Livets gilla gång

Barnet började jobba förra veckan. Han skriver just nu även sista hemtentan i vårens sista kurs. Snart börjar sommarkursen som handlar om folkmord och som han ska kombinera med jobbet som entrévärd på grönan. 

Vi kikade genom hans schema för sommaren häromdagen och konstaterade att han aldrig kommer ha tid att ha tråkigt. Han verkar dock nöjd med livet. Kommer hem från jobbet och pratar om kollegorna och arbetsuppgifterna, vräker i sig mat och stupar sen i säng. 

Är uppe i tid på morgnarna, pluggar och jobbar, sköter sina dagar. Jag hoppas att några av arbetsrelationerna ska bli vänskaper och en del namn återkommer när han berättar om sina dagar, men ännu har det knappt gått någon tid alls och jag vet att jag behöver låta honom mogna i sina relationer, att jag inte får stressa honom.

Men han mår bra och det är det allra viktigaste.

Två saker att fira

När vi gick ut från Ica igår tultade ett litet barn framför oss. En piggelin droppade ner längs hennes hand. Jag berättade för barnet att det var hans favoritglass de första fyra åren av hans liv eller så och han log och berättade att han åt en piggelin på rasten häromdagen.

Idag fyller han tjugoett. Året som har gått har varit det värsta i hans liv. Det värsta året i mitt liv också. Men om det är något som jag är glad för efter året som passerat så är det att vi har varandra, och hur tydligt just det är, att vi har varandra.

Idag har jag två saker att fira: att mitt barn fyller tjugoett, och det faktum att jag får fira mitt barn när han fyller tjugoett.

Nästan tjugoett

Imorgon fyller barnet tjugoett och igår inkasserade han sin present. Vi startade dagen med brunch på Bistro Casper och fortsatte sen ner på stan, gjorde en ordentlig påfyllning av garderoben efter barnets önskemål och avslutade med fika.

Imorgon ska vi fira med squash på lunchen, tårta till trefikat och så burgare och milkshake på hans favorithak på kvällen. Eftersom han har det lite för bra ska han också få ett presentkort på IKEA som en subtil påminnelse om att det så småningom är meningen att han ska flytta hemifrån. Tror att det kommer bli en mycket bra dag. Kaloristinn, men mycket bra.

Dansa som om vi är femtio

Rolig sak jag gjorde igårkväll: drog ut varenda plagg ur min garderob och provade framför spegeln ihop med olika väskor och skor. Jag ska gå på något som i min kalender är döpt till superdupermega-AW eftersom min chef behöver kompensera för att han ställde in vår förra AW med kort varsel.

Tydligen har han bokat en VIP-hörna på ett dansgolv för folk som fyllt femtio, fast jag inte ens nått fyrtio och vår gemensamma vän precis passerat trettiosträcket. Jag vet inte säkert men jag misstänker att det är en förolämpning.

Det gör dock inget för vi ska dansa. Som vi ska dansa. Herregud som jag ska dansa. Kvällens kläder blir förresten ett par svarta byxor med hög midja och vida ben och en hudfärgad genomskinlig långärmad topp som liksom gnistrar, leopardmönstrade Mary Jane’s och en liten brun mockaväska över en axel.

Döden och elakheten

Min mamma har blivit elak. Jag är lite rädd för att det går i arv, för min mormor är en av de elakaste människorna jag känner. Vi har alltid pratat om det inom familjen, skakat på huvudet åt hennes beteende och kallat det för skitsnack när hon säger att det inte finns någon illvilja och att saker bara kommer ut fel, för det är verkligen utstuderat elakt.

För något år sedan började min mamma visa samma drag, skyllde på samma som mormor, att hon bara är plump. Jag åt middag med mina föräldrar i måndags och min mamma berättade då att hon mår bättre än nånsin, att hon aldrig varit så lycklig som hon är nu.

Och det hade ju varit fint om det inte vore för att min pappa satt mittemot henne och hörde henne vara sitt livs lyckligaste, samtidigt som han själv skickas på undersökning efter undersökning efter att en tumör hittades i hans urinblåsa för några veckor sedan.

Han är rädd och orolig och har dödsångest, och hon är sitt allra lyckligaste. Det är så utstuderat jävla elakt. Och jag är rädd, rädd för att också bli elak. Mamma har alltid varit medveten om att mormor är elak och ändå har hon blivit likadan. Betyder det att jag också kommer bli det? Kan jag undvika det genom att undvika henne, genom att aktivt tänka på mitt agerande eller är jag körd? Är det ödesbestämt att jag ska bli en elak gammal satmara?

Jag vill verkligen inte bli elak. Jag vill inte vara den sortens person som min mormor är och som min mamma håller på att bli. Jag vill inte heller att min pappa ska vara ledsen och orolig och rädd för att dö och att min mamma ska vara den som gör det värre.

Utveckling för alla

Jag gjorde en liten förändring i min personalgrupp förra veckan. Jag har tre grupper som rapporterar till mig samt en bamsestor grupp (eller sex mindre grupper om vi ska vara petiga) där jag är processägare och därmed ansvarig för deras arbetssätt, men personalansvaret ligger hos respektive regionchef.

För den allra största arbetsgruppen - vår centrala kundservice - samt admingrupperna som ligger under regionerna har jag en teamledare som ansvarar för den dagliga driften. Från och med den första maj har jag även en teamledare för den näst största gruppen, den som administrerar våra centrala avtal.

Det finns en förväntan om att jag ska arbeta strategiskt med att utveckla och effektivisera, men det är ju svårt när man hela tiden sitter fast med operativa beslut. Samtidigt som just de operativa besluten aldrig nånsin får prioriteras ned eller stanna av. 

Just därför tror jag att det här kommer bli toppen i alla led: för mina team som får en närvarande teamledare som är med dem i det dagliga arbetet, samt för mig som får fokusera på att arbeta än mer strategiskt. 

Plus att jag i en ännu större utsträckning får fokusera på det som jag på sistone känt är bland det mest stimulerande i mitt ledarskap: att leda ledare. Är mycket pepp på framtiden och helt ärligt lite sur över att en sommarperiod med semester är på ingång, jag har ju ett flow här.

Barnet och valåret

I år får barnet rösta för första gången och jag har bestämt att vi ska gå all in valår. Titta på debatter, göra hundra valkompasser, läsa på och förstå. Även om jag är hyfsat säker på var jag står så är jag också väldigt öppen för att låta mig puttas åt ett annat håll.

Min största utmaning är kanske att hålla isär parti och partiledare. Behöver påminnas om att vi röstar på partiet och inte dess ledare när de beter sig som barn under debatter, vilket sannerligen är en utmaning.

Fjärde maj: dagens känslor

Hej och god morgon. Jag sitter på tåget på väg till den lilla staden. Jag ska hålla ett gäng lönesamtal samt även några möten och äta middag med mina föräldrar innan tåget tar mig hem igen i slutet av dagen. 

Har för första gången i år ersatt blazer och trenchcoat med kavaj. Matchar den med vita jeans, mörkröd stickad tröja och så flätade ballerina, väska och kavaj som bryter av i svart. Sommaren kom ju med en liten tease i helgen och nu är motståndet mot jackor och strumpor stort. Faktiskt nästan oövervinnerligt.

En söndag i livet

En söndag pågår i det lilla livet. Jag sitter på mitt favoritcafé, Fabrique mittemot Vasaparken, och betar av en lång lista över dagens alla aktiviteter. Jag är på aktivitet fyra men aktivitet tre är bara delvis avklarad, jag behöver gå förbi kontoret för att slutföra den.

Den lilla listan? Den ser ut så här:
💅 Måla naglarna
📚 Äta frukost och skriva bok
🫡 Jobba klart veckan
👩‍💻 Blogga
👜 Köpa nagellack
🎁 Hämta ut paket
🛏️ Bädda rent sängen
🧹 Städa lägenheten
🏋️‍♀️ Träna
🛒 Handla till middagen
🍝 Svänga ihop en lasagne
💆 Göra ansiktsmask
🛀 Extra allt-dusch

Min man är i den lilla staden och repar med bandet. De har bokats in på en festival i sommar och skriver nu ny musik samt repar varje tillfälle de får. Barnet är hos sin pappa men kommer hem lagom till att den där lasagnen ska svängas ihop och jag tänker att det är en uppgift som antagligen landar på honom.

Men mysigt att starta söndagen med frukost på café och bokskrivande. Också mysigt att arbeta enligt en lista, även om den verkligen inte tillåter slackande någonstans. Nej, nu ska jag packa ihop och promenera till kontoret en snabbis. Hej!

Första maj

Så går vi in i maj och jag är väldigt redo att lämna april bakom mig. Kanske allra mest aprilvädret? Undkom en hagelskur tidigare i veckan genom att byta till trottoaren bredvid och promenerade plötsligt i solsken. 

Hoppas på en maj med uteserveringar, långa promenader, lördagsluncher med vin, kanske årets första picknick, långfrukost med bok på café, timmar av att skriva, dricka rosévin, se naturen bli alldeles grön, måla naglarna rosa, lämna jackan hemma, ha bara ben och svepande kjol, nakna fötter och ballerina.

Parantesonsdag

Skrev noll och ingenting på boken igår. Istället hängde jag med min avdelning hela dagen. Vi hade en workshop om vilka krav vi kan ställa på varandra. De fick lista vilka krav de tycker sig kunna ställa på mig som chef, vilka krav de anser rimliga för mig att ställa på dem och vilka krav de kan ställa på varandra som kollegor.

När alla krav stod på whiteboardtavlan gick vi genom varje krav, vilket kanske är det mest givande i hela övningen, det visade sig till exempel att ordet "tillgänglig" hade fyra olika innebörder beroende på vem som sa det. Det visade sig dessutom att vi alla kunde committa till prick alla krav som fördes fram.  

Så överlag en mycket bra dag. Samt även extra fint eftersom den avslutades med en ej obligatorisk AW och alla valde att hänga med, vilket kanske ändå är det allra mest talande och finaste.

Revanschen

Så kommer tisdagen och jag får revansch på skrivandet. Faktiskt revansch på hela dagen. Går till kontoret på morgonen, river av tre möten och inget av dem skapar skav som stannar kvar. Går hem och tar barnet under ena armen och träningsväskan under den andra och går till gymmet. Vinner för första gången över barnet i squash.

Går hem, värmer potatis- och purjolökssoppa från frysen, sjunker ner i soffan med datorn i knät när soppan är borta. Kliver rakt in i texten och dundrar på tills barnet frågar om vi ska skriva vidare på Fabrique. Beställer kaffe och tranbärsbar, jobbar genom texten som redan hittat ut och skriver sen lite till.

Kallar det för en dag vid sjutton, när nästa aktivitet tar vid: storstädning och hämtmat. Tre timmar senare, när foodora plingar på dörren, är lägenheten skinande ren. Avslutar dagen med att städa duschen och tvätta håret som ett gemensamt projekt och sedan kan det verkligen kallas en dag. En bra dag.

Tillfälligt stopp

Måndagens skrivande blir ett antiklimax. Förmiddagens tredje möte ligger som ett skav i mig efteråt, stannar kvar under det fjärde mötet, ligger fortfarande där när jag promenerar hem, medan jag äter min grönsakspaj, när barnet och jag går till Fabrique för att skriva.

Behöver säga till mig själv på skarpen när jag sitter med textdokumentet och det är meningen att jag ska driva berättelsen vidare men allt jag kan tänka på är orden från en man (är det inte alltid en man?) som jag inte förstår om han försökte feedbacka eller förminska mig.

Tre tillsägelser senare lämnar jag textdokumentet och går över till att researcha vår resa till Kreta istället. Den handlar också om de grekiska gudarna så jag tycker att dagen ändå får räknas som just en dag. Plus att jag säkert skrev tio meningar, som jag förvisso antagligen kommer radera i eftermiddag, men det räknas fortfarande.

Framåt, vidare

Spenderar lördagen och söndagen med att arbeta genom textmassan som hittills trillat in i vårt dokument. Köper en bok som jag redan läst, Kirke av Madeline Miller, eftersom jag behöver öka på med mer kunskap och bakgrund. Köper en table top book med fantastiska illustrationer av de grekiska gudarna.

Barnet spenderar som vanligt helgen hos sin pappa och min man till stor del med att spela gitarr och skriva musik, så jag får oändligt med tid att vara i mitt eget huvud, vilket är precis där jag vill vara.

Och nu är det måndag och en ny halvtidsvecka startar. Är väldigt redo för det, för att skriva framåt, skriva vidare, skriva mer mer mer.

Perfekt fredag, perfekt vecka, perfekt liv

Hej och god morgon, välkomna till en fredag. I denna kvinnas liv innebär det vinlunch. Det var min son som frågade det igår, hur det kommer sig att jag har jobbat halvtid i nästan en hel vecka och inte föreslagit vinlunch en endast gång och det var ju en väldigt bra fråga.

Idag ska vi träffas vid tolv, barnet och jag, med våra datorer. Slå oss ner vid ett bord på en restaurang som serverar brunch hela dagen, dricka bubbel och äta lunch och sen gå till vårt favoritcafé för att skriva bort eftermiddagen.

Jag är typ avundsjuk på mitt eget liv den här veckan. Tänk att jag får leva det nästa vecka också. Också typiskt att jag har börjat drömma om att leva det varje vecka.

Processen

Går till kontoret varje morgon, det blir en så tydlig distinktion mellan arbete och skrivande. Går en omväg till kontoret för att mentalt hinna kliva in i jobbrollen, men går alltid raka vägen hem för texten ligger och gror i hjärnan under förmiddagarna.

Det har blivit så att barnet skriver i faktadokumentet, matar mig med information och inspiration. Jag skriver berättelsen och han driver den framåt genom att komma med idéer. I slutet av varje dag läser han det jag har skrivit och lägger in kommentarer om sånt som behöver utvecklas och finjusteras.

Det har visat sig att vi är ett väldigt bra team, men det förvånar mig egentligen inte alls.

Den andra dagen

Kommer hem vid tolv, slänger i mig en skål fil och flingor ståendes vid köksbänken, öppnar datorn och börjar skriva direkt, för orden har legat och väntat i mig sedan kvällen före när en vändning plötsligt växte fram i mina tankar.

Barnet sjunker ner bredvid mig när lunchen är uppäten, skriver vidare på faktadokumentet som ligger till grund för vår berättelse. En timme senare tittar jag upp från datorn. Den nya idén finns äntligen på pränt och tar sig lika bra i skrift som i mitt huvud.

Frågar barnet om vi ska gå till Fabrique och han nickar. Han beställer en kanelbulle och äppelmust, jag en latte och rawboll. Vi pratar om hur vi kan utveckla vändningen som berättelsen just tog, barnet knäcker idé efter idé och jag antecknar allt han säger, så klubbar vi en plan och sjunker tillbaka ner i tystnaden och skrivandet.

Kommer hem vid sjutton, säger att vi ska kalla det för en dag, går och tränar och lagar mat, äter och sitter kvar vid matbordet när tallrikarna är tomma. Sedan sneglar jag mot datorn. Kanske ska jag bara skriva en pytteliten stund till, säger jag. Jag också, säger barnet.

Möjliga konsekvenser av bokskrivandet

Inatt drömde jag att jag var gudinnan som vi skriver om. Stod på ett berg med armarna lyfta ovanför huvudet och skrek ut min vrede. Insåg i drömmen att det var ett märkligt beteende och blev osäker på om jag verkligen var en gudinna eller om jag blivit galen.

Vaknade och var fortfarande osäker, vilket nu så här i vaket tillstånd känns mest oroväckande. Ständig hybris är ju inget charmigt personlighetsdrag och att se sig själv som en gudinna är ju att ta det ett steg längre.

Hoppas att jag bara är väldigt inne i boken.

Måndag vecka sjutton

Idag är första dagen på två veckor av att jobba halvtid och skriva den andra halvan av tiden. Förmiddagarna ska spenderas på kontoret och eftermiddagarna skrivandes på boken om de första grekiska gudarna.

Eller arbetandes på boken ska jag kanske kalla det, det är närmare sanningen. Mitt barns hjärna är en kunskapsbank utan dess like när det handlar om de där gudarna, men det är ändå en hel massa att läsa om. Kanske allra mest om hur världen såg ut då när det begav sig, när man trodde på de allra första grekiska gudarna. 

Vi har även kommit fram till att vi ska bygga oss en hög med vackra böcker om grekisk mytologi. Böckerna ska ligga intill skivspelaren i vardagsrummet och när vi behöver inspiration i skrivandet ska vi bläddra i dem. Så på schemat idag står skrivande från tretton till sexton och sen ska vi ut och shoppa böcker om gudarna.

Två andra saker som för övrigt hände i helgen och som har tagit mitt liv framåt? Knopparna på träden på vår innergård slog ut i små gröna blad och i lördags lämnade jag jackan hemma när vi promenerade ut för lunch och shopping. Det var årets första av båda.

Tror på gudinnorna

Barnet och jag pratar om grottan som Zeus föddes i och min man frågar om vi kommer ihåg att det är en uråldrig mytologi och inte en riktig person som har levt och jag blinkar några gånger, som om jag faktiskt har glömt.

Jag tror inte på Gud eller Jesus eller någon av de gudar som dyrkas idag, men när jag läser om de gamla grekiska gudarna så kommer jag ofta på mig själv med att tänka på dem som om de faktiskt har varit verkliga och levande.

En kort sekund funderar jag på om jag faktiskt tror på dem. Sedan skakar jag på huvudet åt mig själv, tänker att det bara är fascinationen kring dem, just det mytologiska, som jag har trillat dit på. Trillat ordentligt.