Så vaknar hon äntligen. Först är hon bara vaken en minut, sedan ännu några fler. På lördagskvällen är hon tillräckligt klar för att kunna ha ett samtal med överläkaren på psykiatrin.
Det visar sig att hon verkligen har mått bättre än på evigheter, så pass bra att hon på egen hand bestämt sig för att sluta med sina mediciner. Sedan kom en dipp, som hon kände var för fånig för att prata om, och så kom en natt när allting kändes becksvart och pillren fanns där, blev till en utväg.
Hon har lämnat IVA nu, kommer spendera några dagar på psyk för att få en behandlingsplan, sedan får hon komma hem. Hon får aldrig mer sluta med antidepp. Hon säger att hon förstår det och jag hoppas, som jag hoppas, att hon talar sanning.
Har ännu nästan inga ord. Jobbigt, men skönt att det värsta har passerat, och att det låter som hjälp finns att få.
SvaraRaderaSkönt att ni fick svar på vad som hände. Men åh så oerhört tungt ändå. /Tove
SvaraRaderaAlltså vad vidrigt förrädiskt hur det kan vara med mediciner. Och att normer att sluta är så stark eftersom det blir som ett likamed att vara frisk, när det ofta är att fortsätta som är det friska. Önskar din mamma och familjen ett lugnt tillfrisknande.
SvaraRaderaSå skönt att höra! Blir så glad att åtminstone något får sluta väl!
SvaraRaderaLohe
Är så ledsen för din skull, men fint att höra att hon har vaknat. Min mamma gjorde också upprepade självmordsförsök under en lång period och det är otroligt mentalt och känslomässigt utmattande och man känner sig så hjälplös. Jag var också otroligt arg på henne för att hon inte tänkte på oss och att hon inte bad om hjälp men vet samtidigt att det inte funkar så. Hoppas och håller tummarna för att din mamma förstår att hon inte kan sluta med medicinen när hon mår bättre och att hon fortsätter att bli bättre. Brukar tänka att man ska se på mentala sjukdomar på samma sätt som rent fysiska sjukdomar, då kanske man förstår bättre varför man måste ta sina mediciner. Kram<3
SvaraRadera