juli 19, 2018

Inte så mycket semester.

Så jag skrev att vi har kommit in i en semesterlunk. Sen hände någon slags kris på hans jobb och han har jobbat, jobbat, jobbat. Visserligen hemifrån, visserligen med timslånga pauser där vi har legat på klippor och svalkat varma kroppar, men det förstör ändå. Han gör ett konstant pendlande till sin dator och tar hundra samtal om dagen, även på de där klipporna.

Jag försöker att inte bry mig. Försöker att hitta någon slags nedvarvning ändå, men det är svårt. Och jag oroar mig, för jag vet att han behöver vara ledig. Men samtidigt, det finns ingenting jag kan göra. Det finns ingenting han kan göra. Så vi fortsätter så här. Han får göra det han behöver, och jag lunkar på bredvid.

juli 16, 2018

Vill ha det så här för alltid.

Vi har glidit in i någon slags lunk. Sover en bit in på förmiddagen, läser tidningen och dricker kaffe och äter melon till frukost. Låter kimonon falla och kliver i baddräkt, drar en klänning över huvudet. Hoppar in i bilen och styr ut till skärgården. Ligger på perfekta klippor, doppar oss i havet ibland. Äter äpplen och mandelkakor. Åker hem när de allra varmaste eftermiddagstimmarna sparkar upp temperaturen över trettio grader.

Duschar bort sältan från huden och håret, stiger i en tunn klänning och struntar i trosor och behå, låter håret självtorka i mjuka vågor i sin nya korta page. Sitter i skuggan på balkongen, ett glas rosé vissa dagar, en drink andra dagar. Äter middag vid halv nio, promenerar vid tio. Slingrar ihop oss i soffan framför netflix vid elva, somnar vid ett.

Och upprepar, igen och igen.

juli 14, 2018

Tre dagar in i ledigheten.

Det är lördag och klockan ska snart slå tjugotvå. Vi har precis sjunkit ner i stolarna på vår balkong, jag med ett glas rosé och han med sin cigarr. Ljuset är fortfarande högt, fast solen gick ner bortom hustaken för ett par timmar sedan. Innanför de vidöppna balkongdörrarna ligger barnet och lyssnar på musik. Han kom hem igår, fast bara för en kort helg.

Vi har spenderat dagen i skärgården, solbadat från klippor och turats om att slumra och läsa och titta på barnet i havet. Åkte tillbaka in till stan när huden stramade, duschade bort det salta och satte oss på uteserveringen hos en indisk restaurang.

Och nu sitter vi här, på våran fortfarande så kala balkong. Pratar om vad vi ska göra med den, jag säger att jag vill att det ska se ut som att den ligger i Paris och han suckar, säger att det kommer bli dyrt. Jag ler bara till svar och han ler tillbaka, klappar mig på benet och säger okej älskling. Fast det får vänta, för klockan är snart tjugotvå och jag har ett glas rosé och en bok att läsa och ett barn som bara är hemma i ett dygn till.

juli 11, 2018

Adjöss.

För sista gången på fem veckor tog jag min stora väska imorse, väskan där min dator ryms. Hängde den över axeln och promenerade till kontoret. Jag har gjort mina timmar nu. Det enda som återstår är att skriva på skylten på min kontorsdörr, åter trettonde augusti.

Och så ska datorn få glida ner i väskan och jag ska sjunka ner i en frisörstol en timme eller så. Låta en decimeter hår försvinna bort. Efteråt ska jag hitta ett café, svara på de sista mailen och skriva ett autosvar till de som fortsätter trilla in. Hänvisa bort min telefon. Köpa en flaska cava och fundera på att bli sams med min man. Göra mig en semester.

juli 10, 2018

Alla de här känslorna.

Tisdag. En så konstig dag. Jag har en känsla i mig, något som skaver, någon slags otillfredsställelse. Det är meningen att vi ska arbeta vår sista dag innan semestern imorgon och för min del kommer det att bli så, men inte för honom. Det är något problem som han inte kan släppa taget om, så han kommer jobba på. Hur länge kan han inte svara på.

Och jag förstår, jag förstår att det kommer med hans jobb, jag förstår att han inte kan ha semester prick när som helst. Ändå river det upp känslor inom mig. Ilska, för det här är inte vår första sommarsemester som blir inställd, men ännu värre är hur ledsen jag blir när han bara rycker på axlarna och inte fattar hur mycket jag hade behövt den här tiden tillsammans.

Jag hade hanterat det här så mycket bättre om han bara hade... äh, jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag hade velat ha från honom just nu, så han kan nog inte göra rätt i situationen. Jag har sagt hur jag känner och han har kontrat med att han inte vill ha dåligt samvete över att han måste arbeta. Det är ett dödläge. Vi är inte osams, men en av oss är inte heller direkt sams med den andre (även om jag inte är helt säker på att han förstår det). Och jag har fastnat i känslan. Kanske vill sitta fast i den en liten stund.

juli 09, 2018

En måndag i juli.

Så går en helg och det blir måndag igen. Det var en sån där helg där allt och inget hände, där vi var överallt och ingenstans. En vecka utan den minsta i familjen har passerat. Jag kan inte bestämma mig för om dagarna har gått fort eller om de har gått långsamt.

Jag har två arbetsdagar kvar att arbeta. Kontoret var tomt och stilla och långsamt idag. Klockan tolv var jag färdig med alla dagens måsten, klockan två var jag klar med alla tisdagens måsten, klockan tre gav jag upp. Promenerade hem genom ett ljummet Stockholm. Och nu sitter jag här, med kaffe och vindruvor och skriver det här.

juli 07, 2018

Perfekt.

Solen gassar ner på trottoaren mellan husen när jag promenerar hem på fredagen. En skrattmås cirkulerar ovanför mig. Den låter likadant som min farfar brukade göra när han levde, ett lågt skorrande skratt nerifrån magen. Jag hade glömt bort det. När jag kommer hem är fötterna smutsiga från sandalerna och huden doftar av varm solskyddsfaktor.

Vi kommer hem samtidigt. Jag brygger kaffe och han frågar vad jag vill äta och bokar ett sent bord. Så går han till gymmet och jag kliver in i duschen, gör en hårinpackning och lägger en ansiktsmask. Blåser ut håret och kliver i en klänning. Sushi och vitt vin och en uteservering. En sån där långsam promenad hem och balkongdörren på glänt hela natten och en himlastormande känsla av att vara kär.

juli 06, 2018

Känslan just nu.

Så blir det fredag och jag lämnar ifrån mig en gigantisk leverans som jag arbetat på i flera veckor, vissa dagar nästan dygnet runt. Men så blir jag klar och skickar in nästan fem timmar innan deadline. Fem timmar låter som ingenting, men det känns som en vecka ungefär. Sen håller jag andan i en timme, två timmar, tre timmar. Går och väntar på samtalet om att man vill ha det på något annat sätt, men det kommer inte.

Så jag har släppt ut andetaget och tagit helg. Måndag, tisdag och onsdag kommer vara kontorsdagar, men det kommer vara lugna dagar om inget otippat händer. Det kommer finnas tid för långa luncher och någon timme hos frisören. Sedan är dags för semester. Nästan fem veckor, fem hela veckor av ledig sommar. Åh.

juli 05, 2018

Om en onsdagskväll.

Jag avslutar min arbetsdag med en timme i stolen hos psykologen. Han säger att jag verkar ha kommit ut på andra sidan och det har ju han rätt i. Jag ringer min man när jag går därifrån, säger att jag möter honom vid båten. Jag står vid kajen när han kommer gående. Vi tar oss trettio minuter ut i skärgården, sitter på en brygga i solen och dricker rosévin och lyssnar på vågskvalp och livemusik och äter middag. Han tittar på mig över bordet och hans blick, den gör saker med mig.

Tre timmar senare kliver vi på båten igen. Vi sitter bredvid varandra och hans fingrar stryker försiktigt längs med min midja, fram och tillbaka. Så kliver vi i land och han hänger sin kavaj över mina axlar och tänder sin cigarr. Vi promenerar Strandvägen upp och viker in på Odengatan som tar oss hela vägen hem. Och så hemma, mina fingrar som knäpper upp knapparna i hans skjorta och hans händer som hittar in under min klänning.

juli 04, 2018

Jobbar lagom hårt.

Jag sitter på ett konditori från fyrtiotalet. Har en kopp kaffe bredvid mig och datorn intill. Ett fat med smulorna från en skapelse av mördeg, vaniljkräm och jordgubbar. Bär solglasögonen som ett diadem, en fladdrande tunn klänning och sandaler på fötterna. Det ska bli tjugofyra grader idag. Det är nog redan tjugofyra grader.

Vi gick från jobbet vid tre igår, möttes utanför en pub tvärsöver gatan från där vi bor. Han beställde i baren och jag norpade det sista lediga bordet med utsikt över fotbollsmatchen. Idag ska vi lämna jobbet vid fyra och kliva på en båt till Fjäderholmarna. De har livespelningar varje onsdagskväll och ett eget ölbryggeri, så enligt min man är det där vi behöver vara ikväll. Det är en ganska enkel sak att ge honom.

juli 03, 2018

Uppbrott.

Hon sitter i en fåtölj mittemot. Snurrar sin kaffekopp mellan händerna, drar med pekfingret över dess kant. Det måste bli så här, säger hon. Vi är inte bra för varandra. Hon rycker på axlarna, som om hon hade pratat om vad som helst, men det syns att det gör ont. Jag frågar om de har bestämt sig, om det är slut nu. Hon nickar. Det var han som sa att det nog var bäst så. Att han inte kan vara lycklig när jag är olycklig i vårt förhållande. Att det inte spelar någon roll hur han känner då.

Jag svär lågt. Snurrar på min kaffekopp, jag också. Jag frågar om hon är okej, men det är ju en så jävla dum fråga. Men hon nickar, säger att hon nog inte orkar prata så mycket om det än. Frågar om vi bara kan sitta tysta en stund och jag säger att vi kan sitta tysta tillsammans resten av dagen om det är vad som krävs.

juli 02, 2018

Tvåsamheten.

Så går ett första dygn. Vi äter tårta med varsin gaffel direkt ur kartongen. Ligger på soffan i bara morgonrock och äter lakrits och dricker rödvin. Går och lägger oss alldeles för sent. Vaknar till en måndag och önskar att allt bara fick börja om. Men så fungerar det ju inte.

Upp och ut. Jobbar en arbetsdag. Kommer hem precis innan honom. Lagar mat och lyssnar på musik. Duschar i hundra år. Morgonrock och lakrits igen, men rödvinet är slut. Går förbi barnets tomma rum och det kniper inte riktigt än, men det kommer nog snart börja. Fast det är bra, det är välbehövlig saknad.

juli 01, 2018

Om att bara vara två.

Vi gick från att vara fyra till att bli tre och sen bara två. Han har också åkt nu, barnet. Till sin andra pappa. Han brukar säga så, att han har två pappor. Annars när han åker dit är han bara borta över en helg, sammanlagt fyra dagar på en månad. Nu ska han vara borta i fyra veckor. Han kommer hem en helg på mitten och det är en jäkla tur, för jag tror att jag hade gått sönder av saknad annars.

Vi ska jobba i en och en halv vecka till, sen går vi på semester. Det ska bli fint att bara vara vi. Att göra allt det där spontana som livet med ett barn ibland kanske hindrar en från, även om jag inser när jag skriver det här att vårt liv inte är begränsat någonstans. Men ni förstår. Att mötas upp för ett glas vin på en uteservering efter jobbet, äta ost och chark till middag och ligga med varandra i soffan innan klockan blivit nio. Sånt. Det är vad jag vill ha.

juni 29, 2018

Om en gnutta sorgsenhet.

Och så gick allt tillbaka till det vanliga igen. För någon timme sedan åkte min brorsdotter hem till den lilla staden och livet blev lugnt och stilla. Jag tyckte om att ha henne här. Tyckte om att vara en familj om fyra. Hon var hos oss en vecka förra sommarlovet också och de pratar redan om nästa år, så jag tror att vi har oss en fin liten tradition.

Men det är fredag och jag har ingen fredagskänsla. Jag har en ny klänning med små prickar och långa ärmar och knyt i midjan, men jag har ingen helg i kroppen. Jag blev så ledsen tidigare idag, ett missförstånd mellan mig och Kim som orsakade sår. Det är utrett och utagerat och vi är bra igen, men det ledsna vill inte riktigt lämna.

Jag antar att det måste få vara så ibland. Känslor är känslor, de är inte farliga. Jag har ett glas rött bredvid mig och en kväll i soffan som väntar, kanske en bok, kanske något annat. Kanske bara känna den där sorgen eller vad det nu kan vara, tänka att det ledsna ändå kan vara vackert ibland. För om man är nio år in i ett förhållande och känner att det fortfarande är värt att oroa sig för, då måste det ju ändå vara rätt.

juni 28, 2018

Dagarna.

Onsdag. Vi dräller in samtidigt, jag och barnen, de från eriksdalsbadet och jag från jobbet. Klockan är två minuter i fyra och vi hinner precis starta matchen i tid. Jag duschar i halvlek, sen springer vi runt varandra och sminkar oss och borstar hår och stryker kläder. Rusar till teven när det blir mål. Grannarna verkar titta med fördröjning, för de vrålar trettio sekunder efter oss. Trist för dem att våra segervrål avslöjade matchen.

Tio i sex står vi framför teven med skorna på och väntar in att officiellt ha vunnit matchen. Sen stänger vi dörren bakom oss och promenerar längs med strandkanten på Kungsholmen, tills vi kommer till Hornsberg strand. Utanför tapasrestaurangen väntar Kim. Vi introducerar räkor och musslor, oliver och chevré för kusinen. Promenerar över andra halvan av Kungsholmen och hem, trillar ner i soffan vid tio och är helt slut.

Torsdag. Det är tyst i hela huset när jag vaknar, jag är den enda som behöver stiga upp. Ute är det redan så varmt att klockorna stannar. Textar barnen från tunnelbanan att de ska klä sig svalt och smörja sig med solskyddsfaktor och vara på badet ganska snart för att få bra platser. Jag ska jobba en hel drös timmar nu, sen ska jag åka hem till en grillmiddag och avsluta den här dagen med ett kvällsdopp med min lilla tillfälliga fyrmannafamilj.

juni 26, 2018

Den moderliga balansen.

Så min brorsdotter har kommit till stan. De är nog nästan de bästa av vänner, min brorsdotter och min son. Fem månader i ålder skiljer dem, och femton mil ligger mellan dem i deras vardagliga liv. Ändå hittar de alltid tillbaka till varandra, födda in i sitt vänskapsband.

De har sommarlov, men det har inte de vuxna i familjen, så ungdomarna har fått pengar att spendera och tydliga direktiv om var de får vara och hur ofta de ska rapportera lägesstatus. Det verkar vara ett spännande liv. Vi satt bredvid varandra i soffan, Kim och jag, och tjuvlyssnade när de satt vid matbordet och gjorde sin budget och planering. Mycket charmigt att lyssna till. Det har gjort utrymme för glass varje dag genom att välja den billigare sorten från pressbyrån och spara den dyra glassen till när mormor kommer och tillbringar fredagen med dem, för då lär hon ju ändå betala. De är både söta och smarta, mina barn.

Idag ska de åka till gröna lund. Jag är livrädd. Jag vet egentligen inte varför, för det är under dagtid och de båda är tretton år och ansvarsfulla och relativt mogna för sin ålder. Men ändå. Jag är fortfarande så ovan vid att ha ett stort barn som kan röra sig hyfsat fritt och ta ansvar för sig själv. En del av mig tycker om känslan som kommer med det, medan en annan del vill ha tillbaka sin lilla bebis.

juni 25, 2018

Det sista av juni.

Så blir det sista veckan i juni. Vi grillar på innergården, äter jordgubbar och glass och smulpaj. Har lägenheten full med människor och hundar, stolar som dras fram till soffan och kuddar slängs ner som sittdon på golvet. Olika människor, olika sällskap. Alltid balkongdörrar på glänt, älskar att tassa barfota över svala trägolv. Vi bokar sommarens resor, en weekend i Warsawa för oss alla tre och ett knippe dagar i Rom för bara mig och barnet.

Sista vecka i juni. Värmen är tillbaka, luften vibrerar på trottoarerna. Igår kom min brorsdotter, till på fredag ska hon vara med oss. Jag tänker att vi ska ge henne den finaste sista veckan i juni, lägga Stockholm vid hennes fötter. Ge henne lugn och ro från sina syskon, glass i valfria mängder och god mat. Bara så.

juni 22, 2018

Midsommarafton.

Jordgubbar och knäckemacka och kaffe. Det regnar från sidan där ute, men inne är det varmt. Kliver i en klänning, svart i botten och med vita prickar som dansar ovanpå. En tjockstickad rosa tröja över. Svarta strumpbyxor, lackade lågskor och vit regnjacka. Båt ut till Fjäderholmarna och åtta personer runt ett av borden på verandan till en röd villa. Midsommarmat och grillbuffé, kaffe och desserter, en krans av blommor i håret. Ljusgula bubblor och rosa bubblor. Det enda barnet i sällskapet är mitt, och han är nästan som en vuxen. Så fin känsla. Så fin midsommarafton.

juni 21, 2018

Nästan där.

Så jag är tillbaka på tåget. Jag är på väg hem. Jag kan inte riktigt minnas när jag var så här trött senast. Någon gång mitt under flytten, tror jag. Men jag sitter på tåget nu, och jag tänker att jag ska påbörja någon slags nedvarvning. Det finns ingen anledning att titta djupare ner i den där lilla appen med en symbol av ett brev, det är ändå ingen som kommer läsa mina mail förrän på måndag. Det finns ingen anledning att stressa upp sig nu.

Det har varit en bra dag. En väldigt bra dag. Och jag sitter på tåget nu, och jag kommer trilla in där hemma någon gång efter åtta. Jag hade så mycket energi igår, så jag ordnade med allt som annars skulle ha behövt fixas med ikväll. Handlade hem så vi klarar frukostar och spontana middagar och luncher, köpte bubblor och mascara och nagellack. Hittade en midsommarklänning, en sån som blir ännu finare med en grovstickad tröja över, och det är ju precis vad som behövs en midsommarafton. Jobbade en timme och målade naglarna, snittade om blommor och förberedde inför en torsdag på ett segelbåtsrace.

Men nu är det dagen efter och allt det där är klart. Jag är på väg hem. Där hemma gör barnet och mannen en helgstädning, och om ett par timmar kliver jag in i ett rent hem och in en fredagskänsla. Jag längtar efter att kliva in duschen, tvätta bort arbetsveckan och dra en morgonrock runt mig. Poppa en prosecco och knappt hinna dricka ett halvt glas innan jag somnar med fötterna i hans knä i soffan.

Jag är så jävla redo för en midsommarhelg nu.

juni 20, 2018

Om segelbåtar och Göteborg.

Jag flänger och far. Steg upp klockan fem i måndags och klev in i en bil som tog mig till Göteborg. Mötte upp kunder och kollegor och spenderade dagarna två på Volvo ocean race. Man tänker ju att det är ett jäkla soft jobb, men testa själva att leka någon slags värdinna och vara trevlig och charmig och intelligent och intresserad sexton timmar per dygn. Det är ett tufft jobb.

Jag kom hem sent igårkväll, tog mig an mailinkorgen och stupade sen i säng. Drömde om brandskydd och försenade leveranser och projektuppföljningar. Idag är en kontorsdag, den enda på hela veckan. Det innebär att jag gör fem arbetsdagar på en dag. Det kommer ju inte gå, det hör ju vem som helst, men jag ger det ett försök iallafall.

Och sen blir det torsdag och då går tåget tillbaka till Göteborg för en sista dag på det där lilla segelbåtsracet. Jag lämnar Stockholm klockan sex och trillar tillbaka in i staden fjorton timmar senare. Det innebär att alla midsommarförberedelser måste ske ikväll. Nu har vi visserligen bokat bord på en skärgårdsö och har inte så mycket annat att fixa med än att köpa hem cava och rota fram nån blommig klänning ur garderoben, men ändå. Jag känner livet och stressen i mig.

juni 15, 2018

Någon slags plan.

Det är en fredag i tre etapper. Den första ska precis avslutas. Det har varit en förmiddag av liv och rörelse, ett fullt kontor och högljudda kollegor. Avstämningar, planering och uppföljningar. Jag ska låta datorn glida ner i väskan, sätta solglasögonen på näsroten och gå mot etapp två. Det är den när jag sätter mig på ett café, beställer in lunch och kaffe och får ett arbete gjort. Det är ett arbete av det slaget att jag inte får ges tillgång till en internetuppkoppling, för då kommer det aldrig bli gjort.

När jag har gjort det i, säg tre timmar, då ska datorn få glida ner i väskan igen. Men i etapp tre av den här dagen ska den få stanna där. Då ska jag gå hem, korka upp en flaska prosecco och byta om, ta min man under armen och låta mig placeras på en filt på djurgården och vara betraktare av något slags skådespel. Jag är lite osäker på exakt vad det är som vi ska se, men mina svägerskor var tydliga med att det skulle ske.

Men först jobb, sen nöje. Etapp två av den här fredagen nu alltså.

juni 14, 2018

Redogörelsen av en dag.

Vaknar av att det börjar röra sig i lägenheten, av att barnet stökar i köket och att min man placerar en puss på min skuldra och lämnar sängen. Tassar upp, slår på kaffebryggaren och står mitt i det stora rummet och tittar på alla deras små bestyr. Får en kopp kaffe i handen och norpar åt mig min dator och kryper tillbaka ner i sängen. Läser nyheter, går genom mailen, fyller på kaffekoppen.

Skippar sminket, låter vageln läka. Kliver i byxor och linne och kashmirtröja. Promenerar de få meterna till Fabrique, beställer kardemummabulle och kaffe. Jag har hela ovanvåningen för mig själv. Det är så varmt att jag sparkar av mig skorna och drar tröjan över huvudet. Jag vet inte om man får bete sig så på ett café, men jag är varm och jag har en deadline.

Går förbi ett blomsterhav och köper fem rosa pioner. Kommer hem, startar två maskiner tvätt och tar tag i nästa arbetsuppgift. Kommer på att jag nog behöver duscha. Drar en mjuk bomullsklänning över huvudet efteråt. En stickad tröja ovanpå. Låter håret självtorka och vageln fortsätta läka. Jobbar, dammtorkar, dammsuger. Går till hemköp och köper allt som ser gott ut. Det blir fruktansvärt dyrt. Checkar av ännu en box på min lista. Lagar laxtacos och spenderar en timme vid middagsbordet med männen i mitt liv.

Och nu är klockan snart halv nio och jag ska stänga ner datorn för idag. Jag har gjort det som behövde göras, dagens kvot av plikter är fylld. De nyss nämnda männen är på gymmet och jag ska sjunka ner i soffan, lyssna på surret från diskmaskinen och dricka ett glas rosé. Tänk att jag skulle bli en människa som tycker att det låter helt jävla underbart.

juni 13, 2018

En beige och smärtsam historia.

Jag har en vagel i ögat. Det gör ont varje gång jag blinkar och jag måste äta ipren för att kunna titta mig genom dagarna. Jag är för ytlig för att vara på kontoret och samtidigt låta bli mascaran och inte heller har jag kunnat inte vara på kontoret.

För övrigt har jag nu inträtt den tid av året där hela mitt yttre går i samma färgskala. Solen har blekt håret till samma nyans som den har tonat min hud. Jag är en varierande skala av beige. Det är säkert trendigt någonstans.

Nä, det här blev en trevlig men mycket intetsägande liten paus i en övrigt hektisk dag. Över och ut och förlåt för att jag tog er tid och bringade ingenting annat än nonsens.

juni 11, 2018

Om spontana dejter och kardemummabullar.

Jag tror att det bästa med sommaren är att vi blir så impulsiva. Vi sa god natt till barnet igår, tog varandra i handen och dejtade helt spontant en söndagskväll. Kom hem vid tio, till ett barn som sov med ett öga, och tömde diskmaskinen och plockade lite och la oss skavfötters i soffan. Jag tror att det kanske är den sortens dejtande som jag gillar allra mest, den när det liksom blandas in i vardagen och gör allting så enkelt.

Jag har förresten så svårt att få in i mitt huvud att jag inte har semester än. Jag glider runt i mjuka klänningar och glömmer bort hur det känns att ha krav på mig. Helgerna känns evighetslånga och när måndagen kommer är jag så oförberedd. Det är ändå lite lustigt, för årets mest hektiska tid börjar nu. Jag ska ta mig an den på bästa sätt, genom att mixa upp kontorsarbete med att jobba från balkongen och caféer och äta kardemummabullar varje dag.

juni 10, 2018

Sommaren.

Och så blev det söndag. Jag sitter på balkongen med ett glas flädercider och isbitar och grannarnas musik strömmande från deras öppna balkongdörrar. Det är nåt harmoniskt som spelas, kanske sextiotal, kanske allra mest piano, kanske till och med franskt. Jag har hår som behöver tvättas och tjugoåttagradig luft mot min hud.

Jag ska lägga en timme på att arbeta färdig vecka tjugotre, sen ska jag kliva i en baddräkt och dra en klänning över huvudet, snurra upp det smutsiga håret i en knut och kliva i bilen och styra oss ut i skärgården. Spendera ett par timmar med att varva mellan att ligga på en klippa och kasta oss i havet. Och så komma tillbaka till balkongen i eftermiddag, till prinskorvar och färskpotatis, gräddfil och gräslök och en sillbit.

juni 08, 2018

Om den sista dagen i sexan.

Fredag. Jag hoppas att solen kämpar sig fram idag. Att den om en timme kommer skina ner över en skolgård där min son står och tittar på när kören sjunger att klockan snart kommer ringa ut. Idag gör han sin sista dag på mellanstadiet. Om tio veckor har jag ett barn som går på högstadiet. Det är ganska stört.

Han var så fin när han gick för en liten stund sen, i sina propra ljusblå chinoshorts och en ny ljusgrå bomullsskjorta, putsade sneakers och välkammat hår. Jag ska jobba en stund till, sen ska jag möta min mamma som kommer med tåget och så ska vi ge min son ett värdigt skolavslutningsfirande. Jag tänker crêpes kanske, eller våfflor. Eller tårta. Är även sugen på blåbärsbullar. Åh, vi får se. Barnet får styra oss idag.

juni 07, 2018

Konstiga dagar.

Det var så konstigt att gå och lägga sig i normal tid igår, det var ju lördag. Fast det var det ju inte, det var en vanlig onsdag som råkade vara en ledig nationaldag. Vi gick femton kilometer igår, genom Hagaparken och Östermalm och Gärdet. Passerade en operakonsert och en galopptävling, damer i hattar och häpnadsväckande många män som hade matchande flugor med sina hundar. Åt blåbärspaj och drack cappuccino och avslutade med konjak.

Och idag är det en torsdagssöndag och jag hänger på kontoret. Mer typiskt för en torsdag än för en söndag. Fast snart ska vi stänga ner datorerna för en stund, hoppa in i en bil och åka ut till en gammal kollega som tänt grillen enkom för vår skull. Sen väntar en eftermiddag på ett café för mig och min dator och så en timme hos psykologen. Någon gång efter det behöver även införskaffandet av en passande skolavslutningsklädsel för en trettonåring ske, och sen är det nästan fredag och nästan helg igen.

juni 05, 2018

Som sanden i timglaset osv.

Vaknar till en tisdag där värmen plötsligt är borta. Det gör ingenting, inte ännu. Drar benen genom ett par jeans, knäpper en mjuk bomullsskjorta och kavlar upp ärmarna. Brunbrända fötter och orangeröda tånaglar. Mascara, rouge och läppglans, nytvättat hår samlat i en snodd. Väntar på tunnelbanan i hundra år, åker två stationer på lika lång tid och blir otålig, kliver av och går hem. Jobbar, jobbar, jobbar. Fjorton koppar kaffe och en skumraket. Så försvinner den första delen av min dag och nästa del ska snart ta vid.

juni 04, 2018

Tusen och ingenting.

Det var en sån där helg där vi hade tusen planer. Men istället för tusen saker att göra så kom det en topp i värmeböljan och vi orkade ingenting, ville ingenting. Bara promenera långsamt på kokheta gator, gå bredvid vatten som man kunde doppa fötterna i, förbi uteserveringar att dricka cava på mitt på blanka dagen, spendera kvällarna i soffan framför nån dålig serie.

Så det var vad det blev. Frukost på balkongen. Bara fötter i vattnet och sandalerna i handen vid Norr Mälarstrand, cava på en sommargågata vid Mariatorget, musslor på en uteservering ett par gator från oss. Tidiga kvällar i soffan, två avsnitt av en dålig serie och en dålig film. En kanna Pimm's. Glass både en, två och tre gånger. Så jävla perfekt.

juni 03, 2018

Om förstörda ägg.

Klänningarna ligger på översta hyllan i garderoben. Jag ställer mig upp i sängens fotända och börjar bläddra bland tygen. Han kommer in i sovrummet, lutar sig mot dörrposten och tittar på mig. Så går han fram till mig, gläntar på morgonrocken och låter händerna försvinna in. Han placerar en puss på min mage och mina fingrar trasslar in sig i hans hår. Hans händer glider ner längs mina ben, följer mina lår tills de landar i knävecken. Då rycker han till, och jag faller bakåt ner i sängen. Han följer efter. Jag tror inte att jag vet någon bättre fysisk känsla än den av tyngden från hans kropp över min. Av mina särade ben och han mellan dem. Han kysser mig, och jag mumlar att äggen kommer koka för länge. Hans läppar hittar den där lilla platsen i min nacke där all min svaghet bor, och jag säger att jag ändå inte var så sugen på ägg.

juni 01, 2018

Det allra sista från maj.

Det är den sista maj och klockan är en bit över nio. Jag har kommit hem från jobbet, städat badrummen och mött upp min man på Odenplan. Han har beställt från Matsmart, så där som han gör ibland, för det är miljösmart och ekonomiskt och de som driver det är hans gamla kollegor. Det skenade nog när han lade ordern, för det är bara mazariner och skumraketer och lakrits i lådan. Och så lite müsli.

Men det är den sista maj och klockan är en bit över nio. Jag har plockat in alla varor, stuvat om i skafferiet och svurit över att vi måste bygga om köket snart. Han har stått bredvid, ömsom framför spisen och ömsom hackandes framför en skärbräda, och Adrian har suttit vid matbordet och gjort terminens sista läxor. Efteråt går de båda och tränar och jag skrapar bort färg från en dörrpost, slipar den så att den blir alldeles len.

Det är den sista maj och klockan är en bit över nio. Jag har duschat bort dagen och klivit i trosor och en lång klänning, dragit en stickad tröja över huvudet. Ingen makeup, ingen parfym, bara hudkräm. Klockan är en bit över nio och det är inte ens juni än, men det är fortfarande skönt i luften. Jag väljer att gå till affären lite längre bort, balanserar på trottoarkanten när jag passerar alla uteserveringar som ligger på rad. De är fortfarande nästan helt fulla, rosévin och cava i glasen, människor med filtar över knäna.

Och jag går där bredvid uteserveringarna på rad, för att köpa mjölk och bananer, i en långklänning och stickad tröja och bara fötter i sandalerna och klockan är lite över nio och det är fortfarande ljust och varmt och människorna är glada och jag känner hur det känns så mycket som sommar, och det känns så jävla fint.

maj 31, 2018

Dagarna går i ett.

Hela veckan har gått åt till möten som rullar in i varandra, jag flänger kors och tvärs över stan, från Farsta till Solna till City. Sent på eftermiddagarna öppnar jag datorn igen, tar hand om mailen som aldrig hanns med under dagen. Och så skrapar jag färg från en dörrpost som aldrig verkar blir klar, tröttnar på det och tvingar ut männen jag lever med på kvällspromenad innan det sista ljuset för dagen försvinner, mutar dem med glass.

Det känns som att dagarna pågår i halva evigheter. Det är samma sak varje kväll, plötsligt har klockan blivit natt utan att jag sett det komma. Ändå är man fortfarande människa dagen efter. Kanske behöver man inte lika mycket sömn på sommaren?

Jaha. Annars då? Det skulle vara svalare idag, och för första gången på flera veckor klev jag i ett par byxor, men solen gassade från en blank himmel redan tidigt på morgonen. Det hade varit fint med en lite svalare dag, men jag ska verkligen inte klaga.

maj 29, 2018

Om en kalufs.

Vi promenerar i skuggan från trädtoppar som breder ut sig långt ovanför oss. Jag sneglar på honom och vill så gärna röra vid honom. Jag sträcker ut en hand och rufsar om i hans blonda lockar. Han blänger på mig, väser mellan smala läppar. Men mamma! Det är ett sammanbitet utropstecken. Han frågar varför jag gjorde så och fixar till sin frisyr med snabba fingrar.

Jag säger att jag så gärna vill visa hur mycket jag tycker om honom, men att det är svårt. Förr brukade jag få kramar, men det får jag så sällan nu och om han säger nej till en kram så blir det inte heller någon kram. Sådana är reglerna. Så jag säger att jag ibland bara vill röra vid honom, men att jag inte vet hur. Och då blev det att jag rufsade i kalufsen, säger jag.

Han tittar på mig snett från sidan. Sen skrattar han och skakar på huvudet. Lilla mamma, säger han. Du får rufsa mig i håret en gång om dagen om det känns bättre. Jag frågar om det verkligen är sant, om vi kan göra så, och han nickar. Men helst när vi är hemma och ingen serokej? Jag säger att det är okej, att det är bättre än okej.

maj 28, 2018

Ingen får säga att jag är orimlig.

Imorgon fyller Kim fyrtio år. Jag har nog aldrig varit så dåligt förberedd inför en födelsedag som den här. Det är inte bara min mammas fel, det är även för att Kim är så himla ointresserad av att fylla år. Det enda han har önskat sig är en slipmaskin för hundrafemtio spänn. Han har varit så ohjälpsam den här födelsedagen. Alla frågor som jag har ställt har besvarats med ett jag vet inte. Jag hade tänkt ge honom en resa i sommar men han kunde aldrig säga när han kan ta semester, så jag tröttnade och struntade i det.

Panikhandlade en ganska tråkig present idag, men han får fan skylla sig själv om han inte blir glad. Man får väl bjuda till lite, får man inte? Det känns ju inte jättekul att ge något dyrt och supergenomtänkt till någon som ju inte bryr sig särskilt mycket.

Fy fan vad jag låter som världens minst sympatiska människa. Det kanske är för att jag sitter i sängen och hamrar ner det här på tangenterna och han ligger i soffan och inte fattar att jag är sur på honom. Jag är verkligen sur. För att han inte kan säga vad han vill, för han inte bara kan vara en vettig person och önska sig något även om det bara är för att underlätta för mig. Och så kunde han faktiskt ha tagit hand om disken också.

Oh boy, vilken härlig födelsedag han kommer få.

Och ingen slipmaskin får han heller.

maj 26, 2018

Pausar.

Och så kom en lördag. Jag ska åka hem till mamma idag. Och pappa också, förstås. Det är bara jag och Adrian hela dagen. Jag har en plan om att vi ska åka via Trosa, det är bara en kort avstickare från motorvägen, och jag har aldrig varit där. Det är lite av en skandal, för de har topp tre av det jag gillar allra mest i livet;

1. En marsipanfabrik
2. Hemsnurrad glass
3. Sveriges äldsta trähus

Jag tänker att det kan göra oss gott, att strosa längs de där gamla gatorna och äta varsin glass och köpa med oss praliner. Bara hänga, jag och barnet, och sen ta oss till hemstaden. Det bästa är att vi inte har någon tid när vi måste vara hemma igen. Blir det mitt i natten så blir det mitt i natten. Vi ska ta dagen som den kommer, krama så mycket på min mamma som det bara går. Bara vara.

maj 25, 2018

Någon slags plan.

Klockan är fortfarande tidig, jag vaknade innan alarmet av en fladdrande känsla i magen. Jag tror att det är nervositet? För jag har bestämt mig för att ta itu med allt det här jobbiga och kvart i tio har jag tid hos psykologen. Vi har bestämt att jag ska vara ledig de dagar jag går dit. Om något dyker upp under den där timmen så ska det finnas tid att ta hand om det, ingenting annat ska pocka på.

Det är så jävla fint att jag ges den här möjligheten. Allra finast är nog att min arbetsgivare tycker att det är självklart att de ska sluta upp runt mig. Jag tror inte att det är så självklart för alla. Så jag ska gå dit och sen får vi se vad jag gör av dagen. Kanske samma klippa i Tanto som häromdagen. Lyssna på vattnet. Äta en glass. Göra en fredag.

maj 24, 2018

Ner och upp.

Så jag bröt ihop igår. Fick inte stopp på tårarna och kände att kontoret inte var platsen för att låta dem rinna, så stängde ner datorn och lät den glida ner i väskan, textade min chef och smög ut genom dörren. Tog tuben till Hornstull och hamnade på en klippa i Tantolunden. I två timmar satt jag där, med tysta tårar som föll bakom solglasögonen.

När baken var för öm reste jag mig och började gå. Vattnet hade någon slags lugnande effekt, så jag följde det och gick och gick och gick. Kom fram till Slussen, klev på en båt till Djurgården och fortsatte gå. Jag kom hem bara precis före Kim, med skavsår från sandalerna och soleksem på smalbenen och brända armar.

Det känns bättre idag. Jag inser att det var något slags sammanbrott. Jag tror att jag har väntat på det och det känns lite skönt att det äntligen kom. Som att jag kan gå vidare nu. Jag fattar att jag inte kan ta hand om det här själv, jag behöver hjälp från psykologen. Imorgon är det dags igen och jag kommer gå dit med en kappsäck av känslor och lägga den i hans knä. Det är konstigt, för det är jobbigt och svårt, men jag ser fram emot det.

maj 23, 2018

Jag vet inte.

Jag är så förbryllad. Jag fick en så jävla elak kommentar på ett blogginlägg som jag kommenterat, om att jag med flit försökte få en annan människa att må dåligt. Läste den och blev bara va? Och sen blev jag så jävla ledsen. Ledsen för att jag blev så missförstådd, ledsen för att någon på fullaste allvar tror att jag vill göra en situation värre för någon annan, ledsen för att jag tydligen är för känslobaserad.

Det är så jävla orättvist för det enda jag är är ju en känslohärd. På riktigt. Jag trodde att det var lite bättre och så får jag en enda elak kommentar från någon som jag inte ens känner och därmed inte kan bry mig om och så bryter jag ihop och måste böla på jobbtoaletten i tjugo minuter. Uppenbarligen är jag inte så jävla stabil. Kanske borde jag ta den där sjukskrivningen som psykologen erbjuder, gömma mig någonstans.

maj 22, 2018

Ingen daimstrut.

Jag har börjat med en ny grej. Alla dagar då solen skiner när jobbet är färdigjobbat åker jag tuben en handfull stationer och kliver av en promenad hemifrån. Köper glass och går på solvarma trottoarer. Jag har en regel om ingen musik i öronen, att det bara ska vara jag och de läten som rör sig i luften omkring. Och att jag ska prova en ny glass varje dag.

Igår åt jag en magnum med jordgubb och vit choklad, vad det blir idag vet jag inte. Kanske en magnum mandel? Eller mjukglass? Jag vet inte. Jag tror att det är kopplat till allt det där som händer i mig. Det är nog en fånig sak, men att känna efter vilken smak jag är sugen på idag och liksom gå med det och inte välja samma som alltid, det är ju ändå att välja mig själv och mitt egna välmående? Äsch, jag vet inte vad jag vill få sagt med det här.

Ät en glass, hörni. (Och berätta vilken ni valde.)

maj 21, 2018

Det här med att bearbeta.

Och så går en helg. Det allra värsta inuti mig har nog lagt sig, jag är inte så där akut ledsen längre. Det är tystare inombords, mer som att alla tankarna har nystat in sig i varandra, som om de ligger huller om buller i en liten boll och har fastnat i varandra. Jag försöker följa tankarna från början till slut, så som psykologen sagt åt mig att göra, men det går inte att räta ut dem. Så fort jag börjar dra i en tanke så går den upp i rök, poff!, och så dyker den upp någon annanstans i nystanet. Det är som en Harry Potter-film i min hjärna.

Men jag försöker. Jag försöker verkligen. I lördags kom jag på mig själv med att skratta. Ett genuint skratt. Det var första gången sen det hände och det var så skönt att känna den där korta glädjen i mig. Det var fint. Så jag kommer tillbaka, kanske lite för varje dag. Jag tror att den här grejen med mamma blev det som fick allt att tippa över, för det är så många fler tankar som kommer till ytan nu. Om Kims sjukdom, om vår kris, om barnlösheten. Jag tror att mammas självmordsförsök utlöste något hos mig, något som jag borde ha tagit tag i för länge sen. Det är på ytan nu, allt är på ytan nu.

maj 17, 2018

Om att börja med att acceptera.

Så mitt jobb bokar en psykolog åt mig. Det är min chef som gör bokningen, han förklarar ärendet och jag får en akuttid. Så på torsdagens sista tid står mitt namn. Jag börjar gråta trettio sekunder in i besöket. Psykologen ber mig berätta vad jag känner, men jag säger att jag inte vill, för det känns som att jag kanske aldrig kommer kunna sluta gråta då. Ja, men då sjukskriver vi dig och så får du fortsätta gråta, säger han. Du måste sluta stänga inne känslorna, du måste våga tänka klart dina tankar.

När han säger så har jag sagt att det rör sig för många tankar i mig. Att jag inte vågar tänka tankarna färdigt. Han frågar om tankarna och jag berättar att jag ser min pappa framför mig, hur han plockar ner min mammas kropp från en krok i garaget. Att jag har börjat tänka att det kommer en snar verklighet där min mamma inte finns. Han säger att det är tankar som gör ont men att jag måste tänka dem ändå, annars kan jag aldrig läka.

Och han drar saker ur mig. Som att jag är rädd för att Adrian ska se självmord som en utväg att välja. Jag är rädd för att idén ska fastna hos honom. Han säger att det nog snarare är tvärtom, att Adrian ser skadan efter ett självmord. Jag säger att jag kanske inte vågar släppa fram alla känslor för att jag är rädd att jag ska bli som mamma, att jag ska bli så ledsen att jag vill dö. Han säger att jag inte är rationell, att det inte finns någonting som tyder på det. Varför skulle det? frågar han. Han argumenterar mot mig och jag sitter där med alla mina känslor utanpå och blir arg på honom. Men så fattar jag. Jag fattar vad han gör. Han sticker hål på de tankar som har skenat in i det svarta.

Vi ska ses igen nästa vecka. Till dess vore det bra om jag testar att tänka några tankar hela vägen. Han säger att det är okej om jag bryter ihop, okej att ta bort några krav från mig. Att jag måste ta itu med det jag känner, att jag ska börja med att acceptera att jag är i kris. Börja med att acceptera vad som har hänt.

maj 16, 2018

Om att få hjälp.

Jag skickar ett textmeddelande till min chef redan på söndagen. Skriver att något jobbigt har hänt och att jag mår dåligt. Han svarar att jag styr hur mycket jag orkar jobba. På måndagen får vi en minut ensamma, jag säger som det är rakt ut. Vi blir avbrutna nästan direkt, lämnar ämnet där och han viskar att vi pratar mer senare. Det känns bra, att det bara blev så. Jag fick säga det högt, han hann samla sina tankar. För jag vet inte vad man svarar när någon säger att ens mamma försökt ta livet av sig.

På tisdagen knycker han fem minuter bara han och jag, säger att han har ordnat en psykolog åt mig och ber mig se till att jag får det stöd som jag behöver. Säger att även Adrian ryms i erbjudandet. Och så har jag er. Jag tror verkligen inte att jag kan säga hur mycket jag uppskattar er. Att ni lämnar ett hjärta, ett ord, en mening. Det gör så mycket.

En minut i taget.

Jag tror att det har börjat landa lite. Vi bröt upp från konferensen lite efter två igår, men min telefon och mail var inställda på att jag skulle vara åter på onsdag, så det var ingen som skulle sakna mig. Hängde väskan över axeln och gick ut i solen. Promenerade hem, pratade med mamma och pappa hela vägen. Sen stod jag plötsligt utanför min port men ville inte gå in, så fortsatte till Vasaparken och satte mig i soltrappan. Lät tankarna komma, och för första gången kunde jag tänka utan att få panik. Textade Adrian efter en stund och sa åt honom att köpa glass och komma dit när skoldagen var slut.

Det gjorde något med mig, den där stunden. Jag ska upprepa den idag, för vi har gårdsstädning och grill i föreningen ikväll, och jag vill vara glad och lätt och rolig. Men jag vet att det inte kommer gå, att jag inte kommer klara det, men jag tänker att om jag får någon timme för mig själv innan, om jag bara får sitta på en soltrappa och tänka mina tankar och känna mina känslor så kommer det gå bra. Då kommer jag ha något slags lugn i mig. Då kommer jag kunna lägga bort tankarna och känslorna i kväll.

maj 15, 2018

Tungt.

Jag träffar mamma på söndagseftermiddagen. Även om hon gråter mycket så känns det som att vi har en fin stund mitt i allt elände. Dagen efter får jag veta att hon fick kraftig ångest efteråt, att hon blev så påmind om alla hon orsakade smärta när hon gjorde som hon gjorde. Vi har ett kort men bra samtal på måndagsförmiddagen, och hon säger att personalen är där hela tiden, att de har satt in mer medicin och att de inte släpper hennes mående ur sikte.

Sen ringer pappa. Han har pratat med mammas handläggare på försäkringskassan, frågat hur det kan ta tre år att få sin sjukpension beviljad. Säger att mamma har klättrat på den jävla karriärstegen och fram tills hon fyllde femtio betalat mer skatt än gemene man. Att hon sen dess kastats runt i sjukvården och att försäkringskassan har skickat henne på utredning efter utredning utan att ge någon klarhet i någonting. Varför väljer man att jaga en femtiosexårig kvinna som lider av sviterna från en hjärntumör när hennes diagnos säger att det som hon behöver är lugn och ro? Handläggaren kan inte ge några svar, säger bara att de följer sina processer. Och det är väl helt sant. Det är inte hennes fel. Det är de jävla processernas fel.

Samtidigt som alla dessa samtal sker står jag på en två dagars konferens. Kan inte göra något. Leker med tanken på att bara gå hem, stänga av telefonen och lägga mig under ett täcke. Men jag vet ju att det inte är ett alternativ. Vet att jag måste finnas där, en liten stund till måste jag orka. Nu ska jag ringa Adrians skolkurator och sen börjar konferensen för dagen.

Bara lite till nu.

maj 14, 2018

Tankarna och känslorna.

Jag vet inte vad jag känner. Det är aldrig tyst i mitt huvud, det rör sig tankar hela tiden och jag kan inte stoppa dem. Jag har varit så fokuserad på att hitta lösningar, på hur vi ska göra när hon får komma hem, hur vi förhindrar ett tredje försök. På hur min pappa mår, på hur mamma mår, på hur Adrian mår. Och tankarna bara fortsätter att snurra och jag vill bara att det ska vara tyst i min hjärna. Bara en liten stund, bara en minut.

maj 13, 2018

Det är vad det är.

Den blir fin trots allt, hans födelsedag. När han på torsdagskvällen säger att han vill ställa in sin fest klickar sig Kim in på internet och bokar bord på hans favoritställe, säger att vi firar i det stilla isåfall. Jag ber Kim texta sina systrar om den inställda grillfesten och lite senare ringer hans äldsta syster och frågar vad som har hänt. Jag börjar gråta och berättar.

Efter en stund kommer det ett sms från henne. Kom och grilla hos mig imorgon, du behöver inte ordna med något, bara kom. Så vi spenderar Adrians födelsedag på klippor i Bromma. Kim sköter grillen, grillar sparris och paprika och halloumi och kött. Hans systrar kramar mig hårt och jag dricker cava och för några timmar tänker jag nästan inte på det alls. För några timmar gör det inte lika ont.

Så åker vi hem. Duschar bort röklukten och byter om, promenerar till restaurangen och beställer varsin hamburgare och milkshake till Adrian och rödvin till oss. Det blev inte som vi tänkt oss, men fint ändå. Och nu är det söndag och om en liten stund ska jag hoppa in i bilen, styra mot en psykklinik i Nyköping och träffa min mamma.

maj 12, 2018

Min trettonåriga unge.

Vi har full transparens mot Adrian. Han var i rummet intill när jag fick samtalet, överhörde nästan allt. Så vi sa som det var, besvarade alla hans frågor med sanningen. Sen dess har vi pratat om det hundra gånger. Ibland har han tagit upp det, andra gånger är det jag. Jag har föreslagit att vi ska involvera skolkuratorn på måndag, så att han får vända och vrida på alla sina tankar. Han sa ja.

Han har bestämt att vi inte kan ha fest när mormor mår så dåligt. Att det skulle kännas fel att ha roligt. Jag förstår honom, känner det han känner. Så vi skjuter lite på festen. Tar idag, hans födelsedag, precis som den kommer. Försöker göra den fin. Vi har sagt att det är okej att han njuter av sin födelsedag, att han får tycka om dagen. Den kanske inte är så munter i år, men vi är tillsammans, och det är tillräckligt.

maj 11, 2018

Det slutar inte snurra.

Jag har inte sovit inatt. Jag har varit vaken, tänkt och grubblat. Och blivit arg. Jag är så väldigt arg. Hon hade ingen rätt. Inte två dagar före min sons födelsedag. Inte någonsin, men särskilt inte nu. Det skulle förstöra hans födelsedag för alltid, både för mig och för honom. Hur i helvete tänkte hon när hon gjorde så här mot oss?

Jag förstår att det inte är rationellt tänkande. Jag förstår att hon har en allvarlig depression, att det för henne var den enda tänkbara utvägen. Men vi då? Jag då? Hade hon bara tänkt lämna mig så här? Hade hon tänkt att det skulle vara min sons födelsedag och att jag skulle gå fullkomligt sönder? Varför ville hon inte säga hej då?

Jag är så arg. Och jag vet att det låter som att jag vill att hon skulle ha vänta nån vecka, men herregud vad det inte är det jag menar. Jag vet inte vad jag menar. Att det är så jävla orättvist, bara. Att jag hatar henne för det här, samtidigt som luften tar slut när jag tänker på att hon kunde ha lyckats.

maj 10, 2018

Jag klarar inte det här.

Jag skriver att det inte längre gör ont inuti, sen ringer min telefon och allting går i tusen bitar. Jag krackelerar inifrån och ut och det gör så ont att jag tror att jag ska dö. Min mamma har försökt ta livet av sig. Min älskade mamma.

Min älskade mamma som drabbades av en hjärntumör för sex år sen och som lidit av sviterna sen dess. Som ett par år senare drabbades av cancer i magen och efter det stod bredvid sin son när även han drabbades. Min älskade mamma som bara slungats mellan de olika läkeinstituten och instanserna inom försäkringskassan, som har misshandlats av alla de som borde ha varit till någon slags hjälp.

Min älskade mamma som igår bestämde sig för att låta livet ta slut. Nu blev det inte som hon hade tänkt, istället är hon inlagd på psykkliniken i Nyköping. Vi vet inte hur länge. Och imorgon är det meningen att jag ska spendera dagen med min son, som en första födelsedagspresent. Och så hans grillfest på lördag. Nu vet jag varken ut eller in.

Jag vet bara att det gör så jävla, jävla, jävla ont.

Om att ta hand om kanterna.

Onsdagen är tunga samtal runt matbordet. Det är sushi och rosevin, politik och läxor och allvar. Men så lättas det upp, med försiktiga skratt och bekännelser om förälskelser och pirrande känslor. Vi trillar ner i soffan, startar tv:n och youtube och spelar gamla musikvideos för Adrian, men han slår till sist med händerna i luften och säger åh herregud när vi spelar Beastie boys. Säger att det är för mycket, går och lägger sig istället.

Kvar är jag och Kim, han häller upp varsin whisky och sen varsin till. Vi bråkar om vem som har världens bästa röst, hittar en kompromiss i Eddie Vedder med undantag för när Disturbed tolkar the sound of silence. Och så släcker vi lamporna, stänger av musiken. Det där som skavde igår, det slipade vi nog ner under kvällen, för det gör inte ont längre.

maj 09, 2018

Om allt det som är svårt.

Vi ligger i sängen. Han drar med fingret över mitt högra bröst. Du har färg här, säger han. Någon timme tidigare har vi målat listerna i hallen och jag har duschat efteråt, men inte orkat gnugga bort fläckarna av torkad färg. Mmm, säger jag.

Jag är trött, och ledsen. Trött och ledsen för att det är svårt att vara förälder. För att jag tjatar och gnatar och hjälper och stöttar och skäller, men ingenting hjälper. Barnet är disträ, lyssnar inte på vilka läxor som ska göras. Igår, efter de där listerna målats, läser jag veckobrevet och inser att en text om partierna och valet ska vara klar dagen efter. Han har förstås ingen aning och vi bråkar om det, jag skriker till sist att jag är så jävla besviken på honom.

Han skriver sin text, sen duschar han och går och lägger sig. Då är klockan halv elva och det är en timme efter att hans lampa ska vara släckt. Vi har blivit sams och jag har läst hans text och den är bra. Men jag skrek att jag är besviken på honom. Jag svor åt honom. Man får inte svära åt sina barn. Man får bråka och skrika, men man ska göra det respektfullt. Jag tappade det. Jag tappade respektfullheten mot honom.

Vi ligger i sängen och jag har torkade färgfläckar på min kropp, för jag orkar inte ens tvätta mig ordentligt. Och jag har blivit en sån som skriker att jag är besviken på mitt barn. Jag har blivit en sån som är färglös, som inte orkar lägga hela sin själ i sitt arbete, som svär åt sina barn. Det skaver. Det skaver som fan, den jag är just nu.

maj 08, 2018

Det kommer väl.

Mitt yttre är så trasigt just nu. Naglarna är förstörda, har skivat sig och gått sönder. Klippte ner dem så långt att det gör lite ont när fingertopparna pressas mot tangenterna. Och näsan är söndersnuten och ögonen liksom grusiga. Insidan av mig är inte särskilt mycket bättre, jag har levt på snabb mat och vin alldeles för länge. Jag längtar efter krämig yoghurt och färsk frukt, mörk choklad och nötter och mängder av vatten.

Men allra mest längtar jag efter att kunna gå över vårt golv utan att fötterna blir gråa av slipdamm. Efter ett rent hem, att ha tid och ork att laga mat, att sitta på balkongen och bara vara. Att gå och bada. Boka en massage. Läsa en bok. Sitta på en uteservering och dricka... vatten. Äsch, rosévin. Tiden. Jag längtar efter tid. Och en snyggare utsida.

maj 07, 2018

Älskar maj (trots pollen).

Jag glömmer det varje år, men så påminner också min mamma mig varje år. Jag är inte alls sjuk, jag är pollenallergiker. Jag vet inte varför det inte fastnar. Kanske för att det gick tjugosju år och sen blev plötsligt vårarna förkylda. Började knapra medicin för ett par dagar sen och är nu levande igen. Kanske inte bra, men okej.

Annars då? Vecka nitton och det är officiellt veckan som jag blir förälder till en tonåring. På lördag fyller Adrian tretton. Vi har bjudit våra familjer på grillfest på vår innergård. Kim ska flippa burgare och jag ska sippa rosévin och ungarna skickar vi till Vasaparken. Skoja bara. Kanske. Äsch, det kommer bli fint. Det ska vara tjugo grader varmt och solsken. Jag tänker ett gäng heliumfyllda ballonger och glasstårta och en grill i gång, en hink med is och läsk till barnen och en annan hink till de vuxna.

Men först ska det jobbas i tre, korta dagar. Det ska målas lister i hallen och göras en storstädning, vi ska vara lediga i ett par dagar och så ska det köpas en sommargarderob till barnet som aldrig tycks sluta växa. Och sen är vi framme vid den där födelsedagen och grillfesten. Det blir en fin mix, allt det där.

maj 04, 2018

Om att alla andra har fel.

Jag är på fötter. Stämman gick bra igår, det verkar vara en sån liten och gullig förening som vi köpt in oss i. Det var betydligt fler fniss än vad jag hade förväntat mig vid en sån grej. Nu är jag också officiellt invald i styrelsen. Jag tänker att det kan bli problem.

De berättade att det har gått åt väldigt många möten åt att bestämma färgsättning till våra trapphus. Jag förstår inte sånt, varför kan man inte bara fatta ett beslut? Samla förslag på möte ett, fundera till möte två, rösta och klubba genom. På riktigt. Jag är orolig.

Men tillbaka till mitt mående. Jag ryckte upp mig till stämman. Stoppade i mig två alvedon och en ipren och drack en kopp kaffe. När jag vaknade imorse var det med mindre huvudvärk och en nästan symtomfri hals. Ingen feber heller, men det har jag å andra sidan aldrig. Jag har försökt förklara det för Kim, att när jag har trettiosex och nio så är jag nästan död, det är jättehögt för mig, men han köper det inte. Säger att feber är feber. Han är en idiot.

maj 03, 2018

Nuläget och härifrån.

Jag är sjuk igen. Det känns som att jag är sjuk hela tiden? Läste bakåt och det är sant, jag är sjuk hela tiden. Det är en månad sen jag hade feber och ont i halsen sist. Jag ligger nerbäddad i sängen, har ätit mig genom ett sexpack glassbåtar och druckit fyra koppar te. Jag kommer vara så orimligt kissnödig hela eftermiddagen. Som sällskap har jag den tråkigaste rapporten nånsin att fylla i. Fast det passar mitt mående, så det är okej.

Ikväll har vi vår första stämma i bostadsföreningen och jag måste gå. Det måste man. Extra mycket för att jag fick ett samtal från valberedningen häromdagen, de frågade om de fick föreslå mig till styrelsen. Det är tydligen vad man får när man är nyfiken och ställer en massa frågor om fastigheten. Visa intresse och du ges en stol. Hursomhelst, det är bara som suppleant så det kommer nog inte bli så farligt. Bara jag överlever stämman ikväll.

maj 02, 2018

Valborgshelg.

Hemgjord pizza och rödvin. Vi sliter ner alla lister och dörrfoder i vår lilla hall. Köper nya och sågar, limmar, spikar. Indiskt på restaurang, vi sluter en pakt om att alla måste beställa något som en aldrig ätit förut. Spacklar, slipar, spacklar, slipar. Det kommer aldrig ta slut va? En flaska rosévin, han och jag i soffan och hans hand bränner mitt lår, sen somnar barnet och kvällen är vår, händer är fria att vandra. Rabarberpaj och vaniljglass, serier på netflix och mina fötter i hans knä. Fyra dagar av allt det där, och nu onsdag och kaffe, Veronica Maggio i högtalarna och jobb som trillar från hjärnan ut i fingertoppar och in i datorns tangenter.

april 28, 2018

Viktigt med teamkänsla ju.

Lördag förmiddag och jag är tillbaka framför arbetsdatorn. Vaknade halv sju av att jag drömde om en sak som jag glömt, flyger upp ur sängen med ett helvete! och Kim sätter sig upp och tittar på mig med stora ögon, frågar vad som har hänt. Jag säger att jag har glömt skriva en offert och han frågar om det kommer kosta mig jobbet. Det tror jag inte? säger jag och han suckar. Bra, kom och lägg dig då så löser vi det tillsammans när vi vaknar.

Ändå fint att det var något som vi skulle lösa tillsammans. Det har vi ju visserligen nästan gjort, jag skrev offerten och han bryggde kaffe till mig under tiden.

april 27, 2018

Det kallas visst Valborg.

Jag tycker att jag är en ganska samlad person. Jag har koll på livet. Sen håller jag i ett planeringsmöte och pratar om måndag och tisdag som om det är helt vanliga arbetsdagar och möts av höjda ögonbryn och du vet att vi är lediga va? Nej, det visste jag inte.

Var tvungen att texta mitt barn och fråga om han också var ledig på måndag. Det var han. Textade sedan min man och frågade samma sak. Ledig? Varför? var hans svar. Fint att vi båda arbetar som projektledare och har noll koll på våra liv. Jaja. Jag har ingen aning om vad vi ska göra av dessa oceaner av ledig tid som hägrar i slutet av arbetsdagen, men det är sånt som brukar lösa sig.

april 26, 2018

Spontana känslor.

Okej, det här blir det sista om det sista, jag lovar att inte prata mer om den saknade och återfunna mannen som jag delar livet med. Vad stort förresten, att dela sitt liv med någon. Är inte säker på att jag har tänkt på det så förut. Hursomhelst.

Jag har sovit som en kung inatt. Att ha honom där, bredvid mig, det var den bästa sömnen på hundra år. Åtminstone tolv dagar. Har legat och snusat på honom hela natten. Kände mig så pass kär när jag vaknade att det minskade min irritation på sånt som jag vet hade stört (det delade) livet ur mig annars. Varsågod för en lista på det som stör mig idag:

1. En kollega som har tics att harkla sig. Hen gör detta extremt högljutt och säkert en gång i minuten, många gånger också som i en liten melodi. Det sker inte hela tiden, utan det är som om hen börjar tänka på sina harklingar och SEN INTE KAN SLUTA.

2. En annan kollega som påstår att hen är synsk och hela tiden säger att hen visste vad som skulle hända. Hen berättar dock bara detta i efterhand vilket, förlåt, gör mig skeptisk. Den här människan påstår sig även känna vad andra människor känner för varann (vilket gör mig nervös) samt veta vad folk tänker (fortfarande nervös). Fast jag tänker att om det var sant så borde hen veta att jag blir störd och sluta prata? Nä. Bullshit.

3. Jag köpte en flaska champagne för att fira hemkomsten. Kim drack ett halvt glas, sen somnade han. Det var visserligen väldigt gulligt och mysigt, han låg i soffan med huvudet mot min axel och sin hand i min och snarkade. Jag drack resten, och nu så här dagen efter var det ett mindre mysigt och gulligt beslut att dricka en flaska champagne själv.

4. Tänkte att det vore bra för den begynnande huvudvärken att promenera första biten till jobbet. Går således till Hötorget, ställer mig i kö för att köpa en juice från Joe´s och upptäcker efter min beställning att plånboken är kvar hemma. Swishar killen bakom disken och promenerar hem igen. Det är bara tio minuters promenad, men det är fan ändå grinigt. Dessutom var juice helt fel val av föda, mer flytande var inte vad min mage behövde. Snarare en fet burgare. Jag borde ha ätit en fet burgare.

april 25, 2018

Resten av dagen.

Äntligen onsdag. Vid nio hör jag nyckeln i låset, och sen Älskling? Jag tror inte att jag nånsin har flugit upp från min dator så snabbt. Han ser så trött ut, lägger hela sin kroppstyngd mot mig och låtsas somna med ansiktet mot min hals och armarna runt mig. Vi hinner kramas en liten stund, sen måste jag låta datorn glida ner i väskan och åka till kontoret.

Timmarna trillar över mig, jag drunknar nästan i arbetsuppgifter som ramlar in under eftermiddagen. Men det är bra, jag gillar det. Fast idag ska jag spara det som jag inte hunnit klart med och åka hem innan eftermiddagen blir för sen. Korka upp flaskan med bubblor som jag ställde i kylen igår, krypa in i hans famn och stanna där resten av dagen.

april 24, 2018

Nedräkning.

Jag vaknade av ett sms imorse. Nu kliver jag på planet, ses om ett dygn älskling. Det var fint att vakna så, för jag somnade med ledsamhet i kroppen igår. Blev deppigare ju längre dagen pågick och kunde inte somna för rastlösheten och det ledsna rev i mig. Men det är nästan helt borta nu, det där som skaver inuti.

Dagen har rullat på, och jag med den. Ett förmiddagsmöte och ett eftermiddagsmöte och så plötsligt var arbetsdagen slut. Swishar barnet och ber honom plocka med sig hamburgare hem. Sitter bredvid varandra och äter och läser nyheter, han letar efter två nyheter att presentera på sin SO-lektion imorgon. Jag skriver det här, han skriver ner sina nyheter.

Om ett litet gäng timmar är dagen slut. Och sen vaknar vi till en onsdag och jag ska starta dagen hemifrån, har meddelat kontoret att det är kramar först och jobb sen som gäller.

april 23, 2018

I förmiddags.

Jag sitter vid mitt skrivbord. Fingrarna mot tangenterna, blicken på skärmen. Så surrar det från telefonen intill min vänsterhand och ögonen söker sig snett neråt, fastnar i hans namn på skärmen. Jag tänker inte på leendet förrän min kollega står i dörren. Du fånler, säger han. Jag tittar upp och säger att jag inte alls fånler, fast det gör jag ju visst. Jag ler rakt ner i ett textmeddelande. Ler som en fåne.

Någon timme senare tar jag upp telefonen igen, klickar fram en bild på honom och saknar så att det svider. Det har gått elva dagar och det är inte roligt längre. Jag vill att han ska komma hem nu. Nu, nu, nu. Jag ska snart gå och sova och det är näst sista natten i en ensam säng.

Solo.

Fredag. Vi tar hissen upp till TAK, klockan är fem minuter innan öppning och när hissdörrarna glider isär kliver vi rakt in i en mur av människor. Portarna öppnas och det är trångt på tio minuter. Vi hittar ett hörn med utsikt över hela staden och plötsligt har tre timmar gått och två glas rosé och en drink försvunnit in i mig. Jag är varm av solen och vinet och när de andra fortsätter vidare åker jag hem, vuxen och nöjd.

Lördag. Gör ärenden i mina egna kvarter, shoppar i småbutiker och upptäcker att gatorna är sopade och att nästan alla caféer har tagit fram sina uteserveringar. Dricker juice med jordgubbar, kiwi och äpple, känner solen mot ansiktet och lämnar jackan hemma.

Söndag. Startar dagen på en bänk på en uteservering. Cappuccino och bulle med valnötter, citronyoghurt och en bok. Går förbi vår Hemköp och är nästan hundra procent säker på att Prins Carl-Philip handlar samtidigt, varför han nu skulle göra det i en minimal mataffär i Vasastan? Städar lägenheten, ställer alla fönster på vid gavel och upptäcker centimeterstora gröna knoppar på träden utanför. Tar emot barnet, i sällskap har han sin far och dennes flickvän, nyfikna på hur vi bor. Chokladkaka, hallon och physalis och det allra finaste vi har som samtalsämne - Adrian. När de gått dunsar vi ner i soffan, barnet och jag, fnissar till Gilmore girls och det är kanske helgens bästa stund.

april 20, 2018

Belöningen.

Och så blir det fredag och solen är varm redan när vi kliver ut genom porten vid halv åtta. I eftermiddag kommer barnet kliva på bussen till sin pappa och jag, jag ska sitta på en takterass och dricka bubblor med mina bästa från jobbet. Men först ska vi jobba undan en förmiddag, äta lunch på en uteservering och ha ett sista möte för veckan. Sen bubblor.

april 19, 2018

Fan också.

Och så kommer textmeddelandet. Det som säger att han inte alls kommer kliva på ett plan som tar honom hem på lördag, att problemen hopar sig och att de har fått order om att vara kvar en bit in på nästa vecka. Mitt hjärta skjuts i sank.

Det känns plötsligt så hopplöst jobbigt att han inte är hemma. Jag vet ju att det är nyttigt att vara isär ibland, men det hjälper inte. Det hjälper inte alls. Jag ska stänga av datorn och åka hem, möta barnet i hallen och kliva i lågskor och ta bussen till djurgården och promenera bort det. Tröstäta något, och dricka ett glas vin. Kanske är det där trösten finns förresten.

Morgontankar.

Jag vaknar av alarmet. Klockan är arton minuter före sju och jag ligger kvar, vet att jag får snooza två gånger. Jag ligger vänd mot hans sida, men han är ju inte där. Lägger handen mot de kalla lakanen, blundar och tänker att det är det mjuka håret på hans bröstkorg som mina fingertoppar vilar i. Jag tittar upp igen, tror nästan att han ska vara där, men det är bara ett ljusgrått lakan under mina fingrar.

Jag sätter ner mina bara fötter på trägolvet. Tassar upp, förbi Adrians rum. Han ligger som en liten hög under sitt täcke, bara de djupa andetagen hörs. Framför mig öppnar hallen upp sig i det stora rummet, där ljuset är högt och krispigt. Om någon timme kommer våren fortsätta kasta sina första solstrålar in genom våra fönster och upp på de höga väggarna.

Jag stannar där, där hallen övergår i vardagsrum. Känner hur lyckan rusar genom mig. Tänker på barnet som ligger och sover i sin säng, på mannen som snart är tillbaka bredvid mig, tänker på allt det som jag har. Tänker att jag är så sanslöst lyckligt lottad.

april 18, 2018

Mest svammel, förlåt.

Idag kommer mina föräldrar och hänger med oss. Eller ja, allra först lämnar de sin hund hos oss och ger sig själva ett par timmar tillsammans i stora staden. Jag ska promenera jycken och sen servera mina föräldrar en hemlagad middag, komplett med efterrätt och allt.

Och ikväll, när de har åkt hem, ska jag glida ner i soffan och titta på Gilmore girls och göra ingenting annat i ett par timmar, minst. Det är det som jag har längtat allra mest efter under de senaste månaderna, att bara ligga i soffan och försvinna in i en skärm, men det har blivit hyfsat lite av det under den här veckan. Det har pysslats mycket, lagats mat och målats naglar och sånt. Helt av egen och fri vilja, men ändå. Ikväll ska jag göra ingenting alls.

april 17, 2018

En tisdagsmorgon i april.

Vaknar till en tisdag. Mörkblå jeans och en ljusblå skjorta, bara anklar och lackskor. Väderappen säger att det ska vara fjorton grader och solsken när jag kliver ut från kontoret i eftermiddag. Lägger ner solglasögonen i väskan och draperar en sjal runt halsen, tänker att de kommer ha bytt plats när dagen är över. Min nya, mörkgrå trenchcoat och väskan över axeln och så låser vi dörren bakom oss, jag och mitt barn. Gör sällskap de få stegen fram till hörnet på Odenplan, säger hej då och ha en bra dag så ses vi vid fem och går åt varsitt håll.

Och det är så jävla fint att det här är vårt liv.

april 16, 2018

Om rena golv och pannkakor.

Trillar hem från jobbet vid tre på fredagen och startar en storstädning. Fem timmar senare har vi en skinande lägenhet, och en kväll i soffan med hämtmat och glass och godis och en ny serie på netflix som klapp på axeln.

Och så en lördag och en lyckokänsla genom kroppen när jag vaknar och tassar över de rena trägolven, fyller en kaffekopp och kryper upp i soffan. Väcker barnet en stund senare, klär på oss och promenerar in till centralen och möter min mamma och min brorson.

Promenerar genom gamla stan, tittar på högvakten och paraden vid slottet. Går längs med vattnet mot Östermalm, fikar på vår första uteservering i år och promenerar vidare, stannar för pizza och rödvin, pojkarna äter glass när vi går tillbaka till centralen. Nio timmar senare kommer vi hem igen, jag och Adrian. Trötta i benen och med nya fräknar på våra näsor.

Söndag. Vaknar halv nio, inser att vi har en halvtimme på oss om vi vill lyckas få bord på vårt bästa brunchställe utan att behöva stå i kö. Är där två minuter i nio och norpar det sista lediga bordet. Äter pannkakor och Adrian bestämmer att vädret är perfekt för en dagsbio, och det har han ju helt rätt i. Bokar biljetter till Black Panther, äter popcorn till lunch.

Kommer ut till en ledig eftermiddag, promenerar hem genom stan och sover middag i två timmar på soffan. Dricker ett glas vin och spelar nittiotalshits på hög volym och dansar för min son. Han sitter i soffan och skrattar att jag är pinsam, men att det inte gör något för det är ju ändå ingen som ser. Jag somnar vid tio, tänker att det verkligen har varit en fin helg. Lite tom, för jag saknar ju ändå, men fin. Verkligen fin.

april 13, 2018

Tio dagar från nu.

Jag vaknar av hans andetag mot min nacke. Hans bröstkorg ligger tätt intill min rygg, hans kön mot min rumpa och låren pressade mot mina. Han är som en perfekt spegelbild. Det är bara en liten stund tills jag behöver gå upp, lämna honom och vår säng. Det är bara timmar innan han ska kliva på ett plan.

En timme senare står vi i vår hall. Han kramar mig hårt och kysser mig flera gånger och jag vill inte gå. Jag säger att han ska gå åt andra hållet om han ser några farliga djur och han lovar att inte klappa. Sen kysser jag honom en sista gång och försvinner ut genom dörren.

april 12, 2018

Blandade känslor.

Det är en så konstigt vecka. Jag är vilse i dagarna, har trott sedan i tisdags att det är fredag dagen efter. Det blir en ganska lång vecka med den känslan. Men så kommer vi till torsdagen och fredagen väntar, men jag vet inte hur jag känner för den, för fredagen.

För samtidigt som jag kommer hem, så åker Kim. Klockan tre kliver han på planet som tar honom så långt bort som han kan komma. Och jag har planerat en fredag där jag ska storstäda vår lägenhet, skrubba badrum och kök och våttorka alla ytor, bädda rent i sängarna och tvätta tomt i tvättkorgen. Sen ska jag skrubba mig själv lika ren, kliva i mjuka kläder och köpa hem pizzor och godis och titta på film med mitt barn.

Det är en fredagsplan som jag verkligen längtar till, och den kommer följas av en lördag som ska bli varmaste dagen hittills i år och jag tänker mig promenad och fika på Djurgården och ett glas vin och en bok i soffan på kvällen, och så en söndag på ungefär samma sätt. Och det låter ju underbart och allt det där, men det är verkligen en skåra av saknad i mig också.

april 11, 2018

Saknar på förhand.

Dagarna fortsätter att rulla. Det såg ut som att Kim skulle slippa den där resan till Australien, att problemen flyttade över till någon annans knä. Så blev det inte, och på fredag åker han. Jag hade kunnat se det fina i att vara ensam i två, tre dagar, men inte i nio dagar, som det blir nu. Eller ensam och ensam, det är jag och barnet.

Och lite fint ska ju det bli också. Vi är så lika i vad vi tycker om och hur vi vill ha livet, barnet och jag. Nu kan vi varva mellan att äta falukorvsmackor och utemiddagar. Låta samvaron vara sådär enkel som vi båda nog är. Baka en kaka och dricka te i soffan, läsa bok och titta på Netflix. Hjälpa med läxor och promenera på sopade trottoarer, sitta på uteserveringar med en filt över benen och hans tonårsliv i öronen.

När jag tänker efter så kommer det nog bli en himla fin vecka, även om den kommer ha en kant av saknad.

april 09, 2018

Livet osv.

Jag tror att det till sist blev för mycket i fredags, att tröttheten vann. Jag skulle skruva in en skruv och Kim sa att jag skruvade snett, och det var tillräckligt för att det skulle tippa över. Jag började gråta och kunde inte sluta. Snörvlade ur mig hur otillräcklig jag känner mig som inte ens kan skruva rakt. Han försökte trösta och prata, men jag ville mest bråka.

Jag rätade upp mig under lördagen. Väckte honom med kaffe och sa förlåt, fick ligga på hans bröstkorg och titta på dörrfoder som jag varit för tjurig för att titta på under fredagskvällen. Vi struntade i vår hall och gick ut, promenerade till antikhandlare på jakt efter tidstypiska saker till vårt hem, fikade och åkte hem igen. Duschade bort dammet och hittade ut på gatorna igen, till ett bord för två. Efter restaurangen hamnade vi på vår favoritbar, i ett hörn i varsin fåtölj. Pratade så där som vi inte haft tid till på så länge, om oss och allt det där som vi vill.

Och så kom söndagen och jag var fortfarande mjuk efter lördagen. Invigde min vårjacka, promenerade längs nya gator med min hand i hans och stannade till för lunch när hungern tog över. Målade sista lagret på vår skohylla medan han sågade taklister. Tog emot barnet som hittade hem igen efter en långhelg hos sin pappa, vattnade alla blommor och läste ut en bok, somnade på hans arm innan klockan slog elva.

april 06, 2018

Om att ha färg i naveln.

Jag står på en stege och balanserar framför vår nybyggda skohylla. I ena handen håller jag en roller och i den andra ett tråg med färg. Någon timme tidigare har jag sagt att vi snart kommer vara lyckliga igen och han har tittat på mig med rädda ögon. Är du inte lycklig? Jag säger att jag är lycklig i grunden, jag är bara så trött. Han nickar och slår ner blicken, fäster den i mig igen. Men du är lycklig i grunden? frågar han och jag nickar, jag är lycklig i grunden.

Men den där stegen. Jag står allra högst upp på den när han går förbi, och jag tror inte att han tänker på att jag har händerna fulla av färg, för han biter mig i skinkan. Och när någon biter en i röven samtidigt som man står ostadigt, då börjar man vifta med händerna. Det slutar med att jag lyckas hålla mig kvar på stegen, men tråget med färg hamnar över min bröstkorg och färgen rinner ner över hela mig, stänker på väggar och golv.

Oj, säger han. Jag blänger på honom och först ser han alldeles förskräckt ut, sen börjar han skratta. Det går liksom inte att hålla tillbaka, jag börjar fnissa mot min vilja och vi kryper runt på golvet i en kvart och torkar upp färg. Och det slår mig att jag är nog mer än bara lycklig i grunden, även om jag fortfarande har färg kvar i naveln.

april 05, 2018

Har ni tänkt på att det här är livet som går?

Jag spenderar min torsdag på kontoret. Det är nästan tomt, människor är på ledighet eller ute hos kunder. Jag har spända axlar och en trött hjärna. Jag vet att jag borde vara glad och lycklig, för jag har allt det som jag alltid har drömt om att mitt liv ska innehålla, men jag känner mig mest bara trött och håglös.

Igår kom Kim hem från jobbet och berättade att han kanske måste åka till sin kund i Australien och jag brukar känna att det är tråkigt när han reser iväg i jobbet, men den här gången känner jag bara ja, åk, låt mig ligga på soffan varje kväll i en hel vecka och inte behöva göra någonting alls.

Jag tänker att det kanske inte är en hälsosam känsla i ett förhållande, men den är nog inte heller ohälsosam. De senaste månaderna har varit så intensiva, så jobbiga, och vi är trötta. Jag har kommit på att jag älskar honom som allra mest när han inte är där jag är. Att jag saknar honom när vi jobbar och att jag tänker på honom på dagarna och liksom verkligen känner hur jag tycker om honom, men ändå blir jag så ofta irriterad när jag ser honom.

Just nu, ska tilläggas. Det är inte alltid så här, vi brukar vara glada tillsammans. Det kommer bli bättre igen, när allt fix i lägenheten är klart. Vi måste bara hålla ut. Hålla ut och hålla ihop.

april 04, 2018

Om deadlines och donuts.

Vi står i hallen, skorna är knutna och jackorna på. Samtidigt som jag hänger väskan över min axel ramlar mailet in. Det är tisdag och påsklov och jag har lovat min son en eftermiddag tillsammans när min deadline på en rapport flyttas från senare i veckan till samma kväll. Jag blundar och svär och Adrian frågar tyst om jag behöver jobba istället.

Jag skakar på huvudet och säger nej. Vi beger oss ut på gatorna, äter lunch och lyfter ansiktet mot solen. På skicklig engelska beställer han donuts till oss från en engelskspråkig försäljare, lite senare upptäcker han Jack & Jones och köper sitt första plagg nånsin från en vuxenavdelning.

Sen kommer kvällen och den jobbar jag bort, blir färdig med det som har utlovats. Och så blir det onsdag och vädret är grått. Vi bestämmer oss för att strunta i vår eftermiddagsutflykt, barnet vill ligga i soffan med en bok och jag behöver tiden framför min dator. Det blir en mysig dag. Himlen är mörk och lägenheten är varm, vi sitter i varsin ände av soffan under alla filtar vi äger. Det är en fin dag, en lugn dag. Men när kvällen kommer ska han åka till sin pappa och vårt hem kommer för några dagar att bli lite tystare, lite tråkigare.

april 03, 2018

Barnet och jag.

Vi vaknade till en måndagstisdag, dessutom mitt i ett påsklov. Och till ett tomt kylskåp. Hittade banankaka i frysen och jordnötssmör i skafferiet, en sista apelsin i fruktfatet och en halv citron i kylskåpet. Det gav oss svart te med citronskiva, apelsinklyftor och banankaka med jordnötssmör och ett par mosade frysta björnbär på toppen.

Det är jag och Adrian idag, även om det under dagens första timmar har varit jag och jobbet. Barnet hänger i soffan, precis bortom min skärm, och lyssnar på ljudbok. Hans blick är så fjärran att det inte går att skapa ögonkontakt. Det måste vara en bra bok.

Snart ska jag stänga ner arbetet för dagen, ta barnet under armen och kliva på pendeln till Mall of Scandinavia. Kolla om de har en Tacobar som kan ge oss lunch och så ska vi köpa en vårgarderob till honom och en trenchcoat till mig.

april 02, 2018

En påskafton.

Vi sitter runt ett stort bord. Fyra par. Lamm och potatisgratäng på tallrikarna, rödvin i glasen. Vuxna och djupa samtal går runt bordet, alla är involverade. Så enkel som min relation är till mina bröder nu, det har den inte varit på många år.

Vi lämnar Adrian hos sin mormor och morfar, promenerar genom staden som vi båda växte upp i, den välbekanta vägen hem till hans mamma. Huset står tomt, hon reser. Han häller upp varsin whisky åt oss och vi hamnar i soffan framför gamla fotoalbum. Klockan är över midnatt och han tittar på mig med den där blicken som fortfarande får mig att falla.

Kom vi bastar, säger han. Han tänder bastun och vi klär av oss. Jag sitter nedanför honom, framför. Jag har en handduk runt min kropp, han runt benen. Han sträcker sig fram, smeker min axel. Fingertoppar som nuddar handduken, lirkar sig in under, hittar en bröstvårta, hittar sin väg längre ner. Och jag är så varm och så het och jag vet inte längre vad som är bastun och vad som är han. När jag kommer tänker jag att jag svimmar.

mars 30, 2018

Välbehövligt.

Och så kom påsken. En skärtorsdag som blev till en långfredag. En skärtorsdag där febern lämnade min kropp mot kvällen, gav plats för en långsam kvällspromenad med männen i mitt liv. En skärtorsdag med ett hem som äntligen blev rent, nya blommor i en vas mitt på bordet och godis som sent på kvällen omsorgsfullt lades ner i ett påskägg och gömdes.

Och så kom långfredagen. Jag ligger ännu kvar i sängen, har en sovande man bredvid mig och nybryggt kaffe på sängbordet. Min son i rummet intill, i sin säng och med en blick som rusar över bokstäverna på bladen i hans händer, så ivrig efter prövningarna som de grekiska gudarna utsätts för. Även om febern är borta bor det en trötthet i min kropp.

Men så kom påsken. Jag tycker om påsken. Tycker om att solljuset börja hitta tillbaka, att vi har fyra dagar tillsammans och inga direkta måsten. Att det finns tid till vila. Imorgon styr vi mot hemstaden och äter en familjemiddag hemma hos mina föräldrar med alla min bröder och deras familjer. Jag hoppas att det blir en fin påsk, det här.

mars 29, 2018

Förlåt.

Jag sprang genom dagen igår. Kände hela tiden hur värk bultade mot pannan, men jag var så fokuserad på allt det där som jag hade lovat att återkoppla kring att jag inte riktigt reflekterade över det. Sen kom jag hem, sjönk ner i soffan och slöt ögonen. Kände Kims hand mot min panna. Men älskling, du har ju feber.

Det var inte så länge sen jag klagade över folk som jobbar sjuka, men det gäller tydligen bara alla andra. Fast till mitt försvar visste jag inte om att jag hade feber, eller om febern kom med dagen, jag vet inte. Vaknade med trettioåtta grader i kroppstemperatur imorse, bäddade ner mig i soffan med arbetsdatorn och en kopp te. Det här får vara min plats idag.

mars 28, 2018

Skrivkramp och renoveringsirritation.

Jag tror att jag har någon slags skrivkramp. Skriver och suddar och börjar om igen. Funderade på att bara strunta i det, att helt enkelt inte skriva, men jag vet ju att det inte går, jag blir odräglig då. Behöver få ut de här små orden, sätta tankarna på pränt. Det gör mig till en mer harmonisk, och därmed trevligare, människa. Och så är det ju som med sex, ju mer man skriver (ligger) desto mer vill man skriva (ligga). Sex föder sex, texter föder texter.

Nåväl, nog om sex och text. Vi håller på att platsbygga en skohylla i vår hall. Det är inget enkelt jobb, för väggarna har hundratrettio år på nacken och på den tiden fanns inga vattenpass, då använde man lod och inga väggar är således raka. Brädorna som ska passas in dock, de är spikraka. Det blir jävligt svårt. Men nu är mer än hälften av skohyllan på plats och jag har bara vela kasta ut Kim två, tre gånger.

Jag förstår inte hur det kan finnas par som kan renovera ett stort hus tillsammans, vi är två månader in i en trea på sextiotre kvadrat och jag är redan halvväggs till skilsmässa. Och då har vi ändå bara målat om och byggt den här skohyllan, inga jätteavancerade grejer alltså. Om något år ska vi byta ut köket, det blir skoj.

mars 23, 2018

Nu tar vi helg, va?

Det var en lång dag igår. Vaknade till ett sms om tågförseningar. Klev upp och in i duschen. Blå kostymbyxor, blå tröja. Två rostade brödskivor med jordnötssmör, banan och blåbärsmarmelad, kaffe och apelsinklyftor. Blåste håret, sminkade mig. Steg i skorna och knöt kappan i midjan. Gick ombord på ett tåg som lämnade Stockholm i tid.

En timme försenad var jag så äntligen i Göteborg. En korv från Pressbyrån i farten på väg till min kund och en eftermiddag tillsammans med ett företag som jag tycker så mycket om att arbeta med. Och så ännu en språngmarsch, tillbaka till tåget. En påse Polly, en kaffe och en vatten och ett tåg som rullar hemåt igen.

Jag kom hela vägen till Södertälje, sedan ropades det ut i högtalarna att någon blivit påkörd längre fram och att vi lika gärna kunde kliva av och ta oss till Stockholm för egen maskin, för tåget skulle inte åka någonstans på många timmar. Ringde Kim som tog barnet under armen och hoppade in i bilen. Min hjälte på en vit springare, som mer var en skitig bil.

Jaha. Nu är det iallafall fredag och jag har snart jobbat klart för veckan. Nu vill jag dricka cava istället, och måla färdigt min lilla hall, äta sushi och ligga med min man. Vakna till en lördag utan renovering, hänga med hans syrror på restaurang och kolla på galningar som leker med eld. Ha en söndag utan planer. Det är vad jag vill.

mars 21, 2018

Om en tå.

Jag spenderade halva min arbetsdag på närakuten igår. I måndags, på kvällen, tappade jag en bräda på foten. Den träffade min vänstra stortå med en sån kraft att jag först inte kunde andas. Stod på riktigt i hallen och bara kippade efter luft, sen satte jag mig ner och grät den fulaste gråten jag nånsin gråtit. Stora tårar och hulkande och snor och alltihop.

Sov ungefär ingenting den natten, så fort jag rörde mig gjorde det så ont att tårarna rann. Ringde 1177 på morgonen och de skickade mig till närakuten för bedömning och röntgen. Den visade att benet var intakt och att en led, som de trodde kunde ha hoppat ur, satt där den skulle. Betalade fyrahundra kronor för att höra att jag skulle gå bort det.

Idag är det ironiskt nog mycket bättre, säkert just för allt haltande som sjukhusbesöket tvingade mig till igår. Det går att stötta på foten om tån inte är i backen, men jag kan fortfarande inte böja den. Jag är ju lite stolt över att jag kan plocka upp saker med mina tår, så jag kommer bli ledsen om böjligheten inte kommer tillbaka.

mars 19, 2018

Fulla dagar.

Och så blev det måndag igen. Jag har spenderat halva dagen på kontoret, sedan placerade jag min rumpa på mitt bästa café. Jobbar väl aldrig så bra som på ett café. Med handen på hjärtat så är det nog bara för att jag känner mig lite cool när jag sitter så här.

Hursomhelst. Vi har haft två dagar av att pyssla om vår minsta, lilla hall. Den är två kvadratmeter av vinklar och vrår och fyra dörröppningar som man kliver rakt in i när man öppnar ytterdörren. Nu har vi bredspacklat två väggar och tapetserat de andra två väggarna med renoveringstapet, sen ska vi bredspackla även där för att få samma yta.

Jag råkar ju även ha cirka världens händigaste man, så en skohylla håller på att platsbyggas från golv till tak i en av vråna. Vi har köpt träfärg och väggfärg i samma färg, så tanken är att den ska målas in i samma färg som väggarna. Men där är vi inte än, först mer spackel och slipning och ett tak att måla. Och just det, ett jobb att jobba.

mars 16, 2018

Det här med att ha en tonåring.

Han är ju inte det riktigt ännu, tonåring. Men snart, i maj. Då fyller han tretton och livet kommer nog aldrig mer bli sig likt. Vi når nya målstolpar hela tiden. För ett par månader växte han om mig, blev en centimeter längre. Häromdagen kom jag på mig själv med att titta uppåt när jag pratade med honom, så det har nog lagts till ett par centimeter på höjden.

Igår kom han hem från skolan med ett skrivet prov i näven. Ett prov med ett A längst upp i högra kanten. Jag fick bita mig själv i kinden för att inte börja gråta. Och efter middagen påminde vi om när han ska vara i säng och när läslampan ska släckas, sa god natt och gick på konsert. Vi kom hem vid halv elva, då sov han djupt.

Det är så konstigt, att det här är vårt liv nu. Jag har aldrig varit vuxen och inte varit någons förälder. Förstå mig rätt, jag kommer ju alltid vara hans mamma och kanske är det egentligen nu han behöver mig allra mest, men det är ju på ett helt annat sätt. För samtidigt som det är uppfostran så är det ju också en slags vänskap, ett utbyte av varandra i konversationer och så. Det är fint, men det är också jävligt läskigt.

mars 15, 2018

Riskerna.

Okej hörni, nu blir det jäkligt otypiskt för den här bloggen, men vi kan ju inte bara hålla på och älta känslor och annat skit. Får jag rekommendera er att lägga en dryg halvtimme på att få smart och relevant information in i örat? Ja? Lyssna på Riskpoddens andra avsnitt.

Jag är ju visserligen 1) partisk, och 2) insyltad i ämnet, men det är tusan intressant. Det här avsnittet handlar om akutsjukvård och samhället och hur det är att vara ambulanspersonal ur ett riskperspektiv. Även poddens första avsnitt är väldigt bra nu när vi ändå är inne på spåret, handlar bland annat om att det är ett undermedvetet beslut att trampa ner andra för att rädda sig själv i en utrymningssituation.

Lyssna om ni vill, hedersord på att det inte är bortkastad tid.

mars 14, 2018

Tapas, kontraster och passion.

Det blir tisdag och vid fyra får jag ett sms: Tapas eller burgare? Det är ingenting att fundera på. Tapas. Klockan sex kliver vi in på restaurangen, den är fullsatt och mysig och maten är god. Vi beställer in nio olika rätter, de ställs mitt på bordet och vi delar och plockar och äter.

Ett par timmar senare står vi i vår hall och river tapet. Jag har skalat av mina vida byxor och har tunna strumpbyxor och skjorta, håret samlat i en tofs i nacken och naglar som lyser röda mot kontrasterna. Jag har också ett glas vin innanför västen. Jag böjer mig framåt och han är där med sina händer, de glider över min rumpa. Han fnissar åt att han får ta på mig tills jag svär och viftar bort hans händer. Alltid samma, säger han. Man får passa på.

Jag duschar och kliver i ett nattlinne. Kryper intill i soffan, ett glas rött och ett barn som sover. Hans händer smyger runt mig, upptäcker att jag inte har några trosor under nattlinnet. En eld i hans ögon, fingrar som brinner mot min hud. Inte längre några händer som viftar bort.

mars 12, 2018

När mars är för jävla lång.

Som jag längtar efter våren. Jag drömmer om klänningar och bara ben och tunna skor. Om en hall utan grus, en balkongdörr på glänt och solkatter på trägolvet. Jag drömmer om cava på uteserveringar, en bok på en filt i en park och långa promenader i ljumma kvällar.

Jag försöker göra det bästa av mars också. Äter långsamma fredagsmiddagar, dricker ett glas rött och somnar i soffan med fötterna i hans knä. Hänger en lördag med mina bröder och deras familjer, går på melodifestivalen och känner glädjen över min födslofamilj i varenda ven. Det är fint att jag gör det, för det har inte alltid varit så. Jag var nog tvungen att flytta bort för att hitta tillbaka till dem.

Och så fikar jag så fort möjlighet ges. Citron- och vallmokaka och svart te i soffan på söndagskvällen och banankaka och kaffe på måndagen när jag kör fast i en arbetsuppgift. Och så testar vi ju olika sorter mintglass, jag och mitt barn. Det gör vi nog lite för ofta, för nu finns inga nya sorter kvar. Vi måste börja åka till andra stadsdelar och handla. Men det gör ingenting, för mars måste överlevas och då får man göra vad som krävs.

mars 09, 2018

Chefer, rödvin och Mello.

Och så blev det fredag. Jag har luftat mina nya lockar och de nya skorna på kontoret idag, haft två bra möten och så en sen möteslunch. Proppades full med både god mat och energi från en människa som jag träffade för första gången men omedelbart tyckte väldigt om. Kom hem, bryggde kaffe och ringde chefen. Pratade bort nästan en timme om min utveckling och min roll i framtiden. Avslutade samtalet med ännu mer energi.

Nu tror jag att det får vara helg. Jag ska kika i rödvinsgömman efter en flaska av bättre modell och vänta in mannen och barnet. Är sugen på indiskt idag, tror jag. Imorgon kommer mina bröder med familjer och hänger med oss. Först hemma hos oss, sen på Mall of Scandinavia och till sist på finalen av Mello. Mina föräldrar gav alla sina barnbarn biljetter i julklapp. Exakt noll personer i vår lilla familj har sett någon av delfinalerna eller hört låtarna, men det kan väl bli skoj ändå. Det är ju ett jippo, liksom.

mars 08, 2018

Vardagar.

Onsdag. Det är fortfarande minusgrader och snö på gatorna, men det är också något med ljuset. Det är mjukare nu. Jobbar, lunchar, möter. Kliver av tunnelbanan vid Mariatorget och stiger in på en frisörsalong. Efteråt ligger håret i mjuka vågor, precis så att det snuddar vid axlarna. Promenerar genom Gamla stan och förbi ett skyltfönster. Det är den minsta lilla skobutiken jag sett. I fönstret står skorna som jag har drömt om hela vintern. Tio minuter senare ligger de i en kartong och dinglar i en papperspåse från min hand.

Torsdag. Startar dagen vid köksbordet. Rostat bröd och jordnötssmör, skivad banan och björnbärsmarmelad. Te, arbetsdatorn och ett skypemöte. En vas med gulrosa tulpaner som lutar sig över kanten, nästan vilar mot bordet. Duschar och målar naglarna. Blå kostymbyxor och en tunt stickad tröja i exakt samma nyans. Ett matt mörkrosa läppstift. Promenerar in till en möte och sen hem igen, jobbar vidare från köksbordet.

Och nu är klockan snart sex och mittemot mig har min man precis slagit sig ner med dagens sista arbete och bakom min rygg ligger barnet i soffan med en historialäxa. Det pratas om att någon annan ska få laga vår middag idag. Kanske något spanskt, ett glas rött och inga fler måsten för dagen.

mars 06, 2018

Faran avblåst.

Det ser ut som att jag klarade mig från det sjuka ändå. Åkte hem och la mig under en filt i soffan, drack en kopp te och vilade bort en timme. Åt middag, duschade och intog samma position under min filt i soffan igen, den här gången med mintglass som sällskap.

Nio timmars nattsömn och sen var det sjuka borta. Strumpbyxor och kjol, stickad tröja och ett nytt läppstift. En sol på himlen och inte längre tusen minusgrader. Har en energi i kroppen som rinner ut i tangenterna och in i dagens uppgifter. Och munkar från Dunkin' Donuts på ingång tillsammans med en kollega. Det är tillräckligt för att göra en tisdag.

mars 05, 2018

Varsågoda för gnäll.

Så en kollega kom in på mitt kontor imorse, drällde ner sig själv i min fåtölj och hostade lungorna ur sig. Jag gjorde som en gör, bad den jäveln i fina ordalag om att försvinna. Det gjorde han inte. Istället fortsatte han berätta om hur dåligt han mår, varvat med att hosta på min heltäckningsmatta. Och vad tror ni händer nu, en sisådär fem timmar senare?

Just det. Jag känner hur halsen långsamt börjar tjockna till sig och hjärnan är helt luddig. De jädra bacillerna har väl krupit längst med mattan och upp och in i mig. Tänker lägga mig ner extremt demonstrativt och vara sjuk nu.

mars 02, 2018

Hej från en fredag i mars!

Äntligen ligger januari och februari i ryggen. Visst att det är tusen minusgrader och ett par decimeter snö där ute, men det kan ju inte vara för alltid. När den här månaden lider mot sitt slut är det helt rimligt att gatorna är fria och solen lyser ännu lite längre under dagarna.

Vi har målat vardagsrummet nu, fått upp Adrians bokhylla och skrivbord och ikväll ska vi titta på en soffa. Om vi tycker om den kan den följa med hem på direkten. Jag hoppas så, för då kan en filmkväll göras ikväll. Lösgodis och popcorn och en hög av tre personer i soffan.

Jag är så trött att jag har börjat göra klantiga saker, som att snubbla nerför stegar. Min högra vad är ett enda stort blåmärke, så där så att det gör ont bara av att spänna musklerna. Jag behöver en helg av små saker, av bara enkelt fix. Av den långsammaste lördagsfrukosten i historien, av en kaka som gräddas i ugnen och glass i soffan och många, många pauser.

februari 27, 2018

Semlor och mintglass.

Nu är ju tiden för semlorna förbi och därmed är även mitt och Adrians årliga semmeltest över. Bäst var Lillebror på Rörstrandsgatan, men Fabrique på Odenplan var verkligen inte långt efter. Det är andra året som vi har det här lilla testet, det blir ungefär en semla i veckan under en månad eller så. Jag längtar redan till nästa år.

Hursomhelst. Det är ett himla bra sätt att umgås med mitt barn, har jag upptäckt. Att sitta böjd över varsin semla på ett café och verkligen känna smakerna. Sen utvärderar vi tillsammans och skriver våra betyg och motiveringar i mina mobilanteckningar.

Nu har jag kommit på den eminenta idén att näst ut för test är mintglass. Jag har haft en grej för mintglass i många år, sen den golvade mig en sommar när jag bodde hos min moster i USA. Det var innan glassen fanns i våra butiker och jag åt nog en liter om dagen då.

Igår hittade jag mintglass i frysdisken och det var då det slog mig, att den borde utvärderas av mig och min avkomma. Det ploppar ju upp några olika märken som gör mintglass då och då, men de kostar ju uppemot hundrafemtio kronor för en halvliter och det kan endast motiveras av ett dokumenterat test. Eller herregud, jag har ju ett lån att amortera. En hundring får vara okej, men där är tusan också taket.

Nåväl. Historien om mintglass tar sin början nu. Om det är någon som sitter på information om den bästa mintglassen så har ni en vän i mig för evigt.

februari 26, 2018

Och så går en helg.

Fredag. En arbetsdag av möten som rinner ut i prosecco och informella samtal. Tunnelbana hem, lösgodis från seven eleven och ett glas rött. Byter kostymbyxor mot klänning. Bättrar på läppstiftet, ett par borstdrag genom håret. Bestämmer oss för en ny restaurang. Stället är mysigt, men maten sådär och servitören unnade ingen ett leende i onödan.

Lördag. Vi städar vårt hem, snyggar till alla hörn som samlat på sig både skräp och damm. Handlar hem mat och vin, pratar bort timmar vid ett köksbord med Kims systrar och mamma. När klockan blir åtta har vi biobiljetter till The shape of water och det kommer nog vara den snyggaste filmen jag ser i år. Så fin berättelse. Stark och vacker.

Söndag. Vaknar av händer över min kropp, läppar mot min hals. Vi gör oss ingen brådska att lämna sängen. Tar oss till sist upp, slipar och målar en hylla som vi bygger åt Adrian. Slipar och spacklar vardagsrummet. Tänk att det är sista rummet som ska få sina lager färg. Tänk att jag inte ska behöva slipa och spackla och måla på längelänge nu.

februari 22, 2018

Det omöjliga.

Det är så rörigt i mitt huvud just nu. Jag har saker som jag borde göra, men det finns ingen och noll motivation. Klickar fram mailen, fastnar med blicken och känner att det är mig alldeles övermäktigt att leta efter svaren till frågorna som ställs.

I vårt kök står en papperspåse med alla våra matlådor och shakes. Jag borde hitta en plats för dem i något av skåpen, men det känns för jobbigt. Det kommer ta tjugo minuter av mitt liv, men jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte.

Jag gör ju andra saker. Målar en garderob, lyssnar till kollegor som mår dåligt, checkar av punkter från dagens plan. Men det görs med en känsla av att jag egentligen inte orkar. Jag vet inte ens vad jag vill. Ena stunden vill jag lägga mig under en filt i en soffa, äta glass och gråta. Nästa stund önskar jag att jag stod på ett dansgolv med tre glas vin i kroppen och vänner intill. Men jag vill nog bara ha en kvart av inga måsten.

februari 19, 2018

Saker vi har lärt oss i helgen.

Att rörmokare är människor, de med. Att somliga dyker upp fulla till sina kunder och andra bara vill tjäna pengar och föreslår att riva halva köket helt i onödan. Lyckligtvis finns det även goda rörmokare, de som hjälper och inte stjälper. Det tog mig tre timmar i telefon för att rå på en bara. Men det jag la i tid kommer jag spara i pengar och så vidare.

Och barnet har läst sin första Stephen King. Jag var inte särskilt övertygad om att han var redo, men han fick testa och han fullkomligen älskade Jurtjyrkogården. Det var den första boken skriven för vuxna som han läste och det är som om en helt ny värld ligger där framför oss. Det känns nästan lika stort som när vi upptäckte att han har vuxit förbi mig.

Vi har även lärt oss att vårt badrum lämpar sig perfekt för att Kim rakar sig medan jag duschar, men att duschen är alldeles för liten för att man ska kunna ha bra sex i den. Eller så lär man sig med tiden. Förfinar tekniken efter utrymmet liksom. Har även upptäckt att vi är såna som att skämtar om att vi måste bygga ut duschutrymmet under akten.

februari 15, 2018

Svammel.

Det kom aldrig någon röris igår. Imorse hotade jag således med att ringa någon annan, då blev det lite fart på honom och nu är vi bokade till klockan åtta imorgonbitti. Det vore fint om han dyker upp. Under förmiddagen kommer även flyttfirman som vi anlitade och fiskar upp sina kartonger. Det innebär att det långsamt blir ordning i vårt lilla hem.

Nu är spacklingen av vardagsrummet i full gång och med lite tur (och ork) så målas det i helgen. Sen kommer vi till finliret, som att sätta upp saker på väggarna. Och kanske börjar det bli dags att köpa en soffa. Vi har liksom inte ens orkat tänka på det, mycket eftersom det fram till igår stod kartonger där soffan ska stå. Den hade ändå inte rymts.

februari 14, 2018

Som en bonusdag.

Jag jobbar hemifrån idag. Någon gång under dagen ska en rörmokare dyka upp och laga en droppande kran. Om han nu gör det. Det verkar vara en himla strulig en, den där rörmokaren. Har bokat om två gånger och imorse ringde han och sa att bilen har gått sönder, jag ringer när den startar. Jaha, okej.

Hur som helst. Jag sitter skräddare i sängen, datorn i knäet och redan halvvägs genom det som ska göras för dagen. Av någon anledning går det alltid snabbare att jobba från hemmet, trots att jag hinner plocka undan och tömma diskmaskinen och vattna någon blomma också. Det är konstigt. Min enda slutsats är att kollegor tar tid.

Och det bästa av allt? Att det blev en dag med ett osminkat ansikte och ett ständigt tjockt lager av min fetaste ansiktskräm på huden, håret i en knut och pyjamasbrallor istället för byxorna och blusen som jag hängde över köksstolen igårkväll när jag trodde att rörmokaren skulle komma klockan åtta och att kontoret väntade efteråt. Det känns ändå fint att det inte blev så. Jag gillar mina pyjamasbrallor och min säng och rostbrödet i vårt skafferi.

februari 13, 2018

Om semlor och ingenting.

Jag åt en semla till frukost imorse. De stod bredvid vår kaffemaskin på jobbet, så det var inte så mycket av ett val, mer en händelse. En semla drabbade mig till frukost, skulle man kunna säga. Jag har mått dåligt av den hela dagen. Vilket inte är enbart sant, för jag hade ont i magen redan innan jag åt mig illamående.

Iallafall. Jag vaknade med magknip imorse. Ignorerade, klädde på mig och drack kaffe och sminkade mig. Kröp tillbaka ner för fem minuter i liggande läge och det har varit dagens enda fem minuter där magen inte svidit. Jag tror ju att kroppen är klok, att den helt enkelt tvingar fram vila när den behöver det. Är ganska säker på att jag skulle kunna vila mig frisk från det magonda. Så ikväll ska jag inte packa upp någonting, inte stuva om i några skåp, ingenting.

På sin höjd äta en semla till, även barnet måste ju få fira sin fettisdag.

februari 12, 2018

Om en hall och en måndag.

Om jag skulle råka blinka för länge somnar jag nog. Är så trött att jag nästan trillar av stolen. Men! Jag har en vit hall, en tv-bänk som står där den ska stå - även om den visserligen ska skruvas upp på väggen - och garderober som har hittat sin plats och är fyllda med allt det där som man behöver i det vardagliga. Det blev bra. Väldigt bra.

Jag tror att det var tio kartonger som försvann igår. Nu kan man se väggarna i vardagsrummet också. Dessvärre ser man även spackelfläckarna på dem, men det är inget som inte tio liter vit färg råder bot på. Vi är egentligen inga vita väggar-människor, men vi vet inte riktigt hur vi vill ha köket på sikt och jag tänker att fortsätta med vita väggar inte är så dumt då. Så får vi se sen, när vi har en färdig plan.

Jag är inte särskilt redo för måndag egentligen, men den kom ju ändå. Har en ganska snäll plan för veckan, rent arbetsmässigt, ska tillåta mig själv att inte stressa. Inte på något sätt ha tråkigt heller, men jag är inte byggd för stress just nu. Är snarare lämpad för te och låg jazzmusik och långsamt arbete. Det måste finnas utrymme för det också, ibland.