december 10, 2018

Elite Hotel Savoy.

Tidigare ikväll checkade jag in i det kanske vackraste rummet som jag nånsin bott i. Stort och högt, välvda tak med utsmyckningar och en kristallkrona i mitten. Och ett burspråk, mitt hotellrum har ett burspråk! Jag har dragit bort gardinerna och sitter i en fåtölj i burspråket och tittar ut över hustaken. Det är vackert. Faktiskt sagolikt vackert.

Men det är kallt. Det här enorma, vackra rummet är iskallt. Jag har dragit upp värmen till max, duschat så varmt att huden blivit alldeles röd och sitter nu under dubbla täcken i mitt nattlinne och morgondagens yllestrumpbralla. Jag får klara mig med dagens strumpbyxa imorgon också, för det kommer behövas en heltäckande pyjamas inatt.

Jag börjar bli sömnig, men jag vill inte sova. Jag vill fortsätta sitta här. Bara ha en av de stora lamporna på sängbordet tänd, sitta under alla varma lager och titta på de gamla byggnaderna. Kanske drömma lite. Jag undrar om det går att sova i fåtöljen. Det skulle vara så fint att somna till det här, exakt så som det är nu.

december 09, 2018

Snart nedräkning.

Så gick ännu en helg. Runt hörnet väntar vecka femtio. Om exakt två veckor planerar jag att vara i en total nedvarvning, ha ingenting annat än en julhelg i pyjamas framför mig. På ett ungefär, iallafall. Men där är vi inte riktigt än, så vi kämpar väl på.

För en timme sedan vinkade vi av mina föräldrar. Det var bara jag och barnet, för ännu några timmar tidigare åkte min man till Taiwan. Han har ju ett sånt jobb, flänger lite hit och lite dit. Men åter till idag. Vi har ätit julbord på Skansen och promenerat hem genom ett julklätt Stockholm. Det var fint. Gott. Väldigt mättande.

Nu sitter jag i soffan, måste försöka hitta ner i varv. Jag har packat en väska, bäddat en uppsättning sängkläder rena och skrivit en liten lista om hur lampor släcks och sånt. Imorgonbitti åker jag till en annan stad, presenterar det där projektet och sen direkt vidare till nästa stad, så min svärmor är en räddare i nöden som flyttar in hos barnet ett par dagar.

Nej, jag måste börja läsa mig sömnig, alarmet står på en timme tidigare än vanligt och tidiga mornar är inte min grej. Och så ska jag sova utan min man bredvid. Jag är en tönt, för jag gillar det inte. Sover aldrig särskilt bra utan honom.

december 07, 2018

Minuterna innan en julfest.

Om nitton minuter måste jag vara på väg. Jag har duschat och fönat håret med rundborste, lagt nytt smink och klivit i en klänning. Bara stövlar och kappa, handväska och läppstift kvar. Ikväll ska vi ha julfest med jobbet.

Vi ska vara på en restaurang i gamla stan, äta en julinspirerad trerättersmeny, och sen säger mina kollegor att det ska dansas ut i natten, men jag vet inte det jag. Det låter ju så alldeles lagom att promenera hem när de andra försvinner ut, somna innan midnatt. Mmm, somna innan midnatt. Men vi får se, ikväll är kanske kvällen då jag slår alla med häpnad.

december 05, 2018

Sånt som fastnar.

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på henne. Jag gör det ibland. Det måste ha varit runt tjugohundratio som jag började läsa hennes blogg. Jag tror att hon hette Ingrid och var modell. Hon reste över hela världen, träffade en man och åkte fast när hon drog hans resväska genom tullen. Jag minns inte riktigt var det var, kanske Filippinerna eller Thailand. Jag minns inte heller om det var exakt så här det gick till, men jag tror det.

När jag började läsa henne satt hon i ett kvinnofängelse i det där andra landet. Fick sporadiskt tillgång till en dator och internet i utbyte mot handlingar som vi inte vill föreställa oss. Hon beskrev sitt liv i fängelset. Berättade om kvinnor som dödade andra kvinnor och om vakter som våldtog. Ett liv som hon aldrig skulle bli fri från.

En dag blev det tyst. Jag vet inte vad som hände. Om hon blev sjuk, om hon blev mördad, om tillgången till datorn försvann. Det blev bara tyst. I tio år har jag tänkt på henne, undrat.

Ikväll fastnade jag på internet, fastnade i att leta efter henne. Jag har gjort det förr. Letat efter hennes blogg och efter livstidsdömda kvinnor i utländska fängelser, men jag hittade ingenting. Jag tänker på henne. Undrar så vad som hände, undrar om hon fortfarande lever.

Tack och hej, Göteborg.

Hej från ett annat tåg! Det är det som tar mig hem igen. Hem till min man och till mitt barn, till mat som ska lagas och tvätt som ska tvättas och läxtjat som ska göras. Imorse åt jag pannkakor och croissanter till frukost, under tiden som jag läste morgontidningen. Det var fint, men potatis och läxtjat är väl för all del inte heller så dumt.

I min väska ligger badbomben som jag aldrig använde. Den får följa med mig till Malmö nästa vecka, kanske har jag mer lycka med badkar där. Undra om det där förresten är en mening som Säpo kommer få upp i någon bevakning nu? Isåfall pratar jag alltså om en sån där rund boll (vågar inte skriva b-ordet nu) som gör skum i badkaret. Hoppas att vi har rett ut det nu.

Hursomhelst. Idag var en bra dag. Ett bra möte, en bra presentation och ett bra mottagande av förändringsarbetet som vi har drivit. Bra, mycket bra. Nu är jag snart hemma. Det ska bli skönt, det också. Hemma är inte heller så tokigt.

december 04, 2018

Gnäller bara litegrann.

Nä, hörni. Jag hade för storslagna planer för idag. Jag borde ha förstått att de skulle bita mig i röven. Storslagna planer tenderar ju att göra det. Visserligen rätade dagen upp sig, men det var ingen toppenstart på den här lilla Göteborgstrippen, det var det inte.

Jag hade ringt och bokat hotellrummet, för jag ville verkligen ha ett rum med badkar, men när jag checkade in så meddelade receptionisten att hon såg att jag önskade badkar men att det kostade trehundra kronor extra. När jag försökte vara lite besvärlig om det stirrade hon på mig med kall blick och ett höjt ögonbryn. Blev sur (och lite rädd) och sa tack men nej tack.

Sen textade Nikki att hon blivit sjuk och åkt hem från jobbet och således fick vår vintradition maka på sig. Visserligen öppnade det upp för ett ytterst spontant möte med min bästa kund. De ringde i ett ärende och jag berättade att jag var i deras stad på en blixtvisit och tjugo minuter senare satt jag på deras kontor med en kopp kaffe i handen. Det blev det bästa mötet vi haft tror jag, så storslagna planer som smiddes.

Köpte med pasta tillbaka till hotellrummet efteråt och åt den sittandes skräddare i sängen med en romantisk film på paddan och ett glas rödpang till. Och nu har jag duschat och ligger nerbäddad i sängen. Klockan är bara lite efter nio, så jag kan läsa ett par timmar och ändå få åtta timmars sömn. Och sen väntar hotellfrukost. Mmm, hotellfrukost.

Bara ljuva minnen från Göteborg.

Hej från ett tåg! Jag är på väg till Göteborg. Den här veckan och den som kommer ska jag presentera resultatet av ett projekt för våra regionskontor. Först ut är kontoret i Göteborg imorgon. Jag har bokat ett hotellrum med badkar och köpt en badbomb.

Jag har även en flaska rödpang i väskan, för när jag har badat klart så har jag en tradition att vårda. Det är den där jag och Nikki dricker rödvin på mitt hotellrum när jag är i hennes stad. Det är en av de bättre traditionerna jag har. Det är även den som är orsak till att jag aldrig har varit på vårt Göteborgskontor och inte varit bakfull.

december 03, 2018

Mysigt, fint och roligt.

Så vi firade första advent hos min bror igår. Hela högen med ungar uppnår sedan några veckor tillbaka det nätta antalet om nio stycken. Det är väldigt många barn. Det hörs väldigt mycket när vi alla är tillsammans. Men det var mysigt.

Min bror har gjort det smarta i att köpa ett stort hus så de allra största barnen såg vi inte alls, de halvsmå lekte i ett rum intill och spädisen sov i olika famnar alla tre timmar vi var där. Det var fint. Jag åt väldigt många chokladpraliner och drack både julmust och glögg.

Min mamma förfasades över att hon inte orkar köpa julklappar till alla sina nio barnbarn och min pappas idé av en bra julklapp är en femhundring i ett kuvert, så idag klev jag ut från kontoret och mötte mitt barn och spenderade två timmar inne på Åhléns. Nu har alla mina brorsbarn julklappar som väntar på dem. Kvarstår gör bara julklappen till mitt barn, av förklarliga skäl kunde det ju inte ordnas idag. Det var rolig shopping, det var det.

december 02, 2018

Första advent.

Det är söndagsmorgon och bara jag är vaken. På matbordet står en ljusstake med mossa och fyra ännu inte tända ljus. På soffbordet ligger en tegelsten som jag lånade ur min sons bokhylla, ett sexhundrasidigt mysterie till ungdomsroman. Den känns som december.

Jag bakade igår. Saffranssnitt med björnbär, en mjuk saffranskaka och chokladbollar. Idag åker vi till den lilla staden, hem till min bror på första advent-mingel. Men först lite mer kaffe och tända det där första ljuset, plocka fram rätt klänning och måla naglarna i rött.

Första advent, startskottet för decembers alla små fester.

november 29, 2018

Inte mycket till människa.

Jag är redo att kalla det för en dag nu. Det har gått åt så mycket energi idag, allt har tagit så mycket energi. Mina kunder, mina utförare, mitt öra. Och när jag var hundra meter hemifrån klev jag rakt in i ett bråk utanför en skola. En påverkad man som gjorde utfall mot eleverna. Ringde polisen med ena handen och höll tillbaka ungdomarna med den andra.

Kom hem med pulsen dånande i öronen. Insåg en stund senare att det kunde ha slutat riktigt illa, för både dem och mig, och fick ont i magen. Min man har besök från Shanghai på jobbet och har tagit med dem ut på skaldjursplatå ikväll och jag orkade verkligen inte laga mat, så det blev mackor och oboy till min sons stora förtjusning. Gjorde sen min allra mest patetiska grej, satte mig på golvet i duschen och lät vattnet rinna över mig.

Nä. Den här dagen kommer inte gå till världshistorien.

november 28, 2018

Tryckutjämning, trumhinnor och en julfest.

Mitt högra öra håller på att ta livet av mig. Jag ska tryckutjämna flera gånger om dagen, men det händer verkligen ingenting. I det vänstra örat kluckar det litegrann, men i det högra är det helt stumt. Minuten efter tryckutjämningen är det som att det dånar i örat. I natt var jag på vippen att åka in akut och be dem trycka hål på trumhinnan och släppa ut eländet.

Nåväl, nog om mina helvetesöron. Jag är hemma och vänder. Ska dra en borste genom håret, lägga lite nytt rouge på kindbenen och läppstift på läpparna och byta lågskor mot högklackat, för om en timme sammanträder festkommittén för att avhandla årets julfest. Dekorationer, underhållning och provätning av en julsupé står på dagens agenda.

november 27, 2018

Har skjutit på det pga vill inte ha hörapparat.

Jag har varit hos doktorn idag. Jag ringde till vår husläkare i fredags och sa som det var, att jag tror att jag håller på att bli döv. Det tror inte jag, sa kvinnan i växeln. Det är nog bara en vaxpropp, använd Revaxör i tre dagar och kom hit på onsdag så sköljer vi ut den åt dig.

Jag var ganska säker på att det inte handlade om någon vaxpropp, men sa ändå tack mycket och hej och droppade på med Revaxör på söndagskvällen. Satan i den lilla gatan vad ont jag fick i öronen. En eländig, molande smärta som sköt sig vidare ner mot käkarna.

Ringde tillbaka till mottagningen igår och frågade om jag verkligen skulle ha så här ont. Det ska du då verkligen inte ha, sa kvinnan i växeln den här gången. Kom hit klockan nio imorgon istället och låt bli Revaxör ikväll.

Och nu har de lyst in i öronen och konstaterat svullna hörselgångar och vätska i mellanörat på båda öronen. I fjorton dagar ska jag spraya med inflammationsdämpande preparat och har det inte blivit bättre då så skrivs remiss till en örondoktor. Då får man operera in rör i öronen, ni vet den där operationen som bara små barn gör.

Det ser ut som att jag får behålla min hörsel iallafall.

november 26, 2018

Startskottet.

Så blev det måndagskväll i den sista veckan i november. Det är snorkallt därute. Barnet pluggar till franskaprov och geografiprov senare i veckan, men jag tvingade precis med honom ut på kvällspromenad. Ångrade mig efter fem minuter, för det var verkligen skitkallt.

Föreslog att vi skulle starta ett saffransbulletest istället, mest eftersom ett fik såg så jäkla mysigt ut när vi gick förbi. Om vi ska vara helt ärliga så är vi redan tre bullar in i testet, dock att de inte har dokumenterats än. Jag lovar att sammanställa och återkomma med besked om Stockholms bästa saffransbullar vad det lider.

Jag tjuvstartade förresten med adventsstjärnorna igår. Nu hänger de i alla våra fönster. Och i helgen var vi på julmarknad och så har jag druckit varm choklad fem gånger sedan i lördags. Jag tror att allt det här sammantaget innebär att vintern är här nu va?

november 24, 2018

Bobo.

- Minns du Bobo? frågar han.
- Bobo? säger jag och tittar på min son.
Det är kväll och vi har varit inne i värmen tills min man tvingat ut oss på en promenad. Kylan biter oss i kinderna, gnider mot våra lår. Ändå är det skönt.
I två, tre, fyra sekunder minns jag inte Bobo.
Sen träder bilden av en liten, sliten nalle fram.
- Åh Bobo, säger jag. Herregud. Du gick aldrig nånstans utan Bobo.
- Jag vet, säger han. Jag har inte tänkt på honom på flera år.
- Inte jag heller, säger jag.
Jag skrattar och stryker min handskbeklädda hand över hans rygg. Vi skrattar åt Bobo, hur den lilla björnen alltid hängde från min sons lilla barnhand.
- Var är Bobo nu? frågar han och jag måste svara att jag inte minns.
- Kanske i nån gammal låda?
Någon timme senare har han somnat och jag ligger i sängen, med kinden mot min mans bröstkorg. Hans tumme ritar cirklar mot mitt ryggslut.
- Vi borde hitta Bobo, säger han. Som en liten rolig julklapp.
- Ja, säger jag. Jag ska hitta Bobo.
Även när man är tretton kan man behöva en trådsliten gammal björn.

november 23, 2018

Storslagna planer.

Vaknar till en fredag. Mörka jeans, volangblus och klackar. En rak, enkel kappa. Möter bort förmiddagen i festkommittén på jobbet, planerar för årets julfest som är ett par fredagar bort. Chicken tikka masala, en kopp kaffe och ännu ett möte, sen får det vara en dag.

Hoppar av vid Fridhemsplan. När jag går in genom grindarna till den stora mataffären pirrar det plötsligt till i magen, det där suset som påminner om hur glad jag är över att bo där vi gör. Köper bara det som ser gott ut. När jag lämnar är det med klementiner, julmust och choklad i påsen. Promenerar hem genom Vasaparken, på den stora fotbollsplanen spolas årets skridskobana och i gräset glimrar det av frost.

Duschar varmt, tvättar bort arbetsveckan. Ett glas rött och choklad. Sushi till middag. Bestämmer mig för att nu är det dags, hädanefter ska jag spendera en kväll i veckan med att skriva en bok. Än vet jag inte vad den ska handla om.

november 22, 2018

Kämpar emot.

Jag hittade en adventsljusstake från Oscar & Clothilde. Den är så jäkla fin att jag har tänkt på den fjorton gånger om dagen sedan i söndags. Men jag ska inte köpa den. Hittade samtidigt en godisskål (en gris!) och en nötknäppare (en and!) som skulle passa fint ihop med vår kapsylöppnare (en anka!) som min man vann på auktion häromdagen.

Men nej, jag ska inte, trots att det nog är mitt livs adventsljusstake.

november 21, 2018

Om jag känner efter.

Apropå igår. Jag tror att jag vet varför det är en öm tå. Det är ett klassiskt symtom, jag vill inte vara som min mamma. Min mamma byter ut nästan hela sitt möblemang i intervaller om femårperioder. Hon är i en sån fas just nu. Jag frågade häromdagen om jag skulle hjälpa henne sälja de gamla möblerna på blocket, men hon säger att hon inte vill ha främlingar i huset. Pappa fick köra allt till soptippen.

Jag vet inte om det gör mig mest arg, ledsen eller besviken. Oavsett är det ett jävligt dåligt sätt att behandla vår miljö. Jag vet inte om det är ignorant eller arrogant. Generationen innan mina föräldrar byggde ett hem och behöll det så genom alla år. Jag minns det från min farmor och farfar, det såg alltid likadant ut hos dem. Jag tycker att det är vackert.

Igår accepterade vi en offert på ett nytt köksbord. Ett gediget, massivt vitlaserat björkbord. När jag var hemma hos en kollega för ett litet tag sedan berättade han att när han och hans fru fick veta att de var gravida så åkte de till Stalands och köpte det största bordet de hade. Att det var med bordet som de lade grunden till sin familj. Nästa år ska han gå i pension och bordet står fortfarande i köket, ännu lite vackrare med märken från barn och barnbarn.

Och det, å andra sidan, är så urbota jädra fint.

november 20, 2018

Rådvill.

Jag går runt och är ständigt frusen. Tycker att mina nattlinnen är för tunna, så gräver fram t-shirtar från min mans garderob. Har en sjal över axlarna på jobbet, händerna kupade runt en tekopp. Tänder ljus i hela lägenheten och leker med tanken på att tända lågor på gasspisen, men kommer på att jag jobbar med brandsäkerhet och googlar filtar istället.

När vi ändå är inne på saken. Jag tycker inte om köphysterin som pågår just nu. Tycker inte om att köpa för köpandets skull. Däremot finns det saker som vi behöver och som jag tänker att vi kan passa på att köpa om det nu ändå ska kosta hälften av vad det brukar kosta.

Är jag en hycklare som tänker så? Men vi behöver en spegel till hallen. Jag behöver nya stövlar till tjusigare forum. En tjockare filt, eftersom det ju är skitkallt. Det är prylar som behövs, bra grejer i bra kvalitet som jag tänker att vi ska ha tills de inte längre håller ihop. Kan det vara ett hållbarhetstänk även om jag inte köper secondhand?

Ja, ni märker ju vilken öm tå det här är för mig.

november 19, 2018

Otippat.

Jag var i badhuset idag. Det lilla i gamla stan, det som jag går till varje vecka. Det var varmare än vanligt i vattnet och hög, klassisk musik i bakgrunden. Det var så jävla maffigt att simma till. Jag kände mig som något slags vattendjur, som om jag var i mitt element.

Det är så konstigt att jag trivs där, att jag känner mig så lätt och lycklig i vattnet, för jag gillar verkligen inte vatten annars. Jag tror att det är någonting undermedvetet, spöken från när jag var två och trillade genom isen. Jag minns det inte ens, men vatten har alltid varit otäckt. Förutom just i det badhuset. Det måste sitta något tryggt i väggarna där.

november 17, 2018

Så blev det helg igen.

Fredag. Två pizzakartonger i ena handen, en flaska rött i den andra. Av med strumpbyxor och behå, behåller klänningen på och har bara ben under en filt, rödvin i ett glas och pizzafatet i knäet. Soffan och Netflix. Mina fötter i hans knä, hans hand på mitt ben.

Lördag. Solen leker på våra väggar. Rostat vörtbröd, ost och aprikosmarmelad. Promenerar i våra kvarter, strosar i de små butikerna som kantar gatorna. Han köper en cigarr till kvällen, jag letar champagneglas i små antikaffärer, köper nya adventsstjärnor till alla våra fönster.

Och nu dricker jag kaffe och äter pepparkakor under en filt soffan, läser tidningen och har fötterna inpetade under hans bak, för det börjar äntligen bli kyligt där ute. Om några timmar ska vi ut igen, prova en ny restaurang och ta en sängfösare efteråt på vårt bästa ställe, men jag hinner göra absolut ingenting en god stund till.