Första juli

Så passerar juni över till juli. Värmen har tagit min aptit, jag orkar bara halva portioner, vill inte ha något annat än lätta sallader, bubbelvatten och frukt. Det är bara dagens första kaffekopp som är varm, alla andra är fyllda med isbitar och mjölk.

Håret får lufttorka när det är nytvättat, jag dog nästan när jag fönade ut det häromdagen, blev tvungen att blåsa med kalluft i halv evighet efteråt. Gned bort det klarröda nagellacket från fingrar och tår sent igårkväll, lackade om i mörkrött istället, det känns mer som juli.

Om en kort stund ska jag gå upp, kliva i en vadlång svart kjol och en stickad kortärmad tröja i blekgult, lägga den lättaste av makeuper och dra en borste genom håret, toppa med lite glansspray och sen stoppa fötterna i guldsandalerna, greppa den blommiga handväskan och de svarta solglasögonen.

Jag har ett tidigt möte på kontoret, men jag tänker att ett tidigt möte kräver sin tidiga hemgång, för är det någon gång det ska gå på ett ut så är det i juli.

Kvällarna är återerövrade

Jag har börjat ta tillbaka kvällarna. Spenderade söndagskvällen på grönan med min man, lyssnade på A perfect circle som inte alls var särskilt tokiga. För övrigt lyxigt med värmebölja som gör att man kan lämna hemmet för kvällsaktivitet utan att ta med en kofta, trots att klänningen bara hålls uppe av spaghettiband.

Spenderade måndagskvällen sittandes skräddare i soffan, med datorn i knät och ett klirrande glas med bubbelvatten på en armlängs avstånd. Skrev klart redigeringsrunda två och lät sen handlingen för de kommande tio sidorna eller så drälla ut i extremt kortfattad form. Planerar att gå tillbaka till drället ikväll för att börja brodera ut alltihopa.

Fint med kvällar igen.

Om att ta semester som ett proffs

Så startar vecka tjugosju och någon slags nedräkning till semestern. Det är fortfarande två veckor kvar och det känns ganska bra, för det har inte lugnat ner sig på jobbet ännu. Jag tror att det kommer göra det mot slutet av veckan eller kanske i början av nästa vecka.

Så länge som jag kan minnas har jag gått på semester vecka tjugonio. Min sista arbetsvecka är alltid superlugn, knappt några mail hittar fram och telefonen ringer nästan aldrig. Inga möten är inbokade för det finns knappt någon att ha möten med.

Det brukar betyda att jag vandrar in i min semester med ett lugn i kroppen. Har redan varvat ned med långsamma admintimmar på mitt favoritcafé, en och annan långlunch och tidiga eftermiddagar när datorn stängs igen strax innan sexton.

Tråkveckan

Jag har varit sänkt till hälften hela veckan. Vaknade i måndags och upptäckte att rösten var borta när jag skulle säga god morgon till min man. Så har hela veckan fortsatt, dessutom med sällskap av en hosta som har gett mig träningsvärk i magmusklerna.

Med hjälp av te och glass kommer rösten tillbaka då och då, men inte som mer än ett kraxande. I onsdags fick jag ställa in alla möten för kunde bara viska. Har ändå orkat jobba under dagarna, men stupat i säng så snart middagen varit överstökad.

Jag har legat i sängen och tittat ut på den fortfarande ljusa himlen. Lyssnat på mannen och barnet som levt vidare utanför sovrummet. Önskat att jag orkat vara en del av det, vill också vara vaken efter tjugoett. Vill dricka rosé på balkongen, prata och skämta, skriva och läsa, tvinga mig i säng när jag påminns om att det kommer en morgondag.

Nästa vecka, då jävlar, då är det jag och kvällarna.

Kvinnligheten

Få saker får mig att känna mig så kvinnlig som en kofta eller kavaj draperad över axlarna. Det är det perfekta vädret för det just nu, att låta koftan vara draperad över axlarna och lämna armarna nakna därunder. 

Det är min klädsel just nu. Vadlång böljande klänning med spaghettiband och smockat liv, kofta över axlarna. Svepande långklänning och kofta över axlarna. Luftiga och vida kostymbyxor med ett enkelt linne och kavajen över axlarna.

Kanske hänger det också lite på handväskan som helst ska dingla från ena handen och skorna som gärna får vara nätta. Det behöver inte vara höga klackar eller ens klackar alls, tvärtom lever jag just nu i låga sandaler av olika modeller. Allra helst i mina guldsandaler. Kanske älskar jag dem allra mest just nu.

Snabba puckar

De funderar inte särskilt länge, vår ledningsgrupp. Åtminstone inte på två av tre beslut. Det sista beslutet får en uppföljningsplan efter sommaren. Jag känner mig nöjd med beslutet, för jag skulle vilja ha en semester mellan mig och nästa steg i den processen. 

De två besluten som fattas breddar mitt ansvar ganska rejält. Jag får klartecken på att rekrytera in en resurs för att hantera det ena ansvaret, det som till viss del berör försäljning. Det andra ansvaret får jag i uppdrag att sammanfatta hur jag vill ta vidare. 

Det handlar om HSEQ och är inte på något sätt ett litet ansvar. Det fyller mig med nervositet, för jag kan inte särskilt mycket inom området. Å andra sidan kan jag väldigt mycket om det som redan är mitt ansvar idag, vår administration, och jag är redo för en ny utmaning. Redo att kasta mig in i något nytt, redo att låta det vara lite läskigt.

Fint att se

Så får barnet tillbaka sin sluttenta från kursen om antikens Grekland. Han får ett B och jag kan inte minnas att jag sett honom skina så av stolthet tidigare. I samma veva börjar han skriva en uppsats i den nya kursen om folkmord och han kastar sig över uppgiften.

Det är fint att se honom nuförtiden. Han pratar om sina kollegor på grönan, träffar olika vänner varje vecka, går på föreläsningar och skriver på sin uppsats. Läser böcker och skriver på sin egen bok dagens sista timme, den enda timme han har som inte är fylld med livet.

Och han skrattar och skämtar, gör planer för framtiden och mår så uppenbart bra. Han är visserligen nervös inför framtiden, inför att testa läsa ett nytt program på universitetet och att bo själv igen, men det verkar vara en bra nervositet. En som liksom pirrar. 

Det är väldigt, väldigt fint att se.

En midsommarhelg

Så kommer midsommar och en värmebölja. Vi gör nästan ingen skillnad på dagarna, fyller dem med samma saker. Långa promenader och ännu längre middagar på balkongen. Träffar vänner och familj, äter och fikar, pratar bort timmar.

Spenderar tid framför varsin dator men med tre olika inriktningar: bokskrivande för mig, uppsatsskrivande för barnet, musikskapande för mannen. Jag hinner läsa ut en bok och starta en ny. Jordgubbstårtan från midsommar äts långsamt upp under tre dagar. Balkongdörren stängs inte en endaste gång.

Nervös, glad, lättad, redo för midsommar

Onsdag 09:45. I min kalender ligger en halvtimmes presentation för vår ledningsgrupp. Kvällen före pratar jag med min chef. Ett av förslagen i min presentation är mitt, det andra är ett ansvar han vill att jag ska kliva in i och det tredje är en rest från en annan avdelning.

Mitt eget förslag skulle jag kunna dra i sömnen, men de andra två kom snabbt och från varsitt håll och där behöver jag någon som studsar tillbaka mina tankar i nya vinklar. Kvart över tio på tisdagskvällen blir min presentation klar. 

Drömmer under natten att jag är gravid. Långt gången, barnet kommer när som helst. Vaknar med panik för jag har verkligen inte tid att ta hand om ett barn, herregud. 

Övar på presentationen tyst i mitt huvud medan jag dricker en islatte på caféet mittemot kontoret. Är nervös trots att det bara är snälla och bra människor i ledningsgruppen, vill verkligen att de ska gilla det jag har att visa.

Det gör de också, gillar det. Min halvtimme blir en timme och när jag frågar om jag ska avbryta presentationen säger de nej, sitter framåtlutade och intresserade. Det fattas inga beslut där och då, men det är en bra sak för vissa saker ska inte stressas fram.

Efteråt känns det så skönt. Jag är varm och röd om kinderna, men glad och lättad och mina axlar har sjunkit med trehundra miljoner centimeter. Nu är jag redo för en midsommar.

En regnig tisdag

Spenderar tisdagen på ett tåg. Eller okej, delar av dagen om vi ska vara petiga. Regnet smattrar mot rutan, tävlar mot ljudboken i mina hörlurar. Det är en romantisk historia av Joanna Bolouri som gör att jag måste knipa ihop läpparna för att inte skratta högt.

Har ett par möten, äter lunch med vår slutkandidat i rekryteringsprocessen, gör ännu ett par möten, promenerar under paraplyet till tåget, lyssnar på regnet och boken och chattar om midsommar. Det lutar mot sill och potatis och räkor och aioli och knäcke och ost.

Och bubbel och gräddtårta med jordgubbar. Enorma mängder jordgubbar. Ser framför mig en assiett med en bit jordgubbstårta och en lika stor hög jordgubbar intill. Ser det både till midsommar och som frukost på midsommardagen.

Långsam start

Vaknar på söndagen och känner mig äntligen pigg. Gör frukost, går till gymmet, handlar på vägen hem, lagar lunch. Sen kraschar jag. Sitter vid matbordet och klipper med ögonlocken för att inte somna. Min man leder mig mot sängen, sen lägger han sig bredvid mig och gör cirklar över min rygg medan jag sover bort två timmar mitt på blanka dagen.

Vaknar till liv och ger oss på allting som behöver göras. Han lagar mat och städar, jag putsar fönster och tvättar tomt i tvättkorgen. Jag bestämmer redan på söndagskvällen att inte gå utanför dörren på måndagen, för väderprognosen lovar regn hela dagen.

Lämnar inte mina mjukisar alls på måndagen, har köksfönstret på glänt och regnet som bakgrundsljud i mina möten. Tar med datorn till soffan vid tre för ett par sista admintimmar. Klarar hela dagen utan att sova middag.

Så kommer kvällen och vi lyssnar på långsam jazz och korkar upp en flaska rödvin, för min man lagar en oxfilépasta och den förtjänar sitt rödpang. Jag stryker tisdagens kläder och målar naglarna, tänker att alla veckor kan få starta så här.

Om att aldrig lära sig

Är så trött, så trött hela lördagen. Vaknar av solen som skiner i mitt ansikte vid sju, hämtar kaffe och läser en stund, men hungern river i magen. Kastar en kudde på barnet när jag går förbi hans rum, ropar frukost!

Jeans och tisha, sandaler och stickad tröja. Väskan över ena axeln, håret i en knut, en lätt makeup. Spenderar en timme i lä på en uteservering, dricker cappuccino och apelsinjuice, äter turkisk yoghurt och jordgubbar och en croissant, sneglar på barnets pannkakor.

Säger hej då till barnet, han kliver på tåget till sin pappa, jag promenerar en timme och är sen tillbaka vid tåget, möter min man som gjort sin festivalspelning. Handlar till lunchen och middagen, slumrar nära varandra på soffan en timme, vaknar och duschar länge.

Pratar om allt vi borde göra (handla, tvätta, städa, putsa fönster) men lyckas inte lämna soffan. Det är inte förrän på kvällen som jag kommer på varför jag är så trött. Jag glömmer hela tiden bort att jag är en introvert person i stort behov av att vara ensam, så jag fyller kalendern med middagar och människor och förstår sen inte varför jag kraschar första dagen på hela veckan när jag är själv.

Lägger mig på sängen med ett glas rödvin och en bok medan min man lagar mat och det är som om energin sipprar tillbaka in i mig. Vet inte om det är tystnaden eller boken eller vinet eller ensamheten eller kanske allt. Fint är det iallafall, att vara för sig själv en stund.

Garderobens nya favorit

I onsdags hämtade jag äntligen ut paketet som jag väntat på i veckor. I det låg mina nya guldsandaler. De påminner om ballerina i formen, men har öppen tå och öppna sidor, inte direkt remmar men inte så långt från heller.

Jag har burit dem sedan dess, till mina ljusa jeans och med en enkel t-shirt. När det har varit kallt har jag dragit en stickad tröja i samma färg som tishan över huvudet. Den blommiga handväskan till förstås.

Men nu är det söndag och jag skulle behöva tvätta jeansen och kanske låta guldsandalerna vila lite. Åtminstone till imorgon.

Ännu en kväll, ännu en dag

Torsdagen/fredagen blir en nästan exakt upprepning på tisdagen/onsdagen. Skillnaden är att det inte regnar när jag promenerar hem från restaurangen, och att den ligger fem minuters promenad längre bort.

Jeansen som hängs över en stolsrygg och sparas till fredagen är blå, tishan är vit, den stickade tröjan också. På fötterna guldsandaler, i handen den blommiga väskan.

Kommer hem vid tjugotvå, byter om till pyjamasshorts och linne, skriver från sängen en halvtimme, sover sju timmar och sen upp igen, i rörelse mot den lilla staden för ytterligare två anställningsintervjuer och två möten.

Häxa

Jag bor någon helt annanstans när jag glider in i min dröm den natten. Jag har ett skrivbord som står framför mitt sovrumsfönster. Det är vackert snidat i trä. Ovanpå det ligger en voododocka.

I nästa hjärtslag är jag på jobbet, knycker ett hårstrå från någons rock. Jag är tillbaka vid skrivbordet, snurrar hårstrået runt dockans hals, varv efter varv. Jag sticker en stor nål i dockans fot. En dag säger någon att han har fått så oförklarligt ont i sin häl. En seger virvlar fram inom mig. 

När jag vaknar den morgonen är det med en liten besvikelse över att jag saknar både fiender och voododockor.

En kväll, en dag

Ett varmt sommarregn öser ner när vi säger hej då och springer hemåt. Vi har spenderat kvällen på Tennstopet, så vi behöver bara korsa en gata och runda ett hörn och så är vi hemma. Jag hänger min ljusgula finstickade tröja över en köksstol, de vita jeansen på stolen intill, tänker att kvällens kläder även kan få vara morgondagens.

Tar med datorn till sängen, för klockan är nästan tjugotvå men jag har inte skrivit något alls och det kliar i fingrarna. Orkar bara tjugo minuter eller så, men det är tillräckligt för att stilla fingrarnas kliande.

Vaknar till en onsdag. Kliver i de vita jeansen och en smörgul tisha. En lätt makeup, en borste genom håret, lite glansspray. Den ljusgula stickade tröjan, leomönstrade loafers, brun väska.

Promenerar till centralen, köper en islatte och en macka med skinka och senap, kliver på tåget mot den lilla staden och här är vi nu, med två anställningsintervjuer och två möten att fylla dagen med.  

Om att skriva och att skriva om

För några veckor sedan sparade jag en kopia av min text om de första grekiska gudarna, det som förhoppningsvis en vacker dag ska bli en färdig roman, och började om från början. När jag började skriva på boken i vintras gjorde jag det i tredjepersonsperspektiv, men det kändes aldrig riktigt rätt.

Så jag började om, visserligen med utgång i den befintliga texten, men det är aldrig så lätt som att ersätta hon med jag. Det tog mig flera veckor, men i söndags nådde jag slutet av det som jag redan hade skrivit. Det nya perspektivet gav dessutom nästan tio sidor i ny text under omskrivningen, bara för att orden flödade så mycket lättare.

Igår påbörjade jag omskrivningsvända två, för under veckorna som jag skrivit om texten har jag även landat i att det inte ska vara några andra gudars perspektiv än Gaias. Tidigare hade Uranos, Tartaros, Nyx och Erebos varsitt kapitel, visserligen korta och snabba, bara glimtar in i deras tankar, men jag vill att texten bara ska vara Gaias.

Så nu behöver jag skriva om ännu en gång, fortsätta samla idéerna som hela tiden dyker upp i huvudet om saker som ska hända framåt i min anteckningsapp i telefonen. Det är en anteckning som redan är evighetslång, rad efter rad med tankar och idéer, vackra ord som jag snappat upp, meningar som plötsligt bildats i mitt huvud.

Oavsett om det blir en färdig roman eller inte så har jag väldigt roligt under alla dessa timmar när jag skriver och skriver om. Kanske är det det viktigaste.

Vecka tjugofyra

Hej och välkomna till vecka tjugofyra. Idag börjar barnet två sommarkurser på universitetet. Tanken var att han bara skulle läsa en kurs, men så fick han veta i fredags att han lyckats norpa en av reservplatserna till en kurs i litteratur så nu kör han båda. Plus jobb på grönan, plus skriva på sin bok, plus ge mig fakta till min bok.

Han var väldigt bakis igår, barnet. Det var av en fin anledning, för på lördagen hörde han av sig till en av sina bästa vänner från gymnasiet. De gled isär under mardrömsåret efter gymnasiet. Jag trodde nog att något kanske hade hänt, men ville inte peta i det när barnet mådde som sämst.

Det visade sig att det var någon slags skam, i brist på bättre ord. Kompisen läser en ingenjörsutbildning på KTH och siktar på en master, samtidigt som han bor på egen hand och jonglerar studierna med två deltidsjobb. Barnet sa det inte rakt ut, men jag tror att han skämdes över att det inte hade gått lika bra för honom.

Kompisen är dock en oerhört fin person och hade blivit väldigt känslosam när barnet hörde av sig och berättade om hur saker har varit. De spenderade hela lördagen tillsammans och när kompisen skulle träffa sina vänner på kvällen tog han helt enkelt barnet med sig.

Han lullade runt här hemma igår, barnet. Seg efter sjutton miljoner öl, men med ett lyckligt leende på läpparna. Jag lyckades locka ut honom en timme, gav honom burgare och glass, innan han återintog sitt liggläge i soffan.

Och nu är det en ny vecka. Min man ska spela på en festival på fredag, barnet har tre föreläsningar och fyra jobbpass samt ska hänga med kompisen igen på onsdag, jag har två middagar och två dagar med anställningsintervjuer i den lilla staden.

Påminn oss vecka tjugofem om att göra ingenting.

Variationer

Tack och lov att barnet är hemma igen, vi har äntligen fått hemlagad mat. Barnet la gula ärter i blöt på onsdagskvällen och startade en ärtsoppa efter sitt arbetspass igår. Vi turades om att hålla koll på soppan och träna under den sena eftermiddagen.

När alla var hemma och färdigtränade var soppan klar och barnet stekte pannkakor och vispade grädde och dukade fram tillsammans med drottningsylt. Jag serverade mig och min man punsch till, som sig bör. Kan inte tänka mig en bättre torsdagsmiddag.

Så det kan gå

Så vi åt ute igårkväll. Ja, det blev så men det var faktiskt mina föräldrars fel, för de bjöd in sig själva på middag samma dag. Så köttfärsen fick hoppa in i frysen och istället bokades bord på ett av våra stammisställen.

Jag hade absolut kunnat svänga ihop något av köttfärsen och bjuda på, men jag känner rätt jobbiga känslor kring att umgås med mina föräldrar och om jag skulle låta dem slå sig ner vid mitt köksbord tror jag att det finns en risk att de i skrivande stund fortfarande skulle sitta kvar.

Det blir lättare på restaurang, då kan man bryta upp när man känner sig klar, tacka för en trevlig middag och gå åt varsitt håll. Och det var precis så det blev: en trevlig middag, inte mer än ett par timmar lång.

Vi satt kvar vid bordet och väntade in notan medan de behövde springa till tåget. Köpte varsin glass och slog oss ner i parken mellan oss och restaurangen på vägen hem, tittade på människor och kände kvällens sista solstrålar.