Upplever kanske mer höst än jag tror

Jag har haft en ständig känsla av mys hela veckan. Förlåt om det var den töntigaste meningen ni någonsin läst, men så är jag också en basic bitch. Här kommer mina moments of mys från veckan:

I måndags när jag kom hem från barnet (vilket i sig var en eftermiddag av mys). Det var vår första kväll bara min man och jag och vi tittade på varandra. Ska vi ligga nära varandra i soffan och titta på serie? frågade han. Vi ligger aldrig nära varandra och tittar på serier en helt vanlig måndag. Ja, svarade jag.

I tisdags när himlen aldrig slutade vara grå. Kom hem från jobbet, tog min man i handen och gick till sängen. Nu ligger vi här och vilar tjugo minuter, sa jag. Somnade med kinden mot hans bröst medan han låg och läste. Vaknade till, gick en promenad i höstmörkret, la märke till glittrande belysning och orangea löv. Värmde en köttfärssås, kokade spaghetti, spenderade ännu en timme i soffan, innan natten tog oss.

I onsdag när jag smög upp halv sju på morgonen. Drog på träningskläder, gjorde kaffe och tände ljus. Sjönk ner i soffan och startade datorn. Skapade tre dokument: ett för manuset, ett för persongalleri och platsbeskrivning, ett för synopsis. Skrev julbokens allra första meningar. Kände myset igen flera timmar senare när barnet stod och väntade på mig utanför Ikea. Att umgås så här med sitt vuxna barn, med shopping och en middag på restaurang, några timmars häng och sen tack och hej. Nu gick det en mysrysning genom mig igen.

Igår när jag klev av tåget från den lilla staden och promenerade till barnet. Min man kom med pendeltåget från andra hållet samtidigt. Barnet hade skrivit en lista med saker som han behövde hjälp med och vi alla kavlade upp ärmarna i hans lilla lägenhet. En lampa fick en ny kontakt, en köttfärspaj slängdes ihop, en enorm tvättstuga fick ett studiebesök, gardiner sattes upp. Insikten i att hans lägenhet också känns lite som hemma.

Och så nu, alldeles nyss. Det är fredagsmorgon och jag sitter på cafét mittemot kontoret. Klockan är fortfarande tidig och jag hinner skriva lite innan arbetsdagen behöver starta. Långsamt broderar berättelsen ut sig inom mig och det är fint. Fint att lära känna sina nya huvudkaraktärer, fint att låta deras historia börja ta form.

Förlåt för nästa töntighet som kommer nu: jag känner mig extremt rik den här veckan.

Romanplanering

Det känns som att jag har haft världens kortaste höst. Jag hade sommar fram till Frankrike och den här veckan börjar julen. Åtminstone inuti min hjärna. Jag har börjat skriva på kärleksroman nummer två och den utspelar sig under julen, vilket gör att det känns som att jag har snuvat mig själv på hösten.

Jag måste påminna mig själv om att njuta av oktober, trots att det är december i hjärnan. Men kanske är det bra för romanskrivandet är hålla fast i oktober, för jag vill inte att det ska vara en julbok. Det är en bok som utspelar sig under julen, men den handlar inte om den.

Julen ska vara i bakgrunden, men få ta mer och mer plats ju närmare slutet vi kommer. Så egentligen är det väldigt bra att oktober och november pågår i det verkliga livet medan den första halvan skrivs. Så kan december och julboken som inte är en julbok blomstra tillsammans sen när julen verkligen är här.

Klappat och klart

I söndags skickade jag in min bok till sex olika förlag. Det står att det kan ta upp till fyra månader innan de återkommer. Det är en halv evighet. Jag kommer ha glömt bort att hålla utkik när svaret väl kommer. 

Jag är inställd på refusering, men med handen på hjärtat vet jag inte om jag är det för att det förväntas av mig eller om jag faktiskt tror det. Alla säger ju att ens första bok blir refuserad.

Hursomhelst är den inskickad. Snacka om läskigt. 

Allting äntligen på rätt plats

Vi hade bestämt att barnet skulle flytta succesivt, sova någon natt här och någon natt där, tills hans nya hem kändes helt rätt och naturligt. Men redan samma dag som flyttlasset gick refererade han till sitt nya hem som hemma. 

När jag frågade vart han ville sova den natten kom svaret utan ett uns av tvekan. Jag tror att han har sovit sin sista natt i sitt barndomshem. Kanske kommer han sova över någon gång då och då för att det är smidigare så, men jag tror inte att han kommer dela upp nätterna mellan våra lägenheter, som planen egentligen var.

Det verkar dock inte betyda att vi inte ska träffas. Igår spenderade vi eftermiddagen tillsammans, först genom att luncha hos min mans syster i gamla stan och sedan genom att plugga/jobba tillsammans på campus. Imorgon ska vi ses på Ikea efter jobbet. På torsdag har han bjudit över oss på middag i utbyte mot hjälp med att flytta en garderob och sätta upp gardiner. I helgen ska vi bruncha och träna tillsammans.

Det här är det allra finaste i mitt liv, att jag får umgås med barnet på det här sättet. Efter året i Malmö och med sorgen i hur långt bort han var, är det här det absolut finaste jag kan tänka mig. Nu är livet som det ska vara.

Klivet är taget

Nu är barnet inflyttad i sin lägenhet. Den är väldigt fin, eller kommer åtminstone bli. Han har en miljard olika idéer och tack vare sitt sommarjobb har han råd att förverkliga dem alla. Antagligen eftersom han inte drömmer större än sin plånbok, i och för sig.

Än så länge har han bara en säng och två barstolar (köksvrån har en platsbyggd köksbänk som även fungerar som matbord), men imorgon förväntas skrivbord och skrivbordsstol komma och på torsdag kommer soffan.

På onsdag ska vi träffas på Ikea efter jobbet och köpa gardiner och gardinstänger. Två av längderna ska mörklägga lägenhetens båda fönster och de andra längderna ska dela av sovhörnan från kökshörnan.

På sikt kommer soffbord och sängbord, en matta som ska ligga under soffan och ett par lampor, men där letar han fortfarande. Det kanske är det allra finaste i det här, hur han letar efter rätt möbler. Att han skapar sitt eget hem och att han gör det på riktigt.

Om en ensamhelg med en plan

I veckan trillade mitt bokmanus ner på hallgolvet. Tvåhundraåttiosex sidor. Det är tusan en bibba papper det. Tänk att jag jag skrivit dem alla. Redigeringsrunda nummer två är igång, men jag är osäker på hur mycket jag egentligen ska redigera. 

På ett sätt kan man nog skriva om för alltid, det finns alltid meningar att peta i, men på ett annat sätt måste man någon gång bli klar. Och med det sagt är jag även lite bekymrad över hur lite jag vill redigera. Har absolut gjort ändringar, men kanske inte så många som jag trodde. I det stora hela känns manuset klart.

Jag har bara slutet kvar att läsa genom, sedan ska de få sista ändringarna göras i manuset. Jag har fredagen, lördagen och halva söndagen ensam, för min man har spelning och barnet packar ihop sina saker hos sin pappa inför söndagens flyttlass, så kanske blir jag klar innan det är dags att möta barnet och flyttbilen på söndag.

I mellanrummet mellan de två redigeringsrundorna, när jag väntade på det utskrivna manuset, skrev jag mitt följebrev. Nu är det verkligen bara att läsa klart, göra ändringarna och sedan skicka in. Antagligen sker det redan den här helgen. Fy fan vad läskigt.

Redo för nästa steg

Idag går september över till oktober. I ett år och en månad har barnet bott hemma, läkt och hittat tillbaka till sig själv och kanske litegrann in i en ny person? Hittat den han är som vuxen, tror jag. 

Idag får han nycklarna till sin lägenhet. Vi ska mötas så snart mitt sista möte är klart, titta på lägenheten tillsammans. På söndag går flyttlasset.

Jag tror att vi är redo för det här. 

Det lilla och det stora

En middag med väninnorna väntar ikväll och jag är snudd på orimligt exalterad. Kanske för att det känns som vardag? Eller typ vardagsromantik. Ni känner ju mig, jag älskar vardagsromantik. Behöver vardagsromantik.

Livet har varit stort på sistone. Storslagna resor och födelsedagsmiddagar. Uppstyrt och festligt. Och det är ju fint och roligt och fantastiskt, men jag tror att jag har saknat de små sakerna i livet.

Att gå från kontoret till en stimmig restaurang, slå sig ner runt ett bord med några av de smartaste kvinnorna, beställa in en flaska vin och prata bort en kväll.

Höstuniformen redo

Det första jag tänkte på när jag kom hem från Frankrike var att de två stora lövträden på vår innergård hade börjat gå över i orange. Veckorna innan Frankrike sköt jag undan hösten, fast den tydligt låg i luften, men sen kom vi hem och hösten kändes okej.

Så jag packade upp, tvättade och rensade bort sommarklänningarna redan samma dag. Fick feeling och gick genom de elva (!) undanstuvade påsarna med kläder från andra säsonger, vilket slutade i att sju av påsarna vandrade vidare till röda korset.

Under sensommaren har jag ofta burit capribyxor med lång skjorta till, men nu köpte jag ett par tjocka tights med insydda pressveck att bära med skjortorna istället, tillsammans med mina knähöga stövlar.

I samma veva beställde jag sex par nya strumpbyxor och två korta kjolar. Förutom skjorta, tights och höga stövlar känner jag denna höst mycket starkt för stickad tröja och kort kjol, tunna strumpbyxor och loafers. Det känner jag i och för sig mycket starkt för varje höst.

Om att vara mjuk och varm

Helgens bästa dag var söndagen. Inte för att lördagens födelsedagsmiddag inte blev lyckad, utan just för att den blev så lyckad. Känslan efter middagen låg kvar i mig hela söndagen, gjorde mig mjuk och varm. 

Torsdagen, fredagen och lördagen var minutiöst planerade med förberedelser som ledde fram till minuten innan gästerna skulle komma, men när söndagen kom fanns inte en enda plan för dagen.

Skrotade runt hemma, diskade en miljon vinglas, gjorde ärenden och lunchade på stan med barnet, åt rester från chokladtårtan i tid och otid, sneglade på de fantastiska höstblommorna som står i vaser runtom i lägenheten, läste bok i soffan när mörkret kom. Allting med en känsla av lycka över människorna i mitt liv.

Det andra firandet

Imorgon ska jag hålla födelsedagsmiddag för min familj. Vi kommer servera cornichons med smetana och honung till förrätt, men också springa till ett litet franskt bageri och köpa baguetter, och till charkbutiken och köpa paté, och göra en sardinröra att servera ur den söta lilla plåtburken. Som en fransk liten plockförrätt.

Precis så som vi har ätit i Frankrike den senaste veckan, ja. Vid flera tillfällen när vi skulle beställa mat började servitörerna prata franska med oss och ursäktade sig sedan med att vi såg franska ut. Jag tror att det är den finaste komplimangen jag nånsin fått.

Hursomhelst blev red velvet-tårtan en hög chokladtårta istället. Dels eftersom det passade bättre ihop med menyn, men också eftersom jag kom på att jag verkligen tycker om chokladtårta. Längtar till imorgon nu, både för att fira min fyrtioårsdag ännu en gång och för att få äta franskt igen.

Det korta livet med badkar

Vi hade badkar i Frankrike. Även om det var trettio grader varmt om dagarna mellanlandade jag alltid i ett hett bubbelbad i gränsen mellan dag och kväll. Det är en sorg i mitt liv att jag inte äger ett badkar. Om vi inte bodde så bra där vi bor hade det nästan varit värt en flytt.

Jag badade med badrumsdörren öppen, lyssnade på min man som stökade runt där utanför. Ibland kom han och ställde sig dörröppningen för att berätta något och det var något med det otvungna i det, att ligga där naken och med håret uppvirat högt upp på hjässan, som jag tyckte var väldigt fint.

Kanske att det var ett fint sätt att samexistera, i en naturlig nakenhet. Inte för att nakenheten känns särskilt onaturlig annars, men det blir ändå något annat när ett badkar är involverat. Äsch, nu känns det som att jag svamlar. Jag skulle bara säga att jag har badat badkar och att jag verkligen tyckte om det. Det var bara det. 

På andra sidan fyrtio

Det gick en lyckorusning genom mig precis, när jag stod och väntade på min vanliga latte, på mitt vanliga café där jag alltid startar dagarna. Det är onsdag morgon och vi har varit hemma från Frankrike i lite mer än ett halvt dygn.

Frankrike var fantastiskt. Vi spenderade tre dygn i Nice. Ett av de dygnen åt vi lunch i Antibes och eftermiddagsfikade i Cannes. Dag fyra hoppade vi på tåget till Marseille och två dagar senare drog vi vidare för de sista dygnen i Montpellier.

Jag vet förresten inte om fantastiskt är tillräckligt starkt för att beskriva resan, men jag hinner inte utveckla det mer än så just nu. Klockan är bara halv åtta, men jag ska öppna mitt bokmanus och spendera en timme på att starta redigeringen, sen ska jag switcha över till att läsa ikapp mailen och så småningom starta mötesdagen.

Det var det som gav mig lyckorusningen för en liten stund sen: att jag har Frankrike i ryggen, känner mig nyförälskad i min man, att jag ska börja redigeringen av boken, att jag har saknat mina kollegor, att det var fint att komma hem till barnet som klarat sig så bra den här veckan, att hösten har kommit till Stockholm. Jag är redo för allt det där.

Sista dagen som trettionågonting

Det är min sista dag som trettionågonting. För länge sedan satte jag som mål att ha skrivit en bok innan jag fyller fyrtio och det var på målsnöret, men jag föll inte. Igår satte jag min sista punkt i kärleksromanen. Nåja, den sista punkten innan redigeringen börjar.

Imorgonbitti ska vi först äta en födelsedagsfrukost med barnet och sedan drar vi till Frankrike. Jag ska inte skriva ett endaste ord på hela resan. Inte bok, inte blogg, inga mail, inga mötesanteckningar, inga todos, inga minnesnoteringar.

Det enda jag kommer skriva är sms till barnet, men det är det.

Hörs om en vecka!

Trodde att jag hade bestämt mig

Några gator från oss ligger ett litet bageri som specialiserar sig på tårtor och cupcakes. Vi var där häromdagen, barnet och jag. Beställde varsin kaffe och ett fat av de cupcakes som går att få som tårtor. Ägaren beskrev tårtorna under tiden, måttade och visade storlekar och mönster, föreslog smaker och kombinationer. 

Vi ska bjuda min familj på middag när vi kommer hem från Frankrike och jag hade tänkt avsluta middagen med en tarte tatin, men varken barnet eller jag tyckte att det var särskilt gott när jag provbakade häromveckan, och så kom jag att tänka på det där bageriet och hur jag alltid drömt om deras tårtor.

Vi bestämde oss för en fyra våningar hög red velvet. Det är ett jättekonstigt avslut på middagen, som i övrigt är franskinspirerad, men helt i linje med att det ska vara enkelt utan att kännas enkelt. 

Förrätten är knappt ens en rätt: cornichons med smetana och honung. Ett par skålar lättsaltade chips. En jäkla massa champagne. Varmrätten blir en boeuf bourguignon som kommer ha puttrat på spisen hela eftermiddagen innan gästerna kommer. Ett riktigt pangvin till förstås, men det behöver jag väl inte säga.

Och så en hög red velvet-tårta som avslut. Lite konstigt ändå? Fan också. Kan jag ens servera likör till den? Jag vill verkligen avsluta med likör. Kanske borde jag byta till chokladbottnar? Det är åtminstone mindre konstigt.

Det sista kapitlet

När slutet väl kommer till mig dundrar det in. Jag skriver frenetiskt två kvällar och en halv natt. Det är som om allting måste komma ut där och då. Nu skriver jag epilogen och till skillnad från slutet vill jag dra ut på det så länge som det går.

Jag tror att det är för att jag inte vill lämna karaktärerna. Är plötsligt inte på långa vägar redo att lägga dem bakom mig. Tur att det följer en redigering på det här sen, så att jag inte behöver, inte riktigt än.     

Kort och ärligt

Kom på mig själv med att bli lite sur igår när jag fick veta att någon annan fyller år i september. Det är ju för fan min födelsedagsmånad. 

Vilken trevlig personlighet jag har ändå.

Firandet, det stora och det lilla

Vi närmar oss min fyrtioårsdag. En vecka bort idag. Jag älskar att fylla år, antagligen eftersom jag älskar att fira. Det behöver inte vara stort, kanske är det till och med bäst när det är litet. Men att fylla fyrtio, det är fan stort.

Jag tänker på det varje dag. Vi ska hålla en liten, intim middag för mina bröder, svägerskor och föräldrar hemma hos oss. Jag tänkte fram en meny baserat på vad som är enkelt men inte känns enkelt och den blev förstås fransk, kanske eftersom allt vi pratar om hemma just nu är Frankrike.

(Det är inte sant, vi pratar också väldigt mycket om religionsvetenskap och om valet och att göra studieplaneringar och att köpa en soffa och teckna ett bredbandabonnemang och hur mycket är egentligen rimligt att hänga på studentpuben. Resten handlar om Frankrike.)

Min mans familj ska vi bjuda in till prinsesstårta och bubbel, eftersom det är en av mina bästa kombinationer när det kommer till att fira. Vi valde att slå isär firandet av två orsaker: 1) vi bor för litet för att samla alla hemma hos oss och jag valde ganska snabbt bort att abonnera en restaurang av det andra skälet, vilket leder oss till nummer 2) det är roligare att få fira två gånger samt även när man faktiskt hinner prata med alla.

Men det största firandet av de alla är förstås det som kommer pågå i en vecka och som min man har planerat i ett år: resan genom södra Frankrike. Jag vet inte mycket om den, mer än de glimtar som han har visat då och då. 

Är så fylld med förväntan att nästan ingenting annat ryms i mig.

Ännu en jäkla idé

Lyssnar på en bok medan jag viker tvätt på kvällen. En mening sägs, liksom i förbifarten, men min hjärna snappar upp meningen och spinner vidare. Måste pausa boken och låta tankarna löpa hela vägen medan tvätten viks färdigt. Konstaterar att ja, det skulle kunna vara en bokidé, men jag har redan en pågående och en på vänt, så jag stoppar undan bokidén tillsammans med tvätten.

När jag sover plockar hjärnan fram idén och när jag vaknar har den utvecklats ännu lite mer. Öppnar datorn och spottar ur mig en A4 med idén i grova skissartade drag. Lägger en påminnelse i min kalender den första mellandagen efter jul, skriver en notering om att läsa genom och kanske plocka upp tråden.

Bokidén?

Ni vet hur man, troende eller inte, någon gång trillar dit på en bön till Gud?

Kära Gud, om du bara får honom att bli kär i mig så lovar jag att göra vad som helst. Gode Gud, rädda livet på den jag älskar och jag står dig i evig tacksamhetsskuld. Snälla Gud, hjälp mig bara den här gången och jag är din för evigt.

Tänk om Gud dök upp en dag och bara: Nu är det dags, cash up. Jag besannade din bön och nu ska du betala tillbaka.

Kanske är Gud en slusk, kanske ber han dig göra helt sjuka saker, hur vet du ens att det är på riktigt, tänk om du har blivit galen?

Fan. Nu längtar jag till mellandagarna. 

Stopp och framåt

Jag har kört fast i skrivandet. Eller nej, eller jo. Jag håller på att bygga upp inför slutet, men nu när jag närmar mig känns inte slutet rätt. Jag tror inte att jag behöver skriva om särskilt mycket bakåt, bara hitta en ny väg framåt.

Jag är inte särskilt orolig, det kommer lösa sig. Jag kommer hitta rätt till sist. Kanske att planen att hinna redigera en vända innan Frankrike inte kommer hålla, men det gör inget. Kanske är det bara bra att ta en veckas paus innan jag börjar om från sida ett.