Processen

Går till kontoret varje morgon, det blir en så tydlig distinktion mellan arbete och skrivande. Går en omväg till kontoret för att mentalt hinna kliva in i jobbrollen, men går alltid raka vägen hem för texten ligger och gror i hjärnan under förmiddagarna.

Det har blivit så att barnet skriver i faktadokumentet, matar mig med information och inspiration. Jag skriver berättelsen och han driver den framåt genom att komma med idéer. I slutet av varje dag läser han det jag har skrivit och lägger in kommentarer om sånt som behöver utvecklas och finjusteras.

Det har visat sig att vi är ett väldigt bra team, men det förvånar mig egentligen inte alls.

Den andra dagen

Kommer hem vid tolv, slänger i mig en skål fil och flingor ståendes vid köksbänken, öppnar datorn och börjar skriva direkt, för orden har legat och väntat i mig sedan kvällen före när en vändning plötsligt växte fram i mina tankar.

Barnet sjunker ner bredvid mig när lunchen är uppäten, skriver vidare på faktadokumentet som ligger till grund för vår berättelse. En timme senare tittar jag upp från datorn. Den nya idén finns äntligen på pränt och tar sig lika bra i skrift som i mitt huvud.

Frågar barnet om vi ska gå till Fabrique och han nickar. Han beställer en kanelbulle och äppelmust, jag en latte och rawboll. Vi pratar om hur vi kan utveckla vändningen som berättelsen just tog, barnet knäcker idé efter idé och jag antecknar allt han säger, så klubbar vi en plan och sjunker tillbaka ner i tystnaden och skrivandet.

Kommer hem vid sjutton, säger att vi ska kalla det för en dag, går och tränar och lagar mat, äter och sitter kvar vid matbordet när tallrikarna är tomma. Sedan sneglar jag mot datorn. Kanske ska jag bara skriva en pytteliten stund till, säger jag. Jag också, säger barnet.

Möjliga konsekvenser av bokskrivandet

Inatt drömde jag att jag var gudinnan som vi skriver om. Stod på ett berg med armarna lyfta ovanför huvudet och skrek ut min vrede. Insåg i drömmen att det var ett märkligt beteende och blev osäker på om jag verkligen var en gudinna eller om jag blivit galen.

Vaknade och var fortfarande osäker, vilket nu så här i vaket tillstånd känns mest oroväckande. Ständig hybris är ju inget charmigt personlighetsdrag och att se sig själv som en gudinna är ju att ta det ett steg längre.

Hoppas att jag bara är väldigt inne i boken.

Måndag vecka sjutton

Idag är första dagen på två veckor av att jobba halvtid och skriva den andra halvan av tiden. Förmiddagarna ska spenderas på kontoret och eftermiddagarna skrivandes på boken om de första grekiska gudarna.

Eller arbetandes på boken ska jag kanske kalla det, det är närmare sanningen. Mitt barns hjärna är en kunskapsbank utan dess like när det handlar om de där gudarna, men det är ändå en hel massa att läsa om. Kanske allra mest om hur världen såg ut då när det begav sig, när man trodde på de allra första grekiska gudarna. 

Vi har även kommit fram till att vi ska bygga oss en hög med vackra böcker om grekisk mytologi. Böckerna ska ligga intill skivspelaren i vardagsrummet och när vi behöver inspiration i skrivandet ska vi bläddra i dem. Så på schemat idag står skrivande från tretton till sexton och sen ska vi ut och shoppa böcker om gudarna.

Två andra saker som för övrigt hände i helgen och som har tagit mitt liv framåt? Knopparna på träden på vår innergård slog ut i små gröna blad och i lördags lämnade jag jackan hemma när vi promenerade ut för lunch och shopping. Det var årets första av båda.

Tror på gudinnorna

Barnet och jag pratar om grottan som Zeus föddes i och min man frågar om vi kommer ihåg att det är en uråldrig mytologi och inte en riktig person som har levt och jag blinkar några gånger, som om jag faktiskt har glömt.

Jag tror inte på Gud eller Jesus eller någon av de gudar som dyrkas idag, men när jag läser om de gamla grekiska gudarna så kommer jag ofta på mig själv med att tänka på dem som om de faktiskt har varit verkliga och levande.

En kort sekund funderar jag på om jag faktiskt tror på dem. Sedan skakar jag på huvudet åt mig själv, tänker att det bara är fascinationen kring dem, just det mytologiska, som jag har trillat dit på. Trillat ordentligt.

Vecka 29: Kreta och gudarna

Sitter med miljöskildringen till vår bok och säger till barnet att jag behöver göra en snabb avstickare till Grekland för research. Han svarar att han ställer in sina helgplaner och följer med. Synd att det bara var ett skämt, säger jag och han frågar om det måste vara det.

Om bara några veckor börjar han sommarjobba och tjäna pengar, han säger att han har råd med några dagar i Grekland. Det landar som sprudlande kolsyra i min mage. Vi börjar googla direkt, kommer fram till att Kreta är det bästa alternativet för vår researchresa, jämför kalendrar och lägger in ledighet.

Min man lyssnar på oss och skrattar rakt ut när vi frågar om han vill följa med till Kreta på researchresa om grekisk mytologi i sommar. Låter som en perfekt mor- och sonaktivitet, säger han. Ett dygn senare har vi bokat fem dagar på Kreta, en vandring genom Samariaravinen och ett besök i grottan där Zeus föddes.

Kläder, planer och margaritas

Onsdag. Sitter hemma vid matbordet, en kopp kaffe och datorn båda på bekvämt avstånd. Jag ska jobba undan förmiddagen, gå och träna på lunchen och sen jobba några timmar till, avrunda med en dusch och hårtvätt och en ny uppsättning kläder. 

Jag vet inte vilka kläder ännu. Ska äta middag med min bästis och chef - vilket man kan tycka är en märklig konstellation om det inte vore för att de känner varandra - på en mexikansk restaurang. Känner för att klä ner mig snarare än upp. Mjuka jeans, vitt ribbat linne, en öppen skjorta, loafers. Bara applicera sparsamt med makeup, föna ut håret rakt och blankt. Dricka margarita hela kvällen. Ja, det är en plan.

Ingen början, inget slut

Vida vita kostymbyxor, vit luftigt stickad tröja. Svarta loafers för var för feg för mina nya högklackade skor med tazzels. Möte på möte, en wrap till lunch under kvarten som blir över. Varje dag är ett nytt beslut om pollenbesvär eller oerhörd trötthet, ångrar mig halvvägs genom dagen för borde ha valt trötthet.

En timme med mailen, sedan möte på möte på möte igen. Stoppar ner datorn i väskan efter sista mötet, solen skiner när jag promenerar till cafét halvvägs hem. Beställer en latte och en tranbärsbar. Svarar på mailen som landat i inboxen under eftermiddagen, sedan öppnar jag vår text.

Barnet har lagt in kommenterar under dagen. Jag utvecklar mina formuleringar på hans uppmaningar. Pillar med orden i det andra kapitlet, börjar sedan på det tredje. Kommer hem till en tyst lägenhet. Barnet är på föreläsning, mannen på gymmet. Byter om till träningskläder och följer efter honom. Springer på löpbandet tjugo minuter, lyfter tungt i trettio. 

Snurrar ihop en sallad nicoise till middag, dricker en tonic med klirrande isbitar, stryker morgondagens kläder, kikar genom kalenderns tisdagsmöten. Somnar vid tjugotvå, vaknar sex. Hämtar en kopp kaffe, läser internet, går upp. Svarta kostymbyxor, svart stickad tröja. Och så börjar allting om igen.

Helgen och alla orden

Går från kontoret på fredagseftermiddagen, sätter mig på cafét halvvägs hem, beställer en brownie och en kopp kaffe. Slår upp datorn och börjar skriva. Skriver om hela det första kapitlet i vår bok om de första gudarna, för äntligen har vi en tidslinje klar för oss.

Den finns dokumenterad där hemma, på baksidan av en rulle presentpapper. Ett släktträd över de första gudarna inom den grekiska mytologin och en tidslinje för var och en av dem, med pilar som pekar ut när vi ska binda samman deras berättelser. Vi rullade ut nästan hela rullen och började rita en kväll förra veckan, barnet och jag.

Jag fortsätter skriva på lördagsmorgonen. Sitter skräddare i soffan med datorn i knät medan orden ramlar ut. Avbryter för frukost, läser DI:s helgbilaga, säger att vi behöver ta oss ut i solskenet, pausar promenaden för en vinlunch, kommer hem och hamnar i soffan med datorn i knät igen, kan inte slita mig från texten.

Vaknar till en söndag. Sluter en överenskommelse med min man om att vi får löpa linan ut i vår kreativitet, han med sin musik och jag med texten. Jag tar datorn under armen, sätter mig på ett café och fortsätter skriva. Barnet textar hemifrån sin pappa, frågar vad som har hänt i vårt dokument, undrar var det rasande tempot kom från. 

Jag antar att motivationen slog till.

Först vila, sen sus och dus

Så blir det äntligen fredag i livets snabbaste arbetsvecka. Det känns som att jag blinkade och veckan försvann. Solen skiner äntligen igen, även om det inte finns särskilt mycket värme i luften. Fortsätter med kombinationen halsduk och solglasögon ett litet tag till.

Jag hade gjort lösa planer med en väninna om vin på en uteservering, men så föll planerna från hennes sida och jag sörjer det inte särskilt mycket. Det är en lockande tanke att gå hem och byta om till pyjamas så snart arbetsdagen är över.

Tänker att om jag vilar bort fredagen så kanske lördagen kan vara ett liv i sus och dus. Äta frukost på café, gå en lång promenad i solskenet, dricka ett glas bubbel till lunchen, gå ett varv på NK efteråt. Avsluta med kaffe hemma i soffan i sällskap av en bok, dricka rödpang och laga mat tillsammans med min man.

Om när inspirationen kom tillbaka

Barnet ger mig en filmlista om grekiska urgudar. Min man knappar på teven och plötsligt finns de där. Sjunker ner i soffan och försvinner in, låter bilderna fylla hjärnan, känner hur texterna långsamt tar form i mina fingrar.

Fastnar med tankarna i min kalender, tänker att jag inte kan vara ledig någon längre sammantagen tid, men att det finns utrymme för lediga eftermiddagar. Dagen efter mailar personalavdelningen om att jag har för många sparade semesterdagar och är inte det ett tecken om något.

Mailar min chef, föreslår att jag ska jobba förmiddagar och skriva bok på eftermiddagarna under vecka sjutton och arton. Pratar med barnet och vi bestämmer att vi ger varandra tio eftermiddagar där vi sitter tillsammans med vår gemensamma bok, dricker litervis med kaffe, gör research, fikar och skriver. Skriver, skriver, skriver.

Om inspirationen, eller snarare om bristen på den

Smiter från kontoret tjugo minuter mellan första och andra mötet, till cafét som ligger mittemot, beställer kaffe och kalkonsmörgås, sitter i tystnad och äter min frukost, laddar hjärnan inför dagen så som den ska fortsätta.

Barnet skickar länkar till platser på internet som har information om grekisk mytologi, för jag har skrivkramp i vårt gemensamma bokskrivande. Hjärnan är för full och jag kan inte tänka, kan inte skapa bilder på egen hand, behöver matas med dem. Ge mig filmer att titta på istället, säger jag.

Jag behöver se platserna som är scenen för vår berättelse, behöver få inspirationen inpräntad i hjärnan för att kunna skriva om det. Bläddrar bland titlarna på Netflix och tänker äh vad fan, kan vi inte bara åka dit. Öppnar kalendern och letar efter ledig tid mellan möten och åtaganden och tänker att nej, det kan vi inte, bläddrar vidare bland titlarna på Netflix.

April

Mars går över till april och våren försvinner. Påsken kommer och går. Det blir en tisdag som också är en måndag. Klär mig i blå kostym och höga klackar, behöver applicera extra makeup för att täcka de mörka ringarna under ögonen, trots den långa helgen och återhämtningen som kom med den.

Jag har en trötthet i kroppen som inte verkar gå över hur mycket jag än vilar, hur mycket jag än tillsätter vitaminer, hur mycket jag än tränar. Kanske är det vårtrötthet, kanske är det pollen, kanske är det aprilvädret.

Min man nämner i förbifarten att om tre månader är vi i början av juli och det är inte långt bort, det är verkligen inte långt bort, det är tillräckligt nära för att skapa hopp, tillräckligt nära för att leva på. 

Påsken som var och dens föregångare

Jag har uppskattat den här påsken lite extra. Den förra påsken lever fortfarande så tydligt i mitt minne, hur vi var på väg till vårt påskfirande och barnet var ensam i Malmö och det var något i hans röst som inte kändes bra, som gav mig ont i magen.

Den här påsken har jag inte haft ont någonstans. Det har varit en påsk med barnet glad och skrattandes, social och närvarande. En påsk utan diffusa känslor av oro. En påsk som bara varit fin och härlig och rätt.

Glad påsk

Fyller tio små cellofanpåsar med chokladägg, knyter sidenband runt, stoppar in en fjäder bakom varje rosett och delar sen ut till mina medarbetare. Fyller ett påskägg med godis, för barnet säger att han aldrig blir för stor för påskägg. Gömmer det i ett skåp så länge. 

Plockar en av varje av de små påsarna med ägg från Anthon Berg: choklad, mandel, krokant, lakrits, marsipan. Blandar alla i en glasskål, placerar bredvid vasen med påskriset. Väljer bort fjädrar, hänger istället små glashönor från knopparna.

Idag börjar påsken, även om det är försiktigt med en skärtorsdag och inte så mycket mer än att det gläntas på locket till skålen med alla de där godisäggen. Imorgon väntar en påskmiddag med min mans familj, hemma hos matriarken i den lilla staden. Efter det går påsken in i sin vilofas och jag vet inte vilken av de båda faserna jag längtar mest efter. Kanske kombinationen.

Familjeaktiviteterna/Livets ständiga lärdomar

Å ena sidan: Sedan miljarders år har vi haft storstädning som en köpt tjänst, har själva bara underhållsstädat på söndagskvällarna. För en månad sedan hade vi vår sista storstädning via städbolaget, eftersom vi inte längre var nöjda med deras insatser. 

Å andra sidan: En av de saker som inte funkade för barnet i Malmö var att städa. Jag vet inte om det var lathet eller ointresse eller för att han inte lärt sig sätta rutinen, men om det är en fråga om rutiner så är det något som jag kan lära honom nu.

Gemensam slutsats och åtgärd: Det var så den föddes, den månatliga familjeaktiviteten där vi alla tre storstädar tillsammans, lyssnar på hög musik under tiden och avslutar med hämtpizza.

Viktigaste lärdomarna: Igår hade vi vår första storstädning. Jag hade skrivit en lista över allt som skulle göras samt fått feedback från min familj om att jag var onormalt exalterad över att städa. Vi upptäckte att pizzan behövde ligga på mitten och inte i slutet eftersom min lista var lång och energin behövde fyllas på. Vi lärde oss också att det inte är så jobbigt att städa om alla hjälps åt. Verkligen revolutionerande upptäckter, jag vet.

Fotnot: Parallellt med vår familjeaktivitet hade en annan familj i vår bekantskapskrets en egen familjeaktivitet där de gick på fotbollsmatchen mellan Polen och Sverige, vilket min familj tyckte var en bättre familjeaktivitet än den vi hade, men tråkigt nog för min familj tycker den här matriarken att städning är roligare än fotboll.

Sista orden om love story

Jag lever i eftersviterna av Love story. Tittar på det sista avsnittet och tänker att de inte dog, att det var ett hittepå för att slippa undan media. Jag förstår att det är en efterhandskonstruktion som sker i min hjärna, att de faktiskt dog, men tanken hjälper mig i den kvardröjande sorgen.

Jag vet inte om det är för att jag spenderade sommaren som de dog i USA, hos min moster som bott där för alltid. Jag minns löpsedlarna och rubrikerna, ser så tydligt verklighetens John och Carolyn framför mig på tidningsomslagen, återskapade från mitt minne.

Jag vill att de ska vara vid liv, att de ska leva ett fridfullt liv någonstans, bara de två. Kära och lyckliga och tillsammans. Något får mig att tro att de verkligen hade förtjänat det. 

Love Story

Torsdag. Såg det femte avsnittet av Love Story och grät. Kinderna var stripiga av mascara efteråt. Grät fortfarande när jag stapplade in i sovrummet och rotade fram mina svarta kostymbyxor och en vit skjorta, inspirerad av Carolyn, och provade framför spegeln. 

Jag bär kläderna idag, skjortan instoppad i byxorna, ärmarna uppvikta som jag alltid trott var Meghan Markle men som jag nu förstår är Carolyn Bessette.

Tittade på det sjätte och sjunde avsnittet på fredagen, på det åttonde och nionde på lördagen. Grät och grät och grät. Fånlog ibland men allra mest grät jag. Kan inte minnas när jag senast blev så kär i en tv-serie. Kanske för att John och Carolyn fanns på riktigt, för att deras kärlekshistoria var vacker och tragisk och verklig.

Varför skjuta på morgondagen det du kan göra i övermorgon

Vi har fortfarande våra vintertäcken. De är stora och fluffiga, tunga och prassliga av dun. Varje natt sparkar vi av oss dem eftersom de är alldeles för varma för det milda vädret och varje morgon bäddar vi sängen med dem igen. Av lathet, vad det verkar.

Jag har en enda plan för helgen: att byta till våra sommartäcken. De som är tunna och lätta och alldeles perfekta från mars till november.

Förstår inte mig själv och mitt motstånd eftersom jag svettar mig genom nätterna samt att hela processen i sin helhet inte är värre än att ta bort sängkläderna, hänga täckena över balkongräcket för vädring, rota fram de andra täckena från klädkammaren, byta plats på täckena som vädras och förvaras och sen bädda sängen igen. Max femton minuters arbetstid. Jag borde klara av det. 

Till mitt försvar verkar inte min man heller klara av det.

Om att vinna mot lekfarbrorn

Nyheterna står på i bakgrunden, någon gör en jämförelse med att ha skilda föräldrar och att barn aldrig kan säga vilken förälder de gillar bäst. Barnet kastar en blick över axeln, tittar på mig. Jag gillar dig bäst, säger han, som ett enkelt konstaterande.

Det värmer mig så mycket, gör det omöjligt att inte le. Jag tror inte att han alltid hade gjort det konstaterandet, inte för att han haft något emot mitt föräldraskap, utan för att hans pappa är en lekfarbror.

Det har aldrig tjatats om skärmar eller läxor, sängtider eller personlig hygien under de helger som barnet spenderat hos sin pappa. Det har bara varit lek och skoj, aldrig något allvar. De har gjort så konstiga saker, sånt som barn tycker är knasiga och roliga men som gör vettiga föräldrar bekymrade.

Jag har varit så frustrerad över det genom åren, tyckt att det varit orättvist, känt mig som den mindre värda föräldern. Men så blev barnet vuxet, började se och förstå. Och en dag säger han det, bara så där, som ett konstaterande.

Om det finns fler av oss därute, som kanske läser det här, så vill jag bara säga: håll ut. Era barn kommer att se er för allt ni gör, för allt ni är. Lekfarbrorn vinner aldrig i det långa loppet.