Nästan vuxen.

Torsdag kväll och jag har ett glas champagne i handen. Jag har skålat för min son, för att han - åtminstone preliminärt - kom in på sitt förstahandsval på gymnasiet. Han ska bli arkitekt, min fantastiska unge. Han har sjunkit in i matteboken nu, inför provet imorgon, men bredvid honom står ett glas alkoholfri cider.

Jag har varit nervös inför antagningsbeskedet. Räknat ner tyst i huvudet till dagens datum. Han har inte alls varit lika nervös som jag. Andrahandsvalet är också bra, har han sagt och det är klart att det är. Tredjehandsvalet och fjärdehandsvalet också. 

Egentligen vet jag inte vad jag har varit så orolig för. Det här är saker som löser sig och det är är en procedur med möjligheter till omval om ens första val skulle visa sig omöjliga. Jag tror att det handlar om att gymnasiet är ett så påtagligt bevis på att han håller på att växa upp. Att han en dag inom en relativt snar framtid ska bli vuxen.

Tre saker.

Spenderar ännu en dag på kontoret. Leveranser med möbler kommer från olika håll. Jag instruerar om hur rum ska inredas och vart saker ska flyttas. Människor hojtar mitt namn så ofta att jag en kort stund gömmer mig på toaletten. Står med händerna mot handfatet och tittar på min egen spegelbild, sedan beger jag mig ut i kaoset igen.

För övrigt har den värsta träningsvärken släppt. Om en stund ska jag göra yoga och det finns goda förhoppningar om att nå ner till mattan idag. Uppförsbacken hem var inte ens smärtsam.

Samtalet med Keplers har flyttats till på måndag. Det är lite olyckligt för jag har planer med Rachel då som jag i ett kort ögonblick glömde bort, men det löser sig. Jag är uppenbarligen bra på att jonglera. När jag inte gömmer mig på toaletter iallafall.

Imorgon fortsätter kaoset.

Två saker.

Jag tror att jag har förstört mina muskler. Tränat sönder dem. Musklerna värker även i vila. Jag vaknar när jag sover av att det bultar i dem. Ska göra yoga på morgonen men kommer inte ner på mattan. Går som om jag är hundra år gammal.

På kvällen har vi styrelsemöte i föreningen. När vi kommer till punkten för nya överlåtelser säger vår ordförande att makarna Kepler har köpt en lägenhet i huset. Jag sätter mig spikrakt upp i stolen. Han skrattar när han ser det. Gissar att du läser Lars Kepler? frågar han. Sedan frågar han om jag kan ta mötet med dem imorgon för att anta dem som medlemmar. 

Jag säger ja på studs, sedan blir jag nervös. Jag är fortfarande nervös. Upprepar för mig själv att jag absolut inte får säga att jag skriver en bok. Åh herregud, jag kommer råka berätta att jag skriver en bok. Fan också. Jag borde ha sagt nej.

Så går dagarna i vårt liv.

Jag spenderar måndagen på kontoret. Har sådan träningsvärk i rumpan att jag haltar när jag går. Hoppar av vid centralen på vägen hem, köper en kaffe och promenerar den sista biten. Lider i uppförsbacken. Kommer hem och sjunker ner i soffan. 

Det är barnets tur att laga mat och han gör en fläskfilégryta. Han berättar om den sista insamlingen till klassresan och hur resan planeras just nu. Det är sånt som förändras från vecka till vecka. Sen målar jag naglarna och häller upp ett litet glas rött. Har fötterna i min mans knä medan jag läser i en bok och barnet gör matteläxa.

Men nu är måndagen snart slut. Det är dags att tvätta bort sminket och borsta tänderna. Hinna sova åtta timmar innan en ny dag börjar. En dag där jag inte behöver vara på kontoret. Jag kommer hinna så sanslöst mycket imorgon.

Att bota sånt som skaver.

Söndag kväll. Det känns bättre nu. Inte för att något nödvändigtvis är annorlunda mot känslan i fredags, utan nog snarare för att en helg har passerat och det alltid känns bättre efter lite tid. När man hinner inse hur mycket mer livet är än bara jobb.

Det har varit en helg med glass i soffan på fredagskvällen och pannkaksfrukost på lördagen. Med långa promenader och ett par träningspass. The office och en ny bok. Brynt salviasmör över torskrygg och spetskål toppad med hasselnötter, en flaska riktigt krispigt vitt.

Någonting som skaver.

Jag spenderar två raka dagar på kontoret. Det är det där kontorsprojektet som kräver tid och närvaro. Är helt färdig när dagarna tar slut. Sent på fredagseftermiddagen trillar jag in genom dörren. Drar av jeansen och snurrar upp håret i en snodd. Det ser ut som att du behöver ett glas vin, säger min man. Ja tack, säger jag. 

Det känns som att alla drar i mig, som att alla vill någonting, som om precis varenda människa måste säga sin åsikt, lägga saker på mig att göra. Det känns som att jag gör tusen saker om dagen men att ingenting är bra nog för min chef. Att det enda som räknas är siffror att fakturera, inte hur vi utvecklar våra processer eller bibehåller vår höga kvalitet genom alla de förvärv som vi gör.

Jag har börjat fundera på om jag inte är rätt för företaget. Förut när jag tvivlat har det varit tvärtom, att de inte är rätt för mig. Nu är det något annat som skaver. En känsla av att kanske inte vilja jobba i en miljardkoncern där omsättning är det enda som betyder något.

Jag vet inte. Jag vet bara att något skaver. Att jag tror att det är jag som är skavet. Att det är jag som är fel. Fast jag vet inte om det är ett par hårda veckor, en frånvarande chef eller ett glas vin som talar. Eller om jag bara borde sluta känna efter.  

Väderbloggen fortsätter.

Det skulle visa sig att årets april inte är den kallaste någonsin. Där ser man. Tydligen tog 1916 priset med sina trettiosex minusgrader den sjätte april. Man får väl ge dem att det är bra jävla kallt. Även 1881 och 1942 var år med kyliga vårar, till och med kallare än våra sju grader här i Stockholm.

Fast frågar man Google om vädret så säger hon att det är sju grader men känns som minus sjutton på grund av rådande vindförhållanden. Man tycker ju att det borde räknas.

Er nya väderbloggare.

Jag läste i mitt eget arkiv igårkväll. Tänkte att det var för kallt ute, att så här kall kan ingen april vara. Så jag läste om livet i april tjugotjugo. Fast det gjorde inte jobbet, jag har ingen aning om april var varmare förra året. 

Däremot vet jag att mitt barn har vuxit tre centimeter på ett år. Och att jag tyckte att pandemilivet hade blivit vardag, bara en månad in i det. Trodde dock inte att det skulle vara vardag även ett år senare. Lärde mig däremot väldigt lite om väder. Det hade varit enklare att googla om vi har den kallaste april nånsin. Vilket slår mig nu är precis vad jag ska göra. 

Notering till april 2022: det snöade när jag vaknade. Tittade ut och gick och lade mig igen. Vid lunchtid hade snön försvunnit, men vinden var svinkall. Promenerade till gymmet vid femsnåret i strålande solsken och handskarna i handen.

Firade någon slags påsk.

Jag blinkade och så försvann fyra lediga dagar. Poff, borta. Våra fönster är rena nu, lägenheten har storstädats, alla växter duschats. Vi har promenerat femtontusen steg varje dag. Lagat mat i flera timmar en dag och inte alls de andra dagarna. Suttit sex personer runt vårt matbord på lördagskvällen och sedan igen runt ett annat bord på måndagen.

Vi har sprungit en dag, tränat armar och mage en annan dag och benen den tredje. Äntligen hittat en blazer i ull och klickat på köp. Ätit godis varje dag. Tittat på jag vet inte hur många avsnitt av The office. Det har varit fint.

Skärtorsdagen.

Dagens sista arbetsuppgift är att tidregistrera i mina projekt. När jag räknar ihop mars timmar blir summan etthundraåttio. Det är för många timmar. Så när klockan slår sexton slår jag igen datorn, byter om till springkläder och springer sex kilometer i Hagaparken. 

När jag kommer hem har barnet åkt till sin far. Han ska fira påsken där. På köksbänken ligger två köttbitar inslagna i papper bredvid en bunt sparrisar och ett litet vitkålshuvud, en hög champinjoner och en flaska rött. 

Nu väntar fyra dagars ledigt, men först en kväll i soffan. Fötterna i ett fotbad, en återfuktande mask i det fortfarande vintertorra ansiktet, en inpackning i håret. Ett glas rött under tiden. Antagligen somna vid tjugotvå. 

Andra människor.

I augusti hade vi kräftskiva. Det var världens minsta kräftskiva, fyra personer på vår balkong. Sedan dess har vi inte haft gäster. När man tänker på det så, vad konstigt det är, det här nya pandemilivet. Men på lördag kommer vi vara sex personer runt vårt matbord.

Det är min mans systrar och deras män som kommer. I en vecka har jag funderat på maten och vinet till, på dukningen och hur vi ska sitta utan att det blir för trångt. Jag är nästan orimligt uppspelt över att ha sex personer runt mitt middagsbord på lördag.

Så vuxna planer.

Jag har någon slags långsamt pågående storstädning för mig. Kanske är det för att alla influencers som jag följer - vilket är två, Sandra Beijer och Elsa Billgren - städar i sina lådor mest hela tiden. Plötsligt hittar jag mig själv framför något skåp med sopsäck och trasa i händerna. Jag vet inte om det är för att jag blir influerad eller om det är våren. För om våren vill man städa.

Jag sneglar på fönsterna och ser hur de behöver putsas. Tänker att på långfredagen, då jäklar. Jag säger ingenting till min man för jag vet att han kommer försöka avstyra det hela. Föreslå en långpromenad med varsin kaffe i handen och kanske det allra första rosévinet på en uteservering och det kommer jag inte kunna motstå.

Nästan där.

Jag städar i lådan med halsdukar, mössor och vantar. Flyttar det allra varmaste från hallen till en av våra garderober. Putsar upp mina chelsea boots och ställer undan. Tar fram mina loafers och snörskor istället. Hänger trenchcoaten på hatthyllan, men låter kappan hänga kvar bredvid. Letar i internets alla vrår efter en blazer i ull.

Trottoarerna är sopade nu, temperaturen över tio nästan alla dagar. Jag vill ha ännu några grader varmare, fler knoppar på träden, att himlen ska vara knallblå. Jag vill ha croppade jeans och mjuka tröjor, en varm blazer och loafers och svarta solglasögon.

Tillbaka.

Han lägger sig bakom mig. Nära. Armarna smyger sig runt, drar mig närmare. Mitt liv vore så mycket enklare om du bara tycker och tänker som jag, säger han. Vet du inte att man växer av utmaningar? säger jag. 

Jag vänder upp ansiktet mot honom, för den första pussen på över ett dygn. Du är så besvärlig, säger han, fast orden är mjuka. Tur att jag är värd besväret, säger jag. 

Bortskakade.

Min man och jag är osams. Eller vi är nog inte det längre, men vi var det igår. En ordväxling som blev ett gräl. En tystnad som växte under kvällen. Han höll inte om mig inatt. Han håller alltid om mig när vi somnar. Men jag höll inte om honom heller.

Vi har inte pratat om det idag. Fast vi pratar om annat. Han frågade hur min löprunda gick på lunchen och jag frågade om hans dag när han slog igen datorn. Jag vet egentligen inte om det finns så mycket mer att säga, vi sade nog allt igår. 

Det är ingen fara med oss. Vi repar oss. Det är bara det att vi bråkar så sällan att när det väl händer, då rubbar det så mycket i vår sammansättning. Som om vi skakas loss från våra platser och inte riktigt vet hur vi ska ta oss tillbaka. Det är där vi är nu. Lite bortskakade.

Militärbrevkortet.

Min man kommer hem från sin morgonpromenad. I handen håller han ett gammalt kort i brunt, strävt papper. Jag hittade det på trottoaren, säger han. Det är ett militärbrevkort, daterat första augusti 1942. Jag tar kortet som han sträcker fram.

Det är nött och lite trasigt, men man kan fortfarande läsa orden. Skrivstilen är lutande och vacker, som om den är en ung kvinnas. Kära föräldrar, jag är nu lyckligen framkommen. Hon berättar om sin resa, att hon bor i ett underbart fint hus med utsikt rakt ner i havet. Att det finns lärarinnor i alla vrår. Jag undrar var hon var, då 1942. När ett krig rasade i världen. Jag undrar hur hennes liv såg ut.

Brevet är undertecknat Barbro och adresserat till Docent Ossian Dahlgren. Ni vet, rasbiologen. Jag söker på internet, hittar nästan ingenting om Barbro. Bara att hon är nittotre nu och bor två gator bort. Jag hittar desto mer information om hennes far. Han verkar inte ha varit någon trevlig man. 

Jag lägger militärbrevkortet i ett kuvert. Skriver Barbros adress, men köper inget frimärke. Det slår mig att jag vill överlämna det själv. Att jag vill veta vem Barbro är, vem hon har varit. Jag vill höra om hennes sommar 1942. Jag vet bara inte riktigt hur.

Hur man reser nuförtiden.

Jag sitter i soffan med datorn i knät. Barnet sitter bredvid. Han har frågat om något land och jag har klickat mig in på Google Maps. Har du nånsin kikat på hur det ser ut i Afrika? frågar jag och drar med muspekaren över skärmen, släpper en liten gubbe mitt på den väldiga kontinenten. 

En timme senare har barnet gått sin väg, men jag sitter kvar. Flyttar gubben mellan olika världsdelar, mellan länderna, tittar på sandstränder och hav, oändliga grässlätter och vattenfall, breda vägar genom platta landskap och lummiga skogsstigar. Drömmer mig bort. 

Det känns som att Corona har pågått väldigt länge nu.  

Så går en dag.

Det är nästan ingen alls på kontoret. Jag har mina möten, gör det jag ska, sedan åker jag hem. Hoppar av vid centralen för att slippa byta tunnelbana. Köper en kaffe på Fabrique och promenerar hem. Trottoarerna är sopade och fortfarande våta, temperaturen för varm för handskar, himlen alldeles blå. 

Jag sparkar av stövlarna i hallen. Fötterna värker efter en dag med höga klackar. Drar den vita polotröjan över huvudet, trär på en stickad luftig tröja istället. Frågar barnet om hans dag, börjar med maten och lyssnar på när han berättar om några som blev osams i skolan, om diagnosen på mattelektionen och svenskaprovet han just gjort. 

Vad corona gör, del 798.

Jag sörjer alla klänningar som jag aldrig bär. I min garderob hänger så många klänningar, men jag har blivit en jeans och tisha-tjej. Jag undrar hur det kommer bli sen, när en vardag på kontor blir aktuell igen. Om det nånsin blir det.

Det där stycket ovanför, jag tänkte det imorse, öppnade appen och skrev orden. Sparade det för att utveckla till kvällen. Några timmar senare får jag ett samtal. En fråga om att ta ett nytt projekt. Det handlar om vårt kontor, om hur det ska utformas i framtiden.

Jag bläddrar bland klänningarna. Imorgon ska jag till kontoret, påbörja arbetet med dess varande. Tänker att det är för sent, att jag inte vill ha strumpbyxor och kjol. Tar fram ett par svarta ankelkorta kostymbyxor, en vit snäv polotröja, putsar upp mina högklackade stövlar. Jag är förvandlad till en jeans och tisha-tjej. 

Fredagskänslan.

Jag hämtar ut ett paket. Där inuti ligger en vadlång silkig kjol med svart botten och små blommor i grönt och vitt, ett grönt linne och en svart cardigan. Viker kläderna fint på stolen i sovrummet, väntar på en fredag.

Så kommer fredagen, men kläderna känns för fina, jag är inte särskilt silkig längre, mitt orangeröda nagellack är för skrikigt. Jag kämpar för fredagskänslan, men den finns inte riktigt där. Jag byter till mörka jeans och beigebrun tröja. 

Vid tiosnåret ställs ett möte in. Jag drar fram dammtrasa och dammsugare, torkar av badrummen. När lunchen kommer springer jag i Hagaparken. Solen skiner men det är svinkallt. Jag fortsätter kämpa med fredagskänslan, stannar till och köper en ny pärlhyacint. Den som jag planterade för ett par veckor sedan har blommat ut och förbi. 

Vid fyra säger vi att vi är färdigjobbade. Jag öppnar mitt worddokument, dukar fram chokladboll och bubbel. Solen fortsätter att skina, lämnar solkatter på golvet. Det känns som vår, fast ändå inte riktigt. Men äntligen känns det som fredag.