Litet, intimt och vackert.

Vi var på bröllop igår. Det var litet, intimt och vackert. Några dagar före vigseln frågade min svägerska om jag ville göra hennes brudbukett. Den står i en vas på vårt matbord nu, för de åkte direkt från bröllopsmiddagen till bröllopsresan.

Den långa satinklänningen som jag bar igårkväll hänger på en galge i sovrummet, intill min mans kostym. Jag är inte redo att tvätta och vika undan den. Jag vill påminnas om känsla av tyget mot kroppen, av blommornas doft mot näsan, min mans hand runt min.

Stockholm nu och Paris snart.

Värmen försvinner från Stockholm samtidigt som jag läser ut Malibu brinner. Jag råkar krympa min mans tröja i tvätten och den blir perfekt över mina skjortor på promenaden till kontoret. Lyssnar sönder Taylor Swifts nya låtar, dricker islatte och fryser om fingrarna.

Sandra Beijer har varit i Paris. Jag suger åt mig alla små tips, antecknar i mobilen och tittar länge på bilderna. Sitter tätt intill min man på kvällarna och bläddrar bland Paris alla hotell och restauranger, planerar och drömmer, vi två tillsammans.

En bättre plan b.

Hela våren har jag kämpat med mitt träningsupplägg. Jag har en varannan dag rutin: varannan dag styrketräning, varannan dag springa. Vila då och då när det behövs. Men den här våren har jag vilat för mycket och sprungit för lite. Ersatt löpning med gym bara för att det är roligare.

Igår kom jag på att jag kan promenera istället. Gå så snabbt att jag får puls men inte så fort att det blir en tyngd i bröstkorgen. Att jag kan lyssna på bok istället för musik. Ha en mjuk sweatshirt till träningstightsen och solglasögon i håret. Jag kan promenera över Djurgården, genom Hagaparken, korsa Stockholms alla broar. Jag kan gå hur långt som helst.

Trevligt men dyrt.

För snart ett år sedan berättade min mamma hur hon vid trettiofem plötsligt fått bröst. Att hon gått från nästan ingenting till att faktiskt ha någonting. Jag tittade ner på min blygsamma b-kupa och sa att det hade varit trevligt.

Ett år senare byter jag ut alla mina behåar för andra gången under loppet av de månader som gått sedan min mamma sa sådär. Det var som att det var startskottet för mina bröst att börja växa. Det är mycket underligt, för jag har inte gått upp i vikt. Jag har bara fått bröst, trettiosex år gammal.

Absolut ett trevligt, men dyrt, problem. Har dock sparat alla mina gamla behåar för jag väntar på dagen då luften ska gå ur. Det är för konstigt för att stämma.

Vid horisonten.

Jag får en dipp, har arbetat så många timmar varje dag sedan i vintras och ser inte slutet på det. Så fort ett projekt tar slut tar nästa vid. Just nu är det etablerandet av det nya kontoret, det som blir vårt huvudkontor och behöver vara det lilla extra, som tar all min tid.

Det och chefandet. Jag vill vara en bra chef. Knäcker nästan ryggen på mig själv för att vara en bra chef. Min man tittar på mig en kväll, säger att jag nog måste vila lite snart. Jag säger att jag inte vet hur eller när. 

Han frågar när jag kan ta ett par dagar ledigt. Jag säger första veckan i augusti och han bokar tre dagar i Paris. Tänk på dig och mig i Paris när det känns tufft, säger han och det fungerar så bra, det fungerar så väldigt bra.

Fyrtiofem.

Min man fyller år idag. Han har köpt en present till sig själv. Den kom i förmiddags och tar upp stora delar av vårt vardagsrum. Den kommer inte kännas lika stor när den sitter på väggen, sa han när jag blängde på kartongen med den nya teven.

Barnet är arton nu, som han påtalade när han kom hem med en förpackning cigarrer att ge sin bonusfar i födelsedagspresent. Vilken milstolpe att köpa tobak, svarade jag. Själv ska jag bjuda ut min man på middag på Lennart & Bror. Det blir bara han och jag. Vi ska ha en dejt, en riktig dejt. Fint som snus ju.

En bra fas.

Han frågar om vi ska se en film på lördagskvällen och jag skrattar högt. Han håller upp händerna i luften, säger att han verkligen menade att vi skulle titta på en film. Jag kan inte minnas när vi såg en hel film senast. 

Vi är i en bra fas, kan inte hålla händerna borta från varandra när vi sitter nära i soffan. Det slutar alltid med att vi inte längre tittar på filmen. 

Visst älskling, säger jag. Vi tittar på en film. Han startar en gammal James Bond och jag häller upp varsin whisky åt oss. Vi ser inte slutet.

Allt gott just nu.

Jag köper en stor planta med mynta och en keramikkruka på fat. Planterar växten i krukan och placerar den på köksbänken under köksfönstret. Sköljer ett kilo små jordgubbar och låter dem droppa färdigt i durkslaget innan jag snoppar och lägger i frysen. Fyller fruktfatet med citroner och lime, nektariner och persikor.

Det är samma sak varje år när sommaren kommer. Jag vill bara äta grillade grönsaker och söta frukter och dricka läskande drycker med jordgubbar, lime, citron och mynta. Fantiserar om glass varje dag. När sommaren kommer på riktigt ska jag tillåta det.

Planen och utfallet.

Fredag eftermiddag och klockan slog just över till halv fyra. Jag hade en plan för dagen, en plan om att hinna allt som måste göras innan veckan är över, för jag vill ha en helg utan arbete. Jag behöver en helg utan arbete.

Men nu slog klockan halv fyra och jag har grus i ögonen och sockervadd i hjärnan. Jag orkar inte tänka mer. Mailen trillar in och läggs på hög. Aktivitetslistan har nästan inte krympt alls, för statusrapporten som någon bad om till slutet av dagen tog alla mina timmar.

Barnet har åkt till den lilla staden och min man sa just att han vill ligga på soffan hela helgen. Det låter bra. Jag kan sitta bredvid med datorn i knät och drömma om den där första veckan i augusti när jag troligtvis, förhoppningsvis, kan ha semester. 

Malibu brinner.

Värmen dallrar mellan Stockholms husfasader. Jag lyssnar på Malibu brinner när jag promenerar mellan mina möten, när jag springer sent på kvällarna efter att solen trillat ner från himlen, när jag går och handlar. 

Det doftar av hav och stad, vindar och solsken, varm asfalt och syren. Min man sippar på en GT medan han grillar grönsaker och kött. På matbordet står ett enormt fång liljor och nejlikor. På köksbänken ligger en hög rabarber från grannens lantställe.

Om att bara vara två.

Barnet har fått sommarjobb. Han kommer jobba hela sommaren i Furuviksparken, bo hos sin pappa och bara komma hem de få dagar som hans schema tillåter det. Det känns bra på ett sätt, för det är dags att låta honom flyga fritt, men konstigt att inte alltid ha honom hemma.

Jag undrar hur det kommer vara i sommar när det bara är jag och min man. Vi har det bättre än på länge, så jag tror att det här kan vara bra för oss. Att bara vara vi, inte behöva ta hänsyn till en tonåring, att få leva ut lite. Jag tror att det är helt rätt i tiden.

Tjugo minuter och en miljon gamla minnen.

Jag har blivit så van vid att hålla ett högt arbetstempo att jag inte vet vad jag ska göra med timmarna när det kommer en kväll som inte kräver att jag öppnar datorn för att komma ikapp. Går och tränar med min man. Är helt slut efteråt. Behagligt trött och lycklig inuti.

Imorgon åker jag till den lilla staden. Jag har tre medarbetare som arbetar från kontoret i min gamla hemstad, kontoret som jag började på, och det känns alltid lika fint när jag kommer dit. Det känns att det en gång var hemma. Både kontoret och staden känns så.

Jag brukar köpa en kaffe vid tågstationen och promenera till kontoret. Det är tjugo minuters promenad och en miljon gamla minnen.

Nu är den här.

Jag tror att sommaren kom igår. Öppnade balkongdörrarna på morgonen och luften som strömmade in hade bara stråk av kyla. Bara ben under klänningen, ingen jacka över tröjan. Köpte murgröna och pelargoner till balkongens blomlådor och krukor.

Barnet och mannen skrubbade och oljade in våra utemöbler och jag planterade blommorna. Vi lämnade balkongdörrarna på vid gavel hela dagen, stängde inte förrän när vi gick och la oss vid tjugotre, frös inte om fötterna en enda gång.

Om dagen före.

Det är de sista timmarna av söndagen och jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Jag borde svara på veckans sista mail, men jag orkar inte. Skrev precis ett tal till bröllopet som vi ska på om ett par helger.

Vi firade det nalkande bröllopet igår. Träffades i en park och hade picknick, sedan gick vi åt varsitt håll. Svensexan spelade minigolf och shuffleboard och drack bärs, och möhippan gick till Måla & Skåla. Drack bubbel, målade abstrakt konst och drömde om att säga upp oss från våra jobb för att ständigt ha färgfläckade fingrar.

Efter några timmar isår möttes vi upp igen på en italiensk restaurang. Två stora charkbrickor följdes av enorma fat med olika pastor och sedan en tiramisutårta. Åt i en halv evighet men var ändå hemma till tjugotvå, en sängfösare och sedan i säng vid tjugotre.

Det finns en första gång för allt.

Barnet kom hem igårkväll. Han klev in genom dörren och ropade: Imorgon ska vi festa tillsammans! Det är sant. Om två veckor ska vi på bröllop. Det är bara vuxna bjudna och barnet räknades som det, vuxen. Det betyder att han har en plats på svensexan också. 

Vi kommer vara de tråkiga föräldrarna och hålla koll på hur mycket han dricker, dels på grund av epilepsin men också eftersom jag inte vill leda honom hem vid tjugoett och missa det roliga.

Jag är dock inte särskilt orolig. Ska jag vara helt ärlig ser jag fram emot kvällen med en spänd förväntan, både för att fira det kommande bröllopet men också för att vi ska festa tillsammans med barnet. Festa under ordnade former visserligen, men fortfarande, det är en fest, tillsammans, med barnet.

Från ingenstans.

Det är som att sommaren slår till från ingenstans. Vida byxor och mjuk skjorta. Jobbar mina möten men sparar mailen till söndagen. Hittar ut på gatorna vid sexton, gör sällskap med min man, går de ärenden som är kvar.

Så kommer fredagskvällen och vi spenderar den i köket, lagar mat till lördagens picknick. Jag är barfota, balkongdörren står öppen, mjuk jazz strömmar från högtalarna. Min man gör små tacos till middag. Vi äter dem lutandes mot köksbänken. Ett glas rött står på matbordet. Och det är som att kvällen aldrig mörknar, som att sommaren slog till från ingenstans.

Om att glömma.

Jag glömde blogga igår. Första gången bloggen rullade in i tankarna var sent på kvällen när jag stod med tandborsten i handen. Det har nog bara hänt några få gånger att jag glömmer, att jag inte ens tänker på bloggen.

Det är en vanlig arbetsdag för mig idag. Möten från halv nio till halv fem, en timmes lunch däremellan. Barnet drog till sin pappa i onsdags men kommer hem ikväll, för imorgon ska vi ha möhippa och svensexa för min mans syster och fästman.

Min man är ledig och ska hänga med sin andra syster för att förbereda. Vi kommer starta och avsluta svensexan och möhippan tillsammans, och timmarna mellan ska vi spendera isär. Det är fortfarande tusen saker kvar att ordna, men det blir deras problem för nu startar min arbetsdag. Hej!

Livet på riktigt.

Jag sitter i en hotellobby och arbetar. Jag har ett möte kvar för dagen, det börjar om några minuter men jag hann inte hem mellan visningen av hotellet som jag sitter på och mötet som snart ska börja. Hotellet ligger vägg i vägg med vårt nya kontor och går allt vägen signar vi ett avtal för våra framtida konferenser.

Imorgon är det en röd dag men vi ska arbeta, alla tre. Barnet har ett kommande kursprov i matte och jag och min man har arbetsuppgifter staplade på varandra efter våra dagar i Aten. Det gör ingenting, jag ser fram emot att sitta bredvid min man i soffan med varsin dator i knät och barnet framför matbordet med näsan i sin mattebok. Det är fint, det är livet på riktigt.

Livets resa.

Vi är hemma igen. Trötta, lyckliga och med en lätt benhinneinflammation i benen. Eller det är bara jag som har ont i benen, de andra är bara trötta och lyckliga. Aten var fantastiskt. Magnifikt. Vi vill tillbaka, längtar redan dit igen.

Vi har gått sju mil på två dagar och en kväll. Nya fräknar har strösslats över mina kindben. Barnet har arbetat sig genom rött, vitt och rosa vin. Han fick ett glas varje kväll och blev inte det minsta fnittrig. En lunch delade vi även en liten flaska vitt.  

Vi har promenerat sida vid sida genom Aten och över Akropolis. Vid ett tillfälle kom jag på oss med att ha fört ett timslångt samtal om Greklands ekonomiska kris, där barnets frågor förde samtalet vidare. Någon gång under åren slutade vi prata om Pokémon och började prata världsekonomi. Jag vet inte exakt när det skedde.

Men jag vet att det nog var livets resa, det här.

Hej, tack, puss.

Tack för era grattishälsningar till barnet för hans första arton år i livet, och till mig för mina första arton år med honom. ❤️ Aten är fantastiskt, barnet är lyckligt, föräldrarna är blödiga.

Vi hörs när vi är hemma, eller om ni vill hänga med på instagram. Det är bara att klicka på bilden intill så är ni där.

Puss hej!