Pannorna, grytorna och kastrullerna

Vi håller på att byta ut våra stekpannor, kastruller och grytor. Vi säger att det är för att barnet, som planerar att flytta hemifrån till hösten, ska få ärva de vi har idag men egentligen är det bara en dålig ursäkt för att få köpa nya i koppar.

I fredags kom vårt senaste tillskott: en stor koppargryta. Ser framför mig hur jag ska laga bouillabaisse i den, låta den puttra länge över gaslågan och bara vara vacker.

Allting började med att mjölkskummaren i vår nespressomaskin gav upp, så jag köpte mig en liten kopparkastrull att värma mjölken i istället. Kastrullen är så vacker att den nästan alltid står på spisen, bara för att det är omöjligt att inte bli glad när man ser den.

Därefter köpte vi en traktörpanna i koppar och hela förra veckan - vår första vecka med kopparpannan - åt vi bara pannor. Fläskfilépanna, kycklingpanna, skaldjurspanna, pyttipanna. Var lycklig varje gång jag lagade mat.

Härnäst, men utan brådska, är en större kopparkastrull samt en mindre koppargryta. Blir alldeles lycklig när jag tänker på det, men kanske allra mest för att det är kärl jag vill ha resten av livet. Få saker gör mig så glad som att köpa något till resten av livet.

Hänt på jobbet

Jag har en ny medarbetare i mitt team. Hon jobbar på vår kundservice i den lilla staden, är inne på sin tredje månad nu. En mycket smart och kompetent ung kvinna, har verkligen huvudet med sig. 

I fredags när vi pratade avslutade jag med att påminna henne om att äta en mazarin innan dagen var slut, eftersom det var mazarinens dag, men hon kallade det för tantfika och därifrån kom vi in på min enorma förkärlek till tantgodis. Fnissade sedan länge åt svaret jag fick kastat mot mig: nu förstörde du allt! Jag har sagt till alla mina vänner att min nya chef är cool och ungdomlig och nu får jag höra detta! Vem är du ens?!

Hon är tjugotre. Jag är trettionio. Okej att jag fyller fyrtio i år, men ändå. Är det verkligen rimligt att det är en grej att man inte är en tant när man är trettionio? När jag var tjugo var fyrtio rätt gammalt, men jag trodde att det hade förändrats? Att fyrtio var det nya trettio? Att jag var ung, inte bara ungdomlig? Äh vad fan.

Gick för övrigt raka vägen från samtalet med den unga medarbetaren in i medarbetarsamtal med en annan medarbetare som hade med sig en muta till samtalet: mazarin från Mellqvist, aka väldens bästa mazarin. Uppskattade att bli mutad. Uppskattade också stunden med mazarinen och fyrtionioåringen som kom med den.

En bra grej på gång

Igår fick min man en ny gitarr. Eller "fick", det var ju också en beskrivning. Han har köpt den själv men har behövt vänta ganska länge på den. Igår levererades den äntligen. Jag frågade sent på kvällen vad han vill göra i helgen och han sneglade med lidelse på sin nya gitarr.

Beviljade honom fri gitarrtid med förbehållet att jag önskar date night på lördagskvällen. En "spela hur mycket du vill men titta endast på mig på lördag mellan nitton och tjugotre"-överenskommelse, skulle man kunna säga.

Jag ser fram emot att lägga händerna på den avslutande boken i trilogin ”Once upon a broken heart” under tiden. Kan även tänka mig ett glas vin, kanske lite choklad, somna tidigt, sova länge, en promenad, en bättre lunch, kanske ett träningspass, en evighetslång förberedelse inklusive bubbel inför daten. Mmm. Tror att vi har en bra grej på gång här.

Stoltheten/lyckan

Jag är på väg ut genom dörren när barnet ropar från köksbordet. Han har just slagit upp datorn för att starta sin dag och i mailen väntar ett erbjudande om sommarjobb. Han ropar det ut i hallen och jag tjuter till, kommer tillbaka in igen.

Han blir så glad, skiner upp och blir så ivrig när han ska läsa att han snubblar över informationen. Vi skrattar och kramas och säger stopp stopp, en sak i taget och sen läser vi tillsammans. I sommar ska han vara entrévärd på gröna lund.

Han har sökt några sommarkurser på universitetet också, för att samla ihop de åtta poäng han saknar för att ha rätt till CSN igen. Jag frågar om han klarar att kombinera studier och jobb under sommaren och han nickar. Inga problem mamma, säger han, inga problem.

En måndagsmiddag bara

Stannar till på ett bageri på väg hem från kontoret, promenerar vidare hemåt med ett levain under armen. Kommer hem, byter om till pyjamas, gör mig en kopp kaffe. Kysser min man adjö när han går till gymmet, vinkar hej då till barnet som går på kvällsföreläsning.

Startar en löksoppa, har testat mig fram till det perfekta receptet, ljudbok i öronen under tiden, ramlösa i ett tumblerglas, klirrande isbitar. Hacka, röra, reducera, koka. Slår upp löksoppan i skålar, täcker med bröd och gruyere, gratinerar i exakt sju minuter. 

Smörar båda sidorna av ett gäng levainskivor, täcker hälften med rökt skinka, dijonsenap och riven gruyere. Slår ihop och låter dem gå varma i våffeljärnet. Serverar varsin skål löksoppa med en halva croque monsieur. Det är en vanlig måndag men min man tittar på mig, säger att middagen kräver sitt pangvin från Frankrike och vem är jag att säga emot.

Den förhatliga pollensäsongen

Vaknar till en tjock hals som gör ont när jag sväljer, för säkert tionde gången den här vårvintern. Ändå har det dröjt tills nu innan polletten trillat ner: pollen. Jag mår så här varje år i mars, trots det blir jag alltid lika förvånad varje gång mars kommer och jag efter veckor av att till och från må visset kommer på att pollensäsongen har startat.

Klickar hem min supermedicin - Dymista nässpray - med expressleverans och håller tummarna för att den kommer snabbt och fungerar lika bra som tidigare år, det vill säga gör underverk. Tittar under tiden på mina kvistar med små gröna knoppar som står i sina vaser och tänker att de inte var mitt smartaste drag.

Tar emot våren

Beställer en matta till hemmakontoret. När den levereras känns den mer som vardagsrum än kontor, byter plats på den och mattan under soffbordet, får två rum med helt ny karaktär, skapar varsitt lyft i de båda rummen.

Köper kvistar med små gröna knoppar och ställer i två vaser, en intill skivspelaren och en i serveringsgången. Trär ett nytt överdrag på den ena soffkudden, går från vintermotiv till våriga ränder. Placerar en vas med tulpaner på matbordet.

Bär samma jeans på lördagen och söndagen, parar dem med en ljusblå tröja den ena dagen och en ljusrosa den andra. Promenerar i solsken, har premiär för solglasögon och ullblazer, visserligen också en halsduk virad om halsen och händerna gömda i tröjärmarna, men det räknas ändå. Det räknas som vår ändå. 

Fredag 15:52

Absolut, det ska vi kika på, vill du snälla maila mig så lovar jag att du har ett svar väntandes när du är åter måndag morgon, jag behöver ändå ha kvalitetstid med mailen en timme på söndag och just nu vill jag bara packa ihop och promenera hem, byta om till träningskläder och gå till gymmet, springa en halvtimme och sen lyfta tungt, duscha och basta och byta om till det mjukaste garderoben har, komma hem och öppna en flaska vin, laga mat ihop med min man och sen sjunka ner i soffan med en bok. Går det bra? Toppen, tack, vi hörs snart igen, trevlig helg.

Fåfänga/livslång dröm

En vecka med min uppgraderade förlovningsring på ringfingret och med den gamla diamanten i en glimrande guldkedja runt i halsen. Jag kommer hela tiden på mig själv med att fastna med blicken på mitt vänstra ringfinger och med ett lyckligt fladder i bröstkorgen.

Jag har alltid drömt om att bära ett diamanthalsband till vardags. Ibland synligt, ibland bara som en aning under en stickad halsringning. Trots mina trettionio år i livet har jag aldrig burit något annat än bättre eller sämre bijouterier runt halsen. Det känns fint att äntra mitt fyrtionde år med en livslång dröm vilandes i halsgropen.

De nya traditionerna fick vänta

Det blev inte alls någon middag med mina föräldrar igår, min mamma hade åkt på rövarförkylningen som verkar gå just nu och behövde hålla sig nerbäddad. Bokade om middagen till nästa gång jag är i den lilla staden och tog femtåget hem.

Kom hem till dukat bord och middagen på bordet. Bytte kjolen och strumpbyxorna mot pyjamasbyxor, spetsbehån mot en variant i mjuk siden, behöll bara den fint stickade tröjan. Åt middag, pratade med männen i mitt liv, vinkade sedan adjö när de gick till gymmet och sjönk ner i soffan med min bok. Också en tiopoängare till kväll.

Skapar nya traditioner

Jag är på väg till den lilla staden, ska hålla medarbetarsamtal med två av mina medarbetare. Den här gången smiter jag inte in och ut ur den lilla staden, utan har aviserat mitt besök till mina föräldrar och ska träffa dem på middag när arbetsdagen är slut.

Jag tror att jag ska försöka skapa en liten tradition av det, att stanna kvar i den lilla staden några timmar efter arbetstid och träffa mina föräldrar och bröder, innan tåget tar mig hem igen. Jag vet egentligen inte varför jag knappt gjort det innan, det finns inga ursäkter, bara vardagar som alltid har en aning stress, antar jag.

Men nu så, från och med nu.

Den perfekta söndagen

Putsar upp bootsen som jag har varvat med under vintern. Ställer in dem i garderoben, tar istället fram mina två par loafers med hög sula. Putsar tills de blänker och ställer sen in dem i skohyllan i hallen. Behåller mina höga stövlar framme tills mars når sitt slut.

Hänger ut pälsen på vädring en timme eller så, innan den får flytta in i en klädpåse och sen vidare in i garderoben. Tar fram min ullblazer, för att låta den och min svarta långa kappa följa med in i den tidiga våren. Om ännu några fler veckor får trenchcoaten och mina lågsulade loafers komma fram.

Och det bästa av allt: någon gång mellan förmiddagens handling och eftermiddagens promenad började trottoarerna sopas.

Den perfekta lördagen

Sover länge, äter långfrukost med äggröra på rostat bröd, clementiner och kaffe. CNN i bakgrunden som rapporterar om världens galenskaper, läser nyheter på varsin skärm, pratar över bordet.

Promenerar ut på snöfria trottoarer, hör droppandet från taken när den sista snön smälter. Har gjort en byteshandel med min man: han bestämmer affärer, jag bestämmer lunch. Tittar på gitarrer i en halv evighet, belönas med bubbel till lunchen, tar kaffet på vägen.

Kommer hem och kryper ner under en filt i soffan, somnar med kinden mot hans bröst. Vaknar en timme senare, akut godissugen. Täcker botten på en godispåse på vår närmaste Hemköp, börjar äta redan på vägen hem, det är alldeles färskt, en smakexplosion på min tunga. En timme till på soffan, godis och bok.

Korkar upp en flaska rödpang, skalar av behå och strumpbyxor, behåller bara trosor, klänning och tofflor. Jag rullar köttbullar, han pressar gurka och rör lingon, kokar potatis och gör sås. Dricker upp vinflaskan under tiden, låter händerna vandra, sätter stämningen för resten av kvällen, ingjuter löften om vad som ska komma.

Livets vackraste uppgradering

I min halsgrop vilar diamanten från min förlovningsring. När den träddes på mitt finger för tolv år sedan hade en ny era precis inträtt, den när förlovningsringarna skulle vara solitärringar. Länge kändes min halva carat perfekt, men så började stenarna i min omgivning blir allt större och ett bra tag nu har jag sneglat drömmande på de stora diamanterna på andra kvinnors ringfingrar.

I julas fick min bästis en ring på fingret. Nästan en hel carat, fantastiskt vacker. När vi sågs över en brunch tog jag en bild och skickade till min man, skrev att hennes sten var dubbelt så stor som min, använde massor med utropstecken. Så kan vi inte ha det, svarade han.

Redan samma dag gick vi in till vår lokala juvelerare, gick därifrån med en idé och ett prisförslag. Nu sitter den på mitt finger, fortfarande samma förlovningsring, men med en ny fattning och en carat stor diamant. I en tunn guldkedja, bara några centimeter från mitt hjärta, vilar diamanten som från början satt i min förlovningsring.

Vi överlevde vintern

Välkomna till denna torsdag och vårens första dag. Åtminstone för oss som bor i Stockholm. Ja, det ligger fortfarande ett lager snö på marken, men det ska bli sex grader idag och där ska dagstemperaturen ligga nu hela väderprognosen ut. 

Eller förlåt, temperaturen ska ligga på minst sex grader hela väderprognosen ut, det finns till och med dagar med sju, åtta och nio grader. Och solsken! Solsken! Kan ni förstå det, att vi klarade det? Vi överlevde vintern.

Ständig utveckling

Jag vet inte om jag har sagt att barnet har blivit väldigt bra på att kommunicera? Jag vet inte om det är alla timmar hos psykologen eller det enorma behovet som fanns av att sätta ord på det som kändes, men det barn som man tidigare var tvungen att dra ur alla orden, han är ersatt av en ung man som vuxet och öppet pratar om allt som känns.

Men det var egentligen inte det som det här skulle handla om, utan om en annan kommunikation: den mellan mig och min man. Den har aldrig varit särskilt bra, åtminstone inte under våra bråk. Nu med lite backspegel så är det antagligen för att vi har kommunicerat om oss själva och vårt förhållande, vilket har placerat oss i försvarspositioner på varsin sida om ett problem. Plus att vi aldrig bråkat särskilt mycket och inte heller fått övning i det.

De senaste fem månaderna har vi kommunicerat nästan dagligen om svåra och tunga saker, mestadels om barnets mående men också om hur det påverkar oss, och jag tror att det tredje fokuset - barnet - gjorde det enklare för oss att prata med varandra. Att hitta sätt att hantera situationen tillsammans, att samarbeta i en pressad situation för att göra det bra för vårt gemensamma fokus.

Jag märker hur vi tar med oss det när vi kommunicerar om oss också. Lite som om vi helt enkelt blev bättre på det. Att vi lärde oss något om oss själva och varandra. Lite fint på samma tema som igår: sjutton år in i förhållandet.

Sjutton år och fortfarande

Det är tidigt på morgonen. Jag står framför badrumsspegeln och lägger sista handen vid makeupen. Han börjar prata redan i hallen, något om vad vi ska äta på kvällen, men tystnar i dörröppningen. Hej! Vad fin du är, säger han och ler, sedan tar han upp tråden som han tappade i hallen, fortsätter prata om middagsplanerna.

Jag tänker på det flera timmar senare, att det var något med det där hej:et och hur han sken upp när han såg mig. Ett hej! där utropstecknet hördes, trots att det är vårt sjuttonde år tillsammans, trots att det var en måndag i februari och jag nog egentligen inte alls var finare än någon annan dag.

Vecka nio

Vaknar till en måndag. Har spelat squash hela natten, skjutit iväg serve efter serve i mina drömmar. Utanför rullgardinen täcks marken av ett lager snö. Dricker kaffe i sängen, läser internet, kapitulerar inför den nya veckan.

Ännu en kaffekopp på handfatet när jag sminkar mig. Vänder ihop en äggröra och skivar en kiwi. Ignorerar vintern där utanför och klär mig i vida kostymbyxor, linne och omlottkofta, stoppar fötterna i ett par loafers.

Drar ett djupt andetag och rabblar mantrat från i fredags när jag bestämde mig för att inte grubbla över jobbet under helgen: var tydlig med dina goda intentioner, leta efter andras goda intentioner, kom ihåg att alla känner sig trängda i hörn, ha snälla ögon, håll en mjuk ton. 

Okej, låt oss köra vecka nio. 

Grubbelpaus

Så blir det äntligen fredag. Jag har en irritation i kroppen efter ett par jobbiga arbetsdagar. Det här med att ha personalansvar är roligt nästan hela tiden, men det finns inte heller något som skapar ett sådant skav inom mig som när personalansvaret är svårt.

Okej, det kanske finns några andra saker, men de är alla kopplade till relationer och det är ju trots allt även vad personalansvar handlar om. Ibland känns det som att folk tycker att de kan förvänta sig vad som helst av sin chef, lite som om det är en robot och inte en människa bakom titeln.

Men om vi ska fokusera på det positiva så innebär all den här irritationen att jag har sprungit av bara helvete på löpbandet de senaste två dagarna, så något gott kommer det ju ut av det. Planerar att springa en sista löpbandsrunda i eftermiddag och sedan släppa skavet, åtminstone till på måndag.

Februaridagarna

Får en bukett ljusrosa liljor, mörkröda rosor och vit brudslöja på alla hjärtans dag. Ett par dagar senare snittar jag om blommorna och ger dem färskt vatten. Kommer på att jag inte tycker om brudslöja och gömmer den i en egen liten vas i serveringsgången.

Njuter i två dagar av det enkla rosa och röda, tills rosorna trött tippar framåt med sina kronblad. Köper nya rosor, samma milda rosa färg som liljorna, höga och stolta. Suckar nöjt varje gång jag ser dem. Mässingljusstaken intill med vårvinterns beiga stearinljus.

Går till gymmet nästan varje kväll. Packar ner handduk och ett mjukt ombyte. Tränar, duschar och bastar. Smörjer noggrant in varje millimeter av kroppen efteråt. Är alltid varmt röd om kinderna när jag promenerar hemåt, musklerna lika trötta som hjärnan. 

Köper ett nytt värmeskydd till håret på rekommendation av min frisör. Det gör underverk för mitt trötta vinterhår, gör att det alltid är blankt och svallande, ett honungsblont vattenfall längs mina axlar. 

Alarmet väcker mig klockan sex varje morgon, fast jag inte behöver gå upp före sju. Hämtar en kopp kaffe och kryper ner under det varma täcket, placerar en puss på min mans axel och läser sedan tills barnets alarm säger att det är dags för dagen att börja.