Klockan är aldrig innan tjugoett när vi äter middag nuförtiden. Jag har börjat tända stearinljuset som står i sin mässingsljusstake på matbordet sent på kvällarna. Vi äter nästan alltid lunch ute någonstans.
Vi vaknar aldrig innan nio. Lämnar aldrig sängen före tio, inte för annat än att hämta kaffe. Jag vet aldrig riktigt vilken dag det är, tror att det är lördag hela tiden. Det känns som att sommaren har pågått för alltid.
Torsdag. Svart kjol och vit luftig skjorta. Väderprognosen fortsätter lova regn, men det faller aldrig något. Vi tar oss ut vid elva. Min man har gjort en lista i google maps med sjuttioelva stopp, samtliga second hand-butiker.
Åker till söder, promenerar genom små affärer, äter lunch på Mormors dumplings. Beställer in ett fat wok och en skål dumplings och delar broderligt på små assietter. Fortsätter vandra i butiker, pausar för mjukglass på Pärlans, väljer violkolasås och lakritsgranulat.
Min man konstaterar att han vill ha champagne, vi handlar det och rödpang och varsin köttbit, promenerar hem, kliver genom dörren prick sju timmar efter att vi gick ut genom den. Han klyftar potatis, gör en tomatsallad, vispar ihop en bea, steker köttet.
Jag sitter i soffan med barnet på skype. Han vill gå genom allt som han behöver när han flyttar hemifrån. Han lägger allting i en varukorg på Ikea och trycker på köp med ett darrigt andetag. Jag tar emot ett glas champagne och suckar med samma darr på rösten.
I telefonens bildarkiv kan man klicka på personerna som oftast fastnar på bild och så får man upp alla bilder på den personen. Häromdagen klickade jag på bilden på barnet och sedan fastnade jag, bläddrandes mellan bilderna på honom från åren som gått.
Det är mest bilder tagna i stunden, sekunder som förevigats från dagar där livet pågår. Man ser i hans ögon att han är lycklig. Jag inser det när jag tittar på bilderna av honom, att det finns en lycka i ögonen, i leendet, i den avslappande kroppen.
Jag slår så ofta på mig själv mentalt för att jag inte varit mer, inte varit bättre som förälder, men så tittar jag på de där bilderna och jag vet inte, kanske har jag varit tillräcklig ändå.
Väderprognosen sa att det skulle regna hela dagen, men det var bara lur. Det grå täcket på himlen brast, släppte fram knalligt blått, vitt och gult. Solen puttade upp temperaturen till tjugofem. Spenderar första halvan av dagen klädd för träning i sportstrumpor, cykelbyxor och t-shirt, andra halvan i en kort klänning.
Läser och lyssnar på Tretton av Steve Cavanagh och det är så bra att det är svårt att slita sig. Fortsätter rensa i skåpen, tar vid där vi blev klara igår. I hallen står fyra nya kartonger att lämna till Myrorna. Släpar oss fram till tiotusen steg på trottoarer som dallrar i sommarvärme. Häller upp ett glas rosévin, tar fram lax från frysen, skriver det här.
Barnet har varit hemma idag. Vi har rensat bland hans prylar, gått till återvinningen med nittio procent och packat ner resten i flyttkartonger. Nu har vi bara alla hans böcker kvar men det får vänta till en annan dag, för det är många böcker och de kommer göra ont att skiljas från.
Vi hade även en lektion i vikten av att byta handdukar och bädda rent i sängen ofta, minst en gång i veckan. En kille - samt även hans säng - som luktar illa är en deal breaker, han faller bort direkt. Tack för lektionen, sa min son helt oironiskt när jag hade raljerat färdigt.
Barnets studentlägenhet hyrs möblerad, men huset är nybyggt och han är den första att bo i lägenheten. Jag var inte helt beredd på hans intresse för hur lägenheten ska se ut, men det skickas bilder och det planeras och det pratas.
En dag när han kastade långa blickar mot vår fina olivolja, som står på en marmorbricka tillsammans med salt- och pepparkvarn och redskapskrus från Le Creuset, frågade jag om han vill ha en sån uppsättning som inflyttningspresent och låt oss säga så här: jag var inte beredd på att se mitt barn lysa upp så över tanken på köksprylar.
Men så var det och nu har jag precis klickat hem redskapskruset i färgen chambray, men vet inte om jag ska köpa salt och pepparkvarn i blanksvart från Le Creuset eller om jag ska köpa de i klarblått från Zassenhaus. Hans lilla lägenhet går i svart, vitt, grått, gult och blått.
Antar att barnet får bestämma, att det får bli min tur att skicka bilder och frågor till honom. Ändå himla fin grej, det får man medge.
Vi är hemma igen. Min hud är biten av insekter, jag har små röda knoppar här och var. Min man åkte vidare till den lilla staden tillsammans med sin mamma imorse. Han har längtat ut i svampskogen. Jag har tvättat, handlat och hämtat paket, ätit frukost och läst ut en bok i solskenet, tränat och duschat.
Nu skrev han precis att han är på väg hem och att han har kantareller med sig. Jag har förberett så att de kan försvinna ner i en stuvning och sedan ovanpå ett surdegsbröd. En flaska rödvin luftas på köksbänken, håret torkar över min tunna skjorta. Ingen behå, linneshorts och bara fötter.
Ikväll går färjan hem igen. Vi har haft fyra fina dagar. Vi har fortfarande mycket tid kvar, behöver inte börja stänga huset förrän sent i eftermiddag. Middagen blir på en restaurang på båten och kvällens sista drink kommer fortfarande blicka över solnedgången, men över ett hav istället för en liten sjö.
Första semesterveckan har kommit och gått. Snart, åtminstone. Tre veckor till väntar, två av dem hemma i Stockholm och sedan åker vi till Gdansk. Men först ska vi göra klart vår sista dag här, i himlen på jorden.
Jag ligger i hängmattan och kan inte läsa, utsikten över sjön är för slående, det går inte att slita blicken. Min man metar från båten, har slagit ankar tio meter bortom vår strandkant. Han bakade en chokladtårta tidigare idag, vi ska äta den med vaniljglass ikväll.
Varje dag blir jag avsläppt vid grusvägens början, springer de fem kilometerna till huset. Passerar öppna ängar, små knubbiga hus och hästar i hagar. Varje dag dricker vi Pimm’s medan vi lagar mat. Sitter på stentrappan och tvättar potatis.
En regnig dag åker vi och tittar på ett slott. När vi kommer hem går åskan över sjön. Sitter på verandan och lyssnar på regnet som smattrar mot taket. Äter långsamt ur den stora asken med färsk lakrits som tillverkats på byn.
En av de saker som jag längtade efter mest innan vi åkte hit var att sitta i bastun med en inpackning i håret och en öl i handen. Det är bara här som jag dricker öl, bara här som det är gott. Det krävs en bastu för det.
Det är väldigt primitivt här. Vi tvättar oss i bastun. Skopar upp stora baljor med vatten och sköljer oss med. Jag väger upp det med dyrt schampo och fina tvålar. Jag känner mig aldrig så ren som efter att ha bastat och sedan tvättat mig i värmen medan bastudörren står öppen, släpper in suckar av ljummen sommarkväll.
Att tvätta sig ren efter en dag i sjön och i skogen, att dra på tights och stickad tröja, låta håret självtorka i den sena sommarluften, att stå vid grillen och se solen gå ner bakom trädtopparna på andra sidan sjön, det finns ingenting som slår det.
Hängmattan svajar långsamt i brisen från sjön. Den är tom, bara mina solglasögon och en bok som lämnats kvar medan jag sitter i skuggan och skriver det här. Det är tjugofyra grader och min hud är bar.
Jag har baddräkt under shortsen, hade en tunn skjorta över förut men nu ligger den över verandaräcket. Vi hann inte basta igår och jag längtar till kvällen. Till att basta, tända grillen, dricka rödvin ur de små knubbig glasen som symboliserar känslan av att vara här.
Tidigt imorse klev vi på båten till Finland. Gick direkt till restaurangen, den med havsutsikt och inga barn, och slog oss ner för champagnefrukost. Jag mutade min man med bubbel till frukosten, för han kan verkligen inte förstå varför vi väljer att åka båt i tio timmar istället för att flyga i en timme.
Det här är en resa som han har gjort två gånger om året under hela sin barndom. Han ser inte de här timmarna som en del av semestern, för honom är det bara en transportsträcka, att ta sig från punkt a till punkt b.
För mig däremot, för mig är det en hel dag av att äta gott, att sitta på soldäck och titta på fantastiska villor längs skärgårdarna, oceaner av tid att läsa. Det är semesterns första dag och jag är hundra procent på väg ner i varv.
Vaknar till första semesterdagen med halsont och huvudvärk. Är det inte väldigt typiskt, att det blir så? Jag har en lista med saker att bocka av idag. Jag tror att jag ska lägga in en middagslur på listan.
Det ska regna idag och det passar mig. Vi ska tvätta, frosta ur kyl och frys för man kan nästan inte stänga frysen nu, vi ska köpa solskyddsfaktor, cigarrer och tvål, schampo och hårinpackning.
Dricka te och äta glass och vila och sova och läsa är punkter som jag precis skrev in i listan. Bli frisk kanske också får bli en aktivitet.
Det är min sista arbetsdag innan semestern. Fyra lediga veckor väntar. Jag har svarat på alla mail, haft dagens enda möte, checkat av alla punkter på min aktivitetslista utom två: skriv autosvar på mailen och lägg in semesterhänvisning på telefonen.
Jag skriver det här, kikar i kalendern hur det ser ut när jag kommer tillbaka i augusti (väldigt fullt, tittade snabbt bort igen) och funderar på om jag borde boka massage innan vi åker till Finland. Jag har två listor som jag skulle kunna jobba vidare på: en packlista och en lista över saker som vi behöver göra innan vi åker.
Om en timme ska jag möta min man vid vårt sommarhängställe: solbänkarna på den avstängda motorvägspåfarten intill Rörstrandsgatan. Vi ska poppa en flaska champagne och fira att vi har fyra lediga veckor tillsammans.
Han ringer tidigt på torsdagen. Jag hör leendet i hans röst när han berättar att han kom in på universitetet. Han ska bli landskapsarkitekt, barnet. Den sista helgen i augusti flyttar han till Malmö. Hans lycka träffar mig som en pil, sprider sig in i mig.
Jag börjar inte gråta förrän jag hör hans pappas förvåning i bakgrunden. Har du fått beskedet? säger han och jag frågar barnet om han ringde mig först, innan han ens berättade för sin pappa som var i rummet intill. Det är klart, säger han och det är först då som mitt hjärta spricker. Men det bultar fortfarande, varmt och lyckligt, bara lite naggat av en saknad som kanske aldrig helt kommer gå över.
Men det gör ingenting, det är min känsla att bära, det enda han ska känna är lycka och stolthet. Han gjorde det, han klarade det, nu är framtiden hans.
Igår spontanbokade vi vår första semestervecka. Min svärmor är i huset i Finland och jag föreslog att vi skulle åka dit. Lockade med bastu, sjöbad och grillade middagar varje kväll. Långa dagar i hängmattan, varva böcker med skogspromenader, åka på utflykter på slingrande landsvägar, upptäcka små byar, butiker och caféer.
Det krävdes inte särskilt mycket för att övertala min man och min svärmor gjorde ett glädjetjut rakt ut när han ringde henne. Det är något speciellt med huset i Finland, något med sjön och träden och hur min kropp varvar ner vid första andetaget skogsluft.
Idag ska vi åka till Uppsala efter jobbet, möta barnet vid tågstationen och hitta en uteservering att äta middag på. Det var två veckor sedan vi såg honom sist och den intensiva smärtan efter att han tog studenten och drog till sin pappas stad för att jobba i åtta veckor, den har passerat över i en stillsam värk.
Jag vänjer mig långsamt vid att inte ha honom där, att inte se honom varje dag. Imorgon kommer antagningsbeskedet till universitetet och då vet vi om jag behöver vänja mig för alltid. Det känns så konstigt att det är vad jag hoppas på. Men det är ett hopp för hans skull, för att det här är vad han vill.
Jag startade dagen på en uteservering. Jag går förbi den varje morgon, små runda bord och stolar placerade i fransk sittning. Idag slog jag mig ner, beställde en cappuccino och croissant och lyssnade på ljudbok tjugo minuter innan arbetsdagen började.
Lät datorn vara kvar i väskan, för det fanns ingen som behövde något från mig. Klev in på kontoret klockan nio och startade arbetsdagen utan att känna mig stressad. Det är en känsla jag kan tänka mig att bli van vid, en känsla som inte skaver någonstans.
Det gäller även för känslan när jag kom hem från jobbet igår: mötte min man i köket vid sjutton, hällde upp ett glas rödvin och konstaterade att ingen av oss orkade laga mat. Kom att tänka på den lilla bistron på söder som kör musselmåndag. En timme senare satt vi vid ett bord för två och väntade på middagen.
Jag saknar barnet, det gör jag verkligen, men det är ett nytt slags liv som väntar, ett som innehåller mycket mindre koordinering. Ett liv för två vuxna.
Söndagskväll. Jag kokar pasta till såsen som blev över från middagen, låter det bli måndagens lunch. SVT står på i bakgrunden och rapporterar direkt från Frankrike, visar att det finns hopp om framtiden.
Stryker två kjolar, en stickad tröja, en jeansskjorta och en klänning. Hänger alltsammans att vänta på sin tur i bokhyllan och har därmed kläder till tre dagar klara och kan sova en kvart längre varje morgon.
Måndag. Går till kontoret. Vi är bara tre personer, alla andra har semester. När klockan slår tolv och jag skriver det här har jag fått nio mail, ett samtal och haft noll möten. Har istället hunnit diska kakburkarna, fluffat kuddar och prokrastinerat en process.
Nu ska jag gå och träna, hej.
