november 20, 2026

Det fjärde fyrtioårsfirandet

Vi skämtade om det i lördags, när min svärfamilj tog med oss till Pastis i gamla stan och bjöd på en liten fransk fest för att fira att jag fyllt fyrtio, att jag kommer vilja fira hela året. Jag älskar att fira, så de har inte fel.

Morgondagens fyrtioårsfirande, mitt fjärde, är det dock inte jag som ligger bakom. (Det var det inte bakom det tredje heller, det var en present, men min man säger att båda ändå räknas som firande.) Imorgon ska jag få min fyrtioårspresent av min familj, men jag har ingen aning om vad det innebär.

Vet bara att de har bokat tågbiljetter för oss till den lilla staden, att vi ska vara tjusigt klädda och kommer bli upphämtade när tåget rullar in på stationen. Har funderat hela veckan över vad dagen och kvällen kan tänkas innehålla, men också en hel del på vad jag ska ha på mig. I skrivande stund lutar det åt en snäv svart klänning, vadlång och med hög slits och långa ärmar, men det hinner fortfarande ändra sig.

För övrigt insåg jag precis att jag inte har haft något fyrtioårsfirande med mina väninnor. Tror att jag hinner med det innan året är slut om jag börjar planera omedelbums.

november 19, 2026

Nästan tre dagar utan

Kände redan på tåget på väg till Malmö att det inte bara var barnet jag skulle sakna. Vi skojade om det innan jag åkte, min man och jag, att nu kommer ingen av oss sova på två nätter. Det visade sig stämma ganska bra. Vi behöver varandra för att sova gott.

Men det är inte bara sömnen. Det är allt det lilla, enkla, det som bara sker. Alla miljarder gånger varje dag som han tar på mig; en lätt strykning över min rygg när han går förbi, varje morgon när jag borstar tänderna och han nyvaken och yrvaken smyger upp och kramar mig bakifrån, slumrar vidare med ansiktet mot min hals och krökt rygg. Hur han fångar in mig i en långsam vals fast vi egentligen lagar mat, hur han pussar mig på pannan när jag somnat före honom, hur han drar in mig i sin famn och håller om mig hårt, bara för att han kan.

Jag fick det igår, faktiskt allt av det. Det var fint. Jag hade saknat det.

november 18, 2026

Adjö, Malmö

God morgon från min andra förmiddag i Malmö. Den här förmiddagen ska jag inte lämna hotellrummet förrän det är dags att checka ut, ska riva av dubbla möten och sedan ta min väska och gå till centralstationen. 

Jag ber till gudar som jag inte tror på att tåget är i tid, dels eftersom jag längtar hem, dels eftersom jag saknar barnet. Inte för att det var länge sedan vi sågs (i lördags) utan för att den här staden bär på dåliga minnen. Det är inte stadens fel, det är en fin stad, jag ska inte skylla på den. Den är bara väldigt långt bort från alla jag älskar.

Iallafall. Han kommer till oss ikväll, barnet. Han skriver tenta imorgon och har bett om att få bli trycktestad på sina kunskaper. Inte för att han hinner göra så mycket åt det om kunskaperna inte sitter, men det var det bästa vi kunde göra med tanke på den här lilla jobbresan.

För övrigt ska vi äntligen äta ostkaka ikväll. Jag har längtat så länge, har haft det på menyn två gånger men behövt stryka. Jag köpte den redan förra veckan, ungefär tio minuter efter att barnet frågade om han fick komma över på middag och plugg senare i veckan.

november 17, 2026

Två dagar på vift

Vaknar i en hotellsäng. Drar bort gardinerna och säger god morgon till Malmö. Kliver i den svarta vadlånga kjolen som jag hängde på en galge igår, tillsammans med en stickad svart tröja. Kliver i mina höga, svarta stövlar.

Håret fönat och utslaget över axlarna, makeupen kanske en aning tyngre än vanligt, bara för att belysningen inte var den vanliga. Äter frukost i en halv evighet. Tillbaka på hotellrummet, sätter mig i en fåtölj och skriver det här.

Dagen kommer gå i ett, är fylld med många och långa möten. Längtar redan till kvällen, vill skapa den exakta replikan på gårdagskvällen: landa på hotellrummet, promenera på kullersten i ett eftermiddagsskymmande Malmö, en kaffe i handen, kika in i affärer som lockar, äta en ensam middag på saluhallen, ett glas vin, en bok som sällskap.

Promenera tillbaka till hotellet, lämna kappan på hotellrummet, ta datorn under armen istället. Ännu ett glas rött, dagens sista mail, renskriva mötesanteckningar. Skriva bok dagens sista timme. Vara i säng långt innan tjugotvå, läsa till sömnen river i ögonen. 

november 16, 2026

Fredag, lördag, söndag

Fredag. Outlook fungerar inte alls. Jobbar hemifrån, har mjuka tights och en stickad tröja som precis täcker rumpan, håret i en knut och ansiktet bara återfuktat. Tar långlunch och gör ärenden. River av två möten och sätter mig sedan i soffan med datorn i knät och två stora arbetsuppgifter. Avslutar arbetsveckan nittonfyrtio. Belönas med ett glas bubbel, caesarsallad med scampi och Ted Lasso fram till midnatt.

Lördag. Sover till nio, äter en långsam frukost, bäddar sängen, stryker kvällens kläder. Ut på soliga trottoarer, promenerar en timme, äter lunch. Säger att vi hinner skriva två timmar och försvinner in i varsin värld. Duschar evighetslänge, en drink på handfatskanten, lägger en makeup, blåser ut håret. Tunna svarta strumpbyxor, en vadlång svart klänning med slits baktill och långa ärmar, höga svarta stövlar. Champagne hos min svägerska, de skålar för mina första fyrtio år och lovar en fransk kväll. Ett bord av förrätter: sniglar, grodlår och paté. Confit de canard och tarte tatin. Rödvin, rödvin, rödvin. Somnar sent och lycklig.

Söndag. Vaknar innan min man, drar på en tunn tröja, hämtar en kopp kaffe, tillbaka ner i sängen. Läser ut boken som varit mitt sällskap under veckan, en julhistoria som var helt okej (God Jul, Agnes). Letar bland titlarna efter nästa bok, fastnar för Julens hemliga bibliotek. Går upp, drar på träningskläder, bäddar rent i sängen, går till gymmet, river av tjugo minuter på löpbandet och en halvtimme bland vikter och maskiner. Handlar på vägen hem. Städar och tvättar, lagar en lasagne och en minestronesoppa. Stryker kläder till måndagen, tisdagen och onsdagen och packar ner i en väska. Spenderar dagens sista timma i soffan, med datorn i knät, orden genom fingrarna, bilderna i hjärnan.

november 13, 2026

Champagne och sniglar och... sammet kanske?

Så kom ännu en fredag, ännu en helg. Vi ska fira att jag har fyllt fyrtio, för tredje gången. Nästa helg ska vi fira för fjärde gången. Men åter till denna helg, till detta firande. Det är min svärfamilj som har ordnat och jag vet inte mycket mer än att jag, min man och mitt barn ska infinna oss i gamla stan imorgonkväll.

Jag tror att det blir fördrink hemma hos min svägerska och sedan middag med franskt tema någonstans i deras kvarter. Jag inser nu i skrivande stund att jag inte har funderat ens en sekund på vad jag ska ha på mig. Antagligen borde jag sluta skriva och börja fundera.

Ja, så får det bli. Återkommer med rapport på måndag.

november 12, 2026

Ny dag, nya möten, nya middagar

Det var en mysig dag igår, både att spendera dagen vid matbordet i möte efter möte, men också att ha middagen med barnet att se fram emot. Jag fick dock ingen hjortfärstacos eller ostkaka, för min man kom hem med varsin rejäl bit ryggbiff och sa att barnet antagligen inte fått sig en stek på länge. Typiskt manligt beteende eller? Vi köpte glass till efterrätt istället, för vem fan kan trycka en köttbit och sen en ostkaka? Inte jag iallafall.

Hursomhelst. Den här dagen är inte så långt från gårdagen, men istället för att ha åtta möten vid matbordet innehåller den sex möten utspridda mellan kontoret, vår gemensamma coworking och mitt favoritcafé, för att sedan avrundas i en middag med väninnorna.

Har ingen aning om vad jag vill äta idag, men vet att jag vill börja med ett glas bubbel (och kanske en råraka med löjrom?) och sedan fortsätta med ett glas fylligt rödpang (och kanske något chokladigt?). Okej, kanske vet jag exakt vad jag vill äta idag.

november 11, 2026

Möten och ostkaka

Hej och god morgon. Det är tidig morgon och jag sitter skräddare i soffan, med datorn i knät. Ännu har jag pyjamasen på, men på en galge i bokhyllan hänger en svart stickad klänning och väntar. Jag ska jobba hemifrån idag, riva av åtta teamsmöten vid mitt matbord. 

Förhoppningsvis hinner jag ta mig ut en stund under lunchtimmen. Jag kan äta min linssoppa under trettonmötet. För en gångs skull har jag inte proppat in arbetsuppgifter att göra i de mycket korta och få mellanrummen mellan mina möten. Telefonen kommer ändå ringa, mailen läggas på hög. Det kommer finnas saker att göra.

Det allra sista som ligger i min kalender idag, mellan sjutton och nitton, heter Middag hos barnet. Han ska bjuda på hjortfärstacos och ostkaka. Det ser jag fram emot, både tacosen och ostkakan och att träffa barnet.

november 10, 2026

Siar lite bara

Om jag tillåts leka sierska för en kort stund så tror jag att barnet kommer bli någon slags religionprofessor när han blir stor. Han har alltid varit extremt fascinerad av grekisk mytologi och kan prata i en mindre evighet på ämnet.

Nu när han läser religionsvetenskap, som inte ligger särskilt långt från grundintresset kring mytologi, tänker jag att han nog kan ha hittat sin grej. Ännu fyller han inte en hel evighet när han väl sätter igång med snacket, men åtminstone en halv. 

Ge honom två år till så tror jag att vi kommer ha passerat över från att ha siktet inställt på en kandidatexamen till en master och sedan kanske lite forskning. Lovar att han kommer bli en professorsgubbe med yvigt hår och tweedkavaj.

november 09, 2026

Välkommen vecka fyrtiosex

Helgen blev precis som jag hoppades. Gick från kontoret till gamla stan i fredags, där barnet väntade. Två timmar och lika många glas bubbel senare kramades vi hej då och gick åt varsitt håll. Min man lagade mat när jag kom hem. Smörstekt gös, kokt potatis, riven pepparrot, handskalade räkor och skirat smör.

Somnade i soffan vid tjugotvå, väcktes av min man vid midnatt, somnade om i sängen fem minuter senare. Nio timmar efter det vaknade jag av mig själv, utvilad för första gången på länge. Hann dricka två koppar kaffe medan min man sov intill.

Vandrade på stan i en halv evighet. Köpte en kort, blommig kjol och ett par pyjamasbyxor i svart sammet med bred spetskant vid bensluten. Gick till NK och köpte nya påslakan i rutig flanell och tre sagolika julgransdekorationer på Newport.

Startade en chili på spisen och sjönk sen ner i soffan medan mörkret föll utanför fönsterna. Fotbad, ett glas bubbel och en bok. Nytt nagellack på alla tjugo naglar. Chili, bröd, gräddfil, rödpang. En bit mörk choklad efteråt.

Och så en söndag i träningskläder. Gick till gymmet, sprang tre kilometer, lyfte vikter. Duschade evighetslänge, skrubbade huden, återfuktade håret. Städade lägenheten ren, frostade av kylen och frysen, tvättade tomt i tvättkorgen. Min man lagade en fisksoppa och en kycklinggryta, den förstnämnda till söndagsmiddag och den senare till veckan.

Var i säng, en renbäddad sådan, innan tjugotvå. Sov inom några minuter. Vaknade till en måndag, till en ny vecka, med en aning mer energi i kroppen.

november 06, 2026

Att fylla på depåerna

En vän sätter ord på mina känslor så bra, säger att mina depåer är slut. Att de har tömts under året som gått, så varje gång det blir för mycket någonstans nu finns det liksom ingen energi kvar att ta av. Den gick åt till att hålla barnet uppe. Att hålla oss uppe.

Jag kände hur jag blev snällare mot mig själv direkt när hon sa det. Nu ska jag fundera på hur jag fyller mina depåer igen. Jag tror att det är genom att säga nej till mer arbete och att säga ja till att låta hjärnan pausa från att jobba, skriva och tänka ibland.

Kanske gör jag det bäst genom att lyssna lika mycket på mage, hjärta och hjärna. Just nu säger alla tre att de vill gå på AW med barnet redan idag (paus för att skriva till barnet) och att jag vill äta en lång vinlunch på stan imorgon och kanske köpa saker till vårt hem (ny paus för att skriva till min man) och spendera lördagskvällen under en filt i soffan med en bok (paus för ännu ett textmeddelande till min man).

Nu skrev barnet att han gärna ses på AW ikväll. Samma ställe som sist? frågade han. Tänk att vi har ett stammisställe. Fan vad fint ändå.

november 05, 2026

Känslorna och tröttheten

Jag har en trötthet i kroppen och huvudet. Jag tror att tröttheten i kroppen kommer från mina minskade träningspass och steg. Den är van vid att arbeta hårdare och den plötsliga nedskärningen gör den långsam.

Tröttheten i huvudet tror jag kommer från året som varit. Jag har jobbat intensivt de senaste månaderna. Varje kväll och varje helg. Jag har jobbat hårdare och mer under andra, längre perioder i mitt liv, men aldrig har jag varit så trött eller känslig som nu.

Jag gråter ett par gånger i veckan över mängden arbete, men jag tror att jag kanske egentligen gråter över året som har varit. Över alla gånger som jag har varit stark inför barnet, stark för barnet. Nu ser han mig inte varje dag, så nu kan känslorna komma ut. Nu mår han bra. Nu kan jag slappna av.

november 04, 2026

Om vem jag skriver för

Jag har funderat mycket på för vems skull jag skriver. Om den första boken blir refuserad och sedan även boken som jag skriver på nu, ska jag ändå fortsätta skriva? Jag tror att svaret är ja. Jag har upptäckt att det är ett tillfredsställande arbete, att skriva romance.

Som imorse, smög upp vid halv sju, kokade en kopp te, tände ljus och sjönk ner i soffan, skrev bort en timme innan arbetsdagen behövde starta. Eller timmen efter att arbetsdagen avslutats, när jag stannar till på ett café på vägen hem, beställer en kaffe och skriver. På kvällen, när alla dagens måsten är borta. När jag tänder stearinljusen, kanske häller upp ett glas vin och hittar ett par praliner och sjunker ner i soffan med datorn och texten.

Jag tror inte att jag skriver för att bli utgiven. Jag tror att jag skriver för att jag mår bra av att ha alla de här små romantiska scenerna i mitt huvud, att fundera över dem under dagarna, att låta dem hitta ut genom fingrarna. Det får mig att må bra.

november 03, 2026

Tiden, tiden, tiden

Jag har behövt göra en omprioritering i mitt liv. Sedan jag tog över HSEQ och fick för mig att börja skriva romance ryms inte längre allt det där som jag brukade göra om dagarna. Jag hinner inte arbeta heltid (och lite till) och skriva varje dag samtidigt som jag ska 

träna fyra, fem dagar i veckan
gå tiotusen steg varje dag
laga mat som är både hälsosam och god
upprätthålla någon slags romantik i min relation
umgås med barnet ett par gånger i veckan
träffa vänner åtminstone någon gång ibland
ha ett rent och vackert hem

Så jag gjorde som ovan, radade upp och strök det som kändes minst viktigt. Nu behöver jag inte längre ha gått tiotusen steg innan jag får gå och lägga mig och det räcker om träningspassen är två, tre i veckan.

Plus att jag även har fått rekrytera in en intern resurs som hädanefter kommer att hjälpa mig med fotarbetet i HSEQ-frågorna. Det kommer nog, antagligen, förhoppningsvis, ge tillbaka de flesta av mina kvällar. Det ser jag fram emot.

november 02, 2026

Nästa nivå av att umgås

Mitt barn berättade häromdagen att han behövde köpa en tvättkorg och lite smågrejer till sitt hem och frågade hur jag kände för en lördagsplan innehållandes shopping och lunch. Jag svarade att jag kände varma känslor inför förslaget.

Mötte honom på Drottninggatan vid tolv. Gick på Åhléns, HM Home och Systrarna Grene och fortsatte sedan till gamla stan för lunch. Han åt en pizza, jag en fisksoppa. Köpte kaffe att dricka på vägen tillbaka till TC, där vi kramades hej då och han hoppade på pendeln och jag promenerade Drottninggatan upp och hem.

Jag tror att vi har låst upp nästa nivå av att umgås.

oktober 31, 2026

Det allra sista av oktober

Jag går runt och myser hela dagarna. När jag vaknar i min egen säng, med min man tätt intill, varm och tung i sömnen. När jag dricker den första kaffekoppen fortfarande i sängen och sedan går upp och hämtar en till. 

När jag skriver bort dagens första timme och äter frukost på mitt café. När jag sitter i möten i mina vanliga små mötesrum, av att prata med samma gamla människor. När jag promenerar på höstkyliga trottoarer, himlen är blå, luften hög och löven virvlar runt fötterna. 

När barnet steker pannkakor och jag sitter vid hans höga barbord. När han visar bilder på hur han ska klä ut sig på studentpubens halloweenfest. När jag kommer hem och mörkret har fallit och ljusslingan på balkongen tänts. 

När jag häller upp ett glas rödvin och tänder alla stearinljus. När jag kryper ner i soffan med vinet, en bok och två små chokladpraliner. När helgen kommer och dagarna är långa och tomma och bara våra.

oktober 30, 2026

Ett kärt återseende

"Allt är ditt fel", säger barnet när jag kliver in i hans lilla lägenhet.
Jag stannar upp mitt i rörelsen, med kappan halvvägs ner över armarna.
"Hur kan något vara mitt fel, jag har inte ens träffat dig på flera dagar?" frågar jag. 
"Precis allt", säger han. "Visste du att man får praktiskt taget allt från modern? Trosuppfattning, politisk läggning, värderingar, allt som formar en på djupet." 
Jag flinar och mina lemmar kommer ihåg hur de ska samarbeta för att dra av kappan.
"Fan vilken tur", säger jag.
Han flinar tillbaka.
"Helvete, ja." 

Antagligen har han fått alla svordomar från mig också.

oktober 29, 2026

Spöken, sömn och ansvarsdelegeringar

Överlevde både Norrlands björnar, spöken och flygresan hem, tack och lov. Fick kliva rakt in i min mans famn, precis som jag hoppades på. Fick sedan även veckans bästa sömn. Min man också, enligt egen utsago. Det är fint att vi behöver varandra för att sova bra.

Ikväll ska han dock på spelning med sina bandkompisar så han har delegerat ansvaret för att ge mig middag till barnet, som har accepterat delegeringen och lovat att utfodra mig med ärtsoppa och pannkakor.

oktober 28, 2026

Kyrkstadsdygnet

Jag överlevde björnarna, men så fick vi också veta vid incheckningen att det var spöken som vi skulle oroa oss för. Jag har spenderat det senaste dygnet i en gammal kyrkstad från 1700-talet, som påstås vara hemsökt. Överlevde dock spökena också, för har sovit som en prinsessa trots den mycket kusliga omgivningen.

Nu sitter jag på flygplatsen och väntar på att få boarda mitt plan. Det har varit fyra bra dagar, men jag är redo att åka hem. Längtar efter att kliva in i min mans famn. Att somna med kinden mot hans bröst, att vakna av att hans arm låser fast mig när alarmet ringer, att snooza så länge det går, känna hans hud mot min.

oktober 27, 2026

Om att ha ätit på sig för björnarna

Hej och god morgon, fortfarande från Norrland. Jag har ätit frukost i trehundra år, för andra morgonen i rad. Jag kommer antagligen komma hem två kilo lyckligare. Fast å andra sidan ryktas det om att civilisationen upphör här och nu, så det är kanske en bra sak att jag har ätit på mig. 

Idag drar vi nämligen vidare, regionchefen och jag. Vi har precis slagit ihop två regioner till en och nu behöver hon bygga en ny organisation. Hon har bett om min hjälp och idag fortsätter vi uppåt för en dygnslång konferens tillsammans med hennes admin, teamledare och servicechefer.

Jag är här i egenskap av processägare för hur vi arbetar administrativt. Vi är en decentraliserad organisation, så även om jag har processägarskapet äger hon hur hon ska organisera sig och kanske är det därför jag blir lite extra varm i hjärtat när de ber om hjälp. Då är det värt att spendera ett dygn i djupaste Norrland, även om det innebär att vara lite smått rädd för att bli uppäten av en björn.