Nervös, glad, lättad, redo för midsommar

Onsdag 09:45. I min kalender ligger en halvtimmes presentation för vår ledningsgrupp. Kvällen före pratar jag med min chef. Ett av förslagen i min presentation är mitt, det andra är ett ansvar han vill att jag ska kliva in i och det tredje är en rest från en annan avdelning.

Mitt eget förslag skulle jag kunna dra i sömnen, men de andra två kom snabbt och från varsitt håll och där behöver jag någon som studsar tillbaka mina tankar i nya vinklar. Kvart över tio på tisdagskvällen blir min presentation klar. 

Drömmer under natten att jag är gravid. Långt gången, barnet kommer när som helst. Vaknar med panik för jag har verkligen inte tid att ta hand om ett barn, herregud. 

Övar på presentationen tyst i mitt huvud medan jag dricker en islatte på caféet mittemot kontoret. Är nervös trots att det bara är snälla och bra människor i ledningsgruppen, vill verkligen att de ska gilla det jag har att visa.

Det gör de också, gillar det. Min halvtimme blir en timme och när jag frågar om jag ska avbryta presentationen säger de nej, sitter framåtlutade och intresserade. Det fattas inga beslut där och då, men det är en bra sak för vissa saker ska inte stressas fram.

Efteråt känns det så skönt. Jag är varm och röd om kinderna, men glad och lättad och mina axlar har sjunkit med trehundra miljoner centimeter. Nu är jag redo för en midsommar.

En regnig tisdag

Spenderar tisdagen på ett tåg. Eller okej, delar av dagen om vi ska vara petiga. Regnet smattrar mot rutan, tävlar mot ljudboken i mina hörlurar. Det är en romantisk historia av Joanna Bolouri som gör att jag måste knipa ihop läpparna för att inte skratta högt.

Har ett par möten, äter lunch med vår slutkandidat i rekryteringsprocessen, gör ännu ett par möten, promenerar under paraplyet till tåget, lyssnar på regnet och boken och chattar om midsommar. Det lutar mot sill och potatis och räkor och aioli och knäcke och ost.

Och bubbel och gräddtårta med jordgubbar. Enorma mängder jordgubbar. Ser framför mig en assiett med en bit jordgubbstårta och en lika stor hög jordgubbar intill. Ser det både till midsommar och som frukost på midsommardagen.

Långsam start

Vaknar på söndagen och känner mig äntligen pigg. Gör frukost, går till gymmet, handlar på vägen hem, lagar lunch. Sen kraschar jag. Sitter vid matbordet och klipper med ögonlocken för att inte somna. Min man leder mig mot sängen, sen lägger han sig bredvid mig och gör cirklar över min rygg medan jag sover bort två timmar mitt på blanka dagen.

Vaknar till liv och ger oss på allting som behöver göras. Han lagar mat och städar, jag putsar fönster och tvättar tomt i tvättkorgen. Jag bestämmer redan på söndagskvällen att inte gå utanför dörren på måndagen, för väderprognosen lovar regn hela dagen.

Lämnar inte mina mjukisar alls på måndagen, har köksfönstret på glänt och regnet som bakgrundsljud i mina möten. Tar med datorn till soffan vid tre för ett par sista admintimmar. Klarar hela dagen utan att sova middag.

Så kommer kvällen och vi lyssnar på långsam jazz och korkar upp en flaska rödvin, för min man lagar en oxfilépasta och den förtjänar sitt rödpang. Jag stryker tisdagens kläder och målar naglarna, tänker att alla veckor kan få starta så här.

Om att aldrig lära sig

Är så trött, så trött hela lördagen. Vaknar av solen som skiner i mitt ansikte vid sju, hämtar kaffe och läser en stund, men hungern river i magen. Kastar en kudde på barnet när jag går förbi hans rum, ropar frukost!

Jeans och tisha, sandaler och stickad tröja. Väskan över ena axeln, håret i en knut, en lätt makeup. Spenderar en timme i lä på en uteservering, dricker cappuccino och apelsinjuice, äter turkisk yoghurt och jordgubbar och en croissant, sneglar på barnets pannkakor.

Säger hej då till barnet, han kliver på tåget till sin pappa, jag promenerar en timme och är sen tillbaka vid tåget, möter min man som gjort sin festivalspelning. Handlar till lunchen och middagen, slumrar nära varandra på soffan en timme, vaknar och duschar länge.

Pratar om allt vi borde göra (handla, tvätta, städa, putsa fönster) men lyckas inte lämna soffan. Det är inte förrän på kvällen som jag kommer på varför jag är så trött. Jag glömmer hela tiden bort att jag är en introvert person i stort behov av att vara ensam, så jag fyller kalendern med middagar och människor och förstår sen inte varför jag kraschar första dagen på hela veckan när jag är själv.

Lägger mig på sängen med ett glas rödvin och en bok medan min man lagar mat och det är som om energin sipprar tillbaka in i mig. Vet inte om det är tystnaden eller boken eller vinet eller ensamheten eller kanske allt. Fint är det iallafall, att vara för sig själv en stund.

Garderobens nya favorit

I onsdags hämtade jag äntligen ut paketet som jag väntat på i veckor. I det låg mina nya guldsandaler. De påminner om ballerina i formen, men har öppen tå och öppna sidor, inte direkt remmar men inte så långt från heller.

Jag har burit dem sedan dess, till mina ljusa jeans och med en enkel t-shirt. När det har varit kallt har jag dragit en stickad tröja i samma färg som tishan över huvudet. Den blommiga handväskan till förstås.

Men nu är det söndag och jag skulle behöva tvätta jeansen och kanske låta guldsandalerna vila lite. Åtminstone till imorgon.

Ännu en kväll, ännu en dag

Torsdagen/fredagen blir en nästan exakt upprepning på tisdagen/onsdagen. Skillnaden är att det inte regnar när jag promenerar hem från restaurangen, och att den ligger fem minuters promenad längre bort.

Jeansen som hängs över en stolsrygg och sparas till fredagen är blå, tishan är vit, den stickade tröjan också. På fötterna guldsandaler, i handen den blommiga väskan.

Kommer hem vid tjugotvå, byter om till pyjamasshorts och linne, skriver från sängen en halvtimme, sover sju timmar och sen upp igen, i rörelse mot den lilla staden för ytterligare två anställningsintervjuer och två möten.

Häxa

Jag bor någon helt annanstans när jag glider in i min dröm den natten. Jag har ett skrivbord som står framför mitt sovrumsfönster. Det är vackert snidat i trä. Ovanpå det ligger en voododocka.

I nästa hjärtslag är jag på jobbet, knycker ett hårstrå från någons rock. Jag är tillbaka vid skrivbordet, snurrar hårstrået runt dockans hals, varv efter varv. Jag sticker en stor nål i dockans fot. En dag säger någon att han har fått så oförklarligt ont i sin häl. En seger virvlar fram inom mig. 

När jag vaknar den morgonen är det med en liten besvikelse över att jag saknar både fiender och voododockor.

En kväll, en dag

Ett varmt sommarregn öser ner när vi säger hej då och springer hemåt. Vi har spenderat kvällen på Tennstopet, så vi behöver bara korsa en gata och runda ett hörn och så är vi hemma. Jag hänger min ljusgula finstickade tröja över en köksstol, de vita jeansen på stolen intill, tänker att kvällens kläder även kan få vara morgondagens.

Tar med datorn till sängen, för klockan är nästan tjugotvå men jag har inte skrivit något alls och det kliar i fingrarna. Orkar bara tjugo minuter eller så, men det är tillräckligt för att stilla fingrarnas kliande.

Vaknar till en onsdag. Kliver i de vita jeansen och en smörgul tisha. En lätt makeup, en borste genom håret, lite glansspray. Den ljusgula stickade tröjan, leomönstrade loafers, brun väska.

Promenerar till centralen, köper en islatte och en macka med skinka och senap, kliver på tåget mot den lilla staden och här är vi nu, med två anställningsintervjuer och två möten att fylla dagen med.  

Om att skriva och att skriva om

För några veckor sedan sparade jag en kopia av min text om de första grekiska gudarna, det som förhoppningsvis en vacker dag ska bli en färdig roman, och började om från början. När jag började skriva på boken i vintras gjorde jag det i tredjepersonsperspektiv, men det kändes aldrig riktigt rätt.

Så jag började om, visserligen med utgång i den befintliga texten, men det är aldrig så lätt som att ersätta hon med jag. Det tog mig flera veckor, men i söndags nådde jag slutet av det som jag redan hade skrivit. Det nya perspektivet gav dessutom nästan tio sidor i ny text under omskrivningen, bara för att orden flödade så mycket lättare.

Igår påbörjade jag omskrivningsvända två, för under veckorna som jag skrivit om texten har jag även landat i att det inte ska vara några andra gudars perspektiv än Gaias. Tidigare hade Uranos, Tartaros, Nyx och Erebos varsitt kapitel, visserligen korta och snabba, bara glimtar in i deras tankar, men jag vill att texten bara ska vara Gaias.

Så nu behöver jag skriva om ännu en gång, fortsätta samla idéerna som hela tiden dyker upp i huvudet om saker som ska hända framåt i min anteckningsapp i telefonen. Det är en anteckning som redan är evighetslång, rad efter rad med tankar och idéer, vackra ord som jag snappat upp, meningar som plötsligt bildats i mitt huvud.

Oavsett om det blir en färdig roman eller inte så har jag väldigt roligt under alla dessa timmar när jag skriver och skriver om. Kanske är det det viktigaste.

Vecka tjugofyra

Hej och välkomna till vecka tjugofyra. Idag börjar barnet två sommarkurser på universitetet. Tanken var att han bara skulle läsa en kurs, men så fick han veta i fredags att han lyckats norpa en av reservplatserna till en kurs i litteratur så nu kör han båda. Plus jobb på grönan, plus skriva på sin bok, plus ge mig fakta till min bok.

Han var väldigt bakis igår, barnet. Det var av en fin anledning, för på lördagen hörde han av sig till en av sina bästa vänner från gymnasiet. De gled isär under mardrömsåret efter gymnasiet. Jag trodde nog att något kanske hade hänt, men ville inte peta i det när barnet mådde som sämst.

Det visade sig att det var någon slags skam, i brist på bättre ord. Kompisen läser en ingenjörsutbildning på KTH och siktar på en master, samtidigt som han bor på egen hand och jonglerar studierna med två deltidsjobb. Barnet sa det inte rakt ut, men jag tror att han skämdes över att det inte hade gått lika bra för honom.

Kompisen är dock en oerhört fin person och hade blivit väldigt känslosam när barnet hörde av sig och berättade om hur saker har varit. De spenderade hela lördagen tillsammans och när kompisen skulle träffa sina vänner på kvällen tog han helt enkelt barnet med sig.

Han lullade runt här hemma igår, barnet. Seg efter sjutton miljoner öl, men med ett lyckligt leende på läpparna. Jag lyckades locka ut honom en timme, gav honom burgare och glass, innan han återintog sitt liggläge i soffan.

Och nu är det en ny vecka. Min man ska spela på en festival på fredag, barnet har tre föreläsningar och fyra jobbpass samt ska hänga med kompisen igen på onsdag, jag har två middagar och två dagar med anställningsintervjuer i den lilla staden.

Påminn oss vecka tjugofem om att göra ingenting.

Variationer

Tack och lov att barnet är hemma igen, vi har äntligen fått hemlagad mat. Barnet la gula ärter i blöt på onsdagskvällen och startade en ärtsoppa efter sitt arbetspass igår. Vi turades om att hålla koll på soppan och träna under den sena eftermiddagen.

När alla var hemma och färdigtränade var soppan klar och barnet stekte pannkakor och vispade grädde och dukade fram tillsammans med drottningsylt. Jag serverade mig och min man punsch till, som sig bör. Kan inte tänka mig en bättre torsdagsmiddag.

Så det kan gå

Så vi åt ute igårkväll. Ja, det blev så men det var faktiskt mina föräldrars fel, för de bjöd in sig själva på middag samma dag. Så köttfärsen fick hoppa in i frysen och istället bokades bord på ett av våra stammisställen.

Jag hade absolut kunnat svänga ihop något av köttfärsen och bjuda på, men jag känner rätt jobbiga känslor kring att umgås med mina föräldrar och om jag skulle låta dem slå sig ner vid mitt köksbord tror jag att det finns en risk att de i skrivande stund fortfarande skulle sitta kvar.

Det blir lättare på restaurang, då kan man bryta upp när man känner sig klar, tacka för en trevlig middag och gå åt varsitt håll. Och det var precis så det blev: en trevlig middag, inte mer än ett par timmar lång.

Vi satt kvar vid bordet och väntade in notan medan de behövde springa till tåget. Köpte varsin glass och slog oss ner i parken mellan oss och restaurangen på vägen hem, tittade på människor och kände kvällens sista solstrålar.

Livet och maten de senaste dagarna

Barnet jobbade de sista fyra dagarna på förra veckan, så när söndagens pass var klart hoppade hade på pendeln till långt utanför stan för att hänga några dagar hos sin pappa. Kvar hemma var vi vuxna (som om det tjugoettåriga barnet inte är vuxen) som verkligen tappar allt ansvar när det bara blir vi.

Eller allt ansvar är att ta i, det är bara matlagningen som vi tenderar att bli lite lata kring. Tittade på varandra på söndagskvällen. Beställa indiskt? sa min man. Ja för fan, sa jag.

Så kom måndagen och vi gick om varandra mellan kontor och träning, möttes halv åtta hemma i hallen. Springa ner till asiaten och hämta vårrullar och en nudelsallad? sa min man och jag var utanför dörren innan han ens hunnit avsluta meningen.

Igår skrev min bästis och frågade hur jag kände för en kväll på fransosens uteservering och jag svarade att jag kände starka positiva känslor för det. Skrev till min man att han fick äta ur frysen och han svarade att han sticker och repar med grabbarna istället, tar något på vägen.

Och nu är det onsdag och barnet kommer hem för att jobba veckans fyra sista dagar igen. I kylen ligger ett kilo köttfärs med sista tillagningsdag idag. Någon av oss behöver ta tag i det.

Överraskningar

Igår fick jag direktiv om att lägga in en semestervecka i mitten av september, för tydligen ska jag inte spendera min fyrtionde födelsedag hemma. Jag vet inte mer än att vi ska spendera veckan i Frankrike och det pratas om att äta bouillabaisse enligt konstens alla regler. Det är ju en soppa som är född i Marseille, så jag har mina misstankar.

Vet förresten även att vi inte kommer spendera veckan i en och samma stad samt att jag fick välja om vi skulle flyga tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen. Men mer än så vet jag inte. C'est tout!

Helgen sommaren kom

Den här helgen kom sommaren till vår innergård. Våra balkongdörrar har stått öppna nästan alla av helgens timmar, precis som våra grannars. Jag har suttit på balkongen och skrivit, suttit på balkongen och målat naglarna, suttit på balkongen och njutit av en fördrink innan middagen med min man.

Det har doftat från grillen på vår gemensamma uteplats i dagarna tre. Den äldre kvinnan två våningar ovanför oss har vattnat gårdens alla blommor med vattenslang medan husets barn har sprungit runt hennes fötter.

Dagen efter kvällen före

Så blir det äntligen fredag. Jag ligger fortfarande i sängen, fast jag verkligen borde gå upp. Det var en fin kväll igår. Grillbuffé på en marinas brygga, glastak och infravärmare, tjocktröja och rosévin.

Snart börjar dagen med veckans sista frukostmöte på caféet intill kontoret. Om jag inte minns fel ligger det förresten ett kort möte i kalendern redan klockan åtta, men det får rulla in i mina öron genom hörlurarna medan jag promenerar mot arbetsdagen.

Ser fram emot en ledig helg, att umgås med barnet mellan hans arbetspass, skriva på boken utan stress i kroppen, kanske dricka ett glas vin på en uteservering, vara nära min man.

Och så torsdagen

Hej och välkomna till en torsdag. Barnet är hemma igen. Han sitter mittemot mig vid matbordet och skriver uppsats. Resten av veckan ska han plugga förmiddagar och jobba eftermiddagar, hela vägen in på kvällarna. Förutom lördagen då, som bara är jobb.

Kalendern är fylld med möten från nio till femton. Ska stryka kläder och måla naglar på lunchen och gå raka vägen in i duschen när sista mötet är klart, för vid sjutton ska jag vara på en marina och ta emot mina kollegor inför kvällens sommarfest.

Jag har inte bestämt kläder ännu men det lutar åt vita byxor och en stickad vit tröja, båda raka och vida i modellen. Tänker sparsamt med makeup och håret fönat rakt på rundborste. Vet inte vilka skor eller vilken väska jag vill ha, men vet att jag vill ha ett glas rosé i handen. 

Ännu en tiopoängare

Här kommer ännu en tiopoängare till dag: hade planerat hemmajobb eftersom ventilationsarbete skulle pågå på kontoret och luften stå stilla. Klädde mig i dressade mjukisbyxor, linne istället för behå och en luftig jeansskjorta ovanpå. Håret i snodd och bara en gnutta makeup.

Tog tre möten vid matbordet och jobbade resten av tiden från soffan med datorn i knät och en kanna kaffe intill. Sammanställer just nu en jäkla massa statistik inför viktiga beslut som behöver fattas och för någon som spenderar nittio procent av sina arbetsdagar i möten är känslan av flera timmars sammanhållande admintid ren och skär lyx.

Hade min man nära hela dagen, som längst bort i rummet intill. Åt lunch tillsammans och gick en promenad efteråt. Jobbade flitigt till sjutton och slog sen ihop datorerna. Gick till varsitt gym och sammanstrålade hemma igen en timma senare.

Kände lyxen i att vara ensamma mitt i veckan och korkade upp en flaska vin att dela på under kvällen, som en romantisk liten prick över det berömda i:et. Ägnade oss en stund åt skrivande och musikskapande innan resten av kvällen var våran.

Och nu är det onsdag och jag sitter på tåget på väg till den lilla staden för en heldag i planeringsmöte med mina teamledare. Säger ju att det bara är tiopoängare till dagar hela vägen genom veckan.

Tio poäng

Låt mig ge er min måndag. Hade tänkt återanvända min outfit från söndagens familjemiddag på italiensk restaurang: svart slipkjol och en ljusgul finstickad tisha, svarta låga mary jane's och en blommig handväska i alla möjliga dimmiga färger. Men så krävde vädret en kofta över axlarna och den förstörde allt.

Drog tröjan över huvudet och ersatte med en luftig finstickad svart tröja istället. Kanske hade jag bytt handväska om jag inte redan varit en minut sen till mitt frukostmöte, så den blommiga väskan fick ackompanjera min helsvarta outfit och det kändes inte så dumt ändå.

Gick från cafémöte till kontoret och rev av två möten. Promenerade hem, kastade i mig en sallad, gick till massören. Kom hem, genomförde ett möte i hörlurar medan jag sminkade om mig och promenerade sen tillbaka till kontoret för dagens sista möte.

Avslutade arbetsdagen på samma sätt som den började: på café, men med en massiv mailinkorg istället för möte. Både bra start och bra avslut på en arbetsdag.

Gick över till att skriva bok när klockan slog sjutton. När jag kom hem vid nitton var det till en tyst lägenhet, för barnet spenderar en förskjuten helg hos sin pappa och mannen var i den lilla staden för att repa med bandet.

Bytte om till träningskläder och gick till gymmet för en halvtimme med fria vikter. Tog med sushi hem och åt skrollandes instagram, duschade och låg i sängen med en ny bok vid tjugoett. Så pass bra dag att jag kände att jag behövde återge den här idag.

Då och nu

Jag läste bakåt här i lördags. Slog mig ner med min dator i soffan medan en bolognese puttrade på spisen, min man spelade gitarr och barnet träffade en kompis. Det var meningen att jag skulle skriva vidare på boken, men jag hade inte tillräckligt mycket hjärna för att det. 

Det gör inget, vi hänger intensivt, boken och jag, så en ledig dag från skrivandet gjorde nog bara nytta. Plus att det var lite fint att läsa bakåt och återuppleva alltihop. Insåg två saker: hur jävla mycket jag har jobbat i mina dar samt hur tufft min man och jag hade det för några år sen.

Kände en otrolig lättnad när jag läste tillbaka. Både över att arbetstimmarna är så väldigt mycket färre nu för oss båda, men också för att jag på något konstigt sätt är glad för det där helvetesåret. Jag lärde mig saker, om honom och om mig och om oss. 

Vi är på andra sidan nu. Har förlåtit varandra, lärt oss våra läxor och gått vidare. Finast i kråksången är att vi valde att gå vidare tillsammans. Det var inte självklart just då, men nu när vi är ute på sidan är jag glad över att vi valde att hålla ihop. Känner mig ödmjuk och tacksam inför mitt gamla jag och besluten som hon fattade.