oktober 16, 2018

Alltså.

Ni som har fler än ett barn, hur hinner ni med? På riktigt. Jag har ett barn och det tar så mycket tid. Med prov som det ska förhöras inför, studietekniker som ska läras ut och upprätthållas, läxförhör och stenciler att arbeta genom, nya kapitelböcker till varje vecka. Och så träningar och kompisar och fixa och dona. Någonstans där ska man hinna umgås med sin unge, se till att hen mår bra och så.

Jag vet inte hur vi skulle gå runt som familj om det var fler barn som behövde den där tiden. Jag skulle behöva välja ett barn och fokusera på det. Den förstfödde hade nått långt, de andra blivit halvdana. Fast å andra sidan är jag ganska lat av naturen, så hade förmodligen låtit det äldsta barnet hjälpa de mindre. Jäklar, är det så jag borde ha gjort, skaffat fler barn?

Äsch, jag skojar. Vill bara säga att jag är så imponerad av er som gör det där jobbet för flera barn. Är imponerad av er som gör det för bara ett barn också. Det är ett hårt jobb ibland.

oktober 15, 2018

När måndagar inte är så dumma ändå.

Så kommer en måndag. När jag smyger upp sitter barnet vid köksbordet. Ljusen fladdrar framför honom, mörkret vilar runt omkring. Kaffemuggen på handfatet, makeup och klänning på. Handväskan över axeln och badväskan i handen. Köper dagens andra kopp kaffe på väg till kontoret. Jobbar undan en arbetsdag.

Klockan fem står jag i omklädningsrummet. Skalar av plagg efter plagg. De få stegen ner i vattnet, sjunker ner under ytan. Tänker att inga rörelser ska få krusa vattenlinjen. När jag blir ensam vänder jag mig om till rygg. Balanserar på vattenytan, flyter nästan ovanpå. Sträcker upp armarna över ryggen och sträcker på mig så att det spänner överallt.

Det är så skönt. Aldrig är jag så ren som då.

Jag kommer hem till det som jag lämnade. Ljusen på matbordet, mörkret utanför fönstret. Barnet vid köksbordet, Harry Potter är lagd åt sidan och ersatt av en mattebok. Framför spisen står min man, ovanpå står middagen. Ställer ner väskorna på golvet, knäpper upp kappan och sjunker ner på en stol. Får en välfylld tallrik framför mig och en puss på hjässan.

oktober 14, 2018

Rapport från en söndagskväll.

Vaknar halv nio av att tidningen landar på hallgolvet. Fiskar upp den, trär morgonrocken över nattlinnet och så en filt i soffhörnet, en kanna kaffe och en fortfarande sovande lägenhet. Så kommer barnet upp, slänger sig i det andra hörnet i soffan, petar in sina fötter under filten och skalar en klementin.

Frukost i hundra år, svart te och äggmackor och apelsiner i klyftor. Långärmad klänning och tunna strumpbyxor. Trenchcoat och låga lacksnörskor. Ner till Odenplan för att köpa snittblommor. Kommer hem med en brokig bukett av solrosor och rosor och gröna blad. Lägger en duk på bordet, för nu är det höst. Gör en äppeltarte. Kokar kaffe. Öser upp vaniljglass i en skål. Tar emot mina föräldrar och fikar bort någon timme.

Och nu är det söndagskväll och vi har just sagt hej då till dem, föräldrarna. Vi har promenerat på trottoarer kantade av de gamla husen i våra kvarter, sparkat löv under träd med brandgula kronor. Placerat de äldre i soffan och lagat en fisksoppa, fått berättat om allt det som har skett i den lilla staden. Planerat ett julbord och en adventsfika. Men nu har de åkt igen och bara diskmaskinen hörs. Varsitt glas rött till de vuxna, han pillar på sin dator och barnet pluggar inför franskaprov och jag skriver det här. Tänker att det har varit en så väldigt fin helg.

oktober 13, 2018

Om en lördag i oktober.

Lördagseftermiddag. Jag sitter uppflugen i soffan, har en ansiktsmask i gång och pyjamas på. Rödpang och nötchoklad. Är jag den största klyschan ni vet? Vi har varit hos olika antikhandlare under dagen, jagat tidstypiska attiraljer till vårt hem. Promenerat under en höstsol och sparkat löv på trottoarerna.

Imorgon kommer mina föräldrar. Jag ska lägga en duk på bordet och ställa en höstig bukett i den runda vasen. Försöka göra en äppeltarte. Jag har aldrig gjort det förut, och jag är ju inte särskilt pysslig, men det är inte så långt till fabrique om det blir pannkaka av det.

Det spänner väldigt mycket i ansiktet nu och det går inte längre att tugga chokladen utan att det blir sprickor i ansiktsmasken. Jag ska tvätta bort den, sen ska jag fylla på vinglaset och stoppa flera bitar choklad i munnen samtidigt.

oktober 11, 2018

Fråga mig imorgon.

Så jag kom just hem från ett styrelsemöte i vår bostadsförening och fick ett glas bubblor i handen. Vi var hemma hos min favoritstyrelsekompis idag, han som tycker att klockan sju är för sent för kaffe och istället häller upp vin åt oss, så förutom glaset i min hand har jag druckit två glas vitt över en underhållsplan. Det gjorde inte mötet tråkigare.

Men så kom jag hem till en processo som poppades. Den är ett smygfirande, för min man kliver upp en position på sitt jobb. Imorgon ska det bli officiellt, så en champagneflaska har fyllt luckan efter proseccon i kylskåpsdörren. Nä, nu fyller han på mitt glas. Jag är ett par smuttar från att bli tipsy. Jag kommer ha huvudvärk imorgon och det kommer vara värt det.

oktober 10, 2018

Små stunder.

Det är onsdag och klockan är nittonfyrtiofyra. Jag ligger på rygg i sängen. Den är obäddad, lakanen är i samma röra som vi lämnade dem imorse, madrassen så skön mot min spända rygg. Från barnets rum låter svagt av musik, jag tror att det är Eminem, och från vardagsrummet hörs de snabba slipdragen från sandpapper mot en badrumsdörr.

Den första badrumsdörren är målad och klar. Den andra är nu på gång. Om några minuter kommer tvättmaskinen signalera att den är klar, på diskbänken står fortfarande disk från middagen. Jag ska bara ligga här en liten stund. En liten, liten stund.

oktober 09, 2018

Bara en minipaus.

Så det har varit en rolig dag. En sån som jag kanske tycker allra bäst om. Fokuserat och strukturerat, och i sanningen ganska stressigt, arbete på förmiddagen och så in till city, lunchmöte följt av ett annat möte följt av ett tredje möte, alltsammans på samma kafé med samma människor. Vid fyra hade vi fått en ziljard saker gjorda.

Och så hem, måla en dörr, duscha bort målarfärg samt en arbetsdag, laga middag, vardagsprata bort en timme vid matbordet. Nu sitter jag i soffan, är tillbaka framför datorn för att jobba undan ett par timmar. Imorgon leder jag ett projektgruppsmöte hela dagen och ännu finns tusen saker att förbereda. Jag ska ta tag i dem nu, hej hej.

oktober 08, 2018

Viktiga grejer.

Så den där kostymen som jag skrev om igår. Jag provade den mellan två möten idag. Den satt inte bra. Kjolen var för snäv, tillät bara korta steg och jag är en sån som går med kliv, och kavajen var bara klumpig. Ibland är kläder bättre på galgen.

Det känns lite skönt att den inte passade. Nu kan jag släppa den i tanken. Jag hade bestämt att jag skulle köpa den om jag tyckte om den, även fast pengarna egentligen borde läggas någon annanstans. Som på vårt hem, på alla de där möblerna som jag vill ställa i vår lägenhet. Nu behöver jag inte lägga pengar på något som de inte borde läggas på.

Jag har våndats i två dygn, kollat sparkontot en gång i timmen (som om det skulle ha trillat in mer pengar från ingenstans) och så ba nähä? Jaja.

oktober 07, 2018

Den här hösten.

Det pågår en höst därute och som jag tycker om det. Löven som blir gula, röda och lila. Att solen skiner men luften är hög och kall. Takeawaykaffe i handskbeklädda händer. De små förberedelserna som vi ägnat helgen åt, som att lämna in vinterkapporna på kemtvätt och byta ut balkongens blommor mot höstiga växter.

Det känns som att helgen har pågått så länge, som om vi har hunnit mycket. Så ovanlig känsla. Någon gång under helgen kom lusten att pyssla om vår lägenhet tillbaka och vi har målat en badrumsdörr och äntligen köpt en kommod till badrummet. Fått idéer om vilken sorts hatthyllelösning vi borde ha, vilken spegel som borde sitta ovanför pallarna i hallen, tittat på tavlor till de fortfarande så tomma väggarna.

Det är flera timmar söndag kvar. Jag ska gå och köpa kardemummabullar, brygga starkt te och toppa med en citronskiva. Måla naglarna med ett nytt, mörklila lack och fundera på om jag är värd en rutig kjol och kavaj som jag såg i ett skyltfönster när vi promenerade hem från middagen igår och som fastnade på hornhinnan. Sen när kvällen kommer, då ska jag elda på höstkänslorna med en kantarelltoast och ett kraftfullt rödvin.

oktober 04, 2018

En torsdag.

Jag har varit i den lilla staden idag. Den lilla staden, hemstaden, staden där vårt huvudkontor finns. Det var en dag av sex timmar med löpande möten och kolleger och två timmar av kanelbullar i mina föräldrars kök. En ganska rimlig fördelning av en arbetsdag.

Några av mina brorsbarn var där. Hos mina föräldrar alltså, inte på vårt huvudkontor. En av dem är fjorton och ska praktisera om några veckor. Hon frågade om hon fick göra det på mitt jobb, om hon fick vara med oss i en vecka. Jag väntar fortfarande på ett okej från min chef, men det vore så fint att ha henne som skugga under några dagar.

oktober 02, 2018

Just nu.

Det verkar som att tisdagarna kommer lika fort som måndagar. Kommer och går. Det har varit en dag av möten, av presentationer, av läxförhör med barnet, av att irritationsgnabbas med min man och bli sams och kramas i köket. Det har varit en dag, helt enkelt.

Men nu är klockan tjugotvåtjugotvå (och man får önska sig något) och jag har duschat och flätat in håret i två inbakade flätor på varsin sida om hjässan, klivit i ett nattlinne och sjunkit ner i soffan för att bara sitta, bara vara, för första gången idag.

Det är tyst i huset. Barnet sover och min man sitter en meter bort, framför sin dator, och letar recept inför en ölbryggning som snart ska ske. Jag skriver det här. Tänker att jag borde sova, men å andra sidan finns det så många saker som jag borde göra.

oktober 01, 2018

Oktober, skymningar och havregrynsgröt.

Måndagarna kommer alltid så fort. Jag har ett par timmar hemma för mig själv, barnet är hos en kompis och mannen hos barberaren. Utanför fönstret har det börjat skymma. Jag har tänt stearinljusen på matbordet och krupit upp i soffhörnet med en filt, te och en bok.

Det är så jävla mycket mys över mig ibland. Eftersom vi är spridda för vinden idag har vi bestämt att alla ska äta när det passar. För mig betyder det havregrynsgröt och äpplemos och iskall mjölk. Äppelklyftor och valnötter bredvid. Mer te. Älskar frukost till middag.

Nu kom det just en text från barnet. På väg hem, har inte ätit. Så vi blir två till gröten idag. Det låter ju också ganska fint. Som ett ganska bra sätt att ta sig an oktober.

september 28, 2018

Antar att det är fredagsmys

Vi har varit hemma idag, hela den här lilla familjen. Barnets skola håller stängt för studiedag, så vi placerade oss på ett café och beställde in frukost och jobbade på varsin kant. Möttes ibland på mitten av bordet och räknade krångliga mattetal tillsammans. Firade med karlsbaderbulle när han gjort färdigt alla uppgifter och jag mött en deadline.

Sen gick vi hem till en sjuk man som satt i soffan med sin dator i knät. Barnet fick en pluggpaus och jag kombinerade mailbesvarande med matlagning. En väldigt sen lunch, ännu lite mer jobb och så var klockan sexton. Skickade mannen till bolaget med beställning på en flaska rödvin och styrde de egna stegen mot Ica enkom för att köpa choklad.

Och nu ligger jag här i soffan, har tjuvstartat på chokladen men ruvar på rödvinet. Jag ska lägga mig under en filt och börja läsa i en ny bok. Göra mig en fredagskväll av inte så mycket mer än det här. Kanske att gubbsova lite under filten då.

september 27, 2018

Om igår och döden

Det som jag skrev igår, det är något annat som skaver också. Jag har blivit rädd för döden på ett sätt som jag aldrig varit förut. Jag vet inte hur mycket av min mamma som jag har i mig, för jag kan förstå känslan av att vilja försvinna. Det skrämmer mig.

Jag vet inte heller hur mycket av min mamma som finns i min son. När vi har grälat på onsdagskvällen är han så arg att han skakar. Min man föreslår att han tar tio minuters promenad innan han sätter sig framför matteboken igen, och jag ser framför mig hur han ställer sig framför en buss, kastar sig på tunnelbanespåret.

Det finns inga såna tendenser, det finns inget alls som tyder på att han skulle göra något sådant. Ändå är det min första tanke. I min hjärna existerar numera självmord. Döden genom eget val har blivit en formulerad tanke, getts ett utrymme som den aldrig givits förr.

Det skrämmer mig. Inte som i att jag är självmordsbenägen, inte heller tror jag att min son är det. Kanske är det bara existensiella tankar, funderingar på ens varande och sammansättning. Jag vet inte. Vet bara att det är väldigt obehagliga tankar.

september 26, 2018

Flyktbegäret

Jag arbetar mot en väldigt snäv deadline. Sliter som en hund om dagarna. Vid halv fem idag var ögonen grusiga efter åtta oavbrutna timmar framför skärmen och arbetsuppgifterna. Var milsvida avstånd från färdig, men det fanns en annan sorts deadline där hemma.

Den sorten som stavas matematikprov. Han upptäckte det igår, av en slump, mitt barn. Vi har bråkat om det så många gånger, hans bristande intresse för skolan. När jag kom hem från jobbet satt han och en klasskamrat vid vårt köksbord och pluggade. Det blev så väldigt tydligt att det där provet imorgon inte kommer gå bra.

Det blev ett gräl av det förstås, efter kompisen gått hem. Ett sånt gräl där väggarna skakar och barnet säger att han vill flytta hem till sin pappa och all luft går ur mig. Jag vet inte var det kommer från, men plötsligt tänker jag att jag ska dra. Bara sticka.

Lämna över ansvaret till hans pappa, säga upp mig från jobbet, avsluta alla relationer där det känns som att det bara är jag som lagar mat, som diskar, som tvättar, som städar. Tänker att jag ska sälja allt jag äger och sätta mig på ett plan någonstans långt bort. Överge allt.

Jag ska ingenstans. Naturligtvis. Fast en del av mig vill fortfarande fly, fast vi nog är sams igen, fast barnet sitter mittemot mig och pluggar sina mattetal. Men jag är inte lämpad för allt det här ansvaret, det är för mycket, jag vet inte hur man gör. Samtidigt mailar jag hans lärare och ber om alla kursplaner och ett möte. Jag är så oerhört jävla olycklig när jag gör det. Det är den sortens olycka som tar en till Tahiti.

september 25, 2018

Hösten

Jag har höst hos mig. Har inte längre några bara ben, istället har det blivit tid att leta fram de tunnaste skinnhandskarna från vinterlådan, att låta halsduken komma fram på morgnarna. När luften är krispig och klar och kall, jag tycker så väldigt mycket om det.

Igår köpte jag en stor sjal att hänga över axlarna när det är kyligt på kontoret. Mossgrön och skapad av något väldigt mjukt material. Även en mugg fick följa med hem, och imorse låg den jämte sjalen i en papperspåse på väg till kontoret. Jag är på humör för te, för att ha handen runt koppen och mot värmen, och det är ju inte särskilt sexigt med företagsloggor.

Jag ser det framför mig. Min höst. Jag tänker att jag ska låta håret växa, bli längre än sin vanliga axelkorta page. Tänker mörka nagellack, läppar i färg, sjalen under kalla dagar. Möten och kollegor, temuggen i handen och nötter till mellanmål. Jag vill äta soppa till lunch varje dag. Tända ljus och sitta länge vid middagsbordet, promenera i mörker och bland höstlöv, dricka maffigt rödpang med fötterna i min mans knä, läsa i tystnad bredvid min son.

september 24, 2018

En måndag.

Jag vaknar på den andra snoozningen. Första gången alarmet ljuder drömmer jag att telefonen ringer och att jag trycker bort samtalet. En kopp kaffe på handfatet medan jag applicerar dagens smink. Grå kjol, senapsgul stickad tröja och svarta strumpbyxor.

Skriver ut en hög dokument som jag arbetar med, sätter mig i en fåtölj på kontoret med en överstrykningspenna och en bläckpenna. Stryker, markerar, skriver noteringar i marginalerna. Linssoppa och grovt bröd till lunch, äppelklyftor och valnötter till mellanmål. Möten och texter och redovisningar. Hundra koppar kaffe.

Promenerar över kullersten till badhuset. Simmar, flyter på rygg, bastar. Och så hem till männen i mitt liv och middagen på bordet. Sen barnet under armen och ut i höstkvällen, han är smakråd på Åhléns och jag håller i korgen medan han handlar tisdagens matsäck. Te och hallongrotta, trocadero och chokladboll innan vi vänder hem.

september 21, 2018

Berusning.

Jag har fredag i kroppen. Det verkar som att mina kollegor också har det, för det är en berusad stämning här. Ännu har inga droppar alkohol försvunnit in i oss, men om en timme eller så förändras det. Då ska vi släcka ner kontoret och låta dörren gå i lås bakom oss och fortsätta mot Mosebacke, för den kanske allra sista uteserveringen i år.

Det är ju en ganska fin känsla, att ha fredag i kroppen. Jag tycker om det. 

september 20, 2018

Att hantera mig.

Jag springer genom dagen, ramlar fram över snåror och krokben. Snavar in genom vår ytterdörr samtidigt som dagens sista skypemöte börjar. Kopplar upp och jobbar klart min dag. Sen står barnet i dörren och har glömt sina läxor och är bara så väldigt mycket tonåring.

När min man kommer hem är vi mitt i ett gräl. Barnet går tillbaka till skolan för att plocka ur läxböcker ur skåpet, men jag kan inte hejda min rant och gormar åt min man istället. Till sist går han fram till mig, lägger armarna om mig och börjar dansa en vals. Jag frågar vad fan han håller på med. Dansar, säger han bara och jag måste fnissa mot hans hals.

september 19, 2018

Dramaqueen.

Det känns som att jag har fått livet tillbaka. Har haft ont i mina bröst ganska länge nu, känt att de har varit svullna och ömma. Tänkte att det var klippt, att det var bröstcancer, det var det. Så frågade en vän om jag verkligen hade rätt bh-storlek.

Och det hade jag inte. Tydligen behöver man inte vara en 75B resten av livet, är numera en 80C. Jag som var på vippen att boka läkartid, det hade varit så pinsamt att låta en läkare förklara för mig att jag behöver en större bh.

Hursomhelst. Jag hittade en bh som satt som ett smäck och köpte den i alla tre färger som den kom i. Mina bröst har nog aldrig varit lyckligare.

september 18, 2018

Snåljåp.

Jag sitter i en sporthall och tittar på när mitt barn spelar badminton. Vi är en liten bit utanför stan, för femton minuter med pendeln motsvarar tretusen mindre i medlemsavgift. Det tar en halvtimme från dörr till dörr, vilket ändå är samma tid som om han hade spelat på södermalm för den dubbla kostnaden. Tanken är att han själv ska ta sig till och från träningen, men där är vi inte än eftersom jag är både en tönt och snål.

Men kaffet är gott och kostar en tredjedel av det som finns hemma hos oss, och jag har just jobbat klart min tisdag och förberett onsdagens möten. Ska slå ihop datorn och fokusera på kaffet och barnet på andra sidan av glasväggen.

september 17, 2018

Om en födelsedag.

Han möter mig i dörren när jag kommer hem. Håller fram en bukett med rosor och liljor, räcker mig en liten ask. Inuti ligger ett par örhängen av små pärlor i guld. Jag kliver i en ny klänning, fäster min present i örsnibbarna. Hoppar upp på köksbänken och äter mintkyssar och sippar på ett glas rödvin medan han stryker sin skjorta.

Chèvre chaud och ett chablis på Kungsholmen, promenerar sen genom stan till vårt allra bästa ställe. Det är brittiskt och avslappnat och man sitter djupt ner i fåtöljer. Rödvinet är verkligen ingenting att skriva hem om, men det vägs upp av att det nästan alltid är hundar på besök.

Så blir det lördag och vi sover länge. Styr mot den lilla staden och knackar på hos min bror med en treårspresent i handen. Där finns en tårta med mitt namn på. Vi fikar med släkten, pallar äpplen och hälsar på vid en grav.

När eftermiddagen ska bli kväll tågar vi in på restaurangen i ett sällskap om tio. Jag äter gnocchi med vildsvinskorv och grönkål, sen en äppelkaka med vaniljglass. Dricker ett mustigt rödvin till. Får ännu en present. När mörkret blivit kompakt styr vi hemåt igen. Barnet somnar i baksätet, min mans hand vilar på mitt lår. Det var ett så väldigt fint dygn.

september 14, 2018

Trettiotvå

Imorgon fyller jag år. Min bror ringde häromdagen, frågade om de fick kapa min födelsedag och fira sin dotter som snart fyller tre. Jag sa att det gick bra om han även gjorde en tårta med trettiotvå ljus. Han lovade att göra internets fulaste tårta till mig.

När min mamma förstod att jag skulle spendera min födelsedag i den lilla staden bokade hon bord till oss alla på den finaste lilla restaurangen i staden. Så det blir en födelsedag med tårta tillsammans med en liten treåring på dagen och tjusig middag på kvällen.

Fast det ser ut som att det börjar redan ikväll. Jag var ganska säker på att min man hade glömt bort min födelsedag, men så frågade han igår om jag var tillgänglig för uppvaktning medelst romantisk middag för två ikväll. Turligt nog för honom var jag det.

Så om en stund ska jag avrunda veckans arbete, måla naglarna och stryka min klänning. Följa barnet till tåget som tar honom till den lilla staden redan idag, köpa pensionärsgodis på NK och så hitta hem igen. Hälla upp ett glas vin och göra mig redo för att tjuvstarta min födelsedag.

september 13, 2018

Vad jag inte älskar.

Jag älskar september. Det är en av mina bästa månader, kanske för att jag är mjuk och varm efter sommaren, men nog allra mest för att jag får ha kläder på mig igen. Tunna strumpbyxor, kjol och stickad tröja. Det är min bästa klädsel.

Vad jag däremot inte älskar är att jag redan förbrukat tre par strumpbyxor. Nu köper jag visserligen nittionio kronors-varianter av strumpbyxor från H&M så jag blir väl inte ruinerad, men trehundra i månaden på strumpbrallor är fan inte okej.

Herregud, vilket själlöst inlägg. Mitt i ett brinnande klimat och i en regeringskris dessutom. Förlåt. Lägger även till detta på listan som jag skäms över från häromdagen.

september 12, 2018

Hoppas jag bara säger smarta saker.

Jag leker psykolog åt min mamma. Hon ringer ganska ofta, har ett stort behov av att prata om hur hon mår. Det är en fin sak, jag har bett henne ringa när hon behöver prata. Oftast ringer hon på dagarna, för min pappa jobbar och hon är så ensam. Jag lyssnar hellre på henne en timme och arbetar ikapp på kvällen än att inte ta hennes samtal.

Igår när hon ringde stängde jag dörren till mitt kontor och satte mig i en av mina två fåtöljer, lade ett block i knäet och lät en penna leka mellan fingrarna, såg upptagen ut. Efteråt berättade mina kollegor att jag sett ut som en terapeut. Jag gillar den tanken.

Jag tror att om jag hade haft råd att börja om, om jag hade haft råd att kapa halva min inkomst och gå tillbaka till skolbänken, så hade jag gärna läst till samtalsterapeut. Jag tror att det hade varit ett yrke som jag hade trivts i. Att det kanske hade passat mig ganska bra.

september 11, 2018

Om att tillhöra vattnet.

Det känns bättre redan när jag kliver ner på det första trappsteget. När vattnet nuddar mina tår. Två, tre, fyra steg, sen är vattnet runt midjan. Kallt, skönt. Det är bara jag i bassängen, bara stearinljus som belysning, musiken så lågt att den nästan inte hörs alls. Jag bryter vattnet. Tänker att jag ska simma så tyst som det går och jag glider genom vattnet, orsakar inte en endaste krusning på ytan.

Jag vänder mig om, så att jag flyter på rygg. Slappnar av i kroppen. Det är som att jag ligger på vattenytan. Mina öron är under vattnet och jag lyssnar på ljuden. Känner hur håret svajar runt huvudet. Alla kanter försvinner bara så där. När jag är ingens projektledare, ingens mamma, ingens vän, ingens fru, ingens dotter. När jag är ingen annans än vattnets.

När jag kommer hem är de båda där, den ena dukar bordet och den andra lägger sista handen vid maten. Jag känner att jag ler. Från min telefon hörs ljudet av ett mail, sen ett textmeddelande som trillar in. Jag tillhör inte längre bara vattnet, jag är allt det där andra igen, men det är som det ska vara. Det känns bättre nu.

september 10, 2018

Kanterna.

Det var bra att vara för mig själv igår. Jag satte mig på ett café och jobbade färdigt vecka trettiosex. Städade hemmet rent, kände hur några av de där kanterna gneds bort i takt med fläckarna på ugnsluckan, rann ut med blomvattnet. Tog emot barnet som kom från sin far, följde honom till badmintonträningen, kom hem till en man och en kasse kantareller.

Och så pizza med prosciutto och kantarell, timjan och parmesan. Ett litet glas rödvin och valvakan i bakgrunden. Lyckades precis hålla mig vaken till efter statsministerns tal. Det är ett så konstigt läge i politiken nu. Jag har svårt att se nästa drag, svårt att se hur allt ska bli.

Mina kanter finns kvar, men de är nog inte lika skarpa idag. Jag tror att tiden tar hand om dem. Jag ska packa ihop mina saker nu, ta tunnelbanan till gamla stan och mitt lilla badhus. Simma, bada, basta. Fortsätta försöka matta av de där kanterna, de som sitter så hårt.

september 09, 2018

Det går över.

Det är ingen bra helg. Jag har något som river i mig. Tusen hårda kanter som skaver mot varandra. Jag vet inte varför, och jag orkar nog inte känna efter heller. Ibland är det bara så. Ibland är jag bara så. Det är bara känslor. De går över.

Jag önskar att jag hade någonstans att åka. Ett litet hus vid en kust, högt upp på en klippa med ett dånande hav nedanför. Oändlighet av ensamhet. Men det hade nog varit farligt, för jag vet inte var mina tankar hade hamnat då. De hade nog skapat en värld av overklighet.

Jag har försökt starta gräl med min man, har försökt matta ner kanterna i mig. Ingenting har fungerat. Jag tror att jag bara måste låta det passera. Min man följde med sin syster ut i skogen, och jag tror att det var lika bra. Jag behöver kanske bara lite tid för mig själv.

september 07, 2018

Förväntningar.

Det är morgon. Porten har precis slagit igen bakom min son på väg till skolan. Jag står i badrummet, iförd bara strumpbyxor. Jag har just dragit nattlinnet över huvudet och ska sträcka mig efter behån. Han kommer in i badrummet, har bara kalsonger på sig. Egentligen ska han nog sträcka sig efter tandborsten, men hans blick fladdrar över min kropp i spegeln och han ställer sig nära, bakom mig.

Hans händer glider över min rygg, når min bröstkorg. Jag är trött i kroppen och andas ut mot hans beröring, sträcker ut armarna mot väggen framför mig och spänner ut ryggen, skjuter baken mot honom. Hans händer formas runt mina bröst och ett dovt läte lämnar hans strupe. Jag tittar på oss i spegeln. Vi ser erotiska ut. Han möter min blick, lyfter ett ögonbryn. Jag skrattar och skakar på huvudet, ber honom knäppa min behå.

september 06, 2018

Började tänka.

Så jag skrev igår att det bara är en sak i mitt liv som jag skäms över. Det är ju inte helt sant. Jag skäms över saker jag gjort, även om jag nästan aldrig tänker på dem längre. Jag var någon annan då. Men när jag tänker på dem nu så skäms jag så att kinderna blir röda.

Jag skäms över att jag inte var särskilt snäll mot en tjej när jag gick på högstadiet. Skäms över hur jävlig jag var mot mina föräldrar. Skäms över alla gånger jag snodde pengar och sprit från dem. Skäms över hur osjälvständig jag var i mitt första förhållande. Skäms över att jag var rätt lat på mitt första jobb. Skäms över de gånger jag varit bakfull på jobbet. Skäms över att jag har legat med någon som inte var min att ligga med.

Helvete, vilken tur att man växer upp.

september 05, 2018

Om det fula bruna.

Det finns bara en sak i mitt liv som jag skäms över. Det är att min pappa röstar på SD. Jag har tagit så många diskussioner med honom att jag inte ens minns de alla. Ingen av oss går ur dem som vinnare, vi blir bara så arga på varandra att vi måste spendera en kvart eller så i olika rum. Min mamma har förbjudit oss att prata politik med varandra.

Det slog mig tidigare idag att jag nästan* inte tagit en enda diskussion om SD i det här valet. Människorna som jag rör mig bland yttrar inga åsikter som sympatiserar med SD och jag har inte facebook, så jag hamnar liksom inte i diskussionerna. Inte för att jag inte pratar om SD, det känns som att vi pratar om deras politik vareviga dag, men vi pratar även om S och MP och V och M och ja, ni förstår.

Jag vet inte om det här är bra eller dåligt. Bra för att det är vettiga människor i min omgivning, men det visar väl också hur segregerat jag lever och umgås. Fast det måste ju vara en bra sak att SD inte finns prick överallt, tänker jag. Som en liten spillra av hopp liksom.

*Bara en diskussion, med pappa. Mamma lämnade rummet i två minuter och debatten var intensiv och ganska ful och slutade med bläng när mamma kom tillbaka.

Just nu.

Det känns som att hela livet kretsar kring valet. Vi köper med oss lunch och sitter runt det stora bordet i fikarummet och streamar debatter. I alla sammanhang kommer valet upp. Vi jämför partier och deras löften, pratar om hur det var förr och vad vi vill med framtiden. Om vad som är bäst för samhället, om hur det inte är samma för alla.

Hemma vid matbordet vrids det senaste i valrörelsen. Varje kväll står teven på med utfrågningar och debatter. Barnet läser om valet i skolan, nästan varje dag bläddrar de i partiprogram och gör valkompasser och drillas i att argumentera för sina åsikter. Idag ska han debattera mot en klasskamrat om hur vi bäst värnar om miljön, så igår läste vi ingenting annat än om klimatet och debatterade mot varandra tills barnet låg utslaget över köksbordet med huvudet i armarna och sa att han inte orkade tänka en endast tanke till.

Jag har varit säker så länge, men så drog valrörelsen igång och tvivlen kom. Egentligen vet jag var jag står, men jag tycker att det är svårt. Jag har fått ont i magen av allt velande. Jag skulle vilja ha ett facit på att jag tänker rätt. Kanske ska jag bara ska ta mitt röstkort och gå och få det färdigt. Bara bestämma mig nu.

september 03, 2018

Minnen från en sommar.

Vi ligger på en klippa. Solen är rakt ovanför oss. Det är hundra grader varmt, i luften och i värmen som strålar från hans kropp. Han har lurar i öronen, ögonlocken slutna. Jag tittar upp i luften, in i himlen. Den är ljusblå. Värmen vibrerar mellan oss. Han reser sig upp på armbågen, jag låter min hand följa hans rygg när han vänder sig om till mage. Huden är så varm, så välbekant mot min handflata.

Det är bara jag och mitt barn. Klockan börjar bli sen och vi har femton mil mellan oss och vårt hem. Vi har varit i den lilla staden. Han berättar hur han har varit vid graven, vid min mans pappas grav, och planterat blommor som han och mormor har köpt. Jag frågar om han vill ha godis och han nickar med ett stort leende. Det är fortfarande så enkelt att göra honom glad. Vi plockar godis i en påse och placerar mellan oss i bilen. Precis innan motorvägen måste jag stanna och hoppa ur, för solen går ner bakom fälten och det är så satans vackert. Min son skrattar åt mig och säger att jag inte är riktigt klok.

Vårt köksfönster står öppet dygnet runt. Det är en söndag i augusti och vi ska ha kräftskiva. Jag står framför fönstret, känner den varma luften utanför. Har händerna i en bunke, kniper ihop degen till en västerbottenpaj. Rör ihop smet till en chokladkaka. Ser våra gäster öppna den tunga porten och kliva in på innergården, titta mot det öppna fönstret och vinka. Det fladdrar inom mig. Jag vet inte om det är sommaren som aldrig tar slut, om det är värmen utanför eller människorna i vårt liv eller hemmet som är vårt. Kanske är det allt.

Vi ligger bredvid varandra i sängen. Varma, klibbiga. Vi har precis haft sex, men jag vet att jag inte kan ha blivit gravid, för i min kropp finns fortfarande spiralen som jag satte in i sorgen och läkningen efter det lilla fostret som jag blödde ut. Men det har gått mer än två år och jag har läkt färdigt nu. Jag lägger mig på hans arm och jag hör på hans andetag att han nästan somnat. Jag viskar ut frågan om vi har stängt dörren till fler barn. Han är tyst, jag tänker att han inte hörde, men så säger han att det nog är mitt beslut. Men jag är fyrtio, säger han. Jag tror inte att vi har så mycket tid på oss. Och jag vet inte, för jag är ju så nöjd med livet som det är.

Det är dagen innan min semester är över, tre timmar innan min son ska komma hem från sin pappa. Vi har städat lägenheten och tvättat ur tvättkorgen. Min man har lutat sig fram och placerat en puss mot mina läppar och gått till gymmet, sagt att han fixar middag på vägen hem. Jag kliver in under ett paraply och går till pressbyrån. Etthundraåttio gram smågodis på botten av en påse. Choklad, lakrits och surt. Jag häller upp lite rödvin i ett glas och viker ner kanterna på påsen, tar min bok och sätter mig i hörnet i soffan. Mot fönstret dundrar regnet och just då är allt så fullkomligt perfekt.

september 02, 2018

Och så en söndag.

Jag vaknar till ett textmeddelande. Det är från honom, han skriver att det är supersent och att det har varit en rolig kväll, säger puss och godnatt. Jag tittar på tiden för texten. Klockan 01:05. Det går inte att inte fnissa. Jag minns åren där vi var uppe tills dagen nästan började om, där klockan ett inte var någonting alls.

Vi har blivit gamla, men det gör ingenting. Jag tycker om att vara gammal med honom. Tycker om livet efter alla de där sena nätterna, tycker om att vi hade så många av dem tillsammans. Det är bara det att jag inte riktigt vet hur det blev som det är nu. Jag kan inte säga exakt när 01:05 blev supersent. Och samtidigt som jag känner att det är bättre nu, tänk om han känner att vi har blivit tråkiga.

september 01, 2018

Lördag.

Jag vaknar tidigt, redan vid sju. Gör en kopp kaffe och kryper långt in under täcket. Han lägger sina ben över mina i sömnen. När klockan slår nio har jag läst ut både min bok och internet. Trycker mig så nära honom som jag kan. Hör hur det börjar röra sig från barnets rum, hör honom sträcka på sig i sin säng.

Så öppnas ett öga precis intill, ett leende och du ligger väldigt nära. Jag mmm:ar ner i det mjuka håret på hans bröstkorg och hans arm drar mig ännu närmare. Det slår mig att jag har älskat honom i tio år nu.

Och så morgonrock och mer kaffe, havregrynsgröt med körsbär och valnötter. Den där tröttheten efter frukosten och en timme av att vakna i soffan. Han gör sig redo för att åka till den lilla staden, för vännerna och spelningen. Och vi, barnet och jag, gör oss redo för allt vad den här dagen skulle kunna locka oss med.

augusti 31, 2018

Ingen nöd på mig.

Så blev klockan fem en fredag. Jag har precis klivit in genom dörren, från en sån där dag som gått i ett. Jag vet inte hur det gick till när klockan blev fem. Från barnets rum hörs ett mumlande, han kämpar mot något monster på datorn, har sina kompisar på andra sidan av sitt headset.

Jag ska sitta i soffan en liten stund, få ur mig mina ord och dricka en kopp kaffe. Sen ska jag skala av strumpbyxorna och byta bort klänningen mot pyjamasbrallor. Hälla upp ett glas rödvin och laga en middag värdig en fredagskväll. Jag har en man med en arbetsrelaterad kris, så jag vet inte riktigt när han kommer trilla in. Vi får se.

augusti 30, 2018

Om att vänta på middagen.

Jag kommer hem från jobbet, möter barnet i hallen. Han sparkar av sig sina skor samtidigt som jag släpper ner väskan på golvet. Han fortsätter ut i köket, jag är ett par steg bakom. Så öppnas dörren igen och alla är hemma. Det är barnets matlagningsdag och han river fram ingredienser, jag slår på kaffebryggaren och min man sjunker ner i soffan.

Han bullar upp kuddarna bredvid sig och klappar på dem. Kom, säger han. Slår upp tidningen och tar fram en penna ur bröstfickan. Jag lutar ryggen mot kuddarna och huvudet mot hans arm, löser korsordet tillsammans med honom. Lyckas övertala barnet att servera oss kaffe. Vi tröttnar innan alla rutor är ifyllda. Jag glider ner på en kudde på golvet, placerar mig mellan hans ben och säger att nacken gör ont. Han startar gamla musikvideos på youtube, så att barnet säger att han skäms, och masserar mina axlar med långsamma tag.

augusti 29, 2018

Om konserter och museum.

Det ska vara någon konsert hemma i den lilla staden i helgen och hans vänner säger att han måste komma. Ett band som de alltid lyssnat på gör sin sista spelning. Han frågar om jag vill följa med och jag skakar på huvudet. Tänker att det kan vara fint för honom att bara vara med sina barndomskompisar, säger att jag inte har något emot en helg hemma i staden tillsammans med barnet. Jag vägrar gå på museum, vrålar barnet från sitt rum.

Jag tror att jag kommer tvinga honom till något slags museum ändå, om man matchar det med hans intressen brukar det bli ganska lyckat. Just nu vill han bli arkitekt när han blir stor, eller möjligtvis arkeolog. Jag kan nog göra något bra av det. Och så fika efteråt. Eller middag som någon annan lagat, dessert som avslutning. Och kanske en söndag med bio. Pannkaksfrukost. Kanske ett badhus. Varsin ny bok och lite smågodis i botten på en påse.

augusti 28, 2018

Om att inte träna.

Jag är ingen tränande människa. Det finns ingen träningsform som jag tycker om. Det är så tydligt vad träning är för mig, att det är något hemskt och motbjudande, för någon frågade om jag inte brukar simma när jag nämnde att jag inte tränar, och jag svarade att simningen inte är träning, det är ju något som jag tycker om. Det är så sjukt, att simma är ju visst att träna.

Jag simmade igår. Mitt bästa badhus, den lilla källarkupolen med små minibadkar i gamla stan, öppnade för säsongen igår. Det är badhuset som två dagar veckan bara är öppet för kvinnor, där man inte behöver ha baddräkt och där man får göra ansiktsmask i badkaret och hårinpackning i bastun, där valvet ovanför bassängen är nedsläckt och där mjuk musik flödar ut i kupolen. Det är inte träning, det är något annat. Jag älskar det. Älskar även promenaden hem, den som innehåller te och kardemummakaka till middag.

Men jag förstår ju att kroppen behöver sin motion. Problemet är att jag hatar gym. Jag hatar att cykla. Jag hatar att springa. Men så upptäckte vi i somras att ett enkelt sätt att motivera barnet att röra sig var om han fick göra ett träningsprogram åt mig. Så de båda snubbarna i familjen går till gymmet, den äldre lär den yngre olika övningar som man kan göra med kroppen och med redskap och någon dag senare utsätter barnet mig och sig själv för samma pass. Det är fruktansvärt. Hemskt. Men mitt barn rör på sig med glädje och jag uthärdar smärtan i musklerna som jag numera lever med.

Dessutom är den bra för vår relation, den här träningen. Barnet får ge tillbaka lite tjat och gnat, envisas med att jag ska göra bättre ifrån mig, kräva ytterligare en situps, en djupare knäböj. Stå bredvid och skratta förtjust när jag bara klarar en halv armhävning. Jag är övertydlig med att jag hatar träningen och det eldar på barnets förtjusning något så enormt. Och den smittar, hans glädje. Så det här är inte träning, det är något annat.

augusti 27, 2018

Apropå tidigare.

Nä, hörni. Jag är inte bara ordningssam. Jag är även en mästare på att sopa tråkiga saker under mattan. Ska vi göra en liten lista på sånt som vi hade tänkt göra under semestern men som vi sket i? Det blir skojigt.

1. I våras lade vi en halv evighet på att skrapa färg från en dörrpost. En sån där djup sak med lister i olika former. Vi slipade och spacklade och målade en gång. Nu behövs det mer spackel, mer slip och ett par lager färg till. Men det känns så jävla tråkigt, jag orkar inte.
2. Vi hittade en gammal dörr från slutet på artonhundratalet, från ungefär samma år som vårt hus byggdes. Ruggigt smutsig och nikotingul, men vi har tvättat och slipat den och när den fått ny färg ska den få ersätta vår fula sjuttiotalsdörr in till badrummet. Sen kommer alla dörrar vara tidstypiska. Tänk vad fint det kommer bli, så snart min man fått arslet ur.
3. Även dörren in till det andra badrummet är slipad och redo för målning. När som helst nu.
4. Vi trillade över ett kap till gammal stege, en antik gammal härlighet. En gång i tiden råkade den dock ut för någon som tyckte att den vore fin som turkos, så den behöver slipas och återställas till sitt forna utseende, sen kommer den passa fint både på väggen och när vi behöver komma åt de förvaringsytor som vi har två meter upp.
5. Jag är ganska säker på att vårt kök skulle vinna pris i sämst utförande om vi tävlade i klassen. Vi har tre och trettio i takhöjd och inte jättemånga kvadratmeter, så vi måste arbeta på höjden. Vi hade tänkt bygga till en våning köksskåp ovanför de som sitter där idag, men köket är platsbyggt sen kanske sextiotalet och inte särskilt bra gjort, så det behöver göras om. Men det som är bra är att vi måste spara pengar innan vi kan göra om köket, så jag kan vila från den här punkten med gott samvete.

Iallafall. Igår tröttnade vi på oss själva och bjöd in ett helt lass människor på middag första helgen i oktober, så nu måste vi ta tag i alla de här prylarna så att de är klara till dess. Jag blir helt matt bara jag tänker på det, jag lovar att det känns som att jag ska rinna ner på golvet. Jag hatar måsten men älskar att känna mig duktig. Hur går det ens ihop?

Präktigheten.

Jag läste det jag skrev igår och fick ett knip i magen. Det var så präktigt, så duktigt. Det slår mig att jag ofta gör så, berättar om hur jag handlat och städat och hur perfekt allt är. Så är det ju inte. Allt är inte perfekt, men oftast är det bra. Jag tycker om att ha det rent, tycker om mina listor, tycker om att känna mig färdig med en dag. Jag antar att texterna lätt blir präktiga då.

Det är så enkelt för oss att göra allt det där som jag skriver om, för vi är två vuxna och en tonåring som bor på sextiotre välplanerade kvadratmeter. Vi har många gömda förvaringsytor och ett bra system för dem, samt även ett gemensamt avsky för småplotter. Det gör att vi städar lägenheten på tjugo minuter, alla plockar, en dammar, en dammsuger och en städar badrummen. Det är ungefär den städningen vi gör. Torkar golv och köksluckor lite då och då. För mig är det tillräckligt om det är snyggt på ytan. Nästan alltid när det görs ett allvarligare tag i städningen är det min man som ligger bakom det, men det har bara hänt en gång sen vi flyttade in i februari. Det är väl dags igen, men jag kommer inte vara den som tar initiativet.

Det där med att vi är två vuxna och en tonåring är nog också en viktig parameter. Det finns inga leksaker i vårt hem längre, det som barnet sysselsätter sig med finns i hans dator eller bokhylla. Imorse var det han som tömde och fyllde diskmaskinen. Vi är tre som hjälper till hemma och ingen av oss är nog särskilt stökig. De som är hemma vid middagstid lagar mat tillsammans och alla städar undan efteråt. Jag tror att jag lägger tio minuter om dagen på att plocka och den där tjugominuters städningen gör vi kanske en gång i veckan. Det är inget jättehårt liv. Sen har vi ju tvätten också, men den är min och ingen annans, för den är terapi.

augusti 26, 2018

Mest bara om mat.

Fredag. Han hämtar mig när eftermiddagen fortfarande pågår. I baksätet ligger byxor, en mjuk skjorta och gummistövlar. Jag byter om i skogskanten. Tre timmar mellan tallar och granar, en påse kantareller som dinglar från mina fingrar när vi går tillbaka till bilen. Äter middag på en vägkrog medan regnet öser ner utanför. Och så sista biten hem, strör ut kantarellerna på en diskhanduk på köksbordet, duschar bort en mindre skog ur mitt hår.

Lördag. Havregrynsgröt med kardemumma, jordnötssmör och päron. Hittar ut på trottoarerna, kaffe i handen och ett långt finger åt nazisterna. Jag rensar kantarellerna, han skapar perfekta små mackor av dem. Häller upp ett litet glas rödvin till. Och så skavfötters i soffan, läser högt från internet för varandra, sover en timme. Kliver i en klänning och vandrar över bron till Kungsholmen. Pappardelle med tryffel och smör. En tiramisu och två skedar.

Söndag. Vaknar av en man som trycker sig nära och säger att det nog serveras brunch igen. Promenerar längs vattnet till Pampas marina, slår oss ner vid ett bord och lämnar det inte förrän tre timmar senare. Fyller på skafferiet på vägen hem, hämtar ut ett paket med höstkläder till barnet, städar lägenheten ren. Och nu sitter jag i soffan, väntar på barnet som snart är hemma från sin pappahelg, lyssnar på regnet som smattrar mot fönstret och skriver det här. Det var en bra helg.

augusti 23, 2018

Lägesrapport.

Sitter i soffan och äter glass. Vanilj bourbon, fast den smakar nästan ingen bourbon alls. Jag har spenderat en full dag på jobbet, lagat mat och diskat undan och tvättat två maskiner och lever fortfarande. Jag är nog egentligen värd lite mer bourbonsmak i den här glassen.

Jaha. Imorgon är det fredag och tydligen ska vi skolka på eftermiddagen och plocka kantareller istället. Tänker att jag ska smuggla med kanelbullar och en kaffetermos och hitta mig en stubbe. Helskotta, nu kommer mitt barn ut ur duschen, måste gömma glassen. Hej!

augusti 21, 2018

Glad och positiv.

Jag vaknade irriterad imorse. Eller vaknade är fel, för jag har fan inte sovit. Har bara hostat och snörvlat och snutit mig inatt. Jag är inne på dag två av att vara sjuk och jag hatar det. Är så intensivt jävla trött på det. Jag vill upp och ut, jag vill ha krispig luft, jag vill sitta på mysiga kaféer, plocka kantareller i skogen och gå på dagsbio.

Jag har strumpor på mig för första gången på fyra månader. När jag öppnade datorn imorse väntade en grej som inte kan lösas från soffan, svarade jag fixar det det första jag gör imorgon, är säkert frisk nog för kontoret då och jag fattar inte varför jag sa så. Jag kommer inte vara frisk imorgon, jag kommer inte åka till kontoret imorgon. Nu måste jag gå och ha ångest över det här hela dagen och sen pudla i eftermiddag och skämmas.

Helvetes jävla piss.

augusti 20, 2018

Som alltid när skola och jobb börjar.

Så blir det måndagen i vecka trettiofyra och jag vaknar upp sjuk. Går inte till jobbet, går istället till hemköp och radar upp näsdukar, halstabletter och nässpray på bandet. Och glass. Jobbar från soffan hela dagen, med datorn på magen, i något slags fisigt tempo. Det är ingen jättebra arbetsställning egentligen. Kapitulerar inför förkylningen och ställer in morgondagens möten.

Fast det är ganska skönt att vara hemma själv, så det är inte bara elände.

augusti 17, 2018

En särskilt bra morgon.

Det hänger en doft av sensommarmorgon i luften när jag kliver ut på stentrappan. Solen har just kommit runt hörnet på grannhuset och det är dagg på växterna i den lilla rundeln på vår innergård. Jag kliver ner i underjorden och upp igen vid jobbet. Köper den vanliga frukosten från caféet utanför tunnelbanan, cappuccino och surdegsfralla med ost.

Läppstiftet fastnar på det vita locket till kaffet. Startar datorn och tänder skrivbordslampan, byter ut de platta sandalerna till varianter med klack och vristband och vinkar till de bakom glasrutorna som jag ännu inte passerat. Samlar håret i en snodd i nacken och startar en arbetsdag, alltid mail och frukost först. Just denna dag med en särskilt fin kväll några timmar bakom mig, och en biltur till den lilla staden och barnet en liten hög timmar framför mig.

augusti 16, 2018

Arbetar med kontraster.

Efter den tredje arbetsdagen tar orken slut. Jag står i vår hall halv sex på onsdagseftermiddagen och är så trött. Jag säger att jag inte orkar träna, att jag kanske inte ens orkar laga middag. Han ler och torkar sina händer på diskhandduken, möter mig två steg in i köket med en puss. Så tittar han på mig med den där blicken, den som han har när han funderar, och säger att vi ju faktiskt inte måste laga någon mat.

Så kommer det sig att vi delar på en häägen-dasz och en flaska rödpang till middag. Ligger i en hög i soffan hela kvällen. Läser böcker, tittar på aktuellt, webbshoppar nya kastruller. Äter knäckemacka med brännvinsost när hungern till sist knackar på vid nio. Går från soffan till sängen vid elva, somnar omedelbart.

Idag blir det ingen glass och inte heller något knäckebröd till middag. När kontoret stänger för dagen ska vi mötas för en tidig middag, jag vill ha chèvre och prosecco och choklad. Jag vill ha en perfekt kontrast till igår.

augusti 15, 2018

Dagen efter.

Vi har ringt varandra tio gånger sedan igår, barnet och jag. Små fredstravare, så mjuka och försiktiga i tonen. Rapporter om små vardagshändelser i liv som pågår femton mil från varandra och förslag om sånt som vi borde göra nästa vecka, i höst, i hela vida framtiden. Han har varit borta för mycket i sommar. Jag vill att det ska bli fredag så att han kommer hem igen.

Jag återgav hela det hemska grälet över ett fat sushi igår kväll. Berättade om hur jag sagt att jag skulle sälja barnets iphone. Fick ett roat leende och tur att du inte överreagerade iallafall och en lätt strykning med fingertopparna över min kind. Det kändes fint, som att det kanske inte var det hemskaste en kan hota med. Och det är det ju inte heller, herregud det är en telefon, men det är något med känslan. Den smakar surt i munnen.

Nu kom det just ett textmeddelande. En bild på en skrattande pojke. Min pojke.

augusti 14, 2018

Så liten på jorden idag.

Så jag blir osams med min son. Det börjar egentligen redan på måndagen, när det visar sig att skärmtiden har använts gånger hundra och att lögner har skapats kring det. Men vi bråkar inte då, det behövs inte. Vi pratar och enas och lovar varandra saker. Sedan kommer tisdagen och jag följer honom till tåget som ska ta honom till den lilla staden.

En timme senare ringer hans mormor. Det har blivit ett mindre kaos på tågstationen, för barnet har fastnat i youtube och glömt stiga av. Det blev en röra på perrongen, med en konduktör som inte hade tid att låta en panikslagen mormor leta på tåget. Jag vet inte om allt i sig är stort nog att bli en allvarlig sak, men det sammantaget med samtalet igår gjorde att det blev det.

Så jag blir blixtrande arg när de ringer och berättar. Jag kan inte säga riktigt varför. Om det är att jag blir rädd för att jag inte vet var han hade hamnat om inte min mamma varit där, eller om det är besvikelse över att han inte gör som han lovat, eller om jag blir arg på ett föräldravis för att ungen går emot vad jag har sagt. Jag blir bara så arg. Och besviken. Så jag fräser att jag ska sälja hans iphone och att han kan titta bland stjärnorna efter sin skärmtid. Och han blir förkrossad, det är så klart att han blir, för det är ju samma sak som att någon hade sagt till mitt trettonåriga jag att hon aldrig mer kommer få läsa en bok.

Vi sitter tysta i varsin telefonände i tio minuter. Han gråter och jag försöker göra det tyst, men jag gråter också. Jag ber honom nämna en känsla som han har och han säger skam. Jag säger att det var en väldigt hård läxa han just lärt sig. Han säger att han är ledsen för att jag hotar och skrämmer med att sälja hans iphone och jag skäms. Det var inte min bästa föräldrastund. Vi är tysta igen. Jag säger att vi inte kommer vara osams när han kommer hem på fredag, att jag kommer krama honom och glömma det här, men att vi tillsammans måste lösa mobilberoendet. Min mamma säger att han nickar.

Det har gått några timmar nu. Det river i mig av skuld- och skamkänslor. De sitter som ett illamående i övre delen av magen, som om de behöver kräkas ut. Jag är femton mil från mitt barn och jag har fått honom att gråta så våldsamt. Jag har aldrig känt mig mindre som förälder. Och jag vet inte om det är rätt att skriva det här, för kanske är det för utlämnande? Men våra problem är ju inte unika och mitt barn är inte sämre än något annat barn. Han är tretton. Jag tror att det här hör till, jag måste bara lära mig hur man hanterar det.

augusti 13, 2018

Hörni.

Jag har tänkt ganska mycket på en sak. Det här är ju tänkt att vara ett anonymt ställe, även om jag inte hymlar med vem jag är. Länkar vidare till min instagram om man klickar på min bild och så. Det är okej att man vet vem jag är om man kommer från bloggen (och man får följa om man vill).

Men jag vill inte att man ska kunna googla mitt namn och hamna här. Det är en envägsanonymitet, om ni förstår. Nu har jag upptäckt att man med en välformulerad googling hittar hit. Så därför har jag slutat skriva ut namn, men att hela tiden kalla de mina för mannen och barnet känns trist. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med det här. Jag vill ju skriva personligt och öppet, men känner mig lite låst för ögonblicket.

Det var bara det.

augusti 12, 2018

Om att det är måndag imorgon.

Det har blivit dags att kliva tillbaka in i vardagen. Jag har köpt en ny handväska där min dator får plats, och ett nytt läppstift och ett mörkt nagellack. Jag inser att det nog är fånigt, men det känns som att rusta sig för ett nytt år. Som någon slags mental förberedelse.

Det gör ingenting att det väntar en arbetsdag imorgon. Det har varit en så väldigt fin semester. Ovanligt fin. Jag har inte bråkat med min man en endaste gång, inte känt något skav bakom bröstbenen, ingen längtan bort. Det är klart att semestern kunde ha fått fortsätta lite till, men så fungerar det ju inte. Då är det lika bra att vara tillfreds med att det kommer en vardag.

augusti 04, 2018

Om en lördag och en semester.

Jag vaknar av att vinden fladdrar mot rullgardinen och att regnet strilar ner mellan träden på vår innergård. Fönstret står öppet och luften är sval, för första gången på evigheter. Vi vaknar hemma. Hemma i Vasastan, hemma i vår lägenhet, hemma i vår egen säng. Vi hade tänkt åka till Rom nästa vecka, men så ångrade vi oss. Jag har en längtan i kroppen, en längtan efter att bara vara hemma, och ingen längtan alls efter fyrtiofem graders värme.

Och det är lördag och fast flera timmar har gått sedan jag drog upp rullgardinen och låg under ett lakan och tittade ut på regnet genom vårt öppna sovrumsfönster så hörs fortfarande resterna droppa från löven. Men solen har börjat bryta sig genom de inte särskilt mörka molnen, och jag ska kliva i en klänning och dra en borste genom håret och vandra ner till början av vår gata och se en prideparad promenera förbi. Hitta in i en bokhandel och köpa en ny bok, för alla mina semesterböcker är utlästa. Och när kvällen kommer ska bellinis göras, kräftor dukas fram och en västerbottenpaj gräddas och bubblor hällas upp i kupor.

juli 30, 2018

Hemma för en stund.

Vi klev in genom vår egen ytterdörr igårkväll. Lutad mot en dörrpost stod vårt barn, precis hemkommen från sin månadslånga pappavistelse. Brunbränd och två centimeter längre, och med en liten längtan efter oss, för armarna breddes ut i en kram så snart han såg oss.

Det är en dag av fix, för imorgonbitti kliver vi på ett plan till Warszawa. Så väskor ska packas upp, kläder ska tvättas och så ska väskorna packas igen. Den här gången för några dagar i en storstad, med promenader längs nya gator på dagarna och tjusiga middagar på kvällarna. Det känns så fint att vara vi tre igen, jag har saknat det.

juli 26, 2018

Hur dagarna går.

Jag går mest runt i baddräkt och shorts. Det finns så mycket att göra här. Det här lilla huset var min svärfars bebis, men så dog han och kvar finns vi och vi vet inte riktigt vad vi ska göra med det. Vi cirkulerar försiktigt runt det. Påtar i trädgården, för det känns säkert. Som ett område han inte hade så mycket egna tankar om.

Vi äter glass varje dag, frysdiskarna med glasstrutar är kilometerlånga här. Vi bastar varje kväll, och det är konstigt för det är trettio grader varmt på dagarna men den där kvällsbastun och det efterföljande doppet från bryggan är så skön. Det är då man blir ren efter dagen. På den fjärde dagen tar jag med schampo ner till sjön.

Det är så dagarna går här. Varvar böcker med att krafsa i jorden, dricker litrar med limevatten, ror ut mitt på sjön och ligger och guppar under en bar himmel, tänder grillen och bastun på kvällen och nakenbadar när solen gått ner bakom trädtopparna på andra sidan sjön.

juli 24, 2018

Sparar känslan.

Jag sätter mig längst ut på bryggan. Himlen är blårosagul, sjön alldeles stilla. Jag lutar huvudet mot badstegen, vilar mot det tummade träet. Har en bok i ena handen. Tystnad bakom ryggen. Så hörs hans steg, sekunden efter ringlar sig den söta röken från hans cigarr. Han bär på en öl och två glas, sätter sig bredvid.

Solen rör sig längst bort på himlen, tar med sig det rosa när den går. Sjön spricker upp av fiskar som leker. Han fyller glasen, det är en mörk öl som smakar lakrits och fantastiskt. Hans hand stryker över min rygg samtidigt som han räcker mig cigarren. Vi låter den pendla mellan oss. Jag viker ett hundöra i boken och lägger den bakom mig. Tittar på sjön, tittar på himlen, tittar på honom. Han är så avslappnad som han bara är här.

Och jag tänker att just den här stunden måste bli ett minne.

juli 23, 2018

I en skog vid en sjö.

Vi har stuckit. Packade våra väskor i lördags och klev ombord på en båt. Arton timmar senare var vi framme vid lantstället i Finland. En vecka ska vi vara här. Det känns konstigt att barnet inte är med, det brukar vara han som njuter mest av tiden här, men den årliga pappamånaden föll samtidigt som den enda veckan vi kunde åka. Då blev det så här.

Och det blir bra. Barnet har det bra där han är, och det har vi med. Vi är i en skog vid en sjö, och vi ska basta varje kväll och bada nakna i vår lilla sjövik. Ligga på bryggan och läsa ut alla böcker som jag har packat ned. Det är sex stycken. Han har fyllt surfplattan med serier och pratar om att grilla majs och fisk och marshmallows och äta blåbärspaj varje dag.

juli 21, 2018

Romantik.

Jag har en klänning med trumpetärmar. Han har en mörkblå skjorta och kortklippt hår. Han är så snyggt att mina andetag fastnar bakom revbenen. Fortfarande. Det har gått tio år sedan första gången de fastnade. Han tar min hand och vi kliver in på vår nya kvartersbiograf.

Biografen är ny, fast gammal. Den slog upp sina portar för hundra år sedan, men stängde dem sjuttio år senare. Nu är biografen restaurerad och återställd till sin forna glans. Vi har en liten soffa längst bak i salongen. Den är i djup smaragdgrön sammet och har små lampklädda bord på varje sida. Han köper rödvin till mig och en öl till sig.

Mamma Mia spelas på duken. Hans ben pressas mot mitt och hans hand är alltid i närheten. Fingrarna rör sig i långsamma cirklar mot min midja, så där som de så ofta gör. Jag kommer på mig själv med att le nästan hela tiden. Åt filmen, åt tjugotalet i salongen, åt den vibrerande stämningen, åt hans hand som ritar mönster mot min hud.

juli 20, 2018

Det blev bättre sen.

Torsdag. Det är så hett där ute, jag promenerar runt hörnet och till Åhléns, och det kan inte vara mer än tvåhundrameter men det är som att man smälter ner till en pöl på trottoaren. Går i skuggan till mitt favoritcafé, dricker lemonad och äter vaniljbulle och startar en ny bok.

Jag kommer hem vid lunch. Jag har jobbat klart, kom så drar vi, säger han. Vi köper kaffe och engelsk konfekt på vägen. Han har en bok i öronen, jag har en i händerna. Ser solen röra sig bort över horisonten från solvarma klippor. Så badar vi en sista gång och åker hem. Klär av oss alla kläder och lägger oss bredvid varandra i sängen. Det är för varmt för att vara nära.

Fredag. Han tar ner resväskorna från vinden, jag startar en tvätt. Han går till barberaren, jag städar vår lägenhet i bara behå och trosor, blir glansig av svett. Vattnar alla blommor, lägger fram prydliga högar med kläder som ska packas på sängen. Han hämtar sushi och jag dricker ett glas rosé på balkongen. Så går timmarna och han jobbar knappt alls.

Och nu sitter jag här i soffan, i trosor och kimono. Över en köksstol hänger en klänning. Jag ska snart kliva i den, dra en borste genom håret och placera veckans första makeup. Bara lite mascara och läppstift. Sen väntar bio och middag, enligt väldigt traditionella dejtformer.

juli 19, 2018

Inte så mycket semester.

Så jag skrev att vi har kommit in i en semesterlunk. Sen hände någon slags kris på hans jobb och han har jobbat, jobbat, jobbat. Visserligen hemifrån, visserligen med timslånga pauser där vi har legat på klippor och svalkat varma kroppar, men det förstör ändå. Han gör ett konstant pendlande till sin dator och tar hundra samtal om dagen, även på de där klipporna.

Jag försöker att inte bry mig. Försöker att hitta någon slags nedvarvning ändå, men det är svårt. Och jag oroar mig, för jag vet att han behöver vara ledig. Men samtidigt, det finns ingenting jag kan göra. Det finns ingenting han kan göra. Så vi fortsätter så här. Han får göra det han behöver, och jag lunkar på bredvid.

juli 16, 2018

Vill ha det så här för alltid.

Vi har glidit in i någon slags lunk. Sover en bit in på förmiddagen, läser tidningen och dricker kaffe och äter melon till frukost. Låter kimonon falla och kliver i baddräkt, drar en klänning över huvudet. Hoppar in i bilen och styr ut till skärgården. Ligger på perfekta klippor, doppar oss i havet ibland. Äter äpplen och mandelkakor. Åker hem när de allra varmaste eftermiddagstimmarna sparkar upp temperaturen över trettio grader.

Duschar bort sältan från huden och håret, stiger i en tunn klänning och struntar i trosor och behå, låter håret självtorka i mjuka vågor i sin nya korta page. Sitter i skuggan på balkongen, ett glas rosé vissa dagar, en drink andra dagar. Äter middag vid halv nio, promenerar vid tio. Slingrar ihop oss i soffan framför netflix vid elva, somnar vid ett.

Och upprepar, igen och igen.

juli 14, 2018

Tre dagar in i ledigheten.

Det är lördag och klockan ska snart slå tjugotvå. Vi har precis sjunkit ner i stolarna på vår balkong, jag med ett glas rosé och han med sin cigarr. Ljuset är fortfarande högt, fast solen gick ner bortom hustaken för ett par timmar sedan. Innanför de vidöppna balkongdörrarna ligger barnet och lyssnar på musik. Han kom hem igår, fast bara för en kort helg.

Vi har spenderat dagen i skärgården, solbadat från klippor och turats om att slumra och läsa och titta på barnet i havet. Åkte tillbaka in till stan när huden stramade, duschade bort det salta och satte oss på uteserveringen hos en indisk restaurang.

Och nu sitter vi här, på våran fortfarande så kala balkong. Pratar om vad vi ska göra med den, jag säger att jag vill att det ska se ut som att den ligger i Paris och han suckar, säger att det kommer bli dyrt. Jag ler bara till svar och han ler tillbaka, klappar mig på benet och säger okej älskling. Fast det får vänta, för klockan är snart tjugotvå och jag har ett glas rosé och en bok att läsa och ett barn som bara är hemma i ett dygn till.

juli 11, 2018

Adjöss.

För sista gången på fem veckor tog jag min stora väska imorse, väskan där min dator ryms. Hängde den över axeln och promenerade till kontoret. Jag har gjort mina timmar nu. Det enda som återstår är att skriva på skylten på min kontorsdörr, åter trettonde augusti.

Och så ska datorn få glida ner i väskan och jag ska sjunka ner i en frisörstol en timme eller så. Låta en decimeter hår försvinna bort. Efteråt ska jag hitta ett café, svara på de sista mailen och skriva ett autosvar till de som fortsätter trilla in. Hänvisa bort min telefon. Köpa en flaska cava och fundera på att bli sams med min man. Göra mig en semester.

juli 10, 2018

Alla de här känslorna.

Tisdag. En så konstig dag. Jag har en känsla i mig, något som skaver, någon slags otillfredsställelse. Det är meningen att vi ska arbeta vår sista dag innan semestern imorgon och för min del kommer det att bli så, men inte för honom. Det är något problem som han inte kan släppa taget om, så han kommer jobba på. Hur länge kan han inte svara på.

Och jag förstår, jag förstår att det kommer med hans jobb, jag förstår att han inte kan ha semester prick när som helst. Ändå river det upp känslor inom mig. Ilska, för det här är inte vår första sommarsemester som blir inställd, men ännu värre är hur ledsen jag blir när han bara rycker på axlarna och inte fattar hur mycket jag hade behövt den här tiden tillsammans.

Jag hade hanterat det här så mycket bättre om han bara hade... äh, jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag hade velat ha från honom just nu, så han kan nog inte göra rätt i situationen. Jag har sagt hur jag känner och han har kontrat med att han inte vill ha dåligt samvete över att han måste arbeta. Det är ett dödläge. Vi är inte osams, men en av oss är inte heller direkt sams med den andre (även om jag inte är helt säker på att han förstår det). Och jag har fastnat i känslan. Kanske vill sitta fast i den en liten stund.

juli 09, 2018

En måndag i juli.

Så går en helg och det blir måndag igen. Det var en sån där helg där allt och inget hände, där vi var överallt och ingenstans. En vecka utan den minsta i familjen har passerat. Jag kan inte bestämma mig för om dagarna har gått fort eller om de har gått långsamt.

Jag har två arbetsdagar kvar att arbeta. Kontoret var tomt och stilla och långsamt idag. Klockan tolv var jag färdig med alla dagens måsten, klockan två var jag klar med alla tisdagens måsten, klockan tre gav jag upp. Promenerade hem genom ett ljummet Stockholm. Och nu sitter jag här, med kaffe och vindruvor och skriver det här.

juli 07, 2018

Perfekt.

Solen gassar ner på trottoaren mellan husen när jag promenerar hem på fredagen. En skrattmås cirkulerar ovanför mig. Den låter likadant som min farfar brukade göra när han levde, ett lågt skorrande skratt nerifrån magen. Jag hade glömt bort det. När jag kommer hem är fötterna smutsiga från sandalerna och huden doftar av varm solskyddsfaktor.

Vi kommer hem samtidigt. Jag brygger kaffe och han frågar vad jag vill äta och bokar ett sent bord. Så går han till gymmet och jag kliver in i duschen, gör en hårinpackning och lägger en ansiktsmask. Blåser ut håret och kliver i en klänning. Sushi och vitt vin och en uteservering. En sån där långsam promenad hem och balkongdörren på glänt hela natten och en himlastormande känsla av att vara kär.

juli 06, 2018

Känslan just nu.

Så blir det fredag och jag lämnar ifrån mig en gigantisk leverans som jag arbetat på i flera veckor, vissa dagar nästan dygnet runt. Men så blir jag klar och skickar in nästan fem timmar innan deadline. Fem timmar låter som ingenting, men det känns som en vecka ungefär. Sen håller jag andan i en timme, två timmar, tre timmar. Går och väntar på samtalet om att man vill ha det på något annat sätt, men det kommer inte.

Så jag har släppt ut andetaget och tagit helg. Måndag, tisdag och onsdag kommer vara kontorsdagar, men det kommer vara lugna dagar om inget otippat händer. Det kommer finnas tid för långa luncher och någon timme hos frisören. Sedan är dags för semester. Nästan fem veckor, fem hela veckor av ledig sommar. Åh.

juli 05, 2018

Om en onsdagskväll.

Jag avslutar min arbetsdag med en timme i stolen hos psykologen. Han säger att jag verkar ha kommit ut på andra sidan och det har ju han rätt i. Jag ringer min man när jag går därifrån, säger att jag möter honom vid båten. Jag står vid kajen när han kommer gående. Vi tar oss trettio minuter ut i skärgården, sitter på en brygga i solen och dricker rosévin och lyssnar på vågskvalp och livemusik och äter middag. Han tittar på mig över bordet och hans blick, den gör saker med mig.

Tre timmar senare kliver vi på båten igen. Vi sitter bredvid varandra och hans fingrar stryker försiktigt längs med min midja, fram och tillbaka. Så kliver vi i land och han hänger sin kavaj över mina axlar och tänder sin cigarr. Vi promenerar Strandvägen upp och viker in på Odengatan som tar oss hela vägen hem. Och så hemma, mina fingrar som knäpper upp knapparna i hans skjorta och hans händer som hittar in under min klänning.

juli 04, 2018

Jobbar lagom hårt.

Jag sitter på ett konditori från fyrtiotalet. Har en kopp kaffe bredvid mig och datorn intill. Ett fat med smulorna från en skapelse av mördeg, vaniljkräm och jordgubbar. Bär solglasögonen som ett diadem, en fladdrande tunn klänning och sandaler på fötterna. Det ska bli tjugofyra grader idag. Det är nog redan tjugofyra grader.

Vi gick från jobbet vid tre igår, möttes utanför en pub tvärsöver gatan från där vi bor. Han beställde i baren och jag norpade det sista lediga bordet med utsikt över fotbollsmatchen. Idag ska vi lämna jobbet vid fyra och kliva på en båt till Fjäderholmarna. De har livespelningar varje onsdagskväll och ett eget ölbryggeri, så enligt min man är det där vi behöver vara ikväll. Det är en ganska enkel sak att ge honom.

juli 03, 2018

Uppbrott.

Hon sitter i en fåtölj mittemot. Snurrar sin kaffekopp mellan händerna, drar med pekfingret över dess kant. Det måste bli så här, säger hon. Vi är inte bra för varandra. Hon rycker på axlarna, som om hon hade pratat om vad som helst, men det syns att det gör ont. Jag frågar om de har bestämt sig, om det är slut nu. Hon nickar. Det var han som sa att det nog var bäst så. Att han inte kan vara lycklig när jag är olycklig i vårt förhållande. Att det inte spelar någon roll hur han känner då.

Jag svär lågt. Snurrar på min kaffekopp, jag också. Jag frågar om hon är okej, men det är ju en så jävla dum fråga. Men hon nickar, säger att hon nog inte orkar prata så mycket om det än. Frågar om vi bara kan sitta tysta en stund och jag säger att vi kan sitta tysta tillsammans resten av dagen om det är vad som krävs.

juli 02, 2018

Tvåsamheten.

Så går ett första dygn. Vi äter tårta med varsin gaffel direkt ur kartongen. Ligger på soffan i bara morgonrock och äter lakrits och dricker rödvin. Går och lägger oss alldeles för sent. Vaknar till en måndag och önskar att allt bara fick börja om. Men så fungerar det ju inte.

Upp och ut. Jobbar en arbetsdag. Kommer hem precis innan honom. Lagar mat och lyssnar på musik. Duschar i hundra år. Morgonrock och lakrits igen, men rödvinet är slut. Går förbi barnets tomma rum och det kniper inte riktigt än, men det kommer nog snart börja. Fast det är bra, det är välbehövlig saknad.

juli 01, 2018

Om att bara vara två.

Vi gick från att vara fyra till att bli tre och sen bara två. Han har också åkt nu, barnet. Till sin andra pappa. Han brukar säga så, att han har två pappor. Annars när han åker dit är han bara borta över en helg, sammanlagt fyra dagar på en månad. Nu ska han vara borta i fyra veckor. Han kommer hem en helg på mitten och det är en jäkla tur, för jag tror att jag hade gått sönder av saknad annars.

Vi ska jobba i en och en halv vecka till, sen går vi på semester. Det ska bli fint att bara vara vi. Att göra allt det där spontana som livet med ett barn ibland kanske hindrar en från, även om jag inser när jag skriver det här att vårt liv inte är begränsat någonstans. Men ni förstår. Att mötas upp för ett glas vin på en uteservering efter jobbet, äta ost och chark till middag och ligga med varandra i soffan innan klockan blivit nio. Sånt. Det är vad jag vill ha.

juni 29, 2018

Om en gnutta sorgsenhet.

Och så gick allt tillbaka till det vanliga igen. För någon timme sedan åkte min brorsdotter hem till den lilla staden och livet blev lugnt och stilla. Jag tyckte om att ha henne här. Tyckte om att vara en familj om fyra. Hon var hos oss en vecka förra sommarlovet också och de pratar redan om nästa år, så jag tror att vi har oss en fin liten tradition.

Men det är fredag och jag har ingen fredagskänsla. Jag har en ny klänning med små prickar och långa ärmar och knyt i midjan, men jag har ingen helg i kroppen. Jag blev så ledsen tidigare idag, ett missförstånd mellan mig och Kim som orsakade sår. Det är utrett och utagerat och vi är bra igen, men det ledsna vill inte riktigt lämna.

Jag antar att det måste få vara så ibland. Känslor är känslor, de är inte farliga. Jag har ett glas rött bredvid mig och en kväll i soffan som väntar, kanske en bok, kanske något annat. Kanske bara känna den där sorgen eller vad det nu kan vara, tänka att det ledsna ändå kan vara vackert ibland. För om man är nio år in i ett förhållande och känner att det fortfarande är värt att oroa sig för, då måste det ju ändå vara rätt.

juni 28, 2018

Dagarna.

Onsdag. Vi dräller in samtidigt, jag och barnen, de från eriksdalsbadet och jag från jobbet. Klockan är två minuter i fyra och vi hinner precis starta matchen i tid. Jag duschar i halvlek, sen springer vi runt varandra och sminkar oss och borstar hår och stryker kläder. Rusar till teven när det blir mål. Grannarna verkar titta med fördröjning, för de vrålar trettio sekunder efter oss. Trist för dem att våra segervrål avslöjade matchen.

Tio i sex står vi framför teven med skorna på och väntar in att officiellt ha vunnit matchen. Sen stänger vi dörren bakom oss och promenerar längs med strandkanten på Kungsholmen, tills vi kommer till Hornsberg strand. Utanför tapasrestaurangen väntar Kim. Vi introducerar räkor och musslor, oliver och chèvre för kusinen. Promenerar över andra halvan av Kungsholmen och hem, trillar ner i soffan vid tio och är helt slut.

Torsdag. Det är tyst i hela huset när jag vaknar, jag är den enda som behöver stiga upp. Ute är det redan så varmt att klockorna stannar. Textar barnen från tunnelbanan att de ska klä sig svalt och smörja sig med solskyddsfaktor och vara på badet ganska snart för att få bra platser. Jag ska jobba en hel drös timmar nu, sen ska jag åka hem till en grillmiddag och avsluta den här dagen med ett kvällsdopp med min lilla tillfälliga fyrmannafamilj.

juni 26, 2018

Den moderliga balansen.

Så min brorsdotter har kommit till stan. De är nog nästan de bästa av vänner, min brorsdotter och min son. Fem månader i ålder skiljer dem, och femton mil ligger mellan dem i deras vardagliga liv. Ändå hittar de alltid tillbaka till varandra, födda in i sitt vänskapsband.

De har sommarlov, men det har inte de vuxna i familjen, så ungdomarna har fått pengar att spendera och tydliga direktiv om var de får vara och hur ofta de ska rapportera lägesstatus. Det verkar vara ett spännande liv. Vi satt bredvid varandra i soffan, Kim och jag, och tjuvlyssnade när de satt vid matbordet och gjorde sin budget och planering. Mycket charmigt att lyssna till. Det har gjort utrymme för glass varje dag genom att välja den billigare sorten från pressbyrån och spara den dyra glassen till när mormor kommer och tillbringar fredagen med dem, för då lär hon ju ändå betala. De är både söta och smarta, mina barn.

Idag ska de åka till gröna lund. Jag är livrädd. Jag vet egentligen inte varför, för det är under dagtid och de båda är tretton år och ansvarsfulla och relativt mogna för sin ålder. Men ändå. Jag är fortfarande så ovan vid att ha ett stort barn som kan röra sig hyfsat fritt och ta ansvar för sig själv. En del av mig tycker om känslan som kommer med det, medan en annan del vill ha tillbaka sin lilla bebis.

juni 25, 2018

Det sista av juni.

Så blir det sista veckan i juni. Vi grillar på innergården, äter jordgubbar och glass och smulpaj. Har lägenheten full med människor och hundar, stolar som dras fram till soffan och kuddar slängs ner som sittdon på golvet. Olika människor, olika sällskap. Alltid balkongdörrar på glänt, älskar att tassa barfota över svala trägolv. Vi bokar sommarens resor, en weekend i Warsawa för oss alla tre och ett knippe dagar i Rom för bara mig och barnet.

Sista vecka i juni. Värmen är tillbaka, luften vibrerar på trottoarerna. Igår kom min brorsdotter, till på fredag ska hon vara med oss. Jag tänker att vi ska ge henne den finaste sista veckan i juni, lägga Stockholm vid hennes fötter. Ge henne lugn och ro från sina syskon, glass i valfria mängder och god mat. Bara så.

juni 22, 2018

Midsommarafton.

Jordgubbar och knäckemacka och kaffe. Det regnar från sidan där ute, men inne är det varmt. Kliver i en klänning, svart i botten och med vita prickar som dansar ovanpå. En tjockstickad rosa tröja över. Svarta strumpbyxor, lackade lågskor och vit regnjacka. Båt ut till Fjäderholmarna och åtta personer runt ett av borden på verandan till en röd villa. Midsommarmat och grillbuffé, kaffe och desserter, en krans av blommor i håret. Ljusgula bubblor och rosa bubblor. Det enda barnet i sällskapet är mitt, och han är nästan som en vuxen. Så fin känsla. Så fin midsommarafton.

juni 21, 2018

Nästan där.

Så jag är tillbaka på tåget. Jag är på väg hem. Jag kan inte riktigt minnas när jag var så här trött senast. Någon gång mitt under flytten, tror jag. Men jag sitter på tåget nu, och jag tänker att jag ska påbörja någon slags nedvarvning. Det finns ingen anledning att titta djupare ner i den där lilla appen med en symbol av ett brev, det är ändå ingen som kommer läsa mina mail förrän på måndag. Det finns ingen anledning att stressa upp sig nu.

Det har varit en bra dag. En väldigt bra dag. Och jag sitter på tåget nu, och jag kommer trilla in där hemma någon gång efter åtta. Jag hade så mycket energi igår, så jag ordnade med allt som annars skulle ha behövt fixas med ikväll. Handlade hem så vi klarar frukostar och spontana middagar och luncher, köpte bubblor och mascara och nagellack. Hittade en midsommarklänning, en sån som blir ännu finare med en grovstickad tröja över, och det är ju precis vad som behövs en midsommarafton. Jobbade en timme och målade naglarna, snittade om blommor och förberedde inför en torsdag på ett segelbåtsrace.

Men nu är det dagen efter och allt det där är klart. Jag är på väg hem. Där hemma gör barnet och mannen en helgstädning, och om ett par timmar kliver jag in i ett rent hem och in en fredagskänsla. Jag längtar efter att kliva in duschen, tvätta bort arbetsveckan och dra en morgonrock runt mig. Poppa en prosecco och knappt hinna dricka ett halvt glas innan jag somnar med fötterna i hans knä i soffan.

Jag är så jävla redo för en midsommarhelg nu.

juni 20, 2018

Om segelbåtar och Göteborg.

Jag flänger och far. Steg upp klockan fem i måndags och klev in i en bil som tog mig till Göteborg. Mötte upp kunder och kollegor och spenderade dagarna två på Volvo ocean race. Man tänker ju att det är ett jäkla soft jobb, men testa själva att leka någon slags värdinna och vara trevlig och charmig och intelligent och intresserad sexton timmar per dygn. Det är ett tufft jobb.

Jag kom hem sent igårkväll, tog mig an mailinkorgen och stupade sen i säng. Drömde om brandskydd och försenade leveranser och projektuppföljningar. Idag är en kontorsdag, den enda på hela veckan. Det innebär att jag gör fem arbetsdagar på en dag. Det kommer ju inte gå, det hör ju vem som helst, men jag ger det ett försök iallafall.

Och sen blir det torsdag och då går tåget tillbaka till Göteborg för en sista dag på det där lilla segelbåtsracet. Jag lämnar Stockholm klockan sex och trillar tillbaka in i staden fjorton timmar senare. Det innebär att alla midsommarförberedelser måste ske ikväll. Nu har vi visserligen bokat bord på en skärgårdsö och har inte så mycket annat att fixa med än att köpa hem cava och rota fram nån blommig klänning ur garderoben, men ändå. Jag känner livet och stressen i mig.

juni 15, 2018

Någon slags plan.

Det är en fredag i tre etapper. Den första ska precis avslutas. Det har varit en förmiddag av liv och rörelse, ett fullt kontor och högljudda kollegor. Avstämningar, planering och uppföljningar. Jag ska låta datorn glida ner i väskan, sätta solglasögonen på näsroten och gå mot etapp två. Det är den när jag sätter mig på ett café, beställer in lunch och kaffe och får ett arbete gjort. Det är ett arbete av det slaget att jag inte får ges tillgång till en internetuppkoppling, för då kommer det aldrig bli gjort.

När jag har gjort det i, säg tre timmar, då ska datorn få glida ner i väskan igen. Men i etapp tre av den här dagen ska den få stanna där. Då ska jag gå hem, korka upp en flaska prosecco och byta om, ta min man under armen och låta mig placeras på en filt på djurgården och vara betraktare av något slags skådespel. Jag är lite osäker på exakt vad det är som vi ska se, men mina svägerskor var tydliga med att det skulle ske.

Men först jobb, sen nöje. Etapp två av den här fredagen nu alltså.

juni 14, 2018

Redogörelsen av en dag.

Vaknar av att det börjar röra sig i lägenheten, av att barnet stökar i köket och att min man placerar en puss på min skuldra och lämnar sängen. Tassar upp, slår på kaffebryggaren och står mitt i det stora rummet och tittar på alla deras små bestyr. Får en kopp kaffe i handen och norpar åt mig min dator och kryper tillbaka ner i sängen. Läser nyheter, går genom mailen, fyller på kaffekoppen.

Skippar sminket, låter vageln läka. Kliver i byxor och linne och kashmirtröja. Promenerar de få meterna till Fabrique, beställer kardemummabulle och kaffe. Jag har hela ovanvåningen för mig själv. Det är så varmt att jag sparkar av mig skorna och drar tröjan över huvudet. Jag vet inte om man får bete sig så på ett café, men jag är varm och jag har en deadline.

Går förbi ett blomsterhav och köper fem rosa pioner. Kommer hem, startar två maskiner tvätt och tar tag i nästa arbetsuppgift. Kommer på att jag nog behöver duscha. Drar en mjuk bomullsklänning över huvudet efteråt. En stickad tröja ovanpå. Låter håret självtorka och vageln fortsätta läka. Jobbar, dammtorkar, dammsuger. Går till hemköp och köper allt som ser gott ut. Det blir fruktansvärt dyrt. Checkar av ännu en box på min lista. Lagar laxtacos och spenderar en timme vid middagsbordet med männen i mitt liv.

Och nu är klockan snart halv nio och jag ska stänga ner datorn för idag. Jag har gjort det som behövde göras, dagens kvot av plikter är fylld. De nyss nämnda männen är på gymmet och jag ska sjunka ner i soffan, lyssna på surret från diskmaskinen och dricka ett glas rosé. Tänk att jag skulle bli en människa som tycker att det låter helt jävla underbart.

juni 13, 2018

En beige och smärtsam historia.

Jag har en vagel i ögat. Det gör ont varje gång jag blinkar och jag måste äta ipren för att kunna titta mig genom dagarna. Jag är för ytlig för att vara på kontoret och samtidigt låta bli mascaran och inte heller har jag kunnat inte vara på kontoret.

För övrigt har jag nu inträtt den tid av året där hela mitt yttre går i samma färgskala. Solen har blekt håret till samma nyans som den har tonat min hud. Jag är en varierande skala av beige. Det är säkert trendigt någonstans.

Nä, det här blev en trevlig men mycket intetsägande liten paus i en övrigt hektisk dag. Över och ut och förlåt för att jag tog er tid och bringade ingenting annat än nonsens.

juni 11, 2018

Om spontana dejter och kardemummabullar.

Jag tror att det bästa med sommaren är att vi blir så impulsiva. Vi sa god natt till barnet igår, tog varandra i handen och dejtade helt spontant en söndagskväll. Kom hem vid tio, till ett barn som sov med ett öga, och tömde diskmaskinen och plockade lite och la oss skavfötters i soffan. Jag tror att det kanske är den sortens dejtande som jag gillar allra mest, den när det liksom blandas in i vardagen och gör allting så enkelt.

Jag har förresten så svårt att få in i mitt huvud att jag inte har semester än. Jag glider runt i mjuka klänningar och glömmer bort hur det känns att ha krav på mig. Helgerna känns evighetslånga och när måndagen kommer är jag så oförberedd. Det är ändå lite lustigt, för årets mest hektiska tid börjar nu. Jag ska ta mig an den på bästa sätt, genom att mixa upp kontorsarbete med att jobba från balkongen och caféer och äta kardemummabullar varje dag.

juni 10, 2018

Sommaren.

Och så blev det söndag. Jag sitter på balkongen med ett glas flädercider och isbitar och grannarnas musik strömmande från deras öppna balkongdörrar. Det är nåt harmoniskt som spelas, kanske sextiotal, kanske allra mest piano, kanske till och med franskt. Jag har hår som behöver tvättas och tjugoåttagradig luft mot min hud.

Jag ska lägga en timme på att arbeta färdig vecka tjugotre, sen ska jag kliva i en baddräkt och dra en klänning över huvudet, snurra upp det smutsiga håret i en knut och kliva i bilen och styra oss ut i skärgården. Spendera ett par timmar med att varva mellan att ligga på en klippa och kasta oss i havet. Och så komma tillbaka till balkongen i eftermiddag, till prinskorvar och färskpotatis, gräddfil och gräslök och en sillbit.

juni 08, 2018

Om den sista dagen i sexan.

Fredag. Jag hoppas att solen kämpar sig fram idag. Att den om en timme kommer skina ner över en skolgård där min son står och tittar på när kören sjunger att klockan snart kommer ringa ut. Idag gör han sin sista dag på mellanstadiet. Om tio veckor har jag ett barn som går på högstadiet. Det är ganska stört.

Han var så fin när han gick för en liten stund sen, i sina propra ljusblå chinoshorts och en ny ljusgrå bomullsskjorta, putsade sneakers och välkammat hår. Jag ska jobba en stund till, sen ska jag möta min mamma som kommer med tåget och så ska vi ge min son ett värdigt skolavslutningsfirande. Jag tänker crêpes kanske, eller våfflor. Eller tårta. Är även sugen på blåbärsbullar. Åh, vi får se. Barnet får styra oss idag.

juni 07, 2018

Konstiga dagar.

Det var så konstigt att gå och lägga sig i normal tid igår, det var ju lördag. Fast det var det ju inte, det var en vanlig onsdag som råkade vara en ledig nationaldag. Vi gick femton kilometer igår, genom Hagaparken och Östermalm och Gärdet. Passerade en operakonsert och en galopptävling, damer i hattar och häpnadsväckande många män som hade matchande flugor med sina hundar. Åt blåbärspaj och drack cappuccino och avslutade med konjak.

Och idag är det en torsdagssöndag och jag hänger på kontoret. Mer typiskt för en torsdag än för en söndag. Fast snart ska vi stänga ner datorerna för en stund, hoppa in i en bil och åka ut till en gammal kollega som tänt grillen enkom för vår skull. Sen väntar en eftermiddag på ett café för mig och min dator och så en timme hos psykologen. Någon gång efter det behöver även införskaffandet av en passande skolavslutningsklädsel för en trettonåring ske, och sen är det nästan fredag och nästan helg igen.

juni 05, 2018

Som sanden i timglaset osv.

Vaknar till en tisdag där värmen plötsligt är borta. Det gör ingenting, inte ännu. Drar benen genom ett par jeans, knäpper en mjuk bomullsskjorta och kavlar upp ärmarna. Brunbrända fötter och orangeröda tånaglar. Mascara, rouge och läppglans, nytvättat hår samlat i en snodd. Väntar på tunnelbanan i hundra år, åker två stationer på lika lång tid och blir otålig, kliver av och går hem. Jobbar, jobbar, jobbar. Fjorton koppar kaffe och en skumraket. Så försvinner den första delen av min dag och nästa del ska snart ta vid.

juni 04, 2018

Tusen och ingenting.

Det var en sån där helg där vi hade tusen planer. Men istället för tusen saker att göra så kom det en topp i värmeböljan och vi orkade ingenting, ville ingenting. Bara promenera långsamt på kokheta gator, gå bredvid vatten som man kunde doppa fötterna i, förbi uteserveringar att dricka cava på mitt på blanka dagen, spendera kvällarna i soffan framför nån dålig serie.

Så det var vad det blev. Frukost på balkongen. Bara fötter i vattnet och sandalerna i handen vid Norr Mälarstrand, cava på en sommargågata vid Mariatorget, musslor på en uteservering ett par gator från oss. Tidiga kvällar i soffan, två avsnitt av en dålig serie och en dålig film. En kanna Pimm's. Glass både en, två och tre gånger. Så jävla perfekt.

juni 03, 2018

Om förstörda ägg.

Klänningarna ligger på översta hyllan i garderoben. Jag ställer mig upp i sängens fotända och börjar bläddra bland tygen. Han kommer in i sovrummet, lutar sig mot dörrposten och tittar på mig. Så går han fram till mig, gläntar på morgonrocken och låter händerna försvinna in. Han placerar en puss på min mage och mina fingrar trasslar in sig i hans hår. Hans händer glider ner längs mina ben, följer mina lår tills de landar i knävecken. Då rycker han till, och jag faller bakåt ner i sängen. Han följer efter. Jag tror inte att jag vet någon bättre fysisk känsla än den av tyngden från hans kropp över min. Av mina särade ben och han mellan dem. Han kysser mig, och jag mumlar att äggen kommer koka för länge. Hans läppar hittar den där lilla platsen i min nacke där all min svaghet bor, och jag säger att jag ändå inte var så sugen på ägg.

juni 01, 2018

Det allra sista från maj.

Det är den sista maj och klockan är en bit över nio. Jag har kommit hem från jobbet, städat badrummen och mött upp min man på Odenplan. Han har beställt från Matsmart, så där som han gör ibland, för det är miljösmart och ekonomiskt och de som driver det är hans gamla kollegor. Det skenade nog när han lade ordern, för det är bara mazariner och skumraketer och lakrits i lådan. Och så lite müsli.

Men det är den sista maj och klockan är en bit över nio. Jag har plockat in alla varor, stuvat om i skafferiet och svurit över att vi måste bygga om köket snart. Han har stått bredvid, ömsom framför spisen och ömsom hackandes framför en skärbräda, och Adrian har suttit vid matbordet och gjort terminens sista läxor. Efteråt går de båda och tränar och jag skrapar bort färg från en dörrpost, slipar den så att den blir alldeles len.

Det är den sista maj och klockan är en bit över nio. Jag har duschat bort dagen och klivit i trosor och en lång klänning, dragit en stickad tröja över huvudet. Ingen makeup, ingen parfym, bara hudkräm. Klockan är en bit över nio och det är inte ens juni än, men det är fortfarande skönt i luften. Jag väljer att gå till affären lite längre bort, balanserar på trottoarkanten när jag passerar alla uteserveringar som ligger på rad. De är fortfarande nästan helt fulla, rosévin och cava i glasen, människor med filtar över knäna.

Och jag går där bredvid uteserveringarna på rad, för att köpa mjölk och bananer, i en långklänning och stickad tröja och bara fötter i sandalerna och klockan är lite över nio och det är fortfarande ljust och varmt och människorna är glada och jag känner hur det känns så mycket som sommar, och det känns så jävla fint.

maj 31, 2018

Dagarna går i ett.

Hela veckan har gått åt till möten som rullar in i varandra, jag flänger kors och tvärs över stan, från Farsta till Solna till City. Sent på eftermiddagarna öppnar jag datorn igen, tar hand om mailen som aldrig hanns med under dagen. Och så skrapar jag färg från en dörrpost som aldrig verkar blir klar, tröttnar på det och tvingar ut männen jag lever med på kvällspromenad innan det sista ljuset för dagen försvinner, mutar dem med glass.

Det känns som att dagarna pågår i halva evigheter. Det är samma sak varje kväll, plötsligt har klockan blivit natt utan att jag sett det komma. Ändå är man fortfarande människa dagen efter. Kanske behöver man inte lika mycket sömn på sommaren?

Jaha. Annars då? Det skulle vara svalare idag, och för första gången på flera veckor klev jag i ett par byxor, men solen gassade från en blank himmel redan tidigt på morgonen. Det hade varit fint med en lite svalare dag, men jag ska verkligen inte klaga.

maj 29, 2018

Om en kalufs.

Vi promenerar i skuggan från trädtoppar som breder ut sig långt ovanför oss. Jag sneglar på honom och vill så gärna röra vid honom. Jag sträcker ut en hand och rufsar om i hans blonda lockar. Han blänger på mig, väser mellan smala läppar. Men mamma! Det är ett sammanbitet utropstecken. Han frågar varför jag gjorde så och fixar till sin frisyr med snabba fingrar.

Jag säger att jag så gärna vill visa hur mycket jag tycker om honom, men att det är svårt. Förr brukade jag få kramar, men det får jag så sällan nu och om han säger nej till en kram så blir det inte heller någon kram. Sådana är reglerna. Så jag säger att jag ibland bara vill röra vid honom, men att jag inte vet hur. Och då blev det att jag rufsade i kalufsen, säger jag.

Han tittar på mig snett från sidan. Sen skrattar han och skakar på huvudet. Lilla mamma, säger han. Du får rufsa mig i håret en gång om dagen om det känns bättre. Jag frågar om det verkligen är sant, om vi kan göra så, och han nickar. Men helst när vi är hemma och ingen serokej? Jag säger att det är okej, att det är bättre än okej.

maj 28, 2018

Ingen får säga att jag är orimlig.

Imorgon fyller Kim fyrtio år. Jag har nog aldrig varit så dåligt förberedd inför en födelsedag som den här. Det är inte bara min mammas fel, det är även för att Kim är så himla ointresserad av att fylla år. Det enda han har önskat sig är en slipmaskin för hundrafemtio spänn. Han har varit så ohjälpsam den här födelsedagen. Alla frågor som jag har ställt har besvarats med ett jag vet inte. Jag hade tänkt ge honom en resa i sommar men han kunde aldrig säga när han kan ta semester, så jag tröttnade och struntade i det.

Panikhandlade en ganska tråkig present idag, men han får fan skylla sig själv om han inte blir glad. Man får väl bjuda till lite, får man inte? Det känns ju inte jättekul att ge något dyrt och supergenomtänkt till någon som ju inte bryr sig särskilt mycket.

Fy fan vad jag låter som världens minst sympatiska människa. Det kanske är för att jag sitter i sängen och hamrar ner det här på tangenterna och han ligger i soffan och inte fattar att jag är sur på honom. Jag är verkligen sur. För att han inte kan säga vad han vill, för han inte bara kan vara en vettig person och önska sig något även om det bara är för att underlätta för mig. Och så kunde han faktiskt ha tagit hand om disken också.

Oh boy, vilken härlig födelsedag han kommer få.

Och ingen slipmaskin får han heller.

maj 26, 2018

Pausar.

Och så kom en lördag. Jag ska åka hem till mamma idag. Och pappa också, förstås. Det är bara jag och Adrian hela dagen. Jag har en plan om att vi ska åka via Trosa, det är bara en kort avstickare från motorvägen, och jag har aldrig varit där. Det är lite av en skandal, för de har topp tre av det jag gillar allra mest i livet;

1. En marsipanfabrik
2. Hemsnurrad glass
3. Sveriges äldsta trähus

Jag tänker att det kan göra oss gott, att strosa längs de där gamla gatorna och äta varsin glass och köpa med oss praliner. Bara hänga, jag och barnet, och sen ta oss till hemstaden. Det bästa är att vi inte har någon tid när vi måste vara hemma igen. Blir det mitt i natten så blir det mitt i natten. Vi ska ta dagen som den kommer, krama så mycket på min mamma som det bara går. Bara vara.

maj 25, 2018

Någon slags plan.

Klockan är fortfarande tidig, jag vaknade innan alarmet av en fladdrande känsla i magen. Jag tror att det är nervositet? För jag har bestämt mig för att ta itu med allt det här jobbiga och kvart i tio har jag tid hos psykologen. Vi har bestämt att jag ska vara ledig de dagar jag går dit. Om något dyker upp under den där timmen så ska det finnas tid att ta hand om det, ingenting annat ska pocka på.

Det är så jävla fint att jag ges den här möjligheten. Allra finast är nog att min arbetsgivare tycker att det är självklart att de ska sluta upp runt mig. Jag tror inte att det är så självklart för alla. Så jag ska gå dit och sen får vi se vad jag gör av dagen. Kanske samma klippa i Tanto som häromdagen. Lyssna på vattnet. Äta en glass. Göra en fredag.

maj 24, 2018

Ner och upp.

Så jag bröt ihop igår. Fick inte stopp på tårarna och kände att kontoret inte var platsen för att låta dem rinna, så stängde ner datorn och lät den glida ner i väskan, textade min chef och smög ut genom dörren. Tog tuben till Hornstull och hamnade på en klippa i Tantolunden. I två timmar satt jag där, med tysta tårar som föll bakom solglasögonen.

När baken var för öm reste jag mig och började gå. Vattnet hade någon slags lugnande effekt, så jag följde det och gick och gick och gick. Kom fram till Slussen, klev på en båt till Djurgården och fortsatte gå. Jag kom hem bara precis före Kim, med skavsår från sandalerna och soleksem på smalbenen och brända armar.

Det känns bättre idag. Jag inser att det var något slags sammanbrott. Jag tror att jag har väntat på det och det känns lite skönt att det äntligen kom. Som att jag kan gå vidare nu. Jag fattar att jag inte kan ta hand om det här själv, jag behöver hjälp från psykologen. Imorgon är det dags igen och jag kommer gå dit med en kappsäck av känslor och lägga den i hans knä. Det är konstigt, för det är jobbigt och svårt, men jag ser fram emot det.

maj 23, 2018

Jag vet inte.

Jag är så förbryllad. Jag fick en så jävla elak kommentar på ett blogginlägg som jag kommenterat, om att jag med flit försökte få en annan människa att må dåligt. Läste den och blev bara va? Och sen blev jag så jävla ledsen. Ledsen för att jag blev så missförstådd, ledsen för att någon på fullaste allvar tror att jag vill göra en situation värre för någon annan, ledsen för att jag tydligen är för känslobaserad.

Det är så jävla orättvist för det enda jag är är ju en känslohärd. På riktigt. Jag trodde att det var lite bättre och så får jag en enda elak kommentar från någon som jag inte ens känner och därmed inte kan bry mig om och så bryter jag ihop och måste böla på jobbtoaletten i tjugo minuter. Uppenbarligen är jag inte så jävla stabil. Kanske borde jag ta den där sjukskrivningen som psykologen erbjuder, gömma mig någonstans.

maj 22, 2018

Ingen daimstrut.

Jag har börjat med en ny grej. Alla dagar då solen skiner när jobbet är färdigjobbat åker jag tuben en handfull stationer och kliver av en promenad hemifrån. Köper glass och går på solvarma trottoarer. Jag har en regel om ingen musik i öronen, att det bara ska vara jag och de läten som rör sig i luften omkring. Och att jag ska prova en ny glass varje dag.

Igår åt jag en magnum med jordgubb och vit choklad, vad det blir idag vet jag inte. Kanske en magnum mandel? Eller mjukglass? Jag vet inte. Jag tror att det är kopplat till allt det där som händer i mig. Det är nog en fånig sak, men att känna efter vilken smak jag är sugen på idag och liksom gå med det och inte välja samma som alltid, det är ju ändå att välja mig själv och mitt egna välmående? Äsch, jag vet inte vad jag vill få sagt med det här.

Ät en glass, hörni. (Och berätta vilken ni valde.)

maj 21, 2018

Det här med att bearbeta.

Och så går en helg. Det allra värsta inuti mig har nog lagt sig, jag är inte så där akut ledsen längre. Det är tystare inombords, mer som att alla tankarna har nystat in sig i varandra, som om de ligger huller om buller i en liten boll och har fastnat i varandra. Jag försöker följa tankarna från början till slut, så som psykologen sagt åt mig att göra, men det går inte att räta ut dem. Så fort jag börjar dra i en tanke så går den upp i rök, poff!, och så dyker den upp någon annanstans i nystanet. Det är som en Harry Potter-film i min hjärna.

Men jag försöker. Jag försöker verkligen. I lördags kom jag på mig själv med att skratta. Ett genuint skratt. Det var första gången sen det hände och det var så skönt att känna den där korta glädjen i mig. Det var fint. Så jag kommer tillbaka, kanske lite för varje dag. Jag tror att den här grejen med mamma blev det som fick allt att tippa över, för det är så många fler tankar som kommer till ytan nu. Om Kims sjukdom, om vår kris, om barnlösheten. Jag tror att mammas självmordsförsök utlöste något hos mig, något som jag borde ha tagit tag i för länge sen. Det är på ytan nu, allt är på ytan nu.

maj 17, 2018

Om att börja med att acceptera.

Så mitt jobb bokar en psykolog åt mig. Det är min chef som gör bokningen, han förklarar ärendet och jag får en akuttid. Så på torsdagens sista tid står mitt namn. Jag börjar gråta trettio sekunder in i besöket. Psykologen ber mig berätta vad jag känner, men jag säger att jag inte vill, för det känns som att jag kanske aldrig kommer kunna sluta gråta då. Ja, men då sjukskriver vi dig och så får du fortsätta gråta, säger han. Du måste sluta stänga inne känslorna, du måste våga tänka klart dina tankar.

När han säger så har jag sagt att det rör sig för många tankar i mig. Att jag inte vågar tänka tankarna färdigt. Han frågar om tankarna och jag berättar att jag ser min pappa framför mig, hur han plockar ner min mammas kropp från en krok i garaget. Att jag har börjat tänka att det kommer en snar verklighet där min mamma inte finns. Han säger att det är tankar som gör ont men att jag måste tänka dem ändå, annars kan jag aldrig läka.

Och han drar saker ur mig. Som att jag är rädd för att Adrian ska se självmord som en utväg att välja. Jag är rädd för att idén ska fastna hos honom. Han säger att det nog snarare är tvärtom, att Adrian ser skadan efter ett självmord. Jag säger att jag kanske inte vågar släppa fram alla känslor för att jag är rädd att jag ska bli som mamma, att jag ska bli så ledsen att jag vill dö. Han säger att jag inte är rationell, att det inte finns någonting som tyder på det. Varför skulle det? frågar han. Han argumenterar mot mig och jag sitter där med alla mina känslor utanpå och blir arg på honom. Men så fattar jag. Jag fattar vad han gör. Han sticker hål på de tankar som har skenat in i det svarta.

Vi ska ses igen nästa vecka. Till dess vore det bra om jag testar att tänka några tankar hela vägen. Han säger att det är okej om jag bryter ihop, okej att ta bort några krav från mig. Att jag måste ta itu med det jag känner, att jag ska börja med att acceptera att jag är i kris. Börja med att acceptera vad som har hänt.

maj 16, 2018

Om att få hjälp.

Jag skickar ett textmeddelande till min chef redan på söndagen. Skriver att något jobbigt har hänt och att jag mår dåligt. Han svarar att jag styr hur mycket jag orkar jobba. På måndagen får vi en minut ensamma, jag säger som det är rakt ut. Vi blir avbrutna nästan direkt, lämnar ämnet där och han viskar att vi pratar mer senare. Det känns bra, att det bara blev så. Jag fick säga det högt, han hann samla sina tankar. För jag vet inte vad man svarar när någon säger att ens mamma försökt ta livet av sig.

På tisdagen knycker han fem minuter bara han och jag, säger att han har ordnat en psykolog åt mig och ber mig se till att jag får det stöd som jag behöver. Säger att även Adrian ryms i erbjudandet. Och så har jag er. Jag tror verkligen inte att jag kan säga hur mycket jag uppskattar er. Att ni lämnar ett hjärta, ett ord, en mening. Det gör så mycket.