januari 18, 2018

Spyr väl ut allt här istället.

Jag är så lättirriterad nuförtiden. Vill bara be människor runt omkring mig hålla käften, vilket ju är både orimligt och otrevligt. Oftast brukar jag kunna svälja ner den där irritationen som kommer med att umgås nära människor som har en tendens att 1. klaga på alla andra, och 2. berätta om sin egen förträfflighet all tid hen inte gnäller.

MEN NU ORKAR JAG INTE MER. Ursäkta franskan, men jag är så jävla less på det. Jag orkar inte höra om hur alla andra inte gör någonting rätt och att vi vore absolut ingenting om inte den här människan fanns. Har varit på vippen att säga att vi klarade oss ganska bra innan hen började, men har tigit och lidit i tystnad istället. Kommer ha en söndertuggad underläpp när dagen är över, på grund av all jävla återhållen ilska.

januari 16, 2018

Det är den här jävla januari.

Halvvägs genom januari. Det är deppigt överallt. I mitt inre, i mitt yttre, i min plånbok. Alla pengar som vi har läggs på flytten och den nya lägenheten. Det är så väldigt mycket pengar som ska ut nu. En kontantinsats som ska betalas, nya dyra lån och tusen kringkostnader.

Det kommer inte gå någon nöd på oss, men vi kommer behöva tänka lite på hur vi lever och drar våra kort. Jag vet att det är bortskämt, men vi är inte vana vid det och jag hatar att känna den här ekonomiska oron. Och sedan skäms jag, för vi har ju pengar så det räcker och blir över och det som är ekonomisk oro för mig skulle nog vara trygghet för många andra.

Och huden i ansiktet är tunnare än den brukar vara. Särskilt tunn är den under ögonen, mörka ringar har trätt fram och sällskapar med små blemmor som har blossat upp i pannan och på näsan och på kinderna. Håret är yvigt och torrt och ligger inte fint hur jag än kammar det. Jag är bara ett hopplöst fall just nu. Jag tror inte att något kan fixa det, det är nog bara tiden och solen och våren som kan det. Och att äntligen få flytta in och landa i våra nya kostnader och känna någon slags visshet och trygghet.

januari 13, 2018

Om en fredag.

Min chef sticker in huvudet mot slutet av dagen, sjunker ner i en fåtölj och frågar hur det är. Jag svarar med en suck. Han lutar sig fram och ger dörren en knuff. Den slår igen, sluter rummet med bara vi i det och jag låter allt det där som jag tänkt få komma ut. Det löser upp tusen knutar inombords att säga orden högt, karvar nog bort ett kilo från tyngden i mig.

Jag kommer hem och möter mitt barn i hallen. Ger honom en kram och frågar om hans dag, sedan måste han springa till bussen. Jag sätter på musik och duschar bort arbetsdagen, kliver i tights och Kims skjorta. Snurrar upp håret och häller upp rödvin. När klockan är sju står han plötsligt i vårt kök, fortfarande med snäckorna i öronen och fast i ett telefonmöte. Han ler trött, lutar sig fram och drar mig intill. Andas ett äntligen! in i mitt öra.

Och jag har druckit en halv flaska vin och är så färdig med att känna mig ledsen. Jag kryper in i hans famn, upp i hans knä. Vill ingenting annat än att vara nära. Vi delar en flaska till, lyssnar på musik och är så nära som det går att vara. Somnar i en röra av armar och ben och med smaken av tillfredsställelse på huden.

januari 12, 2018

Januarideppen.

Det är bestämt sedan länge att torsdagskvällen är min. Att när Storkyrkobadet i Gamla stan öppnar klockan fem, då ska jag hänga på låset. Barnet och mannen vet att de får klara sig själva. Jag kommer hem en halvtimme innan, ska bara slänga ner en handduk i väskan och vända, men så ringer min chef och ber mig öppna datorn. En halvtimme försvinner in i den.

Kliver i min kappa och sträcker mig efter väskan när Adrian ringer. Han behöver instruktioner. Det är instruktioner som han har fått fjorton gånger tidigare, men det är tydligen den femtonde gången som är den magiska. Sedan ringer Kim och undrar om jag kanske kan vänta hemma och se till att barnet får mat, eftersom han behöver jobba lite till.

Halv sju kliver jag ner i bassängen. Vattnet är svalt runt min kokande kropp. Sträcker ut musklerna och försöker låta ilskan sköljas bort, men den sitter hårt. Det är ett par timmar som är bara mina ändå, och de behövs. Och nu är det fredag och barnet åker till sin far. Vi har en helg framför oss, en helg där Kim ska jobba och jag ska göra sånt som jag blir glad av.

Jag tror att jag ska gå på bio. Se något som de jag lever med inte hade valt. Bara vara för mig själv. Jag ska laga mat och dricka vin och kanske köpa en ny bok. Välja min egen musik, plocka mitt favoritgodis. Och så ska jag försöka vara glad när Kim kommer hem på kvällen, för jag orkar inte vara ledsen mer.

januari 11, 2018

Ett träd.

Promenerar förbi Vasaparken. Trädens grenar är vita och gnistrande, tusan så ståtliga där de sträcker ut sig. Tar sin plats och ber inte om ursäkt för det. Man skulle vara mer som ett träd. Jag har en känsla inom mig. Jag kan inte ens säga vad den består av, eller berätta varför den finns. Men jag tror att det är ledsamhet. Jag tror att jag är ledsen.

Vi har blivit sams sedan vårt gräl, även om vi inte har pratat om det. Kanske är det därför, vi är inte klara med det. Och jag känner mig osynlig. Både hemma och på jobbet. Där hemma finns ingen som frågar hur jag mår, det handlar bara om hans jobb och hans stress och hans liv. På jobbet finns ingen som frågar hur det går, vad jag gör eller om jag behöver någon att bolla med. Jag bara förväntas göra saker, fixa saker, lösa saker. Både här och där.

Det är ensamhet. Jag tror att jag känner mig ensam.

Jag borde vara mer som ett vinterträd.

januari 10, 2018

En dag bara.

Så det blev onsdag och vinter där utanför. Jag arbetar hemifrån idag. Hade två så otroligt uttråkande arbetsuppgifter som var tvungna att göras. Jag har påbörjat dem flera gånger redan, men så har något annat, roligare, dykt upp och jag har lämnat det som måste göras ofärdigt. Men nu är de borta. Det krävdes ett tyst hem utan distraktioner, tre koppar kaffe och en jävla disciplin.

Och nu belönar jag mig själv genom att jobba klart hos Systrarna Andersson. Mer kaffe och en chokladboll och snart inga punkter kvar på listan för dagen. För en liten stund sedan satt Elsa Billgren i ett hörn med sin man och son. Så väldigt, väldigt fina tillsammans.

Jag ska stänga ner datorn alldeles snart. Möta mitt barn och promenera in till bokhandeln. Han blev klar med den sjätte boken om Harry Potter igår och bönade och bad om den sjunde boken imorse. Det kan man inte säga nej till.

januari 08, 2018

Om att komma tillbaka.

Stela försök att prata blir rinnande meningar. Små skratt slipper ut, en försiktig strykning över en arm och en lätt beröring över ryggen som dröjer sig kvar. Avståndet mellan oss i soffan krymper. Hans arm som tveksamt lägger sig över mig när vi ska somna på söndagskvällen, jag som makar mig närmare. Ett hej då i hallen på måndagsmorgonen, han lägger båda sina händer på mina höfter och placerar en långsam kyss mot mina läppar.

Han har någon slags jobbsituation som har gjort att han har jobbat nästan hela helgen. Jag har packat lådor och städat förråd och gjort vändor till återvinningen. Jag har ont i hela min kropp av protesterande muskler. Men idag tänker jag inte packa. Idag ska vi titta på vår lägenhet och sen skulle jag vilja bli sams på riktigt.

januari 06, 2018

Känslorna.

Fredagen är en hemsk dag. Jag försöker jobba, men det går inte. Tankarna bara glider ifrån mig. Jag är blek över kindbenen men mörk under ögonen. Huden är fnasig och håret smutsigt. Jag målar läpparna, men det ser bara ännu värre ut. Tvättar bort det. Känner i ögonen hur jag vill gråta, men jag är fortfarande för arg.

Lyssnar på en spotifylista som heter Life sucks. Den muntrar inte upp någonting, men det vill jag ju inte heller. Får ett textmeddelande om att vi inte kan titta på lägenheten, en dotter i familjen är sjuk. Vet inte hur jag känner kring det.

Han kommer hem sent, säger bara att jobbet varit krävande. Vi fortsätter vara tysta mot varandra. När vi har gått och lagt oss skapar det en panik inom mig, en känsla av att vi förstör vårt förhållande. Jag frågar ut i tystnaden när vi ska tala med varandra, han svarar att det inte finns någon mening, jag är ju bara arg. Jag säger förlåt. Han är tyst.

Det utlöser en existentiell kris inom mig. Tusen tankar i sekunden och varje del av mig vibrerar av ångest. Jag går upp och ut i köket, tar ner ett vinglas och öppnar en flaska. Tar med båda till soffan, vill försvinna in i en rödvinsberusning. Jag dricker för att jag är en dålig förälder, en dålig partner, en dålig människa. Gråter ner i en kudde av samma orsaker. Det sägs att tankar efter midnatt inte är sanna, men jag vet inte hur det är med känslor.

Det blir aldrig någon rödvinsfylla, det blir inte ens ett helt glas. Jag somnar. Vaknar en timme senare och vill vara i min säng, vill vara där han är även om jag inte får vara nära. Han ligger på sin sida, men i sömnen lägger han sig intill. När jag vaknar nästa gång är det morgon och han är uppe, måste åka in till kontoret. Han börjar prata lite försiktigt. Inte om vårt bråk, men om andra saker. Om ofarliga saker. Sen står han i hallen och säger att han måste gå. Jag nickar och han försvinner ut genom dörren.

Och där är vi nu. Jag vet inte om de där känslorna från natten finns kvar. Kanske lite, för jag har ansträngt mig för att vara en bra förälder idag. Lite mer än vanligt, så det fanns nog någon slags botten i känslorna. Och för allt det där andra, där får vi helt enkelt se.

januari 05, 2018

Laga oss.

Vi grälar på torsdagskvällen. En liten sak som blir flera små saker och sedan är det en explosion. Han blir en tioåring när han argumenterar och jag tycker så illa om när man bråkar respektlöst. När man förminskar och trycker ner, visar med hela sin kropp att man tycker att den andra är dum i huvudet. Jag skriker det till honom och han blir tyst, reser sig och går.

Jag lägger mig längst ut på min sida av sängen. Efter en liten stund lägger han sig på sin. Jag har ryggen mot honom, men hör hur han vänder och vrider. Hör hur han ligger vaken, men jag är så arg att jag har slutat bry mig. Jag somnar någon gång under småtimmarna, fortfarande med en meter mellan oss. En meter och en ocean.

Vi säger ingenting till varandra på morgonen, går utan att ens titta på varann. Jag promenerar i regnet och tänker att jag är alldeles tom inombords. Ikväll är det meningen att vi ska titta på vår lägenhet igen, men jag känner bara tomhet. Jag tror att det värsta när någonting går sönder är att man aldrig vet på förhand hur det ska kunna repareras.

januari 04, 2018

Torsdag.

Det är så väldigt tyst och lugnt på kontoret. Säljarna sitter i sina kundmöten, konsulterna är på fältet och teknikerna likaså. Kvar lämnar det mig och någon enstaka chef och koordinator som långsamt vaggar igång tjugoarton. Det har inte riktigt startat ännu, jobbåret.

Hittade färgade post it-lappar i min skrivbordslåda och mitt skrivbord har blivit ett hav av tusen färger i prickar. Vill nästan inte jobba undan lapparna, vill ha ett hav att titta på. Har en låda svamprisotto som väntar i kylskåpet, har längtat efter den sedan klockan nio. Lyssnar på podd och det handlar om bröllop, så nu vill jag gifta mig. Men först lunch.

Idag har jag bestämt att kontoret ska få ha mig till klockan två. Sedan får datorn glida ner i väskan och nåt mysigt café vara mitt arbetsställe någon sista timme av dagen. Kaffe och kardemummabulle. Jag och datorn och främlingar vid borden bredvid.

januari 03, 2018

Karusellen.

Om mindre än en månad får vi nycklarna till vår nya lägenhet. Jag kan inte minnas att jag har längtat så till något förut. Det har jag ju förstås, många gånger, men känslan är så stark nu. Vi har tagit ledigt den första veckan i februari, för att hinna måla de båda sovrummen och flytta ett par stora garderober, göra själva flytten och städa ur lägenheten som vi lämnar.

Apropå lägenheten som vi lämnar. Det har börjat samlas kartonger i olika hörn, en tur har gått till soptippen och saker som inte längre kommer få bo i vårt hem har sålts. Det är en tid av kaos, men jag antar att det kan ha någon slags charm det med. Den kommer få ta lite tid, hela den här flyttkarusellen. Och vi har passerat årsskiftet och det är bara någon månad kvar tills trottoarerna sopas för våren. Det ger hopp, gör det inte?

januari 02, 2018

Om en måndagstisdag.

Två dagar in i tjugohundraarton och vardagen kallar redan. Det var svårt att göra en måndag av den här tisdagen imorse, för jag har vänt på dygnen och inte brytt mig om konsekvenserna sedan jul. Varit vaken tills jag blivit trött och sovit tills jag blivit pigg. Det var fint under ledigheten, men inte så mycket när klockan slog halv sju och telefonen ljöd intill örat.

Promenerade in till kontoret och möttes av en ny dator. Den är liten och nätt och supersnabb. Jag är en smula kär i den. La förmiddagen på att flytta och fixa och ställa in den, och nu har jag precis haft en läslunch i min ensamhet och ska ta mig an den lilla mailinkorgen.

Varsågoda för info.

december 31, 2017

Om vemodet och allt det där fina.

Sista dagen på tjugohundrasjutton. Jag har en skärva av vemod innanför revbenen. Många säger att månen har varit felplacerad i år, att det inte har varit något annat än ett år av otur. Jag håller inte med. Det har varit ett bra år.

Vi har hittat tillbaka till varann, jag och Kim. Det finns ingenting av det trasiga kvar. Vi lagade oss. Vi hittade vår plats i staden, på våra arbetsplatser. Jag tror att vi har hittat vilka vi är här. Vi har sett vårt barn formas till en ny individ, säkrare i sig själv. Det är så jävla häftigt att ha fått betrakta det, att varsamt följa och stötta honom i att växa upp.

Men det var inte meningen att bli nostalgisk. Det finns det icke tid till för stunden, det är för mycket som väntar. En flaska champagne som snart ska poppas, lagom till att det är dags att kliva i festkläderna och göra oss redo för en nyårsafton. Nyårssupé på Griffins Steakhouse och fyrverkerier att titta på och mer champagne att skåla i.

Och ett nytt år. Jag ska låta den där sista skärvan av vemod få kännas i en minut till, sen ska jag låta den gå. Skjuta iväg den tillsammans med korken till champagneflaskan. Kliva i min klänning, forma håret till mjuka lockar och måla läpparna röda. Säga hej då till det som har varit och se fram emot det som kommer.

Gott Nytt År!

december 29, 2017

Om fortsättningen.

Så julafton har kommit och gått. Juldagen och annandagen och nästan alla mellandagar också. De har varit fina, alla de där dagarna. Ovanligt loja och planlösa. Adrian har hunnit komma hem från sin pappa och åka igen, den här gången för några dagars jullov hos sin mormor och morfar med sin allra bästa kusin.

Och vi, vi som är kvar och har ett annat slags jullov, vi har börjat packa kartonger, slänga saker vi inte längre vill ha, sälja möbler som inte får plats. Spenderar en hel dag med att provsitta soffor och titta på matbord. Drömmer om badrumsinredning och googlar kakel till köket. Räknar ner tills nycklarna dinglar från våra fingrar.

Vi gör en fredag av att köpa nyårskläder och äta köttbullar på ikea. Ligger på soffan hela kvällen, dricker två glas vin och bryter bitar från en magnumchoklad. (Känns konstigt att inte få smaken av vaniljglass direkt efteråt.) Skriver det här och funderar på om det ska få bli lördag snart. En lördag med barnet tillbaka i staden och en nyårsafton att vänta in.

december 22, 2017

Dan före dan före dan.

Två dagar före julafton. Startade dagen med att ta mig upp och ut för frukost och möte och avstämning med min viktigaste kund. Det gick bra, blev ett bra avslut på det här jobbåret. Sedan hem, barnet under armen och ut igen. Tjocka pannkakor med banan och choklad, Mordet på Orientexpressen på bio. NK och julskyltning, Gamla stan och glögg i små pappmuggar. Ett gäng timmar för bara mig och honom.

Det var en fin fortsättning på vår lilla julmiddag igår. Och fortfarande har vi ett par timmar kvar att sitta under en filt i soffan och läsa varsin bok, äta upp Twist-påsen och knäcka nötter. Sedan kliver han på en buss som tar honom till sin pappa över julen. Kvar här hemma är jag och Kim och ingen julstress alls. Bara ledig tid och inte särskilt många saker att fixa.

Jag tror att det kommer vara en bra jul, det här.

december 20, 2017

Tjuvstart.

Jag hittade en julaftonsklänning. En svart, från Carin Wester. Långa ärmar, knappar framtill från topp till tå. Eller nä, från topp till knä, för längre var den inte. Knyt i midjan. Tunna strumpbyxor, röda naglar och röda läppar. Det kommer bli en julafton det.

Jag gick upp tidigt imorse, vaknade innan alarmet. Pussade båda pojkarna på pannan och promenerade mot jobbet. Gamla stan glittrade i mörkret. Det här är min sista hela dag innan nästan två veckors ledighet. Imorgon kör jag till halv tre, på fredag har jag bara ett möte mellan nio och tio.

Imorgon börjar vi vår jul. En julinspirerad finmiddag hemma i vårt kök. Julröda tulpaner och tjuvstarta på det fjärde ljuset, för ska man låtsas så ska man göra det ordentligt. Julklappar och julgodis. Och så en fredag, lediga tillsammans. Fluffiga pannkakor på Café Sirap och bio mitt på blanka dagen, julmarknad i gamla stan och lussekatt i näven.

Sen sticker Adrian, på fredagskvällen. Jag vet att han ser fram emot att fira jul med sin pappa och hans familj, så det känns inte jobbigt alls. Jag går och väntar på knipet i hjärtat, men det kommer inte. Vi har två mysiga dagar framför oss, och ju faktiskt en satans bra december bakom oss. Och han behöver ju sin pappa också. Det är fint att han äntligen får det.

december 19, 2017

Ändå en väldigt fin känsla.

Julveckan. Jag är inte särskilt stressad, inte på det personliga planet. Jag tycker för mycket om det enkla för att göra ett stort väsen av julen. Jag köper det söta, bakar bara om jag känner för det, låter charken stå för julens sillar och röror och bageriet för vörtbrödet. Jag gör bara det som jag tycker är roligt, det som jag vill pyssla med. Jag har sett mina föräldrar stressa sig utmattade under barndomens alla jular, jag kommer inte gå in i den fällan.

Ikväll ska jag vinka hej då till barnet och mannen, åka ut till Mall of Scandinavia och hitta någon mjuk julklapp till Adrian och något litet till Kim och en julaftonsklänning till mig själv. Tänker att när jag är klar med det ska jag köpa en bok och sitta en liten stund på något café, dricka varm choklad och känna julstimmet runt mig och lugnet i mig.

december 15, 2017

Om julgranar och Star Wars.

En fredag är på väg mot sitt slut. Eller det är ju inte sant, det är bara arbetsdelen som snart är över. Jag tror att jag ofta tänker så, att arbetsdagen är en dag för sig. Hursomhelst. Jag har mött bort förmiddagen och eftermiddagen och om en liten stund kommer Kim sladda förbi, på väg hem från Nyköping, och plocka upp mig. Vilket fult uttryck förresten, "sladda förbi". Jag lovar att aldrig använda det igen.

Nåväl. (På tal om uttryck att aldrig använda igen.)

Vi har en helg med en fredag där barnet är hos sin pappa och de äldre ges tid till ett vuxet - och förhoppningsvis sexuellt - umgänge. Imorgon vid lunch kommer han hem igen, det inte längre så lilla barnet. Då ska det köpas julgran och kläs julgran och glögg ska drickas och så ska vi sträcktitta på Mysteriet på Greveholm. Och så kommer sen en söndag med Star Wars på bio och inga övriga planer alls. Fint som snus ju.

december 14, 2017

Tiden och barnet.

Så det var Lucia igår. För första gången i mitt vuxna liv hade jag inget obligatoriskt firande, ingen förskola eller skola att gå till, inget tåg av lussande barn. Jag vet inte hur jag känner för det. Jag tror okej, men lite vemodig. Det är en ny era nu.

Det är så tydligt att vi håller på att lämna tiden som en familj om två vuxna och ett barn, att vi är på väg in i någonting annat. Ett familjeliv med tre individer med liknande vardagar. Tre människor i varierande åldrar med deadlines och förväntningar, måsten och krav.

Jag tror att vi glömmer det ibland, vilka hektiska dagar det är för äldre skolbarn. Vi stressar ut dem i aktiviteter och förbjuder skärmtid, när det som de kanske allra mest behöver är att slappa framför någonting som låter hjärnan vila en timme på kvällen. Jag vet inte. Jag har bara en så stark känsla av att han håller på att växa upp, mitt lilla barn.

december 12, 2017

Om den första februari.

Dagarna går i ett. Den första februari flyttar vi till vår nya lägenhet. Vi kommer bo ganska mycket mindre, nästan fyrtio kvadratmeter tappar vi. Fast det är nog egentligen inte helt rättvist att tänka så, för vi har så väldigt stora rum idag. Så många kvadratmeter som spills, hall på hall på hall och stora golvytor som bara är.

Vår nya lägenhet är sextiotre kvadratmeter, fördelade på tre rum. Två sovrum, ett lite större och ett lite mindre, och vardagsrum och kök i ett. Längs med hela lägenhetens långsida löper en stor hall, i vardagsrummet och köket blir den en del av rummet, och så vidare förbi Adrians rum för att mynna ut i vårt sovrum.

Den första februari får vi nycklarna. Vi ska försöka ta ledigt hela veckan, måla och fixa de första dagarna och så flytta mot slutet av veckan. Det är så overkligt att vi inte kommer bo där vi bor om två månader. Två månader är ju ingen tid alls. Men samtidigt, som jag längtar nu. Vill göra lägenheten sitt allra finaste, bo in mig, känna att den är hemma.