juli 19, 2017

Ge mig en glass bara, så är jag nöjd.

Så kommer den tredje semesterdagen. Vi har redan utflyktat oss matta i lemmar och huvud, spenderat en måndag på Skansen och en tisdag med vinden i håret på en skärgårdsbåt. Det var fint. Lekfulla sälar och bråkiga björnar ena dagen och en nästan löjligt väl tilltagen fikabuffé på Vaxholm andra dagen. Snygga omgivningar var det båda dagarna. Och ett roligt sällskap i form av min avkomma. Så jäkla värdefulla dagar, de med honom.

Och så blir det onsdag och klockan drar sig mot tio. Har inte lämnat sängen ännu men redan hunnit dricka två koppar kaffe, vinkat adjö till den arbetande mannen samt även haft projektledarhatten på mig i tio minuter. När viktiga kunder hör av sig så kliver man in, så är det bara. Och när man kan kliva in från iPaden i sängen så är det lagom jobbigt.

Men nu stängs den av, frukost ska dukas fram och sen vet jag inte. Därefter får barnet ta över, styra in oss på dagens aktivitet. Jag är även okej med ingen aktivitet. Vi får se. En helt oskriven onsdag, det är ju ändå något att skriva hem om.

juli 16, 2017

Tryggheten.

Vi sitter i bilen. Jag har händerna prydligt tio i två på ratten. Hans händer är korslagda i knäet, han tittar ut genom fönstret. På skogen och himlen och regnet. Mitt barn. Ibland tittar han på mig, säger att han tycker om låten som spelas på radion. Jag hinner fånga små glimtar att allt han känner i ögonvrån. Jag ser känslan från när jag var tolv och åkte bil genom ett regnigt landskap med min mamma. Jag minns hur jag älskade regnets smattrande mot rutan. Minns hur jag älskade kontrasten mellan värmen i bilen och det kalla utanför. Minns hur innerligt jag älskade de stunderna, hur jag längtade efter dem, saknade dem. Och jag ser på mitt barn hur jag ger honom samma känsla. Hur jag planterar den i honom.

juli 14, 2017

Jag tror att den här dagen räknas.

Och så kommer fredagen till sist. Den som viskar om semester. Solen ligger redan mot vårt sovrumsfönster när jag vaknar. Jag smyger upp, tar mig fram på tå för trägolven är svala efter nattens luft som de öppna fönsterna släppt in. Slår på kaffebryggaren, datorn under armen och två koppar i händerna och tillbaka till sängen och en sovvarm man.

Jag har haft den lugnaste arbetsveckan i mannaminne, har behövt fylla dagarna som passerat så det enda som återstår är att skriva rent listan för vecka trettiotre och formulera texten till mailens autosvar. Jag pratade med min chef igår, berättade om hur lugnt det är. Ibland är det tillräckligt att bara vara tillgänglig, sa han.

Så det är vad jag ska vara idag. Tillgänglig. Jag ska slå ihop datorn igen, bara ha telefonen bredvid mig. Tangentbordets knappar byts ut till en boks sträva sidor sidor mot mina fingrar. Kaffe i en pappmugg, kanske en liten påse hallonbåtar, bara fötter i gräset. Tillgänglig tills klockan slår tre, när autosvaret slås på och semestern startar. Tills klockan slår tre och jag möter mitt barn på centralen.

Tills klockan slår tre och vi har fyra veckor av precis vad vi vill framför oss.

juli 12, 2017

Hjärtknip.

Jag drömmer om att vara ledig. Att vakna på morgonen, släppa upp rullgardinen och slå upp fönstret på vid gavel. Tassa upp och brygga kaffe och ta med hela kannan och tidningen tillbaka till sängen. Kanske bara vara så en hel timme. Och så stiga upp och låta en klänning falla ner över kroppen, en borste genom håret och solglasögonen på näsroten. 

Slita mitt barn från sin bok, ta honom under armen och låta fiket på hörnet servera oss frukost. Han kommer beställa tjocka pannkakor med blåbär och lönnsirap, apelsinjuice i ett högt glas, och jag kommer sitta mittemot honom på uteserveringen och fråga vad han vill göra av sin dag, nicka och säga då gör vi det.

Två dagar. Två dagar är vad som står mellan mig och allt det som jag drömmer om just nu. För om två dagar vaknar vi till en fredag. En fredag som är sista arbetsdagen, en arbetsdag som slutar med att jag får möta Adrian vid bussen. Två dagar till, sedan är den långa pappamånaden över. Och sen tjuvstartar vi vecka tjugonio. Veckan som det bara är jag och mitt barn. Som jag längtar efter att hänga med honom. Bara han och jag.

juli 10, 2017

Föraningar.

Semesternedräkningen har börjat. Och så har även nedtrappningen av arbetsmängd. Det är en ganska brutal sänkning av saker som ska göras. Man kommer liksom inte så långt, alltid är man beroende av någon som semestergottar sig. Har istället skapat ett nytt worddokument med titeln Vecka 33. Samtliga punkter inleds med stäm av, planera och slutför.

Det är en väldigt skön nedtrappning. Det finns tillräckligt att göra för att inte behöva ha tråkigt under dagarna, men inte så pass att det står i vägen för en långlunch eller för att hindra datorn från att hålla sig avstängd under kvällarna. Det finns en loj känsla i kroppen, en föraning om vad som komma skall. Det där som stavas semester.

juli 09, 2017

En sån dag.

Frukost i en mindre evighet. Varsin tidning till äggen och granolan och melonen. Promenerar in till city. Det är pocketrea på Adlibris och vi går därifrån med en tung påse. Pasta med räkor och citron. Vattnar alla blommor, bäddar rent, dammar och dammsuger, hittar botten i tvättkorgen. Han bakar bröd och jag duschar. Äter varma brytbröd med smör och ost och marmelad. Dricker te och tittar på två avsnitt av Dexter. Jag älskar söndagar.

juli 07, 2017

Kämpar på en vecka till då.

Och så blir det fredag igen. Jag åker in till kontoret, jobbar bort ett helt gäng timmar. När de andra ska försvinna iväg på lunch håller min deadline för en grej som jag fortfarande arbetar på att rinna ut. Fingrarna smattrar mot tangenterna. Skickar iväg och andas ut. Kommer fram till att jag inte vill äta något annat än spaghetti med olivolja, flingsalt och parmesan.

Åker hem och uppfyller min önskan. Inga små mängder av något. Jag åt det till middag igår också. Det är en av grejerna som jag har dille på för tillfället. Det, och havregrynsgröt med en ändå blygsam klick smör och kanel och äppelmos i något mindre blygsamma mängder. Jag skulle kunna varva dessa två maträtter hela dagarna, svälja ner med kaffe till det ena och rödvin till det andra. Fast det borde vara maträtter inom citationstecken, va? "Maträtter".

Nåväl. Slank ner till Mellqvist efter den alldeles för sena lunchen. Har en kaffe till vänster och datorn framför. Det händer inte särskilt mycket, knappt något mail har trillat in efter lunch. Det är som om alla utom jag har semester. Alla andra. Jäkla tur att det är en helg runt hörnet då.

juli 06, 2017

Storslagna dagar.

Startar datorn hemma, med kaffet och havregrynsgröten bredvid. Kan inte öppna windows, säger datorhelvetet. Slår ihop den och skickar ner den i väskan. Skiter i gröten och äter äppelmos direkt ur burken. Promenerar Odengatan, förbi Observatorielunden, Drottninggatan ner och genom gamla stan, upp över slussen och kliver till sist ner i underjorden vid Mariatorget.

Datorn startar på första försöket. Som om den kräver fysisk närvaro på kontoret. Så jävla onödigt. Skriver en projektplan, lämnar en statusrapport, råkar trilla in på en blogg och läser nästan hela arkivet. Det tar lite för lång tid. Får dåligt samvete och jobbar över lunchen och tills kontoret är alldeles tomt.

Hoppar av tunnelbanan i Liljeholmen, köper två cheeseburgare och coca cola på McDonalds. Promenerar över Västerbron och in genom dörren. Om en stund kommer Kim hem och då ska vi dansa den eviga vad ska vi äta-valsen. Och så måste jag hitta på någon ny, påhittig orsak till att inte kunna gå till gymmet idag heller. Det blir trevligt.

juli 04, 2017

Och så går en dag.

Vaknar klockan sju. Sköljer bort natten och kokar kaffe. Filmjölk med kardemumma. Kliver i byxor, topp och kavaj. Foundation och mascara, rouge och läppglans. Tunnelbanestrul hela vägen till jobbet. Mailar, ringer, beslutar, möter. Och så in i en bil med två kollegor, möter en tredje i Kaknästornet. Högrev och dillslungad färskpotatis. Fem minuters andningspaus med hela Stockholm under mina fötter och vinden mot mina kinder.

Säger hej då och promenerar över gärdet. Valhallabageriet och croissant och två timmars egentid med datorn. Kommer hem och lägger mig raklång på soffan, datorn på magen men där händer inte särskilt mycket. Han har varit ledig och tvätten är tvättad och disken diskad. Han går till barberaren, jag sover bort fyrtiofem minuter på soffan.

Och så upp, av med alla kläder, bara för att. Vilket egentligen är sämsta anledningen till vad som helst. Pyjamasbyxor och linne. Lagar mat och dricker ett glas rött. För att man kan, igen. Han kommer hem och är alldeles prydlig och fin. Vi äter och lever ut konceptet netflix och chill, så som jag tror att ungdomarna menar det. Och så blir klockan vad den är nu och han borstar tänderna och jag tömmer hjärnan i alltför korta meningar. Och så gick en tisdag.

juli 03, 2017

Från tre till sjuttontusen.

Jag hade någon slags bild av att vi skulle utflykta hela helgen, men så visade det sig att det enda vi ville göra var att att ligga i vår stora säng och varva mellan att prata om veckorna som varit och titta på dansande stormtroopers på youtube och läsa böcker om parallella världar. Jag frågade mitt barn om han ville ta sig ut och göra något, men fick bara ett "nej, jag vill göra det här" tillbaka från andra sidan av ett mindre kuddtorn.

Jag bor i min säng förresten, om det inte redan var underförstått. Jag kan verkligen inte relatera till folk som har regler om att man bara får vara där om man är utan kläder och nyduschad. Visst att jag kan förstå renlighetsaspekten, men jag tänker att man väl får bädda rent ofta samt att man ju sällan kryper ner i sängen skitig liksom. En gång sa min chef att man inte ens får vara på hans överkast om man inte är hundra procent tvättad, svarade att vi aldrig kan bli ett par. Inte för att jag hade tänkt det, men ja, ni förstår.

Det här blev ett sidospår. Det jag skulle säga var att vi har gjort noll och nada i helgen. Det har verkligen inte varit dumt. Men så kom en söndagseftermiddag där barnet hoppade på bussen igen och jag och Kim, tillsammans med mina föräldrar och min bror och svägerska, med nöd och näppe hann slinka in på Gröna lund. Drack rosévin och lyssnade på Elton John och tog igen för bristen av helgaktivitet tillsammans med sjuttontusen andra människor.

juni 30, 2017

Äntligen.

Tio minuter i tre står jag på cityterminalen. Det är femton minuter innan utsatt tid, men det gick inte att hålla tillbaka längre. Kunde inte sitta kvar framför datorn. Som om jag skulle lyckas få något gjort ändå. Inte med den här rivande känslan inuti. Och så plötsligt står han där. Jag svär att han har vuxit flera centimeter under de här två veckorna borta.

Jag tror inte att jag förstod hur mycket jag saknade honom förrän han var tillbaka. Tre dagar får jag med honom nu, sen åker han tillbaka till sin pappa. Det är så skumt att ha honom så lite, så svårt att föreställa sig att det här är många föräldrars verklighet.

Nåväl. En helg med honom nu och sen två veckor med tid för att avsluta jobbuppdrag och njuta av det fria vuxenlivet, och sen är vi tillbaka till det gamla vanliga igen. Tillbaka som en komplett familj på tre.

juni 29, 2017

Lust och olust.

Det är lite löjligt hur hög min arbetsmoral har varit idag. Jag vaknade klockan sju och kände hur jag inte hade lust med någonting. Ingenting i allmänhet och att jobba i synnerhet. Gick ändå upp, kokade kaffe och gröt och klädde mig i det bekvämaste som garderoben erbjöd. Trikåer hela vägen och så en lång jeansskjorta ovan det.

Jag är egentligen inte helt säker på att vår klädpolicy tillåter den här graden av ledighet, men å andra sidan har exakt noll kunder skådat min uppenbarelse och cirka inga medarbetare heller eftersom de flesta har semester. Plus att jag överkompenserade genom att jobba jävligt flitigt hela dagen, trots att jag verkligen inte ville.

Vad jag däremot har lust med är champagnetorsdagen nere på vår kvarterskrog. Tur för mig att den startar om prick en timme. Det är ändå nåt som jag har lust med.

juni 28, 2017

Varje morgon.

Kammar håret med långsamma drag. Det är nyklippt och friskt i topparna. De lockar sig utåt där bak, och runt och neråt intill ansiktet. Samlar allt i en snodd i nacken. Tvättar bort natten från huden och gnider in ansiktscreme med försiktiga drag under ögonen och över kindbenen, pannan och käkbenen. Konstaterar att jag har fler fräknar på det vänstra kindbenet.

Jag ser så mycket av min mamma när jag tittar mig i spegeln. Jag undrar om den som jag ser titta tillbaka på mig är samma som ni ser, eller om jag ser annorlunda ut genom min egen blick. Böjer ögonfransarna, applicerar foundation och mascara. Markerar ögonbryn och kindben. En droppe parfym mellan brösten, under öronen, på handlederna.

Bläddrar mellan skjortorna i garderoben, väljer en vit med mörka ränder, kliver i ett par blå slacks. Låter blicken glida över de höga klackarna som står i skohyllan i hallen, men stoppar fötterna i ett par sneakers. Inser att jag har fastnat i en stil. Tar min väska, pussar min man hej då, rundar trappan tre gånger och försvinner ut i virrvarret av människor som ser likadana ut som jag.

juni 27, 2017

Om vad jag saknar just nu.

Det har gått elva dagar sedan Adrian åkte till sin pappa. Det kniper i hjärtat ibland. Så där så att revbenen liksom flätar ihop sig och spänner åt om bröstkorgen. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njuter av det samtidigt. Jag kan jobba tills skrivbordet är rent och jag kan möta Kim på pendelstationen och slinka in på någon av restaurangerna på vägen hem. Jag behöver inte skynda hem för att laga mat eller hjälpa med läxor eller stressa till någon träning.

Det är en andningspaus. Fast jag skulle aldrig vilja att det var något annat än just det, bara en paus. Och om tre dagar kommer han hem igen. Visserligen bara för en kort helg, sedan åker han tillbaka till sin far för ytterligare två veckor. Det är bra för dem. Åtminstone är det orden som rullar fram och lämnar ett eko i venerna i min hjärna.

Men det är så konstigt att han inte är hemma. Så där så att jag ibland fantiserar om att han sitter bredvid mig i soffan. En bok i hans händer, håret ner framför ansiktet. Ibland hör jag hans skratt när jag vet att han skulle ha tyckt att något var roligt. De är så inpräntade i mina sinnen, alla hans läten. Och hans känslor. Ibland kan jag känna det han känner. Jag kan se något och känna det han skulle ha känt om han bara var här.

Mitt barn. Helvete vad jag saknar honom.

juni 26, 2017

Bruksanvisningen.

Jag vaknar mitt i natten. Jag tror att jag väcks av regnet som trummar mot fönstret. Det är kyligt i sovrummet. Jag kryper in under hans täcke och lägger mig med hela min kropp mot hans. Han suckar nere från bröstkorgen och drar mina armar tätare om sig. Jag vet inte hur länge jag ligger så, med min panna och näsa och mun mot hans rygg. Tänker att jag aldrig vill somna om, att jag bara vill vara där jag är. Tänker att jag inte vill vara någon annanstans.

Och så tänker jag på det som Nikki frågade häromdagen, om hur vi kan ha kvar det där pirret. Det där darret. Och jag vet verkligen inte. Jag vet inte om det finns något recept, någon bruksanvisning. Kanske måste det handla om individerna, om att den där grundkärleken finns kvar även de dagar som man egentligen kanske inte tycker om varandra särskilt mycket. Jag vet inte. Jag vet bara att jag innerst inne alltid vill vara med honom.

juni 25, 2017

När allt skedde igår.

När man städade hela lägenheten igår. Tvättade tomt i tvättkorgen, fyllde kylskåpet med allt som man tycker är gott, bäddade rent i sängen. När man gjorde en hårinpackning och la en ansiktsmask, skrubbade varje millimeter av kroppen ren och målade naglarna i en knallig rosa nyans. När allt det där skedde igår och man vaknar klockan tio för tredje dagen i rad. När dagen som väntar är alldeles tom och fri och solen hittar in genom springorna mellan rullgardinen och fönstret. Då känns det ju ganska fint.

juni 22, 2017

Facit.

Den blir precis som jag tänker att den ska bli, min kväll hemma. Jag kommer hem en hel halvtimma innan Kim. Lägger mig raklång på sängen, blundar och lyssnar på ljuden som virvlar in genom det öppna sovrumsfönstret. Han handlar på vägen hem. Står i köket och skivar falukorv som jag steker. Vi äter och tittar på House of cards. Jag borstar håret lent och snurrar upp det i en bulle på hjässan, sköljer bort arbetsdagen från kroppen, tar på mig trosor och en av Kims mjuka skjortor. Den når en liten bit ner på låret, ärmarna måste rullas upp. Jag plockar lite, tvättar en tvätt, vattnar alla blommor. Gör ingenting i stress. Jag ligger i sängen redan innan tio, sällskapar med en bok.

Och sen kommer en torsdag. Dagen före midsommarafton. Jag vill inte bli fast på jobbet till sent, så jag jobbar tills fingertopparna glöder mot tangentbordet. Gör listor i huvudet på sånt som jag vill handla med mig hem när arbetsdagen är över. Fet vaniljyoghurt, jordgubbar, granola. Gräddglass. Trocadero. Potatis och sill, gräddfil och gräslök. En gräddtårta? Åh. Med jordgubbar på. Textar fram och tillbaka med Kim om hur midsommarafton ska spenderas. Det finns inga planer och egentligen tycker vi nog om det så.

juni 21, 2017

När klockan slår sjutton.

Jag har hemlängtan. Hemlängtan, som i en längtan efter att bara få vara i mitt hem. Det är en plats där vi bara sover just nu. Jag vill sitta i soffan. Titta på tv. Läsa en bok. Vattna alla blommor. Laga mat. Åh, som jag vill laga mat. Vi har inte lagat vår egen mat sedan i torsdags. Jag vill ha enkla, okomplicerade smaker. Stuvade makaroner och stekt falukorv. Igår startade jag diskmaskinen, fylld med bara kaffekoppar och vattenglas. Som om det inte levs hemma hos oss. Idag ska jag leva hemma.

juni 20, 2017

Förspel.

Vi sitter på en filt. Solen tar sig sävligt fram över himlen, rundar snart trädtopparna. Ett hav av människor breder ut sig på filtar mellan oss och teaterscenen. Jag sitter med benen framför mig, balanserar ett glas prosecco mot mina knän. Han halvligger bredvid, lutad mot sin ena armbåge. Hans hand har letat sig in under slitsen på min klänning och spelar förstrött mot mitt lår. Han böjer sig fram, placerar sin haka mot min axel och skakar långsamt på huvudet.
- Tusan vad du kommer vara skyldigt mig för det här, säger han.
Jag vrider huvudet mot honom, möter hans uttråkade blick och ser hur han nästan går sönder inombords av de romantiska gesterna på scenen. Jag fnissar åt honom.
- Vad kommer jag behöva göra?
- Det är bara att klä av dig direkt när vi kommer hem så ska jag berätta, säger han.
Och bubblorna i mitt glas letar sig in i mina fingertoppar, upp genom armarna och in i bröstkorgen, sprider sig i magen och förökar sig någonstans mellan benen, virvlar sig runt och fördelar sig ut och blir till kolsyra i benen.

juni 19, 2017

En bättre måndag.

Så blir det måndag. Svart klänning med små, guldiga knappar framtill och ett skärp i midjan, en enkel kavaj och ankelremssandaler. Arbetsdagen försvinner i ett rasande tempo. Min chef ringer. Det här känns inte så bra, säger han. Nej, säger jag. Och så berättar jag om min känsla från i fredags. Vi når varandra någonstans där på mitten.

När klockan slår fyra slår jag ihop datorn. Samlar ihop mina saker och promenerar till pendeltåget, åker mina tre stationer och vandrar förbi uteserveringarna längs med Rörstrandsgatan. In genom porten och tre våningar upp. Kliver ur klänningen med de små guldknapparna, snurrar upp håret i en bulle och sköljer av kroppen. Gnider in sånt som doftar gott, kammar håret glansigt och bättrar på makeupen.

Låter en tunn klänning falla ner i mjuka vågor runt kroppen, en luftig skjorta knuten i midjan. Och så helgens sista bubblor i botten av en champagnekupa. Möter min man med en puss när han kommer hem, ser honom upprepa min procedur. Jag stryker hans skjorta och låter handen glida över hans varma hud när jag trär den över hans axlar. Tio minuter i soffan, de tre sista klunkarna ur kupan, låter de här orden glida ur fingertopparna.

Och nu, alldeles strax, måste vi skynda oss ut genom dörren. För hans systrar och mamma väntar på en filt i Åkeshovs slottspark, med rökt lax och potatissallad och cava och jordgubbar, och om någon timme spelas En midsommarnattsdröm på scenen i parkteatern.