januari 19, 2017

Fint som snus ju.

Med torsdagen kommer solskenet. Det sprider sig inuti mig också. Mina steg är lättare när jag går till jobbet. Jag är först på plats, låser upp och larmar av och tänder alla lampor och gör kaffe. Sedan dräller de in, en efter en. Folk är glada, tittar ut och pratar om våren. Som om den faktiskt inte är särskilt långt borta.

Möter Kim i korsningen som har blivit våran. Äter lunch och ramlar ner i en soffa på espresso house efteråt, dricker varsin kaffe. Sedan går han till sitt och jag till mitt, jobbar några timmar till. Och snart väntar innebandy på gärdet för barnet och som vanligt stannar Kim hemma och lagar mat och jag följer barnet. Har inte bestämt mig för om jag ska promenera bort timmen eller sätta mig vid en bardisk med ett glas rött och en bok.

Och sedan tar torsdagen slut och en fredag tar vid. Det är en fredag med lunch med mina närmsta kollegor och middag i fint sällskap på kvällen och en ledig helg runt hörnet. En helg med en bordsreservation på lördagen och en söndagseftermiddag med saknade vänner, dunkin' donuts och alldeles för mycket kaffe.

januari 18, 2017

Om solen som inte skiner och vänner som blir gravida.

Det är så grått ute. Träden är grå, asfalten är grå, snön är grå, luften är grå. Allt är grått. Jag behöver solsken och sopade trottoarer och uteserveringar som är tillräckligt varma om man bara har en filt över benen. Jag behöver att livet känns enkelt och att solen skiner och att jag slutar vara så trött hela tiden.

Och samtidigt. Telefonen som ringer och namnet på en av mina närmsta vänner som dyker upp på skärmen. Vi ska ses på söndag, men i sällskap av fler. Hon säger att hon kommer berätta något då, men att hon vill att jag ska veta innan. Sedan säger hon att hon är gravid. Jag visste att det var det hon skulle berätta. Förstod det redan när hon inledde samtalet.

Utomhus är det grått, grått, grått. Jag tittar ut och ser allt det gråa. Skrattar in i luren och säger grattisgud vad roligt, jag är så glad för din skull, hur mår du? Och det är ingen lögn. Jag är glad för hennes skull. Men i glädjen bor även något annat. En sorg, känns det som. Eller avundsjuka. Det kan vara så fult att det är en rå jävla avundsjuka jag känner.

Jag hör på hennes försiktiga formuleringar att hon letar efter tecken på min trasiga insida, men jag tänker att hon ska slippa se den. Det är fel att hennes graviditet ska få mig att gå sönder inuti, men det är rätt att hon inte ska behöva bära min smärta. Det är hennes första barn, det som sker i henne ska bara vara fint och spännande och hundra procent om henne. Jag är glad för hennes skull. Och ledsen för min egen. Det är okej.

Men jag skulle verkligen behöva lite solsken just nu.

januari 17, 2017

En tisdagsplan.

Jag har ett barn som fortfarande ligger i sin säng, med hörlurar på öronen och musik i telefonen. Han är sjuk, har feber och är ganska medtagen. Han är så sällan sjuk, jag tänker att det kanske är därför som febern slog så hårt mot hans lilla kropp den här gången. Eller så är det helt enkelt så feber beter sig.

Han vill inte göra så mycket mer än att ligga i sängen och lyssna på musik. Och den här mamman är ganska nöjd med en tisdag helt vigd åt att vandra mellan soffan, filten och arbetsdatorn och barnet i sängen, säkerställa att han är okej trots febern. Koka te och fluffa kuddar och servera glass.

januari 16, 2017

Kär.

Så passerar en helg. Vi har gått hand i hand, ätit halloumiburgare och druckit rödvin på en liten kvarterskrog, gått vidare och stannat för en öl eller två på nästa ställe. En sån där mysig pub som kanske skulle kunna bli vår, ett sånt ställe som en vill komma tillbaka till. Hundar som ligger i sina ägares famnar, runda stämmor som pratar lågmält med varandra, mjuk musik i bakgrunden. Lugnt och mysigt och varmt. Som jag tycker om det.

Och en lördag med sovmorgon till elva och kaffe i sängen och rosiga kinder efter promenad runt söder, middag och kaffe någonstans på vägen, soffa och film och godis och cava på kvällen. Och en söndag med lika lång sovmorgon, Åhléns och NK och Michael Kors och bara vara. En kväll i pinnsoffan i köket, en bok i handen och fötterna i hans knä.

Mitt liv sedan vi flyttade till Stockholm, jag är så kär i det.

januari 13, 2017

Äntligen fredag.

Fick feeling på morgonen och bestämde mig för att åka till vårt kontor i Kista istället för till det gamla vanliga söder om stan. Det är ett nytt kontor, vi har bara haft det i någon liten månad och jag har av varierande orsaker inte lyckats ta mig dit för att spana in det. Men idag, idag skedde det. Och jösses, vad jag tyckte om det.

Väggarna är nymålade och reser sig vita och höga, golvet har en nylagd heltäckningsmatta och allt är nytt och rent och fint. Jag är svag för bättre yttre omgivningar, det gör mig lugn och strukturerad inombords. Dessutom sitter den enda andra kvinnan i vår region på just det här kontoret och vi kom ganska snabbt fram till att vi borde hänga mer. Och sagt och gjort, jag stämde av med min chef och han tyckte att jag ska vara där jag trivs bäst. Så hallå där Kista, vi kommer se en hel del av varandra i framtiden.

Det kanske allra bästa är att det innebär att jag finns på samma gata som Kim under dagarna. Tänker att fler dagar kan vara som idag - ta pendeln tillsammans till jobbet, pussas hej då, mötas upp för en snabb lunch vid halv tolv och sen sammanstråla vid pendeln igen när arbetsdagen är över. Idag är dessutom en lite extra bra dag, för snart ska jag följa Adrian till bussen till hans far, sedan hem och duscha och kliva i en klänning och ta min man i handen och sätta oss vid ett dukat bord.

januari 12, 2017

När februari kommer.

Sent på onsdagskvällen ringer Kims syster. Hon säger att årsdagen närmar sig. Det är årsdagen av deras pappas bortgång hon menar. Ett år har snart gått. Hon säger att det är jobbigt, frågar om vi alla kan åka bort tillsammans den där helgen när hela året passerat. Kim upprepar hennes fråga högt och jag nickar, där jag sitter mittemot honom i sängen i mörkret.

Vi säger att Köpenhamn vore fint. Nära men ändå tillräckligt långt borta för att skapa lite distans. Fyra familjer i varsitt hotellrum, Köpenhamns gator på dagarna och middag och vin på kvällarna. Att spendera tre dagar så, jag tror att det är precis vad vi alla behöver.

januari 11, 2017

Snart vänder det.

Hej från under en filt i soffan. Det är en trött människa under filten idag. Jag har tre fullspäckade arbetsdagar i ryggen, har hållt i ett forum för en del av vår organisation dessa dagar. Presenterat och föreslagit nya vägar att slå in på, haft workshops om idéerna och lyssnat av hur allt har tagits emot. Det har varit bra dagar, men det är mycket att sortera.

Så jag har krupit in under en filt och försöker räta ut tankarna, renskriva anteckningar och landa i svar på alla frågor som flugit omkring. Det krävs så mycket av mig att fungera just nu. Jag tror att det är för att det är januari. Den där månaden då jag skulle varit höggravid och trött på det och bara någon ynka vecka från att ha en bebis i min famn. Så blev det ju inte.

Och det gör ont. Det gör faktiskt jätteont just nu. Jag tror att januari behöver gå, och sedan behöver jag inte låtsas vara glad. Sedan behöver jag inte fundera på hur livet hade varit, hur jag hade sett ut, hur jag hade mått. Vi behöver bara passera den tjugonionde januari, och sedan kan jag börja må bra igen.

januari 05, 2017

Cava, chokladbollar och dinosaurier.

Så kommer veckans sista arbetsdag. Vi jobbar båda från vårt hem idag, varierar att sitta mittemot varandra vid köksbordet och bredvid varandra i soffan. Det är mysigt, jag tycker om att ha honom i närheten. Lyssna på hans mjuka smattrande mot tangenterna när jag tar mig genom en fyrtioniosidig brandskyddsdokumentation. 

Och i kylskåpet vilar en flaska cava till kvällen och om några timmar ska jag möta mitt barn på centralen. Jag saknar honom så mycket att det kniper i hjärtat nu. Det första jag ska göra när han kliver av bussen är att krama honom hårt. Det andra är att fråga om vi ska åka hem och göra chokladbollar. Det tredje är att föreslå pannkaksfrukost och dinosaurier på naturhistoriska imorgon. Det fjärde är att krama honom igen. 

januari 04, 2017

Om en deadline och kanelbullar och en saknad avkomma.

Onsdag. Jag har hela tiden en känsla av att vi är en dag längre fram än vad vi är. Tänkte hela måndagen att det var tisdag, tänkte hela dagen igår att det var onsdag och idag har det känts som torsdag hela dagen. Det är en bra sak att det inte är torsdag, för jag har en snäv deadline och är inte i närheten av att vara så färdig som jag borde vara.

Nåväl, jag gör som jag alltid gör när jag jobbar mot en deadline i närtid - har satt mig på café och dricker kaffe och äter kanelbullar och skriver tills fingrarna värker. Det fungerar. När den här dagen är slut kommer jag vara klar och ha en presentation redo.

Och imorgon kommer mitt barn hem efter en vecka hos sin far. Det har varit fint att leva i tvåsamhet de här dagarna, men jösses vad jag saknar mitt barn nu. Det är mysigt att bara vara jag och Kim och jag uppskattar det himla mycket, men när det gått en vecka hinner det bli vardag och en vardag utan mitt barn är bara fel sorts vardag.

januari 03, 2017

Om det här med nyårslöften.

Tre dagar in på det nya året. Jag har funderat mycket på det här med nyårslöften. Jag är nog inte den som tror på sånt, men jag är inte heller den som tror på att behöva äta magkatarrsmedicin mot halsbränna för att en inte äter rätt. Så. Jag har ett nyårslöfte ändå.

Jag måste ta hand om mig själv bättre. Motionera mer varierat, äta mindre kött, dra ner på sockret. Se till att jag mår bra i kroppen. Jag tror att jag i sinnet är på väg dit jag vill vara, lycklig i min relation och nöjd över där jag är arbetsmässigt. Men kroppen, att den ska må bra, det är målet. Tänk så många år som den måste hålla.

Kim berättade förresten att hans nyårslöfte är att röka fler cigarrer. En kan ju tycka vad en vill om det nyårslöftet, men jag tänker att det nog åtminstone är ett som kommer hålla.

januari 02, 2017

Sätter standarden för 2017.

Nyårsdagen. Vi sover länge, dricker kaffe i sängen till efter lunch. Mina ben hoptrasslade med hans. Slösurfar, visar varandra, skrattar. Han hittar en lampa vi borde köpa. Går upp, går och köper godis, han sätter på en film. Den är nästan tre timmar lång. Vi ligger i soffan, snurrar runt i olika positioner, alltid i närkontakt.

Sedan, när det är mörkt ute, snörar vi på oss skorna och promenerar ett par timmar. Han har fått för sig att vi ska gå 125 mil under 2017. När vi kommer hem duschar jag varmt, när jag kommer ut har han dukat upp resterna av nyårsaftonens chark- och ostbricka. Nattlinne och morgonrock i soffan, Modern family på netflix.

december 31, 2016

Nyårsafton.

Tjugohundrasexton ska bli tjugohundrasjutton. Jag tycker att det låter fint, tjugohundrasjutton. I kylskåpet vilar två bitar ryggbiff och en uppsjö av ostar. Vi ska ha vår årliga nyårsdejt hemma i vårt kök. Jag ska kliva i en klänning och blåsa mitt hår, måla naglarna mörka. Någon mjuk musik i bakgrunden, rött vin i glasen. Laga mat tillsammans, äta ostbricka till efterrätt. Dricka champagne och äta jordgubbar. Är så nöjd över att inte vara någon annanstans. Bara här, med honom.

Gott nytt år, vänner. Ta hand om er.

december 29, 2016

Minnen från 2016.

* Det är mars och påskhelg. Jag står i vårt kök och frågar honom om det är dags att sätta punkt för oss. Väntar på hans svar i tusen evigheter med ett hjärta i halsgropen som pickar i hundratjugo kilometer i timmen. Tänker att det lättaste är om han säger ja. Tänker att det lättaste är att sluta kämpa. Att bara ge upp. Han säger nej.

* Fortfarande mars, fortfarande påsk. Han har sagt nej, han vill inte sätta punkt. Jag har sagt att jag kommer bli tvungen om inte något förändras. Jag har sagt att det är terapi eller ingenting alls, han har nickat och tyst gått hemifrån. Jag med. När jag kommer hem ligger hans förlovningsring på min säng. Jag lägger min ring bredvid hans.

* Vi sitter hos parterapeuten. Något har förändrats. Jag vet inte om han insåg hur nära vi var att gå sönder. Hur trasig jag var. Terapeuten frågor honom om jag är viktig för honom. Han tittar på mig och hans ögon är glansiga. Det allra viktigaste, säger han.

* Jag sitter vid matsalsbordet, han tömmer diskmaskinen. På bordet framför mig ligger ett graviditetstest. Ingen av oss förväntar sig att det ska vara positivt, vi har gjort det här förr. Plötsligt står det Gravid 3+ i den lilla displayen. Jag reser mig upp, han stannar upp och vänder sig mot mig. Älskling? säger han. Vi ska ha barn, säger jag.

* Det är fem veckor efter graviditetstestet. Fostret har runnit ur mig, en klump jag var tvungen att pressa ut. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Aldrig känt så intensivt att hela jag kommer explodera, implodera. Lovar mig själv där och då att aldrig mer i hela mitt liv utsätta mig själv för en sådan smärta igen.

* Vi åker i en liten ranglig hiss. Den är nästan hundra år gammal och jag är lite nervös. Vi kliver in i en lägenhet. Det är gamla trägolv och löjligt högt i tak. Den är våran. Vi stryker med händerna över väggarna, pratar om vilka färger de borde ha. Hamnar i köket, skrattar åt att jag inte når den översta raden köksluckor. Kramas mitt på ett tomt köksgolv.

* Jag står i en stor ljushall. Den är centrum i min sons skola. Han har första skoldagen i ryggen, bad mig komma tillbaka efter fritidsklubben när jag mötte honom vid skoldagens slut. Jag pratar med fritidsklubbens ledare, han säger att min son hade fått kompisar redan innan klubben började. Jag står där mitt i en ljushall och känner hur tusen spänningar släpper.

* Jag sitter på golvet i ett mörkt vardagsrum. Jag är ensam hemma. Jag tänder ett ljus för barnet som inte längre ligger i min mage. Gråter stilla, tunga tårar. Den värsta smärtan har lagt sig, men det gör fortfarande ont. Känner mitt i allt det onda en lycka i att vi har hittat tillbaka till varandra, men kan inte hjälpa att undra vilka vi hade varit idag om barnet hade stannat kvar.

* Julafton. Det är kväll, luften är krispig. Vi går på en gångstig, han till vänster och barnet i mitten och jag till höger. I min bröstkorg bubblar det av tacksamhet. För vi har firat jul med hans familj och de har lagt så mycket energi på min son. Köpt julklappar med eftertanke, spelat spel och bubblat av frågor om hans dagar. För att de bryr sig. Jag går där på en gångstig tillsammans med min lilla familj och tänker att om det här är allt, så är det tillräckligt.

december 28, 2016

Om ett barn och en mormor, Tutankhamun och cava.

Imorgon kommer mitt barn hem igen. Han är i hemstaden, hos sin mormor och morfar, tillsammans med sin kusin. Spelar in musikvideos och fikar och går på stan. Inte klokt att han kan göra sånt själv. Det rimmar så illa med att jag är trettio och mina vänner knappt ens börjat skaffa barn än. Men ja, det är så det blir när man blir gravid som nittonåring.

Hursomhelst. Imorgon ska jag vara ledig, möta Adrian och hans mormor på centralen vid tio, äta brunch och sen ta med dem och titta på Tutankhamun, bjuda min mamma på ett glas cava och sedan följa henne till tåget tillbaka till den lilla staden. Promenera hem med min son vid min sida, låta honom bestämma middag och film. Och sedan, på fredag, åker han igen. Den här gången till sin pappa, är borta en hel vecka.

december 27, 2016

En julhelg.

Tjugotredje december. Det är kvällen före julafton. Någon julfilm går i bakgrunden, det är ingen som egentligen tittar. Chokladpraliner och rödvin till de vuxna och julmust och tomteskum till barnet. Vi bestämmer att vår julklapp till varandra är en resa till Barcelona i april. Jag och han och barnet. Kvällen innan julafton, så mycket förväntan i luften.

Tjugofjärde december. Vaknar upp till en julafton, fortfarande tidigt. Smyger upp och kokar kaffe, tar med en kopp tillbaka till sängen och lyssnar på tystnaden. Sedan risgrynsgröt och skinksmörgåsar, varm choklad och apelsin till frukost. Julklappsutdelning i soffan. Jag sitter mittemot Adrian, har Kim precis intill min rygg. Tittar på när mitt barn blir glad över kläder och böcker. Är så full av välbefinnande, tänker att jag inte önskar någonting annat.

Första julaftonsstoppet är mina föräldrar. Mamma har bakat i dagarna två, deras matbord svämmar över av kakor. Mina bröder och deras familjer är där. Barnen blir sockerstinna och öppnar sina julklappar i en iver. Sedan åker vi till Kims mamma, tittar på Kalle Anka och äter julmiddag i timmarna två. Det slår mig när jag sitter vid deras matbord hur bra jag tycker om att vara där. Att det känns så hemma att vara med dem.

Tjugofemte december. Vi vaknar hos mina föräldrar, av två hundar som hoppar på oss. Min mamma knackar på dörrkarmen, hon har två kaffekoppar i händerna. Vi smyger nerför trappan, sitter länge och pratar och dricker kaffe innan vi dukar fram frukosten. Äter ris á la malta och smörgåsar med prinskorv och köttbullar och skinka och senap. Sedan packar vi ihop oss och rör oss till Kims mamma igen, äter ännu mer julmatsrester och dricker kaffe. Kramar alla hej då och styr hemåt igen, tillbaka till Stockholm.

Tjugosjätte december. Trängs med alla andra på stan, köper för en gång skull bara sånt som vi behöver på mellandagsrean. Vid tre kommer mina föräldrar och min brorsdotter. Jag och Adrian tar med dem på två timmars promenad genom ett vinterkallt Stockholm. När vi kommer hem igen har Kim gjort högrevsburgare och sötpotatisstrips, tryffelmajonäs och grönkålschips. När de några timmar senare åker hem igen har de även med sig Adrian.

Och nu, nu är det den tjugosjunde december. Kvar i Stockholm är bara jag och Kim. Vi jobbar de här dagarna, fast hemifrån och iförda pyjamas och mittemot varandra vid köksbordet. Det är mysigt. Tända ljus och kaffebryggaren ständigt puttrandes. Hämtmat och mina fötter i hans knä. Film i soffan när kvällen kommer. Sova tills vi vaknar, och sen börjar allting om igen.

december 23, 2016

Dagen före julafton.

Den har varit väldigt fin, den här dagen. Har haft noll procent känsla av stress i kroppen, bara hundra procent belåtenhet. Spenderade förmiddagen med fina kollegor, åt jullunch och strosade lite i butiker innan jag kramade dem hej då och god jul. Promenerade till Ica och köpte hem allt som vi tycker är gott på julbordet, kom hem och fick dåligt samvete och skänkte samma summa till Röda korset. Tänk så lättvindigt jag köper hem mat vi egentligen inte behöver för en peng som faktiskt kan rädda liv.

Ja. Julafton imorgon. Hemmet är fint och kläderna är strykta och naglarna är målade. Ska äta knäck och titta på film och inte lämna soffan på hela kvällen nu. Imorgonbitti kommer vi vakna upp här hemma, äta tomtegröt och julskinkesmörgåsar och öppna julklappar. När det är klart packar vi in oss i bilen och styr mot hemstaden. Äter saffransbullar och dricker glögg med mina föräldrar och bröder och sen styr vi vidare till Kims mamma. Där kommer även hans systrar finnas och så blir det Kalle Anka och julmat och sällskapsspel för hela slanten.

Tänk att det är julafton imorgon. Hoppas att ni får en fin sådan. God jul, fina ni.

december 22, 2016

Om det här med julklappar.

Alla julklappar är färdiga nu. Det blev egentligen inte särskilt mycket, Adrians mobiltelefon gick sönder för någon vecka sedan så då fick han en ny, som en tidig julklapp. En sån där svindyr historia som alla i hans klass har. Det gjorde ont att falla för trycket, men jag vet verkligen inte vilket ben jag ska stå på i den här frågan.

Så klapparna under julgranen är mest kläder och böcker, sånt som han ändå behöver, och bara ett endaste litet tv-spel. Det finns ingenting under granen till varken mig eller Kim. Ett gemensamt beslut fattat av Kim. Ja, ni hör ju. Jag argumenterade in i det längsta för att vi ska ge varandra någonting, bara något litet. Men han säger att det är bättre att lägga pengarna på något att göra tillsammans, istället för på gissningar.

Och jag köper logiken i det, men jag blir ändå ledsen. Han kan anstränga sig för att hitta saker till sina systrar och till sin mamma, men han vill inte anstränga sig för mig. Det är det som gör mig ledsen, bristen på ork att anstränga sig för att göra varandra glada. Jag skiter i presenten, det är ju tanken bakom den som jag vill åt. Bara känna att han bryr sig tillräckligt för att lägga lite tid att göra mig glad.

december 21, 2016

Nedräkning.

Onsdag. Telefonerna går varma i vår familj, det pratas om vem som gör köttbullar och som vem köper glögg och vem som lägger in sillen och vem som tar med ostarna. På oss föll julskinkan och korvar och julgodis. Tänker att fredagen kan vara en dag för att göra julgodis. Dricka glögg och lyssna på julmusik och smygäta julskinka på vörtbröd och koka knäck.

Men först onsdag och den stora julklappsrundan alltså.

december 20, 2016

Om star wars och julklappar och kaffe.

Vi var på bio igår. Det här livet som kommer med ett stort barn, vad jag tycker om det. Att en kan gå på star wars tillsammans, komma hem vid nio och skicka honom direkt i säng och ändå mötas av ett piggt barn vid frukostbordet dagen efter. Att man kan kommunicera med honom om stora saker, om livet liksom. Han blir mer och mer en jämlik i våra dialoger.

Och nu är det tisdag och ännu en dag närmare julafton. En förmiddag på jobbet, listor med det som behöver ske per dag. Sedan Norrtull, hämta en julklapp som bara kan hämtas väldigt bestämda tider. Soffa och jobb, kaffe till det. En eftermiddag med tandläkarbesök för barnet, två tänder måste dras ut. Det är mjölktänder som inte vill lossna av sig själva och de nya tänderna bakom trycker på, riskerar att gå sönder av de gamla tänderna.

Den där julklappen förresten, det är den första som kommer hem. Jag tänker att det får vara en aktivitet för onsdagskvällen, julklappsinköpen. En tur ensam bland butikerna, en julkaffe i handen som belöning när alla klappar är inköpta.

december 19, 2016

Livsnjutet.

Jag tror att jag har börjat zooma ut för jul redan. Har egentligen en lång lista med sånt som jag behöver ta tag i, men har så svårt att börja. Jag tror att det är för att jag har ett så pass fritt jobb, det kräver jäkligt mycket disciplin. Och disciplinen finns där nittionio av hundra dagar, men idag är den hundrade dagen antar jag. Jaja, det får vara okej ibland det med.

Annars då? Jag har plöjt genom båda säsongerna av Skam. Herregud vad jag föll hals över huvud för den serien. Såg klart det sista avsnittet klockan två inatt, är således smått död idag men det var det värt. Kommer nog för alltid ha en del av Noora i mitt hjärta.

Vi har haft min svärmor på besök i helgen. Det var himla mysigt, vi strosade mest runt i ett juligt Stockholm och planerade julafton, åt tapas på restaurang och pizza hemma i vårt kök, var på släktkalas i form av glöggfest och tittade på film efter film efter film.

Så pass fin helg ju. Och en så pass fin vecka som väntar också.