december 10, 2018

Elite Hotel Savoy.

Tidigare ikväll checkade jag in i det kanske vackraste rummet som jag nånsin bott i. Stort och högt, välvda tak med utsmyckningar och en kristallkrona i mitten. Och ett burspråk, mitt hotellrum har ett burspråk! Jag har dragit bort gardinerna och sitter i en fåtölj i burspråket och tittar ut över hustaken. Det är vackert. Faktiskt sagolikt vackert.

Men det är kallt. Det här enorma, vackra rummet är iskallt. Jag har dragit upp värmen till max, duschat så varmt att huden blivit alldeles röd och sitter nu under dubbla täcken i mitt nattlinne och morgondagens yllestrumpbralla. Jag får klara mig med dagens strumpbyxa imorgon också, för det kommer behövas en heltäckande pyjamas inatt.

Jag börjar bli sömnig, men jag vill inte sova. Jag vill fortsätta sitta här. Bara ha en av de stora lamporna på sängbordet tänd, sitta under alla varma lager och titta på de gamla byggnaderna. Kanske drömma lite. Jag undrar om det går att sova i fåtöljen. Det skulle vara så fint att somna till det här, exakt så som det är nu.

december 09, 2018

Snart nedräkning.

Så gick ännu en helg. Runt hörnet väntar vecka femtio. Om exakt två veckor planerar jag att vara i en total nedvarvning, ha ingenting annat än en julhelg i pyjamas framför mig. På ett ungefär, iallafall. Men där är vi inte riktigt än, så vi kämpar väl på.

För en timme sedan vinkade vi av mina föräldrar. Det var bara jag och barnet, för ännu några timmar tidigare åkte min man till Taiwan. Han har ju ett sånt jobb, flänger lite hit och lite dit. Men åter till idag. Vi har ätit julbord på Skansen och promenerat hem genom ett julklätt Stockholm. Det var fint. Gott. Väldigt mättande.

Nu sitter jag i soffan, måste försöka hitta ner i varv. Jag har packat en väska, bäddat en uppsättning sängkläder rena och skrivit en liten lista om hur lampor släcks och sånt. Imorgonbitti åker jag till en annan stad, presenterar det där projektet och sen direkt vidare till nästa stad, så min svärmor är en räddare i nöden som flyttar in hos barnet ett par dagar.

Nej, jag måste börja läsa mig sömnig, alarmet står på en timme tidigare än vanligt och tidiga mornar är inte min grej. Och så ska jag sova utan min man bredvid. Jag är en tönt, för jag gillar det inte. Sover aldrig särskilt bra utan honom.

december 07, 2018

Minuterna innan en julfest.

Om nitton minuter måste jag vara på väg. Jag har duschat och fönat håret med rundborste, lagt nytt smink och klivit i en klänning. Bara stövlar och kappa, handväska och läppstift kvar. Ikväll ska vi ha julfest med jobbet.

Vi ska vara på en restaurang i gamla stan, äta en julinspirerad trerättersmeny, och sen säger mina kollegor att det ska dansas ut i natten, men jag vet inte det jag. Det låter ju så alldeles lagom att promenera hem när de andra försvinner ut, somna innan midnatt. Mmm, somna innan midnatt. Men vi får se, ikväll är kanske kvällen då jag slår alla med häpnad.

december 05, 2018

Sånt som fastnar.

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på henne. Jag gör det ibland. Det måste ha varit runt tjugohundratio som jag började läsa hennes blogg. Jag tror att hon hette Ingrid och var modell. Hon reste över hela världen, träffade en man och åkte fast när hon drog hans resväska genom tullen. Jag minns inte riktigt var det var, kanske Filippinerna eller Thailand. Jag minns inte heller om det var exakt så här det gick till, men jag tror det.

När jag började läsa henne satt hon i ett kvinnofängelse i det där andra landet. Fick sporadiskt tillgång till en dator och internet i utbyte mot handlingar som vi inte vill föreställa oss. Hon beskrev sitt liv i fängelset. Berättade om kvinnor som dödade andra kvinnor och om vakter som våldtog. Ett liv som hon aldrig skulle bli fri från.

En dag blev det tyst. Jag vet inte vad som hände. Om hon blev sjuk, om hon blev mördad, om tillgången till datorn försvann. Det blev bara tyst. I tio år har jag tänkt på henne, undrat.

Ikväll fastnade jag på internet, fastnade i att leta efter henne. Jag har gjort det förr. Letat efter hennes blogg och efter livstidsdömda kvinnor i utländska fängelser, men jag hittade ingenting. Jag tänker på henne. Undrar så vad som hände, undrar om hon fortfarande lever.

Tack och hej, Göteborg.

Hej från ett annat tåg! Det är det som tar mig hem igen. Hem till min man och till mitt barn, till mat som ska lagas och tvätt som ska tvättas och läxtjat som ska göras. Imorse åt jag pannkakor och croissanter till frukost, under tiden som jag läste morgontidningen. Det var fint, men potatis och läxtjat är väl för all del inte heller så dumt.

I min väska ligger badbomben som jag aldrig använde. Den får följa med mig till Malmö nästa vecka, kanske har jag mer lycka med badkar där. Undra om det där förresten är en mening som Säpo kommer få upp i någon bevakning nu? Isåfall pratar jag alltså om en sån där rund boll (vågar inte skriva b-ordet nu) som gör skum i badkaret. Hoppas att vi har rett ut det nu.

Hursomhelst. Idag var en bra dag. Ett bra möte, en bra presentation och ett bra mottagande av förändringsarbetet som vi har drivit. Bra, mycket bra. Nu är jag snart hemma. Det ska bli skönt, det också. Hemma är inte heller så tokigt.

december 04, 2018

Gnäller bara litegrann.

Nä, hörni. Jag hade för storslagna planer för idag. Jag borde ha förstått att de skulle bita mig i röven. Storslagna planer tenderar ju att göra det. Visserligen rätade dagen upp sig, men det var ingen toppenstart på den här lilla Göteborgstrippen, det var det inte.

Jag hade ringt och bokat hotellrummet, för jag ville verkligen ha ett rum med badkar, men när jag checkade in så meddelade receptionisten att hon såg att jag önskade badkar men att det kostade trehundra kronor extra. När jag försökte vara lite besvärlig om det stirrade hon på mig med kall blick och ett höjt ögonbryn. Blev sur (och lite rädd) och sa tack men nej tack.

Sen textade Nikki att hon blivit sjuk och åkt hem från jobbet och således fick vår vintradition maka på sig. Visserligen öppnade det upp för ett ytterst spontant möte med min bästa kund. De ringde i ett ärende och jag berättade att jag var i deras stad på en blixtvisit och tjugo minuter senare satt jag på deras kontor med en kopp kaffe i handen. Det blev det bästa mötet vi haft tror jag, så storslagna planer som smiddes.

Köpte med pasta tillbaka till hotellrummet efteråt och åt den sittandes skräddare i sängen med en romantisk film på paddan och ett glas rödpang till. Och nu har jag duschat och ligger nerbäddad i sängen. Klockan är bara lite efter nio, så jag kan läsa ett par timmar och ändå få åtta timmars sömn. Och sen väntar hotellfrukost. Mmm, hotellfrukost.

Bara ljuva minnen från Göteborg.

Hej från ett tåg! Jag är på väg till Göteborg. Den här veckan och den som kommer ska jag presentera resultatet av ett projekt för våra regionskontor. Först ut är kontoret i Göteborg imorgon. Jag har bokat ett hotellrum med badkar och köpt en badbomb.

Jag har även en flaska rödpang i väskan, för när jag har badat klart så har jag en tradition att vårda. Det är den där jag och Nikki dricker rödvin på mitt hotellrum när jag är i hennes stad. Det är en av de bättre traditionerna jag har. Det är även den som är orsak till att jag aldrig har varit på vårt Göteborgskontor och inte varit bakfull.

december 03, 2018

Mysigt, fint och roligt.

Så vi firade första advent hos min bror igår. Hela högen med ungar uppnår sedan några veckor tillbaka det nätta antalet om nio stycken. Det är väldigt många barn. Det hörs väldigt mycket när vi alla är tillsammans. Men det var mysigt.

Min bror har gjort det smarta i att köpa ett stort hus så de allra största barnen såg vi inte alls, de halvsmå lekte i ett rum intill och spädisen sov i olika famnar alla tre timmar vi var där. Det var fint. Jag åt väldigt många chokladpraliner och drack både julmust och glögg.

Min mamma förfasades över att hon inte orkar köpa julklappar till alla sina nio barnbarn och min pappas idé av en bra julklapp är en femhundring i ett kuvert, så idag klev jag ut från kontoret och mötte mitt barn och spenderade två timmar inne på Åhléns. Nu har alla mina brorsbarn julklappar som väntar på dem. Kvarstår gör bara julklappen till mitt barn, av förklarliga skäl kunde det ju inte ordnas idag. Det var rolig shopping, det var det.

december 02, 2018

Första advent.

Det är söndagsmorgon och bara jag är vaken. På matbordet står en ljusstake med mossa och fyra ännu inte tända ljus. På soffbordet ligger en tegelsten som jag lånade ur min sons bokhylla, ett sexhundrasidigt mysterie till ungdomsroman. Den känns som december.

Jag bakade igår. Saffranssnitt med björnbär, en mjuk saffranskaka och chokladbollar. Idag åker vi till den lilla staden, hem till min bror på första advent-mingel. Men först lite mer kaffe och tända det där första ljuset, plocka fram rätt klänning och måla naglarna i rött.

Första advent, startskottet för decembers alla små fester.

november 29, 2018

Inte mycket till människa.

Jag är redo att kalla det för en dag nu. Det har gått åt så mycket energi idag, allt har tagit så mycket energi. Mina kunder, mina utförare, mitt öra. Och när jag var hundra meter hemifrån klev jag rakt in i ett bråk utanför en skola. En påverkad man som gjorde utfall mot eleverna. Ringde polisen med ena handen och höll tillbaka ungdomarna med den andra.

Kom hem med pulsen dånande i öronen. Insåg en stund senare att det kunde ha slutat riktigt illa, för både dem och mig, och fick ont i magen. Min man har besök från Shanghai på jobbet och har tagit med dem ut på skaldjursplatå ikväll och jag orkade verkligen inte laga mat, så det blev mackor och oboy till min sons stora förtjusning. Gjorde sen min allra mest patetiska grej, satte mig på golvet i duschen och lät vattnet rinna över mig.

Nä. Den här dagen kommer inte gå till världshistorien.

november 28, 2018

Tryckutjämning, trumhinnor och en julfest.

Mitt högra öra håller på att ta livet av mig. Jag ska tryckutjämna flera gånger om dagen, men det händer verkligen ingenting. I det vänstra örat kluckar det litegrann, men i det högra är det helt stumt. Minuten efter tryckutjämningen är det som att det dånar i örat. I natt var jag på vippen att åka in akut och be dem trycka hål på trumhinnan och släppa ut eländet.

Nåväl, nog om mina helvetesöron. Jag är hemma och vänder. Ska dra en borste genom håret, lägga lite nytt rouge på kindbenen och läppstift på läpparna och byta lågskor mot högklackat, för om en timme sammanträder festkommittén för att avhandla årets julfest. Dekorationer, underhållning och provätning av en julsupé står på dagens agenda.

november 27, 2018

Har skjutit på det pga vill inte ha hörapparat.

Jag har varit hos doktorn idag. Jag ringde till vår husläkare i fredags och sa som det var, att jag tror att jag håller på att bli döv. Det tror inte jag, sa kvinnan i växeln. Det är nog bara en vaxpropp, använd Revaxör i tre dagar och kom hit på onsdag så sköljer vi ut den åt dig.

Jag var ganska säker på att det inte handlade om någon vaxpropp, men sa ändå tack mycket och hej och droppade på med Revaxör på söndagskvällen. Satan i den lilla gatan vad ont jag fick i öronen. En eländig, molande smärta som sköt sig vidare ner mot käkarna.

Ringde tillbaka till mottagningen igår och frågade om jag verkligen skulle ha så här ont. Det ska du då verkligen inte ha, sa kvinnan i växeln den här gången. Kom hit klockan nio imorgon istället och låt bli Revaxör ikväll.

Och nu har de lyst in i öronen och konstaterat svullna hörselgångar och vätska i mellanörat på båda öronen. I fjorton dagar ska jag spraya med inflammationsdämpande preparat och har det inte blivit bättre då så skrivs remiss till en örondoktor. Då får man operera in rör i öronen, ni vet den där operationen som bara små barn gör.

Det ser ut som att jag får behålla min hörsel iallafall.

november 26, 2018

Startskottet.

Så blev det måndagskväll i den sista veckan i november. Det är snorkallt därute. Barnet pluggar till franskaprov och geografiprov senare i veckan, men jag tvingade precis med honom ut på kvällspromenad. Ångrade mig efter fem minuter, för det var verkligen skitkallt.

Föreslog att vi skulle starta ett saffransbulletest istället, mest eftersom ett fik såg så jäkla mysigt ut när vi gick förbi. Om vi ska vara helt ärliga så är vi redan tre bullar in i testet, dock att de inte har dokumenterats än. Jag lovar att sammanställa och återkomma med besked om Stockholms bästa saffransbullar vad det lider.

Jag tjuvstartade förresten med adventsstjärnorna igår. Nu hänger de i alla våra fönster. Och i helgen var vi på julmarknad och så har jag druckit varm choklad fem gånger sedan i lördags. Jag tror att allt det här sammantaget innebär att vintern är här nu va?

november 24, 2018

Bobo.

- Minns du Bobo? frågar han.
- Bobo? säger jag och tittar på min son.
Det är kväll och vi har varit inne i värmen tills min man tvingat ut oss på en promenad. Kylan biter oss i kinderna, gnider mot våra lår. Ändå är det skönt.
I två, tre, fyra sekunder minns jag inte Bobo.
Sen träder bilden av en liten, sliten nalle fram.
- Åh Bobo, säger jag. Herregud. Du gick aldrig nånstans utan Bobo.
- Jag vet, säger han. Jag har inte tänkt på honom på flera år.
- Inte jag heller, säger jag.
Jag skrattar och stryker min handskbeklädda hand över hans rygg. Vi skrattar åt Bobo, hur den lilla björnen alltid hängde från min sons lilla barnhand.
- Var är Bobo nu? frågar han och jag måste svara att jag inte minns.
- Kanske i nån gammal låda?
Någon timme senare har han somnat och jag ligger i sängen, med kinden mot min mans bröstkorg. Hans tumme ritar cirklar mot mitt ryggslut.
- Vi borde hitta Bobo, säger han. Som en liten rolig julklapp.
- Ja, säger jag. Jag ska hitta Bobo.
Även när man är tretton kan man behöva en trådsliten gammal björn.

november 23, 2018

Storslagna planer.

Vaknar till en fredag. Mörka jeans, volangblus och klackar. En rak, enkel kappa. Möter bort förmiddagen i festkommittén på jobbet, planerar för årets julfest som är ett par fredagar bort. Chicken tikka masala, en kopp kaffe och ännu ett möte, sen får det vara en dag.

Hoppar av vid Fridhemsplan. När jag går in genom grindarna till den stora mataffären pirrar det plötsligt till i magen, det där suset som påminner om hur glad jag är över att bo där vi gör. Köper bara det som ser gott ut. När jag lämnar är det med klementiner, julmust och choklad i påsen. Promenerar hem genom Vasaparken, på den stora fotbollsplanen spolas årets skridskobana och i gräset glimrar det av frost.

Duschar varmt, tvättar bort arbetsveckan. Ett glas rött och choklad. Sushi till middag. Bestämmer mig för att nu är det dags, hädanefter ska jag spendera en kväll i veckan med att skriva en bok. Än vet jag inte vad den ska handla om.

november 22, 2018

Kämpar emot.

Jag hittade en adventsljusstake från Oscar & Clothilde. Den är så jäkla fin att jag har tänkt på den fjorton gånger om dagen sedan i söndags. Men jag ska inte köpa den. Hittade samtidigt en godisskål (en gris!) och en nötknäppare (en and!) som skulle passa fint ihop med vår kapsylöppnare (en anka!) som min man vann på auktion häromdagen.

Men nej, jag ska inte, trots att det nog är mitt livs adventsljusstake.

november 21, 2018

Om jag känner efter.

Apropå igår. Jag tror att jag vet varför det är en öm tå. Det är ett klassiskt symtom, jag vill inte vara som min mamma. Min mamma byter ut nästan hela sitt möblemang i intervaller om femårperioder. Hon är i en sån fas just nu. Jag frågade häromdagen om jag skulle hjälpa henne sälja de gamla möblerna på blocket, men hon säger att hon inte vill ha främlingar i huset. Pappa fick köra allt till soptippen.

Jag vet inte om det gör mig mest arg, ledsen eller besviken. Oavsett är det ett jävligt dåligt sätt att behandla vår miljö. Jag vet inte om det är ignorant eller arrogant. Generationen innan mina föräldrar byggde ett hem och behöll det så genom alla år. Jag minns det från min farmor och farfar, det såg alltid likadant ut hos dem. Jag tycker att det är vackert.

Igår accepterade vi en offert på ett nytt köksbord. Ett gediget, massivt vitlaserat björkbord. När jag var hemma hos en kollega för ett litet tag sedan berättade han att när han och hans fru fick veta att de var gravida så åkte de till Stalands och köpte det största bordet de hade. Att det var med bordet som de lade grunden till sin familj. Nästa år ska han gå i pension och bordet står fortfarande i köket, ännu lite vackrare med märken från barn och barnbarn.

Och det, å andra sidan, är så urbota jädra fint.

november 20, 2018

Rådvill.

Jag går runt och är ständigt frusen. Tycker att mina nattlinnen är för tunna, så gräver fram t-shirtar från min mans garderob. Har en sjal över axlarna på jobbet, händerna kupade runt en tekopp. Tänder ljus i hela lägenheten och leker med tanken på att tända lågor på gasspisen, men kommer på att jag jobbar med brandsäkerhet och googlar filtar istället.

När vi ändå är inne på saken. Jag tycker inte om köphysterin som pågår just nu. Tycker inte om att köpa för köpandets skull. Däremot finns det saker som vi behöver och som jag tänker att vi kan passa på att köpa om det nu ändå ska kosta hälften av vad det brukar kosta.

Är jag en hycklare som tänker så? Men vi behöver en spegel till hallen. Jag behöver nya stövlar till tjusigare forum. En tjockare filt, eftersom det ju är skitkallt. Det är prylar som behövs, bra grejer i bra kvalitet som jag tänker att vi ska ha tills de inte längre håller ihop. Kan det vara ett hållbarhetstänk även om jag inte köper secondhand?

Ja, ni märker ju vilken öm tå det här är för mig.

november 19, 2018

Otippat.

Jag var i badhuset idag. Det lilla i gamla stan, det som jag går till varje vecka. Det var varmare än vanligt i vattnet och hög, klassisk musik i bakgrunden. Det var så jävla maffigt att simma till. Jag kände mig som något slags vattendjur, som om jag var i mitt element.

Det är så konstigt att jag trivs där, att jag känner mig så lätt och lycklig i vattnet, för jag gillar verkligen inte vatten annars. Jag tror att det är någonting undermedvetet, spöken från när jag var två och trillade genom isen. Jag minns det inte ens, men vatten har alltid varit otäckt. Förutom just i det badhuset. Det måste sitta något tryggt i väggarna där.

november 17, 2018

Så blev det helg igen.

Fredag. Två pizzakartonger i ena handen, en flaska rött i den andra. Av med strumpbyxor och behå, behåller klänningen på och har bara ben under en filt, rödvin i ett glas och pizzafatet i knäet. Soffan och Netflix. Mina fötter i hans knä, hans hand på mitt ben.

Lördag. Solen leker på våra väggar. Rostat vörtbröd, ost och aprikosmarmelad. Promenerar i våra kvarter, strosar i de små butikerna som kantar gatorna. Han köper en cigarr till kvällen, jag letar champagneglas i små antikaffärer, köper nya adventsstjärnor till alla våra fönster.

Och nu dricker jag kaffe och äter pepparkakor under en filt soffan, läser tidningen och har fötterna inpetade under hans bak, för det börjar äntligen bli kyligt där ute. Om några timmar ska vi ut igen, prova en ny restaurang och ta en sängfösare efteråt på vårt bästa ställe, men jag hinner göra absolut ingenting en god stund till.

november 15, 2018

En liten stund.

Jag vaknar nollfemfyrtiofem av att han suckar mot min nacke. Älskling, jag kom en bra formulering ett mail, får jag ta min dator och sitta i sängen? säger han och jag hummar ner i kudden. Han sitter lutad mot sänggaveln, det ljusblå skenet från datorn är mjukt. Jag blundar, har läpparna mot hans arm. Tänker att det är skönt att somna till ljudet att fingertoppar mot ett tangentbord. Det låter ungefär som regn.

november 13, 2018

Dagens.

Jag är osammanhängande idag, så varsågod för dagens blogg i punktform.

1. Jag hade jeans på mig idag. Jag har aldrig jeans på mig. Det kändes som att jag var något exotiskt djur. Jeans, skjorta och klackar. Ovant men fint.

2. Varje dag måste jag lyssna på en kollega som klagar ungefär åttio procent av allt hen säger. Jag har börjat motarbeta det med att vara överdrivet positiv. Jag hatar människor som är överdrivet positiva. 

3. Har ni twitter? Har ni tittat på Paul Banks? Min man har twitter och så ofta fastnar vi framför Paul Banks konto och ligger med huvuden tätt ihop och skrattar åt djur som gör dumma grejer. Varsågoda för relationstips.

Det var allt. Hej!

november 12, 2018

Inte rätt.

Igår hängde jag in min vinterkappa i garderoben igen. Tog fram den tunnare höstkappan som jag hängde undan när det blev november. Men nu är vi halvvägs genom och jag är för varm. Jag tänker att det här inte kan vara normalt, november är ju vintermånad. Det är tio grader varmt och jag svettas på trottoarerna, på tunnelbanan, i affärerna. Det är inte rätt.

Så jag plockar fram höstkappan och tänker att vi nog har pajat jorden. Det gör så ont i magen, för ingenting vi gör är ju tillräckligt. Vårt matbord håller på att falla ihop och våra köksstolar likaså. De är från Ikea, från sextio- och sjuttiotalet, och de kommer att upphöra med oss. Det är en sorglig tanke. Fast det tröstar lite att vårt nya matbord ska tillverkas av en snickare, i massivt trä, rättvist behandlat. Jag ska ha det bordet tills jag dör.

november 11, 2018

Det sista av vecka fyrtiofem.

Söndag igen. En kopp kaffe, tre pepparkakor och en apelsin. Vi smet ut i förmiddags, jag och barnet, köpte finfrukost och de obligatoriska fars dag-strumporna. Ikväll ska vi äta pasta och tiramisu på söder tillsammans med min mans systrar.

Annars då? Jag har tittat på hela första säsongen av Sabrina och längtat som besatt efter säsong två. Tittat på trailers till julfilmer och pinnat recept som innehåller saffran. Börjat fundera på julstjärnor. Smygstartat planering av jul och nyår. Köpt en kristallkrona och bett en snickare om offert på ett matbord.

november 07, 2018

Så går alla dessa dagar.

Vaknar vid sju. Klänning, klackar, kappa. En arbetsdag som försvinner in i tusen samtal och mail. Möter barnet på Kungsholmen och promenerar över bron in i vår egen stadsdel. Kaffe, klementin och en fysikläxa. Så kommer mannen hem och ingen orkar laga mat. Ner runt hörnet, till en indier som är perfekt för trötta vardagar, murg korma och rödvin. En omväg hem och så tre avsnitt Sabrina i soffan och det är allt en dag behöver vara.

november 06, 2018

Vardagar.

Vi möts på trottoaren på vår gata. Klockan är halv sex och jag bär på en matkasse. Han sträcker sig efter den. Lägenheten är mörk. Barnet är på träning. Vi tänder upp, kokar kaffe, äter upp det kvarglömda godiset sen helgen. Han ligger i soffan och läser nyheter högt för mig, jag står i köket och hackar sånt som ska bli en pastarätt.

Så kommer barnet hem, visar upp ett prov som han fått tillbaka under dagen, bara ett poäng från A. Maten blir klar, en timme runt middagsbordet med dagen som samtalsämne. De där timmarna runt matbordet, de är nog de bästa timmarna som finns i vår familj.

Duscha, hårinpackning, ansiktsmask. Mjuka upp november. De pluggar matte, jag jobbar lite till. Ljus på borden och filt i soffan och ett berg av klementiner som hela tiden blir lite mindre. Så blir klockan halv tio, barnet har somnat och datorn är nedstängd. Kvar är vi. Mina fötter ligger i hans knä och på matbordet håller ljusen just på att brinna ut.

november 05, 2018

Framtiden.

Så det kom ett mail på fredagsförmiddagen. Obligatoriskt informationsmöte huvudkontoret på måndag kl. 15. Man blir ju nervös när något sånt kommer, men samtidigt som det skickades satt jag mittemot min chef och han bara log, sa att det var bra nyheter som väntade.

Så idag klockan tre, när jag fick informationen om att vi är uppköpta, så tänker jag att det kommer bli bra. Vi har en VD som är åttio år gammal, i ett familjebolag som ingen i familjen vill ta över. Nu kommer vi kunna styras som det stora bolag vi faktiskt är, inte som det lilla familjeföretag som vi en gång var. Det här kommer bli bra.

Han har ringt två gånger under kvällen, min chef. Pratat och berättat och undrat. Han har ju varit med på resan under de tio månader som uppköpet planerats, men förstås inte fått säga något. Det känns fint att han pratar nu. Det känns som förr.

november 04, 2018

Så går ännu en helg.

Fredag. Kommer hem vid fem. Låter väskan glida ner från axeln, häller upp en kopp kaffe och lägger fötterna högt ett slag. Så en borste genom håret, nytt läppstift och ut igen, Bohemian rhapsody på biografen runt hörnet, ett glas rött och choklad till filmen. Kommer hem när kvällen fortfarande är ung, men vi är så trötta, så sömniga.

Vaknar till en lördag, vaknar av hans händer mot min hud, hans kropp så nära min. Ligger kvar i sängen så länge som det går, tills tiden blir knapp. Städar, duschar, lagar mat. Klockan sju är vi sex personer runt vårt matbord. Vi har missat att det är röd dag och vi har aldrig vitt vin hemma, så vi dricker champagne istället. Flaskor som vi sparat länge, så dricks de över högljudda middagskonversationer och jag tror inte att det kunde göras bättre.

Och så söndag. Vi åker till den lilla staden. Tänder ljus på en grav, kramar om våra mammor och min pappa och klappar på deras hund. Åker hem när mörkret faller, kommer hem samtidigt som barnet. Rostbiffsmackor och rödvin, det sista plugget inför ett matteprov och resterna av en efterrätt från igår.

november 02, 2018

Så mottaglig för allt sorgligt.

För lite mer än en vecka sen såg jag A star is born. Jag vet inte riktigt varför, men filmen grep tag om mig så jäkla hårt. Jag var så ledsen efteråt och jag är nog det fortfarande. Jag tror att jag tänker på filmen säkert femtio gånger om dagen och soundtracket går på repeat i min hjärna. Små textrader ur låtarna som dyker upp nu och då.

Den grep verkligen tag om mig, filmen.

Ikväll ska vi gå på bio igen, Bohemian Rhapsody den här gången. Jag baserar det inte på någonting annat än trailern och det kända livsödet, men jag tror att det är ännu en sån film som kommer slå omkull mig. Fastna överallt i mig. Påverka mig nästan för alltid.

november 01, 2018

Betalar för det idag.

Det kommer ett textmeddelande under dagen. Date ikväll! Jag kommer hem vid sex, efter en hektisk eftermiddag. Sjunker ner i soffan. Han häller upp lite rödvin i botten av ett vinglas, rullar runt det i glaset och placerar det i min hand. Det ser ut som att du behöver det, säger han.

Jag frågar om jag borde byta om, han tittar på min klänning och skakar på huvudet. Jag drar en borste genom håret, borstar tänderna och så nytt läppstift och rouge.Vi hamnar på Döden i grytan. Beställer in charkuterier, ostar och oliver till förrätt, spaghetti alle vongole till mig och en ryggbiff till honom, tiramisu och whiskey som avslutning.

Promenerar hem, skalar av alla kläder och kliver i bara morgonrock, huvudet mot hans bröstkorg och ett sista glas i soffan. Och så en torsdag, dagen efter kvällen före. Jag dricker nästan aldrig mer än ett glas vin, två på sin höjd, och fyra glas ger visst ett bultande huvud. Men jag hade skoj, så det är okej.

oktober 31, 2018

Om museum, pannkakor och dumma snubbar.

Vi hängde på Nationalmuseum på eftermiddagen igår, jag och barnet. Det var så väldigt imponerande. Jag tror inte att det är möjligt att vara olycklig om man rör sig i såna miljöer. Jo, det är klart att man kan, men ni förstår. Jag tror att jag skulle vilja arbeta i en sån miljö. Projektledare på ett museum, helvete vad fint.

Hursomhelst. Det är den sista dagen på höstlovet som barnet är hemma, därav hemmajobb i måndags, museum igår och hemmajobb även idag. Fast om en liten stund ska jag bege mig till kontoret för möten och barnet ska ta bussen till sin far. När jag skriver det här står han och steker en pannkakslunch till oss. Har jag sagt att jag älskar att ha ett stort barn?

Älskade för övrigt även imorse när jag sa att han fick äta frukost i soffan framför Netflix om han gav min favoritfilm som barn en chans, Föräldrafällan. Visade sig att han älskade den. Visade sig även att filmen fortfarande håller och jag var tvungen att lämna min plats framför datorn vid matbordet för att titta på filmen med honom.

Nåväl. Nu pannkakor, krama barnet hej då och sen kontoret. Jag har inte bestämt mig för om jag ska konfrontera min kollega efter igår. En del av mig vill det, för han var fan dum, men en annan del vill inte orsaka dålig stämning. Vi får se.

oktober 30, 2018

Det är alltid för mycket känslor i mig.

Så dagen började med att en kollega sa någonting som gjorde mig arg precis innan min presentation, och istället för att inleda mötet med min chef snyggt och vuxet så lade jag alla mina känslor i knäet på honom och misslyckades med att hålla tillbaka tårarna. Jag hatar mina tårar. Jag kan aldrig kontrollera dem.

Lät till sist min chef prata och då visade det sig förstås att kollegan var den dumma och inte min chef och att jag skällt helt i onödan. Då skämdes jag litegrann. Drog sen min presentation och upptäckte efter halva att en knapp i skjortan gått upp och att lite för mycket bröst syntes. Då skämdes jag över det också. Fick grönt ljus iallafall.

Jaja. Nu sitter jag på tunnelbanan och är snart hemma. Ska ställa in datorväskan och ta mitt barn under armen och hitta ett ställe som kan ge oss lunch. Den här eftermiddagen ska jag inte tänka på jobbet. Tänker inte tänka på kollegor med hävdelsebehov, tänker inte heller tänka på vad jag utsatt min chef för idag. Herregud. Nä, fy. Jag måste glömma den här arbetsdagen nu.

oktober 29, 2018

Så blev det måndag.

Lördag, söndag, måndag. Jag spenderar alla dagar hemma, i mjuka kläder och håret i tofs, rör mig bara mellan soffan och sängen och matbordet. Arbetar hela dagarna med att renskriva dokument med deadline på onsdag. De låter mig jobba på, männen i mitt liv.

Idag blev jag klar med det sista dokumentet. Vi firade det med libanesisk mat på ett ställe som vi aldrig ätit på förut. Imorgon ska jag presentera alltihop för min chef. Får jag grönt ljus så kommer jag ta ledigt resten av dagen och hänga med min unge. Om jag inte får grönt ljus, ja då antar jag att jag kommer muta barnet med netflix och godis och arbeta utav bara helvete.

oktober 26, 2018

Tar en sjukhelg.

Fredag. Efter lunchen smyger sig en sjukdomskänsla på. Huvudet bultar, axlarna blir spända, den där mattheten i kroppen. Jobbar på ett par timmar ändå, men det blir nästan inget vettigt gjort alls. Samlar ihop mina papper och skjutsar ner dem tillsammans med datorn i väskan. Hem till soffan, raggsockor och dubbla filtar.

Jag ska ta helg nu. Jag behöver jobba ganska mycket, men jag ska göra det från mitt köksbord och med trassligt hår och raggsockor på fötterna. Dricka te och ha tända ljus och låta min man massera bort det onda. Jag tänker inte bli sjuk, men jag planerar inte att bli friskare heller. Det får vara en krasslig arbetshelg. Jag ska pendla mellan soffan och matbordet och sängen, ha en filt över axlarna, ett glas rött på kvällen och någon som klappar snällt på mig.

oktober 25, 2018

Känslorna.

Det är bara vi nu, för några timmar sedan åkte min brorsdotter hem. Vi gick på bio igår, bara hon och jag, såg A star is born. Den lämnade mig med en så tung känsla, som en påminnelse om hur rövigt livet kan vara. Hela salongen grät när eftertexterna rullade, men inte min brorsdotter. Jag gillade honom inte särskilt mycket, sa hon bara. Det gjorde inte jag heller.

Men känslan finns där ändå, har gjort det hela dagen. Den där jobbiga känslan, den som tynger ner och gör det svårt att vara glad. Men jag tänker att det är okej, man kan inte hålla på att vara så jävla lycklig hela tiden.

oktober 24, 2018

Glädjen och vemodet.

Imorgon ska min brorsdotter åka hem. Jag vet inte om jag är redo att släppa iväg henne, vi har det så bra tillsammans. Hon sitter i min fåtölj om dagarna, pysslar med lite av sitt och lite av mitt. Vi springer på möten, äter indiskt till lunch, jobbar den sista timmen på café tillsammans med ett studerande barn. Kommer hem samtidigt som mörkret faller, hänger alla i det stora rummet som är både kök och vardagsrum.

Äter sushi till förrätt när hon berättar att hon vill lära sig tycka om det. Läser läxor alla fyra vid matbordet. Målar naglar och pratar om livet som fjorton. Bryter av med kvällspromenader förbi de hus som kommer med spökhistorier. Låter henne välja veckans blommor från torget. Hänger alla fyra i soffan under dagarnas sista stund, dricker te och äter pepparkakor.

Men imorgon ska hon åka hem och det känns så tråkigt. Igår blåste jag ut hennes hår, som är ett virrvarr av ljusröda lockar, och jag tror att det var första gången som någon hjälpte henne med det. Hon är det äldsta barnet i en skara av fem, i två olika familjer, och jag får en känsla av att hon är glömd någonstans där i mitten. Jag skulle vilja behålla henne här. Göra henne till en permanent del av vår familj.

oktober 21, 2018

Solokvist, skuggor och livsnjuteri.

Så igår. Jag byter om till nattlinne, morgonrock och raggsockor samtidigt som dagsljuset försvinner. Klockan är bara runt sex när det sker nuförtiden. Sen gör jag ingenting vettigt alls. Häller upp ett glas vin, läser lite i en bok, blir rastlös och möblerar om i kylskåpet. Spelar musik alldeles för högt, blir trött på det och stänger av så det blir helt tyst istället. Syr i en knapp som lossnat från en kofta. Häller upp ett glas vin till.

Men nu är det söndag och om en liten stund kommer min bror. När han åker hem lämnas hans dotter kvar, för hon ska vara min skugga fram till torsdag. Jag ska lära henne allt jag kan om projektledning och brandskydd. Fast allra mest ska jag lära henne livsnjuteri, för det är nog ändå min bästa gren.

oktober 20, 2018

Nä.

Det är lördagskväll och jag är alldeles solo. Min man är på en kollegas fyrtioårsfest och mitt barn är arton mil bort hos sin pappa. Förlåt, men det är så jävla skönt. Jag har köpt söta saker att äta och har en ny bok att läsa. Eller om det är jag Netflix, jag vet inte än.

Imorgon kommer min bror och hans familj. Han sa att han vill ha créme brûlée, jag sa att jag kan göra chokladbollar. Fast jag kommer säkert ställa mig och baka något jävligt avancerat, för jag har en deadline som smyger sig nära och jag är så långt från att vara färdig. Jag vet att jag borde jobba, men jag gör allting annat istället.

Jag hade tänkt arbeta hela dagen idag, men istället har jag fönstershoppat på NK och handlat sånt som inte behöver från charken i kvarteret, placerat om blommorna i buketten på matbordet cirka en miljard gånger och nu skriver jag ju det här, fast jag egentligen hade tänkt skriva ett införsäljningsstöd.

Jaja. Jag ska avsluta här nu, och även avsluta försöken till att arbeta. Vi tar kväll nu.

oktober 19, 2018

Dagarna.

Så dagarna bara gick. Jag har jobbat, alldeles för mycket har jag jobbat. Jag har längtat efter rosa prinsesstårta och champagne. Ingenting av det har jag ätit eller druckit. Jag har läst ut två böcker, båda för unga vuxna. Båda har jag gråtit till. Den ena tillsammans med barnet när en av huvudpersonerna dog. Jag har åkt i en bil med mina kollegor, sjungit alla verser i Robbie Williams Angels högt i baksätet. Högt, högt.

Och nu är det fredag och jag sitter vid matbordet. Längtar efter prinsesstårta och champagne. Jobbar istället klart min vecka. Barnet har åkt till sin far och min man kommer kliver in genom dörren vilken sekund som helst. Jag fantiserar om att ligga i soffan hela kvällen, titta på serier och dricka rödpang och äta chips. Mmm.

oktober 16, 2018

Alltså.

Ni som har fler än ett barn, hur hinner ni med? På riktigt. Jag har ett barn och det tar så mycket tid. Med prov som det ska förhöras inför, studietekniker som ska läras ut och upprätthållas, läxförhör och stenciler att arbeta genom, nya kapitelböcker till varje vecka. Och så träningar och kompisar och fixa och dona. Någonstans där ska man hinna umgås med sin unge, se till att hen mår bra och så.

Jag vet inte hur vi skulle gå runt som familj om det var fler barn som behövde den där tiden. Jag skulle behöva välja ett barn och fokusera på det. Den förstfödde hade nått långt, de andra blivit halvdana. Fast å andra sidan är jag ganska lat av naturen, så hade förmodligen låtit det äldsta barnet hjälpa de mindre. Jäklar, är det så jag borde ha gjort, skaffat fler barn?

Äsch, jag skojar. Vill bara säga att jag är så imponerad av er som gör det där jobbet för flera barn. Är imponerad av er som gör det för bara ett barn också. Det är ett hårt jobb ibland.

oktober 15, 2018

När måndagar inte är så dumma ändå.

Så kommer en måndag. När jag smyger upp sitter barnet vid köksbordet. Ljusen fladdrar framför honom, mörkret vilar runt omkring. Kaffemuggen på handfatet, makeup och klänning på. Handväskan över axeln och badväskan i handen. Köper dagens andra kopp kaffe på väg till kontoret. Jobbar undan en arbetsdag.

Klockan fem står jag i omklädningsrummet. Skalar av plagg efter plagg. De få stegen ner i vattnet, sjunker ner under ytan. Tänker att inga rörelser ska få krusa vattenlinjen. När jag blir ensam vänder jag mig om till rygg. Balanserar på vattenytan, flyter nästan ovanpå. Sträcker upp armarna över ryggen och sträcker på mig så att det spänner överallt.

Det är så skönt. Aldrig är jag så ren som då.

Jag kommer hem till det som jag lämnade. Ljusen på matbordet, mörkret utanför fönstret. Barnet vid köksbordet, Harry Potter är lagd åt sidan och ersatt av en mattebok. Framför spisen står min man, ovanpå står middagen. Ställer ner väskorna på golvet, knäpper upp kappan och sjunker ner på en stol. Får en välfylld tallrik framför mig och en puss på hjässan.

oktober 14, 2018

Rapport från en söndagskväll.

Vaknar halv nio av att tidningen landar på hallgolvet. Fiskar upp den, trär morgonrocken över nattlinnet och så en filt i soffhörnet, en kanna kaffe och en fortfarande sovande lägenhet. Så kommer barnet upp, slänger sig i det andra hörnet i soffan, petar in sina fötter under filten och skalar en klementin.

Frukost i hundra år, svart te och äggmackor och apelsiner i klyftor. Långärmad klänning och tunna strumpbyxor. Trenchcoat och låga lacksnörskor. Ner till Odenplan för att köpa snittblommor. Kommer hem med en brokig bukett av solrosor och rosor och gröna blad. Lägger en duk på bordet, för nu är det höst. Gör en äppeltarte. Kokar kaffe. Öser upp vaniljglass i en skål. Tar emot mina föräldrar och fikar bort någon timme.

Och nu är det söndagskväll och vi har just sagt hej då till dem, föräldrarna. Vi har promenerat på trottoarer kantade av de gamla husen i våra kvarter, sparkat löv under träd med brandgula kronor. Placerat de äldre i soffan och lagat en fisksoppa, fått berättat om allt det som har skett i den lilla staden. Planerat ett julbord och en adventsfika. Men nu har de åkt igen och bara diskmaskinen hörs. Varsitt glas rött till de vuxna, han pillar på sin dator och barnet pluggar inför franskaprov och jag skriver det här. Tänker att det har varit en så väldigt fin helg.

oktober 13, 2018

Om en lördag i oktober.

Lördagseftermiddag. Jag sitter uppflugen i soffan, har en ansiktsmask i gång och pyjamas på. Rödpang och nötchoklad. Är jag den största klyschan ni vet? Vi har varit hos olika antikhandlare under dagen, jagat tidstypiska attiraljer till vårt hem. Promenerat under en höstsol och sparkat löv på trottoarerna.

Imorgon kommer mina föräldrar. Jag ska lägga en duk på bordet och ställa en höstig bukett i den runda vasen. Försöka göra en äppeltarte. Jag har aldrig gjort det förut, och jag är ju inte särskilt pysslig, men det är inte så långt till fabrique om det blir pannkaka av det.

Det spänner väldigt mycket i ansiktet nu och det går inte längre att tugga chokladen utan att det blir sprickor i ansiktsmasken. Jag ska tvätta bort den, sen ska jag fylla på vinglaset och stoppa flera bitar choklad i munnen samtidigt.

oktober 11, 2018

Fråga mig imorgon.

Så jag kom just hem från ett styrelsemöte i vår bostadsförening och fick ett glas bubblor i handen. Vi var hemma hos min favoritstyrelsekompis idag, han som tycker att klockan sju är för sent för kaffe och istället häller upp vin åt oss, så förutom glaset i min hand har jag druckit två glas vitt över en underhållsplan. Det gjorde inte mötet tråkigare.

Men så kom jag hem till en processo som poppades. Den är ett smygfirande, för min man kliver upp en position på sitt jobb. Imorgon ska det bli officiellt, så en champagneflaska har fyllt luckan efter proseccon i kylskåpsdörren. Nä, nu fyller han på mitt glas. Jag är ett par smuttar från att bli tipsy. Jag kommer ha huvudvärk imorgon och det kommer vara värt det.

oktober 10, 2018

Små stunder.

Det är onsdag och klockan är nittonfyrtiofyra. Jag ligger på rygg i sängen. Den är obäddad, lakanen är i samma röra som vi lämnade dem imorse, madrassen så skön mot min spända rygg. Från barnets rum låter svagt av musik, jag tror att det är Eminem, och från vardagsrummet hörs de snabba slipdragen från sandpapper mot en badrumsdörr.

Den första badrumsdörren är målad och klar. Den andra är nu på gång. Om några minuter kommer tvättmaskinen signalera att den är klar, på diskbänken står fortfarande disk från middagen. Jag ska bara ligga här en liten stund. En liten, liten stund.

oktober 09, 2018

Bara en minipaus.

Så det har varit en rolig dag. En sån som jag kanske tycker allra bäst om. Fokuserat och strukturerat, och i sanningen ganska stressigt, arbete på förmiddagen och så in till city, lunchmöte följt av ett annat möte följt av ett tredje möte, alltsammans på samma kafé med samma människor. Vid fyra hade vi fått en ziljard saker gjorda.

Och så hem, måla en dörr, duscha bort målarfärg samt en arbetsdag, laga middag, vardagsprata bort en timme vid matbordet. Nu sitter jag i soffan, är tillbaka framför datorn för att jobba undan ett par timmar. Imorgon leder jag ett projektgruppsmöte hela dagen och ännu finns tusen saker att förbereda. Jag ska ta tag i dem nu, hej hej.

oktober 08, 2018

Viktiga grejer.

Så den där kostymen som jag skrev om igår. Jag provade den mellan två möten idag. Den satt inte bra. Kjolen var för snäv, tillät bara korta steg och jag är en sån som går med kliv, och kavajen var bara klumpig. Ibland är kläder bättre på galgen.

Det känns lite skönt att den inte passade. Nu kan jag släppa den i tanken. Jag hade bestämt att jag skulle köpa den om jag tyckte om den, även fast pengarna egentligen borde läggas någon annanstans. Som på vårt hem, på alla de där möblerna som jag vill ställa i vår lägenhet. Nu behöver jag inte lägga pengar på något som de inte borde läggas på.

Jag har våndats i två dygn, kollat sparkontot en gång i timmen (som om det skulle ha trillat in mer pengar från ingenstans) och så ba nähä? Jaja.

oktober 07, 2018

Den här hösten.

Det pågår en höst därute och som jag tycker om det. Löven som blir gula, röda och lila. Att solen skiner men luften är hög och kall. Takeawaykaffe i handskbeklädda händer. De små förberedelserna som vi ägnat helgen åt, som att lämna in vinterkapporna på kemtvätt och byta ut balkongens blommor mot höstiga växter.

Det känns som att helgen har pågått så länge, som om vi har hunnit mycket. Så ovanlig känsla. Någon gång under helgen kom lusten att pyssla om vår lägenhet tillbaka och vi har målat en badrumsdörr och äntligen köpt en kommod till badrummet. Fått idéer om vilken sorts hatthyllelösning vi borde ha, vilken spegel som borde sitta ovanför pallarna i hallen, tittat på tavlor till de fortfarande så tomma väggarna.

Det är flera timmar söndag kvar. Jag ska gå och köpa kardemummabullar, brygga starkt te och toppa med en citronskiva. Måla naglarna med ett nytt, mörklila lack och fundera på om jag är värd en rutig kjol och kavaj som jag såg i ett skyltfönster när vi promenerade hem från middagen igår och som fastnade på hornhinnan. Sen när kvällen kommer, då ska jag elda på höstkänslorna med en kantarelltoast och ett kraftfullt rödvin.

oktober 04, 2018

En torsdag.

Jag har varit i den lilla staden idag. Den lilla staden, hemstaden, staden där vårt huvudkontor finns. Det var en dag av sex timmar med löpande möten och kolleger och två timmar av kanelbullar i mina föräldrars kök. En ganska rimlig fördelning av en arbetsdag.

Några av mina brorsbarn var där. Hos mina föräldrar alltså, inte på vårt huvudkontor. En av dem är fjorton och ska praktisera om några veckor. Hon frågade om hon fick göra det på mitt jobb, om hon fick vara med oss i en vecka. Jag väntar fortfarande på ett okej från min chef, men det vore så fint att ha henne som skugga under några dagar.

oktober 02, 2018

Just nu.

Det verkar som att tisdagarna kommer lika fort som måndagar. Kommer och går. Det har varit en dag av möten, av presentationer, av läxförhör med barnet, av att irritationsgnabbas med min man och bli sams och kramas i köket. Det har varit en dag, helt enkelt.

Men nu är klockan tjugotvåtjugotvå (och man får önska sig något) och jag har duschat och flätat in håret i två inbakade flätor på varsin sida om hjässan, klivit i ett nattlinne och sjunkit ner i soffan för att bara sitta, bara vara, för första gången idag.

Det är tyst i huset. Barnet sover och min man sitter en meter bort, framför sin dator, och letar recept inför en ölbryggning som snart ska ske. Jag skriver det här. Tänker att jag borde sova, men å andra sidan finns det så många saker som jag borde göra.

oktober 01, 2018

Oktober, skymningar och havregrynsgröt.

Måndagarna kommer alltid så fort. Jag har ett par timmar hemma för mig själv, barnet är hos en kompis och mannen hos barberaren. Utanför fönstret har det börjat skymma. Jag har tänt stearinljusen på matbordet och krupit upp i soffhörnet med en filt, te och en bok.

Det är så jävla mycket mys över mig ibland. Eftersom vi är spridda för vinden idag har vi bestämt att alla ska äta när det passar. För mig betyder det havregrynsgröt och äpplemos och iskall mjölk. Äppelklyftor och valnötter bredvid. Mer te. Älskar frukost till middag.

Nu kom det just en text från barnet. På väg hem, har inte ätit. Så vi blir två till gröten idag. Det låter ju också ganska fint. Som ett ganska bra sätt att ta sig an oktober.

september 28, 2018

Antar att det är fredagsmys

Vi har varit hemma idag, hela den här lilla familjen. Barnets skola håller stängt för studiedag, så vi placerade oss på ett café och beställde in frukost och jobbade på varsin kant. Möttes ibland på mitten av bordet och räknade krångliga mattetal tillsammans. Firade med karlsbaderbulle när han gjort färdigt alla uppgifter och jag mött en deadline.

Sen gick vi hem till en sjuk man som satt i soffan med sin dator i knät. Barnet fick en pluggpaus och jag kombinerade mailbesvarande med matlagning. En väldigt sen lunch, ännu lite mer jobb och så var klockan sexton. Skickade mannen till bolaget med beställning på en flaska rödvin och styrde de egna stegen mot Ica enkom för att köpa choklad.

Och nu ligger jag här i soffan, har tjuvstartat på chokladen men ruvar på rödvinet. Jag ska lägga mig under en filt och börja läsa i en ny bok. Göra mig en fredagskväll av inte så mycket mer än det här. Kanske att gubbsova lite under filten då.

september 27, 2018

Om igår och döden

Det som jag skrev igår, det är något annat som skaver också. Jag har blivit rädd för döden på ett sätt som jag aldrig varit förut. Jag vet inte hur mycket av min mamma som jag har i mig, för jag kan förstå känslan av att vilja försvinna. Det skrämmer mig.

Jag vet inte heller hur mycket av min mamma som finns i min son. När vi har grälat på onsdagskvällen är han så arg att han skakar. Min man föreslår att han tar tio minuters promenad innan han sätter sig framför matteboken igen, och jag ser framför mig hur han ställer sig framför en buss, kastar sig på tunnelbanespåret.

Det finns inga såna tendenser, det finns inget alls som tyder på att han skulle göra något sådant. Ändå är det min första tanke. I min hjärna existerar numera självmord. Döden genom eget val har blivit en formulerad tanke, getts ett utrymme som den aldrig givits förr.

Det skrämmer mig. Inte som i att jag är självmordsbenägen, inte heller tror jag att min son är det. Kanske är det bara existensiella tankar, funderingar på ens varande och sammansättning. Jag vet inte. Vet bara att det är väldigt obehagliga tankar.

september 26, 2018

Flyktbegäret

Jag arbetar mot en väldigt snäv deadline. Sliter som en hund om dagarna. Vid halv fem idag var ögonen grusiga efter åtta oavbrutna timmar framför skärmen och arbetsuppgifterna. Var milsvida avstånd från färdig, men det fanns en annan sorts deadline där hemma.

Den sorten som stavas matematikprov. Han upptäckte det igår, av en slump, mitt barn. Vi har bråkat om det så många gånger, hans bristande intresse för skolan. När jag kom hem från jobbet satt han och en klasskamrat vid vårt köksbord och pluggade. Det blev så väldigt tydligt att det där provet imorgon inte kommer gå bra.

Det blev ett gräl av det förstås, efter kompisen gått hem. Ett sånt gräl där väggarna skakar och barnet säger att han vill flytta hem till sin pappa och all luft går ur mig. Jag vet inte var det kommer från, men plötsligt tänker jag att jag ska dra. Bara sticka.

Lämna över ansvaret till hans pappa, säga upp mig från jobbet, avsluta alla relationer där det känns som att det bara är jag som lagar mat, som diskar, som tvättar, som städar. Tänker att jag ska sälja allt jag äger och sätta mig på ett plan någonstans långt bort. Överge allt.

Jag ska ingenstans. Naturligtvis. Fast en del av mig vill fortfarande fly, fast vi nog är sams igen, fast barnet sitter mittemot mig och pluggar sina mattetal. Men jag är inte lämpad för allt det här ansvaret, det är för mycket, jag vet inte hur man gör. Samtidigt mailar jag hans lärare och ber om alla kursplaner och ett möte. Jag är så oerhört jävla olycklig när jag gör det. Det är den sortens olycka som tar en till Tahiti.

september 25, 2018

Hösten

Jag har höst hos mig. Har inte längre några bara ben, istället har det blivit tid att leta fram de tunnaste skinnhandskarna från vinterlådan, att låta halsduken komma fram på morgnarna. När luften är krispig och klar och kall, jag tycker så väldigt mycket om det.

Igår köpte jag en stor sjal att hänga över axlarna när det är kyligt på kontoret. Mossgrön och skapad av något väldigt mjukt material. Även en mugg fick följa med hem, och imorse låg den jämte sjalen i en papperspåse på väg till kontoret. Jag är på humör för te, för att ha handen runt koppen och mot värmen, och det är ju inte särskilt sexigt med företagsloggor.

Jag ser det framför mig. Min höst. Jag tänker att jag ska låta håret växa, bli längre än sin vanliga axelkorta page. Tänker mörka nagellack, läppar i färg, sjalen under kalla dagar. Möten och kollegor, temuggen i handen och nötter till mellanmål. Jag vill äta soppa till lunch varje dag. Tända ljus och sitta länge vid middagsbordet, promenera i mörker och bland höstlöv, dricka maffigt rödpang med fötterna i min mans knä, läsa i tystnad bredvid min son.

september 24, 2018

En måndag.

Jag vaknar på den andra snoozningen. Första gången alarmet ljuder drömmer jag att telefonen ringer och att jag trycker bort samtalet. En kopp kaffe på handfatet medan jag applicerar dagens smink. Grå kjol, senapsgul stickad tröja och svarta strumpbyxor.

Skriver ut en hög dokument som jag arbetar med, sätter mig i en fåtölj på kontoret med en överstrykningspenna och en bläckpenna. Stryker, markerar, skriver noteringar i marginalerna. Linssoppa och grovt bröd till lunch, äppelklyftor och valnötter till mellanmål. Möten och texter och redovisningar. Hundra koppar kaffe.

Promenerar över kullersten till badhuset. Simmar, flyter på rygg, bastar. Och så hem till männen i mitt liv och middagen på bordet. Sen barnet under armen och ut i höstkvällen, han är smakråd på Åhléns och jag håller i korgen medan han handlar tisdagens matsäck. Te och hallongrotta, trocadero och chokladboll innan vi vänder hem.

september 21, 2018

Berusning.

Jag har fredag i kroppen. Det verkar som att mina kollegor också har det, för det är en berusad stämning här. Ännu har inga droppar alkohol försvunnit in i oss, men om en timme eller så förändras det. Då ska vi släcka ner kontoret och låta dörren gå i lås bakom oss och fortsätta mot Mosebacke, för den kanske allra sista uteserveringen i år.

Det är ju en ganska fin känsla, att ha fredag i kroppen. Jag tycker om det. 

september 20, 2018

Att hantera mig.

Jag springer genom dagen, ramlar fram över snåror och krokben. Snavar in genom vår ytterdörr samtidigt som dagens sista skypemöte börjar. Kopplar upp och jobbar klart min dag. Sen står barnet i dörren och har glömt sina läxor och är bara så väldigt mycket tonåring.

När min man kommer hem är vi mitt i ett gräl. Barnet går tillbaka till skolan för att plocka ur läxböcker ur skåpet, men jag kan inte hejda min rant och gormar åt min man istället. Till sist går han fram till mig, lägger armarna om mig och börjar dansa en vals. Jag frågar vad fan han håller på med. Dansar, säger han bara och jag måste fnissa mot hans hals.

september 19, 2018

Dramaqueen.

Det känns som att jag har fått livet tillbaka. Har haft ont i mina bröst ganska länge nu, känt att de har varit svullna och ömma. Tänkte att det var klippt, att det var bröstcancer, det var det. Så frågade en vän om jag verkligen hade rätt bh-storlek.

Och det hade jag inte. Tydligen behöver man inte vara en 75B resten av livet, är numera en 80C. Jag som var på vippen att boka läkartid, det hade varit så pinsamt att låta en läkare förklara för mig att jag behöver en större bh.

Hursomhelst. Jag hittade en bh som satt som ett smäck och köpte den i alla tre färger som den kom i. Mina bröst har nog aldrig varit lyckligare.

september 18, 2018

Snåljåp.

Jag sitter i en sporthall och tittar på när mitt barn spelar badminton. Vi är en liten bit utanför stan, för femton minuter med pendeln motsvarar tretusen mindre i medlemsavgift. Det tar en halvtimme från dörr till dörr, vilket ändå är samma tid som om han hade spelat på södermalm för den dubbla kostnaden. Tanken är att han själv ska ta sig till och från träningen, men där är vi inte än eftersom jag är både en tönt och snål.

Men kaffet är gott och kostar en tredjedel av det som finns hemma hos oss, och jag har just jobbat klart min tisdag och förberett onsdagens möten. Ska slå ihop datorn och fokusera på kaffet och barnet på andra sidan av glasväggen.

september 17, 2018

Om en födelsedag.

Han möter mig i dörren när jag kommer hem. Håller fram en bukett med rosor och liljor, räcker mig en liten ask. Inuti ligger ett par örhängen av små pärlor i guld. Jag kliver i en ny klänning, fäster min present i örsnibbarna. Hoppar upp på köksbänken och äter mintkyssar och sippar på ett glas rödvin medan han stryker sin skjorta.

Chèvre chaud och ett chablis på Kungsholmen, promenerar sen genom stan till vårt allra bästa ställe. Det är brittiskt och avslappnat och man sitter djupt ner i fåtöljer. Rödvinet är verkligen ingenting att skriva hem om, men det vägs upp av att det nästan alltid är hundar på besök.

Så blir det lördag och vi sover länge. Styr mot den lilla staden och knackar på hos min bror med en treårspresent i handen. Där finns en tårta med mitt namn på. Vi fikar med släkten, pallar äpplen och hälsar på vid en grav.

När eftermiddagen ska bli kväll tågar vi in på restaurangen i ett sällskap om tio. Jag äter gnocchi med vildsvinskorv och grönkål, sen en äppelkaka med vaniljglass. Dricker ett mustigt rödvin till. Får ännu en present. När mörkret blivit kompakt styr vi hemåt igen. Barnet somnar i baksätet, min mans hand vilar på mitt lår. Det var ett så väldigt fint dygn.

september 14, 2018

Trettiotvå

Imorgon fyller jag år. Min bror ringde häromdagen, frågade om de fick kapa min födelsedag och fira sin dotter som snart fyller tre. Jag sa att det gick bra om han även gjorde en tårta med trettiotvå ljus. Han lovade att göra internets fulaste tårta till mig.

När min mamma förstod att jag skulle spendera min födelsedag i den lilla staden bokade hon bord till oss alla på den finaste lilla restaurangen i staden. Så det blir en födelsedag med tårta tillsammans med en liten treåring på dagen och tjusig middag på kvällen.

Fast det ser ut som att det börjar redan ikväll. Jag var ganska säker på att min man hade glömt bort min födelsedag, men så frågade han igår om jag var tillgänglig för uppvaktning medelst romantisk middag för två ikväll. Turligt nog för honom var jag det.

Så om en stund ska jag avrunda veckans arbete, måla naglarna och stryka min klänning. Följa barnet till tåget som tar honom till den lilla staden redan idag, köpa pensionärsgodis på NK och så hitta hem igen. Hälla upp ett glas vin och göra mig redo för att tjuvstarta min födelsedag.

september 13, 2018

Vad jag inte älskar.

Jag älskar september. Det är en av mina bästa månader, kanske för att jag är mjuk och varm efter sommaren, men nog allra mest för att jag får ha kläder på mig igen. Tunna strumpbyxor, kjol och stickad tröja. Det är min bästa klädsel.

Vad jag däremot inte älskar är att jag redan förbrukat tre par strumpbyxor. Nu köper jag visserligen nittionio kronors-varianter av strumpbyxor från H&M så jag blir väl inte ruinerad, men trehundra i månaden på strumpbrallor är fan inte okej.

Herregud, vilket själlöst inlägg. Mitt i ett brinnande klimat och i en regeringskris dessutom. Förlåt. Lägger även till detta på listan som jag skäms över från häromdagen.

september 12, 2018

Hoppas jag bara säger smarta saker.

Jag leker psykolog åt min mamma. Hon ringer ganska ofta, har ett stort behov av att prata om hur hon mår. Det är en fin sak, jag har bett henne ringa när hon behöver prata. Oftast ringer hon på dagarna, för min pappa jobbar och hon är så ensam. Jag lyssnar hellre på henne en timme och arbetar ikapp på kvällen än att inte ta hennes samtal.

Igår när hon ringde stängde jag dörren till mitt kontor och satte mig i en av mina två fåtöljer, lade ett block i knäet och lät en penna leka mellan fingrarna, såg upptagen ut. Efteråt berättade mina kollegor att jag sett ut som en terapeut. Jag gillar den tanken.

Jag tror att om jag hade haft råd att börja om, om jag hade haft råd att kapa halva min inkomst och gå tillbaka till skolbänken, så hade jag gärna läst till samtalsterapeut. Jag tror att det hade varit ett yrke som jag hade trivts i. Att det kanske hade passat mig ganska bra.

september 11, 2018

Om att tillhöra vattnet.

Det känns bättre redan när jag kliver ner på det första trappsteget. När vattnet nuddar mina tår. Två, tre, fyra steg, sen är vattnet runt midjan. Kallt, skönt. Det är bara jag i bassängen, bara stearinljus som belysning, musiken så lågt att den nästan inte hörs alls. Jag bryter vattnet. Tänker att jag ska simma så tyst som det går och jag glider genom vattnet, orsakar inte en endaste krusning på ytan.

Jag vänder mig om, så att jag flyter på rygg. Slappnar av i kroppen. Det är som att jag ligger på vattenytan. Mina öron är under vattnet och jag lyssnar på ljuden. Känner hur håret svajar runt huvudet. Alla kanter försvinner bara så där. När jag är ingens projektledare, ingens mamma, ingens vän, ingens fru, ingens dotter. När jag är ingen annans än vattnets.

När jag kommer hem är de båda där, den ena dukar bordet och den andra lägger sista handen vid maten. Jag känner att jag ler. Från min telefon hörs ljudet av ett mail, sen ett textmeddelande som trillar in. Jag tillhör inte längre bara vattnet, jag är allt det där andra igen, men det är som det ska vara. Det känns bättre nu.

september 10, 2018

Kanterna.

Det var bra att vara för mig själv igår. Jag satte mig på ett café och jobbade färdigt vecka trettiosex. Städade hemmet rent, kände hur några av de där kanterna gneds bort i takt med fläckarna på ugnsluckan, rann ut med blomvattnet. Tog emot barnet som kom från sin far, följde honom till badmintonträningen, kom hem till en man och en kasse kantareller.

Och så pizza med prosciutto och kantarell, timjan och parmesan. Ett litet glas rödvin och valvakan i bakgrunden. Lyckades precis hålla mig vaken till efter statsministerns tal. Det är ett så konstigt läge i politiken nu. Jag har svårt att se nästa drag, svårt att se hur allt ska bli.

Mina kanter finns kvar, men de är nog inte lika skarpa idag. Jag tror att tiden tar hand om dem. Jag ska packa ihop mina saker nu, ta tunnelbanan till gamla stan och mitt lilla badhus. Simma, bada, basta. Fortsätta försöka matta av de där kanterna, de som sitter så hårt.

september 09, 2018

Det går över.

Det är ingen bra helg. Jag har något som river i mig. Tusen hårda kanter som skaver mot varandra. Jag vet inte varför, och jag orkar nog inte känna efter heller. Ibland är det bara så. Ibland är jag bara så. Det är bara känslor. De går över.

Jag önskar att jag hade någonstans att åka. Ett litet hus vid en kust, högt upp på en klippa med ett dånande hav nedanför. Oändlighet av ensamhet. Men det hade nog varit farligt, för jag vet inte var mina tankar hade hamnat då. De hade nog skapat en värld av overklighet.

Jag har försökt starta gräl med min man, har försökt matta ner kanterna i mig. Ingenting har fungerat. Jag tror att jag bara måste låta det passera. Min man följde med sin syster ut i skogen, och jag tror att det var lika bra. Jag behöver kanske bara lite tid för mig själv.

september 07, 2018

Förväntningar.

Det är morgon. Porten har precis slagit igen bakom min son på väg till skolan. Jag står i badrummet, iförd bara strumpbyxor. Jag har just dragit nattlinnet över huvudet och ska sträcka mig efter behån. Han kommer in i badrummet, har bara kalsonger på sig. Egentligen ska han nog sträcka sig efter tandborsten, men hans blick fladdrar över min kropp i spegeln och han ställer sig nära, bakom mig.

Hans händer glider över min rygg, når min bröstkorg. Jag är trött i kroppen och andas ut mot hans beröring, sträcker ut armarna mot väggen framför mig och spänner ut ryggen, skjuter baken mot honom. Hans händer formas runt mina bröst och ett dovt läte lämnar hans strupe. Jag tittar på oss i spegeln. Vi ser erotiska ut. Han möter min blick, lyfter ett ögonbryn. Jag skrattar och skakar på huvudet, ber honom knäppa min behå.

september 06, 2018

Började tänka.

Så jag skrev igår att det bara är en sak i mitt liv som jag skäms över. Det är ju inte helt sant. Jag skäms över saker jag gjort, även om jag nästan aldrig tänker på dem längre. Jag var någon annan då. Men när jag tänker på dem nu så skäms jag så att kinderna blir röda.

Jag skäms över att jag inte var särskilt snäll mot en tjej när jag gick på högstadiet. Skäms över hur jävlig jag var mot mina föräldrar. Skäms över alla gånger jag snodde pengar och sprit från dem. Skäms över hur osjälvständig jag var i mitt första förhållande. Skäms över att jag var rätt lat på mitt första jobb. Skäms över de gånger jag varit bakfull på jobbet. Skäms över att jag har legat med någon som inte var min att ligga med.

Helvete, vilken tur att man växer upp.

september 05, 2018

Om det fula bruna.

Det finns bara en sak i mitt liv som jag skäms över. Det är att min pappa röstar på SD. Jag har tagit så många diskussioner med honom att jag inte ens minns de alla. Ingen av oss går ur dem som vinnare, vi blir bara så arga på varandra att vi måste spendera en kvart eller så i olika rum. Min mamma har förbjudit oss att prata politik med varandra.

Det slog mig tidigare idag att jag nästan* inte tagit en enda diskussion om SD i det här valet. Människorna som jag rör mig bland yttrar inga åsikter som sympatiserar med SD och jag har inte facebook, så jag hamnar liksom inte i diskussionerna. Inte för att jag inte pratar om SD, det känns som att vi pratar om deras politik vareviga dag, men vi pratar även om S och MP och V och M och ja, ni förstår.

Jag vet inte om det här är bra eller dåligt. Bra för att det är vettiga människor i min omgivning, men det visar väl också hur segregerat jag lever och umgås. Fast det måste ju vara en bra sak att SD inte finns prick överallt, tänker jag. Som en liten spillra av hopp liksom.

*Bara en diskussion, med pappa. Mamma lämnade rummet i två minuter och debatten var intensiv och ganska ful och slutade med bläng när mamma kom tillbaka.

Just nu.

Det känns som att hela livet kretsar kring valet. Vi köper med oss lunch och sitter runt det stora bordet i fikarummet och streamar debatter. I alla sammanhang kommer valet upp. Vi jämför partier och deras löften, pratar om hur det var förr och vad vi vill med framtiden. Om vad som är bäst för samhället, om hur det inte är samma för alla.

Hemma vid matbordet vrids det senaste i valrörelsen. Varje kväll står teven på med utfrågningar och debatter. Barnet läser om valet i skolan, nästan varje dag bläddrar de i partiprogram och gör valkompasser och drillas i att argumentera för sina åsikter. Idag ska han debattera mot en klasskamrat om hur vi bäst värnar om miljön, så igår läste vi ingenting annat än om klimatet och debatterade mot varandra tills barnet låg utslaget över köksbordet med huvudet i armarna och sa att han inte orkade tänka en endast tanke till.

Jag har varit säker så länge, men så drog valrörelsen igång och tvivlen kom. Egentligen vet jag var jag står, men jag tycker att det är svårt. Jag har fått ont i magen av allt velande. Jag skulle vilja ha ett facit på att jag tänker rätt. Kanske ska jag bara ska ta mitt röstkort och gå och få det färdigt. Bara bestämma mig nu.

september 03, 2018

Minnen från en sommar.

Vi ligger på en klippa. Solen är rakt ovanför oss. Det är hundra grader varmt, i luften och i värmen som strålar från hans kropp. Han har lurar i öronen, ögonlocken slutna. Jag tittar upp i luften, in i himlen. Den är ljusblå. Värmen vibrerar mellan oss. Han reser sig upp på armbågen, jag låter min hand följa hans rygg när han vänder sig om till mage. Huden är så varm, så välbekant mot min handflata.

Det är bara jag och mitt barn. Klockan börjar bli sen och vi har femton mil mellan oss och vårt hem. Vi har varit i den lilla staden. Han berättar hur han har varit vid graven, vid min mans pappas grav, och planterat blommor som han och mormor har köpt. Jag frågar om han vill ha godis och han nickar med ett stort leende. Det är fortfarande så enkelt att göra honom glad. Vi plockar godis i en påse och placerar mellan oss i bilen. Precis innan motorvägen måste jag stanna och hoppa ur, för solen går ner bakom fälten och det är så satans vackert. Min son skrattar åt mig och säger att jag inte är riktigt klok.

Vårt köksfönster står öppet dygnet runt. Det är en söndag i augusti och vi ska ha kräftskiva. Jag står framför fönstret, känner den varma luften utanför. Har händerna i en bunke, kniper ihop degen till en västerbottenpaj. Rör ihop smet till en chokladkaka. Ser våra gäster öppna den tunga porten och kliva in på innergården, titta mot det öppna fönstret och vinka. Det fladdrar inom mig. Jag vet inte om det är sommaren som aldrig tar slut, om det är värmen utanför eller människorna i vårt liv eller hemmet som är vårt. Kanske är det allt.

Vi ligger bredvid varandra i sängen. Varma, klibbiga. Vi har precis haft sex, men jag vet att jag inte kan ha blivit gravid, för i min kropp finns fortfarande spiralen som jag satte in i sorgen och läkningen efter det lilla fostret som jag blödde ut. Men det har gått mer än två år och jag har läkt färdigt nu. Jag lägger mig på hans arm och jag hör på hans andetag att han nästan somnat. Jag viskar ut frågan om vi har stängt dörren till fler barn. Han är tyst, jag tänker att han inte hörde, men så säger han att det nog är mitt beslut. Men jag är fyrtio, säger han. Jag tror inte att vi har så mycket tid på oss. Och jag vet inte, för jag är ju så nöjd med livet som det är.

Det är dagen innan min semester är över, tre timmar innan min son ska komma hem från sin pappa. Vi har städat lägenheten och tvättat ur tvättkorgen. Min man har lutat sig fram och placerat en puss mot mina läppar och gått till gymmet, sagt att han fixar middag på vägen hem. Jag kliver in under ett paraply och går till pressbyrån. Etthundraåttio gram smågodis på botten av en påse. Choklad, lakrits och surt. Jag häller upp lite rödvin i ett glas och viker ner kanterna på påsen, tar min bok och sätter mig i hörnet i soffan. Mot fönstret dundrar regnet och just då är allt så fullkomligt perfekt.

september 02, 2018

Och så en söndag.

Jag vaknar till ett textmeddelande. Det är från honom, han skriver att det är supersent och att det har varit en rolig kväll, säger puss och godnatt. Jag tittar på tiden för texten. Klockan 01:05. Det går inte att inte fnissa. Jag minns åren där vi var uppe tills dagen nästan började om, där klockan ett inte var någonting alls.

Vi har blivit gamla, men det gör ingenting. Jag tycker om att vara gammal med honom. Tycker om livet efter alla de där sena nätterna, tycker om att vi hade så många av dem tillsammans. Det är bara det att jag inte riktigt vet hur det blev som det är nu. Jag kan inte säga exakt när 01:05 blev supersent. Och samtidigt som jag känner att det är bättre nu, tänk om han känner att vi har blivit tråkiga.

september 01, 2018

Lördag.

Jag vaknar tidigt, redan vid sju. Gör en kopp kaffe och kryper långt in under täcket. Han lägger sina ben över mina i sömnen. När klockan slår nio har jag läst ut både min bok och internet. Trycker mig så nära honom som jag kan. Hör hur det börjar röra sig från barnets rum, hör honom sträcka på sig i sin säng.

Så öppnas ett öga precis intill, ett leende och du ligger väldigt nära. Jag mmm:ar ner i det mjuka håret på hans bröstkorg och hans arm drar mig ännu närmare. Det slår mig att jag har älskat honom i tio år nu.

Och så morgonrock och mer kaffe, havregrynsgröt med körsbär och valnötter. Den där tröttheten efter frukosten och en timme av att vakna i soffan. Han gör sig redo för att åka till den lilla staden, för vännerna och spelningen. Och vi, barnet och jag, gör oss redo för allt vad den här dagen skulle kunna locka oss med.

augusti 31, 2018

Ingen nöd på mig.

Så blev klockan fem en fredag. Jag har precis klivit in genom dörren, från en sån där dag som gått i ett. Jag vet inte hur det gick till när klockan blev fem. Från barnets rum hörs ett mumlande, han kämpar mot något monster på datorn, har sina kompisar på andra sidan av sitt headset.

Jag ska sitta i soffan en liten stund, få ur mig mina ord och dricka en kopp kaffe. Sen ska jag skala av strumpbyxorna och byta bort klänningen mot pyjamasbrallor. Hälla upp ett glas rödvin och laga en middag värdig en fredagskväll. Jag har en man med en arbetsrelaterad kris, så jag vet inte riktigt när han kommer trilla in. Vi får se.

augusti 30, 2018

Om att vänta på middagen.

Jag kommer hem från jobbet, möter barnet i hallen. Han sparkar av sig sina skor samtidigt som jag släpper ner väskan på golvet. Han fortsätter ut i köket, jag är ett par steg bakom. Så öppnas dörren igen och alla är hemma. Det är barnets matlagningsdag och han river fram ingredienser, jag slår på kaffebryggaren och min man sjunker ner i soffan.

Han bullar upp kuddarna bredvid sig och klappar på dem. Kom, säger han. Slår upp tidningen och tar fram en penna ur bröstfickan. Jag lutar ryggen mot kuddarna och huvudet mot hans arm, löser korsordet tillsammans med honom. Lyckas övertala barnet att servera oss kaffe. Vi tröttnar innan alla rutor är ifyllda. Jag glider ner på en kudde på golvet, placerar mig mellan hans ben och säger att nacken gör ont. Han startar gamla musikvideos på youtube, så att barnet säger att han skäms, och masserar mina axlar med långsamma tag.

augusti 29, 2018

Om konserter och museum.

Det ska vara någon konsert hemma i den lilla staden i helgen och hans vänner säger att han måste komma. Ett band som de alltid lyssnat på gör sin sista spelning. Han frågar om jag vill följa med och jag skakar på huvudet. Tänker att det kan vara fint för honom att bara vara med sina barndomskompisar, säger att jag inte har något emot en helg hemma i staden tillsammans med barnet. Jag vägrar gå på museum, vrålar barnet från sitt rum.

Jag tror att jag kommer tvinga honom till något slags museum ändå, om man matchar det med hans intressen brukar det bli ganska lyckat. Just nu vill han bli arkitekt när han blir stor, eller möjligtvis arkeolog. Jag kan nog göra något bra av det. Och så fika efteråt. Eller middag som någon annan lagat, dessert som avslutning. Och kanske en söndag med bio. Pannkaksfrukost. Kanske ett badhus. Varsin ny bok och lite smågodis i botten på en påse.

augusti 28, 2018

Om att inte träna.

Jag är ingen tränande människa. Det finns ingen träningsform som jag tycker om. Det är så tydligt vad träning är för mig, att det är något hemskt och motbjudande, för någon frågade om jag inte brukar simma när jag nämnde att jag inte tränar, och jag svarade att simningen inte är träning, det är ju något som jag tycker om. Det är så sjukt, att simma är ju visst att träna.

Jag simmade igår. Mitt bästa badhus, den lilla källarkupolen med små minibadkar i gamla stan, öppnade för säsongen igår. Det är badhuset som två dagar veckan bara är öppet för kvinnor, där man inte behöver ha baddräkt och där man får göra ansiktsmask i badkaret och hårinpackning i bastun, där valvet ovanför bassängen är nedsläckt och där mjuk musik flödar ut i kupolen. Det är inte träning, det är något annat. Jag älskar det. Älskar även promenaden hem, den som innehåller te och kardemummakaka till middag.

Men jag förstår ju att kroppen behöver sin motion. Problemet är att jag hatar gym. Jag hatar att cykla. Jag hatar att springa. Men så upptäckte vi i somras att ett enkelt sätt att motivera barnet att röra sig var om han fick göra ett träningsprogram åt mig. Så de båda snubbarna i familjen går till gymmet, den äldre lär den yngre olika övningar som man kan göra med kroppen och med redskap och någon dag senare utsätter barnet mig och sig själv för samma pass. Det är fruktansvärt. Hemskt. Men mitt barn rör på sig med glädje och jag uthärdar smärtan i musklerna som jag numera lever med.

Dessutom är den bra för vår relation, den här träningen. Barnet får ge tillbaka lite tjat och gnat, envisas med att jag ska göra bättre ifrån mig, kräva ytterligare en situps, en djupare knäböj. Stå bredvid och skratta förtjust när jag bara klarar en halv armhävning. Jag är övertydlig med att jag hatar träningen och det eldar på barnets förtjusning något så enormt. Och den smittar, hans glädje. Så det här är inte träning, det är något annat.

augusti 27, 2018

Apropå tidigare.

Nä, hörni. Jag är inte bara ordningssam. Jag är även en mästare på att sopa tråkiga saker under mattan. Ska vi göra en liten lista på sånt som vi hade tänkt göra under semestern men som vi sket i? Det blir skojigt.

1. I våras lade vi en halv evighet på att skrapa färg från en dörrpost. En sån där djup sak med lister i olika former. Vi slipade och spacklade och målade en gång. Nu behövs det mer spackel, mer slip och ett par lager färg till. Men det känns så jävla tråkigt, jag orkar inte.
2. Vi hittade en gammal dörr från slutet på artonhundratalet, från ungefär samma år som vårt hus byggdes. Ruggigt smutsig och nikotingul, men vi har tvättat och slipat den och när den fått ny färg ska den få ersätta vår fula sjuttiotalsdörr in till badrummet. Sen kommer alla dörrar vara tidstypiska. Tänk vad fint det kommer bli, så snart min man fått arslet ur.
3. Även dörren in till det andra badrummet är slipad och redo för målning. När som helst nu.
4. Vi trillade över ett kap till gammal stege, en antik gammal härlighet. En gång i tiden råkade den dock ut för någon som tyckte att den vore fin som turkos, så den behöver slipas och återställas till sitt forna utseende, sen kommer den passa fint både på väggen och när vi behöver komma åt de förvaringsytor som vi har två meter upp.
5. Jag är ganska säker på att vårt kök skulle vinna pris i sämst utförande om vi tävlade i klassen. Vi har tre och trettio i takhöjd och inte jättemånga kvadratmeter, så vi måste arbeta på höjden. Vi hade tänkt bygga till en våning köksskåp ovanför de som sitter där idag, men köket är platsbyggt sen kanske sextiotalet och inte särskilt bra gjort, så det behöver göras om. Men det som är bra är att vi måste spara pengar innan vi kan göra om köket, så jag kan vila från den här punkten med gott samvete.

Iallafall. Igår tröttnade vi på oss själva och bjöd in ett helt lass människor på middag första helgen i oktober, så nu måste vi ta tag i alla de här prylarna så att de är klara till dess. Jag blir helt matt bara jag tänker på det, jag lovar att det känns som att jag ska rinna ner på golvet. Jag hatar måsten men älskar att känna mig duktig. Hur går det ens ihop?

Präktigheten.

Jag läste det jag skrev igår och fick ett knip i magen. Det var så präktigt, så duktigt. Det slår mig att jag ofta gör så, berättar om hur jag handlat och städat och hur perfekt allt är. Så är det ju inte. Allt är inte perfekt, men oftast är det bra. Jag tycker om att ha det rent, tycker om mina listor, tycker om att känna mig färdig med en dag. Jag antar att texterna lätt blir präktiga då.

Det är så enkelt för oss att göra allt det där som jag skriver om, för vi är två vuxna och en tonåring som bor på sextiotre välplanerade kvadratmeter. Vi har många gömda förvaringsytor och ett bra system för dem, samt även ett gemensamt avsky för småplotter. Det gör att vi städar lägenheten på tjugo minuter, alla plockar, en dammar, en dammsuger och en städar badrummen. Det är ungefär den städningen vi gör. Torkar golv och köksluckor lite då och då. För mig är det tillräckligt om det är snyggt på ytan. Nästan alltid när det görs ett allvarligare tag i städningen är det min man som ligger bakom det, men det har bara hänt en gång sen vi flyttade in i februari. Det är väl dags igen, men jag kommer inte vara den som tar initiativet.

Det där med att vi är två vuxna och en tonåring är nog också en viktig parameter. Det finns inga leksaker i vårt hem längre, det som barnet sysselsätter sig med finns i hans dator eller bokhylla. Imorse var det han som tömde och fyllde diskmaskinen. Vi är tre som hjälper till hemma och ingen av oss är nog särskilt stökig. De som är hemma vid middagstid lagar mat tillsammans och alla städar undan efteråt. Jag tror att jag lägger tio minuter om dagen på att plocka och den där tjugominuters städningen gör vi kanske en gång i veckan. Det är inget jättehårt liv. Sen har vi ju tvätten också, men den är min och ingen annans, för den är terapi.

augusti 26, 2018

Mest bara om mat.

Fredag. Han hämtar mig när eftermiddagen fortfarande pågår. I baksätet ligger byxor, en mjuk skjorta och gummistövlar. Jag byter om i skogskanten. Tre timmar mellan tallar och granar, en påse kantareller som dinglar från mina fingrar när vi går tillbaka till bilen. Äter middag på en vägkrog medan regnet öser ner utanför. Och så sista biten hem, strör ut kantarellerna på en diskhanduk på köksbordet, duschar bort en mindre skog ur mitt hår.

Lördag. Havregrynsgröt med kardemumma, jordnötssmör och päron. Hittar ut på trottoarerna, kaffe i handen och ett långt finger åt nazisterna. Jag rensar kantarellerna, han skapar perfekta små mackor av dem. Häller upp ett litet glas rödvin till. Och så skavfötters i soffan, läser högt från internet för varandra, sover en timme. Kliver i en klänning och vandrar över bron till Kungsholmen. Pappardelle med tryffel och smör. En tiramisu och två skedar.

Söndag. Vaknar av en man som trycker sig nära och säger att det nog serveras brunch igen. Promenerar längs vattnet till Pampas marina, slår oss ner vid ett bord och lämnar det inte förrän tre timmar senare. Fyller på skafferiet på vägen hem, hämtar ut ett paket med höstkläder till barnet, städar lägenheten ren. Och nu sitter jag i soffan, väntar på barnet som snart är hemma från sin pappahelg, lyssnar på regnet som smattrar mot fönstret och skriver det här. Det var en bra helg.

augusti 23, 2018

Lägesrapport.

Sitter i soffan och äter glass. Vanilj bourbon, fast den smakar nästan ingen bourbon alls. Jag har spenderat en full dag på jobbet, lagat mat och diskat undan och tvättat två maskiner och lever fortfarande. Jag är nog egentligen värd lite mer bourbonsmak i den här glassen.

Jaha. Imorgon är det fredag och tydligen ska vi skolka på eftermiddagen och plocka kantareller istället. Tänker att jag ska smuggla med kanelbullar och en kaffetermos och hitta mig en stubbe. Helskotta, nu kommer mitt barn ut ur duschen, måste gömma glassen. Hej!

augusti 21, 2018

Glad och positiv.

Jag vaknade irriterad imorse. Eller vaknade är fel, för jag har fan inte sovit. Har bara hostat och snörvlat och snutit mig inatt. Jag är inne på dag två av att vara sjuk och jag hatar det. Är så intensivt jävla trött på det. Jag vill upp och ut, jag vill ha krispig luft, jag vill sitta på mysiga kaféer, plocka kantareller i skogen och gå på dagsbio.

Jag har strumpor på mig för första gången på fyra månader. När jag öppnade datorn imorse väntade en grej som inte kan lösas från soffan, svarade jag fixar det det första jag gör imorgon, är säkert frisk nog för kontoret då och jag fattar inte varför jag sa så. Jag kommer inte vara frisk imorgon, jag kommer inte åka till kontoret imorgon. Nu måste jag gå och ha ångest över det här hela dagen och sen pudla i eftermiddag och skämmas.

Helvetes jävla piss.

augusti 20, 2018

Som alltid när skola och jobb börjar.

Så blir det måndagen i vecka trettiofyra och jag vaknar upp sjuk. Går inte till jobbet, går istället till hemköp och radar upp näsdukar, halstabletter och nässpray på bandet. Och glass. Jobbar från soffan hela dagen, med datorn på magen, i något slags fisigt tempo. Det är ingen jättebra arbetsställning egentligen. Kapitulerar inför förkylningen och ställer in morgondagens möten.

Fast det är ganska skönt att vara hemma själv, så det är inte bara elände.

augusti 17, 2018

En särskilt bra morgon.

Det hänger en doft av sensommarmorgon i luften när jag kliver ut på stentrappan. Solen har just kommit runt hörnet på grannhuset och det är dagg på växterna i den lilla rundeln på vår innergård. Jag kliver ner i underjorden och upp igen vid jobbet. Köper den vanliga frukosten från caféet utanför tunnelbanan, cappuccino och surdegsfralla med ost.

Läppstiftet fastnar på det vita locket till kaffet. Startar datorn och tänder skrivbordslampan, byter ut de platta sandalerna till varianter med klack och vristband och vinkar till de bakom glasrutorna som jag ännu inte passerat. Samlar håret i en snodd i nacken och startar en arbetsdag, alltid mail och frukost först. Just denna dag med en särskilt fin kväll några timmar bakom mig, och en biltur till den lilla staden och barnet en liten hög timmar framför mig.

augusti 16, 2018

Arbetar med kontraster.

Efter den tredje arbetsdagen tar orken slut. Jag står i vår hall halv sex på onsdagseftermiddagen och är så trött. Jag säger att jag inte orkar träna, att jag kanske inte ens orkar laga middag. Han ler och torkar sina händer på diskhandduken, möter mig två steg in i köket med en puss. Så tittar han på mig med den där blicken, den som han har när han funderar, och säger att vi ju faktiskt inte måste laga någon mat.

Så kommer det sig att vi delar på en häägen-dasz och en flaska rödpang till middag. Ligger i en hög i soffan hela kvällen. Läser böcker, tittar på aktuellt, webbshoppar nya kastruller. Äter knäckemacka med brännvinsost när hungern till sist knackar på vid nio. Går från soffan till sängen vid elva, somnar omedelbart.

Idag blir det ingen glass och inte heller något knäckebröd till middag. När kontoret stänger för dagen ska vi mötas för en tidig middag, jag vill ha chèvre och prosecco och choklad. Jag vill ha en perfekt kontrast till igår.

augusti 15, 2018

Dagen efter.

Vi har ringt varandra tio gånger sedan igår, barnet och jag. Små fredstravare, så mjuka och försiktiga i tonen. Rapporter om små vardagshändelser i liv som pågår femton mil från varandra och förslag om sånt som vi borde göra nästa vecka, i höst, i hela vida framtiden. Han har varit borta för mycket i sommar. Jag vill att det ska bli fredag så att han kommer hem igen.

Jag återgav hela det hemska grälet över ett fat sushi igår kväll. Berättade om hur jag sagt att jag skulle sälja barnets iphone. Fick ett roat leende och tur att du inte överreagerade iallafall och en lätt strykning med fingertopparna över min kind. Det kändes fint, som att det kanske inte var det hemskaste en kan hota med. Och det är det ju inte heller, herregud det är en telefon, men det är något med känslan. Den smakar surt i munnen.

Nu kom det just ett textmeddelande. En bild på en skrattande pojke. Min pojke.

augusti 14, 2018

Så liten på jorden idag.

Så jag blir osams med min son. Det börjar egentligen redan på måndagen, när det visar sig att skärmtiden har använts gånger hundra och att lögner har skapats kring det. Men vi bråkar inte då, det behövs inte. Vi pratar och enas och lovar varandra saker. Sedan kommer tisdagen och jag följer honom till tåget som ska ta honom till den lilla staden.

En timme senare ringer hans mormor. Det har blivit ett mindre kaos på tågstationen, för barnet har fastnat i youtube och glömt stiga av. Det blev en röra på perrongen, med en konduktör som inte hade tid att låta en panikslagen mormor leta på tåget. Jag vet inte om allt i sig är stort nog att bli en allvarlig sak, men det sammantaget med samtalet igår gjorde att det blev det.

Så jag blir blixtrande arg när de ringer och berättar. Jag kan inte säga riktigt varför. Om det är att jag blir rädd för att jag inte vet var han hade hamnat om inte min mamma varit där, eller om det är besvikelse över att han inte gör som han lovat, eller om jag blir arg på ett föräldravis för att ungen går emot vad jag har sagt. Jag blir bara så arg. Och besviken. Så jag fräser att jag ska sälja hans iphone och att han kan titta bland stjärnorna efter sin skärmtid. Och han blir förkrossad, det är så klart att han blir, för det är ju samma sak som att någon hade sagt till mitt trettonåriga jag att hon aldrig mer kommer få läsa en bok.

Vi sitter tysta i varsin telefonände i tio minuter. Han gråter och jag försöker göra det tyst, men jag gråter också. Jag ber honom nämna en känsla som han har och han säger skam. Jag säger att det var en väldigt hård läxa han just lärt sig. Han säger att han är ledsen för att jag hotar och skrämmer med att sälja hans iphone och jag skäms. Det var inte min bästa föräldrastund. Vi är tysta igen. Jag säger att vi inte kommer vara osams när han kommer hem på fredag, att jag kommer krama honom och glömma det här, men att vi tillsammans måste lösa mobilberoendet. Min mamma säger att han nickar.

Det har gått några timmar nu. Det river i mig av skuld- och skamkänslor. De sitter som ett illamående i övre delen av magen, som om de behöver kräkas ut. Jag är femton mil från mitt barn och jag har fått honom att gråta så våldsamt. Jag har aldrig känt mig mindre som förälder. Och jag vet inte om det är rätt att skriva det här, för kanske är det för utlämnande? Men våra problem är ju inte unika och mitt barn är inte sämre än något annat barn. Han är tretton. Jag tror att det här hör till, jag måste bara lära mig hur man hanterar det.

augusti 13, 2018

Hörni.

Jag har tänkt ganska mycket på en sak. Det här är ju tänkt att vara ett anonymt ställe, även om jag inte hymlar med vem jag är. Länkar vidare till min instagram om man klickar på min bild och så. Det är okej att man vet vem jag är om man kommer från bloggen (och man får följa om man vill).

Men jag vill inte att man ska kunna googla mitt namn och hamna här. Det är en envägsanonymitet, om ni förstår. Nu har jag upptäckt att man med en välformulerad googling hittar hit. Så därför har jag slutat skriva ut namn, men att hela tiden kalla de mina för mannen och barnet känns trist. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med det här. Jag vill ju skriva personligt och öppet, men känner mig lite låst för ögonblicket.

Det var bara det.

augusti 12, 2018

Om att det är måndag imorgon.

Det har blivit dags att kliva tillbaka in i vardagen. Jag har köpt en ny handväska där min dator får plats, och ett nytt läppstift och ett mörkt nagellack. Jag inser att det nog är fånigt, men det känns som att rusta sig för ett nytt år. Som någon slags mental förberedelse.

Det gör ingenting att det väntar en arbetsdag imorgon. Det har varit en så väldigt fin semester. Ovanligt fin. Jag har inte bråkat med min man en endaste gång, inte känt något skav bakom bröstbenen, ingen längtan bort. Det är klart att semestern kunde ha fått fortsätta lite till, men så fungerar det ju inte. Då är det lika bra att vara tillfreds med att det kommer en vardag.

augusti 04, 2018

Om en lördag och en semester.

Jag vaknar av att vinden fladdrar mot rullgardinen och att regnet strilar ner mellan träden på vår innergård. Fönstret står öppet och luften är sval, för första gången på evigheter. Vi vaknar hemma. Hemma i Vasastan, hemma i vår lägenhet, hemma i vår egen säng. Vi hade tänkt åka till Rom nästa vecka, men så ångrade vi oss. Jag har en längtan i kroppen, en längtan efter att bara vara hemma, och ingen längtan alls efter fyrtiofem graders värme.

Och det är lördag och fast flera timmar har gått sedan jag drog upp rullgardinen och låg under ett lakan och tittade ut på regnet genom vårt öppna sovrumsfönster så hörs fortfarande resterna droppa från löven. Men solen har börjat bryta sig genom de inte särskilt mörka molnen, och jag ska kliva i en klänning och dra en borste genom håret och vandra ner till början av vår gata och se en prideparad promenera förbi. Hitta in i en bokhandel och köpa en ny bok, för alla mina semesterböcker är utlästa. Och när kvällen kommer ska bellinis göras, kräftor dukas fram och en västerbottenpaj gräddas och bubblor hällas upp i kupor.

juli 30, 2018

Hemma för en stund.

Vi klev in genom vår egen ytterdörr igårkväll. Lutad mot en dörrpost stod vårt barn, precis hemkommen från sin månadslånga pappavistelse. Brunbränd och två centimeter längre, och med en liten längtan efter oss, för armarna breddes ut i en kram så snart han såg oss.

Det är en dag av fix, för imorgonbitti kliver vi på ett plan till Warszawa. Så väskor ska packas upp, kläder ska tvättas och så ska väskorna packas igen. Den här gången för några dagar i en storstad, med promenader längs nya gator på dagarna och tjusiga middagar på kvällarna. Det känns så fint att vara vi tre igen, jag har saknat det.

juli 26, 2018

Hur dagarna går.

Jag går mest runt i baddräkt och shorts. Det finns så mycket att göra här. Det här lilla huset var min svärfars bebis, men så dog han och kvar finns vi och vi vet inte riktigt vad vi ska göra med det. Vi cirkulerar försiktigt runt det. Påtar i trädgården, för det känns säkert. Som ett område han inte hade så mycket egna tankar om.

Vi äter glass varje dag, frysdiskarna med glasstrutar är kilometerlånga här. Vi bastar varje kväll, och det är konstigt för det är trettio grader varmt på dagarna men den där kvällsbastun och det efterföljande doppet från bryggan är så skön. Det är då man blir ren efter dagen. På den fjärde dagen tar jag med schampo ner till sjön.

Det är så dagarna går här. Varvar böcker med att krafsa i jorden, dricker litrar med limevatten, ror ut mitt på sjön och ligger och guppar under en bar himmel, tänder grillen och bastun på kvällen och nakenbadar när solen gått ner bakom trädtopparna på andra sidan sjön.

juli 24, 2018

Sparar känslan.

Jag sätter mig längst ut på bryggan. Himlen är blårosagul, sjön alldeles stilla. Jag lutar huvudet mot badstegen, vilar mot det tummade träet. Har en bok i ena handen. Tystnad bakom ryggen. Så hörs hans steg, sekunden efter ringlar sig den söta röken från hans cigarr. Han bär på en öl och två glas, sätter sig bredvid.

Solen rör sig längst bort på himlen, tar med sig det rosa när den går. Sjön spricker upp av fiskar som leker. Han fyller glasen, det är en mörk öl som smakar lakrits och fantastiskt. Hans hand stryker över min rygg samtidigt som han räcker mig cigarren. Vi låter den pendla mellan oss. Jag viker ett hundöra i boken och lägger den bakom mig. Tittar på sjön, tittar på himlen, tittar på honom. Han är så avslappnad som han bara är här.

Och jag tänker att just den här stunden måste bli ett minne.

juli 23, 2018

I en skog vid en sjö.

Vi har stuckit. Packade våra väskor i lördags och klev ombord på en båt. Arton timmar senare var vi framme vid lantstället i Finland. En vecka ska vi vara här. Det känns konstigt att barnet inte är med, det brukar vara han som njuter mest av tiden här, men den årliga pappamånaden föll samtidigt som den enda veckan vi kunde åka. Då blev det så här.

Och det blir bra. Barnet har det bra där han är, och det har vi med. Vi är i en skog vid en sjö, och vi ska basta varje kväll och bada nakna i vår lilla sjövik. Ligga på bryggan och läsa ut alla böcker som jag har packat ned. Det är sex stycken. Han har fyllt surfplattan med serier och pratar om att grilla majs och fisk och marshmallows och äta blåbärspaj varje dag.

juli 21, 2018

Romantik.

Jag har en klänning med trumpetärmar. Han har en mörkblå skjorta och kortklippt hår. Han är så snyggt att mina andetag fastnar bakom revbenen. Fortfarande. Det har gått tio år sedan första gången de fastnade. Han tar min hand och vi kliver in på vår nya kvartersbiograf.

Biografen är ny, fast gammal. Den slog upp sina portar för hundra år sedan, men stängde dem sjuttio år senare. Nu är biografen restaurerad och återställd till sin forna glans. Vi har en liten soffa längst bak i salongen. Den är i djup smaragdgrön sammet och har små lampklädda bord på varje sida. Han köper rödvin till mig och en öl till sig.

Mamma Mia spelas på duken. Hans ben pressas mot mitt och hans hand är alltid i närheten. Fingrarna rör sig i långsamma cirklar mot min midja, så där som de så ofta gör. Jag kommer på mig själv med att le nästan hela tiden. Åt filmen, åt tjugotalet i salongen, åt den vibrerande stämningen, åt hans hand som ritar mönster mot min hud.

juli 20, 2018

Det blev bättre sen.

Torsdag. Det är så hett där ute, jag promenerar runt hörnet och till Åhléns, och det kan inte vara mer än tvåhundrameter men det är som att man smälter ner till en pöl på trottoaren. Går i skuggan till mitt favoritcafé, dricker lemonad och äter vaniljbulle och startar en ny bok.

Jag kommer hem vid lunch. Jag har jobbat klart, kom så drar vi, säger han. Vi köper kaffe och engelsk konfekt på vägen. Han har en bok i öronen, jag har en i händerna. Ser solen röra sig bort över horisonten från solvarma klippor. Så badar vi en sista gång och åker hem. Klär av oss alla kläder och lägger oss bredvid varandra i sängen. Det är för varmt för att vara nära.

Fredag. Han tar ner resväskorna från vinden, jag startar en tvätt. Han går till barberaren, jag städar vår lägenhet i bara behå och trosor, blir glansig av svett. Vattnar alla blommor, lägger fram prydliga högar med kläder som ska packas på sängen. Han hämtar sushi och jag dricker ett glas rosé på balkongen. Så går timmarna och han jobbar knappt alls.

Och nu sitter jag här i soffan, i trosor och kimono. Över en köksstol hänger en klänning. Jag ska snart kliva i den, dra en borste genom håret och placera veckans första makeup. Bara lite mascara och läppstift. Sen väntar bio och middag, enligt väldigt traditionella dejtformer.

juli 19, 2018

Inte så mycket semester.

Så jag skrev att vi har kommit in i en semesterlunk. Sen hände någon slags kris på hans jobb och han har jobbat, jobbat, jobbat. Visserligen hemifrån, visserligen med timslånga pauser där vi har legat på klippor och svalkat varma kroppar, men det förstör ändå. Han gör ett konstant pendlande till sin dator och tar hundra samtal om dagen, även på de där klipporna.

Jag försöker att inte bry mig. Försöker att hitta någon slags nedvarvning ändå, men det är svårt. Och jag oroar mig, för jag vet att han behöver vara ledig. Men samtidigt, det finns ingenting jag kan göra. Det finns ingenting han kan göra. Så vi fortsätter så här. Han får göra det han behöver, och jag lunkar på bredvid.

juli 16, 2018

Vill ha det så här för alltid.

Vi har glidit in i någon slags lunk. Sover en bit in på förmiddagen, läser tidningen och dricker kaffe och äter melon till frukost. Låter kimonon falla och kliver i baddräkt, drar en klänning över huvudet. Hoppar in i bilen och styr ut till skärgården. Ligger på perfekta klippor, doppar oss i havet ibland. Äter äpplen och mandelkakor. Åker hem när de allra varmaste eftermiddagstimmarna sparkar upp temperaturen över trettio grader.

Duschar bort sältan från huden och håret, stiger i en tunn klänning och struntar i trosor och behå, låter håret självtorka i mjuka vågor i sin nya korta page. Sitter i skuggan på balkongen, ett glas rosé vissa dagar, en drink andra dagar. Äter middag vid halv nio, promenerar vid tio. Slingrar ihop oss i soffan framför netflix vid elva, somnar vid ett.

Och upprepar, igen och igen.

juli 14, 2018

Tre dagar in i ledigheten.

Det är lördag och klockan ska snart slå tjugotvå. Vi har precis sjunkit ner i stolarna på vår balkong, jag med ett glas rosé och han med sin cigarr. Ljuset är fortfarande högt, fast solen gick ner bortom hustaken för ett par timmar sedan. Innanför de vidöppna balkongdörrarna ligger barnet och lyssnar på musik. Han kom hem igår, fast bara för en kort helg.

Vi har spenderat dagen i skärgården, solbadat från klippor och turats om att slumra och läsa och titta på barnet i havet. Åkte tillbaka in till stan när huden stramade, duschade bort det salta och satte oss på uteserveringen hos en indisk restaurang.

Och nu sitter vi här, på våran fortfarande så kala balkong. Pratar om vad vi ska göra med den, jag säger att jag vill att det ska se ut som att den ligger i Paris och han suckar, säger att det kommer bli dyrt. Jag ler bara till svar och han ler tillbaka, klappar mig på benet och säger okej älskling. Fast det får vänta, för klockan är snart tjugotvå och jag har ett glas rosé och en bok att läsa och ett barn som bara är hemma i ett dygn till.

juli 11, 2018

Adjöss.

För sista gången på fem veckor tog jag min stora väska imorse, väskan där min dator ryms. Hängde den över axeln och promenerade till kontoret. Jag har gjort mina timmar nu. Det enda som återstår är att skriva på skylten på min kontorsdörr, åter trettonde augusti.

Och så ska datorn få glida ner i väskan och jag ska sjunka ner i en frisörstol en timme eller så. Låta en decimeter hår försvinna bort. Efteråt ska jag hitta ett café, svara på de sista mailen och skriva ett autosvar till de som fortsätter trilla in. Hänvisa bort min telefon. Köpa en flaska cava och fundera på att bli sams med min man. Göra mig en semester.

juli 10, 2018

Alla de här känslorna.

Tisdag. En så konstig dag. Jag har en känsla i mig, något som skaver, någon slags otillfredsställelse. Det är meningen att vi ska arbeta vår sista dag innan semestern imorgon och för min del kommer det att bli så, men inte för honom. Det är något problem som han inte kan släppa taget om, så han kommer jobba på. Hur länge kan han inte svara på.

Och jag förstår, jag förstår att det kommer med hans jobb, jag förstår att han inte kan ha semester prick när som helst. Ändå river det upp känslor inom mig. Ilska, för det här är inte vår första sommarsemester som blir inställd, men ännu värre är hur ledsen jag blir när han bara rycker på axlarna och inte fattar hur mycket jag hade behövt den här tiden tillsammans.

Jag hade hanterat det här så mycket bättre om han bara hade... äh, jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag hade velat ha från honom just nu, så han kan nog inte göra rätt i situationen. Jag har sagt hur jag känner och han har kontrat med att han inte vill ha dåligt samvete över att han måste arbeta. Det är ett dödläge. Vi är inte osams, men en av oss är inte heller direkt sams med den andre (även om jag inte är helt säker på att han förstår det). Och jag har fastnat i känslan. Kanske vill sitta fast i den en liten stund.

juli 09, 2018

En måndag i juli.

Så går en helg och det blir måndag igen. Det var en sån där helg där allt och inget hände, där vi var överallt och ingenstans. En vecka utan den minsta i familjen har passerat. Jag kan inte bestämma mig för om dagarna har gått fort eller om de har gått långsamt.

Jag har två arbetsdagar kvar att arbeta. Kontoret var tomt och stilla och långsamt idag. Klockan tolv var jag färdig med alla dagens måsten, klockan två var jag klar med alla tisdagens måsten, klockan tre gav jag upp. Promenerade hem genom ett ljummet Stockholm. Och nu sitter jag här, med kaffe och vindruvor och skriver det här.