augusti 11, 2022

Torsdag: En filt, en glass och en kebabrulle.

På tisdagskvällen börjar jag läsa Psykopaten av Dean Koontz. Tre kapitel in har jag sån hjärtklappning att jag måste lägga bort boken och skrolla klänningar på internet för att ha en chans att kunna somna. 

Så kommer onsdagen och vi spenderar nästan alla våra timmar på en filt. Jag slukar boken under de där timmarna och sedan har jag ont i själen. Vad vill du göra imorgon? frågar jag barnet när vi ligger på filten. Det här, säger han utan att lyfta blicken från sin bok.

När vi kommer hem säger min man att han har viktiga möten mellan fyra och sju på torsdagen och att det vore bra om han fick vara ostörd. Jag suckar och säger okej. Det blir kebabrulle på söder till middag imorgon, säger jag till barnet. Ska ni äta kebabrulle utan mig? säger min man. Det kan du ge dig fan på, säger jag.

augusti 10, 2022

Onsdag: Hagaparken

Om tisdagen var Nationalmuseum och Science fiction-bokhandeln, lunch i Östermalmshallen och mjukglass på Pärlans konfektyr, ett gymbesök och tjugotusen steg för att ta oss genom dagen, så kommer onsdagen bli något helt annat.

Nästan något helt annat iallafall, träningen följer med till onsdagen och eventuellt kommer vi behöva ännu en mjukglass från Pärlans, men i övrigt ska vi bara ligga på en filt i Hagaparken och läsa våra böcker.

Barnet önskade rejäla smörgåsar, ett rör småkakor och iskalla vinduvor, samt flera timmar av att vara ostörd och utan måsten. Mycket rimliga önskemål.

augusti 09, 2022

Tisdag: Nationalmuseum, Östermalmshallen och SF-bokhandeln.

Vi sitter på tunnelbanan, på väg hem efter en middag med mina föräldrar. Ovanför huvudet på barnet hänger en reklamskylt för en utställning på Nationalmuseum. Åh, säger jag. Han tittar på skylten och jag tittar förväntansfullt på honom. Nej, säger han.

Kom igen, säger jag. Max en halvtimme och sen får du bestämma vad vi gör resten av dagen. Han tittar på mig, ser ut att fundera. Till exempel kan du få bjuda mig på lunch i Östermalms saluhall efteråt, säger jag. Jaja, okej då, säger han.

Jag tjuter till och håller upp handen mot min man för en high five. Vänta va, säger barnet. Sagt är sagt, säger jag. Han suckar och rycker på axlarna. Vi kan äta mjukglass och gå till science fiction-bokhandeln efteråt, säger jag. Du bjuder, säger han. Okej då, säger jag.

augusti 08, 2022

Måndag: Södermalm och Långholmen.

Vecka trettiotvå, sista semesterveckan. Barnets kompisar är fortfarande på sina lantställen eller utomlands, så han säger att vi kan hänga. Jag gör en lista i min telefon och samlar saker att göra, glassar att äta, caféer att besöka, skärgårdsklippor att läsa på.

Jag kommer inte visa honom listan, det skulle få honom att ringa och bjuda in sig själv till någons lantställe på två röda, istället ska jag komma med spontana förslag varje morgon. Haha. Skrev jag just spontana?

Först ut är dock en heldag med hans mormor och morfar. De ställer husbilen på Långholmens camping en natt innan de drar vidare norrut. Vi ska ta med dem på en lunch på Lasse i Parken, sedan en promenad runt söder och en glass nånstans och så avsluta det hela med en middag på Långholmens värdshus. 

Fint som snus ju.

augusti 07, 2022

Nu ska vi bara ta med det in i hösten.

Imorgon börjar min sista semestervecka och min man, han börjar jobba igen. Han har haft tre veckor med bara några få timmar framför datorn. Jag tror att det är rekord. Den här sommaren har han varit ledig på ett sätt som aldrig förr. Närvarande. Tillgänglig.

Jag har en känsla av att jag kommer se tillbaka och tänka att det var det som räddade oss. Det har även varit sommaren där jag har slutat hålla tillbaka med vad jag tycker. Jag har sagt ifrån, slutat bita ihop, slutat bry mig om det blir obekvämt. 

Det har resulterat i att vi har bråkat mer än någonsin, men också att vi aldrig haft några spänningar som dröjt sig kvar. Vi har bråkat, pratat, sagt förlåt. Haft mycket sex. Det har varit den bästa sommaren på evigheter.

augusti 06, 2022

Två nere, åtta kvar.

Min man skyndar förbi mig, ska rädda dynorna på balkongen från regnet. När han passerar mig placerar han sin häl över mina tår, vrider till med foten av det oväntade underlaget. Det gör så ont att jag tjuter rakt ut.

Helvete! skriker han. Helvete! skriker jag. Det krasade i din fot! ropar han. Du väger för fan nittio kilo! vrålar jag. Han lyfter upp mig i sin famn. Vad håller du på med? frågar jag, fortfarande med alldeles för hög röst. Bär dig till sängen, ropar han tillbaka, tjugo centimeter från mitt öra.

Han lägger mig på sängen, sedan tömmer han ut isbitar i en diskhandduk och håller mot mina tår. När vi vågar lyfta på handduken är tårna svullna och svagt tonade i blått. Kan du röra på tårna? frågar han och jag försöker vicka på dem. De rör sig inte en millimeter. 

En timme senare rör sig tårna i små, små ryckningar när jag försöker böja dem, ännu en timme senare har rörelsen ökat en grad eller två. Idag kan jag stödja på foten, bara inte tårna nuddar golvet. 

augusti 05, 2022

Om blåmärksömma muskler och en sovmorgon.

Jag vaknar i gryningen av regnet som öser ner utanför det öppna sovrumsfönstret. Min mans arm smyger sig runt min midja och han suckar mot min nacke. Jag somnar om. Nästa gång jag vaknar visar klockan tiotrettio.

Barnet sitter vid matbordet och äter frukost. Trevligt att se dig, säger han. Jag brygger kaffe, bäddar sängen, äter frukost i en mindre evighet, puffar kuddarna i soffan, byter de nedbrunna ljusen i ljusstakarna på matbordet. Har fortfarande nattlinne när klockan slår fjorton.

Byter till sist om till träningskläder och går till gymmet för veckans fjärde pass. Kan bara träna bröst, alla andra muskler är blåmärksömma. När vi kommer ut regnar det igen, och nu verkar det inte sluta. Det gör ingenting.

augusti 04, 2022

Tjugoåtta grader.

Klockan tio står vi på strömkajen. Väderappen visar att det ska bli tjugoåtta grader och vi har bestämt att en båt ska få ta med oss ut i skärgården. Vi har varsin tygpåse med filtar, smörgåsar och bubbelvatten. 

Spenderar timmar på en klippa. Havet slår upp i vågor mot oss, stannar bara någon halvmeter under oss. Lyssnar på ljudbok, tittar på svanar som letar mat, pratar om allt och inget, dåsar bort en liten stund.

Promenerar tvärs över ön. Köper glass i hamnen medan vi väntar på båten. När den kommer är den i blank trä. Förgyllda skyltar säger att den är från nittonhundratio. Ett glas rosévin, vågorna under oss och solen ovanför.

augusti 03, 2022

Nästa del av sommaren.

Igår när vi åt hjortfärsbiffar och kantareller sa min man att det kändes höstigt. Klockan var nästan nio, himlen hade börjat mörkna och på matbordet stod tända ljus och ett glas rödvin. Han hade rätt, det kändes höstigt. Sakta i backarna, det är bara andra augusti, sa jag då.

Men det är en fin tid, den som är nu. När dagarna är varma men kvällarna börjar bli mörka. När man tänder ljus och längtar efter rödvin men absolut inte fryser.

augusti 02, 2022

Andra dagen i augusti.

Tisdag. Jag vaknar av att en kaffekopp placeras på sängbordet. Min man bullar upp kuddarna mot sänggaveln och sjunker tillbaka. Ska vi gå långt idag? säger han. Mina ben värker efter gårdagens benpass, till och med i vila, men jag nickar ändå.

Grekisk citronyoghurt, ett kokt ägg och en halv honungsmelon. Blå klänning, vita sneakers och svarta solglasögon. Vi korsar city, går genom gamla stan, över guldbron. Promenerar Götgatan ner, längs med vattnet, spanar över sjöstan, passerar Fotografiska och sedan är vi tillbaka vid guldbron igen. Slottet, Birger Jarlsgatan och så äntligen Odengatan.

Sover en timme på soffan. Vaknar av ännu en kaffekopp, nu på soffbordet. Går till gymmet, alla tre. Barnet säger att han ska träna på egen hand, men fem minuter in i passet spanar han åt vårt håll, strosar fram och frågar vad vi gör. Smalbänk, säger vi. Det ser skoj ut, säger han. Nästa gång jag tittar på klockan har två timmar passerat och vi har tränat triceps, biceps och mage, alla tre tillsammans.

Börjar med maten och turas om att duscha, alltid en i badrummet och två i köket. Barnet kokar potatis och haricots verts, jag gör smet till hjortfärsbiffar och min man steker biffarna och gör en kantarellsås. Jag häller upp ett glas rödvin och tänder ljusen på matbordet. 

Och nu är rödvinet uppdrucket och ljusen nästan nedbrunna. Jag tror att det betyder att den andra dagen i augusti har nått sitt slut.

augusti 01, 2022

Och om en timme kommer barnet hem igen.

Måndag. Mobilen börjar surra på sängbordet klockan nio. Det är första gången på flera veckor som jag vaknar av alarmet, så jag förstår inte vad det är som låter. Mobilen surrar över kanten och ner på golvet. Jag sträcker mig efter den, når den inte.

Vad är det som låter? säger min man. Alarmet, säger jag. Från golvet? frågar han. Kan vi sova genom det? säger jag. Alarm brukar betyda att man behöver gå upp, säger han. Mmm, säger jag. Behöver vi gå upp? frågar han. Städerskan kommer, säger jag. Jag sträcker mig ner mot golvet och han lägger sin arm om min kropp för att hålla mig kvar i sängen.

En timme senare slår vi igen dörren bakom oss. Träningsväskorna hänger över axlarna. Vi promenerar till gymmet, värmer upp långsamt och länge, sedan kör vi ett benpass. Går vidare till en uteservering längre ner på gatan och beställer varsin caesarsallad.

Klockan två får vi komma hem. En grön omlottklänning och vita sneakers, svarta solglasögon och nytvättat hår. Promenerar ut igen, till en saluhall den här gången, köper allt som ser gott ut. Kommer hem, sjunker ner i soffan och här sitter jag nu.

Min man ska snart snickra ihop varsin räksallad till oss och jag ska starta en tvätt eller två, men det är verkligen allt som jag tänker göra idag. Sedan får det räcka.

juli 31, 2022

Slut på sus och dus.

Femtio mil senare är vi hemma igen. Det borde ha tagit fem timmar eller så, men istället tog det nästan tio. När vi långsamt rullade förbi de två allvarliga bilolyckorna som skapade evighetsköer tänkte jag att de där extra timmarna inte betyder någonting alls.

Rammstein var fantastiska. Musiken absolut, men showen, herrejävlar. Hade puls flera timmar efteråt, till och med när jag somnade.

En annan känsla som stannat kvar är mättnaden efter helgens två hotellfrukostar, fredagens grillbuffé, lördagens pizza till middag och burgaren från tidigare idag, dessutom uppföljd med ett impulsivt stopp på en gigantisk godisaffär.

Imorgon startar min tredje semestervecka och hädanefter ska jag leva på kvarg och frukt, samt träna varje dag. Mmm, träna. Mmm, frukt. Mmm, kvarg.

juli 30, 2022

Nästa Göteborg.

Tillbaka i bilen, tillbaka på vägarna. Vi är mätta och utvilade efter en perfekt fredag. Nu är vi på väg till Göteborg och jag har en nervositet i kroppen. Jag vet att jag kommer titta efter någon på trottoarerna, även fast jag inte vill.

Men ännu sitter vi i bilen. Vi har precis lämnat Rimforsa och Jack Reachers senaste påhitt strömmar ur högtalarna. Det är så fånigt att vi mest bara fnissar, men vi fortsätter att lyssna, kan inte sluta.

Ikväll ska vi se Rammstein. Det är ett av min mans favoritband. Man tror det inte när man ser honom idag, i sin skjorta och sina loafers, men i tjugo år spelade han i ett dödsmetallband. Någon månad innan vi träffades klippte han av sitt långa hår och tog bort alla piercingar. Tur det, annars hade vi aldrig blivit.

juli 29, 2022

Först Rimforsa, sedan Göteborg.

I hallen står våra weekendväskor. Barnet tog sin väska redan efter frukosten och åkte till sin far. Vi har ett träningspass och en lunch, sedan åker vi också. Målet är Göteborg, men vi kommer inte vara framme förrän imorgon. Idag ska vi bara halvvägs, till Rimforsa.

Där finns ett litet hotell som vi ska bo på inatt. På fredagar tänder de grillen och serverar en mindre buffé vid borden. På kvällen kan man basta precis intill sjön och sedan simma i natten. Sova med fönstret på glänt, vakna till en herrgårdsfrukost.

juli 28, 2022

Också en torsdag.

Hans röst bryter genom min sömn. Klockan är sju, vill du ha kaffe? frågar han. Jag gör ett läte som är menat att betyda att han ska låta mig sova, men han tolkar det som ett ja och ett par minuter senare står en kaffekopp på sängbordet.

Han sätter sig på sängkanten och jag sneglar upp på honom. Du sa att vi kunde åka och plocka svamp direkt när vi vaknade, säger han. Men för i helvete, säger jag, men kaffet doftar gott och jag är vaken.

Han brer smörgåsar, fyller en termos med kaffe och rotar fram bullar ur frysen. Han lägger allt i den flätade träkorgen som vi köpte dagen innan. Mot skogen, säger han. Ett gäng timmar och tiotusen steg senare är svampkorgen fylld med kantareller.

Det är sen eftermiddag när vi kommer hem. Jag häller upp ett glas rödvin och öser ut kantarellerna över en uppslagen tidning på köksbänken. Barnet lagar mat, min man rensar svamp och jag har precis lagt en ansiktsmask och börjat fundera på morgondagens packning, men det är en annan historia.

Det var inte februari för alltid.

Det är onsdag kväll och jag spenderar ett par timmar i köket. Min man fixar och donar, flyttar sig mellan lägenhetens alla rum. Hans händer glider över min rygg varje gång han passerar. Han placerar små kyssar längs min nacke, där han vet att jag är som svagast.

Jag tittar på honom när han inte märker det. Gudarna ska veta att jag har vacklat under det senaste halvåret, men så tittar jag på honom nu och är så oändligt glad för att jag inte gav upp då i februari, mars, april när det var som svårast.

juli 27, 2022

Fint så länge det varade.

Så kommer onsdagen och utanför fönsterna hänger grå moln. Jag drar på mina favoritjeans och en tisha. Jeansen stramar i midjan. Jag rycker i linningen, svär över att det måste bli ett slut på drinkar och glassar nu.

Åtminstone det här dagliga unnandet som jag haft för mig sedan någon gång i juni. Tillbaka till helgerna för drinkarna och någon gång ibland för glassarna. Jag visste att den här dagen skulle komma, men det var fint så länge det varade. 

juli 26, 2022

Det här är vårt liv.

Lät jag bitter förut? Det var inte meningen. Vi har haft en fin vecka, en riktig semestervecka. Inte en enda gång pratade vi om våra jobb och det var väldigt skönt. Men det var också just det, en semestervecka. 

Det är så här vi lever våra liv. Jag har varit med i beslutet varje gång min man har avancerat. Jag har sagt att han får arbeta hur mycket han vill, om det är vad han vill. Vi har inga småbarn och vi har städhjälp. Jag har ingen rätt att vara bitter.

Tillbaka på alla vis.

Jag vaknar först. Har sovit som en gud i min egen säng. Smyger upp och glömmer att undvika den knarrande golvplankan. Det är som om den välkomnar mig hem. Lutar mig mot köksbänken och väntar på kaffet.

Saktar vaknar lägenheten till liv. Min man sneglar försiktigt på mig över frukosten, säger att han behöver läsa ikapp mailen, bara en timme, och jag rycker på axlarna. Jag tvättar tomt i tvättkorgen, städar badrummen, gör lunch, sitter bredvid barnet och läser, skriver det här. Den där timmen har blivit fyra nu, men vem räknar. 

juli 25, 2022

Staden och barnet.

Jag ringer barnet samtidigt som vi svänger in på vår gata. Vi dubbelparkerar utanför porten, ställer väskorna i portalen samtidigt som barnet kommer utsläntrande från gårdshuset där vi bor. Han tar en väska i varje hand och börjar bära in medan vi kör ner i garaget.

När vi kommer upp är alla väskorna i lägenheten. Balkongdörrarna står öppna och han har kommit ihåg att vattna blommorna på balkongen. Jag kramar honom hårt. Det har öppnat ett crêperie runt hörnet medan ni var borta, säger han. Visa mig imorgon, säger jag.