Grubbelpaus

Så blir det äntligen fredag. Jag har en irritation i kroppen efter ett par jobbiga arbetsdagar. Det här med att ha personalansvar är roligt nästan hela tiden, men det finns inte heller något som skapar ett sådant skav inom mig som när personalansvaret är svårt.

Okej, det kanske finns några andra saker, men de är alla kopplade till relationer och det är ju trots allt även vad personalansvar handlar om. Ibland känns det som att folk tycker att de kan förvänta sig vad som helst av sin chef, lite som om det är en robot och inte en människa bakom titeln.

Men om vi ska fokusera på det positiva så innebär all den här irritationen att jag har sprungit av bara helvete på löpbandet de senaste två dagarna, så något gott kommer det ju ut av det. Planerar att springa en sista löpbandsrunda i eftermiddag och sedan släppa skavet, åtminstone till på måndag.

Februaridagarna

Får en bukett ljusrosa liljor, mörkröda rosor och vit brudslöja på alla hjärtans dag. Ett par dagar senare snittar jag om blommorna och ger dem färskt vatten. Kommer på att jag inte tycker om brudslöja och gömmer den i en egen liten vas i serveringsgången.

Njuter i två dagar av det enkla rosa och röda, tills rosorna trött tippar framåt med sina kronblad. Köper nya rosor, samma milda rosa färg som liljorna, höga och stolta. Suckar nöjt varje gång jag ser dem. Mässingljusstaken intill med vårvinterns beiga stearinljus.

Går till gymmet nästan varje kväll. Packar ner handduk och ett mjukt ombyte. Tränar, duschar och bastar. Smörjer noggrant in varje millimeter av kroppen efteråt. Är alltid varmt röd om kinderna när jag promenerar hemåt, musklerna lika trötta som hjärnan. 

Köper ett nytt värmeskydd till håret på rekommendation av min frisör. Det gör underverk för mitt trötta vinterhår, gör att det alltid är blankt och svallande, ett honungsblont vattenfall längs mina axlar. 

Alarmet väcker mig klockan sex varje morgon, fast jag inte behöver gå upp före sju. Hämtar en kopp kaffe och kryper ner under det varma täcket, placerar en puss på min mans axel och läser sedan tills barnets alarm säger att det är dags för dagen att börja.

Semmelsäsongens svaga avslut

Det blev ett så snöpligt avslut på semmelsäsongen igår. Bad barnet gå till Lillebrors bageri för att köpa stans bästa semlor, men väl framme fattade barnet ett eget beslut om att inte köa i en timme utan gick istället till ett annat café längre ned på gatan och köpte semlor som inte alls suktades efter i en evighetslång kö.

Således kom han inte hem med de bästa semlorna nånsin, utan kanske snarare med de mest tråkiga semlorna någonsin. De hade knappt någon mandelmassa alls och mandelmassan är ju den enda anledningen till att man ens äter semlor.

Nu var detta årets fjärde semla och alla har de varit fantastiska och från våra favoritställen: Ritorno, Fabrique och Vetekatten, så egentligen kan jag inte klaga. Jag har fått mina semlor i år. Det hade bara varit det mest fantastiska avslutet på en stark semmelsäsong med Stockholms absolut bästa semla.

Framtidsplanerna och tacksamheten

Jag blir så glad när jag tänker på livet framåt. Vi har en förhoppning om hur det ska se ut om ett år, alla tre i den här lilla familjen. Det är också extra fint att det är samma bild som vi målar upp för oss, samma vilja och önskan om livet framgent.

Barnet håller på att bläddra bland höstens alla utbildningar för att vara redo när ansökan öppnar om en dryg månad. Just nu lutar det mot bibliotekarie eller arkivarie. Båda är program på tre år som läses från ett universitet i Stockholm.

När han har läst i ett par månader och skapat sina nya rutiner, då är det dags att börja leta bostad. Vi har landat i att han främst ska söka i Vasastan, Kungsholmen och på Östermalm, så att han bor i närheten av oss.

Vi vill kunna droppa förbi honom på fika nån gång veckan, se så att det är fint och städat och att hans personliga hygien fungerar eftersom det var det första som föll när han mådde dåligt. Vi vill kunna träffas för brunch på lördagsförmiddagarna, spela squash ihop en kväll i veckan, gå på bio, bjuda hem honom på middag, träffas ute, göra saker ihop.

Jag tror att jag har sagt det förut, men att han kommit hem igen, att han planerar för ett vuxet liv i min direkta närhet, det är en av mitt livs bästa händelser. Jag är så evigt, innerligt tacksam för att jag har fått tillbaka min son.

Gott och skönt med frukt och grönt

Klarade utmaningen med trettio växtbaserade saker i veckan med bravur. Min lista i mobilens anteckningsapp landade på 44 grönsaker och frukter. Gjorde utmaningen lite tuffare än nödvändigt genom att inte räkna sädesslag samt utesluta de kryddor som inte var rejäla i omfattningen. Räknade till exempel persiljan i tabbouleh men inte kryddorna i maten.

Eventuellt skedde dock ett litet fusk eftersom vi åt libanesiskt till middag i lördags och det är ju särskilt lämpligt om man för stunden råkar räkna sina grönsaker. Kom dock på mig själv under veckan med att väldigt aktivt känna efter vilka frukter jag var sugen på samt att ersätta tomat med gurka och paprika på mellisknäcket. Och så har jag väl aldrig alternerat mina frukostsmoothies på det här viset innan.

Dock räknade jag inte lakritsroten i lakritsen jag åt i lördags eller kaffebönorna som dagens alla kaffekoppar kommer från eftersom min man påstod att jag litegrann missade poängen då. Men jag vet inte, jag tror att det kanske var han som missade poängen.

Jaja, hursomhelst är utmaningen väldigt mycket igång även den här veckan.

Den inställda pangfredagen och revanschen

Det blev ingen pangfredag. Vaknade, åt frukost, skrev att det kändes som en pangfredag, genomförde ett möte och tog två samtal hemma vid matbordet, sade sedan adjö till mannen och barnet och klev i stövlar och päls.

Hann ett kvarter i riktning mot kontoret innan jag började kallsvettas och må illa. Vände och gick hem och hann bara släppa pälsen i en hög på hallgolvet innan jag låg böjd över toalettstolen.

Somnade efter två vändor och sov bort eftermiddagen. Vaknade, åt en skål spaghetti med smör och vilade en timme till. Mådde sen gott nog för att städa badrummet, duscha och byta om till en ren pyjamas och bädda rent i sängen. Tuggade lite försiktigt på den rueben som min man lagat i två dagar och slocknade sen igen för tolv timmar av djup sömn.

Vaknade med en känsla av att vara helt frisk på lördagen, vilket också visade sig bli en panglördag med långpromenad runt Kastellholmen och förbi ett skeppsvrak, en missad fredagsmiddag som blev till lördagslunch, ett fång rosor och liljor, champagne och geléhjärtan och så en date som avslut på pangrevanschen.

Nu är det söndagseftermiddag och jag sitter skräddare i soffan, har en kopp kaffe på armstödet och datorn i knät. Jag ska jobba ikapp det som missades i fredagens dimma och äta upp askens sista geléhjärtan. 

Löften om dagen

Hej och välkomna till en fredag. Jag känner på mig att det är en pangfredag. Hade en mycket trevlig kväll med bästis igår, har bara roliga möten idag samt ska avrunda arbetsdagen med gym, bastu och hårtvätt. 

Har även på mig något som visade sig vara en klart godkänd outfit, härmed återgiven för er nerifrån och upp: höga svarta stövlar, plommonfärgad kjol som är tungt klockad runt vaderna, ett skärp där bara spännet skymtar fram under den finstickade svarta tröjan. 

Samtliga smycken är i guld: två ringar på fingrarna och tre hoops i öronen, en nätt klocka med svart läderarmband och en tunt tvinnad länk intill. Håret i en knut i nacken, visserligen för att det behöver tvättas, men det har knuten och torrschampot dolt mycket bra.

Plus att det ikväll väntar löksoppa i de vackraste skålarna, en halv reuben sandwich och så ett pangvin till det, följt av alla hjärtans dag och tillhörande date. Min man har även lovat en helgpromenad runt djurgården för att spana på skeppsvraket som legat på havsbotten sedan sextonhundratalet men som i den låga vattennivån nu har trätt fram i ljuset.

Säger ju det: en jäkla pangfredag.

Investering till framtiden

Efter år av trånande - jag överdriver inte ens - gjorde jag en annan sak för att skapa februariromantik: köpte löksoppskålar från Pillivuyt. Igår kom de och var precis så fina som jag mindes dem från alla gånger jag fingrat på dem i butik.

Tvingade min man att gå och köpa kött till vår reuben som vi ska äta till löksoppan omedelbart när paketet kom, för tydligen tar köttet minst två dagar att tillaga och jag vägrar vänta med att inviga soppskålarna mer än nödvändigt. Eftersom jag ska äta middag med bästis ikväll blev väntan som längst till imorgon.

Det kan dock vara så att jag fuskinvigde en av skålarna igår på lunchen med min potatis- och purjolökssoppa, men eftersom det inte var en löksoppa så gills det inte. Betraktar fortfarande morgondagen som den officiella invigningen som behöver skålas in i champagne.

Om februari fortsätter kännas svår och tung kommer jag eventuellt även trilla dit på Pillivuyts kaffekoppar på fat, men jag ser det som att jag bygger min servis inför framtiden nånstans på Frankrikes landsbygd.

Vardagsromantik återerövrad

Jag säger till mig själv på skarpen, sträcker på ryggen och bestämmer mig för att återerövra februaris vardagsromantik. Läser en stund på morgonen, tar första mötet hemifrån så jag kan lägga en kvart på att få håret lent och glansigt, jobbar in mängder med fukt i huden, leker med min nya makeup, rotar fram garderobens bästa kombinationer.

Köper snittblommor till vasen på matbordet. Visserligen har de slokat när jag kommer upp morgonen därpå, men de återhämtar sig med lite nytt vatten, precis som jag. Läser hos Julia om att äta trettio olika växtbaserade saker i veckan och tar det som en utmaning. Löser den genom smoothie till frukost, grönsakssoppor till lunch, knäcke med philadelphiaost, tomat och peppar till mellis och så alltid två olika sorters sallader till middagarna.

Sover åtta timmar varje natt, ger mig själv dispens att köpa alla böcker jag vill ha även om jag bara läser halva eftersom resten lyssnas bort när jag promenerar till jobbet/diskar efter maten/dammsuger upp en miljard små stenar från hallgolvet, bildgooglar södra Frankrike, läser recept efter recept med saker som jag vill laga, äter säsongens tredje semla.

Låt oss gå

Snart halvvägs genom februari. Känner hur lusten sakta rinner bort, gör allt jag kan för att romantisera livet, men gudars orkar jag verkligen mer? Kämpar med mina söndagsdesserter som kräver minimal ansträngning: chokladpudding och mousse från Ekströms, glass färdig från en bytta, chokladbollar som tar exakt nio minuter att nypa ihop och rulla.

Svärmor bjuder in till påsklunch och jag kastar mig ut på internet, letar efter vackra kläder i färg, blir sedan oerhört trött när jag blickar in i den gamla vintergarderoben som kräver kläder för minusgrader. Meteorologen på nyheterna säger att vintern har oss i sitt grepp. Kan inte vintern snälla bara släppa sitt grepp. 

Nu är framtiden hans

Barnet dimper ner på stolen mittemot min. Vi sitter på samma gamla lunchställe som alltid. Jag har redan beställt åt oss båda, behöver inte fråga om det är en croque monsieur och cola zero som gäller.

Han ler och jag tänker på hur friskt hans kinder lyser. Jag frågar hur det gick hos doktorn och hans leende blir bredare. Officiellt friskförklarad, säger han och jag ler tillsammans med honom. Jag visste det, säger jag och vi nickar tillsammans.

Depressionen är borta. Det märks på så många fler sätt än att hans läkare säger det. Det märks på hur han tar sig an sina studier, på de konkreta planerna som han gör för hösten, på hur han ställer sig i studentbostadsköer. Det märks när han pratar om hur han vill att livet ska se ut, det märks på alla de steg som han varje dag tar för att nå dit. Men framförallt syns det i hans ögon, det hörs på hans skratt, det känns i hans kramar.

Att romantisera februari

Min frisör kapar de tre sista centimeterna på mina längder, sedan skapar hon ett Hollywoodsvall som håller i två dagar. På den tredje dagen samlar jag svallet i en låg knut i nacken, en knut som volymen gör underverk för.

Läser om hur olika influencers sminkar sig i den tuffaste februari och får ett omedelbart sug efter att köpa ny makeup. Skapar helgplaner med en väninna om vinlunch och sminkshopping på NK.

Går på AW med en annan väninna och den växer från ett glas bubbel till vin och en matbit och sen en avslutande amaretto sour, vårt gemensamma förstahandsval när det kommer till cocktails. Lämnar henne och möter barnet för en kväll av skrivande.

Går systematiskt genom min garderob, hänger fram de klänningar som lockar mest, parar ihop kjolar och tröjor på samma galgar, placerar allting i bokhyllan, dels för att se och lockas men också för att göra livet enkelt på morgnarna. Rengör mina smycken, håller naglarna nedfilade och lackade, putsar mina stövlar varje kväll.

Tar mig genom februari på det enda sättet som går: att romantisera skiten ur den.

De första gudarna

Vi har ett ställe som vi går till en kväll i veckan, barnet och jag. Det är en pub med flera små rum som ger ett lugn även de dagar borden är fullsatta. Vi brukar få ett av borden längst in i hörnet. Barnet beställer en cola zero och en dessert och jag ett glas rödvin, sedan slår vi upp våra datorer och skriver på våra texter.

När vi satt där förra veckan, försjunkna i tystnad framför varsin datorskärm, suckade vi i samma sekund. Barnet frågade varför jag suckade och jag svarade att min text var så svår, att den bara var svamlande ord som beskriver omgivningar men ingen konkret handling. Sen frågade jag varför han suckade och han svarade att hans text är en upprapning av fakta och ingenting svepande alls.

Så jag frågade vad han skrev om och det visade sig vara om de första grekiska gudarna, något som jag finner mycket fascinerande. Tio minuter senare hade vi ett delat dokument. Han står för den mytiska faktan och jag för att skapa liv i berättelsen. Nu är det ett gemensamt skrivprojekt och inte på något sätt längre begränsat till en dag i veckan, även om puben får fortsätta vara det.

Härda ut bara lite till

Det är så kallt, så kallt, så kallt. Utomhus och inomhus, för vårat gamla stenhus hinner inte med när temperaturen dalar. Hänger tillfälligt undan rocken för inte heller den klarar de allra kallaste graderna, tar istället fram min tunga päls. Kan inte ha päls på huvudet och päls på kroppen, så rotar fram min stickade kashmirmössa istället.

Promenerar på kalla trottoarer, har kappan över axlarna när vi äter lunch på dragiga caféer, behåller pälsen och mössan på när vi spenderar tio minuter vid ett högt fönsterbord på Subway medan barnet trycker en macka. Tar av tumvantarna i skinn för att rota fram nycklarna och fryser så att handen omedelbart behöver försvinna in i jackfickan.

Dricker te varje kväll, duschar varmt och länge, drömmer om kakelugn och badkar, knycker filten från fåtöljen i hemmakontoret eftersom den är allra varmast, säger flera gånger om dagen att det bara är februari och kanske en stund i mars kvar, sen sopas trottoarerna, näsorna vänds mot solen, innan vi ens hunnit blinka dricker vi rosévin.

Vilar på söndag

Säger till barnet när vi borstar tänderna på söndagskvällen att det bara är att hålla i sig, för nu startar en vecka som kommer löpa fort. En måndag med kvällsföreläsning på hans schema och min enda kväll utan andra planer än att träna och laga mat.

Sedan kommer en tisdag med lunchsquash, en klipptid och ett kvällsföredrag på Riddarhuset. Någonstans däremellan ska det rymmas att jobba samt även gärna finnas tid för smörrebröd, bubbel och kanske en liten tårtbit på Riddarhuset innan vi lär oss allt om historiens väg till adelskap.

På onsdagen är det AW på kontoret, temat är OS-invigning eftersom sportnördarna har bett om att vi ska streama OS i matsalen. Vi har bunkrat med snacks och dryck från Italien samt även tomtebloss som vår VD ska få jogga in i matsalen med, som vår alldeles egna invigning på såväl AW som OS.

Sedan har vi en ny dag och en ny AW. Eller ja, två AW, faktiskt. Första sker i direkt anslutning till jobbet med en väninna som vill avsluta vår gemensamma arbetsdag över ett glas vin och sedan har barnet och jag vår traditionella bokskrivarkväll på vår kvarterspub. Kommer promenera från det ena till det andra.

Och så kommer till sist fredagen och tid bara för min man. Barnet åker till sin pappa - vi har landat i att vardagarna spenderas hos oss och helgerna där - vilket ger oss obligatoriska veckoslut av romantik. 

Överlag en mycket bra vecka.

Helgen i maträtter

Jag har spenderat helgen i köket. Det var lusten som styrde mig dit. Kände redan när jag promenerade hem från kontoret på fredagseftermiddagen att jag ville låta huvudet komma ner i varv genom att hacka, skära, steka, fräsa, blanda, koka, röra.

Det blev en bolognese som fick puttra mellan arton och tjugoett. Duschade under tiden, bytte om till sidenpyjamasen, dammsög upp alla småstenar från hallgolvet, fluffade kuddarna i soffan, tände stearinljusen, snittade om blommorna i vasen på matbordet, läste lite i en av böckerna som ligger travade intill skivspelaren, smuttade på ett glas rödvin genom det hela.

Vaknade till en lördag och tänkte omedelbart på att gnida in en kyckling i ett smör med rosmarin, citron och dragon. Stompa potatismos och göra en gräddsås, bryna brytbönor i smör och rosta majs. Löpte några timmar senare linan ut, dessutom med ett pinot noir i glasen som en mycket passande prick över i:et.

Hade en nästan identisk upplevelse när jag sedan vaknade upp till söndagen, men då istället med fokus på vår nya tradition: söndagsefterrätt. Var sugen på fluff och choklad och något som kunde serveras i en coupe, vilket resulterade i att en chokladmousse blev avslutet på vår söndagsmiddag, i övrigt bestående av helstekt fläskfilé, potatisgratäng och skysås.

Svängde även ihop veckans lunchsoppor: rostad majssoppa och champinjonsoppa. Jag är kraftigt nedröstad gällande mängden vegetarisk mat som vi äter i vår familj, lever nämligen med två hårt tränande individer som hävdar att deras muskler kräver kött, därför äter jag alltid soppa gjord på grönsaker till lunch och så kan de fortsätta jobba på sin ändtarmscancer.

Januari som gick

Jag vaknar långt innan alarmet om morgnarna. Går upp och hämtar kaffe och läser en timme innan klockan till sist slår sju. Lyssnar på min mans djupa andetag, lägger ibland en hand på hans rygg bara för att känna hans hud.

Tar mig genom arbetsdagar som försvinner i en rasande takt, måste nästan alltid avsluta i lugn och ro hemma från soffan en timme på kvällen. Vi lagar mat tillsammans varje dag. Tränar och spelar squash, fikar och promenerar, köper böcker och läser en stund varje kväll. Kommer fram till att pussel inte är för oss, ger upp och packar ihop.

Det allra modigaste

Barnet har alltid vetat att han vill bli arkitekt. Han listade ut det redan som liten och vek sedan inte en tum från den planen. Inte förrän han började studera på universitet och det inte alls var som han hade tänkt sig och han kraschade i en enorm livskris.

Det som är så fint nu är att han faktiskt famlar sig fram kring vad han vill göra i livet. Det är dels fint eftersom han den första tiden efter kraschen inte ens kunde se en framtid, men det är också fint eftersom jag tror att det här famlandet är en del av att hitta sin egna vuxna identitet. För att kunna landa måste man söka och så vidare.

Han pratar om bibliotekarie och arkivarie, om att läsa historia och teologi, om att det kanske inte är omöjligt att skapa en framtid kring hans livs största intresse: grekisk mytologi. Att först studera själv och sen kanske föreläsa. Han har börjat skriva en bok om gudarna, för även om det kanske inte går att leva på att skriva böcker så går det åtminstone att drömma om det. Och det är kanske det finaste av allt, drömmandet.

Han har helt släppt planen på att bli arkitekt. Jag tror att det både är för att drömmen blev så nedsvärtad av året i Malmö, men också för att han genuint faktiskt inte längre vill bli arkitekt. Jag tänker ofta att det är det modigaste man kan göra, att inse när det är tid att släppa taget.

Tramsiga frukostar och intressanta vändningar

Vi sitter på ett av våra stammisställen, barnet och jag. I vanliga fall hänger vi här för AW (bubbel till mamman, fika till barnet) eller söndagsbrunch (pannkakor till honom, fattiga riddare till mig) men nu är det onsdagsmorgon och därför består sällskapet av gröt och dator. För mig åtminstone, barnet festar till det med pannkakor och en tjock bok om grekiska gudar.

Orsaken till att vi inte är hemma eller på kontoret är för att städning pågår i vårt hem. I mellanrummet mellan två olika städbolag använder vi upp timmar i tidbanken och bokar storstädningar på avrop och idag sker just en sån. Ändå fint att vara tvingade till caféfrukost samt att få ett extra nöje i att komma hem.

Den dröjer dock, hemkomsten, för barnet ska snart promenera till universitetet och jag ska åka ut till Arlanda för ett möte med sex kollegor som flyger in från övriga landet. Ett mycket spännande möte som kan innebära att saker tar en väldigt intressant vändning. Inser nu att jag borde ha laddat med en avokadomacka och inte en tramsig grötfrukost.

Januari och vintern

För någon vecka sen sa jag att jag var redo för januari och vinter. Att jag kunde tänka mig ett par månader med kyla som nyper i kinderna och snö som knarrar under stövlarna. Att få gömma mig i min långa kappa och med halsduken virad runt ansiktet.

Nu vill jag ta tillbaka det. Eller snarare säga tack och adjö till vintern. Snön under fötterna är inte längre mysig, bara kall, rocken känns tung och halsduken ger mig nackont. Jag känner mig klar med januari, tack så mycket.

Inser nu ironin i att januari är lika klar med mig men det innebär ju inte att vintern är det.