juli 19, 2018

Inte så mycket semester.

Så jag skrev att vi har kommit in i en semesterlunk. Sen hände någon slags kris på hans jobb och han har jobbat, jobbat, jobbat. Visserligen hemifrån, visserligen med timslånga pauser där vi har legat på klippor och svalkat varma kroppar, men det förstör ändå. Han gör ett konstant pendlande till sin dator och tar hundra samtal om dagen, även på de där klipporna.

Jag försöker att inte bry mig. Försöker att hitta någon slags nedvarvning ändå, men det är svårt. Och jag oroar mig, för jag vet att han behöver vara ledig. Men samtidigt, det finns ingenting jag kan göra. Det finns ingenting han kan göra. Så vi fortsätter så här. Han får göra det han behöver, och jag lunkar på bredvid.

juli 16, 2018

Vill ha det så här för alltid.

Vi har glidit in i någon slags lunk. Sover en bit in på förmiddagen, läser tidningen och dricker kaffe och äter melon till frukost. Låter kimonon falla och kliver i baddräkt, drar en klänning över huvudet. Hoppar in i bilen och styr ut till skärgården. Ligger på perfekta klippor, doppar oss i havet ibland. Äter äpplen och mandelkakor. Åker hem när de allra varmaste eftermiddagstimmarna sparkar upp temperaturen över trettio grader.

Duschar bort sältan från huden och håret, stiger i en tunn klänning och struntar i trosor och behå, låter håret självtorka i mjuka vågor i sin nya korta page. Sitter i skuggan på balkongen, ett glas rosé vissa dagar, en drink andra dagar. Äter middag vid halv nio, promenerar vid tio. Slingrar ihop oss i soffan framför netflix vid elva, somnar vid ett.

Och upprepar, igen och igen.

juli 14, 2018

Tre dagar in i ledigheten.

Det är lördag och klockan ska snart slå tjugotvå. Vi har precis sjunkit ner i stolarna på vår balkong, jag med ett glas rosé och han med sin cigarr. Ljuset är fortfarande högt, fast solen gick ner bortom hustaken för ett par timmar sedan. Innanför de vidöppna balkongdörrarna ligger barnet och lyssnar på musik. Han kom hem igår, fast bara för en kort helg.

Vi har spenderat dagen i skärgården, solbadat från klippor och turats om att slumra och läsa och titta på barnet i havet. Åkte tillbaka in till stan när huden stramade, duschade bort det salta och satte oss på uteserveringen hos en indisk restaurang.

Och nu sitter vi här, på våran fortfarande så kala balkong. Pratar om vad vi ska göra med den, jag säger att jag vill att det ska se ut som att den ligger i Paris och han suckar, säger att det kommer bli dyrt. Jag ler bara till svar och han ler tillbaka, klappar mig på benet och säger okej älskling. Fast det får vänta, för klockan är snart tjugotvå och jag har ett glas rosé och en bok att läsa och ett barn som bara är hemma i ett dygn till.

juli 11, 2018

Adjöss.

För sista gången på fem veckor tog jag min stora väska imorse, väskan där min dator ryms. Hängde den över axeln och promenerade till kontoret. Jag har gjort mina timmar nu. Det enda som återstår är att skriva på skylten på min kontorsdörr, åter trettonde augusti.

Och så ska datorn få glida ner i väskan och jag ska sjunka ner i en frisörstol en timme eller så. Låta en decimeter hår försvinna bort. Efteråt ska jag hitta ett café, svara på de sista mailen och skriva ett autosvar till de som fortsätter trilla in. Hänvisa bort min telefon. Köpa en flaska cava och fundera på att bli sams med min man. Göra mig en semester.

juli 10, 2018

Alla de här känslorna.

Tisdag. En så konstig dag. Jag har en känsla i mig, något som skaver, någon slags otillfredsställelse. Det är meningen att vi ska arbeta vår sista dag innan semestern imorgon och för min del kommer det att bli så, men inte för honom. Det är något problem som han inte kan släppa taget om, så han kommer jobba på. Hur länge kan han inte svara på.

Och jag förstår, jag förstår att det kommer med hans jobb, jag förstår att han inte kan ha semester prick när som helst. Ändå river det upp känslor inom mig. Ilska, för det här är inte vår första sommarsemester som blir inställd, men ännu värre är hur ledsen jag blir när han bara rycker på axlarna och inte fattar hur mycket jag hade behövt den här tiden tillsammans.

Jag hade hanterat det här så mycket bättre om han bara hade... äh, jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag hade velat ha från honom just nu, så han kan nog inte göra rätt i situationen. Jag har sagt hur jag känner och han har kontrat med att han inte vill ha dåligt samvete över att han måste arbeta. Det är ett dödläge. Vi är inte osams, men en av oss är inte heller direkt sams med den andre (även om jag inte är helt säker på att han förstår det). Och jag har fastnat i känslan. Kanske vill sitta fast i den en liten stund.

juli 09, 2018

En måndag i juli.

Så går en helg och det blir måndag igen. Det var en sån där helg där allt och inget hände, där vi var överallt och ingenstans. En vecka utan den minsta i familjen har passerat. Jag kan inte bestämma mig för om dagarna har gått fort eller om de har gått långsamt.

Jag har två arbetsdagar kvar att arbeta. Kontoret var tomt och stilla och långsamt idag. Klockan tolv var jag färdig med alla dagens måsten, klockan två var jag klar med alla tisdagens måsten, klockan tre gav jag upp. Promenerade hem genom ett ljummet Stockholm. Och nu sitter jag här, med kaffe och vindruvor och skriver det här.

juli 07, 2018

Perfekt.

Solen gassar ner på trottoaren mellan husen när jag promenerar hem på fredagen. En skrattmås cirkulerar ovanför mig. Den låter likadant som min farfar brukade göra när han levde, ett lågt skorrande skratt nerifrån magen. Jag hade glömt bort det. När jag kommer hem är fötterna smutsiga från sandalerna och huden doftar av varm solskyddsfaktor.

Vi kommer hem samtidigt. Jag brygger kaffe och han frågar vad jag vill äta och bokar ett sent bord. Så går han till gymmet och jag kliver in i duschen, gör en hårinpackning och lägger en ansiktsmask. Blåser ut håret och kliver i en klänning. Sushi och vitt vin och en uteservering. En sån där långsam promenad hem och balkongdörren på glänt hela natten och en himlastormande känsla av att vara kär.

juli 06, 2018

Känslan just nu.

Så blir det fredag och jag lämnar ifrån mig en gigantisk leverans som jag arbetat på i flera veckor, vissa dagar nästan dygnet runt. Men så blir jag klar och skickar in nästan fem timmar innan deadline. Fem timmar låter som ingenting, men det känns som en vecka ungefär. Sen håller jag andan i en timme, två timmar, tre timmar. Går och väntar på samtalet om att man vill ha det på något annat sätt, men det kommer inte.

Så jag har släppt ut andetaget och tagit helg. Måndag, tisdag och onsdag kommer vara kontorsdagar, men det kommer vara lugna dagar om inget otippat händer. Det kommer finnas tid för långa luncher och någon timme hos frisören. Sedan är dags för semester. Nästan fem veckor, fem hela veckor av ledig sommar. Åh.

juli 05, 2018

Om en onsdagskväll.

Jag avslutar min arbetsdag med en timme i stolen hos psykologen. Han säger att jag verkar ha kommit ut på andra sidan och det har ju han rätt i. Jag ringer min man när jag går därifrån, säger att jag möter honom vid båten. Jag står vid kajen när han kommer gående. Vi tar oss trettio minuter ut i skärgården, sitter på en brygga i solen och dricker rosévin och lyssnar på vågskvalp och livemusik och äter middag. Han tittar på mig över bordet och hans blick, den gör saker med mig.

Tre timmar senare kliver vi på båten igen. Vi sitter bredvid varandra och hans fingrar stryker försiktigt längs med min midja, fram och tillbaka. Så kliver vi i land och han hänger sin kavaj över mina axlar och tänder sin cigarr. Vi promenerar Strandvägen upp och viker in på Odengatan som tar oss hela vägen hem. Och så hemma, mina fingrar som knäpper upp knapparna i hans skjorta och hans händer som hittar in under min klänning.

juli 04, 2018

Jobbar lagom hårt.

Jag sitter på ett konditori från fyrtiotalet. Har en kopp kaffe bredvid mig och datorn intill. Ett fat med smulorna från en skapelse av mördeg, vaniljkräm och jordgubbar. Bär solglasögonen som ett diadem, en fladdrande tunn klänning och sandaler på fötterna. Det ska bli tjugofyra grader idag. Det är nog redan tjugofyra grader.

Vi gick från jobbet vid tre igår, möttes utanför en pub tvärsöver gatan från där vi bor. Han beställde i baren och jag norpade det sista lediga bordet med utsikt över fotbollsmatchen. Idag ska vi lämna jobbet vid fyra och kliva på en båt till Fjäderholmarna. De har livespelningar varje onsdagskväll och ett eget ölbryggeri, så enligt min man är det där vi behöver vara ikväll. Det är en ganska enkel sak att ge honom.

juli 03, 2018

Uppbrott.

Hon sitter i en fåtölj mittemot. Snurrar sin kaffekopp mellan händerna, drar med pekfingret över dess kant. Det måste bli så här, säger hon. Vi är inte bra för varandra. Hon rycker på axlarna, som om hon hade pratat om vad som helst, men det syns att det gör ont. Jag frågar om de har bestämt sig, om det är slut nu. Hon nickar. Det var han som sa att det nog var bäst så. Att han inte kan vara lycklig när jag är olycklig i vårt förhållande. Att det inte spelar någon roll hur han känner då.

Jag svär lågt. Snurrar på min kaffekopp, jag också. Jag frågar om hon är okej, men det är ju en så jävla dum fråga. Men hon nickar, säger att hon nog inte orkar prata så mycket om det än. Frågar om vi bara kan sitta tysta en stund och jag säger att vi kan sitta tysta tillsammans resten av dagen om det är vad som krävs.

juli 02, 2018

Tvåsamheten.

Så går ett första dygn. Vi äter tårta med varsin gaffel direkt ur kartongen. Ligger på soffan i bara morgonrock och äter lakrits och dricker rödvin. Går och lägger oss alldeles för sent. Vaknar till en måndag och önskar att allt bara fick börja om. Men så fungerar det ju inte.

Upp och ut. Jobbar en arbetsdag. Kommer hem precis innan honom. Lagar mat och lyssnar på musik. Duschar i hundra år. Morgonrock och lakrits igen, men rödvinet är slut. Går förbi barnets tomma rum och det kniper inte riktigt än, men det kommer nog snart börja. Fast det är bra, det är välbehövlig saknad.

juli 01, 2018

Om att bara vara två.

Vi gick från att vara fyra till att bli tre och sen bara två. Han har också åkt nu, barnet. Till sin andra pappa. Han brukar säga så, att han har två pappor. Annars när han åker dit är han bara borta över en helg, sammanlagt fyra dagar på en månad. Nu ska han vara borta i fyra veckor. Han kommer hem en helg på mitten och det är en jäkla tur, för jag tror att jag hade gått sönder av saknad annars.

Vi ska jobba i en och en halv vecka till, sen går vi på semester. Det ska bli fint att bara vara vi. Att göra allt det där spontana som livet med ett barn ibland kanske hindrar en från, även om jag inser när jag skriver det här att vårt liv inte är begränsat någonstans. Men ni förstår. Att mötas upp för ett glas vin på en uteservering efter jobbet, äta ost och chark till middag och ligga med varandra i soffan innan klockan blivit nio. Sånt. Det är vad jag vill ha.

juni 29, 2018

Om en gnutta sorgsenhet.

Och så gick allt tillbaka till det vanliga igen. För någon timme sedan åkte min brorsdotter hem till den lilla staden och livet blev lugnt och stilla. Jag tyckte om att ha henne här. Tyckte om att vara en familj om fyra. Hon var hos oss en vecka förra sommarlovet också och de pratar redan om nästa år, så jag tror att vi har oss en fin liten tradition.

Men det är fredag och jag har ingen fredagskänsla. Jag har en ny klänning med små prickar och långa ärmar och knyt i midjan, men jag har ingen helg i kroppen. Jag blev så ledsen tidigare idag, ett missförstånd mellan mig och Kim som orsakade sår. Det är utrett och utagerat och vi är bra igen, men det ledsna vill inte riktigt lämna.

Jag antar att det måste få vara så ibland. Känslor är känslor, de är inte farliga. Jag har ett glas rött bredvid mig och en kväll i soffan som väntar, kanske en bok, kanske något annat. Kanske bara känna den där sorgen eller vad det nu kan vara, tänka att det ledsna ändå kan vara vackert ibland. För om man är nio år in i ett förhållande och känner att det fortfarande är värt att oroa sig för, då måste det ju ändå vara rätt.

juni 28, 2018

Dagarna.

Onsdag. Vi dräller in samtidigt, jag och barnen, de från eriksdalsbadet och jag från jobbet. Klockan är två minuter i fyra och vi hinner precis starta matchen i tid. Jag duschar i halvlek, sen springer vi runt varandra och sminkar oss och borstar hår och stryker kläder. Rusar till teven när det blir mål. Grannarna verkar titta med fördröjning, för de vrålar trettio sekunder efter oss. Trist för dem att våra segervrål avslöjade matchen.

Tio i sex står vi framför teven med skorna på och väntar in att officiellt ha vunnit matchen. Sen stänger vi dörren bakom oss och promenerar längs med strandkanten på Kungsholmen, tills vi kommer till Hornsberg strand. Utanför tapasrestaurangen väntar Kim. Vi introducerar räkor och musslor, oliver och chevré för kusinen. Promenerar över andra halvan av Kungsholmen och hem, trillar ner i soffan vid tio och är helt slut.

Torsdag. Det är tyst i hela huset när jag vaknar, jag är den enda som behöver stiga upp. Ute är det redan så varmt att klockorna stannar. Textar barnen från tunnelbanan att de ska klä sig svalt och smörja sig med solskyddsfaktor och vara på badet ganska snart för att få bra platser. Jag ska jobba en hel drös timmar nu, sen ska jag åka hem till en grillmiddag och avsluta den här dagen med ett kvällsdopp med min lilla tillfälliga fyrmannafamilj.

juni 26, 2018

Den moderliga balansen.

Så min brorsdotter har kommit till stan. De är nog nästan de bästa av vänner, min brorsdotter och min son. Fem månader i ålder skiljer dem, och femton mil ligger mellan dem i deras vardagliga liv. Ändå hittar de alltid tillbaka till varandra, födda in i sitt vänskapsband.

De har sommarlov, men det har inte de vuxna i familjen, så ungdomarna har fått pengar att spendera och tydliga direktiv om var de får vara och hur ofta de ska rapportera lägesstatus. Det verkar vara ett spännande liv. Vi satt bredvid varandra i soffan, Kim och jag, och tjuvlyssnade när de satt vid matbordet och gjorde sin budget och planering. Mycket charmigt att lyssna till. Det har gjort utrymme för glass varje dag genom att välja den billigare sorten från pressbyrån och spara den dyra glassen till när mormor kommer och tillbringar fredagen med dem, för då lär hon ju ändå betala. De är både söta och smarta, mina barn.

Idag ska de åka till gröna lund. Jag är livrädd. Jag vet egentligen inte varför, för det är under dagtid och de båda är tretton år och ansvarsfulla och relativt mogna för sin ålder. Men ändå. Jag är fortfarande så ovan vid att ha ett stort barn som kan röra sig hyfsat fritt och ta ansvar för sig själv. En del av mig tycker om känslan som kommer med det, medan en annan del vill ha tillbaka sin lilla bebis.

juni 25, 2018

Det sista av juni.

Så blir det sista veckan i juni. Vi grillar på innergården, äter jordgubbar och glass och smulpaj. Har lägenheten full med människor och hundar, stolar som dras fram till soffan och kuddar slängs ner som sittdon på golvet. Olika människor, olika sällskap. Alltid balkongdörrar på glänt, älskar att tassa barfota över svala trägolv. Vi bokar sommarens resor, en weekend i Warsawa för oss alla tre och ett knippe dagar i Rom för bara mig och barnet.

Sista vecka i juni. Värmen är tillbaka, luften vibrerar på trottoarerna. Igår kom min brorsdotter, till på fredag ska hon vara med oss. Jag tänker att vi ska ge henne den finaste sista veckan i juni, lägga Stockholm vid hennes fötter. Ge henne lugn och ro från sina syskon, glass i valfria mängder och god mat. Bara så.

juni 22, 2018

Midsommarafton.

Jordgubbar och knäckemacka och kaffe. Det regnar från sidan där ute, men inne är det varmt. Kliver i en klänning, svart i botten och med vita prickar som dansar ovanpå. En tjockstickad rosa tröja över. Svarta strumpbyxor, lackade lågskor och vit regnjacka. Båt ut till Fjäderholmarna och åtta personer runt ett av borden på verandan till en röd villa. Midsommarmat och grillbuffé, kaffe och desserter, en krans av blommor i håret. Ljusgula bubblor och rosa bubblor. Det enda barnet i sällskapet är mitt, och han är nästan som en vuxen. Så fin känsla. Så fin midsommarafton.

juni 21, 2018

Nästan där.

Så jag är tillbaka på tåget. Jag är på väg hem. Jag kan inte riktigt minnas när jag var så här trött senast. Någon gång mitt under flytten, tror jag. Men jag sitter på tåget nu, och jag tänker att jag ska påbörja någon slags nedvarvning. Det finns ingen anledning att titta djupare ner i den där lilla appen med en symbol av ett brev, det är ändå ingen som kommer läsa mina mail förrän på måndag. Det finns ingen anledning att stressa upp sig nu.

Det har varit en bra dag. En väldigt bra dag. Och jag sitter på tåget nu, och jag kommer trilla in där hemma någon gång efter åtta. Jag hade så mycket energi igår, så jag ordnade med allt som annars skulle ha behövt fixas med ikväll. Handlade hem så vi klarar frukostar och spontana middagar och luncher, köpte bubblor och mascara och nagellack. Hittade en midsommarklänning, en sån som blir ännu finare med en grovstickad tröja över, och det är ju precis vad som behövs en midsommarafton. Jobbade en timme och målade naglarna, snittade om blommor och förberedde inför en torsdag på ett segelbåtsrace.

Men nu är det dagen efter och allt det där är klart. Jag är på väg hem. Där hemma gör barnet och mannen en helgstädning, och om ett par timmar kliver jag in i ett rent hem och in en fredagskänsla. Jag längtar efter att kliva in duschen, tvätta bort arbetsveckan och dra en morgonrock runt mig. Poppa en prosecco och knappt hinna dricka ett halvt glas innan jag somnar med fötterna i hans knä i soffan.

Jag är så jävla redo för en midsommarhelg nu.

juni 20, 2018

Om segelbåtar och Göteborg.

Jag flänger och far. Steg upp klockan fem i måndags och klev in i en bil som tog mig till Göteborg. Mötte upp kunder och kollegor och spenderade dagarna två på Volvo ocean race. Man tänker ju att det är ett jäkla soft jobb, men testa själva att leka någon slags värdinna och vara trevlig och charmig och intelligent och intresserad sexton timmar per dygn. Det är ett tufft jobb.

Jag kom hem sent igårkväll, tog mig an mailinkorgen och stupade sen i säng. Drömde om brandskydd och försenade leveranser och projektuppföljningar. Idag är en kontorsdag, den enda på hela veckan. Det innebär att jag gör fem arbetsdagar på en dag. Det kommer ju inte gå, det hör ju vem som helst, men jag ger det ett försök iallafall.

Och sen blir det torsdag och då går tåget tillbaka till Göteborg för en sista dag på det där lilla segelbåtsracet. Jag lämnar Stockholm klockan sex och trillar tillbaka in i staden fjorton timmar senare. Det innebär att alla midsommarförberedelser måste ske ikväll. Nu har vi visserligen bokat bord på en skärgårdsö och har inte så mycket annat att fixa med än att köpa hem cava och rota fram nån blommig klänning ur garderoben, men ändå. Jag känner livet och stressen i mig.