedel av det som finns hemma hos oss, och jag har just jobbat klart min tisdag och förberett onsdagens möten. Ska slå ihop datorn och fokusera på kaffet och barnet på andra sidan av glasväggen.

september 17, 2018

Om en födelsedag.

Han möter mig i dörren när jag kommer hem. Håller fram en bukett med rosor och liljor, räcker mig en liten ask. Inuti ligger ett par örhängen av små pärlor i guld. Jag kliver i en ny klänning, fäster min present i örsnibbarna. Hoppar upp på köksbänken och äter mintkyssar och sippar på ett glas rödvin medan han stryker sin skjorta.

Chèvre chaud och ett chablis på Kungsholmen, promenerar sen genom stan till vårt allra bästa ställe. Det är brittiskt och avslappnat och man sitter djupt ner i fåtöljer. Rödvinet är verkligen ingenting att skriva hem om, men det vägs upp av att det nästan alltid är hundar på besök.

Så blir det lördag och vi sover länge. Styr mot den lilla staden och knackar på hos min bror med en treårspresent i handen. Där finns en tårta med mitt namn på. Vi fikar med släkten, pallar äpplen och hälsar på vid en grav.

När eftermiddagen ska bli kväll tågar vi in på restaurangen i ett sällskap om tio. Jag äter gnocchi med vildsvinskorv och grönkål, sen en äppelkaka med vaniljglass. Dricker ett mustigt rödvin till. Får ännu en present. När mörkret blivit kompakt styr vi hemåt igen. Barnet somnar i baksätet, min mans hand vilar på mitt lår. Det var ett så väldigt fint dygn.

september 14, 2018

Trettiotvå

Imorgon fyller jag år. Min bror ringde häromdagen, frågade om de fick kapa min födelsedag och fira sin dotter som snart fyller tre. Jag sa att det gick bra om han även gjorde en tårta med trettiotvå ljus. Han lovade att göra internets fulaste tårta till mig.

När min mamma förstod att jag skulle spendera min födelsedag i den lilla staden bokade hon bord till oss alla på den finaste lilla restaurangen i staden. Så det blir en födelsedag med tårta tillsammans med en liten treåring på dagen och tjusig middag på kvällen.

Fast det ser ut som att det börjar redan ikväll. Jag var ganska säker på att min man hade glömt bort min födelsedag, men så frågade han igår om jag var tillgänglig för uppvaktning medelst romantisk middag för två ikväll. Turligt nog för honom var jag det.

Så om en stund ska jag avrunda veckans arbete, måla naglarna och stryka min klänning. Följa barnet till tåget som tar honom till den lilla staden redan idag, köpa pensionärsgodis på NK och så hitta hem igen. Hälla upp ett glas vin och göra mig redo för att tjuvstarta min födelsedag.

september 13, 2018

Vad jag inte älskar.

Jag älskar september. Det är en av mina bästa månader, kanske för att jag är mjuk och varm efter sommaren, men nog allra mest för att jag får ha kläder på mig igen. Tunna strumpbyxor, kjol och stickad tröja. Det är min bästa klädsel.

Vad jag däremot inte älskar är att jag redan förbrukat tre par strumpbyxor. Nu köper jag visserligen nittionio kronors-varianter av strumpbyxor från H&M så jag blir väl inte ruinerad, men trehundra i månaden på strumpbrallor är fan inte okej.

Herregud, vilket själlöst inlägg. Mitt i ett brinnande klimat och i en regeringskris dessutom. Förlåt. Lägger även till detta på listan som jag skäms över från häromdagen.

september 12, 2018

Hoppas jag bara säger smarta saker.

Jag leker psykolog åt min mamma. Hon ringer ganska ofta, har ett stort behov av att prata om hur hon mår. Det är en fin sak, jag har bett henne ringa när hon behöver prata. Oftast ringer hon på dagarna, för min pappa jobbar och hon är så ensam. Jag lyssnar hellre på henne en timme och arbetar ikapp på kvällen än att inte ta hennes samtal.

Igår när hon ringde stängde jag dörren till mitt kontor och satte mig i en av mina två fåtöljer, lade ett block i knäet och lät en penna leka mellan fingrarna, såg upptagen ut. Efteråt berättade mina kollegor att jag sett ut som en terapeut. Jag gillar den tanken.

Jag tror att om jag hade haft råd att börja om, om jag hade haft råd att kapa halva min inkomst och gå tillbaka till skolbänken, så hade jag gärna läst till samtalsterapeut. Jag tror att det hade varit ett yrke som jag hade trivts i. Att det kanske hade passat mig ganska bra.

september 11, 2018

Om att tillhöra vattnet.

Det känns bättre redan när jag kliver ner på det första trappsteget. När vattnet nuddar mina tår. Två, tre, fyra steg, sen är vattnet runt midjan. Kallt, skönt. Det är bara jag i bassängen, bara stearinljus som belysning, musiken så lågt att den nästan inte hörs alls. Jag bryter vattnet. Tänker att jag ska simma så tyst som det går och jag glider genom vattnet, orsakar inte en endaste krusning på ytan.

Jag vänder mig om, så att jag flyter på rygg. Slappnar av i kroppen. Det är som att jag ligger på vattenytan. Mina öron är under vattnet och jag lyssnar på ljuden. Känner hur håret svajar runt huvudet. Alla kanter försvinner bara så där. När jag är ingens projektledare, ingens mamma, ingens vän, ingens fru, ingens dotter. När jag är ingen annans än vattnets.

När jag kommer hem är de båda där, den ena dukar bordet och den andra lägger sista handen vid maten. Jag känner att jag ler. Från min telefon hörs ljudet av ett mail, sen ett textmeddelande som trillar in. Jag tillhör inte längre bara vattnet, jag är allt det där andra igen, men det är som det ska vara. Det känns bättre nu.

september 10, 2018

Kanterna.

Det var bra att vara för mig själv igår. Jag satte mig på ett café och jobbade färdigt vecka trettiosex. Städade hemmet rent, kände hur några av de där kanterna gneds bort i takt med fläckarna på ugnsluckan, rann ut med blomvattnet. Tog emot barnet som kom från sin far, följde honom till badmintonträningen, kom hem till en man och en kasse kantareller.

Och så pizza med prosciutto och kantarell, timjan och parmesan. Ett litet glas rödvin och valvakan i bakgrunden. Lyckades precis hålla mig vaken till efter statsministerns tal. Det är ett så konstigt läge i politiken nu. Jag har svårt att se nästa drag, svårt att se hur allt ska bli.

Mina kanter finns kvar, men de är nog inte lika skarpa idag. Jag tror att tiden tar hand om dem. Jag ska packa ihop mina saker nu, ta tunnelbanan till gamla stan och mitt lilla badhus. Simma, bada, basta. Fortsätta försöka matta av de där kanterna, de som sitter så hårt.

september 09, 2018

Det går över.

Det är ingen bra helg. Jag har något som river i mig. Tusen hårda kanter som skaver mot varandra. Jag vet inte varför, och jag orkar nog inte känna efter heller. Ibland är det bara så. Ibland är jag bara så. Det är bara känslor. De går över.

Jag önskar att jag hade någonstans att åka. Ett litet hus vid en kust, högt upp på en klippa med ett dånande hav nedanför. Oändlighet av ensamhet. Men det hade nog varit farligt, för jag vet inte var mina tankar hade hamnat då. De hade nog skapat en värld av overklighet.

Jag har försökt starta gräl med min man, har försökt matta ner kanterna i mig. Ingenting har fungerat. Jag tror att jag bara måste låta det passera. Min man följde med sin syster ut i skogen, och jag tror att det var lika bra. Jag behöver kanske bara lite tid för mig själv.

september 07, 2018

Förväntningar.

Det är morgon. Porten har precis slagit igen bakom min son på väg till skolan. Jag står i badrummet, iförd bara strumpbyxor. Jag har just dragit nattlinnet över huvudet och ska sträcka mig efter behån. Han kommer in i badrummet, har bara kalsonger på sig. Egentligen ska han nog sträcka sig efter tandborsten, men hans blick fladdrar över min kropp i spegeln och han ställer sig nära, bakom mig.

Hans händer glider över min rygg, når min bröstkorg. Jag är trött i kroppen och andas ut mot hans beröring, sträcker ut armarna mot väggen framför mig och spänner ut ryggen, skjuter baken mot honom. Hans händer formas runt mina bröst och ett dovt läte lämnar hans strupe. Jag tittar på oss i spegeln. Vi ser erotiska ut. Han möter min blick, lyfter ett ögonbryn. Jag skrattar och skakar på huvudet, ber honom knäppa min behå.

september 06, 2018

Började tänka.

Så jag skrev igår att det bara är en sak i mitt liv som jag skäms över. Det är ju inte helt sant. Jag skäms över saker jag gjort, även om jag nästan aldrig tänker på dem längre. Jag var någon annan då. Men när jag tänker på dem nu så skäms jag så att kinderna blir röda.

Jag skäms över att jag inte var särskilt snäll mot en tjej när jag gick på högstadiet. Skäms över hur jävlig jag var mot mina föräldrar. Skäms över alla gånger jag snodde pengar och sprit från dem. Skäms över hur osjälvständig jag var i mitt första förhållande. Skäms över att jag var rätt lat på mitt första jobb. Skäms över de gånger jag varit bakfull på jobbet. Skäms över att jag har legat med någon som inte var min att ligga med.

Helvete, vilken tur att man växer upp.

september 05, 2018

Om det fula bruna.

Det finns bara en sak i mitt liv som jag skäms över. Det är att min pappa röstar på SD. Jag har tagit så många diskussioner med honom att jag inte ens minns de alla. Ingen av oss går ur dem som vinnare, vi blir bara så arga på varandra att vi måste spendera en kvart eller så i olika rum. Min mamma har förbjudit oss att prata politik med varandra.

Det slog mig tidigare idag att jag nästan* inte tagit en enda diskussion om SD i det här valet. Människorna som jag rör mig bland yttrar inga åsikter som sympatiserar med SD och jag har inte facebook, så jag hamnar liksom inte i diskussionerna. Inte för att jag inte pratar om SD, det känns som att vi pratar om deras politik vareviga dag, men vi pratar även om S och MP och V och M och ja, ni förstår.

Jag vet inte om det här är bra eller dåligt. Bra för att det är vettiga människor i min omgivning, men det visar väl också hur segregerat jag lever och umgås. Fast det måste ju vara en bra sak att SD inte finns prick överallt, tänker jag. Som en liten spillra av hopp liksom.

*Bara en diskussion, med pappa. Mamma lämnade rummet i två minuter och debatten var intensiv och ganska ful och slutade med bläng när mamma kom tillbaka.

Just nu.

Det känns som att hela livet kretsar kring valet. Vi köper med oss lunch och sitter runt det stora bordet i fikarummet och streamar debatter. I alla sammanhang kommer valet upp. Vi jämför partier och deras löften, pratar om hur det var förr och vad vi vill med framtiden. Om vad som är bäst för samhället, om hur det inte är samma för alla.

Hemma vid matbordet vrids det senaste i valrörelsen. Varje kväll står teven på med utfrågningar och debatter. Barnet läser om valet i skolan, nästan varje dag bläddrar de i partiprogram och gör valkompasser och drillas i att argumentera för sina åsikter. Idag ska han debattera mot en klasskamrat om hur vi bäst värnar om miljön, så igår läste vi ingenting annat än om klimatet och debatterade mot varandra tills barnet låg utslaget över köksbordet med huvudet i armarna och sa att han inte orkade tänka en endast tanke till.

Jag har varit säker så länge, men så drog valrörelsen igång och tvivlen kom. Egentligen vet jag var jag står, men jag tycker att det är svårt. Jag har fått ont i magen av allt velande. Jag skulle vilja ha ett facit på att jag tänker rätt. Kanske ska jag bara ska ta mitt röstkort och gå och få det färdigt. Bara bestämma mig nu.

september 03, 2018

Minnen från en sommar.

Vi ligger på en klippa. Solen är rakt ovanför oss. Det är hundra grader varmt, i luften och i värmen som strålar från hans kropp. Han har lurar i öronen, ögonlocken slutna. Jag tittar upp i luften, in i himlen. Den är ljusblå. Värmen vibrerar mellan oss. Han reser sig upp på armbågen, jag låter min hand följa hans rygg när han vänder sig om till mage. Huden är så varm, så välbekant mot min handflata.

Det är bara jag och mitt barn. Klockan börjar bli sen och vi har femton mil mellan oss och vårt hem. Vi har varit i den lilla staden. Han berättar hur han har varit vid graven, vid min mans pappas grav, och planterat blommor som han och mormor har köpt. Jag frågar om han vill ha godis och han nickar med ett stort leende. Det är fortfarande så enkelt att göra honom glad. Vi plockar godis i en påse och placerar mellan oss i bilen. Precis innan motorvägen måste jag stanna och hoppa ur, för solen går ner bakom fälten och det är så satans vackert. Min son skrattar åt mig och säger att jag inte är riktigt klok.

Vårt köksfönster står öppet dygnet runt. Det är en söndag i augusti och vi ska ha kräftskiva. Jag står framför fönstret, känner den varma luften utanför. Har händerna i en bunke, kniper ihop degen till en västerbottenpaj. Rör ihop smet till en chokladkaka. Ser våra gäster öppna den tunga porten och kliva in på innergården, titta mot det öppna fönstret och vinka. Det fladdrar inom mig. Jag vet inte om det är sommaren som aldrig tar slut, om det är värmen utanför eller människorna i vårt liv eller hemmet som är vårt. Kanske är det allt.

Vi ligger bredvid varandra i sängen. Varma, klibbiga. Vi har precis haft sex, men jag vet att jag inte kan ha blivit gravid, för i min kropp finns fortfarande spiralen som jag satte in i sorgen och läkningen efter det lilla fostret som jag blödde ut. Men det har gått mer än två år och jag har läkt färdigt nu. Jag lägger mig på hans arm och jag hör på hans andetag att han nästan somnat. Jag viskar ut frågan om vi har stängt dörren till fler barn. Han är tyst, jag tänker att han inte hörde, men så säger han att det nog är mitt beslut. Men jag är fyrtio, säger han. Jag tror inte att vi har så mycket tid på oss. Och jag vet inte, för jag är ju så nöjd med livet som det är.

Det är dagen innan min semester är över, tre timmar innan min son ska komma hem från sin pappa. Vi har städat lägenheten och tvättat ur tvättkorgen. Min man har lutat sig fram och placerat en puss mot mina läppar och gått till gymmet, sagt att han fixar middag på vägen hem. Jag kliver in under ett paraply och går till pressbyrån. Etthundraåttio gram smågodis på botten av en påse. Choklad, lakrits och surt. Jag häller upp lite rödvin i ett glas och viker ner kanterna på påsen, tar min bok och sätter mig i hörnet i soffan. Mot fönstret dundrar regnet och just då är allt så fullkomligt perfekt.

september 02, 2018

Och så en söndag.

Jag vaknar till ett textmeddelande. Det är från honom, han skriver att det är supersent och att det har varit en rolig kväll, säger puss och godnatt. Jag tittar på tiden för texten. Klockan 01:05. Det går inte att inte fnissa. Jag minns åren där vi var uppe tills dagen nästan började om, där klockan ett inte var någonting alls.

Vi har blivit gamla, men det gör ingenting. Jag tycker om att vara gammal med honom. Tycker om livet efter alla de där sena nätterna, tycker om att vi hade så många av dem tillsammans. Det är bara det att jag inte riktigt vet hur det blev som det är nu. Jag kan inte säga exakt när 01:05 blev supersent. Och samtidigt som jag känner att det är bättre nu, tänk om han känner att vi har blivit tråkiga.

september 01, 2018

Lördag.

Jag vaknar tidigt, redan vid sju. Gör en kopp kaffe och kryper långt in under täcket. Han lägger sina ben över mina i sömnen. När klockan slår nio har jag läst ut både min bok och internet. Trycker mig så nära honom som jag kan. Hör hur det börjar röra sig från barnets rum, hör honom sträcka på sig i sin säng.

Så öppnas ett öga precis intill, ett leende och du ligger väldigt nära. Jag mmm:ar ner i det mjuka håret på hans bröstkorg och hans arm drar mig ännu närmare. Det slår mig att jag har älskat honom i tio år nu.

Och så morgonrock och mer kaffe, havregrynsgröt med körsbär och valnötter. Den där tröttheten efter frukosten och en timme av att vakna i soffan. Han gör sig redo för att åka till den lilla staden, för vännerna och spelningen. Och vi, barnet och jag, gör oss redo för allt vad den här dagen skulle kunna locka oss med.