Vecka 29: Kreta och gudarna

Sitter med miljöskildringen till vår bok och säger till barnet att jag behöver göra en snabb avstickare till Grekland för research. Han svarar att han ställer in sina helgplaner och följer med. Synd att det bara var ett skämt, säger jag och han frågar om det måste vara det.

Om bara några veckor börjar han sommarjobba och tjäna pengar, han säger att han har råd med några dagar i Grekland. Det landar som sprudlande kolsyra i min mage. Vi börjar googla direkt, kommer fram till att Kreta är det bästa alternativet för vår researchresa, jämför kalendrar och lägger in ledighet.

Min man lyssnar på oss och skrattar rakt ut när vi frågar om han vill följa med till Kreta på researchresa om grekisk mytologi i sommar. Låter som en perfekt mor- och sonaktivitet, säger han. Ett dygn senare har vi bokat fem dagar på Kreta, en vandring genom Samariaravinen och ett besök i grottan där Zeus föddes.

Kläder, planer och margaritas

Onsdag. Sitter hemma vid matbordet, en kopp kaffe och datorn båda på bekvämt avstånd. Jag ska jobba undan förmiddagen, gå och träna på lunchen och sen jobba några timmar till, avrunda med en dusch och hårtvätt och en ny uppsättning kläder. 

Jag vet inte vilka kläder ännu. Ska äta middag med min bästis och chef - vilket man kan tycka är en märklig konstellation om det inte vore för att de känner varandra - på en mexikansk restaurang. Känner för att klä ner mig snarare än upp. Mjuka jeans, vitt ribbat linne, en öppen skjorta, loafers. Bara applicera sparsamt med makeup, föna ut håret rakt och blankt. Dricka margarita hela kvällen. Ja, det är en plan.

Ingen början, inget slut

Vida vita kostymbyxor, vit luftigt stickad tröja. Svarta loafers för var för feg för mina nya högklackade skor med tazzels. Möte på möte, en wrap till lunch under kvarten som blir över. Varje dag är ett nytt beslut om pollenbesvär eller oerhörd trötthet, ångrar mig halvvägs genom dagen för borde ha valt trötthet.

En timme med mailen, sedan möte på möte på möte igen. Stoppar ner datorn i väskan efter sista mötet, solen skiner när jag promenerar till cafét halvvägs hem. Beställer en latte och en tranbärsbar. Svarar på mailen som landat i inboxen under eftermiddagen, sedan öppnar jag vår text.

Barnet har lagt in kommenterar under dagen. Jag utvecklar mina formuleringar på hans uppmaningar. Pillar med orden i det andra kapitlet, börjar sedan på det tredje. Kommer hem till en tyst lägenhet. Barnet är på föreläsning, mannen på gymmet. Byter om till träningskläder och följer efter honom. Springer på löpbandet tjugo minuter, lyfter tungt i trettio. 

Snurrar ihop en sallad nicoise till middag, dricker en tonic med klirrande isbitar, stryker morgondagens kläder, kikar genom kalenderns tisdagsmöten. Somnar vid tjugotvå, vaknar sex. Hämtar en kopp kaffe, läser internet, går upp. Svarta kostymbyxor, svart stickad tröja. Och så börjar allting om igen.

Helgen och alla orden

Går från kontoret på fredagseftermiddagen, sätter mig på cafét halvvägs hem, beställer en brownie och en kopp kaffe. Slår upp datorn och börjar skriva. Skriver om hela det första kapitlet i vår bok om de första gudarna, för äntligen har vi en tidslinje klar för oss.

Den finns dokumenterad där hemma, på baksidan av en rulle presentpapper. Ett släktträd över de första gudarna inom den grekiska mytologin och en tidslinje för var och en av dem, med pilar som pekar ut när vi ska binda samman deras berättelser. Vi rullade ut nästan hela rullen och började rita en kväll förra veckan, barnet och jag.

Jag fortsätter skriva på lördagsmorgonen. Sitter skräddare i soffan med datorn i knät medan orden ramlar ut. Avbryter för frukost, läser DI:s helgbilaga, säger att vi behöver ta oss ut i solskenet, pausar promenaden för en vinlunch, kommer hem och hamnar i soffan med datorn i knät igen, kan inte slita mig från texten.

Vaknar till en söndag. Sluter en överenskommelse med min man om att vi får löpa linan ut i vår kreativitet, han med sin musik och jag med texten. Jag tar datorn under armen, sätter mig på ett café och fortsätter skriva. Barnet textar hemifrån sin pappa, frågar vad som har hänt i vårt dokument, undrar var det rasande tempot kom från. 

Jag antar att motivationen slog till.

Först vila, sen sus och dus

Så blir det äntligen fredag i livets snabbaste arbetsvecka. Det känns som att jag blinkade och veckan försvann. Solen skiner äntligen igen, även om det inte finns särskilt mycket värme i luften. Fortsätter med kombinationen halsduk och solglasögon ett litet tag till.

Jag hade gjort lösa planer med en väninna om vin på en uteservering, men så föll planerna från hennes sida och jag sörjer det inte särskilt mycket. Det är en lockande tanke att gå hem och byta om till pyjamas så snart arbetsdagen är över.

Tänker att om jag vilar bort fredagen så kanske lördagen kan vara ett liv i sus och dus. Äta frukost på café, gå en lång promenad i solskenet, dricka ett glas bubbel till lunchen, gå ett varv på NK efteråt. Avsluta med kaffe hemma i soffan i sällskap av en bok, dricka rödpang och laga mat tillsammans med min man.

Om när inspirationen kom tillbaka

Barnet ger mig en filmlista om grekiska urgudar. Min man knappar på teven och plötsligt finns de där. Sjunker ner i soffan och försvinner in, låter bilderna fylla hjärnan, känner hur texterna långsamt tar form i mina fingrar.

Fastnar med tankarna i min kalender, tänker att jag inte kan vara ledig någon längre sammantagen tid, men att det finns utrymme för lediga eftermiddagar. Dagen efter mailar personalavdelningen om att jag har för många sparade semesterdagar och är inte det ett tecken om något.

Mailar min chef, föreslår att jag ska jobba förmiddagar och skriva bok på eftermiddagarna under vecka sjutton och arton. Pratar med barnet och vi bestämmer att vi ger varandra tio eftermiddagar där vi sitter tillsammans med vår gemensamma bok, dricker litervis med kaffe, gör research, fikar och skriver. Skriver, skriver, skriver.

Om inspirationen, eller snarare om bristen på den

Smiter från kontoret tjugo minuter mellan första och andra mötet, till cafét som ligger mittemot, beställer kaffe och kalkonsmörgås, sitter i tystnad och äter min frukost, laddar hjärnan inför dagen så som den ska fortsätta.

Barnet skickar länkar till platser på internet som har information om grekisk mytologi, för jag har skrivkramp i vårt gemensamma bokskrivande. Hjärnan är för full och jag kan inte tänka, kan inte skapa bilder på egen hand, behöver matas med dem. Ge mig filmer att titta på istället, säger jag.

Jag behöver se platserna som är scenen för vår berättelse, behöver få inspirationen inpräntad i hjärnan för att kunna skriva om det. Bläddrar bland titlarna på Netflix och tänker äh vad fan, kan vi inte bara åka dit. Öppnar kalendern och letar efter ledig tid mellan möten och åtaganden och tänker att nej, det kan vi inte, bläddrar vidare bland titlarna på Netflix.

April

Mars går över till april och våren försvinner. Påsken kommer och går. Det blir en tisdag som också är en måndag. Klär mig i blå kostym och höga klackar, behöver applicera extra makeup för att täcka de mörka ringarna under ögonen, trots den långa helgen och återhämtningen som kom med den.

Jag har en trötthet i kroppen som inte verkar gå över hur mycket jag än vilar, hur mycket jag än tillsätter vitaminer, hur mycket jag än tränar. Kanske är det vårtrötthet, kanske är det pollen, kanske är det aprilvädret.

Min man nämner i förbifarten att om tre månader är vi i början av juli och det är inte långt bort, det är verkligen inte långt bort, det är tillräckligt nära för att skapa hopp, tillräckligt nära för att leva på. 

Påsken som var och dens föregångare

Jag har uppskattat den här påsken lite extra. Den förra påsken lever fortfarande så tydligt i mitt minne, hur vi var på väg till vårt påskfirande och barnet var ensam i Malmö och det var något i hans röst som inte kändes bra, som gav mig ont i magen.

Den här påsken har jag inte haft ont någonstans. Det har varit en påsk med barnet glad och skrattandes, social och närvarande. En påsk utan diffusa känslor av oro. En påsk som bara varit fin och härlig och rätt.

Glad påsk

Fyller tio små cellofanpåsar med chokladägg, knyter sidenband runt, stoppar in en fjäder bakom varje rosett och delar sen ut till mina medarbetare. Fyller ett påskägg med godis, för barnet säger att han aldrig blir för stor för påskägg. Gömmer det i ett skåp så länge. 

Plockar en av varje av de små påsarna med ägg från Anthon Berg: choklad, mandel, krokant, lakrits, marsipan. Blandar alla i en glasskål, placerar bredvid vasen med påskriset. Väljer bort fjädrar, hänger istället små glashönor från knopparna.

Idag börjar påsken, även om det är försiktigt med en skärtorsdag och inte så mycket mer än att det gläntas på locket till skålen med alla de där godisäggen. Imorgon väntar en påskmiddag med min mans familj, hemma hos matriarken i den lilla staden. Efter det går påsken in i sin vilofas och jag vet inte vilken av de båda faserna jag längtar mest efter. Kanske kombinationen.

Familjeaktiviteterna/Livets ständiga lärdomar

Å ena sidan: Sedan miljarders år har vi haft storstädning som en köpt tjänst, har själva bara underhållsstädat på söndagskvällarna. För en månad sedan hade vi vår sista storstädning via städbolaget, eftersom vi inte längre var nöjda med deras insatser. 

Å andra sidan: En av de saker som inte funkade för barnet i Malmö var att städa. Jag vet inte om det var lathet eller ointresse eller för att han inte lärt sig sätta rutinen, men om det är en fråga om rutiner så är det något som jag kan lära honom nu.

Gemensam slutsats och åtgärd: Det var så den föddes, den månatliga familjeaktiviteten där vi alla tre storstädar tillsammans, lyssnar på hög musik under tiden och avslutar med hämtpizza.

Viktigaste lärdomarna: Igår hade vi vår första storstädning. Jag hade skrivit en lista över allt som skulle göras samt fått feedback från min familj om att jag var onormalt exalterad över att städa. Vi upptäckte att pizzan behövde ligga på mitten och inte i slutet eftersom min lista var lång och energin behövde fyllas på. Vi lärde oss också att det inte är så jobbigt att städa om alla hjälps åt. Verkligen revolutionerande upptäckter, jag vet.

Fotnot: Parallellt med vår familjeaktivitet hade en annan familj i vår bekantskapskrets en egen familjeaktivitet där de gick på fotbollsmatchen mellan Polen och Sverige, vilket min familj tyckte var en bättre familjeaktivitet än den vi hade, men tråkigt nog för min familj tycker den här matriarken att städning är roligare än fotboll.

Sista orden om love story

Jag lever i eftersviterna av Love story. Tittar på det sista avsnittet och tänker att de inte dog, att det var ett hittepå för att slippa undan media. Jag förstår att det är en efterhandskonstruktion som sker i min hjärna, att de faktiskt dog, men tanken hjälper mig i den kvardröjande sorgen.

Jag vet inte om det är för att jag spenderade sommaren som de dog i USA, hos min moster som bott där för alltid. Jag minns löpsedlarna och rubrikerna, ser så tydligt verklighetens John och Carolyn framför mig på tidningsomslagen, återskapade från mitt minne.

Jag vill att de ska vara vid liv, att de ska leva ett fridfullt liv någonstans, bara de två. Kära och lyckliga och tillsammans. Något får mig att tro att de verkligen hade förtjänat det. 

Love Story

Torsdag. Såg det femte avsnittet av Love Story och grät. Kinderna var stripiga av mascara efteråt. Grät fortfarande när jag stapplade in i sovrummet och rotade fram mina svarta kostymbyxor och en vit skjorta, inspirerad av Carolyn, och provade framför spegeln. 

Jag bär kläderna idag, skjortan instoppad i byxorna, ärmarna uppvikta som jag alltid trott var Meghan Markle men som jag nu förstår är Carolyn Bessette.

Tittade på det sjätte och sjunde avsnittet på fredagen, på det åttonde och nionde på lördagen. Grät och grät och grät. Fånlog ibland men allra mest grät jag. Kan inte minnas när jag senast blev så kär i en tv-serie. Kanske för att John och Carolyn fanns på riktigt, för att deras kärlekshistoria var vacker och tragisk och verklig.

Varför skjuta på morgondagen det du kan göra i övermorgon

Vi har fortfarande våra vintertäcken. De är stora och fluffiga, tunga och prassliga av dun. Varje natt sparkar vi av oss dem eftersom de är alldeles för varma för det milda vädret och varje morgon bäddar vi sängen med dem igen. Av lathet, vad det verkar.

Jag har en enda plan för helgen: att byta till våra sommartäcken. De som är tunna och lätta och alldeles perfekta från mars till november.

Förstår inte mig själv och mitt motstånd eftersom jag svettar mig genom nätterna samt att hela processen i sin helhet inte är värre än att ta bort sängkläderna, hänga täckena över balkongräcket för vädring, rota fram de andra täckena från klädkammaren, byta plats på täckena som vädras och förvaras och sen bädda sängen igen. Max femton minuters arbetstid. Jag borde klara av det. 

Till mitt försvar verkar inte min man heller klara av det.

Om att vinna mot lekfarbrorn

Nyheterna står på i bakgrunden, någon gör en jämförelse med att ha skilda föräldrar och att barn aldrig kan säga vilken förälder de gillar bäst. Barnet kastar en blick över axeln, tittar på mig. Jag gillar dig bäst, säger han, som ett enkelt konstaterande.

Det värmer mig så mycket, gör det omöjligt att inte le. Jag tror inte att han alltid hade gjort det konstaterandet, inte för att han haft något emot mitt föräldraskap, utan för att hans pappa är en lekfarbror.

Det har aldrig tjatats om skärmar eller läxor, sängtider eller personlig hygien under de helger som barnet spenderat hos sin pappa. Det har bara varit lek och skoj, aldrig något allvar. De har gjort så konstiga saker, sånt som barn tycker är knasiga och roliga men som gör vettiga föräldrar bekymrade.

Jag har varit så frustrerad över det genom åren, tyckt att det varit orättvist, känt mig som den mindre värda föräldern. Men så blev barnet vuxet, började se och förstå. Och en dag säger han det, bara så där, som ett konstaterande.

Om det finns fler av oss därute, som kanske läser det här, så vill jag bara säga: håll ut. Era barn kommer att se er för allt ni gör, för allt ni är. Lekfarbrorn vinner aldrig i det långa loppet.

Det är en love story

Jag såg första avsnitten av Love story - serien om John F. Kennedy Jr. och Carolyn Bessette - igår och nu vill jag inte se ut på något annat sätt än som Carolyn. Vilket visserligen är precis som jag redan tänkt, men så är jag antagligen också influerad alla miljoner klipp jag redan sett från serien på Instagram.

Det är något med Carolyns klassiska enkla snitt som attraherar mig. Att det är tidlöst, tror jag. Plus att hon ofta bar helt svarta outfits och även om andra ofta uppfattar svart som trist så tycker jag att det är det absolut snyggaste man kan ha. Jag trivs aldrig så bra i en outfit som när den är svart från topp till tå.

Är dock väldigt öppen för det monokroma, som jag planerar att satsa på i vår. Jag har för övrigt precis klickat hem ett par vita kostymbyxor, höga i midjan och vida i benen, som jag ska para ihop med en löst sittande stickad vit tröja. Ser framför mig svarta pumps till på jobbet och mina leopardmönstrade loafers och brun handväska till vardags. Tror inte att jag har ägt ett par vita byxor sedan... kanske nånsin? Känns skoj.

Våren och kläderna

Den här våren vill jag bära vida kostymbyxor och luftiga finstickade tröjor, alltid i samma färg. Svart mot svart, vitt mot vitt, beige mot beige, brunt mot brunt, grått mot grått. Höga klackar till, i loafersmodell just nu och som pumps och slingbacks när vädret är redo.

För några veckor sedan köpte jag en vadlång pennkjol, en klassiskt snäv variant med slits baktill, ljust beige i grunden och med ett rutmönster ovanpå. Jag vill matcha den med bara ben, en enkel t-shirt, kavaj och höga slingbacks. Ska bara vänta lite till på vädret.

Min garderob är full av fler vadlånga kjolar, de flesta i tunna svepande tyger, figurnära men inte snäva. Jag vill bära dem alla i vår, para samman med enkla toppar och koftor. Klackar till på kontoret, ballerina utanför.

Är också en liten aning sugen på jeans, men kanske utanför arbetstid. Kanske blir det helgklädseln? Jeans, en stärkt, välstruken skjorta, sportiga skor. Mmm. Det känns som en plan. Det känns som en vår.

Hemligheten är alltid återhämtning

Rensar och städar garderoben redan på fredagskvällen. Viker ner de tjockaste tröjorna och stickade klänningarna i papperspåsar och stuvar undan i klädkammaren, tar ner påsar med skjortor och tunna tröjor och vida kostymbyxor, fyller upp garderoben igen.

Gnuggar bort lacket från alla tjugo naglar, sitter stilla i ett fotbad i fyrtiofem minuter, dricker ett glas vin och läser ut en bok. Lackar om naglarna, skimrande rosa på fötterna och gnistrande svart på händerna. 

Vaknar till en lördag, äter en långsam frukost och gör oss iordning, sen går vi åt varsitt håll. Han för att köpa nån teknikpryl, jag för att köpa stearinljus, smink och träningsbyxor. Möts för lunch efteråt. Handlar lördagsvinet (chablis) och söndagsbubblet (crémant) tillsammans.

Kommer hem, går till gymmet, stretchar långsamt genom hela kroppen, sitter länge i bastun efteråt. Lagar en skaldjurspasta tillsammans, mjuk musik från högtalarna, sidenpyjamasen på, ett glas vin på köksbänken medan maten blir färdig.

En söndag som de allra flesta: handlar till veckans middagar, går tillbaka till gymmet, springer på löpbandet, lyfter lite vikter. Går hem, gör ansiktsmask och hårinpackning, duschar evighetslänge. Delar en flaska bubbel medan han lagar mat och jag tvättar tomt i tvättkorgen och städar lägenheten.

Är i säng vid tjugotvå. Mjuk i kroppen, len om huden, utvilad i hjärnan, hemmet rent och fint. Redo för en ny vecka, redo för att livet ska fortsätta springa fort.

Veckan och helgen

Den här veckan har varit ett marathon av jobba, träna, äta och sova. Avslutade racet igår med AW med några kollegor. Så skön känsla att glida ner vid ett bord med ett glas bubbel i handen och skratt i öronen. 

Idag väntar en något lugnare, om än inte långsam, sista dag på arbetsveckan. Längtar tills klockan slår sexton så att jag får gå hem och sparka av mig klackarna. Byta kostymbyxor mot pyjamasbyxor.

Om veckan var stress och intensiv träning så kommer helgen få vara vila och yoga. Har också ett sug efter att rensa garderoben på vinterklänningar och ta fram vårens tunnare kläder. Vida kostymbyxor och luftiga finstickade tröjor, jeans och stärkta skjortor, vadlånga kjolar och koftor med bara några knappar knäppta.

Något av ett lyxproblem

Jag tror att jag behöver pausa all fantasy som jag läser. Böckerna går liksom raka vägen in i mina drömmar. Just nu är jag lite mer än halvvägs in i Dire Bound och hela natten har jag slagits mot vargar. Vaknade flera gånger och sa åt mig själv att kliva ut ur boken, men så somnade jag om och där var jag igen.

Jag är ett hopplöst fall, för jag kan verkligen inte slita mig, sparar nästan bara fantasy i min läslista nuförtiden. Men det här går inte, antingen behöver jag börja läsa andra, långsammare böcker, eller så får jag börja ge mig själv sovmorgnar. Eller sluta läsa på kvällarna, men gudinna vad tråkigt.